Deflation eller inflation?

Igår rapporterade SCB att prisinflationen mätt med KPI fortfarande är negativ. Däremot är prisinflationen mätt med KPIF (som räknar bort ränteförändringar) fortfarande svagt positiv, om än en bra bit under Riksbankens inflationsmål på 2 procent per år. I diagrammet nedan ser ni 12-månadersförändringen för KPI och KPIF, samt även Riksbankens reporänta.

Det finns uppenbarligen en väldigt stark underliggande trend av prisdeflation, eftersom Riksbanken har hållit på att sänka styrräntan sedan december 2011 och (pris)inflationstakten ändå fortsatt att sjunka.

Notera dock att som Cornucopia påpekar är det ingen "dålig" deflation. Priserna sjunker eller stiger väldigt lite, men våra löner fortsätter att stiga - reallönerna steg från 2012 till 2013 med 2,0 procent för arbetare och 2,8 procent för tjänstemän. Riksbanken och även dess belackare är dock uppenbarligen oroade över att just det inflationsmått man valt inte når upp till det godtyckligt valda mål man satt upp. Därför glunkas det nu från bland annat SEB om att Riksbanken kan komma att sänka sin reporänta från 0 till -0,1 procent vid nästa möte. Då blir verkligen Sverige ett föregångsland inom penningpolitiken! Negativ styrränta är nämligen "terra incognita" för penningpolitiken (även om vissa räntor blir negativa som följd av en styrränta på noll procent). De länder som nått ner till nollränta har försökt sig på kvantitativa lättnader istället för negativ styrränta. Det blir om Riksbanken följer stalltipsen intressant¹ att leva i ett penningpolitiskt experiment!

Kikar man på bostadspriser eller börsindex är det dock uppenbart var inflationen yttrat sig de senaste åren - det är bara det att dessa variabler inte finns med i Riksbankens försök att mäta inflationen. Någonstans är Riksbankens modeller och metoder uppenbarligen felaktiga, men jag är inte expert på penningpolitik och kan inte peka ut exakt var och inte heller presentera några genomtänkta alternativ.

Penningmängden fortsätter att växa - M1 för närvarande med en årstakt av 10,4 procent och M3 med en årstakt av 4,3 procent. M2, som är det penningmängdsmått jag anser vara "sannast" (M3 innehåller en del "dubbelräkning"), stiger med 5,4 procent i årstakt. Hushållens lån ökar med 5,9 procent i årstakt. Alla dessa siffror är på tillväxttakter som är snabbare än den årliga BNP-tillväxten som senast uppmättes till 2,1 procent. Det är alltså inte förvånande att vi då ser inflationseffekter någonstans, om än inte i konsumentpriserna utan istället i bostäder och aktier.

Med tanke på hur oljepriset har sjunkit (mer än halverats sedan i somras) borde det inte heller bli något större prisinflationstryck framöver, då de flesta handelsvaror och tjänster har oljebaserade bränslen i större delen av produktionskedjan. Det sjunkande oljepriset (i dollar räknat) motverkas dock delvis av att den svenska kronan tappat 26 procent i värde mot dollarn sedan i våras, men nettoeffekten ser dock fortfarande ut att vara prisdeflatorisk.

Ser man på kurvan för KPIF i diagrammet ovan ser det ut att vara en tämligen stabil nedtrend sedan 2008-2009. Detta tämligen oberoende av vad Riksbankens råkat sätta sin reporänta till. Det tycks mig alltså vara så att penningpolitiken i nuvarande form förlorat sin effekt. Dags att tänka "utanför garderoben"?

---

1. Förhoppningsvis inte "intressant" som i den kinesiska förbannelsen "may you live in interesting times"

Verkligheten på USA:s jobbmarknad

De som rapporterar arbetslöshetsstatistik verkar ha ett statligt uppdrag att försöka visa upp så positiva siffror som möjligt och media sväljer oftast siffrorna tämligen okritiskt. USA:s arbetslöshetsstatistik, där senaste siffrorna kom igår är inget undantag. Glatt rapporteras att arbetslösheten sjönk något i december till 5,6 procent, mot 5,8 procent i november och rubriken sätts till "Fler nya jobb i USA under 2014 än på femton år". Så här ser diagrammet över arbetslösheten ut för USA:

Det ser ju snyggt ut att arbetslösheten sjunkit tillbaks så långt.

Lite i parentes nämns dock smolket i glädjebägaren - "de glada USA-siffrorna störs av ett fortsatt stagnerat löneläge" och att sysselsättningsgraden "ligger envist kvar runt 62-63 procent eller de lägsta nivåerna på 35 år". Så låt oss se på andelen av USA:s befolkning som tillhör arbetskraften (alltså anställda plus arbetslösa):

Det var ingen kul långsiktig nedåttrend där! Jag skulle inte säga att den "ligger envist kvar", utan att den går stadigt neråt. Förresten misstolkar SvD detta som "sysselsättningsgraden", alltså andelen av befolkningen som faktiskt har ett jobb. Den är såklart lägre (för närvarande drygt 59 procent) och ser ut såhär:

Sysselsättningsgraden anser jag vara den säkraste indikatorn, då den är väldigt svår att manipulera genom olika definitioner av "arbetskraft" eller "arbetslöshet". Ingen särskilt imponerande återhämtning sedan 2009 där. Snarare den sämsta återhämtningen sedan 1960-talet.

Den genomsnittliga tiden som arbetslös är också fortfarande lång och har inte alls återhämtat sig till nivåerna innan finanskrisen:

Så var det lönerna. Hushållens reala medianinkomst fortsatte att sjunka flera år efter 2009 och har ännu bara uppvisat en mycket svag återhämtning sedan botten:

Illa ser det också ut om man tittar på de reala timlönerna, som stagnerat sedan 2007:

USA:s arbetsmarknad har alltså återhämtat sig oerhört svagt sedan 2009 - nästan inte återhämtat sig alls. Detta trots de aldrig tidigare skådade enorma stimulanser som centralbanken Federal Reserve öst ut. Kikar man på börsindex är det dock ganska uppenbart vart dessa stimulanser har gått:

Är detta en lyckad penningpolitik? Lyckad för vem isåfall?

Japan på väg in i väggen?

I november skrev jag om hur Japans "abenomi" ser ut att ha misslyckats. Detta med anledning av att Japan då åter gick in i recession. Jag tog då upp bland annat valutakursen, inflationen, bytesbalansen och statsskulden.

Shinzo Abe blev inte oväntat omvald vid nyvalet i december. Det betyder dock inte att hans finanspolitik är särskilt lyckad, utan snarare att det är brist på politiska alternativ. Nu försöker Abe att gå vidare genom att komma med ett stort stimulanspaket. Detta kommer säkerligen inte att få fart på Japans BNP-tillväxt annat än tillfälligt. Dessutom kommer det såklart att finansieras med lånade pengar och ytterligare öka på Japans groteskt stora statsskuld. Fast det är ju förstås en definitionsfråga vad som är lånefinansierade statliga utgifter.

Enligt ekonomiminister Akira Amari kommer det att finansieras av skatteintäkter och icke använda medel, och det kommer inte att krävas ytterligare obligationsemissioner.

Men japanska staten gör av med betydligt mer pengar än vad den får in i skatter. Att man sen lyckas passa in något nytt utgiftsprogram i de "ordinarie" obligationsemissionerna hjälper inte mot grundproblemet att staten förbrukar omkring dubbelt så mycket pengar som sina skatteinkomster, vilket är ohållbart i längden, men en situation som kan dras ut mycket länge innan den slutliga kraschen.

Jag noterar för övrigt att japanska staten planerar att få in pengar inte bara genom att öka på statsskulden, utan även genom att sälja ut tillgångar. Nu handlar det om världens största bank Japan Post, som ska börsnoteras och alltså delvis säljas. Det kan blir en lika lyckad börsnotering som Telias.

Hursomhelst så har det nyligen kommit en hel del rejält dåliga data från Japan, som alla tyder på att landet slutligen kan vara på väg in i väggen.

