Varför sprack Danmarks bostadsbubbla först?

Som jag har visat förut så har alla de nordiska länderna bostadsbubblor av varierande storlek. Danmarks bostadsbubbla sprack som bekant 2007 och sedan dess har de priserna sjunkit med cirka 30%. Igår skrev jag om hur det nu ser ut som om även den norska bostadsbubblan har spruckit, då de de norska bostadspriserna föll med 5,3 procent från maj till december 2013 och därmed är tillbaks på samma nivå som sommaren 2012. De norska bostadspriserna har också noterat sin första årsvisa nedgång sedan finanskrisen.

Nu kan man fråga sig varför Danmarks bostadsbubbla sprack först av de nordiska. Länderna har ju mycket gemensamt, till exempel att de alla har och har haft ett exportöverskott. Svaret tror jag finns i följande diagram som jag hämtat från sidan 24 i Boverkets rapport Bostadsmarknaderna i Norden och regionalt. Det visar hushållens skulder i förhållande till årlig disponibel inkomst.

Danmark har som ni ser haft högst skuldsättning för hushållen av de nordiska länderna. När bostadsbubblan sprack 2007 låg hushållens skulder på runt 260 procent av disponibel inkomst. Detta var inte hållbart under någon längre tid, därför sprack bubblan först av alla.

Att Norge blir land nummer två är isåfall väntat, då deras skuldkvot för hushållen ligger näst högst. Enligt Norges banks siffror ligger den nu runt 210 procent. Det funkar ett tag, men inte hur länge som helst.

Frågan är då hur länge Sverige kan hålla ut när hushållens skulder nu ligger över 170 procent av disponibel inkomst. Självklart spelar en mängd andra faktorer in, exempelvis hur ekonomin går generellt (BNP-tillväxt), men det är svårt att bedöma exakt när nedgången kommer. Bubblor har ju en tendens att blåsas upp långt bortom vad realistiska bedömare ser som orimlighetens gräns.

Vad gäller den utlösande faktorn till att den danska bostadsbubblan sprack så noterar jag för det första att toppen kom 2007, innan den akuta finanskrisen hösten 2008, som alltå inte kan vara utlösande faktor. En nedgång i ekonomin kan inte heller vara utlösande faktor, då Danmarks BNP fortsatte att växa under 2007 och bromsade in först 2008. Inte heller ser vi någon särskild uppgång eller nedgång i prisinflationen under 2007, utan först under 2008. En viss uppgång i de nominella bostadsräntorna kan vi dock se 2005-2007, men långt ifrån någon räntechock (diagram från sidan 20 i Boverkets rapport).

Ser vi istället på den reala boräntan efter skatt ser vi dock ingen särskilt stor uppgång - från en till två procent.

Frågan är om denna lilla ränteuppgång verkligen var den utlösande faktorn eller om det helt enkelt var så att de danska hushållen som kollektiv uppnådde skuldmättnad. Jag håller på det senare, men kanske var de något högre räntorna droppen som kom bägaren att rinna över.

Vad gäller Norge så har bolåneräntorna sett ut så här de senaste åren:

2011-2013 har de nominella bostadsräntorna som ni ser legat ganska still runt 4 procent. De reala bolåneräntorna har istället fallit kraftigt 2011-2013. Det ser alltså inte alls ut som om ränteläget skulle ha någon del i de fallande norska bostadspriserna. Tvärtom borde det elda på priserna. I Norge har det inte heller varit någon särskild avmattning i BNP, annat än kanske tredje kvartalet i år. Inflationen gick upp till runt tre procent i juli-september, vilket var lite över inflationsmålet men inget allvarligt. I övrigt ser inget anmärkningsvärt ut att ha skett. Vad var droppen som kom bägaren att rinna över? Om det nu är så att Norges bostadsbubbla verkligen spruckit denna gång och det inte bara är "falskt alarm".

Min teori är att när skuldmättnad uppnåtts bara behövs mindre utlösande faktorer för att sätta igång ett boprisfall. Frågan är vad det blir för Sverige. Norge är som bekant vår största exportmarknad och en sprucken bostadsbubbla där skulle definitivt ha negativ påverkan på den svenska ekonomin. Danska ekonomer fruktar i alla fall för hur spruckna bostadsbubblor i Norge och Sverige skulle påverka Danmarks ekonomi.

