Protektionismen ökar

Nyligen skrev jag om hur jag förväntar mig att protektionismen kommer att öka, även inom EU. Idag kan man läsa om hur Världshandelsorganisationen WTO varnar för ökad protektionism.

Mellan oktober 2012 och november 2013 rapporterades 407 nya handelshinder jämfört med 308 året innan.

Främst rör det sig enligt WTO om "antidumpningstullar", alltså pristullar på "prisdumpade" varor.

Detta är som jag sagt en trend som jag tror vi kommer att få se fortsätta och förstärkas efterhand som allt fler inser hur globaliseringen hotar de egna jobben. Då kommer de pressade politikerna att sätta upp fler handelshinder för att skydda de inhemska jobben.

Globaliseringen har lett till att västvärldens konsumenter fått billiga varor producerade i låglöneländer. Men vilka jobb blir kvar? Ska vi i västvärlden försörja oss på att klippa varandras hår? Förutsättningen för att vi ska kunna importera billiga varor är att vi kan exportera något som andra vill ha. Efterhand som låglöneländer tar över allt större del av varuproduktionen försvinner den fördel som de rika länderna haft. Det måste då till en anpassning nedåt av löneläget i de rika länderna, vilket kommer att ske under stor gråt och tandagnisslan. Detta är förstås en process som kommer att ta många år.

De två alternativen ökade handelshinder och anpassning av löneläget leder i förlängningen till samma sak, nämligen att världshandeln minskar. Delar av världshandeln kommer dock alltid att finnas kvar, då vissa länder alltid kommer att ha varor som andra inte har. Det kommer dock att bli en stor minskning av den enorma världshandel vi ser idag. Samtidigt kommer vi troligen att få se en värld där levnadsstandarden är jämnare fördelad, åtminstone vad gäller länder som inte har kollapsat (t.ex. Somalia).

Samtidigt lär vi få se hur rörligheten för människor också inskränks. Med sänkt levnadsstandard i många rika länder kommer det för det första inte att vara lika attraktivt att flytta dit. För det andra kommer de förhållandevis rika länderna troligen att bli ännu mer restriktiva i att släppa in människor, framförallt från de fattigaste länderna, då de rikare länderna kommer att ha fullt upp med interna problem.

Grekland har till exempel redan idag dåliga förutsättningar att ta emot flyktingar, då landet har så stor arbetslöshet och misär i den egna befolkningen. Jag gissar att Grekland snart kommer att stänga gränserna helt mot öster och söder vad gäller migration. Detta oberoende av vilken regering de får härnäst och oberoende av vad EU säger.

Tillväxtens gränser för EU?

I torsdags kom ett första preliminärt BNP-estimat för första kvartalet 2013 för EU. Det var inte särskilt muntert. För första kvartalet 2013 föll BNP med 0,2 procent i euroområdet och 0,1 procent i EU som helhet jämfört med sista kvartalet 2012. Sista kvartalet 2012 var "tillväxttakten" -0,6 respektive -0,5 procent. (Intressant detta med en "tillväxttakt" som är negativ.) Jämfört med första kvartalet 2012 föll BNP med 1,0 procent i euroområdet och 0,7 procent i EU som helhet.

Det ser onekligen ut som om delar av världen redan sprungit in i tillväxtens gränser. Lyssna även på storbanken HSBC:s chefsekonom som påpekar detta - tips från Cornucopia.

Vi kan se på hur BNP har utvecklats sedan 2007 för euroområdet:

och för EU som helhet:

Ganska likartade diagram, som synes. Efter den brutala nedgången 2008-2009 kom alltså en viss återhämtning, men den räckte inte särskilt länge utan har sedan början av förra året övergått i en svag kräftgång för EU:s BNP. Inte konstigt att det krävs ständigt återkommande räddningspaket. En krympande ekonomi gör nämligen att många lån inte kommer att betalas tillbaka.

EU som helhet blir allt mindre konkurrenskraftigt på världsmarknaden, även om vissa länder och företag självklart kan vara undantag. Idag kan företag välja att lägga sin produktion i princip var som helst i världen och beslutet om produktionsplatsen handlar bara om att väga samman lönekostnader, produktivitet, transportkostnader, avstånd till konsumentmarknaden med mera. I den sammanvägningen kan ofta inte EU konkurrera. Företag behöver inte heller etablera någon egen fabrik i låglöneländerna, utan det finns mängder av lokal underleverantörsföretag som de kan anlita.

