Sänkta prognoser men ändå tillväxt?

Igår kom SEB med en prognos för Sveriges ekonomi och idag kom även Nordea och Konjunkturinstitutet (KI) med sina prognoser. Alla förutspår nu att tillväxten nästa år blir betydligt sämre och Nordea är värst med bara 0,8 procent. Samtliga tror dock att vi får en återhämtning 2013.

Cornucopia har sammanställt prognoserna och tror att vi får se ytterligare nedrevideringar framöver, vilket jag också tror - det blir nog till och med "negativ tillväxt". Finanskraschen kommer att ställa till det på många vis och vi lär knappast få någon återhämtning i ekonomin redan 2013. De problem som kom i dagen 2008 har bara skuffats under mattan, men kommer nu tillbaka med ny och ökad kraft. Statsskuldskrisen för flera euroländer sammanfaller med att den svenska bostadsbubblan pyser ur samt att USA går mot en andra dipp i konjunkturen. Conference Boards index över de amerikanska hushållens förtroende sjönk från 59,2 i juli till 44,5 i augusti och värst är att framtidsutsikterna sjönk rekordsnabbt.

Indexsiffran över förväntningarna på sex månaders sikt sjönk till 51,9 i augusti från reviderade 74,9 månaden före.

Kina kan ha slagit i taket på sina tillväxtmöjligheter och har dessutom problem med fastighetsbubbla och alltför stora krediter i vissa sektorer.

Vad gäller de svenska bostadspriserna skriver SEB att

"Huspriserna väntas nu gå ned med 10 procent de närmaste två åren efter en 200-procentig uppgång sedan 1995", skriver banken.
Effekter av detta på konsumtion och tillväxt väntas bli kännbara.

10 procent var en högst måttlig nedgång. Om bara den lilla nedgången ger "kännbara" effekter, så kan man undra vad 20 eller 30 procents nedgång kommer att få för effekter.

Konjunkturinbromsningen handlar inte bara om det här:

- Återhämtningen i konjunkturen tar en paus. Tillväxten mattades av i vår omvärld redan i slutet av 2010. Nu har det blivit synligt även i Sverige, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Det är inte återhämtningen som tar en paus. Det är den ekonomiska nedgången som tagit en paus i två år och nu återkommer. På en punkt kan jag dock hålla med:

KI-ekonomerna ser ”en betydande risk” för att skuldkrisen i euroområdet förvärras och sprider sig till banksektorn. I så fall slår det ännu hårdare mot Sverige än vad huvudscenariot antar.

Jag anser att det är näst intill garanterat att skuldkrisen förvärras och slår hårt mot banksektorn.

Sammanfattning av min syn - vi kommer framöver att få flera år av krympande ekonomi, eventuellt med återhämtningspauser.

Yra höns - inflation eller deflation?

Det chockade globala investerarkollektivet ränner just nu omkring som yra höns och vet inte riktigt vad de ska satsa på när börserna dyker.

Förvirringen illustreras tydligt av att för det första har guldpriset nått rekordnivåer runt 1860 dollar per uns, eller 385 kronor per gram, se diagrammet nedan.

Flykt till (upplevd) säkerhet skulle jag vilja kalla detta. Guld ses traditionellt som en värdebevarare i inflationstider eller valutaoro. Många verkar alltså oroliga för kraftig inflation.

Samtidigt har räntorna på amerikanska statspapper drivits ner till rekordlåga nivåer. Räntan på tioåriga amerikanska statsobligationer var igår eftermiddag för första gången någonsin nere under 2 procent, även om den sedan vänt uppåt en aning igen. Se "vattenfallet" längst till höger i diagrammet nedan.

Flykt till (upplevd) säkerhet kallar jag även detta. Många investerare tar ut pengarna från börsen och sätter dem i det säkraste de kan tänka sig - USA:s statsobligationer. Detta driver ner räntorna på dem. På kort sikt är investerarna till och med beredda att helt avstå från ränta (jämför det avkastningslösa guldet) för att parkera sina pengar säkert i 3-månaders amerikanska statsskuldsväxlar till 0,01 procents ränta.