För det första fortsätter den obevekliga demografiska utvecklingen och nativiteten sjönk 2014 till sin lägsta nivå någonsin, samtidigt som mortaliteten ökade till den högsta någonsin. Med 1 miljon födda och 1,27 miljoner döda krympte alltså Japans befolkning med 270 000 personer eller 0,2 procent. Detta samtidigt som antalet pensionärer fortsätter att öka och antalet i arbetsför ålder minskar. Detta är Japans ekonomiska grundproblem och inget de kan komma ur på ett lätt sätt (framförallt inte med hjälp av penningpolitik). Särskilt som de i princip vägrar invandring och knappt ens tar emot några flyktingar (hela 6 stycken beviljades asyl 2013).

Nästa dåliga nyhet var att de japanska hushållens sparande nu är negativt, d.v.s. att hushållen tar ut mer pengar än de sätter in. Detta för första gången sedan statistikens början 1955. Från att ha haft det högsta sparandet av alla OECD-länder (som högst var det 23 procent av inkomsten 1975) har nu alltså Japan sjunkit till negativt sparande. Orsaken är förstås den åldrande befolkningen - folk i arbetsför ålder sparar normalt pengar till sin pension, medan pensionärer tar ut pengar.

Samtidigt sjönk hushållens konsumtion med 2,5 procent på ett år från november 2013 till november 2014. Nedgången var förvisso inte lika stor som förväntat, men ändå sjunker konsumtionen och ger därmed inget bidrag till att dra igång Japans BNP. Även detta förklaras förstås i slutändan av att en åldrande befolkning inte konsumerar lika mycket.

Prisinflationen fortsätter att vara något högre än målet på en årstakt på 2 procent. I november var årstakten 2,7 procent.

Samtidigt faller reallönerna med 4,3 procent i årstakt, vilket är den snabbaste nedgången sedan 1998 (då vi såg Asienkraschen om ni minns den). Fallande reallöner är också en delförklaring till fallande sparande och sjunkande hushållskonsumtion.

I ett sista försök att hålla igång den statliga japanska skuldbubblan så säljer den statliga pensionsfonden GPIF en del av sitt innehav av statsobligationer till centralbanken Bank of Japan (BOJ). Samtidigt köper GPIF på sig aktier. Det kan inte gå annat än snett.

Men räntorna på japanska statsobligationer är fortfarande låga. Extremt låga. På alla löptider upp till två år är räntan negativ! Men med tanke på att japanska staten redan lägger 40 procent av sina utgifter på räntebetalningar så behövs inga stora räntehöjningar för att statsskuldsskeppet ska kapsejsa.

Japans bytesbalans ligger dock fortfarande på plus så skeppet kapsejsar inte ännu. Vi olyckskorpar får ge oss till tåls ytterligare ett tag, ehuru trenderna för Japan är obevekligt negativa.

Positiv deflation?

I torsdags kom siffrorna för mars för konsumentprisindex (KPI), som visade att KPI sjönk med 0,6 procent på årsbasis, alltså prisdeflation och detta tänkte jag nu kommentera lite. Som jag har påpekat många gånger förut så är KPI konstruerat så att när Riksbanken sänker styrräntan och bolåneräntorna följer efter, så sjunker KPI, varför KPIF, som inte räknar med räntan, i många fall kan vara mer rättvisande för den faktiska prisinflationen. Men KPIF låg i mars på 0,0 procent på årsbasis, alltså precis på gränsen till prisdeflation och definitivt långt under Riksbankens inflationsmål på 2 procent per år. Även HIKP, det harmoniserade konsumentprisindexet som möjliggör jämförelser inom EU, låg i mars på deflation (-0,4 procent) i årstakt, så nu anser jag att man med visst fog kan tala om äkta prisdeflation i Sverige. I februari låg HIKP straxt över nollan, men det blev alltså en dykning i mars. Dessutom verkar denna dykning ner i deflation ha varit oväntad för de flesta analytiker, även om trenden mot deflation varit uppenbar den senaste tiden och det bara var en tidsfråga när nollan skulle spräckas.

Notera att eurozonen i genomsnitt har en högre inflationstakt (+0,5 procent) än Sverige, även om det skiljer avsevärt mellan olika länder där. Dock är även trenden för eurozonen tydligt neråt och även där ligger inflationstakten en bra bit under centralbanken ECB:s mål.

Det har såklart kommit en mängd kommentarer av olika slag till deflationssiffran. En intressant sak är vad Knut Hallberg, ränteanalytiker på Swedbank, säger i intervju med SvD, nämligen att det inte är någon "deflationsfara" (en nedåtgående prisspiral med fallande ekonomisk aktivitet i samhället) utan att "I det här läget är det en positiv deflation". Positiv på så sätt att prylar och tjänster vi köper blir billigare.

Vi kan se på KPI-förändringen årsvis uppdelad per kategori, alltså en uppdatering av mitt diagram från förra månaden.

Vi ser att priserna i de flesta kategorier har sjunkit. Den bredaste kategorin med ökande priser, livsmedelspriserna, har bara ökat med 0,2 procent på ett år, vilket förstås är positivt framförallt för de hushåll som lägger en stor andel av sin inkomst på livsmedel, alltså de med lägst inkomst. Då övriga "vanliga utgifter" sjunker i pris får den nuvarande formen av prisdeflation ses som positiv för de flesta hushåll, inklusive dem med låg inkomst.

Då återstår att se på hur de lägre priserna påverkar företagen. Lägre priser skulle kunna medföra en press på inkomsterna för många företag. Dock ser det inte i dagsläget ut att finnas någon kris för det svenska näringslivet i genomsnitt. Fjärde kvartalet 2013 ökade Sveriges BNP med 3,1 procent jämfört med samma kvartal 2012. Det var även en bra ökning jämfört med tredje kvartalet 2013. Dessutom ökade antalet sysselsatta med 1,2 procent och antalet arbetade timmar ökade med 0,4 procent, vilket gjorde att medelarbetstiden i hela ekonomin ökade med 0,8 procent. Sista kvartalet 2013 såg det alltså bra ut för Sveriges ekonomi sett till BNP.

BNP-siffran för första kvartalet 2014 får vi inte veta förrän i slutet av maj, men att döma av exempelvis produktionsindex över näringslivet ser det fortfarande förhållandevis ljust ut för Sveriges ekonomi. Arbetslösheten har inte heller ökat sedan samma tid förra året, men har å andra sidan inte heller minskat. Arbetslösheten är dock något högre än vid samma tid 2011-2012, men fortfarande lägre än i början av 2010.

Hushållens lån ökar i en årstakt av omkring 5 procent, vilket är snabbare än BNP-tillväxten och alltså inte hållbart. Merparten av denna kreditökning går till att köpa bostäder eller konsumtion, alltså icke-produktiva ändamål. Krediter till icke-finansiella företag, vilka förhoppningsvis går till produktiva investeringar, växer dock betydligt långsammare än BNP med en årlig tillväxttakt på 1,6 procent. Detta är inte bra - Sverige behöver produktiva investeringar, inte felallokeringar till bostäder och konsumtion, vilket tyvärr med nuvarande agerande från exempelvis Finansinspektionen och regeringen verkar bli den största effekten när räntan sänks.

Hursomhelst ger den låga inflationstakten ytterligare bränsle till dem som vill sänka Riksbankens styrränta och de flesta tror nu att det blir styrräntesänkning vid nästa direktionsmöte. Den främste denna kamp för räntesänkning är inte oväntat före detta medlemmen av Riksbankens direktion Lars E O Svensson, som idag kommenterar deflationen. Han anser att deflationen "beror på Riksbankens strama penningpolitik från sommaren 2010". En viss del av prisdeflationen kan nog förklaras av det, men flera delar av konsumentpriserna styrs av en mängd andra faktorer. Livsmedelspriserna, som har stor vikt i KPI, styrs exempelvis till stor del av världsmarknadspriserna på livsmedel, som i sin tur påverkas av skördarna globalt. Boendekostnaderna, som har störst vikt i KPI, styrs till stor del av ränteläget. Eftersom boräntorna under 2012 och 2013 har sjunkit gradvis, så har detta sänkt boendekostnaderna. Den viktmässigt tredje största posten i KPI, transporter, styrs till stor del av oljepriset, som legat förhållandevis still de senaste ett och ett halvt åren.

