Spännande val 2016 - uppdatering

I maj skrev jag om några av de spännande val och folkomröstningar som skulle hållas i år. Nu kan vi bocka av de två första och även tillföra två på listan.

• 23 juni: Storbritannien röstade i folkomröstningen ja till Brexit, alltså brittiskt utträde ur EU. ✔
• 26 juni: Spanien lyckades inte heller vid nyvalet få ihop ett parlament som kan bilda en majoritetsregering. Regeringsbildningsförsök pågår, men stor risk att det blir nytt nyval. ✔
• 2 oktober: Eftersom Österrikes presidentval i maj underkändes av konstitutionsdomstolen kommer en ny andra omgång av presidentvalet att hållas. Särskilt spännande eftersom det finns risk att EU-kritiska FPÖ:s kandidat vinner. Resultatet i förra omgången blev 50,3% mot 49,7% och det behövs ingen stor opinionssvängning för att FPÖ:s kandidat ska vinna.
• Oktober: Italiens premiärminister Renzi har utlyst en folkomröstning i oktober (exakt datum ännu ej bestämt) om förslaget till ändring av konstitutionen. Han har också sagt att han kommer att avgå om det blir ett nej. Folkomröstningen kan därmed komma att bli som ett folkligt misstroendevotum mot premiärministern. Särskilt om Italien drabbas av en bankkris under tiden kan det folkliga missnöjet bli kraftigt. Nej-sidan leder för övrigt redan med knapp marginal i opinionsundersökningarna. Intressant i sammanhanget är att flera opinionsundersökningar nyligen pekat på att etablissemangs- och EU-kritiska Movimento Cinque Stelle (M5S) som största parti i Italien med knapp ledning över Renzis PD. Detta är en klar ökning jämfört med januari då PD var sex procentenheter större än M5S.
• 8 november: USA väljer troligen Donald Trump till president. Som jag ser det har varken Clinton eller Sanders en chans mot Trump, då de representerar etablissemanget och missnöjesröstningen kommer att avgöra.

Vad gäller Brexit ska man för övrigt komma ihåg att det endast var en rådgörande folkomröstning. Nu måste först en ny statsminister utses i Storbritannien, som därefter kan föreslå Brexit för parlamentet, som därefter ska rösta ja till det. Inget är alltså klart ännu.

Brexit politisk chock

Lång näsa fick premiärminister Cameron

Det var nog många som satte kaffet i halsen nu på fredagsmorgonen, när det visar sig att den svarta svanen har landat och Brexit vinner folkomröstningen om brittiskt EU-medlemskap. Slutresultatet blev 51,9 procent för Brexit mot 48,1 procent för Bremain.

Valdeltagandet på 72 procent var det högsta sedan parlamentsvalet 1997.

Valresultatet visar också hur värdelösa oddsen på vadslagningsmarknaderna var som indikatorer på hur det skulle gå. Igår låg oddsen på 84 procent för Bremain.

Storbritanniens premiärminister David Cameron meddelar att han avgår. Han lovar att "hålla skutan stadig" de närmaste månaderna tills han avgår i oktober. Det var han som i januari 2013 meddelade att Storbritannien skulle hålla en folkomröstning om EU-medlemskapet. Han hoppades kunna använda detta hot för att förhandla bättre villkor mot EU, men han hade nog inte trott att det skulle gå som det nu gick.

Frågan är om det även blir nyval i Storbritannien senare i år. Det är inte otänkbart.

Vadslagningsmarknaderna gissar nu på att det blir Londons före detta borgmästare och Brexit-förespråkaren Boris Johnson som kommer att efterträda Cameron som premiärminister, men med tanke på hur "bra" de var på att förutsäga folkomröstningsresultatet gissar jag att det blir någon annan.

Nu väntar för Storbritannien två år av röriga utträdesförhandlingar med EU. EU-parlamentets talman Martin Schulz säger att han räknar med att förhandlingarna om Brexit kommer att starta snabbt, eftersom en segdragen process varken är i Storbritanniens eller EU:s intresse. Men det är väldigt många oklara frågor som ska lösas, så jag räknar inte med någon snabb process.

EU-kritiker vädrar morgonluft

Detta får anses vara det hårdaste slag som EU hittills drabbats av. Omedelbart kom reaktioner från EU-kritiska partier i andra länder.

Nederländernas ledare för Partiet För Frihet Geert Wilders förespråkar nederländsk folkomröstning om EU-medlemskapet och påpekar att enligt en opinionsundersökning nyligen vill en majoritet av väljarna ha en sådan folkomröstning och att en majoritet förespråkar "Nexit".

Marine Le Pen, ledare för franska Front National, lovordade det brittiska omröstningsresultatet och sade att hon vill ha folkomröstning om Frankrikes EU-medlemskap och ser gärna att även andra EU-länder ordnar folkomröstningar.

Matteo Salvini, ledare för italienska Lega Nord skriver på Twitter "Tack Storbritannien, nu är det vår tur" och antyder därmed att han skulle vilja se en folkomröstning även i Italien.

En representant för tyska AfD kräver att EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och EU-parlamentets talman Martin Schulz avgår. Nu kanske inte EU:s ledare tar henne på så mycket allvar, men i förlängningen kan den politiska kris som EU nu kastats in i leda till att Juncker och Schulz tvingas avgå i förtid.

EU-ledare nu självkritiska

Flera EU-positiva EU-ledare kommer nu på morgonen ut med kritik mot EU i nuvarande form. Polens utrikesminister Witold Waszczykowski säger att Brexit är dåliga nyheter för Europa och Polen och att det är en signal att vissa koncept i unionen måste förändras. "Detta är ett stort dilemma för eurokraterna, vi vill alla behålla EU, frågan är i vilken form. Vi kommer att försöka att använda denna situation för att få de europeiska politikerna att förstå varför detta hände. Och det hände därför att detta koncept, som skapades för ett bra tag sedan, inte längre är populärt i Europa".

Ungerns premiärminister Viktor Orbán säger att "Bryssel måste lyssna till folkets röst, detta är den största lektionen från detta beslut".

Så kommer denna unionens hittills kraftigaste politiska chock att leda till något slags reformarbete inom EU? Nej, det tror jag inte. Troligen kommer man att tillsätta utredningar och om det blir några förändringar blir de troligen mest av kosmetisk art. Centralbyråkratin är alldeles för ingrodd i EU för att den ska gå att förändra utan att först rasera den.

Idag ska EU-ländernas EU-ministrar träffas i Luxemburg. Det blir nog inget muntert möte.

Upplösning av Förenade kungadömet?

Men det är inte bara inom EU som upplösningsförespråkare nu stärks, utan även inom Förenade kungadömet Storbritannien och Nordirland. I England och Wales röstade de flesta för att lämna, men i Skottland och på Nordirland röstade en majoritet på 62 respektive 56 procent för att stanna i EU.

Redan idag sade Skottlands försteminister Nicola Sturgeon att Skottland har gjort klart att de ser sin framtid i EU. Skottlands Green Party har också startat en namninsamling för att Skottland ska stanna i EU, som en av mina skotska vänner länkade till i morse. Denna namninsamling är uppenbarligen mycket populär, eftersom deras hemsida nu kraschat.

Och irländska Sinn Féin säger idag att det måste bli en omröstning om Irlands enande och att "Den brittiska regeringen nu har förverkat sitt mandat att representera Nordirland i förhållande till den Europeiska unionen".

Dessa slitningar inom det Förenade kungadömet kan i förlängningen leda till dess upplösning. En upplösning av Förenade kungadömet skulle förstås också göra förhandlingarna om landets EU-utträde oerhört mycket mer komplicerade.

Som jag skrev i förra veckan så blir Brexit en milstolpe på EU:s vandring mot historiens komposthög.

Brexit en milstolpe

Med mindre än en vecka kvar till Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU ser vi troligen en historisk milstolpe i antågande. Som jag skrev häromdagen så ser opinionen ut att vända allt mer till Brexit, alltså brittiskt EU-utträde. Det ser allt svårare ut för stanna-sidan att lyckas få en majoritet av rösterna.

