2012-08-26

Hur hänger svenskarnas ekonomi ihop?

Igår presenterades en undersökning från Nordea/Gallup som visar att 23 procent av svenskarna har använt upp hela sin månadslön innan nästa lön betalas ut. Stämmer bra med att många svenskar har för dålig sparad buffert.
Den åldersgrupp som har svårast att få pengarna att räcka till nästa lön är personer i åldrarna 26 till 39 år. 31 procent svarade att lönen är slut i förväg jämfört med 11 procent i åldersgruppen 55 till 65 år.
- Åldersgruppen 26-39 år har det tufft. Det handlar om personer mitt i livet med stora utgifter, barn och bolån som uppger att lönen tar slut i förväg. Risken är att det blir en ond cirkel som är svår att bryta, säger Ingela Gabrielsson privatekonom på Nordea.
Samtidigt skriver Ingela Gabrielssons kollegor Annika Winsth och Andreas Jonsson en debattartikel om att man inte vill reglera bolånen, eftersom det kan skada bostadsmarknaden. "Skada" betyder prisfall. För vi vet ju alla att bostadspriserna bara bör gå uppåt, eller hur? För att visa att de har rätt drar Winsth och Jonsson till med ett räkneexempel.
Det finns också skäl att ifrågasätta det ofta återkommande påståendet om att hushållen amorterar för lite. Statens Bostadskreditnämnd (BKN) beräknar den genomsnittliga amorteringstiden på bolån till cirka 77 år. Är detta högt eller lågt? Ett exempel får illustrera: antag att en trettioåring i dag belånar sitt hus till 85 procent. Priset på huset utvecklas i linje med inflationen – ett försiktigt antagande – och amorteringstakten är 100 år. Det innebär att belåningsgraden har sjunkit till cirka 25 procent när husägaren är 65 år. En nivå som normalt kan finansieras även vid en måttlig pension.
De skriver inte vilken inflationstakt de räknar med (även om man kan räkna ut det från deras siffror, vilket jag inte orkar göra just nu). Frågan är vilken inflationstakt man kan räkna med framöver i dagens låginflationsekonomi. Det är inte heller ett "försiktigt antagande" att bostadspriserna utvecklas i linje med inflationen. Ser man på bostadspriser historiskt så går de i vågor i förhållande till den allmänna konsumentprisutvecklingen. Ibland stiger de snabbare än inflationen, ibland sjunker de. Sedan mitten av 1990-talet har de svenska reala bostadspriserna i princip stigit hela tiden, så det är troligen dags för en nedjustering till i första hand KPI-linjen - vi ser redan nu flera tecken på en avmattning på bostadsmarknaden. Winsth och Jonsson förtiger dessutom att en bostad kräver underhåll - som kostar pengar. En bostad som inte underhålls behåller inte sitt värde. Bolånet kommer p.g.a. underhållskostnader att ökas på.

Det som jag inte gillar med dessa undersökningar som presenteras av svenskarnas ekonomi är att det är svårt att få ut någon vettig bild av hur svenskarnas ekonomi egentligen ser ut. Visserligen får vi veta en åldersuppdelning, men av de 31 procent av 26-39-åringarna som har "för mycket månad kvar i slutet av lönen", hur många är det som äger sin bostad och hur många hyr den? Av dem som äger sin bostad, hur många är bostadsrätt respektive småhus? Hur många har bolån och hur stora? Hur många är ensamhushåll? Hur många är barnfamiljer? Hur många är arbetslösa? Hur fördelar sig de 17 procent som i princip inte har någon sparad buffert i olika kategorier? Och så vidare...

Statistiska centralbyrån SCB gör undersökningar av hushållens ekonomi, men dessa ger också en splittrad bild, där det är svårt att få svar på många i dagsläget intressanta frågor. Dessutom är indelningarna i många fall för grova, exempelvis delas boendeutgifterna upp i två ålderskategorier 18-64 respektive 65+ år.

För att kunna få en vettig bild av hur det egentligen ser ut för svenskarna och vilka kategorier som kan anses ha det svårt krävs något slags mer heltäckande undersökning, där man kan se på befolkningen efter olika kombinationer av exempelvis följande kriterier.
  • Åldersgrupper
  • Geografisk indelning
  • Antal vuxna i hushållet
  • Antal barn i hushållet
  • Arbete (deltid, heltid, arbetslös, anställd, egenföretagare)
  • Inkomst
  • Sparande
  • Lån
  • Boendeform
  • Bidrag
Med en sådan undersökning skulle man kunna identifiera svaga kategorier i samhället och då skulle politikerna kunna göra riktade åtgärder mot just dessa. Vi vet att inkomster, skulder och sparande är ojämnt fördelade i Sverige, men vi vet inte på vilket sätt. Jag föreslår därför att våra styrande politiker ger SCB i uppdrag att göra en sådan heltäckande undersökning. Den kostnad det skulle innebära kan säkerligen uppvägas av de vinster man kan göra genom det mer precisa underlag man får fram.