Däremot håller jag med Svensson när han skriver

Deflation medför att reala skulder ökar. Hushållens (och företagens) skuldbörda ökar således, i synnerhet jämfört med om inflationen hade varit 2 procent. Inflationen i Sverige har fallit långt under inflationsförväntningarna de senaste åren, och det medför att prisnivå blivit betydligt lägre än förväntat. Det betyder i sin tur att reala skulder blivit betydligt högre än låntagarna förväntat och räknat med.

Nu sitter ju inte vanliga svenskar och räknar på inflation, realränta och sånt. Däremot är det så att det fortfarande finns en myt att inflationen skulle äta upp bolånen på sikt - även 2 procents inflation skulle halvera det reala lånevärdet på 36 år. När vi inte längre har någon inflation får alltså vanliga bolåntagare inte den urgröpningseffekt de hade räknat med på sina bolån. Detta är min mer verklighetsnära förklaring av Svenssons mer teoretiska resonemang. Ska vi ha nollinflation eller deflation måste det till en stor informationskampanj för att få vanligt folk att förstå att deras bolån inte kommer att ätas upp av inflation, annars ökar riskerna för hushållen.

Svensson påpekar också att deflation ger högre reallöner, vilket kan drabba företag negativt och i förlängningen leda till att folk förlorar jobbet. Trots låg inflation och nu deflation ser det som jag påpekat ovan inte så dåligt ut för Sveriges ekonomi, men det hade kanske kunnat vara ännu bättre? Det lär dock bli svårt för fackförbund att kunna motivera och få igenom löneökningar i ett deflationsläge.

Men sedan börjar Svensson jämföra med Japan.

Deflation ökar också risken för att hamna i en lång period av en s.k. likviditetsfälla, en situation med nollränta, deflation och förväntningar om låg inflation eller till och med deflation, som i Japan.

Jämförelsen med Japan haltar betänkligt, då en viktig (troligen den viktigaste) underliggande orsaken till Japans problem är dess demografi. Antalet japaner i arbetsför ålder (15-64) planade ut i Japan i början av 1990-talet och har därefter minskat. Samtidigt har antalet barn yngre än minskat sedan omkring 1980, medan antalet pensionärer ökat konstant. Japan nådde sin högsta befolkning år 2010 och sedan dess har till och med landets befolkning minskat något. Allt detta förklaras i sin tur av den låga fertiliteten (antalet barn som varje kvinna föder). Sedan 1974 har fertiliteten i Japan legat under 2,1 barn per kvinna (vilket är vad som behövs för att hålla en konstant befolkning) och ligger nu runt 1,4 barn per kvinna. Sverige har istället en fertilitet på 1,9 barn per kvinna och räknas även invandringen in så ökar Sveriges befolkning.

Finansanalytikern Peter Malmqvist har istället en helt annan syn på deflationsriskerna.

Nej, Sverige är inte i närheten av en deflationsspiral av japansk modell. Vi ligger snarare ständigt på kanten till en överhettning av bostadssektorn och en alltför kraftig utlåning. Att sänka räntan nu riskerar därför att bli droppen som får bägaren att kantra över.

Japan: rekordstort underskott i bytesbalansen

I natt kom siffror för Japans bytesbalans, som visade på det största underskottet någonsin.

Jag har anat att detta skulle komma när jag bland annat skrev om slutspel för abenomin i november. Då var ännu bytesbalansen positiv, medan handelsbalansen hade svängt över till underskott i början av 2011 när kärnkraftverken stängde ner och Japan istället var tvunget att importera en massa dyra fossila bränslen för att driva elkraftverk. Fossila bränslen (framförallt olja) står för omkring 32 procent av landets importkostnader.

Nu har det alltså gått så långt som till underskott i bytesbalansen. Vi kan dock komma att se en vändning där snart, då den japanska yenen faktiskt stärkts i samband med den kris för framväxande marknader som nyligen uppstått. En starkare yen skulle göra det billigare för Japan att importera de nödvändiga råvarorna. Som jag visade i november är det framförallt ökade importkostnader som drivit upp underskottet.

Yen/Usd

En starkare yen skulle dock troligen även vara kopplad till svagare prisinflation, eftersom den har en koppling till importerade råvaror. Premiärminister Abe och hans centralbankschef Kuroda har ju lovat att driva upp inflationstakten till 2 procent i ett försök att sparka igång den japanska ekonomin. Skulle detta nu misslyckas och inflationstakten falla tillbaka från nuvarande 1,3 procent kommer Abe och Kuroda att tappa förtroende för sin ekonomiska politik.

"Abenomin" har visserligen drivit upp prisinflationen, men lönerna har inte ökat i motsvarande mån. I förra veckan kom siffror på att reallönerna har sjunkit till samma nivå som 2009, vilket i sin tur var samma nivå som 1993. Det kan alltså bli ett rejält missnöje när folk ser att den förda ekonomiska politiken inte ger dem något ökat välstånd, utan tvärtom minskande.

Inför 2013

Här kommer lite tankar om viktiga faktorer som kommer att påverka världens utveckling under 2013. Förutom dessa faktorer finns alltid risken att det dyker upp någon "svart svan" som ställer till saker.

• Vi har ett oljepris som ligger runt 110 dollar per fat (Brent), vilket blir som en straffskatt på alla oljeimporterande länder, d.v.s. större delen av världsekonomin. (Men självklart jättebra för oljeexportörer som Norge, Ryssland och Saudiarabien.) Genomsnittspriset under helåret är ett av de högsta (inflationsjusterat) som vi sett någonsin och på ungefär samma nivå som 2011.
• Skulle oljepriset däremot gå ner alltför mycket får många oljeexportörer problem med ekonomin. Detta skulle kunna ske om en kraftig nedgång i världsekonomin (delvis orsakad av högt oljepris) gör att efterfrågan på olja sjunker.
• Norges oljeproduktion lär fortsätta att sjunka med omkring 6 procent per år. I vårt västra grannland kanske inte en kraftig nedgång i oljepriset kommer att ge så stora problem med statsfinanserna, men det kan komma att spräcka den norska bostadsbubblan, som troligen är en av de mest uppblåsta i världen.
• 
  Vi har 2012 haft en dålig spannmålsskörd i flera av världens största producenter. Livsmedelspriserna på världsmarknaden är därför höga - visserligen inte riktigt lika höga som 2011, men mycket högre än 2009 och 2010. Detta ger en ökad risk för social oro i fattiga länder med stor livsmedelsimport (vilket gäller de flesta fattiga länder). För 2012/2013 förutspår FAO en lägre global spannmålsproduktion än för 2011/2012. Hur kommer det att se ut för 2013/2014? Lagren är fortfarande på låga nivåer, så det finns små reserver att ta av vid missväxt.
• Vi har fortfarande en global kreditbubbla av proportioner som aldrig förr skådats i historien. Det är inte bara i EU, Japan och USA som skulderna är alltför stora, det finns också en överhängande risk att Kina drabbas av baksmälla efter sin alltför starka kredittillväxt. Vilken av dessa bubblor kommer att spricka först? Vilken av dem det än blir kommer det att sätta igång ytterligare kaos i den finansiella delen av världsekonomin.
• EU-cirkusen lär fortsätta, med återkommande "räddningar" för Grekland och Spanien, samtidigt som situationen i dessa länder urartar allt mer. Hur kommer det att gå i Grekland? Tar nynazisterna över, blir det något annat folkligt missnöje som ger en revolt, eller blir det militärkupp? Vilka åtgärder kommer EU-eliten att vidta för att försöka hålla ihop den vittrande unionen? Kommer några länder (t.ex. Storbritannien) att säga ifrån på allvar när de anser att de fått nog? Storbritanniens politiker överväger faktiskt på allvar en folkomröstning om EU-medlemskapet.
• Förutom att det blir allt svårare att hålla ihop EU självt, så pågår sönderfall inom vissa länder. Den spanska regionen Katalonien har bestämt sig för folkomröstning om oberoende 2014, vilket den spanska regimen under Rajoy såklart motsätter sig och säger bestämt att en sådan folkomröstning skulle vara emot Spaniens konstitution. Från Storbritannien ser vi mer fredliga tongångar, då premiärminister Cameron och ledaren för skotska nationalistpartiet Alex Salmond kommit överens om att hålla en folkomröstning om skotskt oberoende år 2014. Just nu ser det inte ut att finnas majoritet för oberoende, men om ekonomin utvecklas i negativ riktning kan en opinionssvängning komma att ge de brittiska politikerna deras livs överraskning.
• Under hösten blir det förbundsdagsval i Tyskland och risken finns att Merkels koalition CDU/CSU kommer att slängas ut och ersättas av en rödgrön allians. Detta skulle såklart påverka EU:s framtid. Om Merkel åker ut skulle båda EU:s axelmakter Tyskland och Frankrike styras av regeringar till vänster om mitten och skulle då lättare kunna samarbeta, fast troligen i annan riktning än under "Merkozy". Sitter Merkel kvar finns risken för att den politiska klyftan vidgas mellan Tyskland och Frankrike. Att det är valår gör att Merkel i sin EU-politik kommer att tvingas balansera mellan att hålla ihop ett allt mer spretigt EU och att hålla sig väl med de tyska väljarna.
• Här i Sverige kommer vi troligen att få se större skillnader mellan befolkningsgrupper, då lönerna förväntas öka (för dem som har stabila jobb), medan arbetslösheten förväntas öka. Bostadspriserna kommer knappast att budas upp ytterligare under sådana förhållanden. När slår den svenska skuldfällan igen?
• På klimatfronten vet vi att isvolymen och isens utbredning i Arktis var rekordsmå under slutet av sommaren. (Detta uppvägs inte av att isutbredningen i Antarktis var rekordstor.) Det kanske inte blir nytt rekord 2013, men det lär i alla fall fortsätta med liten havsisutbredning i Arktis, eftersom så mycket av den fleråriga isen försvunnit. Vi har haft ett stökigt väderår med extrem torka i bland annat USA, men ett av de regnigaste åren i modern tid i Sverige. Exakt hur vädret kommer att bli under 2013 vet vi inte, men vi kan vara ganska säkra på att det blir extrema väderhändelser av olika slag. Detta bland annat eftersom högre temperaturer i Arktis gör att de stora Rossbyvågorna rör sig långsammare.
• Mellanöstern ska vi inte heller glömma. Där kommer troligen al-Assad-regimen i Syrien slutligen att falla. Hur det sen går för landet står skrivet i stjärnorna. Detta kommer självklart att starkt påverka kringliggande länder som Israel, Libanon och Turkiet.
• I Saudiarabien blir kung Abdullah bara allt äldre (han fyller 88 i år) och kan trilla av pinn när som helst. Blir det några förändringar i landets politik efter hans frånfälle?
• Iran är försvagat av sanktionerna och där kan regimen behöva hantera folkligt missnöje. Israel hotar förstås fortfarande med att bomba deras kärnanläggningar, men jag gissar att det fortfarande bara stannar vid ett tomt hot. USA lär inte ge sig in i något krig mot Iran.