Tecknen blir allt fler på att EU passerat sitt bäst före-datum och sedan några år påbörjat marschen mot historiens komposthög.

Jag noterar därför med intresse att det schweiziska parlamentet i veckan beslutat att efter 24 år dra tillbaks landets ansökan om EU-medlemskap. En parlamentsledamot sade i debatten innan beslutet att idag vill endast "några galningar" gå med i EU. Schweiz följer därmed i fotspåren på Island, som förra året drog tillbaks sin ansökan om EU-medlemskap.

EU presenterades som ett projekt för fred och samarbete i Europa, men har förutom det gett en stark centralstyrning och byråkrati. Mot detta reagerar nu medborgarna och de styrande har inte förstått varför. Brexit-omröstningen är bara ett tecken på ett bredare fenomen.

Håkan Boström påpekar i en ledare i GP att historien inte vandrar obönhörligt i en riktning mot framsteg och välstånd, utan att den går i vågor.

"I svensk debatt kan man ibland få höra uttalanden i stil med "Hur kan detta hända 2016?". Men det finns ingen automatik i att världen blir mer förnuftig, välordnad och upplyst. Framstegstanken tenderar i värsta fall att skapa fördumning och historielöshet, en bristande insikt om att inget är för evigt och att sanningar förändras."

Vi kommer framöver att få se allt mer utbrett missnöje mot de styrande politikerna, då de inte lyckas leverera det som de lovat. Oavsett utgången av Brexit-omröstningen är det en milstolpe att den överhuvudtaget kom till stånd. Skulle britterna dessutom rösta för utträde blir det en av historiens mest omvälvande vändningar. Brexit kommer säkert att inspirera fler uppror mot makthavarna - på den fredliga vägen via valurnorna. Jag tror att det blir en rejäl väckarklocka för den styrande politiska klassen.

Sedan kommer i höst en uppföljning när Donald Trump troligen väljs till USA:s president. Hillary Clinton har inte en chans mot honom och det förstår hon inte - lika lite som alla välutbildade förståsigpåare förstår sig på fenomenet Trump. Clinton är en hycklare som gärna står och med socialt patos talar om rättvisa iklädd lyxkläder från Armani, något som visar hur bortkopplad hon är från verkligheten.

Det är alltså inte bara ett EU-fenomen utan ett globalt fenomen i hela den rika världen att folket gör uppror mot den styrande politiska klassen.

Brexit-omröstningen är inte viktigast för sina omedelbara följdverkningar (även om de kan bli kännbara), utan mer för de långsiktiga skeendena där den är en milstolpe i EU:s sönderfall. Efter Brexit kommer alla EU-kritiker att vädra morgonluft och en av de viktigaste trenderna att hålla koll på är hur det går för Frankrikes EU-kritiska Front National under ledning av Marine Le Pen. De fick 25 procent av rösterna i EU-parlamentsvalet 2014 och risken finns att Frankrike liksom Spanien kommer att få ett parlamentariskt dödläge i nästa nationella val, alternativt att man tar med Front National i regeringen, vilket kräver att man driver en mer EU-kritisk linje. Frankrike är ett av kärnländerna i EU och om de blir mer kritiska är det ett rejält avbräck.

Även om vi ser milstolpar ska vi komma ihåg att EU:s sönderfall är en lång lång process, som tog sin början i slutet av 2009 med Greklands första kris, och som kommer att pågå i många år innan de styrande ger upp.

Brexit-förespråkare för alla klasser

De senaste dagarna har opinionsundersökningarna visat på en övervikt för "Brexit", alltså att britterna i folkomröstningen nästa torsdag (23 juni) röstar för brittiskt utträde ur EU.

Storbritannien är, som ni säkert känner till, ett samhälle där klassklyftorna är mycket större och tydligare än i exempelvis Sverige. Dessa klassklyftor manifesterar sig inte bara genom inkomster, utbildning och yrken, utan även exempelvis genom dialekter (eller snarare sociolekter), där en britt omedelbart kan höra vilken klass en annan britt tillhör bara på grundval av hur denne talar.

Därför är det intressant att The Sun, Storbritanniens största dagstidning som mest läses av arbetarklassen, idag förespråkar att läsekretsen ska rösta för Brexit.

Men även Ambrose Evans-Pritchard, känd kommentator och internationell ekonomiredaktör på The Telegraph, som framförallt vänder sig till över- och medelklass, beskrev igår varför han kommer att rösta för Brexit.

Därmed finns för alla Storbritanniens klasser inflytelserika Brexit-förespråkare i media. Det kan bli det slutgiltiga dråpslaget för kampanjen att rösta för "Bremain" (alltså att kvarstå i EU) som drivs av merparten av de etablerade brittiska politikerna (med gästspel nyligen av utländska politiker såsom Barack Obama).

Världens styrande bland politiker och näringsliv samlas som bekant varje år till det så kallade Bilderberg-mötet och Brexit var säkerligen ett av de mest framträdande samtalsämnena på årets möte, som hölls i helgen i Dresden i Tyskland. Ordförande för Bilderberg-gruppen är för tillfället Henri de Castries, adelsman och vd för franska försäkringsbolaget Axa, och han varnar nu för en hög sannolikhet för Brexit och de osäkerheter det kommer att föra med sig. Han varnar också för att andra länder, inspirerade av Storbritannien, kan vilja förhandla om ändringar av villkoren för EU-medlemskapet, vilket hotar att "accelerera upplösningen av Europa".

Som jag konstaterade häromdagen så tycker medborgarna inte om EU. Unionen har passerat bäst före-datum och befinner sig i en utförsbacke som den styrande nomenklaturan inte räknat med och som de inte heller vet vad de ska göra åt.

Situationen med ett styrande politikerskikt i EU som inte förstår vad som håller på att hända och vars agenda alltmer fjärmar sig från befolkningens önskemål påminner inte så lite om vad som håller på att hända i USA, där Donald Trump som jag skrivit förut är på väg att bli landets näste president, alltmedan de styrande står som frågetecken inför denna folkliga "revolutionsröstning" och inte förstår varför det händer eller vilken taktik de borde använda om de vill behålla makten.

För Sveriges och Finlands finansmarknader kan Brexit förresten bli extra spännande, då resultatet presenteras 24 juni, vilket råkar vara midsommarafton och finansmarknaderna då är stängda. Därmed måste aktörerna i förväg positionera sig för den oerhörda osäkerhet som Brexit-omröstningen innebär, utan att kunna agera förrän måndagen den 27 juni om de globala finansmarknaderna (som har öppet under fredagen) skulle gå "åt fel håll" jämfört med de positioner man tagit.

Ett ja till Brexit skulle nämligen inte nödvändigtvis innebära "risk off", där exempelvis aktiebörserna sjunker, eftersom centralbankerna nu i förväg utlovar stöd till finansmarknaderna ifall det skulle bli ett ja, vilket skulle kunna driva finansmarknaderna in i läget "risk on" med stigande aktiebörser.

P.S. På Bilderberg-mötet deltog från Sverige finansminister Magdalena Andersson, EQT:s styrelseordförande Conni Jonsson, styrelseordföranden för BP och Volvo Carl-Henric Svanberg, samt Investors styrelseordförande Jacob Wallenberg. Svenska media har i år såvitt jag kan se helt undvikit att över huvud taget nämna Bilderberg-mötet.

P.P.S. Förutom Brexit blir det ännu ett för EU högintressant val 26 juni, då spanjorerna går till nyval. Opinionsundersökningarna pekar mot att det även denna gång kommer att bli ett politiskt dödläge i landet, då styrande högerpartiet PP bara får ihop drygt 29 procent och socialdemokraterna PSOE får drygt 21 procent. Uppstickarna Podemos, som (liksom grekiska Syriza) kanaliserar mycket av det folkliga missnöjet, ser ut att få närmare 25 procent av rösterna. Liberala Ciudadanos ser ut att få 14-15 procent av rösterna. Därmed finns återigen ingen vettig möjlighet att få ihop en majoritetsregering i Spanien.