Det oöverstigliga skuldberget

Det är dags att påminna om något som jag har tjatat om i över två år nu. Världen, framförallt de flesta OECD-länderna, lider av en alltför hög skuldsättning. Det gäller alla sektorer - många stater, många företag, många privatpersoner. I mars förra året skrev jag en sammanfattande artikel om den globala kreditbubblan. Läs den - det mesta är fortfarande lika aktuellt. Vi kör repris på det mest talande diagrammet av alla - totala skuldnivån i USA som procent av BNP. Klicka på diagrammet om du vill förstora det.
Förra gången skulderna i USA slog i taket var i början av 1930-talet. Då tog det ett decennium och ett världskrig för att blåsa ur bubblan. Dagens bubbla är enormt mycket större. De "räddningar" som har gjorts av USA:s regering och centralbank har bara förskjutit skuldbördan till staten. Och detta är bara USA. Sen finns Storbritannien, Japan, Spanien och en massa andra mindre delbubblor inom den globala kreditbubblan (Grekland, Dubai, Irland o.s.v.). Ovanpå alltihop finns också en gigantisk bubbla av finansiella derivat - många gånger större än jordens totala årliga BNP.

Så här stora kreditbubblor inträffar bara en gång per livstid. Senast var "The Great Depression" 1930. De flesta som upplevde den tiden som vuxna är nu döda eller för gamla. Dessförinnan var det "The Long Depression" 1873-1879.

Västvärlden har lånat av framtiden, men framtiden kommer inte att kunna betala räntan på lånen, ännu mindre betala tillbaks dem. Välkommen till "The Greatest Depression"...

Läs mer som skrivits i helgen om detta:

• Andreas Cervenka i E24 och SvD om "Dags för den riktiga skuldkrisen".
• Annika Creutzer i E24 om de svenska hushållens lånebubbla "Lånefesten närmar sig sitt slut".
• Cornucopias och Musik@Centrifugens kommentarer till Cervenkas artikel.
• Cornucopia om EU-ländernas riskrankning.

Jag är skuldfri - är du?

P.S. Vi svenskar ska vara tacksamma för den sanering av statsbudgeten som Göran Perssons regering genomförde. Tack vare den har vi ett betydligt bättre utgångsläge för denna kris än många andra OECD-länder, som har gått in i krisen med dåliga statsfinanser. Tack Göran, om du läser det här!

[Andra bloggar om derivat, globalisering, kredit, kreditbubbla, lån, ränta, usa, depression]

Dödsdömt flyg

Inatt sjönk börsen i Japan till stor del på grund av att Japan Airlines verkar gå mot konkurs. Flygbolaget har skulder på drygt 110 miljarder kronor och har räddats fyra gånger av den japanska regeringen sedan 2001. I förra veckan sade dock finansministern att de inte kan räkna med fler statliga lån. Därmed ser det ut att vara dags för Japan Airlines att sjunga sin svanesång.

Även för den övriga flygbranschen ser läget mörkt ut. Runt 15 procent av passagerarna har försvunnit det senaste året, och det värsta är att det till stor del är de lukrativa affärsresenärerna som försvunnit. Att oljepriset åter ligger nära 80 dollar per fat gör inte läget ljusare. Vissa av lågprisbolagen kan dock klara sig hyfsat bra på de dyrare bolagens bekostnad. Men ett högt oljepris riskerar att sätta käppar i jetmotorn även för dem, då hela affärsidén bygger på att resorna ska vara billiga.

Men vårt skandinaviska SAS är ett riktigt sorgebarn. Idag skrivs det om att den nyemission på 6 miljarder kronor som de gjorde tidigare i år redan är bortslösad och att det är risk för att ännu en nyemission behövs nästa år. Här håller jag helt med Cornucopia om att man borde sälja aset snabbt. Det finns ingen som helst anledning till att staten ska driva ett flygbolag utan de borde sälja skiten snarast. Risken är dock stor att SAS är osäljbart. Då är en snabb likvidation önskvärd istället för att som Japan "rädda" sitt flygbolag fyra gånger i en process som drar ut över flera år och blir allt dyrare för skattebetalarna.

Flygbranschens situation blir inte precis ljusare av det senaste terrorförsöket mot trafikflygplan. Flyget är inte bara en tacksam måltavla för oss bloggskribenter, utan även för mer ljusskygga och fysiskt aktiva rörelser.