Ni mina kära läsare får gärna fylla på med sånt som ni tycker att jag glömt bort.Det är alltid svårt att göra förutsägelser om vad som kommer att hända, men de punkter jag har radat upp ger en "karta" att utgå ifrån för att bedöma årets händelser. Försöker man att göra alltför exakta förutsägelser har man ofta lika stor chans att pricka rätt som en chimpans som kastar pil.

Gott nytt år allihopa!

Norges bostadsbubbla och oljeintäkter

Jag har tidigare skrivit om Norges bostadsbubbla (boligboble), som i procent räknat är större än den svenska. Nu tänkte jag skriva lite mer om denna bubbla och dess kopplingar till oljan. Jag har anpassat texten lite för att försöka göra det lättare för norska läsare att förstå.

Till en början kan vi se hur norska bostadspriser (norske boligpriser) har utvecklats sedan 1985. Det är reala priser, justerade för inflationen (inflasjon) mätt med KPI. Diagrammet är baserat på "pris per m2 for eneboliger på ca 150 m2" som jag tagit från Norges Eiendomsmeglerforbund.

Som ni ser har priserna ökat långt över tidigare toppar sedan omkring år 2000. Efter en liten nedgång 2008-2009 fortsatte priserna uppåt till nya höjder. För drygt ett år sedan gjorde jag en jämförelse (sammenligning) av nordiska bostadsbubblor där jag visade följande diagram (bara fram till 2010).

Som ni ser har priserna i Norge ökat mer än i övriga nordiska länder, även om Sverige icke är långt efter. Bostadspriserna i oljelandet Danmark höll samma takt som i Norge fram tills den danska bubblan sprack år 2007. Som jämförelse (sammenligning) har jag även med USA:s bostadspriser och vi kan se att de nordiska bubblorna (boblene) i procent räknat är mycket större än den amerikanska.

På norska bloggen "Tankeløse Plukk" har jag funnit följande diagram över reala norska bostadspriser jämförda (sammenlignet) med amerikanska ända bak till 1890.

Där ser man att utvecklingen de senaste åren är helt annorlunda (annerledes) mot den tidigare historien. Även omkring 1975-1987 hade Norge något som ser ut som en bostadsbubbla (boligboble), som följdes av en stark nedgång 1987-1992, men det som skett de senaste åren är ännu större.

Nu är det icke bara en bostadsbubbla, utan egentligen en skuldbubbla (gjeldsboble). Hushållens skuld (husholdningenes gjeld) har i Norge ökat starkt och har ökat raskare än BNP sedan år 2000, se diagrammet nedan.

Vid slutet av 2011 låg i Norge hushållens totala skuld (husholdningenes samlede gjeld) på omkring 83 procent av BNP, vilket är ungefär samma nivå som i Sverige. Att Sverige har en skuldbaserad (gjeldsbasert) bostadsbubbla (boligboble) har jag visat tidigare.

Priserna på bostäder drivs icke enbart av "fundamental" efterfrågan (etterspørsel) på bostäder eller "fundamentala" faktorer som ökande reallöner (reallønn) eller låg arbetslöshet (lav arbeidsledighet) utan även möjligheten att få kredit. Kredittillgången driver bostadsprisutvecklingen (boligprisutviklingen) genom att lönen kan brukas för att få större bolån (boliglån). Här spelar också ränteutvecklingen in, då låga räntor gör det möjligt att kunna ta större lån. Både Japan och USA visar dock att det icke krävs höga räntor för att en bostadsbubbla ska spricka. I Norge har man också (liksom i Sverige) skatteavdrag (skattefradrag) för räntor, vilket gör det lönsamt att låna.

Förväntningar om högre bostadspriser driver också det upp priserna, då man ser bostaden som en god och riskfri (risikofri) investering. Skulle priserna falla så skulle det icke längre vara lika gynnsamt (gunstig) att låna en stor del av pengarna till bostaden.

Norge har också bland de högsta byggkostnaderna (byggekost) i Europa och de har ökat raskare än inflationen de senaste åren.

Norske bloggaren Trym Riksen tar också i artikeln "Bolig som businesscase" upp pris/hyresförhållandet (pris/leie-forholdet) på den norska bostadsmarknaden (boligmarkedet).

Detta antyder också att det är en prisbubbla. I en rationell marknad borde folk utnyttja den arbitragemöjlighet (arbitrasjemulighet) som ges genom att flytta till hyresmarknaden (leiemarkedet), men förväntningarna om prisuppgångar gör att folk istället köper sin bostad.

Det finns dock några i Norge som menar att det troligen är en bubbla. En är nationalekonomen (samfunnsøkonomen) Ole Røgeberg, som bland annat har skrivit "Boligprisene skal ned – og trolig har vi også en boble" på bloggen Tankeløse Plukk. På Youtube kan man också lyssna på ett mycket intressant lunchseminarium som han höll på Statistisk sentralbyrå i slutet av januari i år. Mycket av det som han säger där går också att överföra till den svenska bostadsmarknaden.

Också i Norge har finansinspektionen (Finanstilsynet) stramat åt riktlinjerna (retningslinjene) för bolån, senast i december 2011. Finanstilsynet kräver nu att bankerna ska ta höjd för en ränteökning på minst 5 procentenheter (prosentpoeng) vid värdering av kundernas betalningsförmåga (betjeningsevne). Vidare ska ett lån normalt icke överstiga 85 procent av bostadens marknadsvärde (markedsverdi).

Den norska bostadsbubblan är till stor del skuldfinansierad (gjeldsfinansiert), men en viktig faktor bakom att köparna har kunnat få så stora krediter är deras betalningsförmåga. Norge har haft stigande reallöner och låg arbetslöshet (ledighet) genom intäkterna från olja och gas.