Även svenska statsobligationer upplevs som säkra och igår var räntan på de tioåriga nere på rekordlåga 1,94 procent, vilket är den lägsta nivån hittills. Förra bottennoteringen var 1938 (!) på 2,18 procent.

Obligationsmarknaderna skriker alltså snarare ut deflation.

Så vilka av de yra hönsen springer åt rätt håll? Inflation eller deflation?

Jag har redan tidigare varnat för att vi är på väg in i en global finanskrasch med åtföljande global depression. Allt fler indikatorer pekar på det, senast USA:s Philadelphia Fed Index från igår (som mäter industriaktiviteten i den industritunga Philadelphia-regionen).

Philadelphia Fed Index fullkomligen rasade till -30,7 i augusti från 3,2 i juli. Det var den största nedgången sedan finanskrisen oktober 2008 och indexet ligger nu på den lägsta nivån sedan mars 2009.

Avmattningen i EU:s och framför allt Tysklands tillväxt varnar också för kommande ekonomisk nedgång, liksom alla nedskrivna BNP-prognoser, senast Morgan Stanleys sänkning av deras globala prognos.

Kraftiga ekonomiska nedgångar brukar inte vara inflationsdrivande händelser, utan snarare deflationsdrivande. Jag har skrivit om detta i "peak oil - inflation eller deflation". Just denna ekonomiska nedgång blir särskilt deflationsdrivande då världsekonomin tyngs av ett massivt kreditberg. Kanske är det snarare en hel bergskedja full av skulder. Om skulderna innan 1930-talskrisen var Alperna motsvaras dagens skuldberg av Himalaya, med USA:s statsskuld som Mount Everest.

Minskningen av skuldbergen har redan påbörjats på sina håll, t.ex. för USA:s hushåll.

Samtidigt som den amerikanska statsskulden ökat från 65 procent av BNP till 81 procent sedan Barack Obama svor presidenteden har man i andra delar av landets ekonomi lyckats med det motsatta.
Hushållen har minskat skulderna från 100 procent av BNP till 90 procent. Företagen låg på en lägre nivå till att börja med, men har också lyckats krympa skuldbördan - från 80 till 74 procent av BNP, skriver Dagens industri.
I den finansiella sektorn är tempot högre. Sedan Lehman Brothers-kraschen har bankerna minskat på skulderna från 123 procent av BNP till 95 procent.

Det är avskuldningen som gör att Federal Reserves åtgärder inte lyckas sparka igång den reala ekonomin. När nu denna avskuldning kommit igång på allvar tror jag inte att centralbankerna kan stå emot deflationstrycket, om de inte tar till kvantitativa lättnader på triljonnivå. Sverigebesöksaktuelle Paul Krugman tycker dock att Fed ska satsa på QE3 och att få upp inflationen. Kenneth Rogoff argumenterar också för inflationsvägen i artikeln i DN häromdagen. Rogoff kallar förresten den pågående krisen för "den andra stora kontraktionen" - den "första stora kontraktionen” var depressionen på 1930-talet.

Kontraktionen berör inte bara produktivitet och sysselsättning, som i en normal recession, utan också statsskuld och krediter, och den tar många år att bemästra.

Kontraktionen berör alla delar av samhället och vi ser flera tecken nu.

Kommunernas och landstingens skatteintäkter väntas minska med totalt fem miljarder kronor, som en följd av sjunkande sysselsättning.

Apropå gårdagens börsfall finns en hel del tokigheter att läsa. Nordeas chefsstrateg rekommenderar att köpa mer aktier, trots att det inte på något sätt ser ut som en botten - studera hur börsen såg ut våren 2009 för att se hur en riktig botten ser ut. Finansminister Anders Borg ifrågasätter datorhandelns inflytande "Det finns ingen rim och reson”. Andra talar om att ett tyskt feltryck skulle ha orsakat gårdagens krasch, vilket såklart är struntprat. Kraschen skulle ha kommit i alla fall, men kanske påskyndades med några minuter av ett feltryck. Grundproblemet vad gäller aktiebörserna är som jag sagt förut att de i dagsläget inte prisar in en förnyad global recession och definitivt inte en global depression som varar i flera år.