Som jag ser det finns det två möjliga framtidsscenarier för flygbranschen i det korta perspektivet.

1. Den ekonomiska krisen förvärras igen och färre flyger. Inte bra.
2. Ekonomin vänder uppåt och med den oljepriset. Inte bra.

Intressant i sammanhanget är den artikelserie om globala familjer som SvD har kört den senaste veckan. Där ser vi en trend som raskt kommer att vända neråt med flygbranschen. Åtminstone biten att kunna flyga och hälsa på sin globala familj. Visserligen har globala familjer funnits länge, med tanke på alla miljoner som utvandrade från Europa till Amerika under 1800-talet, men man har inte kunnat hälsa på varandra lika ofta. På samma sätt kommer det nog att bli framöver. Att emigrera kommer inte längre att bli ett lika lätt beslut. Fast inom Norden eller Europa kommer det fortfarande att vara ganska lätt att hälsa på varandra med tåg.

[Andra bloggar om flygbolag, globalisering, sas, japan]

Den globala kreditbubblan

Det är kanske dags att påminna om vad finanskrisen egentligen beror på. Jag har nämnt den globala kreditbubblan flera gånger förut, men nu tänkte jag göra en heltäckande beskrivning. Hoppas ni orkar med att läsa alltihop!

Finanskrisen började som bekant sommaren 2007 med att de sämsta amerikanska bolånen (s.k. subprime) visade sig inte vara så säkra som kreditvärderingsinstituten (Standard & Poor's, Moody's och Fitch) påstod dem vara. Dessa bolån hade buntats ihop, styckats upp och sålts vidare på många olika vis. Men dessa bolån var bara toppen på det isberg som är världshistoriens största kreditbubbla. Den har inte bara byggts upp de senaste åren (som bara utgör slutfasen), utan bubblans början finns för omkring 25 år sedan, runt 1982. Följande diagram illustrerar tydligt bubblans magnitud. Det visar total kreditvolym i USA som andel av BNP. (Klicka på diagrammet för att förstora det - källa bl.a. Economagic)Som synes var man redan år 2000 uppe i samma nivåer som på 1930-talet, och sen dess har det fortsatt brant uppåt, då USAs centralbank Federal Reserve för att kompensera den spruckna IT-bubblan lyckades blåsa upp kreditbubblan vidare genom att under de första åren av 2000-talet sänka räntorna till mycket låga nivåer. Mycket av fokus i denna kreditbubblans slutfas låg som bekant på bolån. Amerikanerna har de senaste åren levt långt över sina egentliga tillgångar, tack vare att de kunnat låna pengar till konsumtion med "säkerhet" i fastigheter vars pris stigit kraftigt. Inte bara bostäder har drabbats av denna spekulations- och lånehysteri, utan även priserna på affärsfastigheter som kontor och köpcentra gick genom taket.

Men det är inte bara fastighetsrelaterade lån som nått upp till svindlande höjder. Det har även funnits andra lånefinansierade excesser. Exempelvis har många företag mer eller mindre levt på lån och kunnat expandera mer än vad de annars skulle kunnat göra, tack vare de låga räntorna och frikostig långivning. En av kreditbubblans värstingar är så kallade LBO (leveraged buyouts - utköp med hävstång), alltså att riskkapitalbolag med hjälp av lånade pengar köpt upp företag med "säkerhet" i företagets tillgångar och kapitalflöden. Tidigare finansiellt sunda bolag har därmed blivit högbelånade, och sitter nu med balansräkningar som består av stora lån på ena sidan och stora goodwillposter på andra sidan.

En annan kreditbubbelexcess är den höga belåning som vissa hedgefonder haft. Den låga räntenivån har gjort att de kunnat spekulera i finansiella instrument som ger låg avkastning, men ökat på avkastningen genom att låna pengar, ibland så mycket som trettio gånger kapitalet. Ännu en excess utgör den lavinartade ökningen av kreditswappar (CDS) som är ett slags försäkringar mot kreditförluster. Dessa har alltför ofta skrivits ut med för dålig säkerhet hos utställarna. När plötsligt kreditswapparna förfaller till betalning (vilket uppenbarligen ingen räknade med när de tecknades) drabbas utställarna av gigantiska förluster. Amerikanska försäkringsjätten AIG, som behövde räddas av staten, är väl det mest kända exemplet i sammanhanget. Lägg sen till att vissa hedgefonder spekulerat i kreditswappar med lånat kapital...