Igår skrev jag om läget för norsk olje- och gasproduktion. Så här ser produktionen (1970-2011) och prognosen (2012-2016) ut för Norges olja och gas.

Oljedirektoratets prognos är som jag skrev igår och skrivit tidigare troligen alltför optimistisk och det är mer troligt att oljeproduktionen fortsätter att falla med omkring 6 procent per år de närmaste åren. Det kan vara så att prognosen för gasen också är för optimistisk. Vi kan i alla fall räkna med att den totala produktionen icke kommer att öka, utan istället falla.

Om vi ser på oljepriset ser det ut så här 2002-2011.

Oljepriset närmar sig nu igen en nivå där det förorsakar allvarliga problem för världsekonomin. Det är därmed icke troligt att priset kommer att öka så mycket mer, utan snarare att falla i takt med en global ekonomisk kris.

Kombinationen av fallande produktion och fallande priser ger att Norge troligen icke kommer att få ökande intäkter av petroleum i framtiden. Därmed kommer också norsk BNP och reallöner att falla. Det är icke bara de direkta oljeintäkterna, utan också all ekonomisk aktivitet som är kopplad till oljeindustrin. Denna koppling ser man tydligt när man ser på en karta över BNP per invånare (BNP per innbygger). Undantaget Oslo (huvudstaden har oftast högre BNP per invånare) så är BNP per invånare högst i sydvästra Norge, där oljeindustrin har sin tyngdpunkt.

Med undantag av 1988 har norsk BNP ökat varje år från 1970 till 2008, men därefter kom en nedgång 2009, följd av en ny uppgång 2010-2011.

Nu tror jag att det blir en nedgång i Norges BNP 2012, som det troligen kommer att bli i hela världen med den skuldkris (gjeldkrise) som är på väg att slå till på allvar.

De norska bostadsköparna (boligkjøpere) har så här långt kunnat ta stora lån till att köpa sin bostad, med grund i förväntningar om stigande intäkter, men när oljeintäkterna avtar, hur går det då med kredittillgången och därmed bostadspriserna? Och hur går det för norska banker och kreditinstitut?

Tillägg: Läs också "Den Store Norske Boligboblen" av Ole Røgeberg

Grekiska uppgörelser skjuts hela tiden framåt

Det börjar bli tröttsamt att försöka följa turerna kring den "frivilliga" nedskrivningen av Greklands statsskuld och nästa "räddningspaket" från trojkan EU, ECB och IMF.

Idag florerade ett rykte om att ett avtal om nedskrivning skulle vara klart inom några timmar, vilket såklart visade sig vara osant. Istället är senaste beskedet att vissa delar av nedskrivningspaketet kommer att vara klara inom några dagar och IIF (de privata investerarnas organisation) säger att de förväntar sig ett avtal om nedskrivningen av Greklands statsskuld nästa vecka. Jaha. Jag har något minne av att jag har hört liknande förut. Det har hetat "på fredag" eller "nästa vecka" ganska länge nu. Att få till ett avtal verkar vara lika svårt som att försöka komma fram till regnbågens fot - när man gått en bit har den förflyttat sig bortåt.

Som jag påpekade för några dagar sedan finns det stora problem i förhandlingarna om den "frivilliga" nedskrivningen i form av ovilliga fordringsägare. Jag är inte optimistisk vad gäller möjligheten till avtal och de ständigt framskjutna måldatumen bekräftar min bild.

Även förhandlingarna med ECB, EU och IMF ska tydligen som vanligt vara klara "inom några dagar". Jag tror att man när några dagar har gått kommer att upprepa samma mantra och hoppas att vi glömt vad som sades för några dagar sedan.

Hanteringen av Greklands statsskuldskris har från början fram tills nu varit ett gigantiskt misslyckande från EU:s sida. EU:s ledare började hanteringen av krisen i förnekelsestadiet i slutet av 2009 för att sedan övergå till förhandlingsstadiet, där man uppenbarligen fortfarande befinner sig. Samtliga åtgärder har hela tiden visat sig vara för lite för sent (eller helt felaktiga) på grund av de komplicerade beslutsprocesserna, makthavarnas ovilja att se sanningen i vitögat och deras dubbla agenda att vilja rädda EU-bankerna från förluster. Samtidigt går den grekiska patienten långsamt mot ett allt sämre tillstånd. Vanligt folk i Grekland är mycket hårt drabbade - framförallt de fattigaste.

Jag kör en repris på diagrammet från i somras, som visar hur Greklands statsskuld och BNP utvecklats.

Den sista december 2009 uppgick statsskulden till 127 procent av BNP och som det såg ut i somras väntades statsskulden ha växt till 160 procent av BNP den sista december 2011 - jag har inte den senaste siffran tillgänglig, men det har inte oväntat blivit värre än man trodde i somras.

Har man alltså åstadkommit något positivt för Grekland? Nej, kurvan för statsskulden visar fortfarande inga som helst tecken på att plana ut. Vad värre är, så divergerar den fullständigt från BNP-utvecklingen. Jag anser alltså att "räddningen" av Grekland får ses som ett totalt misslyckande.

Jag läser också att IMF vill att Grekland sänker minimilönerna som villkor för ytterligare meningslösa nödlån. Jag har nu ett radikalt förslag - inför istället en maximilön i Grekland! Allt över denna maximilön går som skatt till staten. Därmed drabbas inga fattiga, utan bara rika. Dessutom får staten mer inkomster. Eftersom alla åtgärder hittills visat sig ganska verkningslösa eller förvärrande för Greklands situation är det dags att förutsättningslöst pröva nånting "outside the box".

Dessutom behövs tydligen större nödlån än tidigare beräknat. Inte förvånande. Den 20 mars är datumet alla i slutändan jobbar mot, då en finansieringslösning måste vara på plats för att undgå en ostrukturerad grekisk statsbankrutt.

USA som jämförelse av bostadsbubbla

I morse skrev jag om svenska bostadspriser 1967-2011 och jämförde med reallönerna. Frågan dök då upp hur det sett ut i USA som jämförelse. Med data från Irrational Exuberance, och St. Louis Fed och Economagic slängde jag snabbt ihop diagrammet nedan. Siffrorna för reallöner motsvarar inte riktigt de svenska, men var de bästa jag kunde hitta vid en snabb titt. Att jag har med två serier beror på att den blå serien finns det data för längre bak, medan den gröna representerar en bredare del av befolkningen. Siffrorna för USA är genomsnittlig timlön, vilket självklart borde justeras för exempelvis antal arbetade timmar och lönearbetarna som andel av befolkningen. Hursomhelst ger de en allmän bild av hur det sett ut. Att kurvorna ser taggiga ut beror på säsongsvariationer inom åren.

De reala bostadspriserna steg snabbt till "normalnivån" vid Andra världskrigets slut, men stannade sedan upp tills reallönerna hunnit ikapp. Därefter har de legat och svängt mer eller mindre runt reallönerna, ända tills hushållskrediterna började växa i raskare takt från 1983. De sjunkande reallönerna i USA fram till mitten av 1990-talet satte dock tillfälligt stopp för bostadspriserna, men sen gick det uppåt i hög fart till rekordnivåer.

Notera särskilt att hushållens kredittillväxt vände till avskuldning först efter att bostadsbubblan börjat sjunka ihop, vilket kanske säger något om orsak och verkan. Hushållens avskuldning i USA har förresten till största delen skett genom att lån avskrivits, inte genom att folk har börjat amortera mer.

Notera även att hushållens skulder och reallönerna följde varandra ganska väl fram till ungefär 1983, då Reagans politik började få effekter.

Kurvan över bostadspriserna ser också fortfarande ut att vara fallande. Vi får se var och när den stannar upp.

Även 1945-1953 avvek de reala bostadspriserna kraftigt uppåt från reallönerna, men istället för att sjunka ihop gick de in i en lång sidledes rörelse fram till 1976. Varför denna skillnad mot hur 2000-talets bostadsbubbla löstes upp? Jag kan se två förklaringar. För det första steg reallönerna kraftigt fram till 1973. För det andra så var hushållens skuldsättning då på en helt annan nivå än idag.