P.S. Läs även Den hälsosamme ekonomisten.

Hur investera i global depression?

Som jag skrev för två veckor sedan anser jag att världen är på väg in i en global depression orsakad av en rejäl finanskrasch. Varningarna om att det var dags nu kom redan i maj-juni då jag såg en vändpunkt och början på det finansiella slutspelet. Att det skulle komma var jag övertygad om, frågan var bara när. Vi ser början på det allvarliga stadiet nu i bland annat Italiens statsskuldskris.

Frågan som säkert många nu ställer sig och som också dykt upp i kommentarer här på bloggen är hur man ska investera sina surt förvärvade sparslantar i ett sådant scenario som jag målar upp.

För det första kan man konstatera att det är viktigt att gå ur sina eventuella aktieinvesteringar i tid istället för att som många banker rekommenderar "sitta still i båten". I mitten av juli i år fick vi ett så kallat dödskors på Stockholmsbörsens Omxs30-index vilket var en stark signal att ta hem vinsten och kanske till och med blanka. Den som agerade på denna signal är idag troligen glad att h@n gjorde det, när börserna den senaste veckan rasat. Alternativa aktiemarknader såsom den kinesiska är i dagsläget inte heller något alternativ, då exempelvis Shanghai-börsen uppvisade dödskors redan i juni i år.

Bostäder är i dagsläget inte heller en bra investering om man vill se den växa i värde och inte sjunka ihop som en pyspunka. Det börjar att bli alltmer uppenbart att den svenska bostadsbubblan spruckit. Ännu ett tecken på detta är nyheten idag att SEB:s boprisindikator första gången sedan april 2009 är negativ. 37 procent av de tillfrågade hushållen tror nu på fallande bostadspriser, medan bara 36 procent tror på stigande. Växlingen har gått snabbt - bara för en månad sedan trodde 42 procent på stigande bostadspriser och bara 33 procent på fallande.

”Dessutom inser hushållen att det trots kraftigt stigande räntekostnader på senare tid väntar fler räntehöjningar från Riksbanken framöver”, skriver SEB:s privatekonom Gunilla Nyström.

Det tycker jag inte verkar vara en rimlig förklaring. Det som har förändrats sedan förra upplagan av boprisindikatorn är snarare att folks framtidstro fått sig en rejäl törn med de dåliga nyhterna på ekonomifronten, samt att vår svenska bostadsbubbla ett tag i början av sommaren fick en hel del uppmärksamhet i media.

Redan tidigare har jag uppmärksammat att de svenska reallönerna planade ut 2009-2010 efter att ha ökat varje år sedan mitten av 1990-talet. Bloggrannen Kvantitativt har tittat närmare på den senaste utvecklingen och sett att reallönerna i år börjat sjunka.

Och man kan ju undra varför Riksbanken är oroad över inflationen (som till stor del är deras egen förtjänst) när det är alldeles uppenbart att den inflation vi nu ser långt ifrån kompenseras fullt ut i löntagarnas plånböcker. Det mesta talar istället för att inflationen slår på hushållens konsumtion och lägger en våt filt på svensk tillväxt.

Detta är en fundamental faktor som talar för fortsatta fall både för svenska bostadspriser och för de flesta svenska aktier.

Så långt vad som garanterat inte är bra investeringar i dagsläget. Så vilka bra investeringar finns det då? I ett globalt depressionsscenario ska man komma ihåg att det i första hand inte gäller att förmera sina sparpengar genom smarta investeringar, utan att istället att bevara värdet på det man har. Det gäller alltså att finna "säkra hamnar" (safe havens) att placera sina sparpengar i.