Läs även Cornucopia och Den hälsosamme ekonomisten om Nordeas debattartikel.

5 kommentarer:

  1. Bra inlägg! Nordas inlägg och beräkningar känns ungefär på samma nivå som kommentarerna på di.se , det saknas helt internationella jämförelser och risk tänkande
    Håller med om att mycket mer detaljerade undersökningar/utredningar vore vettigt. T ex skulle jag vilja veta hur:
    - hur många unga idag har så pass stort sparande så att de kan få ihop till 15% kontant insats på några år?
    - hur många jobb är hotade om konsumtionen sjunker med 5%?
    - hur många med små marginaler är inte medlemmar i A-kassan?
    - hur mycket större lån (dyrare boendekostnad) har blivande pensionärer jämfört med dagens?
    - hur stort sparande behöver medelsvensson för att kunna behålla samma levnadsstandard som idag då man blir pensionär?

    tack för en bra blogg!

    SvaraRadera
  2. Det är intressant att allt som gör situationen problematisk påstås vara exogena variabler. Det är för många människor så att i princip oberoende av lönenivå så fylls det utrymmet genast upp av utgifter som är lika stora som lönen. Ökad lön/inkomst = ökade utgifter, sparande finns inte på kartan.

    För de allra flesta (inte alla dock) finns det möjlighet att skapa utrymme för att "månaden ska bli kortare" genom att helt enkelt omprioritera utgifter. Men det behövs inte eftersom det går bra som det är nu och som det varit de senaste 20 åren.

    Jag tror att det i stor utsträckning hänger ihop med bristen på mål; vad är vitsen med att spara och vad vinner jag på det.
    Diskussionen kunde sedan övergå till att gå från att spara till att investera, men det är bättre att ta flera små steg än att försöka sig på att hoppa över en 15 meter bred fors på en gång.

    Tycker det är uppenbart att det är främst bankernas väl och ve som kommer först i alla artiklar i "gammelmedia" även de som förespeglar spararnas synvinkel. Och företagens försäljning skulle minska om fokus på konsumtion skulle förändras till annat mål.

    En förändring till att investera till gagn för vanligt folk kommer aldrig initieras av bankerna, bankerna har helt enkelt inget att tjäna på det, tvärtom de har allt att förlora på det, deras vinster skulle eroderas kraftigt.

    SvaraRadera
  3. Jag tror mer på att man skall lära ut hushållsekonomi i skolan. De 25 procenten oavsett förutsättningar är ekonomiska analfabeter och kommer aldrig ändra sig oavsett om de får mer bidrag för att staten identifierat dem.

    Det går leva på så lite pengar så det är inte sant. Studerade själv vid universitet i 5 år utan studielån. Matbudgeten låg på 10-12 kr om dagen ibland.

    Det sitter i huvudet inte i plånboken.

    / Lowrisk

    SvaraRadera
  4. Vilka hycklare! Flute, kolla på detta diagrammet från SVT som visar realpriserna ända sedan 1950: http://bostaden.wordpress.com/2012/06/19/dagens-myt-bostadspriserna-gar-alltid-upp-pa-sikt/

    Det borde någon slå i huvudet på Annika Winsth...

    SvaraRadera
  5. Någon nämner bankernas väl och ve ovan, själv tycker jag det snarare handlar om statens väl och ve, bankerna lever i symbios:

    Skattesystemet har olika regler och skattesatser för: företag, investmentbolag, ideologiska föreningar och för löntagare. (kanske någon mer kategori finns)

    Löntagaren är den mest beskattade kategorien och de regler som kommit till under efterkrigstiden medför i stort sett att denne mist kontakten med sina pengar och därmed det långsiktiga ekonomiska tänkandet.
    Detta genom källskatt, moms, att inte kunna dra av investeringar, att inte kunna spara undan för framtida investeringar, pensioner och andra försäkringar dolda i arbetsgivaravgiften osv.

    Under efterkrigstiden har löntagaren gjorts till en skattemjölkko av historiskt sett oanade nivåer och löntagaren vet inte om det!

    Två refomer behövs:
    * I bruttolönen tas arbetsgivaravgiften med.
    * Källskatten tas bort och löntagaren betale skatten själv.

    Så enkelt men så viktigt!

    SvaraRadera

Kommentarer bör hålla sig till ämnet för den bloggartikel de hör till. Personangrepp, hets mot folkgrupp och andra kränkningar tillåts inte. Kommentarer som bara består av länkar tillåts normalt inte. Kommentarer som bryter mot reglerna kan komma att tas bort.