Jag återkommer med lite mer resonemang kring hur det vi ser från USA kan överföras på situationen i Sverige. Hursomhelst tycker jag mig även här se att om bostadspriserna avviker alltför mycket från sitt historiska förhållande till reallönerna så tenderar de att återgå till normalläget och sedan skjuta över åt andra hållet.

Tillägg: Just idag skriver Charles Hugh Smith på Of Two Minds om den amerikanska bostadsbubblan samt när och var han tror att den kan bottna - flera år och många procent kvar.

Kina: mer import och dyrare löner

Idag kan man läsa att Kinas handel med omvärlden för första gången sedan 2004 visar ett underskott under årets första kvartal.

Huvudförklaringen till utvecklingen är stark inhemsk efterfrågan i Kina och högre råvarupriser.

Under mars var Kinas import (i dollar) den största någonsin för en enskild månad, medan exporten var den tredje största någonsin för en enskild månad (bara november och december 2010 var högre). Slutsumman för mars blev alltså i det närmaste balans mellan import och export och för första kvartalet 2011 som sagt ett underskott på 1 miljard dollar, vilket ska jämföras med ett överskott på 14 miljarder dollar ett år tidigare.

För helåret 2011 räknar ekonomen Shen Jianguang på Mizuho att Kinas handelsöverskott faller till under 150 miljarder dollar, mot 183 miljarder för 2010, 196 miljarder för 2009 och rekordet 295 miljarder för 2008. En klar fallande trend under flera år, alltså.

De högre råvarupriserna är en faktor, men den mer intressanta faktorn för Kinaspanare är den starka inhemska efterfrågan, som i sin tur stöds av höjda löner. Höjda löner betyder i andra änden ökande arbetskraftskostnader. Frågan är nu hur länge den rekordsnabba kinesiska tillväxten kan hålla i sig och framförallt vad som händer när ökningstakten börjar sakta av. Kineserna har under de senaste åren vant sig vid att i genomsnitt få det mycket bättre ställt mycket snabbt. Hur kommer de att reagera när ökningstakten inte längre blir lika snabb?

Kina har som bekant under många år varit "världens fabrik" och tack vare billig arbetskraft tillverkat allehanda billiga varor som sedan exporterats till USA och Europa. Vad gäller den kinesiska arbetskraftens internationella konkurrensförmåga kan man nu undra hur det kommer att gå. Kelvin Chan på Associated Press skrev en artikel om detta i förra veckan.

Efter ledigheten runt det kinesiska nyåret i februari är det alltid många migrantarbetare som inte återvänder till sina jobb i södra Kina - vanligen 10-15 procent. I år var det dock fler än vanligt - hela 30-40 procent återvände inte, trots att myndigheterna i Guangdong höjde minimilönen med upp till 20 procent i mars. Arbetarna vill trots det inte längre ta dessa monotona och förhållandevis lågbetalda jobb, för det finns nu tack vare tillväxten i ekonomin förbättrade utkomstmöjligheter även i andra delar av landet. Företagen måste nu konkurrera om färre arbetare, något som för Kina i stort också förvärras av ettbarnspolitikens effekter.

Det blir nu ett hårt tryck på alla kinesiska exportföretag som drabbas av högre arbetskraftskostnader och råvarupriser. Flera företag flyttar sin tillverkning från kusten till inlandet, eller till billigare länder i södra Asien. Kina-analytiker på Credit Suisse kallar det för en "historisk vändpunkt" för Kinas ekonomi. Kanske blir det också en vändpunkt för världsekonomin då Kinas lågprisproduktion inte längre kan hålla prisinflationen låg.

Apropå billigare länder i södra Asien läser jag också att Vietnam ska höja minimilönen med 14 procent, vilket man befarar kommer att spä på den redan höga inflationstakten på nästan 14 procent per år.

Bostadspriser, löner och skulder

I december ritade jag diagram över bostadspriser kontra reallöner. Man såg där tydligt att bostadspriserna ökat snabbare än reallönerna.

Idag ritar jag in hushållens skulder, bostadspriser och medellönerna i samma diagram. Observera att jag idag inte visar reala siffror, utan nominella (icke inflationsjusterade). Jag fick nämligen frågan igår varför jag inflationsjusterar. Eftersom "papperspengarna" tappar i värde över tiden så måste man justera priser på något sätt om man vill jämföra över längre tidsperioder, annars pekar alla kurvor hela tiden uppåt. Nu har jag istället i diagrammet nedan ritat in KPI som en rosa linje, så man kan se hur alltihop växer i förhållande till den. Att lönerna stiger snabbare än KPI betyder att folk får det bättre - reallönerna ökar. Men skulderna stiger ännu snabbare, liksom bostadspriserna.

Notera hur bostadspriserna inte följer löneutvecklingen, utan skuldutvecklingen. På sistone har de dock börjat tappa fart jämfört med skulderna. Trots att hushållens skulder fortsätter att öka i rasande takt förmår de inte längre hålla bostadspriserna lika uppblåsta.

I diagrammet ovan ser man också tack vare att jag inte inflationsjusterat tydligt den uppgång i bostadspriserna 2000-2010 som tidningarna tar upp idag.

Läs också det jag skrev tidigare idag om lärdomar från Danmarks spruckna bostadsbubbla.

Titta även på Cornucopias bild av bostadsbubblan.

[Andra bloggar om bostadsbubbla, bostadspriser, hushållskrediter, löner]

Bostadspriser kontra reallöner

"Makro e kul" frågade på mitt senaste inlägg om svenska bostadspriser 1975-2010 hur reallönerna har förändrats under tiden. Eftersom jag är en snäll diagramritare och "Makro e kul" är en av mina trognaste läsare och kritiker presenterar jag här reallönerna i samma diagram som de reala bostadspriserna. Reallönerna har jag hämtat från Ekonomifakta.se genom att ta genomsnittet av reala arbetar- och tjänstemannalöner. Ekonomifakta.se har i sin tur hämtat siffrorna från Svenskt Näringsliv och SCB.

Reala småhuspriser har aldrig legat så högt över reallönerna. Att döma av tidigare nedgångar kan vi förvänta oss en nedgång i småhuspriserna till en bit under reallönen i diagrammet. Frågan är hur stor denna "bit under" blir. "Overshoot" på uppsidan brukar motsvaras av "undershoot" på nersidan - baksmällans tyngd är proportionell mot festens intensitet.

Relaterat i media idag: Riksbanken manar de svenska bankerna till försiktighet, samt pekar på risker i den svenska bostadsmarknaden och uttrycker oro över de svenska hushållens skuldberg.

Tillägg: Missade att tala om att det är ett index på y-axeln. 2:a kvartalet 1988 är 100 på samtliga kurvor, då det är ganska nära "mitt på" för bostadspriserna.

[Andra bloggar om bostadspriser, bostadsbubbla, löner]

Trendvändning för lönearbitrage?

Idag kunde man läsa följande.

Foxconn, världens största kontraktstillverkare av elektronik, har efter en rad uppmärksammade självmord bland arbetare gått ut med lönehöjningar på först 30 och senare 70 procent. Det innebär alltså sammanlagt mer än en fördubbling av lönerna i fabrikerna i Shenzhen i Kina

Detta är en intressant utveckling. De senaste årtiondena har världsekonomin präglats av så kallat socialt arbitrage (inklusive lönearbitrage), alltså att tillverkning gradvis har flyttats över till länder med lägre löner och mindre noggranna (och därmed mindre dyrbara) krav på exempelvis avloppsrening. Framförallt Kina har blivit "hela världens fabrik". Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar i media som beskriver de ofta dåliga och ibland rent helvetiska förhållanden under vilka arbetare i Kina och Sydostasien arbetar. Men dessa larm glöms lika snabbt bort, när västvärldens konsumenter gläds åt att kunna köpa ännu fler ännu billigare varor producerade av fattiga asiater. Nu tycks dock även kineserna ställa krav på bland annat betydligt högre löner. I pappersupplagan av SvD kan man läsa mer.

Experter anar ett paradigmskifte för näringslivet som helhet, när nu de senaste årtiondenas låglönejakt ser ut att sluta i en kinesisk återvändsgränd; det finns inga ännu mer fjärran, ännu billigare länder att flytta till.
- Eran med billig kinesisk arbetskraft är över, säger Mars Hsu, analytiker vid Grand Cathay Securities i Taipei, till AFP.