Till slut en favorit i repris - diagrammet över reala bostadspriser sedan 1890 i Norge och USA, som visar hur de norska bostadspriserna är de mest absurt uppblåsta i världen. Observera att diagrammet slutar 2011 - priserna har gått upp en bit till sedan dess.

Tidsperiod för bostadspriserna...

Igår skrev jag om hur Lars E.O. Svensson argumenterade för att de svenska bostadspriserna "fått ett skift till en högre nivå", vilket fick mig att jämföra hans uttalande med Irving Fishers ökända uttalande om en "permanent hög nivå" på USA:s aktiebörser tre dagar innan kraschen 1929. (Det kompletta citatet av Fisher kan ni läsa hos Lars Pålsson Syll.)

Det som Svensson gör är att han bara visar utvecklingen sedan 2005. Nedan har jag också gjort ett diagram över småhuspriser och skuldsättning i förhållande till disponibel inkomst.

Det ser ju inte så farligt ut när man bara visar dessa år - riktigt stabilt. Svensson citeras av DI:

”Nominell disponibel inkomst har ökat med 30 procent sedan hösten 2007, 4,4 procent per år, och således mer än bostadspriserna som ökat med 16 procent” [...]
I förhållande till inkomsterna har bostäder i Sverige alltså till och med blivit billigare de senaste sex åren. Borträknat inflationen har bostadspriserna dessutom inte stigit med mer än 6 procent under samma period.
”Det är en real tillväxttakt på mindre än 1 procent per år de senaste sex åren. Det är inte påfallande mycket”, skriver Lars EO Svensson.

Men ser man på utvecklingen på längre sikt ser det annorlunda ut. Svensson har helt hoppat över den långa huvudsakliga tillväxtperioden för bostadspriserna.

Hushållens skulder i förhållande till disponibel inkomst har nästan fördubblats sedan 1995. Småhuspriserna i förhållande till disponibel inkomst har ökat med 77 procent. Det handlar om ett stort skifte - framförallt ifråga om hushållens skuldsättning - frågan är hur hållbart det är. Visst har räntorna sjunkit sedan 1995, men hur länge kan de fortsätta med det? Idag är listräntan för kortare löptider på bolån under 3 procent! Någon gång kommer trenden att vända.

”Jag känner inte till några data om att svenska bostadsköpare skulle ha så orealistiska förväntningar”, skriver Lars EO Svensson apropå att han tycker att de svenska bostadsköparna inte har samma typ av orealistiska förväntningar som USA:s hade i Cases och Shillers rapport från 2003. Men de svenska bostadsköparna har andra typer av orealistiska förväntningar - jag hör ständigt från bekanta som köper bostad för mångmiljonbelopp hur det är lugnt, för "bostäder i Stockholm kommer alltid att behålla sitt värde". Detta kallar jag för spekulation. Även att anta att räntan kommer att förbli låg är spekulation.

Låt oss istället se vad Robert Shiller faktiskt säger om den svenska bostadsmarknaden.

"Jag tror att människor här i Sverige har en illusion om att stigande priser är en långsiktig trend, det påminner mer om en bubbla."

”Det är en bubbla som blåsts upp långsamt och gradvis under mer än ett decennium. Den kanske inte är exakt som bubblorna i början av 2000-talet i USA, Spanien och Irland. Här har den blåsts upp långsammare. I den bemärkelsen påminner den mer om den kanadensiska bubblan. Där tror många att den uppåtgående trenden i fastighetspriser är en naturkraft. Det är det inte. Det är ett tecken i tiden och det är temporärt.”

Det går alltså inte att jämföra vår svenska bostadsbubbla med den amerikanska vad gäller alla faktorer. Vår uppgång ser annorlunda ut och det kommer troligen även nedgången att göra, ty det finns också andra skillnader mellan USA:s och Sveriges ekonomier.

Hur hänger svenskarnas ekonomi ihop?

Igår presenterades en undersökning från Nordea/Gallup som visar att 23 procent av svenskarna har använt upp hela sin månadslön innan nästa lön betalas ut. Stämmer bra med att många svenskar har för dålig sparad buffert.

Den åldersgrupp som har svårast att få pengarna att räcka till nästa lön är personer i åldrarna 26 till 39 år. 31 procent svarade att lönen är slut i förväg jämfört med 11 procent i åldersgruppen 55 till 65 år.
- Åldersgruppen 26-39 år har det tufft. Det handlar om personer mitt i livet med stora utgifter, barn och bolån som uppger att lönen tar slut i förväg. Risken är att det blir en ond cirkel som är svår att bryta, säger Ingela Gabrielsson privatekonom på Nordea.

