Schweiz bekräftar trenden

Jag skrev nyligen om hur protektionismen ökar, även inom EU, samt att det är en trend som inte bara gäller varor och tjänster utan även ser ut att gå mot mer begränsad rörlighet för människor. Schweiz bekräftar idag denna trend genom att i en folkomröstning kräva en begränsning för invandring.

Större delen av invandrarna till Schweiz kommer från EU-länder och folkomröstningsresultatet är förstås ett slag för EU-imperiet, när en vasallstat nu säger emot. Schweiz har nämligen sedan 2007 ett avtal med EU om fri rörlighet för personer och arbetstagare. Detta avtal ser alltså nu ut att behöva förhandlas om, vilket kan bli minst sagt trassligt.

Jag spår att vi lär få se fler reaktioner av detta slag. Franska byggnadsarbetare reagerar exempelvis som jag skrev nyligen över "prisdumpning" från spanska konkurrenter som kommer dit. Den fria marknaden inom EU kommer troligen att begränsas framöver.

SvD anser att "schweizarnas proteströst mot ökad invandring [är] tecken på starka högervindar" i Europa. Jag håller med att det finns en trend i Europa, men jag håller inte med om att det skulle vara särskilt "höger", även om många av partierna ifråga återfinns på politikens högerkant. Motstånd mot invandring har inte särskilt att göra med den traditionella skalan från höger/kapitalistiskt till vänster/socialistiskt.

Protektionismen ökar

Nyligen skrev jag om hur jag förväntar mig att protektionismen kommer att öka, även inom EU. Idag kan man läsa om hur Världshandelsorganisationen WTO varnar för ökad protektionism.

Mellan oktober 2012 och november 2013 rapporterades 407 nya handelshinder jämfört med 308 året innan.

Främst rör det sig enligt WTO om "antidumpningstullar", alltså pristullar på "prisdumpade" varor.

Detta är som jag sagt en trend som jag tror vi kommer att få se fortsätta och förstärkas efterhand som allt fler inser hur globaliseringen hotar de egna jobben. Då kommer de pressade politikerna att sätta upp fler handelshinder för att skydda de inhemska jobben.

Globaliseringen har lett till att västvärldens konsumenter fått billiga varor producerade i låglöneländer. Men vilka jobb blir kvar? Ska vi i västvärlden försörja oss på att klippa varandras hår? Förutsättningen för att vi ska kunna importera billiga varor är att vi kan exportera något som andra vill ha. Efterhand som låglöneländer tar över allt större del av varuproduktionen försvinner den fördel som de rika länderna haft. Det måste då till en anpassning nedåt av löneläget i de rika länderna, vilket kommer att ske under stor gråt och tandagnisslan. Detta är förstås en process som kommer att ta många år.

De två alternativen ökade handelshinder och anpassning av löneläget leder i förlängningen till samma sak, nämligen att världshandeln minskar. Delar av världshandeln kommer dock alltid att finnas kvar, då vissa länder alltid kommer att ha varor som andra inte har. Det kommer dock att bli en stor minskning av den enorma världshandel vi ser idag. Samtidigt kommer vi troligen att få se en värld där levnadsstandarden är jämnare fördelad, åtminstone vad gäller länder som inte har kollapsat (t.ex. Somalia).

Samtidigt lär vi få se hur rörligheten för människor också inskränks. Med sänkt levnadsstandard i många rika länder kommer det för det första inte att vara lika attraktivt att flytta dit. För det andra kommer de förhållandevis rika länderna troligen att bli ännu mer restriktiva i att släppa in människor, framförallt från de fattigaste länderna, då de rikare länderna kommer att ha fullt upp med interna problem.

Grekland har till exempel redan idag dåliga förutsättningar att ta emot flyktingar, då landet har så stor arbetslöshet och misär i den egna befolkningen. Jag gissar att Grekland snart kommer att stänga gränserna helt mot öster och söder vad gäller migration. Detta oberoende av vilken regering de får härnäst och oberoende av vad EU säger.

