Idag återkommer min sambo som gästskribent och ni får läsa del två i arbetslöshetsföljetongen. Del ett kom i juni och kan läsas här.
Jag har försökt allt jag kunde för att skaffa ett nytt jobb under de sista månaderna av min tidsbegränsade anställning. Under sommaren har jag tagit ut det som var kvar av föräldraledigheten och fortsatt med heltidsjobbsökandet för att sedan efter semestern skörda responsen från de tiotals mejl som jag hade skickat iväg. Men nu är det sensommar, en ny termin har redan börjat utan något konkret resultat och jag är slutligen tvungen att inse att jag officiellt är fullständigt arbetslös.
När det blir dags för besöket hos Arbetsförmedlingen har den svåra chocken inte lagt sig än. Jag sitter vid datorn för att fylla i och aktivera mitt CV, stum och oförmögen att tro att detta faktiskt är på riktigt. Jag är omtöcknad och en stark overklighetskänsla tränger genom.
Jag har inget arbete att komma till på morgonen.
Det händer väl inte mig?
Det som jag ännu inte vet är att tillsammans med 8% av arbetskraften, har jag stigit ner i arbetslöshetens mörka stup.
Frukten av mitt intensiva sökande har hittills bestått av ett enda mejlsvar. Jag nappade omedelbart och hoppfullt hade jag två intervjuer både med rektorn och personalen men ytterligare tre veckor gick och allt rann ut i sanden. Jag hade i början trevande väntat och slutligen varit tvungen att jaga efter ett svar utan att kunna få något konkret besked.
Det är med dyster sinnesstämning som jag besöker Arbetsförmedlingen igen. Det är dags för en handlingsplan. Med en blandning av ångest och häpnad forsar all min besvikelse ut utan att jag kan hejda mig själv. Jag berättar om arbetsgivare som inte går att få tag på i telefon och som inte besvarar mejl, om tjänster som blir tillsatta innan annonsen löper ut och utan att man hinner bli kallad till intervju, om den oändliga väntan på ett besked som oftast uteblir, om dagar som blir veckor.
Jag hör mig själv säga att jag är villig att göra vad som helst för att få ett bra jobb.
Min förtvivlan är påtaglig och överraskar även mig.
Handläggaren är ny och håller fortfarande med att tränas in i arbetet, han tittar på mig med inlevelse och det räcker med hans barmhärtiga blick för att jag ska återfå lite styrka. Kanske för att han känner att jag behöver något extra föreslår han en praktiktjänst som lockbete till arbetsgivarna. Det var egentligen tänkt som en möjlighet att komma in i ett nytt yrke och få den erfarenhet som behövs för att bli anställd, men i verkligheten gäller det att sälja sig till underkostnad till arbetsgivaren och bjuda på några månader av sitt eget jobb kostnadsfritt. En sorts rabatt i utbyte mot anställning. En arbetskraftsrea för att slå den hårda konkurrensen. Ett prova-på-erbjudande i hopp om att det leder till ett fortsatt samarbete. Jag är så nedstämd att jag accepterar utan att fundera mera och vi är överens att han ska höra av sig ifall han lyckas övertyga den dröjande arbetsgivaren.
Jag blir äntligen kontaktad av rektorn igen och vi har en ny träff. Hon är väldigt positiv till praktiktjänsten och berättar entusiastiskt hur detta bidrar till en annorlunda planering med utrymme för utvidgad verksamhet, men, det finns bara ett litet men.
Hon kan inte lova att jag blir anställd sedan. I själva verket letar hon efter någon annan redan nu och så fort som hon har hittat den personen kan jag gå vid sidan om denne. Dessutom finns det inte heller några pengar till en extra tjänst. Det skulle kanske i så fall vara fråga om nästa termin, kanske nästa vår. Hur mycket kan jag arbeta, då? Kan jag tänka mig att "praktisera", låt oss säga, 80%?
När jag går därifrån känner jag mig som ett billigt varuprov. Jag är förvirrad och vet inte längre vad som ska ligga högst på listan av prioriteter. Sysselsättning? På min egen bekostnad, även när det inte leder till något arbete, även när det är frågan om oförskämt utnyttjande som spelar på ett legitimt behov, bara för att inte ”mögla hemma” som handläggaren säger. Eller är det digniteten? Att behålla och försvara sitt eget värde. Att inte sälja sig billigt bara för att systemet uppmuntrar det, för att komma först till kvarnen eller i hopp om att tjäna på flera kontakter?
Jag inser vidden av krisen som orsakar en djupare skada och drabbar andra dimensioner än dem som vanligtvis rapporteras i tidningarna. Det finns ett nät av värden som kollapsar när den socioekonomiska tryggheten naggas i kanterna. De verktyg som man hitills har haft räcker och skyddar inte längre. Man tar genvägar, spelar människor emellan, sprider ett oetiskt och osolidariskt klimat, tjänar på de behövandes bekostnad.
Och jag? Hur länge kommer jag att hålla ut innan jag ger vika?
/C.M.
Apropå arbetslöshet noterar jag att socialbidragen ökade med sexton procent under andra kvartalet i år jämfört med samma kvartal förra året. Inte förvånande. Man ska inte glömma att det finns andra som har det värre.