Spännande val 2016

Vi kan för i år tänka oss följande spännande inte helt otänkbara tidslinje för val och folkomröstningar i år:

• 23 juni: Storbritannien röstar i folkomröstningen ja till Brexit, alltså brittiskt utträde ur EU
• 26 juni: Spanien lyckas inte heller vid nyvalet få ihop ett parlament som kan bilda en majoritetsregering och det blir nytt nyval i november eller december
• 8 november: USA väljer Donald Trump till president

Framförallt den första och den sista kommer att leda till en ganska annorlunda värld.

Intressant att följa Katalonien

Jag läser att Kataloniens ledare Artur Mas håller fast vid att hålla en folkomröstning om självständighet 9 november, trots att Madrid-regeringen säger nej. Idag har Mas träffat Spaniens premiärminister Mariano Rajoy i två och en halv timme och diskuterat saken, men det enda som verkar ha kommit ut av detta möte är att de fortfarande inte är överens.

Jag bara undrar hur frågan kommer att drivas vidare. Om den spanska centralregeringen fortsätter att anse att folkomröstningen är olaglig - kommer de att försöka stoppa den med polis? Hur långt kommer det att gå? Detta blir en av höstens rysare.

Dessförinnan ska vi förstås se hur det går med Skottlands folkomröstning om självständighet 18 september. Där ser det dock enligt opinionsundersökningarna ut som att det kommer att bli ett tydligt nej om inget sensationellt inträffar fram till omröstningsdagen.

Veneto vill bryta sig loss från Italien

I fredags genomfördes en inofficiell folkomröstning i den italienska regionen Veneto (runt Venedig i nordöstra Italien) huruvida invånarna ville ha självständighet. Enligt dem som organiserade folkomröstningen så röstade omkring tre fjärdedelar av de röstberättigade i regionen och resultatet blev att runt 89 procent röstade för självständighet.

Att omröstningens resultat är någorlunda rimligt bekräftas av en opinionsundersökning som genomfördes runt samma tid, där omkring 55 procent sade att de vill att "Veneto skulle bli en oberoende och självständig republik". Där kommer man också fram till att självständighet främst är något som väljare på högersidan vill ha, liksom förstås de som röstar på Lega Nord och självständighetspartier. Men även bland dem som röstar för Beppe Grillos M5S finns en knapp majoritet för självständighet.

Veneto har omkring 5 miljoner av Italiens 60 miljoner invånare. Regionen präglas av små och medelstora företag och såväl entreprenörerna som arbetstagarna anser att de som en del i Italien tvingas betala för korruption, slöseri och improduktiv ekonomi i framförallt södra Italien. Veneto betalar 71 miljarder euro i skatter och får bara tillbaks 21 miljarder euro från staten.

Nu är det dock en lång väg till att Veneto skulle kunna bli självständigt. För det första måste en mer formellt organiserad folkomröstning hållas och den måste isåfall få tillstånd först från regionparlamentet och därefter från parlamentet i Rom. Regionens president Luca Zaia stödjer dock självständighetssträvandena. En debatt pågår också i regionparlamentet om att hålla en formell folkomröstning.

Eftersom ett utbrytande ur Italien är förbjudet enligt konstitutionen lär det bli svårt. Däremot kan man mycket väl tänka sig att regionen Veneto skulle kunna få ett utökat självstyre, om än inom Italien. Venetos invånares stöd för självständighet kan också vara ett sätt att visa missnöje med den korrumperade italienska staten.

Inspiration i självständighetsfrågan kommer delvis från de folkomröstningar om självständighet som ska hållas i Skottland i september samt i Katalonien i november. Hur det blir med den katalanska omröstningen återstår dock att se, eftersom den spanska regeringen tydligt har deklarerat att de kommer att stoppa den. Det kan bli en mycket "intressant" utveckling om katalanerna framhärdar i att hålla sin folkomröstning och centralmakten framhärdar i att stoppa den.

Italien är ett land med stark intern splittring, vilket visar sig bland annat i den stora skillnaden i arbetslöshet mellan landets norra och södra delar. Det finns också en språklig splittring - Luca Zaia säger att "sju av tio i Veneto talar det venediska språket hemma och tänker på venediska". Även om detta kanske är en överdrift så är det säkerligen till stor del sant. Italien enades inte förrän 1861 och processen att genomdriva ett standardiserat riksspråk är definitivt inte helt genomförd.

Venetos självständighetssträvan är bara en del i en större process som vi ser i EU, där förutom en splittring som riskerar att dela unionen det också finns separatisttendenser i många landsdelar. Belgien, säte för många EU-myndigheter, är ett av praktexemplen på länder som löper stor risk för delning. Den centraliseringsprocess som löpt över århundraden, först med nationalstaterna och sedan med EU, ser ut att ha nått vägs ände och vara på väg mot en vändning.

Riggad folkomröstning på Krim

När valaffischerna ser ut som den till höger "16 mars ska vi välja ... eller ..." så får det anses vara en smutsig valkampanj som pågår på Krim inför folkomröstningen nu på söndag.

Birger Schlaug påminde nyligen om att det redan för drygt 20 år sedan hölls en folkomröstning om Krims status. Då röstade 90 procent av befolkningen för att Krim skulle vara en självständig stat. Istället tvingades de förbli en del av Ukraina.

Nu finns i söndagens folkomröstning två alternativ:

1. Är du för en återförening av Krim med Ryssland som en del av den Ryska federationen?
2. Är du för återställandet av 1992 års konstitution för Krim och för status på Krim som en del av Ukraina?

Vad det första alternativet innebär är ganska uppenbart. Vad gäller det andra alternativet finns en viss tveksamhet, då Krims konstitution från 1992 först deklarerade att Krim var en självständig stat, men senare år 1992 antogs av Krims parlament (efter påtryckningar från Ukraina) en förändrad version av konstitutionen där det stod att Krim var en del av Ukraina. Den andra delen av meningen, alltså "och för status på Krim som en del av Ukraina" torde dock undanröja tvivlen om vilken version av konstitutionen som avses.

Notera särskilt att inget tredje alternativ ges för Krim som självständig stat, vilket blev resultatet för drygt 20 år sedan och som kanske skulle vinna även idag.

Både de alternativ som ges samt den osakliga propaganda som bedrivs inför folkomröstningen tyder alltså på att den är på förhand riggad.

Sedan kan man förstås diskutera huruvida folkomröstningen i sig är laglig. Får en region genom folkomröstning deklarera sin självständighet från ett annat land? Ja, vi har för några år sedan exemplet Kosovo. I fallet Krim handlar det dock om övergång från ett land till ett annat. Det land som man skulle övergå till har dessutom i praktiken redan intagit landsdelen militärt. Dessutom verkar utländska observatörer inte vara välkomna till folkomröstningen.

Krimtatarernas ledare Mustafa Dzjemilev har uppmanat alla krimtatarer att bojkotta valet och många tatariska familjer har redan flytt till ukrainska fastlandet. Tatarerna är osäkra på hur de kommer att behandlas när Krim blir en del av Ryssland - de har dåliga erfarenheter sedan Stalintiden.

Dessutom är det kö till bankerna när folk försöker ta ut sina pengar. För vad händer med bankerna och pengarna där när ett land delas?

I Ryssland noterar jag hur Putin enligt en ny lag som gällt sedan 1 februari blockerat regimkritiska internetsajter. Denna nya lag kom ju lägligt till Krimkrisen!

Samtidigt är den ukrainska regimen förstås inte heller några änglar. I den nya regeringen sitter bland annat det extremnationalistiska partiet Svoboda, som fått posterna vice premiärminister, försvarsminister, jordbruksminister och miljöminister. Dessutom har en representant för partiet utnämnts till riksåklagare. Svoboda är öppet antisemitiska och umgås i europeiska sammanhang bland annat genom "Alliansen för europeiska nationella rörelser" med British National Party, ungerska Jobbik och svenska Nationaldemokraterna. Svoboda har även samröre med det svenska nazistpartiet Svenskarnas parti. Svoboda har ganska snart efter att den nya regeringen tillträtt lyckats driva igenom att avskaffa en lag som ger ryska status som officiellt minoritetsspråk. Därmed är ukrainska det enda officiella språket i landet.