Samtidigt skriver Ingela Gabrielssons kollegor Annika Winsth och Andreas Jonsson en debattartikel om att man inte vill reglera bolånen, eftersom det kan skada bostadsmarknaden. "Skada" betyder prisfall. För vi vet ju alla att bostadspriserna bara bör gå uppåt, eller hur? För att visa att de har rätt drar Winsth och Jonsson till med ett räkneexempel.

Det finns också skäl att ifrågasätta det ofta återkommande påståendet om att hushållen amorterar för lite. Statens Bostadskreditnämnd (BKN) beräknar den genomsnittliga amorteringstiden på bolån till cirka 77 år. Är detta högt eller lågt? Ett exempel får illustrera: antag att en trettioåring i dag belånar sitt hus till 85 procent. Priset på huset utvecklas i linje med inflationen – ett försiktigt antagande – och amorteringstakten är 100 år. Det innebär att belåningsgraden har sjunkit till cirka 25 procent när husägaren är 65 år. En nivå som normalt kan finansieras även vid en måttlig pension.

De skriver inte vilken inflationstakt de räknar med (även om man kan räkna ut det från deras siffror, vilket jag inte orkar göra just nu). Frågan är vilken inflationstakt man kan räkna med framöver i dagens låginflationsekonomi. Det är inte heller ett "försiktigt antagande" att bostadspriserna utvecklas i linje med inflationen. Ser man på bostadspriser historiskt så går de i vågor i förhållande till den allmänna konsumentprisutvecklingen. Ibland stiger de snabbare än inflationen, ibland sjunker de. Sedan mitten av 1990-talet har de svenska reala bostadspriserna i princip stigit hela tiden, så det är troligen dags för en nedjustering till i första hand KPI-linjen - vi ser redan nu flera tecken på en avmattning på bostadsmarknaden. Winsth och Jonsson förtiger dessutom att en bostad kräver underhåll - som kostar pengar. En bostad som inte underhålls behåller inte sitt värde. Bolånet kommer p.g.a. underhållskostnader att ökas på.

Det som jag inte gillar med dessa undersökningar som presenteras av svenskarnas ekonomi är att det är svårt att få ut någon vettig bild av hur svenskarnas ekonomi egentligen ser ut. Visserligen får vi veta en åldersuppdelning, men av de 31 procent av 26-39-åringarna som har "för mycket månad kvar i slutet av lönen", hur många är det som äger sin bostad och hur många hyr den? Av dem som äger sin bostad, hur många är bostadsrätt respektive småhus? Hur många har bolån och hur stora? Hur många är ensamhushåll? Hur många är barnfamiljer? Hur många är arbetslösa? Hur fördelar sig de 17 procent som i princip inte har någon sparad buffert i olika kategorier? Och så vidare...

Statistiska centralbyrån SCB gör undersökningar av hushållens ekonomi, men dessa ger också en splittrad bild, där det är svårt att få svar på många i dagsläget intressanta frågor. Dessutom är indelningarna i många fall för grova, exempelvis delas boendeutgifterna upp i två ålderskategorier 18-64 respektive 65+ år.

För att kunna få en vettig bild av hur det egentligen ser ut för svenskarna och vilka kategorier som kan anses ha det svårt krävs något slags mer heltäckande undersökning, där man kan se på befolkningen efter olika kombinationer av exempelvis följande kriterier.

• Åldersgrupper
• Geografisk indelning
• Antal vuxna i hushållet
• Antal barn i hushållet
• Arbete (deltid, heltid, arbetslös, anställd, egenföretagare)
• Inkomst
• Sparande
• Lån
• Boendeform
• Bidrag

Med en sådan undersökning skulle man kunna identifiera svaga kategorier i samhället och då skulle politikerna kunna göra riktade åtgärder mot just dessa. Vi vet att inkomster, skulder och sparande är ojämnt fördelade i Sverige, men vi vet inte på vilket sätt. Jag föreslår därför att våra styrande politiker ger SCB i uppdrag att göra en sådan heltäckande undersökning. Den kostnad det skulle innebära kan säkerligen uppvägas av de vinster man kan göra genom det mer precisa underlag man får fram.