Även amerikanska staten har aktivt deltagit i låneekonomin genom att öka på sin statsskuld i rasande fart. Senast jag tittade var den över 11 biljoner dollar, eller nästan 300 000 svenska kronor per invånare.

Hela världen - inte bara USA

Med tanke på att USA står för omkring en fjärdedel av världens BNP, så kommer bara deras del av den kreditbubblan att ställa till det inte bara för dem, utan för hela världen. Om vi går utanför USA, så ser vi dock att kreditbubblan varit global. Västeuropas banker har, som jag berättat förut, lånat ut till Östeuropas då snabbväxande ekonomier. När denna snabba tillväxt går i baklås och vissa östländers BNP istället krymper kraftigt blir även dessa krediter problemkrediter. Även i många västeuropeiska länder har bostadsbubblor byggts upp med hjälp av billiga och lättvindiga lånemöjligheter. Även här i Sverige har riskkapitalbolag ägnat sig åt att belåna och köpa upp företag, exempelvis Plastal. Många stater har också drivit stora underskott i de offentliga finanserna - exempelvis har Italien en statsskuld på 104% av BNP och Japan en statsskuld på 170% av BNP *. Det finns många fler exempel på alla delbubblor som tillsammans byggt upp den globala kreditbubblan, men jag kan inte nämna alla här.

Vad som händer i kreditbubblor är att allteftersom lånenivåerna byggs upp allt mer så ger varje ny lånad dollar mindre och mindre positiv effekt på ekonomin. Mer lån börjar gå till ickeproduktiva ändamål såsom bostäder och värdepappersspekulation. Den genomsnittliga produktiviteten per nyutlånad dollar sjunker mot noll. När den går under noll faller hela bubblan ihop - då kan många inte längre betala på sina lån, eftersom de lånat till sånt som inte ger avkastning och inte har tillräckligt med andra inkomster för att betala på lånen.

Framtiden

Vad kommer då att hända framöver? Det är uppenbart att kreditbubblan redan har börjat pysa ur, men centralbanker och regeringar världen över försöker förtvivlat att blåsa upp den igen. Tyvärr är dessa försök fåfänga och skjuter bara upp den oundvikliga nedskrivningen av skuldberget. Vad som händer är att delar av kreditrisken förskjuts från banker och finansinstitut till stater och centralbanker. Sveriges Riksbank har till exempel mer än tredubblat sin balansräkning, vilket jag påtalade i höstas.

Detta är ett exempel på ett mer generellt fenomen som vissa historiker (t.ex. Jared Diamond) påpekat angående civilisationer och kulturer. De styrande i samhället håller även efter att toppen är nådd fast vid de idéer som givit stora framgångar under uppgången, vilka då inte längre förbättrar situationen, utan istället förvärrar den. Man kan se hela det finansiella systemet som en kultur, och den idé som man nu håller fast vid är att belåning generellt har gett stora vinster för företag och individer under de senaste 25 åren. Därför försöker man envist hålla fast vid detta och uppmuntrar fortsatt utlåning, trots att den kanske inte ger någonting, utan bara blir utlåning för att "täppa till hål". Hur länge denna fas kan fortgå är svårt att sia om.

Om man tittar på diagrammet ovan kan man se att den förra stora kreditbubblan i USA inte nådde sin topp i procent av BNP förrän runt 1933, alltså flera år in i krisstadiet. Detta orsakades av att BNP krympte ihop, vilket förstorade de befintliga krediternas andel av BNP. Någonting liknande kommer vi troligen att få se nu, när BNP faller. Skillnaden nu är att kreditmängden i procent av BNP blåsts upp under 25 år redan innan krisen kom. Under 1930-talskrisen kom den stora uppblåsningen av krediterna som procent av BNP först från 1929. Man kan alltså konstatera att USA inför den nuvarande krisen satt i en mycket sämre skuldsits redan innan krisen kom.

Den som tror att krisen skulle gå över nu kallar jag mycket överoptimistisk. Det krävs fortsatt kreditgivning av enorma proportioner bara för att upprätthålla status quo. Doug Noland skrev i sin Credit Bubble Bulletin häromveckan:

The basic thrust of my Credit Bubble analysis these days is that the highly maladjusted U.S. (finance and "services-"driven) Bubble Economy requires in the neighborhood of $2.0 TN of annual Credit growth to hold implosion at bay.