Krav på protektionism att vänta - även inom EU

Jag läser att franska byggföretag är upprörda över att spanska byggare tar deras jobb. De säger att de spanska företagen ägnar sig åt oschysst konkurrens genom låga löner och att inte följa regler ordentligt. Spanjorerna å sin sida säger att de bara följer EU:s regler om fri rörlighet för företag och anställda.

Det är inte underligt att spanska byggföretag söker sig till den franska marknaden, med tanke på att arbetslösheten i Spanien är på 26 procent och byggandet har drabbats särskilt hårt. EU-direktivet om utstationerade arbetstagare från 1996 tillåter att företag "utstationerar" arbetare till ett annat EU-land i upp till två år, men med hemlandets löner, skatter och sociala avgifter. Det är en viktig del i EU:s ambitioner att integrera medlemsländerna med varandra.

Antalet utstationerade arbetare i Frankrike har ökat tiofalt på tio år (42 procent av dessa finns inom byggindustrin), vilket lett till missnöje från fransmännens sida. Nationalistiska partiet Front National vill upphäva direktivet (hur nu det skulle gå till) och gör ett nummer av detta inför EU-parlamentsvalet i maj. Även parlamentsledamöter från president Francois Hollandes regerande socialistparti vill skärpa regleringarna för utstationerade arbetare från andra EU-länder, med hänvisning till att många företag använder denna möjlighet för att gå runt lokala lagar för arbetskraft, så kallad "social dumpning".

Framförallt Frankrike och Tyskland har drivit på för att skärpa tillämpningen av direktivet om utstationerade arbetstagare och i början av december förra året fick man med sig andra länder på det i ett beslut från ministerrådet, om än i ganska urvattnad form. Frågan lär dock dyka upp snart igen.

Så länge det gick bra för EU var bestämmelserna om öppenhet inom unionen inte lika kontroversiella (även om just "social dumpning" genom utstationering varit kritiserat förut), men nu när det går dåligt reses allt fler krav på att skydda inhemska företag. Detta är en trend som säkerligen kommer att förstärkas de närmaste åren.

Med tanke på det utbredda missnöjet i många EU-länder och den höga arbetslösheten kommer många partier, framförallt de populistiska, att försöka se till att "illojal konkurrens" inom EU blir en valfråga inför EU-valet i maj. Med tanke på det generellt väldigt låga valdeltagandet i EU-parlamentsvalen finns goda möjligheter för EU-kritiska partier att få starkt ökad representation i EU-parlamentet, bara de lyckas trumma ihop soffliggande väljare som känner för att proteströsta mot EU.

Det är nog inte bara inom EU vi får se trenden mot mer protektionism, utan i spåren av nedåtgående finansiellt tillstånd i många länder kommer det även att bli en trend på global nivå. Det är bara att se på tidigare större kriser för att ana vad som kommer. Världshandelsorganisationen WTO:s frihandelsagenda kommer säkerligen att bli överkörd.

Mer om Argentina och EU

Argentinas förstatligande av oljebolaget YPF skrev jag om i förrgår. Eftersom man planerar att ta aktierna från största ägaren spanska Repsol, så blev förstås spanska regeringen arga. Britterna är som bekant fortfarande arga på Argentina efter Falklandskriget för 30 år sedan, och jag gissade därför att vi skulle höra mer om Argentinas förehavanden från EU:s makthavare. Mycket riktigt kom uttalanden både från EU-kommisionens ordförande José Manuel Durão Barroso, EU:s utrikestaleskvinna Catherine Ashton och två av EU-kommissionens talespersoner.

Även Italiens premiärminister Mario Monti har uttalat sig i saken genom ett formellt protestbrev till Argentina, där han sade att landets president Cristina Fernández Kirchner struntar i reglerna och marknaden. Man kan i förstone tro att det handlar om en sympatiåtgärd för den olycksdrabbade EU-brodern Spanien. Förutom förstatligandet av YPF uttryckte Monti oro över Argentinas utökade importhinder. Bakom detta ligger dock varken frihandelsvurmande eller EU-broderlig sympati, utan det handlar helt krasst om italienska energijätten Enel. Enel äger det sydamerikanska energibolaget Endesa, som i Argentina står för drygt en sjättedel av elproduktionen och genom dotterbolaget Edesur också står för en stor del av elförsäljningen till konsument. Även om inte Endesa och Edesur skulle förstatligas direkt, så drabbas ändå de och Enel av Argentinas prisregleringar på el, vilket gör att bolagen enligt Monti fått likviditetsproblem som kan leda till att de blir insolventa. Om bolagen blir insolventa kan det bli en utmärkt ursäkt för argentinska staten att ta över dem. En viss oro verkar alltså sprida sig för att Argentina ska nationalisera fler utlandsägda bolag och kanske då framförallt i den viktiga energibranschen.