Marketwatch skriver idag att FoxConn planerar att försöka langa vidare kostnadsökningarna till sina kunder, något som i slutändan drabbar västvärldens konsumenter i form av högre priser på elektronikprodukter.

Ovanpå detta kommer så oljetoppen att medföra att transporter kors och tvärs i världen blir dyrare. Efterhand kommer det för allt fler produkter inte att löna sig att frakta dem från fabriker i exempelvis Kina.

Övriga tidningslänkar i ämnet: E24 DN 1 DN 2.

[Andra bloggar om elektronik, löner, kina, transporter]

Ingen bobubbla!

Den senaste tidens fortsatta uppgångar för bopriserna i Sverige har fått mig att ändra åsikt. Att bostadspriserna har stigit trots det stora BNP-hacket i ekonomin visar att det ändå finns fundamentala faktorer som driver de svenska bostadsmarknaderna mot ständigt nya höjder. Det är därmed bekräftat att det inte längre rör sig om en bubbla, utan om sund (om än hög) prissättning. Svenska folket har helt enkelt valt att lägga en stor andel av sina disponibla inkomster på bostaden. Med fortsatt stigande löner kan jag inte se annat än att bostadspriserna måste fortsätta stiga. Tillväxten i den svenska ekonomin återkommer ju snart med kraft, som min ständiga ledstjärna Konjunkturinstitutet nyligen förutspått. Och Riksbanken lär fortsätta att hålla räntorna låga, så det lär inte heller bli några problem att få lån till bostadsköp. För hushållen klarar högre bolån!

Jag återkommer efter en bloggledig påskhelg med nya diagram och analyser av hur jag numera ser på den svenska bostadsmarknaden och konjunkturen.

Tillägg 23:59: April, april! Men ingen som har följt denna blogg trodde väl att jag gjort en sådan helomvändning... Jag anser fortfarande att det är en bubbla i bostadspriserna i Sverige.

Men bloggledigt ska jag i alla fall ta i påskhelgen, så jag får önska alla läsare en trevlig påsk och ät nu ordentligt med ägg!

[Andra bloggar om bostadspriser, bostadsbubbla, konjunktur, tillväxt, löner, lån]

Lettland - hur går det?

Förra veckan kunde man läsa flera olika kloka åsikter om hur det egentligen går för Lettland. De har trots allt hittills lyckats att undvika en devalvering, men det är ändå lite tidigt för glädjerop. Edward Hugh skrev "Too Soon To Cry Victory on Latvia" där han pekar på de problem som återstår, apropå en artikel i The Economist som tycker att Lettland har lyckats.

Visserligen har nu ränteläget på Greklands statsskuld nu passerat det för Lettlands statsskuld, men det beror väl snarast på att Greklands dåliga finanser kommit i fokus efter att tidigare ha ignorerats och dolts. Att ränteläget i Lettland sjunkit beror snarast på den ökade riskaptit som märkts globalt och är inget specifikt för Lettland. Jag skulle snarare kalla det riskförträngning.

Stefan Karlsson skrev en intressant artikel om devalveringsfrågan för Lettland, där han också jämför med situationen för Ukraina, vars valuta har fallit.

Som svar på Edward Hughs artikel skrev Morten Hansen från Stockholm School of Economics in Riga "Latvia: No Victory Yet, No Defeat Either", där han pekar på både bra och dåliga sidor i Lettlands ekonomiska läge. Ett påpekande tycker jag är särskilt intressant.

But when splitting the overall development in wages from Figure 2 into public and private sector developments the picture changes quite a bit back again, see Figure 4. In particular the very latest data (2 March 2010) show that the by far biggest wage decreases have taken place in the public sector – good for the public finances and the IMF-EU package but irrelevant for competitiveness and should be a matter of concern.

Man ska inte glömma att situationen fortfarande är allvarlig i Lettland. En förnyad global kris kan raskt ställa till det igen. Och som Morten Hansen påpekar har åtstramningen mest gällt statsfinanserna. Fortfarande är lettisk industri inte särskilt konkurrenskraftig, så utsikterna för en ekonomisk återhämtning är inte särskilt goda. Men trots allt blir det kanske inte värre, utan man står kvar och harvar på dagens nivå.

Idag reviderade Lettland upp sin BNP-siffra för fjärde kvartalet 2009 till -16,9 procent från preliminära -17,7 procent. Alltid något. Men nu vill oppositionen sänka momsen, vilket skulle försämra statsfinanserna och kanske äventyra IMF-lånen. Skakigt läge fortfarande, alltså.

[Andra bloggar om lettland, baltikum, löner]

Hushållens skuldbubbla fortsätter

Inte oväntat rapporterade SCB igår att de svenska hushållens skulder fortsätter att öka. Ökningstakten var dock något måttligare än under hösten, bara 8 procent på årsbasis. Hushållens finansiella nettosparande var i princip noll, eftersom lika mycket togs ut i nya lån som det sparades. I sammanhanget ska vi inte glömma att lånen och sparandet inte är jämnt fördelade över befolkningen. Många sitter med stora lån men litet sparande. Vi ska inte heller glömma att värdet av de finansiella tillgångarna faktiskt kan sjunka. Nu har börsuppgången 2009 spätt på tillgångarna, men när den trenden vänder kan det se annorlunda ut.

Finansinspektionen (FI) är nu oroad och funderar på nya regler för hushållens belåningsgrad, eftersom den undersökning de gjort visar att även måttliga prisfall på bostadsmarknaden kommer att leda till att många hushåll har bolån som överstiger bostadens marknadsvärde.

12 procent av låntagarna hade en belåningsgrad på över 90 procent och en tredjedel hade en belåningsgrad på över 80 procent i en undersökning av nära 7 000 låntagare som Finansinspektionen genomfört.

FI vill nu öka kraven på kontantinsats, men det är tyvärr för sent. Skadan är redan skedd genom de slappa utlåningsregler som gällt under bostadsbubblans uppsida.

Igår kom också senaste Småhusbarometern från SCB, som pekar på att priserna stigit vidare i januari. Idag kom senaste inflationssiffrorna från SCB, så att jag kan visa ett uppdaterat diagram över inflationsjusterade småhuspriser. Här utgår jag från Småhusbarometern, så det blir ett diagram med lite kortsiktigare tidsperspektiv.
Som ni ser har de reala småhuspriserna fortsatt uppåt, till och med över toppen från 2007. Nu kommer säkert alla mina belackare att jubla och säga att jag har haft fel i mina förutsägelser. Visst, jag erkänner att jag trodde att toppen för reala svenska bostadspriser skulle vara tredje kvartalet 2007. Nu får vi en ny topp, men det är fortfarande en bubbla. Att vi får en ny topp betyder bara att bubblan blir desto allvarligare. Fortfarande förutspår jag lika stora prisfall. Frågan är bara när de sätter igång.

Allt fler bedömare talar nu om boprisbubbla, men de nedgångar som de spår är högst måttliga. Mäklarna talar som vanligt i egen sak och ser inga större nedgångar. De flesta bedömare fokuserar dock på räntan och tar inte särskilt upp alla andra faktorer som skulle kunna spräcka bubblan.

Här ser vi i alla fall vilken katastrofal effekt som Riksbankens drastiska räntesänkningspolitik har haft. I ett läge när bopriserna borde ha fortsatt att falla har de istället ökat igen. I ett läge när hushållens skuldsättning borde ha börjat minska har den istället ökat kraftigt. Som det är nu har Riksbanken knappt något räntekrut kvar att använda när bopriserna väl börjar sjunka. Den marginal för räntesänkning som finns kvar är bara på 0,25 procentenheter. Riksbanken hade nog gjort klokt i att nöja sig med att sänka reporäntan till kanske två procent, vilket troligen hade räckt för att häva den akuta finanskrisen. Istället fortsatte man med räntesänkningarna även under 2009.