De svinaktigt rika ukrainska oligarkerna har säkerligen också mycket att säga till om i regeringsfrågan. Det har inte blivit någon förändring nedifrån folket, utan precis som i Egypten för några år sedan tar en maktfaktion chansen till ledarbyte i samband med folkliga protester.

I miljonstaden Donetsk i östra Ukraina har det varit sammandrabbningar mellan proryska och proukrainska krafter. Det finns därför en oro över att rysk militär skulle gå in i området. Men kommer Ryssland verkligen att vilja invadera östra Ukraina? Högst tveksamt med tanke på den etniska splittringen i området, se kartan nedan (klicka på den för att förstora). Man kan dra på sig fler problem än vad man skulle "lösa". Se även vad jag skrivit tidigare om östra Ukraina.

Samtidigt återkommer nu de negativa ekonomiska följder för Ryssland som jag skrivit om tidigare. Hur länge kommer Putinregimen att härda ut inför dessa ekonomiska följder?

Schweiz bekräftar trenden

Jag skrev nyligen om hur protektionismen ökar, även inom EU, samt att det är en trend som inte bara gäller varor och tjänster utan även ser ut att gå mot mer begränsad rörlighet för människor. Schweiz bekräftar idag denna trend genom att i en folkomröstning kräva en begränsning för invandring.

Större delen av invandrarna till Schweiz kommer från EU-länder och folkomröstningsresultatet är förstås ett slag för EU-imperiet, när en vasallstat nu säger emot. Schweiz har nämligen sedan 2007 ett avtal med EU om fri rörlighet för personer och arbetstagare. Detta avtal ser alltså nu ut att behöva förhandlas om, vilket kan bli minst sagt trassligt.

Jag spår att vi lär få se fler reaktioner av detta slag. Franska byggnadsarbetare reagerar exempelvis som jag skrev nyligen över "prisdumpning" från spanska konkurrenter som kommer dit. Den fria marknaden inom EU kommer troligen att begränsas framöver.

SvD anser att "schweizarnas proteströst mot ökad invandring [är] tecken på starka högervindar" i Europa. Jag håller med att det finns en trend i Europa, men jag håller inte med om att det skulle vara särskilt "höger", även om många av partierna ifråga återfinns på politikens högerkant. Motstånd mot invandring har inte särskilt att göra med den traditionella skalan från höger/kapitalistiskt till vänster/socialistiskt.

Reformera EU eller lämna EU?

Dagens snackis var förstås att Storbritanniens premiärminister David Cameron höll ett tal där han sade att han vill omförhandla Storbritanniens medlemsvillkor i EU och sedan hålla en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet någon gång efter 2015. Det går ju numera enligt Lissabonfördraget att gå ur EU.

Nu tror jag inte att Cameron (ännu) på allvar menar att Storbritannien skulle lämna EU, utan det är nog mer ett utspel för att dels trycka på mot den centralisering av EU som pågår, dels motverka UK Indepence Party (UKIP), som i de senaste opinionsundersökningarna fått över tio procent.

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt ser det som en möjlighet att förändra villkoren för det svenska EU-medlemskapet.

Den europeiska unionen är väg åt fel håll. Euron och hanteringen av den ekonomiska krisen skapar en social katastrof i många länder. Samtidigt räddar EU banker med enorma belopp. Utvecklingen inom euroområdet leder till att makten över den ekonomiska politiken allt mer centraliseras till Bryssel. EU är på väg att omvandlas till en statsbildning. Det är en oacceptabel utveckling som Sverige inte bör delta i.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson ser Camerons tal som historiskt och tycker att även svenskarna bör få tycka till om EU-medlemskapet.

Under årtionden har svenska regeringar utan större protester accepterat att Sveriges villkor ständigt försämras. Medlemsavgiften blir ständigt dyrare, allt mer makt förskjuts till Bryssel och det svenska inflytandet minskar. Den brittiska premiärministern visar med sitt tal att detta inte är något vi måste fortsätta att acceptera.

De största övriga partierna är däremot inte oväntat negativa. Folkpartiets EU-minister Birgitta Ohlsson, Socialdemokraternas Stefan Löfven, Moderaternas statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt kritiserar alla Camerons utspel. En poäng de har är att man inte kan ha ett EU med olika villkor för alla medlemsstater. Från Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna har jag ännu inte läst någon reaktion.

Om Storbritannien skulle gå ur EU skulle det förstås rubba maktbalansen mellan de länder som vill centralisera och de som inte vill det. Ett brittiskt EU-utträde skulle helt förändra förutsättningarna för det svenska EU-medlemskapet.

Mats Persson (från någon "tankesmedja") tycker att man bör satsa på att reformera EU och begränsa EU:s makt. Han verkar också tycka att det är en bra idé med olika villkor för olika stater.

Alltihopa får förstås EU-fanatikern och folkpartisten Carl B Hamilton att gå i taket och raskt skriva en debattartikel där han som vanligt pläderar för ett fördjupat EU-samarbete.

Som jag har skrivit för ett år sedan är EU ett imperium på dekis och sönderfallet pågår gradvis samtidigt som EU-centralmakten försöker att stärka sin makt genom nya påfund. Vi kommer säkerligen att få se dessa motstridiga tendenser under flera år framöver.

Skulle jag få önska skulle man slopa EU:s klåfingriga centralstyrda påbud, medan man behöll de goda bitarna såsom fri rörlighet och tullfrihet, samtidigt som man decentraliserade besluten. Utsikterna att EU skulle reformeras enligt mina önskningar ser jag dock som i det närmaste obefintliga. Därför förordar jag det i mitt tycke näst bästa alternativet, nämligen svenskt EU-utträde. Det EG som svenska folket röstade in oss i 1994 är inte detsamma som det EU som vi nu är medlemmar i. Därför är det dags för en svensk folkomröstning för att se om folket vill ha det nuvarande EU.

Läs även Cornucopia "Rule Britannia", Den Hälsosamme Ekonomisten "Vi vill också rösta om EU", Göte Kildén som frågar sig om vänstern ska välkomna Camerons utspel, samt Stefan Karlsson som resonerar utifrån ett marknadsliberalt perspektiv.

Inför 2013

Här kommer lite tankar om viktiga faktorer som kommer att påverka världens utveckling under 2013. Förutom dessa faktorer finns alltid risken att det dyker upp någon "svart svan" som ställer till saker.