Jag skrev i förrgår att priset som argentinska staten tänker betala för YPF är en öppen fråga. Spanska Repsol kräver minst 10 miljarder dollar för aktierna i YPF, baserat på ett totalt värde på 18 miljarder dollar, vilket är långt över YPF:s nuvarande börsvärde på 5,6 miljarder dollar, men stämmer ganska väl med bolagets börsvärde innan spekulationerna om förstatligande satte igång. Argentinas vice finansminister Axel Kicillof deklarerade dock tydligt i parlamentsdebatten om förstatligandet att man "inte tänker betala vad de [Repsol] begär". Spanien å sin sida hotar med snabba ekonomiska hämndåtgärder mot Argentina.

Storbritannien har som bekant ett horn i sidan till Argentina och därför var det inte underligt att den brittiske utrikesministern William Hague gick till hård verbal attack angående YPF och Argentinas protektionistiska handelshinder.

Utvecklingen kring Falklandsöarna och oljefynden där har också tagit en intressant vändning när USA:s president Obama vid ett besök i Colombia i helgen sade att USA kommer att förhålla sig neutrala i frågan, då de vill ha goda relationer med både Argentina och Storbritannien. Det är inte längre så självklart att USA kommer att hjälpa sina allierade.

Världspolitiken håller på att förändras och det vi ser kring Argentina är som jag ser det exempel på sånt vi kommer att få se mer av framöver. Därför tycker jag att det är mycket intressant att se hur denna som man kan tycka i det globala sammanhanget lilla och oviktiga konflikt utvecklas.

Jag påminner om vad jag skrev i somras om trender jag förutser de närmaste åren:

Alla länder kommer till slut att ha så fullt upp med sina egna problem att de inte har tid att bry sig om övriga världen, så länge det inte påverkar deras nationella intressen negativt. Även då kommer länderna i många fall inte att ha förmåga att göra nånting praktisk åt det.

Protektionismen kommer att få en renässans när alla länder försöker att skydda just sina inhemska näringar genom importtariffer.

Energikris - visst, men först en rejäl finanskrasch

eller vad du bör veta om de närmaste tio åren...

När jag hösten 2006 först fick upp ögonen för konsekvenserna av peak oil var det just oljan och kommande energikris jag började fokusera på, men ganska raskt kom jag även in på ämnet ekonomi. Jag förstod att världen befann sig i slutstadiet av den största kreditbubblan någonsin med åtföljande berg av finansiella derivat och skyhöga aktievärderingar. Jag försökte redan då i peak-oil-sammanhang framföra att det akuta hotet inte var oljebrist utan finanskris med åtföljande depression, men blev raskt åthutad av dem som stirrat sig blinda på oljan. Numera är dock de flesta "peakoilare" med på det jag säger.