Guld har länge setts som en värdebevarare i oroliga tider och dagens rekordpris för guldet bekräftar detta. Man ska dock komma ihåg att guldpriset också kan falla vid utdragen lågkonjunktur eller depression. Under den första finanskrisens början hösten 2007 steg också guldpriset i dollar räknat, för att sedan falla under 2008 (framförallt under andra halvåret). I kronor räknat steg dock guldpriset kraftigt även under 2008, så för den som är bosatt i Sverige kan guldet vara attraktivt som trygg placering i finanskristider. Man ska dock som vid alla placeringar komma ihåg att hålla koll på hur priset rör sig. Det finns även en icke försumbar långsiktig risk för att staten bestämmer sig för att förbjuda privatpersoner att inneha investeringsguld - USA gjorde det på 1930-talet - men då är vi troligen ganska långt in i finanskraschen. Cornucopia har skrivit ingående om guld som investering och att förvara guld i utländskt bankvalv.

Samtidigt drabbas övriga råvaror vid lågkonjunktur av prisfall, exempelvis oljan, för när ekonomin saktar in behövs det helt enkelt mindre råvaror för att driva runt industrin.

Ett vanligt bankkonto (även med låg ränta) kan vid en utdragen nedgång på aktiebörserna i jämförelse te sig som en rikgtigt bra placering, liksom räntefonder. I ett längre perspektiv (några år) ska man dock se upp med vad räntefonderna har för räntepapper i sina portföljer, liksom säkerheten hos den eller de banker där man har konton.

Det är också skillnad på vilka valutor man placerar i. Hittills i år har schweizerfrancen varit den stora vinnaren på valutamarknaden. Den japanska yenen har också stärkts, men verkar hållas tillbaka av efterverkningarna av tsunamin. Euron, dollarn och pundet skvalpar fram och tillbaks mot varandra. Den svenska kronan har hittills behållit sitt värde bra mot euron, men försvagats något mot dollarn. Som jag skrev så kan stora valutarörelser komma att prägla de närmaste åren, så det kan vara värt att vara på sin vakt här. Framförallt ska man akta sig för risken för att Sveriges ekonomi och valuta drabbas av efterverkningar av sprucken bostadsbubbla. Skulle dessutom staten gå in och rädda bankerna så bådar det inte gott för den svenska kronans värde. Finansminister Anders Borg har hittills agerat försiktigt vad gäller Sveriges statsfinanser, men frågan är hur han kommer att agera i ett riktigt krisläge om något år. Visserligen talar han om vikten av försiktighet och marginaler, men hur mycket är de orden värda om folkopinionen eller starka lobbygrupper (såsom banker) kräver något slags räddningsåtgärder? Dessutom kan man undra om det blir fortsatt borgerlig regering efter valet 2014 och vad som isåfall kommer istället. Ekonomiska kriser har som vi vet en förmåga att fälla den sittande regeringen oavsett dess eventuella delaktighet i orsakandet av krisen.

En placeringsmöjlighet som dykt upp i mitt huvud nyligen är fastigheter i länder som inte har haft någon bostadsbubbla, exempelvis Italien eller Tyskland. Italien tvekar jag dock om på grund av dess politiska instabilitet. Tyska fastigheter däremot kunde vara intressanta att studera närmare som värdebevarare.

Att blanka börsen i största allmänhet eller bankaktier i synnerhet borde också vara en god om än svängig investering. Aktiebörserna har återkommit till "sjösjukestadiet", när de kan hoppa uppåt eller neråt lika mycket på några minuter som de tidigare gjort på en hel dag. Här gäller det att ha rätt tajming, is i magen, samt rätt stopplossar och vinsthemtagningsnivåer, något som jag själv är rätt usel på.

Att "blanka bostadsmarknaden" kan man också tänka sig, alltså att sälja sin ägda bostad och flytta till en hyresrätt. Det är dock som jag visade tidigare i år tveksam lönsamhet om man som jag är obelånad eller lågt belånad. Har man stora bolån kan det däremot vara högaktuellt. Hela detta inlägg förutsätter ju att man liksom jag har pengar sparade som man vill placera på säkraste vis, men om man istället har stora lån blir prioriteringarna annorlunda. Att byta bostadsform är dock som bekant inte alltid det lättaste. Hyresbostäder är svåra att komma över i storstäderna och valet av bostad styrs till stor del av arbete, barn och sånt.