Läs även Cornucopia och Den hälsosamme ekonomisten om Nordeas debattartikel.

Kritik av fundamental boprisanalys

På förra veckans inlägg om den svenska bostadsbubblan fick jag i en kommentar tips om en intressant artikel som Riksbanken publicerade strax innan jul. "Prisutvecklingen på den svenska bostadsmarknaden – en fundamental analys" av Lars Frisell (chefsekonom på Finansinspektionen) och Masih Yazdi (bankanalytiker på Erik Penser Bankaktiebolag). Denna artikel har av någon anledning förbisetts av de flesta medier och kommentatorer - även jag hade missat den. Artikeln är bra på så vis att den inte bara gör en "luddig" analys av faktorerna, utan författarna har faktiskt räknat på saker.

Frisell och Yazdi kommer fram till att "Sammantaget ter det sig osannolikt att svenska bostäder överlag skulle vara övervärderade." Jag håller inte med, vilket ni säkert vet. Om ni inte vet föreslår jag att ni läser min analys från augusti 2010. Nu ska jag komma med lite fundamental kritik mot Frisells och Yazdis fundamentala analys.

De börjar med att konstatera hur läget ser ut - att Sverige har haft en "exceptionell husprisutveckling de senaste 15 åren". 1997-2009 steg SCB:s fastighetsprisindex för permanenta småhus realt med 133 procent - en "genomsnittlig (geometrisk) real avkastning på 6,7 procent årligen – en fantastisk investering". De påpekar också liksom jag häromdagen att ökningen av bostadspriserna "har gått hand i hand med hushållens skuldsättning".

Hushållens reala skulder har mer än dubblerats sedan mitten av 1990-talet, medan hushållens reala inkomster endast har ökat med 50 procent.

Hushållen har alltså inte bara ökat sina löner, de har också skaffat sig en större "hävstång" på lönen. Så här långt har jag inget att invända mot lägesbeskrivningen.

Därefter visar Frisell och Yazdi hur de svenska hushållens skuld- och räntekvot sett ut och drar också ut prognoser två år framåt.

Idag ligger skuldkvoten på cirka 170 procent, vilket med råge överträffar nivåerna före 1990-talets bankkris. Särskilt iögonfallande var utvecklingen under 2009 då arbetslösheten steg med 2,2 procentenheter och BNP sjönk med 5,1 procent, vilket var den största ekonomiska kontraktionen sedan 1930-talet. Trots detta fortsatte huspriserna att stiga och hushållens skuldsättning växte med över 8 procent. Räntekvoten är samtidigt historiskt låg, dels tack vare det extrema ränteläget, dels till följd av att de flesta hushåll i dag har rörliga räntor. Men rörliga boräntor slår förstås åt båda håll – om reporäntan följer riksbankens prognos från oktober 2010 kommer den att nå över 5 procent inom ett par år, även om skuldkvoten skulle stå still. Det skulle resultera i den högsta räntekvoten sedan låginflationspolitiken fick fäste.

Här säger de själva att utvecklingen 2009 var "iögonfallande" och att ränteläget är extremt. Räntekvoten skulle enligt deras diagram snart vara uppe i samma nivå som 1997. Trots detta ser de utrymme för vidare prisstegringar på bostäder.Sedan övergår Frisell och Yazdi till att lista olika rapporter som varnar för att svenska småhus är övervärderade. Det är rapporter från Statens bostadskreditnämnd, IMF, Economist och ECB, som tittar på svenska bostadspriser från olika infallsvinklar. Några andra utländska exempel tog jag upp häromdagen. Frisell och Yazdi kritiserar Economists och ECB:s metod.

Vi menar tvärtom att metoden sannolikt ger gravt felaktiga resultat eftersom den inte tar hänsyn till de förändringar i utbud och efterfrågan som slår olika mot den reglerade hyresmarknaden och den fria bostadsmarknaden. Framförallt ignorerar man det senaste decenniets förändringar på de finansiella marknaderna, som både sänkt kostnaden för bostadsfinansiering och ökat tillgången till den.

Visst har det skett kraftiga förändringar vad gäller villkoren för bolån, men vad är det som säger att dessa förändringar skulle vara permanenta? Snarare skulle jag se många av dem som undantag i ett historiskt perspektiv (låga eller inga amorteringar, låg eller ingen kontantinsats, låga räntespreadar). Redan här tycker jag att Frisell och Yazdi gör felaktiga antaganden.