Ökningen för bostadspriserna det senaste året beror förstås till största delen på räntesänkningarna, men idag kom också den intressanta nyheten att de svenska reallönerna i snitt steg med drygt 3,5 procent under 2009, vilket är den högsta löneökningen under hela 2000-talet. Snittet för 1995-2008 var 2,5 procent per år. 2009 års rekordsiffra orsakas av att löneökningarna låg kvar enligt gamla avtal medan inflationen var mycket låg (0,9 procents årstakt i december). Nu kan man undra hur lönerna kommer att fortsätta under 2010. Parterna verkar stå långt ifrån varandra. Trots en låg inflationstakt kräver facken rejäla löneökningar, medan arbetsgivarna kommit med nollbud. Jag skulle tro att det blir mycket svårt för facken att få igenom sina krav, särskilt med tanke på reallöneökningen under 2009.

Läs även debattartikeln som Sandro Scocco och Jörgen Appelgren skrev häromdagen i DN om bostadsbubblan med titeln "Regeringens senfärdighet kan bli dyr för hushållen".

När den ständigt ökande utlåningen upphör, vilket den av naturliga skäl måste göra förr eller senare, tystnar musiken och marknaden kraschar och priserna faller. Det är också det som skett i många länder med några undantag – däribland Sverige.

Och läs även vad Cornucopia skrev igår.

Man kan också fundera på om inte regeringens ROT-avdrag för renovering och tillbyggnad bidrar till att dels pumpa upp bostadsbubblan, och dels att sätta marknaden ur spel för marknadsmässiga priser på hantverkstjänster.

[Andra bloggar om bostadsbubbla, bostadspriser, kreditbubbla, hushållen, löner, inflation]

Upplagt för tuff avtalsrörelse

När det nu är dags för avtalsrörelsen att starta, denna gång i ett lågkonjunkturläge med många företag som går på knäna och en (på årsbasis) krympande ekonomi. Igår konstaterade trots det fackföreningarna IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer igår gemensamt att det finns utrymme för löneökningar. Jag förstår inte riktigt hur de får ihop det. Om BNP krymper runt sex procent på årsbasis borde rimligtvis lönerna krympa istället för att öka. Dock inte lika mycket, eftersom en hel del av BNP-krympningen absorberas av att många blir arbetslösa.

När BNP ökar är det ju lätt att motivera löneökningar, men nu försöker fackföreningarna förtvivlat att hitta andra skäl till varför lönerna borde öka - "Om lönerna ökar handlar vi mer, och framtidstron ökar". Men om ekonomin krymper så krymper den. Om man får igenom löneökningar i centrala avtal kommer det rimligtvis att leda till att företagen istället tvingas avskeda mer, eller att vi får se fler konkurser.

Missförstå mig rätt - jag är absolut ingen mörkblå fackföreningsmotståndare, utan tycker att ökade vinster i företagen också borde leda till höjda löner. Men i konsekvensens namn måste därmed minskade vinster i företagen också leda till sänkta eller åtminstone stillastående löner. Jag tror att fackföreningarna med ett sånt här utspel riskerar att underminera sin legitimitet och det förtroende de åtnjuter. Dessutom förtjänar det att påpekas att med sjunkande konsumentprisindex (prisdeflation) så får man de facto reallöneökningar även om de nominella lönerna står stilla.

Inte oväntat så säger arbetsgivarorganisationerna blankt nej. Den största motparten Teknikföretagen säger att det inte finns något utrymme alls för centrala avtal med löneökningar, liksom Almega med flera arbetsgivarorganisationer.

Det hela lär som sagt bli trassligt och den fortsatta konjunkturutvecklingen kommer säkerligen att ha en stark inverkan på hur avtalsrörelsen fortskrider. Idag kom siffror på att Sveriges BNP-krympning har stannat upp. BNP krympte under andra kvartalet med 6% jämfört med samma kvartal året innan, men BNP ökade med marginella 0,2% mellan första och andra kvartalet i år. Återstår att se hur fortsättningen blir.

Fackets roll i en krympande ekonomi

Daniel Berg, doktorand i ekonomisk historia vid Stockholms universitet och sekreterare i ASPO Sverige, intervjuas i senaste LO-tidningen. Man kan undra hur läsarna och LO:s ledning kommer att reagera på att Daniel helt frankt påpekar att fortsatt tillväxt inte är möjlig när oljeproduktionen minskar och därmed inga fler löneökningar.

Daniel funderar på en ny roll för facken i en krympande ekonomi:

- Facken måste fort omvärdera sin roll som i första hand ekonomiska intresseaktörer till att förvalta demokrati, medbestämmande och fördelning i produktionsprocessen.

Det blir intressant att se om fackföreningarna kan ta till sig detta med att löneökningarna inte kommer att kunna fortsätta, utan att det kommer lönesänkningar. En krympande ekonomi och sjunkande levnadsstandard finns helt enkelt inte i deras världsbild. Jag skulle tro att de nuvarande ledarna inom fackföreningarna helt behöver ersättas innan det kan ske någon förändring. Kanske behöver hela fackföreningarna bytas ut eftersom de troligen kommer att slåss med näbbar och klor för att klamra sig fast vid den tillväxtekonomi som inte längre är möjlig.

Att bara slåss för högre löner är meningslöst. Det skapar i framtiden bara missnöje bland medlemmarna eftersom det misslyckas när den kaka som alla ska dela på inte längre växer, anser Daniel Berg.

Daniel gör dock ett försök att presentera en morot för att få med facken på peak-oil-tåget:

- I framtiden måste vi ha mycket längre perspektiv på vår produktion, och då tror jag facken snarare än aktieägarna är lämpade att styra produktionen, för facken har mycket större sociala insatser i företagen än vad ägarna har. Ägarna bara köper och säljer företag. Om facken verkligen skulle bli en offensiv kraft tror jag det skulle rädda stora delar av svensk ekonomi.

Frågan är om nedgången blir bättre med någon form av socialism? Det är ju i princip vad Daniel indirekt förespråkar här. Jag tror att varken socialismen eller kapitalismen har några lösningar på de problem som en krympande ekonomi kommer att medföra. Frågan är vad som kan komma istället? Men det vore ju bra om man kunde väcka åtminstone några i de fackliga leden till medvetenhet om de problem vårt samhälle står inför.

Människor som har makt tenderar dock att vilja hålla kvar denna makt. Facken har idag en bit av makten i det svenska samhället och kommer troligen att vidta åtgärder för att hålla kvar sin bit av maktkakan. Många av dessa åtgärder kommer troligen att gå på tvärs mot vad som vore vettigt i perspektivet av en krympande ekonomi. Detsamma gäller troligen Sveriges övriga makthavargrupper - företagsledare och politiker t.ex.

Hursomhelst är det viktigt att ta upp frågan om fackets framtid i ett peak-oil-perspektiv och det är bra att Daniel Berg och reportern Martin Klepke väcker denna fråga.

Skadan redan skedd för SEB

Nu backar tydligen SEB om ledningens löner. Höjningen av årslönen med två miljonerna som vd Annika Falkengren behövde igår är tydligen inte så nödvändig längre.

Frågan är vad orsaken var till att de backade. Var det att de inte ville diskvalificera sig för statens garantier? Eller var det för att de råkade ut för alltför många som bytte eller tänkte byta bank? Tydligen hade Riksgäldsdirektör Bo Lundgren ett samtal med Marcus Wallenberg och Annika Falkengren idag, där han förklarade vad som gäller för att få ta del av regeringens garanti- och kapitaltillskottsprogram.

Hursomhelst är skadan redan skedd för SEB. Allt rabalder har nu skapat en massa badwill runt denna bank - det sista en bank behöver i dagens läge. Frågan är egentligen hur bortkopplad från verkligheten man får vara som företagsledare. Det borde väl ha varit ganska uppenbart att det skulle bli en gigantisk mediastorm om man gick ut med en sådan löneförhöjning för vd i dagens läge. Hade Annika Falkengren istället symboliskt sänkt sin årslön med en miljon (kvarvarande sex skulle nog räcka gott) hade istället SEB vunnit oerhört i förtroende. De hade då framstått i en mycket positiv dager och kunnat vinna över kunder från t.ex. Swedbank tack vare det.

Mycket smartare agerande ser vi t.ex. från Volvos PVs chefer, där de 40 toppcheferna gått med på att sänka sina löner. Även arbetarna och tjänstemännen sänker sina löner på Volvo PV. Som sagt, mina gissningar om sänkta löner under 2009 slog in betydligt snabbare än väntat.