• Vi har ett oljepris som ligger runt 110 dollar per fat (Brent), vilket blir som en straffskatt på alla oljeimporterande länder, d.v.s. större delen av världsekonomin. (Men självklart jättebra för oljeexportörer som Norge, Ryssland och Saudiarabien.) Genomsnittspriset under helåret är ett av de högsta (inflationsjusterat) som vi sett någonsin och på ungefär samma nivå som 2011.
• Skulle oljepriset däremot gå ner alltför mycket får många oljeexportörer problem med ekonomin. Detta skulle kunna ske om en kraftig nedgång i världsekonomin (delvis orsakad av högt oljepris) gör att efterfrågan på olja sjunker.
• Norges oljeproduktion lär fortsätta att sjunka med omkring 6 procent per år. I vårt västra grannland kanske inte en kraftig nedgång i oljepriset kommer att ge så stora problem med statsfinanserna, men det kan komma att spräcka den norska bostadsbubblan, som troligen är en av de mest uppblåsta i världen.
• 
  Vi har 2012 haft en dålig spannmålsskörd i flera av världens största producenter. Livsmedelspriserna på världsmarknaden är därför höga - visserligen inte riktigt lika höga som 2011, men mycket högre än 2009 och 2010. Detta ger en ökad risk för social oro i fattiga länder med stor livsmedelsimport (vilket gäller de flesta fattiga länder). För 2012/2013 förutspår FAO en lägre global spannmålsproduktion än för 2011/2012. Hur kommer det att se ut för 2013/2014? Lagren är fortfarande på låga nivåer, så det finns små reserver att ta av vid missväxt.
• Vi har fortfarande en global kreditbubbla av proportioner som aldrig förr skådats i historien. Det är inte bara i EU, Japan och USA som skulderna är alltför stora, det finns också en överhängande risk att Kina drabbas av baksmälla efter sin alltför starka kredittillväxt. Vilken av dessa bubblor kommer att spricka först? Vilken av dem det än blir kommer det att sätta igång ytterligare kaos i den finansiella delen av världsekonomin.
• EU-cirkusen lär fortsätta, med återkommande "räddningar" för Grekland och Spanien, samtidigt som situationen i dessa länder urartar allt mer. Hur kommer det att gå i Grekland? Tar nynazisterna över, blir det något annat folkligt missnöje som ger en revolt, eller blir det militärkupp? Vilka åtgärder kommer EU-eliten att vidta för att försöka hålla ihop den vittrande unionen? Kommer några länder (t.ex. Storbritannien) att säga ifrån på allvar när de anser att de fått nog? Storbritanniens politiker överväger faktiskt på allvar en folkomröstning om EU-medlemskapet.
• Förutom att det blir allt svårare att hålla ihop EU självt, så pågår sönderfall inom vissa länder. Den spanska regionen Katalonien har bestämt sig för folkomröstning om oberoende 2014, vilket den spanska regimen under Rajoy såklart motsätter sig och säger bestämt att en sådan folkomröstning skulle vara emot Spaniens konstitution. Från Storbritannien ser vi mer fredliga tongångar, då premiärminister Cameron och ledaren för skotska nationalistpartiet Alex Salmond kommit överens om att hålla en folkomröstning om skotskt oberoende år 2014. Just nu ser det inte ut att finnas majoritet för oberoende, men om ekonomin utvecklas i negativ riktning kan en opinionssvängning komma att ge de brittiska politikerna deras livs överraskning.
• Under hösten blir det förbundsdagsval i Tyskland och risken finns att Merkels koalition CDU/CSU kommer att slängas ut och ersättas av en rödgrön allians. Detta skulle såklart påverka EU:s framtid. Om Merkel åker ut skulle båda EU:s axelmakter Tyskland och Frankrike styras av regeringar till vänster om mitten och skulle då lättare kunna samarbeta, fast troligen i annan riktning än under "Merkozy". Sitter Merkel kvar finns risken för att den politiska klyftan vidgas mellan Tyskland och Frankrike. Att det är valår gör att Merkel i sin EU-politik kommer att tvingas balansera mellan att hålla ihop ett allt mer spretigt EU och att hålla sig väl med de tyska väljarna.
• Här i Sverige kommer vi troligen att få se större skillnader mellan befolkningsgrupper, då lönerna förväntas öka (för dem som har stabila jobb), medan arbetslösheten förväntas öka. Bostadspriserna kommer knappast att budas upp ytterligare under sådana förhållanden. När slår den svenska skuldfällan igen?
• På klimatfronten vet vi att isvolymen och isens utbredning i Arktis var rekordsmå under slutet av sommaren. (Detta uppvägs inte av att isutbredningen i Antarktis var rekordstor.) Det kanske inte blir nytt rekord 2013, men det lär i alla fall fortsätta med liten havsisutbredning i Arktis, eftersom så mycket av den fleråriga isen försvunnit. Vi har haft ett stökigt väderår med extrem torka i bland annat USA, men ett av de regnigaste åren i modern tid i Sverige. Exakt hur vädret kommer att bli under 2013 vet vi inte, men vi kan vara ganska säkra på att det blir extrema väderhändelser av olika slag. Detta bland annat eftersom högre temperaturer i Arktis gör att de stora Rossbyvågorna rör sig långsammare.
• Mellanöstern ska vi inte heller glömma. Där kommer troligen al-Assad-regimen i Syrien slutligen att falla. Hur det sen går för landet står skrivet i stjärnorna. Detta kommer självklart att starkt påverka kringliggande länder som Israel, Libanon och Turkiet.
• I Saudiarabien blir kung Abdullah bara allt äldre (han fyller 88 i år) och kan trilla av pinn när som helst. Blir det några förändringar i landets politik efter hans frånfälle?
• Iran är försvagat av sanktionerna och där kan regimen behöva hantera folkligt missnöje. Israel hotar förstås fortfarande med att bomba deras kärnanläggningar, men jag gissar att det fortfarande bara stannar vid ett tomt hot. USA lär inte ge sig in i något krig mot Iran.

Ni mina kära läsare får gärna fylla på med sånt som ni tycker att jag glömt bort.Det är alltid svårt att göra förutsägelser om vad som kommer att hända, men de punkter jag har radat upp ger en "karta" att utgå ifrån för att bedöma årets händelser. Försöker man att göra alltför exakta förutsägelser har man ofta lika stor chans att pricka rätt som en chimpans som kastar pil.

Gott nytt år allihopa!

EU - ett imperium på dekis - del 3

Del 3: EU-imperiets historia: kulmen och de begynnande sprickorna 2005-2011

Jag avslutade förra delen av EU-imperiets historia med att nämna den Europeiska konstitutionen, ett försök att ytterligare fördjupa integrationen inom EU-imperiet, som 2004 signerades i Rom. Denna konstitution innebar stora förändringar och egentligen ett fullständigt överlämnande av makten från de suveräna staterna till EU-imperiet.

EU:s självsäkra styrande valde nu att genomföra folkomröstningar i hela tio av medlemsländerna, i sitt maktrus förvissade om folkets stöd. Spaniens folk godkände den nya konstitutionen i en folkomröstning, men till EU-elitens överraskning och förtret röstade folken i Nederländerna och Frankrike nej. Därmed ställdes övriga folkomröstningar in och förslaget omarbetades för att sedan 2007 återkomma i form av Lissabonfördraget. Detta nej blev den första allvarliga sprickan i EU-imperiets maktplan. EU-eliten kunde dock inte tänka sig att godta resultatet av Nederländernas och Frankrikes folkomröstningar, nämligen att folket inte ville ha den djupare integration och maktöverlämning som eliten själva ville ha genom den nya konstitutionen. Istället gjorde man alltså en viss omarbetning av förslaget för att försöka övertyga folken vid ett senare tillfälle och därmed kunna fullfölja sin plan.

EU-imperiet 2007

EU-imperiets utvidgning fortsatte under tiden. 2007 kom Bulgarien och Rumänien med i EU som de fattigaste medlemsländerna hittills. På grund av detta införde många EU-länder restriktioner för medborgare från de två nya länderna, så att de måste skaffa sig arbetstillstånd. Irland, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Österrike och Malta har idag kvar dessa restriktioner, som enligt avtalet får vara kvar som längst år 2013 ut. Bulgarien och Rumänien är alltså ännu inte medlemmar fullt ut i EU-imperiet, utan ett slags andra klassens medlemmar.

Det finns också ett antal länder på västra Balkan, där EU genom så kallade Stabiliserings- och associeringsavtal (SAA) gradvis stärker sitt inflytande i det nya territoriet. Kanditatlandet anpassar gradvis sina lagar till EU-imperiets regelverk. I utbyte kan kandidatlandet få viss tullfrihet till EU, samt föranslutningsstöd, vilket innefattar bland annat stärkande av byråkratin, infrastruktur, och anpassning av jordbruk. Detta är ett sätt att göra landets befolkning mer positivt inställd till EU. SAA finns för Makedonien sedan 2004, Kroatien sedan 2005, Albanien sedan 2009 och för Montenegro sedan 2010. Serbien samt Bosnien och Herzegovina skrev under SAA-avtal 2008, men de har ännu inte trätt i kraft, då länderna ännu inte uppfyller villkoren. Bosnien och Herzegovina får dock sedan 2007 föranslutningsstöd. Serbien har sedan 2010 ett interimsavtal med EU.

Turkiet ansökte om EU-medlemskap redan 1987, har ett tullavtal med EU sedan 1995 och blev officiell medlemskapskandidat 1999. De officiella medlemskapsförhandlingarna började 2005. Här finns dock så många olösta problem, bland annat med relationen till EU-medlemmen Cypern, att det är högst tveksamt när Turkiet skulle kunna bli medlemsland i EU-imperiet, om ens någonsin. Turkiets ledare är förstås mycket irriterade över detta.