Så kommer Frisells och Yazdis egentliga analys av bostadspriserna. De börjar med några antaganden.

Det första antagandet är att småhusen inte var övervärderade (åtminstone) under första kvartalet 1997.

Här håller jag helt med dem. Det räcker med en snabb blick i mitt senaste diagram för att se det.

Det andra antagandet är att hushållen i dag är villiga att lägga åtminstone lika stor andel av sina disponibla inkomster på sitt boende som då.

Det kan vara ett rimligt antagande.

För det tredje antar vi att övriga boenderelaterade kostnader sammantaget inte har stigit väsentligt mer än den allmänna inflationen

Som de själva skriver i en fotnot så är detta antagande mindre konservativt då exempelvis elpriserna stigit de senaste åren. Nu kan dock sådant också vara av övergående karaktär.

Därefter tittar de på hushållens disponibla inkomster, som ökade med 50% mellan 1997 och 2009, justerat med KPI-inflationen. Där finns inget att invända. Men sen börjar de titta på bolåneräntorna.

Minskningen av hushållens realräntor har tre komponenter: lägre realränta, bankernas lägre marginaler på bolån samt förskjutningen mot allt kortare räntebindningstider. Sverige tillhör i dag de länder som har allra lägst bolånekostnad.

Och vad är det som säger att det ska fortsätta så för Sveriges del? Kanske det är alla andra länder som är normala och vår bolånemarknad kommer att anpassa sig.

Bankernas räntemarginaler för bolån har minskat kraftigt det senaste årtiondet. Utvecklingen förklaras av större konkurrens, effektiviseringar, och lägre kapitalkrav för bostadsutlåning till följd av införandet av Basel 2-regelverket.

Här finns ju en överhängande risk att det i kölvattnet av alla kriser kommer att ställas betydligt strängare kapitalkrav på bankerna. Dessutom kan det bli dyrare för bankerna att finansiera sig framöver. Skulle svenska bostadspriser börja falla en liten bit, säg högst måttliga 10%, finns risken att investerare drar öronen åt sig och vill ha bättre riskpremie för att köpa bostadsobligationer. Frisell och Yazdi kommer fram till att 116 av 133 procentenheter i fastighetsprisindex (87% av prisuppgången sedan 1997) kan förklaras med högre reala disponibla inkomster och lägre reala boräntor. Sedan börjar de resonera om de minskade kraven på kontantinsatser och amorteringar, vars effekter på bostadspriserna är svårare att kvantifiera.

våra data visar att den genomsnittliga amorteringstiden steg från 49 till 87 år under perioden 2002–2009, vilket nära nog är en fördubbling. Före 2002 finns inga tillförlitliga siffror över amorteringstiderna, men de var med all sannolikhet ännu kortare i mitten av 1990-talet. Kravet på kontantinsats har minskat, från generellt 25 procent 1997 till cirka 10 procent 2009.

Även ett måttligt prisfall kan fullständigt förändra långivarnas syn på både amorteringstid och kontantinsats. Tittar man i Finansinspektionens rapport från 2008 om bolånemarknaden ser man att den verkliga amorteringstiden skiljer sig kraftigt från amorteringstiden enligt plan.

Skillnaden mellan amorteringstid enligt plan och verklig amorteringstid uppgår till 23 miljarder kronor per år och det är denna summa svenskar med bolån kan tvingas öka sina amorteringar med om bankerna skulle ställa krav på amortering enligt plan. Amorteringsunderskottet på 23 miljarder kronor kan jämföras med de årliga räntebetalningarna för bolånen som vid en ränta på 5 procent uppgår till 49 miljarder kronor efter skatteeffekter eller en räntehöjning på 2,3 procentenheter.

Detta gäller alltså bara amorteringarna och säger heller inte så mycket om effekten på marginalköparna, vilka är de som avgör bostadspriserna.

Så långt analysen av reallöner, realräntor och kreditvillkor för hushållen. Jag skulle dock vilja lägga in en faktor av självförstärkande karaktär som uppkommer vid en prisnedgång för bostäder. Så uppblåst som den svenska bostadsbubblan kan det faktiskt vara intressant att fråga sig hur stor del av Sveriges BNP och BNP-ökning som är relaterad till bostadsmarknaden. Mäklare, byggbranschen, banker m.m. Titta på byggpriserna t.ex. - någon tjänar bra med pengar här. Man kan se på hur det gått i Danmark, som ändå har klarat sig hyfsat bra. Men faller delar av Sveriges BNP bort faller även delar av reallönerna bort och med dem förmågan för många att ta större bolån.