Läs även andra bloggar om arbetslöshet
2009-09-08
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
För de flesta är arbetslöshet lika med misslyckande, skam och frustration. Men för vissa är det en möjlighet till eftertanke och förändring till det bättre. Jag tillhör den senare kategorin. Blev nyligen uppsagd pga arbetsbrist och är nu i full färd med att byta karriär. Efter 5,5 års universitetsstudier och 4 yrkesverksamma år inser jag att jag valt fel bana. Jag anser att det finns väldigt många där ute som skulle behöva få sparken och därmed en spark där bak för att kunna ta tag i sina liv och göra det man egentligen vill. Inte det man trodde man ville göra när man som 20-åring valde vad man ville arbeta med resten av sitt yrkesverksamma liv.
SvaraRaderaRe Anon 00:15 , jag håller absolut inte med om att arbetslöshet "för de flesta är lika med misslyckande , skam och frustration " - Varför skulle det vara det ?
SvaraRaderaDet låter ju inte klokt att ha den synen , arbetslöshet för de flesta är en direkt följd av antingen konjunktursvängningar och medföljande nerdragningar eller av att verksamhet flyttas eller förändras för att maximera vinsterna.
Sen vill jag mena att det finns väldigt många av oss som klarar av att ta tag i våra liv och göra det vi vill utan att vi behöver få sparken.
Jag tror inte jag känner en endaste människa som fått sparken pga. för dålig arbetskapacitet , det skulle i mitt tycke vara den enda anledningen till att känna skam.
Den som presterar bra och endå får sparken skall absolut inte känna skuld.
Jag har bara varit arbetslös en gång, under ca ett halvår. Det var en tid jag minns med glädje och saknad. Varför? Jo, jag kunde njuta av den för att jag visste att den var tidsbegränsad. Jag var 25 år gammal och skulle börja på universitetet ett halvår senare.
SvaraRaderaJag har dock sett vad arbetslöshet leder till. Jag vet inte om Marcus själv har varit arbetslös någon längre tid, det låter inte så. Men faktum är att en människa inte klarar att hålla modet uppe vid för många avslag. Man skaffar sig andra normer istället, för att inte behöva utsättas för nederlag. Man finner sig ett nytt sätt att leva för att ha ett sammanhang. Arbetslivet blir mindre eftersträvansvärt. Det gäller bara att göra något vettigt. Det där som man inte hinner med att göra när man har jobb kan ju vara ett gyllene tillfälle att göra nu?
Om man har lust att börja med en ny karriär så är det ju ett bra tillfälle, men tänk om man älskar sitt yrke?
Varför finns arbetslöshet?
SvaraRaderaKanske är det som en omvänd Peak Oil, vi har nått en gräns där det inte längre går att efterfråga den mängd arbete som faktiskt finns tillgänglig i samhället. Regulatoriska krav, höga skatter på arbete, konkurrens från lågkostnadsländer mm gör att arbetsgivare inte vill anställa fler i Sverige. Peak labour demand!
Det hänger ihop. Ju effektivare produktionsapparat ju färre anställda behövs.
SvaraRaderaNu har vi drivit det därhän att många jobb är beroende av ohållbar konsumtion.
När konsumtionen slår i taket (totalt sett, den fördelas fortfarande ojämnt) för vad råvaraorna förmår återstår bara att jobba med förnyelsebara saker samt att serva varandra med diverse tjänster.
Osäkert om det räcker till alla. Återstår att fördela bättre.
Jag har själv befunnit mig i arbetslösens mörka stup. Det är tufft att befinna sig där helt klart. Tror många känner sig misslyckade men samtidigt är det ofta pga arbetsbrist eller liknande som folk får gå. Har man misskött sig har man bara sig själv att skylla.
SvaraRaderaMen är man väl på botten så finns det bara en väg att gå.
Det är bara att inse, och acceptera, att vi som arbetskraft är detsamma som en vara.
SvaraRaderaAlltså gäller det att agera därefter. Glöm det där med fair-play. Det som gäller att sälja varan så dyrt och så mycket som möjligt. Alla tricks är tillåtna.
lägg ut ditt cv här! många läser och någon kanske nappar
SvaraRaderaArbetslösheten blir vad man gör den till, om man nu inte har otur och tvingas till idiotaktiviteter av en inkompetent arbetsförmedlare. Jag har sluppit sånt, när jag varit arbetslös har de tittat på mitt CV och sagt "Det här sköter du nog bäst själv". Vilket jag också gör.
SvaraRaderaDet hindrade inte att jag ena gången var utan jobb i 9 månader. Men jag har aldrig haft så mycket att göra som då. Bara tänk på allt man lägger på hyllan och säger "Det här ska jag göra när jag får tid". Hade jag inte fått jobb kanske jag varit företagare nu, hade flera saker på gång som jag först nu 5 år senare ser bli realiserade av andra.
Rent allmänt är det en halvtaskig idé att sätta underpris på sin tid då det i regel kan tas som en bekräftelse på att det man har att sälja inte är värt sitt pris.
SvaraRaderaPå exakt samma sätt som det i regel inte är speciellt smart att kliva in på en alltför låg ingångslön, den blir i det närmaste omöjligt att korrigera upp till rimlig nivå i efterhand.
Självklarheter som förtjänar att påpekas om och om igen om det någon gång ska komma till någon förändring.