Nå, den första finanskrisen började så smått sommaren 2007 och blommade som vi vet ut för fullt hösten 2008. Tack vare extraordinära åtgärder från centralbanker och regeringar lyckades man att stoppa upp det hela, men effekten blev till stor del att man sköt problemen på framtiden. Några konkursfärdiga storbanker svaldes av konkurrenter, några förstatligades och Lehman Brothers konkade. Resultatet blev att statsskulden för vissa länder som tidigare haft hyfsade statsfinanser sköt i höjden, dels på grund av bankräddningar, dels på grund av minskade skatteintäkter då ekonomin backade. PIGS (Portugal, Italien, Grekland, Spanien) blev PIIGS när Irland kom med i klubben efter sin dåraktiga "bankräddning". Även i Storbritannien och USA, två av världens största ekonomier, sköt statsskulden i höjden som aldrig förr. Island gick en lite annan väg, då deras valuta tappade stort i värde - sedan sommaren 2007 har den isländska kronans värde mer än halverats mot euron. Lettland gick ännu en annan väg med "intern devalvering" och bibehållen fast valutakurs mot euron, vilket var på håret att de klarade av. Tack vare att Lettland lyckades med sin åtstramningspolitik klarade sig de svenska bankerna med skinnet i behåll. Därmed klarade sig också Sverige någorlunda helskinnat genom den första finanskrisen, trots att vissa av våra storbanker varit ute på stora utlåningsäventyr i Baltikum. Dock drabbades vår fordonsindustri hårt, framförallt Saab, men skadorna var ändå till stor del av mer lokalt slag.

Som sagt lyckades man att skjuta problemen på framtiden, men de finns kvar där under mattan och bara väntar på att poppa upp igen. Finanskrisen hösten 2008 var bara det första steget på vägen mot Finanskraschen. Det globala finansiella systemet har redan börjat krakelera så smått igen och det kommer troligen att raseras de närmaste åren. Centralbanker och politiker kommer självklart att fortsätta att kämpa emot så gott de kan och kan därmed skapa lugnare perioder, men mot den ständigt ökande flodvågen av dåliga krediter kommer de i längden inte att ha en chans.

Så vad väntar oss framöver? Vi har redan sett hur Grekland måste få räddningspaket efter räddningspaket, tätt följt av Irland och Portugal. Jag förväntar mig att situationen för statsfinanserna blir gradvis värre i alla de EU-länder jag kallar för BIGPISS (Belgien, Irland, Grekland, Portugal, Italien, Spanien, Storbritannien). Alla dessa kommer troligen att förr eller senare ställa in betalningarna på statsskulden, alltså statsbankrutt. Grekland har redan delvis gjort det. Därefter väntar (troligen i ungefär denna ordning) Irland, Portugal, Italien, Spanien, Belgien, Storbritannien. Processen kommer att ta flera år, med allt värre kris för varje land som gör statsbankrutt.

Exakt hur det hela kommer att te sig är svårt att sia om, för det beror på hur politikerna väljer att agera. Om man till varje pris försöker rädda sina banker och eurosamarbetet kommer även Frankrike, Tyskland och Holland att raskt dras med ner i den statsfinansiella avgrunden. Räddar man inte bankerna kommer man istället att hamna i en annan form av akut kris, då bankerna är så centrala för att hela ekonomin ska fungera.

USA:s bostadsbubbla har fortfarande inte bottnat, utan priserna kommer troligen att fortsätta att falla en bra bit till, med alla de effekter det får för banker med flera. Dessutom är situationen i USA i övrigt inte särskilt munter med hög arbetslöshet, skenande statsskuld och stora finansiella problem för delstater och kommuner. USA kommer troligen snart att glida in i nästa recession, oavsett vad tjafsandet om skuldtaket leder till för tillfällig lösning. USA kommer att tvingas att vidta drastiska åtgärder på något område inom statsfinanserna - antingen dra ner rejält på utgifterna eller höja skatterna och troligen bådadera. Skatterna kommer man troligen till stor del att tvingas lägga på den rikare delen av befolkningen (som idag betalar historiskt sett lite skatt) vilket man gjorde även på 1930-talet.

USA:s aktiebörser är idag fortfarande högt värderade och har stor fallhöjd kvar - här finns liksom hos övriga av världens börser ingen global depression inprisad.

Risken är överhängande att Kinas överhettade ekonomi springer på någon gräns för sin tillväxt. Om inte annat är risken stor att de får en kreditkris av något slag. Väldigt många investeringsidéer idag baseras på att Kinas tillväxt kommer att fortsätta i hyfsad takt åtminstone flera år till.

De stora problemen med dåliga krediter kommer att leda till stora problem för bankerna. Vi kommer att se en återupprepning av situationen från hösten 2008, då bankerna inte längre litar på varandra, då de inte vet vem som "sitter med Svarte Petter". När bankerna inte litar på varandra stannar den viktiga interbankmarknaden av och centralbankerna tvingas gå in och se till att betalningsflödena fungerar åtminstone hjälpligt. Man kommer troligen att införa nödåtgärder såsom begränsningar av hur stora belopp man får överföra.