Slutligen börjar Frisell och Yazdi att resonera kring tillgången på bostäder och att det kan vara bostadsbrist i tillväxtområden som Stockholm och Malmö som driver priserna. Men jag kontrar med att det nästan alltid är relativ bostadsbrist överallt. En polack skulle skratta åt svensk bostadsbrist. Trots att stockholmarna har betydligt fler kvadratmeter per person än finländarna verkar bostadsbristen upplevas lika illa i Stockholm som i Helsingfors. Bostadsbristen handlar om andra faktorer, exempelvis hur mycket folk har råd med.

I figur 4 i artikeln ser man befolkningsmängden och bostadsbeståndet i Stockholm. Där ser man att befolkningen växte snabbare än bostadsbeståndet 1995-2000, men sedan växt ungefär lika snabbt. Så "bostadsbrist" kan förklara prisuppgången 1995-2000, men inte fortsättningen. För det är under perioden från 2002 och framåt som den verkliga bubbelfasen varit, som man kan se i mitt diagram.

Som jag har påpekat förut så är det i grunden en bubbla i de svenska hushållens krediter, som yttrar sig i en bostadsbubbla. Det är som jag ser det kreditkranen som är mest intressant att analysera. Och den kan snart strypas.

[Andra bloggar om bostadsbubbla, bostadspriser, hushållskrediter, hushållsinkomster, ränta, amortering, kontantinsats]

Lehman som symptom på kreditbubblan

Ambrose Evans-Pritchard på brittiska Telegraph kommenterade i helgen hur finanskrisen felaktigt skylls på att Lehman tilläts gå i konkurs.

As my colleague Jeremy Warner puts it, Lehman no more caused the economic convulsions of the last year than the assassination of an Austrian prince caused the First World War. There was the little matter of a rising Germany then, and a rising China now. Both scrambled the international system, albeit in different ways.

The 48 hours that killed Lehman and AIG - and would have killed Merrill, Morgan Stanley, and Goldman Sachs within a week if Washington had not stepped in - merely brought to a head the inevitable exhaustion of a global order in which the West chokes debt, and the East chokes on export capacity.

Det var istället ett oundvikligt slut på den dynamik som orsakat den globala kreditbubblan som orsakade krisen. Lehmans konkurs var bara ett symptom. Den globala kreditbubblan skapades genom att Federal Reserve gick in och "räddade" finansbranschen med lägre räntor varje gång det gick illa. Doug Noland nämner detta i helgens upplaga av Credit Bubble Bulletin.

It was, after all, post-Russia/LTCM "mopping up" that fueled the tech Bubble, and then the post-Tech and 9/11 mopping that fostered the Wall Street/mortgage finance Bubble. And the latest big mop up job sets the stage for perhaps the greatest Bubble of them all – the Global Government Finance Bubble.

Första räddningen var alltså 1998 då den ryska krisen orsakade krisen för Long-Term Capital Management. Den räddning som följde från Federal Reserve lade i sin tur grunden för IT-bubblan. Uppstädningen efter den spruckna IT-bubblan och terrorattentaten i september 2001 lade i sin tur genom låga räntor grunden för den amerikanska bostadsbubblan. Denna bubbla började som bekant spricka under 2007 och nådde akut krisstadium hösten 2008. Den "botades" genom rekordlåga räntor, vilka vi fortfarande ser. Det i sin tur har lagt grunden för "den sista bubblan", nämligen amerikanska statspapper. För varje räddningsaktion krävdes alltså allt lägre räntor för att rädda systemet och nu har vi nått den absoluta botten. Frågan är hur länge denna sista bubbla kan fortsätta. Evans-Pritchard påpekar att

The Great Game can continue only as long as deficit countries – currently, US (-$628bn), Spain (-$109bn), Italy (-$62bn), France (-$58bn), Britain (-$53bn), Greece (-$42bn), and east Europe – are willing to bankrupt themselves buying Asian goods. Obviously, this is absurd.