Alltså runt två biljoner dollar om året bara för att stå stilla på fläcken och undvika finansiell kollaps! Grundproblemet är att lån ska betalas tillbaka med ränta. Detta fungerar bra i en växande ekonomi, men i en statisk eller krympande ekonomi leder det ofelbart till kreditförluster. Med tanke på åt vilket håll alla siffror över industriproduktion och världshandel pekar just nu borde det komma ännu mer jättelika kreditförluster framöver.

När kreditnivåerna i förhållande till BNP börjar komma ner på rimliga nivåer om något eller några år, då kan vi säga att finanskrisen är över. Men innan dess kommer mycket att hända. Min främsta oro är hur världen ska lyckas sanera sitt skuldberg utan totalt ekonomiskt sammanbrott. För att denna process inte ska gå överstyr krävs troligen kraftfulla statliga ingripanden, men inte av den sort som vi ser nu. Vi löser inte kreditproblemet med mer krediter. Vad som behövs är något slags jättelika kontrollerade skuldnedskrivningar, men exakt hur det ska gå till vet jag inte. Eventuellt finns det helt enkelt ingen "snygg" lösning på problemen. Vi kanske får inrikta oss på att minimera skadorna av den krediturblåsning som just nu bara har börjat.

Såg ingen vad som höll på att hända?

Varför förutsåg då ingen vad som höll på att hända? Jo, det fanns många som redan för flera år sedan varnade för den ohållbara utvecklingen. Nouriel Roubini är en av dem som blivit mest känd (närmast kultfigur) tack vare sina mörka förutsägelser på Davos-forumet i början av 2007. Även Peter Schiff har blivit en kultfigur, även om han missade den globala kopplingen, och "bara" varnade för att USAs ekonomi var på väg mot papperskorgen. Men det finns flera andra som tidigt varnat för vad som var på gång, även om de inte gjort sig stora namn på det. Den svenske ekonomen Stefan Karlsson varnade redan 2004 i en artikel med titeln "America's Unsustainable Boom" för vad som var på gång. Den som mest enträget har dokumenterat slutfasen i kreditbubblan är Doug Noland, som skrivit sitt "veckobrev" Credit Bubble Bulletin sedan september 2000. Den som är intresserad kan titta in på Credit Bubble Bulletins arkiv - intressant historisk läsning. Jag rekommenderar t.ex. att läsa en artikel från 7 november 2003 med titeln "The Evolution to an All-encompassing Credit Bubble".

Aktier är släkt med lån

Den stora kreditbubblan sammanfaller i tiden, som man kan se av diagrammet över USAs krediter, med de makalösa uppgångar vi haft på världens börser, som också började 1982. Detta är ingen slump - aktier har en hel del gemensamt med lån. Istället för att ge ett lån till ett företag mot ränta kan man köpa emitterade aktier, som inte ger någon garanterad inkomst, utan där avkastningen är kopplad till hur det går för företaget. Man tar då en större risk, eftersom aktieägarna är oprioriterade vid en eventuell konkurs, och aktiekursen kan svänga kraftigt beroende på företagets framtidsutsikter. I gengäld får man förhoppninsvis del av både aktiens värdestegring och utdelning.

Det brukar hållas för en sanning att aktiekurserna ligger före övriga ekonomiska indikatorer när det gäller upp- och nedgångar. Detta ser man i ett större perspektiv när man ser att världens större aktiebörser stannade av i sin uppgång redan år 2000 för att göra en kraftig nedgång. Perioden 2002-2007 får i ljuset av det ses som en upprekyl. Även om USAs S&P-500-index noterade något högre siffror hösten 2007 än våren 2000, så var det inflationsjusterat lägre. Vart aktiekurserna är på väg nu på några års sikt torde stå ganska klart, med tanke på hur det ser ut med kreditbubblans nersida. Under 1930-talskrisen sjönk de amerikanska börserna totalt med 85% från toppen, och som det ser ut nu är den nuvarande kreditbubblan betydligt större. Visserligen kommer vi säkert att få se flera stora "glädjerallyn" under den tiden, men de får nog tyvärr räknas som stora upprekyler i en stor nertrend. Man ska inte heller glömma att aktieindexen viktas om. Konkursade och tvångsförstatligade bolag tas bort och ersätts av andra, varför den procentuella nedgången i aktieindex inte säger allt om hur mycket pengar som förlorats. Den verkliga siffran blir större om konkursade och tvångsförstatligade bolag räknas in.