Kredittorka kommer att drabba alla som är beroende av krediter. Viktigast här är alla företag som redan vacklar och som inte kommer att klara av en ny finanskris bara tre-fyra år efter den förra.

Vanligt folk kommer att drabbas av arbetslöshet eller i alla fall känna sin situation hotad och raskt dra in på sin konsumtion. Därmed kommer många branscher att drabbas - framförallt sällanköpsvaror som bilar. Även den uppblåsta byggbranschen tillhör förlorarna när folk inte längre byter ut sina köksinredningar titt som tätt.

Pensionsfonder kommer att drabbas hårt, då alla deras tillgångar kommer att sjunka kraftigt i värde - det gäller både aktier och obligationer. Folks förhoppningar om ett gott liv efter pensioneringen kommer därmed att grusas.

En viktig krisfaktor är att världshandeln till stora delar kommer att avstanna. Detta var något vi såg en föraning av redan hösten 2008.

Ett annat problem som dykt upp för världshandeln är själva betalningen till leverantörer. Normalt behövs ju en bank för att förmedla betalningen, för man skickar ju inte precis sedlar i ett kuvert för att betala för ett skepp fyllt med stål eller vete. Handelskrediter av olika slag är centrala för att varuhandeln ska fungera. Men vad händer när man inte längre litar på bankerna? Vid internationell handel används remburser (letters of credit på engelska). En remburs är typiskt ett löfte från en bank att betala ut pengar till leverantören när man får besked från mottagaren att varan kommit fram. Remburser har hittills (i flera hundra år) ansetts som mycket säkra, eftersom om mottagaren inte kan betala för sig kan ju banken ta över varorna som är säkerhet för rembursen och sälja dem för att kunna betala leverantören. Men när banker faller som käglor världen över så faller därmed även förtroendet för remburser som de ställer ut. Om man t.ex. ska exportera vete från Kanada till Egypten uppenbarar sig snabbt frågan hur stabila de egyptiska bankerna egentligen är just nu.

Läs mer om remburser på Wikipedia. Problemet med att bankerna inte längre kan ställa ut remburser som andra litar på kommer troligen att lösas genom att staten (eller centralbanken) går in och ställer ut remburser för de varor som anses viktigast. Här kommer det dock att bli svårt för att inte säga omöjligt för alla stater som inte längre anses kreditvärdiga. Hur långt kommer solidariteten inom EU att sträcka sig? Kommer tyska staten att garantera remburser för Grekland?

En annan sak som kan komma att försvåra världshandeln är kraftiga fluktuationer i valutakurserna mellan världens viktigaste valutor. Detta var ett stort problem på 1930-talet och kommer att bli det även i denna depression. Visserligen finns idag möjligheten för företag att gardera sig mot valutarisk med olika former av finansiella derivat, men denna möjlighet är för det första beroende av att man litar på att den motpart som skriver ut säg en valutaswap också kommer att ha möjlighet att betala den dag det är dags. Hur kul var det att ha derivat utställda av Lehman Brothers hösten 2008? Den andra faktorn som kommer att förhindra företag att hedga mot valutarisk är att det kommer att kosta för mycket. Redan idag ser vi att det inte längre lönar sig att köpa "försäkring" mot en grekisk statsbankrutt i form av kreditswappar, eftersom dessa kostar alldeles för mycket. Detsamma kommer att gälla många andra finansiella derivat som idag regelmässigt används av stora företag.

