När det nu är dags för avtalsrörelsen att starta, denna gång i ett lågkonjunkturläge med många företag som går på knäna och en (på årsbasis) krympande ekonomi. Igår konstaterade trots det fackföreningarna IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer igår gemensamt att det finns utrymme för löneökningar. Jag förstår inte riktigt hur de får ihop det. Om BNP krymper runt sex procent på årsbasis borde rimligtvis lönerna krympa istället för att öka. Dock inte lika mycket, eftersom en hel del av BNP-krympningen absorberas av att många blir arbetslösa.
När BNP ökar är det ju lätt att motivera löneökningar, men nu försöker fackföreningarna förtvivlat att hitta andra skäl till varför lönerna borde öka - "Om lönerna ökar handlar vi mer, och framtidstron ökar". Men om ekonomin krymper så krymper den. Om man får igenom löneökningar i centrala avtal kommer det rimligtvis att leda till att företagen istället tvingas avskeda mer, eller att vi får se fler konkurser.
Missförstå mig rätt - jag är absolut ingen mörkblå fackföreningsmotståndare, utan tycker att ökade vinster i företagen också borde leda till höjda löner. Men i konsekvensens namn måste därmed minskade vinster i företagen också leda till sänkta eller åtminstone stillastående löner. Jag tror att fackföreningarna med ett sånt här utspel riskerar att underminera sin legitimitet och det förtroende de åtnjuter. Dessutom förtjänar det att påpekas att med sjunkande konsumentprisindex (prisdeflation) så får man de facto reallöneökningar även om de nominella lönerna står stilla.
Inte oväntat så säger arbetsgivarorganisationerna blankt nej. Den största motparten Teknikföretagen säger att det inte finns något utrymme alls för centrala avtal med löneökningar, liksom Almega med flera arbetsgivarorganisationer.
Det hela lär som sagt bli trassligt och den fortsatta konjunkturutvecklingen kommer säkerligen att ha en stark inverkan på hur avtalsrörelsen fortskrider. Idag kom siffror på att Sveriges BNP-krympning har stannat upp. BNP krympte under andra kvartalet med 6% jämfört med samma kvartal året innan, men BNP ökade med marginella 0,2% mellan första och andra kvartalet i år. Återstår att se hur fortsättningen blir.
2009-09-11
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Industrin är väl en sak - där brukar facken inse att det finns konkurrens - men vad har kommunal för tanke med att kräva löneökningar när kommunerna står inför stora nedskärningar och när det enda som kan skapa utrymme för ökade löner är att antalet kollegor minskar. Denna kannibalism leder dessutom antagligen till att de som arbetar kvar får mer att göra. Går det att "rationalisera" skola och omsorg så att man får samma kvalitet med färre anställda?
SvaraRaderaJag är själv fackligt ansluten och arbetar inom offentlig sektor.
Lönesättningen i offentlig sektor är en väldigt intressant fråga, där den skattepolitiska dimensionen ofta glöms bort. De flesta är nog överens om att lönenivåerna för kommunal vårdpersonal, grundskolelärare med flera, är för låg. Inte många vill heller att kommunerna ska dra ner på antalet undersköterskor och lärare.
SvaraRaderaMen hur många är egentligen beredda att betala högre skatt för att dessa grupper ska få högre lön?
Mattias,
SvaraRaderaJag betalar gärna det. Om du garanterar att det går oavkortat till nämnda grupper.
Sällan har väl problemen med svensk lönebildning blivit så uppenbara. Den fungerar bara för att driva fram lönehöjningar. När det som nu finns behov av att hålla tillbaka lönekostnaderna, för att inte riskera företag och jobb, så går systemet i baklås. Den enda vägen ur denna destruktiva modell är en lönebildning som utgår från den enskilda arbetsplatsen. Det måste finnas möjligheter till att anpassa löneutvecklingen efter varje företags betalningsförmåga.
SvaraRaderaHåkan Eriksson, Almega