Kroatiens medlemskapsförhandlingar påbörjades 2005 och i december 2011 undertecknades avtalet om EU-medlemskap. En folkomröstning 22 januari 2012 lär bara vara en ren formsak efter den överväldigande propagandakampanjen. Det har till och med utlysts ett pris för den som kan hitta en artikel i en kroatisk tidning som är kritisk mot landets EU-inträde. Enligt planen ska sedan Kroatiens medlemskap ratificeras av EU-ländernas parlament så att landet kan bli fullvärdig medlem i juli 2013.

EU-imperiet 2011

Det finns även ett antal andra vasallstater där förhandlingar om EU-medlemskap pågår: Makedonien sedan 2005, Montenegro sedan 2010, Island sedan 2010.

Med Serbien, Bosnien och Herzegovina, Makedonien, Montenegro, Albanien och Kosovo torde EU-imperiet med vasallstater nå sin maximala utbredning - det är även osäkert om alla dessa kommer att släppas in som medlemmar. I dagsläget är det uteslutet att man ens skulle fundera på förhandlingar med Vitryssland, Ukraina, Moldavien eller länder i Kaukasus eller Maghreb.

"Vitryssland är alltför auktoritärt, Moldavien alltför fattigt, Ukraina alltför stort, och Ryssland alltför skrämmande för att EU ska fundera över att erbjuda dem medlemskap inom den närmaste tiden."

Visserligen har EU-imperiet olika slags avtal med många andra länder, men de gör ändå inte att dessa länder blir en del av Imperiet. Vad gäller Ukraina har påskrivandet av associationsavtalet skjutits upp efter den politiska utvecklingen i landet under 2011. Mot Vitryssland har EU till och med sanktioner och landet orienterar sig istället österut mot Ryssland. Moldavien är utfattigt och har dessutom en olöst konflikt med utbrytarregionen Transnistrien (Pridnestrovie).

Eurozonen utökades också efterhand med nya länder: Slovenien 2007, Cypern och Malta 2008, Slovakien 2009, Estland 2011. Euron används som valuta även i Montenegro och Kosovo. Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Ungern, Bulgarien och Rumänien har som mål att införa euron, men detta mål är efter finanskrisen 2008 skjutet på en obestämd framtid, även om Lettland har fortfarande har officiellt mål 2014 och Rumänien 2015. Lettland och Litauen är fortfarande med i den Europeiska växelkursmekanismen (ERM II), liksom Danmark. Det är ytterst tveksamt om euroområdet kommer att utvidgas ytterligare med tanke på eurosamarbetets nuvarande tillstånd.

EU-kommissionen leds sedan 2004 av José Manuel Durão Barroso, som omvaldes 2010. Han kommer från Portugal och är medlem i Partido Social Democrata (PSD), som trots sitt namn är ett kristdemokratiskt parti. Han började sin politiska karriär som statssekreterare och var sedan utrikesminister 1992-95 och Portugals premiärminister 2002-2004. Som ordförande för EU-kommissionen har Barroso haft en presidentlik stil och skulle nog gärna ha velat ha en officiell presidenttitel för Imperiet.

Istället för mer makt åt kommissionen har det utvecklats ett maktspel inom EU-imperiet där andra kapat åt sig makt. 2009 utsågs Belgiens före detta premiärminister Herman van Rompuy till ordförande för Europeiska rådet - det närmaste en EU-president man har kommit. Europeiska rådet består av medlemsstaternas regeringschefer och har ingen formell lagstiftande eller verkställande makt, men det är här som de stora planerna görs upp. EU skaffade sig även en "Hög representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik" med Catherine Ashton som den första på posten. Ashton är även förste vice ordförande i EU-kommissionen, men har hittills hållit en låg profil.

Ledarna för de två centrala euroländerna Tyskland och Frankrike har också tillsammans kapat åt sig en rejäl kakbit av makten genom sitt nära samarbete under de senaste årens kris. Det har gått så långt att man för Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy skapat smeknamnet Merkozy.

Kommissionen under Barroso har dock fortfarande en mycket stark maktposition, då endast de har rätt att lägga fram lagförslag i EU. Parlamentet har endast möjlighet att rösta om lagförslagen, även om de också har makt att fälla kommissionen.

Efter nederlaget med den tänkta EU-konstitutionen vidtog som sagt ett omarbetande, som började sommaren 2007 och slutade med att Lissabonfördraget undertecknades i december 2007. I juni 2008 hölls en folkomröstning på Irland om Lissabonfördraget med ett nej som resultat. Därmed sprack den ursprungliga planen att få fördraget ratificerat innan EU-parlamentsvalet 2009. Ytterligare en motgång för Imperiets konsolidering. Åtgärden mot detta blev att ge Irland ett antal garantier så att de i nästa folkomröstning i oktober 2009 röstade ja. Då hade också finanskrisen hunnit att slå såpass hårt mot Irland att invånarna blivit mer positiva till ett EU som skulle kunna hjälpa dem. En rejäl propagandaapparat från alla större partier och flera stora organisationer hjälpte till.

I övriga europeiska länder vågade man inte hålla folkomröstningar om Lissabonfördraget utan lät proffsen i parlamenten ta hand om beslutet.

Knappt hade Lissabonfördraget dragits igenom beslutsprocessen förrän ett stort mörkt moln uppenbarade sig på horisonten. Några dagar efter den "lyckade" folkomröstningen på Irland blev i Grekland Giorgos Papandreou ny premiärminister efter parlamentsval och började med att avslöja att statsfinanserna var i betydligt sämre skick än vad som tidigare sagts. Därmed blossade skuldkrisen för eurozonens PIIGS-länder upp. I december 2009 kom den första betygssänkningen då Fitch sänkte Greklands kreditbetyg från A- till BBB+. Då började den kaskad av "lösningar" på skuldkrisen som vi sett sedan dess med att Europeiska centralbanken (ECB) skulle "tillfälligt" godta statspapper med lägre kreditbetyg än A- som säkerhet. Betygssänkningen har efterhand följts av flera sänkningar för många euroländer, varav den senaste idag.

Förnekelsen hos EU-imperiets elit var total av att Grekland skulle utgöra något annat än ett tillfälligt och isolerat problem. Så här lät det i januari 2010.

Jean-Claude Trichet, chef för Europeiska centralbanken ECB, avfärdar [grekisk statsbankrutt] som en "absurd hypotes". Jürgen Stark, ledamot av ECB:s direktion, säger att IMF-stöd inte kan bli aktuellt. "Det skulle betyda att länderna utanför euroområdet kan bestämma vilken politik som skulle föras inne i euroområdet". Han påpekar också att enligt EU:s Maastricht-fördrag får inte ett enskilt medlemsland motta finansiellt stöd från ett annat. Jean-Claude Juncker, ordförande i Eurogruppen, ser inte heller någon risk för grekisk statsbankrutt eller uthopp från eurosamarbetet. EU-kommissionären för valuta- och ekonomifrågor Joaquin Almunia säger i en intervju för Bloomberg bland annat att "Greece will not default. In the euro area, default does not exist. There is no bailout problems.".

I början av april 2010 deklarerade man sedan stolt att Greklands trovärdighetskris hade fått ett "lyckligt slut" efter att EU-ledarna enades om ett stödprogram för det skuldtyngda landet. Så har det fortsatt med ständigt återkommande "räddningar" för Grekland. IMF har också blandats in, trots att det från början var otänkbart.

I slutet av november 2010 fick även Irland sitt första räddningspaket från EU och IMF och i april 2011 var det dags för Portugal att begära ett räddningspaket. Droppen som kom euroländernas skuldkris att blomma ut på fullaste allvar var när Italien i somras såg sina statsskuldsräntor stiga snabbt.

Euron var tänkt som ett av de ultimata integrationsverktygen för EU-imperiet, men finanskrisens följdverkningar visade på vilken bräcklig konstruktion det var. Några citat kan illustrera hur viktig euron är för EU-elitens maktbygge.