De allvarliga störningarna i ekonomin kommer att leda till politiska kontroverser av olika slag. Vi kommer troligen att få se praktgräl inom EU, när länderna börjar skylla på varandra. Inrikespolitiskt kommer vi att få se folkliga protester ända till kravallnivå och många regeringar kommer att falla. Det kommer att finnas bördig jord för missnöjespartier att frodas i. Redan idag finns många - bloggrannen Vidsynt visar idag upp en karta över högerpopulistiska partier i Europeiska länders parlament. Populisterna kan dock komma i olika färgschatteringar beroende på land och situation och behöver inte nödvändigtvis vara från politikens högerkant. Gemensamt för de populistiska partierna är att de kommer att utse en eller flera syndabockar som de kan skylla eländet på. Det kan vara den tidigare regeringen, olika folkgrupper inom landet (t.ex. romer, kapitalister, muslimer), andra länder, EU, IMF, o.s.v. Demokratiska länder kan bli diktaturer (Grekland är en stark kandidat) och diktaturer kan genomgå revolutioner (Vitryssland är en stark kandidat).

Många konflikter som legat gömda under ytan i flera år kommer åter att blomma upp när folk får det sämre ekonomiskt, exempelvis i Nordirland, Baskien och Balkan. Vi har redan sett det på Nordirland, där årets kravaller var de värsta på många år.

Alla länder kommer till slut att ha så fullt upp med sina egna problem att de inte har tid att bry sig om övriga världen, så länge det inte påverkar deras nationella intressen negativt. Även då kommer länderna i många fall inte att ha förmåga att göra nånting praktisk åt det.

Protektionismen kommer att få en renässans när alla länder försöker att skydda just sina inhemska näringar genom importtariffer.

Nu har jag mest skrivit om effekterna i den rikare delen av världen, där vi råkar bo, men självklart kommer världens fattigare länder att drabbas dubbelt hårt. De flesta av världens länder kommer troligen att stänga sina gränser för invandring då en redan hårt ansträngd situation inom landet tvingar fram det. Dessutom kommer det finansiella sammanbrottet att dra med sig flygbolagen vilket kommer att försvåra resande i största allmänhet. De flesta länder kommer till största delen att tvingas klara sig på de resurser som finns inom landet eller hos de närmaste grannarna (förutsatt att de inte ligger i verbal eller fysisk konflikt med dem).

Överstatliga institutioner såsom EU, IMF och FN kommer att förlora makt och legitimitet och reduceras till retorikcentraler som talar stort, men sedan inte lyckas göra något i praktiken.

Denna utveckling kommer att ta lång tid - det hela kommer säkerligen att utspela sig över ett decennium. Mot slutet kommer troligen stora delar av världen att återfinna något slags ny stabilitet, men nu på en betydligt lägre ekonomisk nivå än dagens. Först då är det dags för den riktiga energikrisen.

Energifrågor kommer visserligen att fortsätta att vara viktiga, särskilt när t.ex. Ryssland stänger av gasen till något land som inte kan betala, men det som framförallt kommer att prägla nyhetsrapporteringen och hur folk i allmänhet kommer att uppleva denna tid är ekonomiska problem.

Detta är den karta jag navigerar efter och ser hur händelserna passar in i den stora bilden. Ibland kan någon händelse få mig att förändra kartan, men de stora dragen är hittills desamma - urblåsningen av den globala kreditbubblan och det finansiella systemets gradvisa sammanbrott, med alla de bieffekter det får.

Det hela kommer att se väldigt olika ut i olika länder, beroende på faktorer såsom inhemska resurser och politisk stabilitet.

De flesta människor ser inte den stora bilden, utan många nyheter kommer som överraskningar, där media inte lyckas förklara de bakomliggande sambanden. Har man en karta till sin hjälp där man kan pricka in händelserna, så blir det lättare att förstå vad som händer och vad det kan bli för följder av det, samt att se om man behöver agera på något sätt vad gäller ens personliga situation. Vad gäller den personliga situationen kommer det att gälla framförallt att vara beredd på förändringar. Men bara att vara beredd på att det kommer sämre tider och stora förändringar kan hjälpa en att må bättre och kanske kunna tänka klarare den dag krisen slår mot en själv.

Protektionism, valutor och retorik

Tyskland har kritiserats av Frankrike för att satsa för mycket på export på bekostnad av övriga EU-länders ekonomier. På liknande sätt har Kina kritiserats av USA för att de håller yuanen för lågt värderad och därför har handelsöverskott med USA.