Det är ett högt spel som spelas på fortsatt global ekonomisk tillväxt genom obalanser med en jättelik kreditexpansion i vissa länder, och överskottsländer som Kina som villigt lånat ut till underskottsländerna. Samtidigt mår den underliggande ekonomin inte så värst bra, även om vi sett en viss återhämtning.

Yes, markets are sizzling, but industrial production is still down 23pc in Japan, 17pc in the eurozone, 13pc in the US and 11pc in Russia. We have a global glut of manufacturing plant. This is why companies will have to slash staff. Don't be deceived: profits can look good at first when firms cut into the bone. It is no strategy for an economy.

Det finns alltså, som Evans-Pritchard påpekar, ett jättelikt överutbud av friställd industriproduktion, men ingen efterfrågan i sikte. Visst går företagen åter bättre, men till stor del tack vare kraftiga nedskärningar. Och de grundläggande problemen i världsekonomin har inte lösts.

We can all agree (except Germany, hiding bank losses) that the G20 in Pittsburgh should tighten ratios for lenders. But will we hear a word about the capital and trade imbalances of late 20th Century globalisation that caused this crisis? Probably not. It is easier to ignore the elephant in the room.

Mer om tillståndet i USA:s ekonomi
Apropå hur ekonomin mår så läste jag också att antalet utmätningar av bostäder i USA översteg 300 000 för sjätte månaden i rad. 358 000 utmätningar bara i augusti, en ökning på 18% på ett år. Som Evans-Pritchard påpekar var det fler amerikaner som fick sina hem utmätta bara i augusti än under hela depressionsåret 1932. "As long as 15 million Americans are unemployed, record foreclosures will continue" säger Morris A Davis, professor i fastighetsekonomi.

Bloggen Economix på New York Times uppmärksammar en rapport från Census Bureau om bl.a. inkomster.

The typical American household made less money last year than the typical household made a full decade ago.

To me, that's the big news from the Census Bureau's annual report on income, poverty and health insurance, which was released this morning. Median household fell to $50,303 last year, from $52,163 in 2007. In 1998, median income was $51,295. All these numbers are adjusted for inflation.

In the four decades that the Census Bureau has been tracking household income, there has never before been a full decade in which median income failed to rise. (The previous record was seven years, ending in 1985.) Other Census data suggest that it also never happened between the late 1940s and the late 1960s. So it doesn't seem to have happened since at least the 1930s.

De amerikanska hushållens medianinkomst har alltså sjunkit på tio års sikt, vilket inte verkar ha hänt sedan 1930-talet. Det är alltså inte någon tillfällig recession vi ser, utan en längre trend, som kanske tog sin början vid toppen av IT-bubblan år 2000.
Tillägg 2009-09-15: Tittar man närmare i rapporten ser man att perioden 1973-1985 också hade stillastående real medianinkomst i USA. Det har alltså hänt förut. Där får man för att man inte kollar sina källor!

Jag läser också att andelen företag med låg kreditvärdering som inte kan betala tillbaks på sina lån har ökat och troligen kommer att öka ännu mer.

The U.S. junk bond default rate rose to 10.2 percent in August from 9.4 percent in July as the worst recession since the 1930s left more companies unable to pay off debt, Standard & Poor's data showed on Thursday.

The default rate is expected to rise to 13.9 percent by July 2010 and could reach as high as 18 percent if economic conditions are worse than expected, S&P said in a statement.

Default rates have surged from less than 1 percent in 2007 as an economic downturn squeezed corporate revenues and a global credit crunch dried up funding. A 13.9 percent default rate would be the highest since the Great Depression of the 1930s, when it hit 15.9 percent.

Eighteen companies defaulted in August, bringing the year-to-date total to 147. "Credit metrics in the U.S. show continued deterioration of credit quality and restricted lending conditions," S&P said.

Hur gröna var de skotten?

Apropå att inte kunna betala sina skulder så slår krisen nu hårt även mot många rika.

wealthy individuals' Chapter 11 bankruptcy filings jumped 73% in the second quarter from a year earlier, according to the National Bankruptcy Research Center... More individuals or families with at least $1,010,650 in secured debt and $336,900 unsecured are using Chapter 11 of the U.S. bankruptcy code typically associated with business reorganizations.

Många rika är också högbelånade, vilket slagit hårt i kristiderna.

Båda de sistnämnda nyheterna är symptom på avvecklingen av den globala kreditbubblan.