"If there is no monetary union, then there cannot be political union, and vice-versa."
(Helmut Kohl, Tysklands dåvarande förbundskansler, 1992)

"Monetary Union is the motor of European integration"
(Jean-Luc Dehaene, Belgiens dåvarande premiärminister, årtal okänt)

"[My] real goal [is to draw on] the consequences of the single currency and create a political Europe."
(Romano Prodi, EU-kommissionens dåvarande ordförande i en intervju för Financial Times, april 1999)

"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."
(Romano Prodi, EU-kommissionens dåvarande ordförande i en intervju för Financial Times, december 2001)

Det sista uttalandet är särskilt intressant, eftersom Prodi där mer eller mindre hoppas på en kris som gör det möjligt att införa mer långtgående integration. Nu blev den kris som inträffade kanske inte riktigt av det slag som Prodi hade hoppats på, utan istället så allvarlig att hela eurobygget riskerar att kollapsa. EU-imperiets styrande gör dock tappra försök till mer integration i krisens spår, men det exponerade ännu en spricka inom Imperiet när Storbritannien vid mötet i december 2011 inte ville vara med på nya fördragsförändringar, utan det istället blev ett avtal framförallt mellan euroländerna.

Det som hänt under eurozonens skuldkris är också att det byggts upp ett alltmer komplext och kostsamt finansiellt lapptäcke för att hantera de problem som hela tiden förvärrats. Stödfonden EFSF, IMF-inblandning, ECB:s stödköp av statsobligationer (SMP), dollarswaplinor från ECB, och ECB:s sänkta krav för säkerheter.

Eurokrisen har fått ECB-ledamoten Jürgen Stark att hösten 2011 meddela sin avgång eftersom han inte stödjer ECB:s SMP-program för att stödköpa statsobligationer från PIIGS-länderna. En spricka även inom ECB, men ECB har i gengäld åter stärkt sin position genom den nye chefen Mario Draghi.

Eurozonens skuldkris har hittills fällt fem regeringar under 2011. Grekland har under hösten fått en samlingsregering och Italien en "teknokratregering". Irland fick en ny regering efter valet i början av året, Portugal fick en ny regering efter valet i somras och Spanien fick en ny regering efter valet i höstas.

Under tiden som eurokrisen har fortgått har även andra kriser visat på allvarliga sprickor inom EU-imperiet och dess medlemsländer.

I april 2010 höll Ungern parlamentsval, där Fidesz vann en förkrossande tvåtredjedelsmajoritet och sedan kunde styra landet som de ville. De makthungriga ungerska Fidesz-politikerna passade på tillfället och genomdrev en mängd nya lagar för att mer permanent stärka sin maktposition. Framförallt nu runt årsskiftet har Ungern hamnat i rampljuset då de trotsat EU-imperiet genom en mängd nya lagar som kan utgöra brott mot EU:s regler på en mängd olika områden. Ungern har nu fått till 17 januari på sig att ändra lagarna innan EU-kommissionen börjar vidta åtgärder. Ungerns premiärminister Orbán verkar dock inte vilja vika sig.

Ironiskt i sammanhanget är att Ungern under första halvåret 2011 var EU:s ordförandeland.

En allvarlig törn för EU-imperiets styrka har varit Belgiens långa regeringskris. Efter valet i juni 2010 lyckades Belgiens parlament inte enas om en ny regering utan landet leddes sedan av en expeditionsministär under 541 dagar fram till början av december 2011, vilket är ett föga smickrande världsrekord i regeringskris. Under andra halvåret 2010 var Belgien dessutom ordförandeland för EU - med en expeditionsministär!

Under hela sin existens har EEG:s och sedan EU:s byråkrati och maktstruktur blivit alltmer komplex, dyr och resursslukande. Det handlar om en historiskt sett oöverträffad byråkratisk och politisk komplexitet. Det är som jag skrev i förra avsnittet inte bara storleken det handlar om, utan även den snabba förändringstakten. Visserligen utgjorde administration år 2006 bara 6,3 procent EU:s budget, men kostnaderna för byråkratin drabbar även medlemsländerna, till exempel när svenska Jordbruksverket tvingas tolka nya EU-direktiv och ge ut svenska förordningar för att implementera dem.

Just nu tas de ledande EU-politikernas tid till stor del upp av ständiga möten för att försöka bringa reda i den kaotiska situationen framförallt i euroområdet. Hur länge kan det fortsätta så? Istället för att fortsätta arbetet med att konsolidera och utvidga EU tvingas politikerna att ägna sig åt ständiga brandkårsutryckningar för att hålla ihop Imperiet.

Dessa tre delar om EU-imperiets historia ger bakgrunden till att förstå hur jag ser på Imperiets framtid, vilket jag återkommer till framöver.

EU - ett imperium på dekis - del 2

Del 2: EU-imperiets historia: glansdagarna 1992-2004

I första delen om EU-imperiets förhistoria 1950-1991 skrev jag om de händelser som ledde fram till EU-imperiet. En av de viktigaste personerna i denna förhistoria var EEG-kommissionens (och sedan EU-kommissionens) åttonde ordförande Jacques Delors, tidigare fransk finansminister, som var kommissionens ordförande från januari 1985 till december 1994. Hans företrädare var den betydligt svagare Gaston Thorn från Luxemburg (1981–85). Redan under Thorn utvidgade kommissionen sin makt, men det var under Delors som kommissionen på allvar satte igång den europeiska integrationen. 1989 kom Delors-rapporten, som drog upp planerna för en ekonomisk och monetär union.

1990 tog man bort regler som motverkade fria kapitalrörelser mellan EEG-länderna, vilket var en förutsättning för den inre marknaden som kom 1993.

EEG tog efter järnridåns och Sovjetunionens fall sikte även österut i Europa och genom European Bank for Reconstruction and Development (EBRD) som grundades 1991 tog man initiativet i att modernisera de forna öststaternas ekonomier och förbereda deras införlivande i imperiet.

Det centrala maktövertagandet fullbordades då EEG-länderna 1992 undertecknade fördraget om EU-Imperiet - den Europeiska unionen - i Maastricht. Detta fördrag innebar stora förändringar, bland annat innefattar det gemensam valuta, och samarbete inom polisiära och rättsliga frågor samt utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Detta gjorde att Danmark, Frankrike och Irland ansåg sig behöva hålla folkomröstningar för att ratificera fördraget. I Frankrike vann jasidan med knapp marginal (51,05% av rösterna), men danskarna röstade nej. På Irland blev det däremot ett tydligt ja (69%). Eftersom danskarna röstade "fel" vidtog ett snabbt arbete för att få med danskarna i imperiet. Danskarna fick då vissa undantag från fördraget och sedan röstade 57% "rätt", alltså ja, i en ny folkomröstning 1993. Fördraget kunde därmed träda i kraft i november 1993. Notera att endast tre av dåvarande tolv medlemsländer lät folket säga sin vilja om denna genomgripande maktöverlämning. Att det var så knapp marginal för ett ja till fördraget i Frankrike försvagar dess legitimitet, men detta är för länge sedan glömt och överslätat av de imperiebyggande europapolitikerna.

1992 satte Europaparlamentet igång med sitt stora resursslöseri att flytta fram och tillbaks mellan Bryssel och Strasbourg.

I väntan på fullt medlemskap fick Sverige, Norge, Österrike, Finland, Island och Liechtenstein gå med i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) 1994, där EU-imperiet styr över sina vasallstater genom EU-direktiven mot att vasallstaterna får förmånen att vara innanför tullmurarna. Schweizarna röstade nej till EES, men fick istället ett eget avtal med EU 2002, som i princip innebär samma sak. EES-länderna (idag bara Norge, Island och Liechtenstein) betalar också en viss tribut till EU, men denna ekonomiska tribut är inte den viktigaste i vasallstatsförhållandet. Den viktigaste tributen är den politiska - att vasallstaterna Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz enligt avtalen tvingas införa samma direktiv som EU-länderna. Hittills har inget av EES-länderna eller Schweiz sagt nej till något EU-direktiv utan underdånigt infört Imperiets lagar.

EU 1995

1994 hölls folkomröstningar om EU-medlemskap i kandidatländerna. Norrmännen röstade åter nej, medan Sverige, Finland och Österrike röstade ja och kunde anslutas till EU-imperiet år 1995. I Sverige var det endast en knapp majoritet för EU-anslutning (52,3%). Efter denna folkomröstning har vi i Sverige fått folkomrösta om euron, men våra politiker har inte vågat hålla någon folkomröstning om några av de viktiga utvidgningarna och fördjupningarna av EU-fördraget som införts sedan dess. Det EU som svenskarna med knapp majoritet sade ja till 1994 är väldigt olikt det som vi har idag.