Under kreditbubblans slutspurt under 2000-talets första år höll sig aktiebörserna i en sidledes rörelse, men det kompenserades av ytterligare kreditexpansion och även en formlig explosion på marknaderna för finansiella derivat. Bland annat har totala underliggande värdet på utestående kreditswapskontrakt i världen ökat från endast 918 miljarder dollar vid slutet av 2001 till drygt 54 biljoner dollar sommaren 2008 - i samma storleksordning som världens totala BNP.

Intressant är också att notera att kreditbubblan sammanfaller med den kraftiga ökningen av internationella kapitalflöden, som jag skrev om häromdagen. I varje fas av kreditbubblan har de internationella kapitalflödena ökat.

De flesta pengar är lånade

Till sist ska vi inte glömma att de flesta pengar i dagens system är skapade genom utlåning mot ränta. För den som inte har förstått detta tidigare, rekommenderar jag filmen "Money as Debt". I en krympande ekonomi finns ingen möjlighet att betala tillbaka alla lån med ränta - vad händer då med vårt penningsystem?

Under kreditbubblans slutfas var alla finansiella instrument så likvida att de i princip var likvärdiga med pengar. Aktier, obligationer, swappar, omstuvade bolånederivat - allt gick lätt att sälja av den dagen man behövde kontanter. Till och med fastigheter var lätt- och snabbsålda investeringar. Sedan vände det på många marknader från sommaren 2007 och framåt. Plötsligt var många finansiella instrument (t.ex. amerikanska bolån) i princip osäljbara, och de som inte var det (t.ex. aktier) sjönk kraftigt i värde efterhand som investerare sålde av.

---

* Som jämförelse kan nämnas att Sverige har en statsskuld på förhållandevis låga 32% av BNP.

Finansiell deglobalisering

Alltid lika läsvärde Brad Setser skrev i måndags en mycket intressant artikel om den finansiella avglobalisering som pågått sedan sommaren 2007. Som vanligt har han även mycket talande diagram i sin artikel.

Det visar sig enligt de senaste siffrorna (fjärde kvartalet 2008) att amerikanska staten nu har blivit nettoutlånare till resten av världen. Utländska centralbanker har minskat sin utlåning till USA och USA har genom centralbanken Federal Reserves swaplinor lånat ut hundratals miljarder dollar till resten av världen (bl.a. Sveriges Riksbank). Totalt har amerikanska staten och Federal Reserve lånat ut mer än vad utländska stater lånat till USA. Hur går nu det ihop med USAs fortfarande jättelika handelsunderskott? Jo, det beror på att amerikanska investerare har sålt av tillgångar i utlandet snabbare än vad utlandet har sålt av investeringar i USA. Det är fråga om en förändring av våldsamma proportioner - Brad påpekar att Lehmans kollaps hösten 2008 hade betydligt större inverkan på de globala kapitalflödena än terrordåden i september 2001. Titta på diagrammet över kvartalsvisa privata kapitalflöden in och ut ur USA som procent av BNP:Inte konstigt att alla världens börser har störtdykt i kapp, när så mycket kapital plötsligt har dragits tillbaka till USA. Fast man kan ju fråga sig vad som är orsak och verkan här. Amerikanska investerare har väl upptäckt att även resten av världen inte har så bra ekonomiska utsikter och därför sålt av utländska investeringar och istället köpt på sig amerikanska statspapper. Dessa flöden förklarar också både varför dollarn stärkts så kraftigt och varför räntorna på amerikanska statspapper tryckts ner så mycket.

Det man också kan se av diagrammet ovan är att de internationella kapitalflödena kom upp i sanslösa storlekar under den globala kreditbubblans slutfas 2003-2007. Det som också framgår av detta diagram är att den finansiella globaliseringen har haft flera stadier, vart och ett större än det föregående. Den första fasen var omkring 1970-1991, med ett ganska stort hack 1982. Fas två började på 1990-talet och slutade 2001. Slutfasen var 2003-2007 och utmärktes av internationella kapitalflöden utan motstycke i historien, inte bara i belopp, utan även som procent av BNP.

Intressant är också att vändningen i USAs kapitalflöden började redan sommaren 2007, vilket jag räknar som finanskrisens början, även om den akuta fasen kom först i september 2008.

Så nu har den globala kapitalismens kritiker fått som de ville - de internationella kapitalflödena har minskat markant. Detta utan någon form av skatter eller annat som har föreslagits. Systemet har helt enkelt kollapsat av sig självt utan att det behövdes några statliga eller överstatliga ingripanden.