Men det är varken Tysklands eller Kinas fel att de har effektivare industri än t.ex. USA, Storbritannien eller Spanien. Nej, felet måste man leta efter i de länder som håller sig med stora handelsunderskott. Men det är inte populärt att lösa problemet genom att effektivisera den egna ekonomin, ty det är smärtsamt. För politikerna är det enklast att införa tullar av något slag som riktar sig mot ens favorithandelsfiende. Ett problem är dock att det finns en orsak till handelsunderskottet, nämligen att befolkningen vill köpa konsumtionsvarorna från det andra landet. Blir varorna dyrare kan folket bli sura.

Det är lätt för t.ex. USA eller EU att sätta upp tullmurar mot Kina (även om effekterna blir allvarliga) men inom EU? Frankrike skulle nu säkert egentligen vilja ha en tullmur mot Tyskland, men de kan inte. Detta kommer de närmaste åren att bli en svår prövning för den Europeiska unionen. Eftersom euroländerna också sitter fast i samma valuta och med samma styrränta kan de interna spänningarna bli ännu större. Hur det kommer att gå? Mycket svårt att förutsäga, men jag anar att det kan bli kaotiskt. Retoriken lär i alla fall till att börja med bli betydligt mer högljudd från båda sidor. Vi kan få se mycket stormiga EU-möten.

Att dessa saker kommer upp till ytan nu i kristider är inte så underligt. Under de år som världsekonomin gick bra och vi hade kraftig tillväxt brydde man sig inte särskilt mycket om dessa frågor, men nu måste politikerna ge sig ut och leta syndabockar. Under "de goda åren" såg vi öppnare världshandel med färre restriktioner och pålagor, samt frihandelsområden som EU. Nu kommer troligen trenden att gå i motsatt riktning, mot mer protektionism. Retoriken antyder i alla fall det. WTO kan gå mot att bli en fullständigt marginaliserad institution.

Blir det ingen omvärdering av yuanen hotar USA med 25% strafftullar på kinesiska varor. Men skulle USA:s handelsunderskott förbättras av en strafftull på kinesiska varor? Kanske tillfälligt, men sen skulle man istället börja köpa billiga varor från andra låglöneländer och fortsätta med sitt handelsunderskott. Strafftullarnas effekt skulle alltså vara att gynna Vietnam, Filippinerna, Mexiko, Indonesien m.fl. på bekostnad av Kina. Men risken finns alltså att USA inför strafftullar för att blidka den inhemska opinionen. Sådana strafftullar skulle troligen ganska snabbt slå tillbaks på USA:s egen ekonomi genom att vara inflationsdrivande.

Det talas mycket om Kinas gigantiska innehav av amerikanska statspapper och hur de skulle kunna "straffa" USA genom att dumpa dessa. Problemet är att de därmed också skulle begå ekonomiskt självmord, eftersom de dels skulle sänka ekonomin för sin främsta handelspartner, och dels skulle förstöra värdet på sin valutareserv. Kina och USA är som två siamesiska tvillingar som sitter ihop. De tycker egentligen inte om varandra, men de är dömda att hålla ihop intill döden.

Jag skrev igår om dollarns styrka/svaghet och inflation/deflation och tog upp Japans historia sedan 1990 som exempel på vart USA kan vara på väg, alltså deflation och starkare dollar. Det finns dock en viktig skillnad mellan Japan och USA, nämligen att Japan hela tiden haft handelsöverskott medan USA har handelsunderskott. Skulle protektionisterna lyckas driva på inflationen genom strafftullar finns en möjlighet att det skulle kunna driva in USA i inflation istället. Det är som alla skeenden i ekonomin just nu svårt att gissa vad som kommer att hända. Men jag lutar ändå fortfarande åt deflationshållet för USA de närmsta åren. Det ska mycket till för att övervinna deflationskrafterna som nu finns där.

Tips: Läs John Mauldins senaste Frontline Thoughts som tar upp liknande ämnen. Läs även Ambrose Evans-Pritchard om "Angela Merkel defies IMF and France as anger rises over export surplus" och "Has Germany just killed the dream of a European superstate?".

[Andra bloggar om protektionism, tullar, usa, kina, tyskland, eu, handelsunderskott]