Sjunkande lånetillväxt känns

I fredags rapporterade SCB att Hushållens lånetillväxt avtar.

Fortfarande ökar utlåningen, med 7,3 procent i mars jämfört med mars i fjol. Men i februari var ökningstakten 7,5 procent och i fjol vid den här tiden 9,3 procent, enligt nya siffror från SCB.

Tillväxttakten på bolån var i mars 7,5 procent, en minskning från 7,9 procent i februari.

SEB:s Robert Bergqvist säger att han "tror att Riksbanken nu helst vill se hushållens kredittillväxt sjunka under de 5 procent som kan anses vara en rimlig ökningstakt över tid". Rimlig ökningstakt? 5 procents årlig kredittillväxt innebär en fördubbling på cirka 14 år. Hur länge tror ekonomerna att det kan fortgå så?

Läs även bloggrannen Kvantitativts kommentar där han beskriver hur han ser på framtidsutsikterna för bostadskrediterna.

Här tänkte jag ta upp hur förändringar av kreditmängden påverkar konjunkturen. Jag har tidigare i inlägget "Pengar är skulder" tagit upp den australiske ekonomen Steve Keen och hans artikel "The Roving Cavaliers of Credit", där han beskriver ett sätt att se på hur pengar skapas som skiljer sig från hur beskrivningar av "Fiat-pengar" brukar beskriva saken. Jag kan också rekommendera Chris Martensons intervju med Steve Keen. Så här enkelt skapas pengar i dagens samhälle - banken skriver ett avtal där någon låntagare förbinder sig att betala tillbaks det lån de just fått från banken. Inga reserver krävs egentligen vid långivningstillfället, utan dem letar man upp efteråt.

En av de viktigaste saker som Keen påtalar är att kredittillväxten (eller dess motsats kreditkrympning) har starka effekter på ekonomin. Detta är egentligen självklart och är något som troligen alla ekonomer kan skriva under på. Keen påpekar också att förändringar i tillväxttakten också har stark påverkan på BNP. Detta gäller framförallt när krediterna är stora i förhållande till ekonomins storlek.

Ett viktigt begrepp är Aggregerad efterfrågan, som definieras som konsumtionsvaruefterfrågan + investeringsefterfrågan + efterfrågan på offentliga varor och tjänster + exportvaruefterfrågan - importefterfrågan (ja, den har stark släktskap med BNP). Det viktiga är att efterfrågan på konsumtionsvaror inte enbart beror av folks inkomster, utan även av deras möjlighet att låna pengar till konsumtion. Så länge den totala lånevolymen är liten i förhållande till BNP har förändringar av mängden krediter inte några större effekter på landets ekonomi, men i dagens samhälle, där de svenska hushållens lån ligger runt 82 procent av BNP blir påverkan stark. Motsvarande gäller förstås investeringsefterfrågan och företagens totala lånevolym, som idag ligger runt 85 procent av BNP.

Exempel: Om hushållens totala lån skulle ligga på 10 procent av BNP och öka med 7,3 procent i årstakt skulle det ge ett positivt BNP-tillskott på endast 0,7 procentenheter. Om hushållens lån istället ligger på 82 procent av BNP (som idag) och ökar med 7,3 procent i årstakt kommer det att ge ett positivt BNP-tillskott på 6,0 procentenheter! Inte konstigt att det känns som om det går bra här i Sverige när vi får en sådan saftig BNP-stimulans från hushållens skuldtillväxt.

Nu kommer inte alla nyskapade "skuldpengar" att gå rakt in i att köpa varor och tjänster, utan en hel del kommer att gå till att buda upp priserna på olika tillgångar, exempelvis aktier eller bostäder. Dessa pengar hamnar dock i slutändan på kontot hos säljarna, som sen i sin tur kan sätta sprätt på de nyskapade pengarna.

Det värsta är när skuldberget börjar krympa. Om hushållens lån av någon anledning skulle börja krympa istället för att växa, så kommer för det första krediternas BNP-stimulans på 6 procentenheter att försvinna och för det andra får man istället en smärtsam neddragning av den aggregerade efterfrågan. Då får man en recession.

Men även förändringar i tillväxttakten för krediterna känns och även här mer ju större den totala lånevolymen är i förhållande till BNP. I mars 2009 ökade hushållskrediterna med 9,3 procent, vilket ger en BNP-stimulans på 7,6 procentenheter, medan de i mars 2010 bara ökade med 7,3 procent, vilket "bara" ger en BNP-stimulans på 6,0 procentenheter. Denna uteblivna BNP-stimulans känns för dem som producerar, importerar och säljer varor till konsumenterna som en avmattning. Mycket riktigt, som Kvantitativt skrev igår så mattas nu konjunkturen. Han skrev också i lördags med hur småhustillverkare nu drar ner.

Så vad skulle hända om hushållskrediterna plötsligt stannade upp och inte längre växte? Med Sveriges nivå på krediterna skulle vi få en sådan straffeffekt på konsumtionsvaruefterfrågan att det skulle överstiga den rekordhöga BNP-tillväxt vi hade 2010. Vi skulle alltså få en krympande ekonomi bara av att skulderna stod still (om vi antar att den "organiska tillväxten" i ekonomin håller sig på samma nivå som förut). Det är därför som skuldberget aldrig fär sluta växa, som David Jonstad skrev i förra veckan. Vi har alltså byggt upp ett ekonomiskt system och penningsystem som kräver evig tillväxt för att fungera. Jag och många med mig anser att ekonomisk tillväxt inte är möjlig på längre sikt när energitillgången krymper (vilket somliga inte tror på), men vid dagens skuldsättningsnivå ger alltså även stillastående hushållskrediter så allvarliga effekter på ekonomin att den krymper. Och ju mer skuldsättningsnivån fortsätter att växa, desto allvarligare blir effekten när kredittillväxten till slut avstannar. Vilket ska vi välja? Smärta nu eller smärta om något år? Det ser ut som om marknadens osynliga hand väljer smärta snart åt oss genom att ökningstakten för hushållskrediterna nu sjunker stadigt.