Som ett steg på vägen mot monetär union grundades 1994 Europeiska monetära institutet (EMI) - föregångare till Europeiska Centralbanken. Sedan 1979 fanns redan det Europeiska monetära systemet (EMS) med valutaenheten ECU och Europeiska växelkursmekanismen (ERM) på plats, med uppdrag att förhindra alltför stora och destabiliserande valutafluktuationer mellan medlemsländerna. Genom sin styrka var den dåvarande tyska valutan (marken) det självklara ankaret för Imperiets valutakurser. Från 1986 undvek man att inom EMS justera valutorna mot varandra, utan använde istället förändringar i de olika ländernas centralbanksräntor för att hålla valutorna stabila mot varandra.

Experimentet med EMS/ERM sprack delvis i september 1992, då Storbritannien av internationella spekulanter (bland annat George Soros) tvingades lämna ERM. Även Italien tvingades lämna ERM efter att först ha tvingats devalvera liran. 1993 ledde valutaspekulationer mot bland annat den franska valutan (francen) till att man tvingades förslappa EMS/ERM så att valutorna tilläts fluktuera hela 15 procent. Detta nederlag var en lärdom som man nog misstolkade som en bekräftelse av att det behövdes en riktig valutaunion istället. Man borde ha tolkat det mer realistiskt som att valutaunioner eller växelkursmekanismer med fasta band är dömda på förhand - det behövs bara en kris för att man ska stå med byxorna nere. Hursomhelst fanns redan såpass mycket politisk prestige investerat i projektet med den gemensamma valutan att det drevs vidare.

1994 ansökte de första forna östblocksländerna Polen och Ungern om medlemskap i EU-imperiet och fler följde sedan efter.

Jacques Delors, som var för EU vad Julius Caesar var för Romarriket, lämnade 1995 över ordförandeskapet över EU-kommissionen till Luxemburgs tidigare premiärminister Jacques Santer - en kompromisskandidat (efter Storbritanniens veto) som var en betydligt svagare ledare än Delors. Trots det fortsatte EU-imperiets vandring mot integration och utvidgning.

Under Santers tid undertecknades det för vidare integration av imperiet viktiga Amsterdamfördraget 1997 med förändringar inom asyl- och invandringspolitiken, samt i frågor om sysselsättning, miljö, jämställdhet, folkhälsa, konsumentfrågor och socialpolitik. Detta nya fördrag godtogs utan problem - folkomröstningarna i Danmark och Irland utföll i enlighet med de styrandes önskemål - och fördraget trädde i kraft 1999. I och med detta fördrag införlivades även Schengenreglerna om passunion och avskaffande av gränskontroller i EU-fördragen, även om de flesta EU-länder redan tidigare anslutit sig till Schengenavtalet.

Samtidigt med Amsterdamfördraget antogs 1997 Stabilitets- och tillväxtpakten för att "garantera" sunda offentliga finanser. Enligt denna pakt får EU:s medlemsstater inte ha ett budgetunderskott över 3 procent av BNP eller en statsskuld över 60 procent av BNP. Redan tidigare fanns konvergenskriterierna som förutom statsfinanserna styrde prisstabilitet, växelkursstabilitet och räntestabilitet.

1998 bildades Europeiska centralbanken (ECB) och tog över efter EMI för att styra vidare mot valutaunionen. I januari 1999 inrättades den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) och euron började existera som elektronisk valuta. Redan då lämnade medlemmarna i Eurozonen (då Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike) över sina befogenheter över de nationella valutorna och räntesättning till den nya centralbanken.

I mars 1999 tvingades Jacques Santer att avgå efter att det uppdagats oegentligheter inom kommissionen. En interimkommission under spanjoren Manuel Marín tillträdde fram till dess att Italiens före detta premiärminister Romano Prodi tog över i november 1999.

2001 kom även Grekland med i eurosamarbetet efter förfalskad statistik som visade att man uppfyllde konvergenskriterierna. Nu var detta egentligen inte det värsta, då flera länder redan från början aldrig uppfyllde villkoret för statsskuldens storlek. Belgien, Italien, Grekland och Österrike har under hela eurons tid (utom 2007 för Österrike) aldrig legat under 60 procent av BNP i statsskuld. Detta villkor bröts sedan av Malta från 2001 och framåt, av Tyskland och Cypern från 2002, Frankrike från 2003, Portugal från 2005, Nederländerna och Irland från 2009, samt Spanien från 2010. Det som dock verkligen fick Stabilitets- och tillväxtpaktens regler att framstå som målsättningar snarare än regler var att även regeln om budgetunderskottets storlek bröts 2002-2005 av självaste Tyskland, 2002-2004 av Frankrike, 2001 och 2003-2006 av Italien, 2005 av Nederländerna, 2006 av Österrike, 2001 och 2003-2006 av Portugal, samt av Grekland under hela perioden fram till 2007. Detta utan att några sanktioner vidtogs. Eftersom även de största och äldsta medlemmarna av EU bröt mot budgetregeln kunde man helt enkelt inte straffa någon. Denna slapphet kom emellertid senare att slå tillbaka med dubbelt straff i efterdyningarna av Finanskrisen 2008.

2002 infördes så euron som fysisk valuta - en stor politisk triumf för EU-imperiet, men samtidigt en av grunderna för dess kommande sönderfall. I och med eurons införande trodde uppenbarligen de flesta av finansmarknadernas aktörer att ekonomierna för eurozonens länder skulle konvergera och de tidigare stora skillnaderna i statsskuldsräntorna jämnades ut - skillnaden mellan euroländernas statsskuldsräntor var i princip försumbar under perioden 2001-2007. Euron och de utjämnade räntorna lade dock som sagt grunden för den kommande skuldkrisen (läs Den hälsosamme ekonomistens förklaring).

2001 anpassades EU:s regler till den kommande utvidgningen med ytterligare tio länder genom Nicefördraget. Detta fördrag överförde också ytterligare ett par politikområden från mellanstatlig till EU-nivå. Irland var det enda land som höll en folkomröstning om detta nya fördrag. Det blev ett för Imperiets ledare chockerande nej. Imperiets ledare såg sig tvungna att blidka irländarna och lovade garantier för landets abort- och neutralitetspolitik. I slutet av 2002 höll Irland en ny folkomröstning och fick "rätt" resultat. Därmed kunde det nya fördraget kunde träda i kraft 2003. Nicefördraget innehöll också formella regler för sanktioner i det fall att en medlemsstat skulle åsidosätta grundläggande rättigheter, exempelvis demokratiska principer.

EU 2004

2004 utvidgades EU-imperiet mot öster (och söder) genom att de tidigare självständiga staterna Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Cypern och Malta införlivades. År 2004 anordnades också det första för samtliga medlemsstater samtidiga valet till Europaparlamentet.

I november 2004 slutade Romano Prodi som ordförande för EU-kommissionen och Portugals före detta premiärminister José Manuel Durão Barroso tog över - återigen en stark ledare. Om Jacques Delors var Imperiets Julius Caesar så är Durão Barroso snarare dess Darth Vader.

2004 gjordes ett försök att ytterligare fördjupa samarbetet inom EU-imperiet i och med att den Europeiska konstitutionen signerades i Rom. Denna konstitution innebar stora förändringar och egentligen ett fullständigt överlämnande av makten från de suveräna staterna till EU-imperiet. Hur det gick för denna konstitution ska ni få läsa i del 3 om EU-imperiets historia - kulmen och de begynnande sprickorna 2005-2011.

Som ni märker så blev denna del om tretton år (1992-2004) ungefär lika lång som den första om 41 år (1950-1991). EU har inte bara utvidgats och utökat sin byråkratiska och politiska struktur, det har också skett allt mer genomgripande förändringar med allt tätare mellanrum. Det är alltså ett kostsamt imperium, genom sin stora byråkrati, sina många språk, sina komplicerade politiska strukturer och sin snabba förändringstakt.