Något som är viktigt i kristider är att se över vad som skulle hända vid "oväntade" händelser. Hur skulle du exempelvis klara dig om du blev arbetslös, om frun blev arbetslös, eller kanske båda två? Glöm inte att det kan dröja flera månader innan du får din första utbetalning från a-kassan, särskilt när det är hög belastning med många nya arbetslösa.

Och glöm inte det viktigaste - i en global depression ska man inte räkna med att lyckas med investeringar som ger avkastning, utan det gäller istället att bevara värdet på de besparingar man har.

Härmed öppet för diskussion...

Finansiellt slutspel?

Vad vi nu ser på världens finansmarknader ser ut att vara början på det deflationistiska slutspel som jag har talat om länge. Deflation innebär i detta fall att tillgångar av olika slag kommer att falla i värde. Det innebär även att penningmängden kommer att minska, eftersom stora mängder "skuldpengar" kommer att försvinna in i "svarta hål" av kreditförluster och dylikt. Vad som händer efter deflations- och depressionsperioden återstår att se. Just nu koncentrerar vi oss på vad som kommer att vara mest aktuellt de närmaste åren.

Vi har sett de första tecknen ett bra tag, men tonläget från makthavarna börjar nu bli alltmer skärrat. Några storbanker talar nu om "frivilliga" omstruktureringar av Greklands statsskuld. De är lika frivilliga som ett bröllop där svärfadern står med hagelgeväret i ryggen på ynglingen som gjort hans dotter med barn. Idén är att bankerna "frivilligt" förlänger löptiden på obligationerna i hopp om att Grekland någon dag ska kunna betala av sin statsskuld. Med rätt definition kanske man kan lyckas förlänga sin respittid ett tag innan kreditvärderingsinstituten nedgraderar Grekland till total skräpstatus och därmed helt stänger dem ute från de vanliga lånemarknaderna. Att grekerna någonsin ska kunna betala av sin statsskuld är förstås en illusion, vilket bloggen Siffror och anteckningar visar genom att räkna på statsskuld och skatteintäkter per person.

Vi får räkna med att regeringar, centralbanker med flera under resans gång kommer att försöka göra desperata räddningsförsök. En del av dessa kommer att vara totalt misslyckade, andra att ge tillfällig lindring, medan många bara kommer att göra saker värre.

Vad vi bland annat kommer att få se är hur Europas banksystem krackelerar när alla kreditförluster måste tas och gradvis sprider sig genom systemet. Det handlar inte bara om värdelösa statsobligationer, utan även om exempelvis dåliga spanska bolån som just nu döljs genom kreativ bokföring. Även stora delar av de finansiella derivaten som många använt som "skydd" eller "hedge" kommer att drabbas hårt, med ännu större förluster som följd, både för utfärdare och köpare av derivaten. Sveriges banker går inte säkra.

Dessutom kommer de kvarvarande bostadsbubblorna (Sverige, Kanada, Australien, Norge) att börja pysa ihop, med följdeffekter för redan hårt drabbade banker och fonder. Kinas tillväxt kommer troligen att tvärnita på grund av elbrist, med många spruckna förhoppningar som följd. Det finns även fler småkriser som kommer att bidra till det stora hela.

Det är alltid svårt att göra tidsuppskattningar av såna här stora komplexa skeenden. Man vet vad ungefär som kommer att hända, men inte exakt när och i vilken ordningsföljd. Jag vågar mig ändå på att gissa att den globala finanskrisen kommer att uppnå rejält momentum i höst, efter lite förberedande övningar under sommaren. Vi kommer liksom hösten 2008 att få se ett antal stora finansiella institutioner gå omkull, räddas av staten och/eller slukas av konkurrenter. Mot slutet av året och början av 2012 lär vi även börja se ordentliga effekter på den reala ekonomin, med varsel, konkurser med mera. Det allvarligaste vi skulle kunna se vore troligen om vi på grund av vacklande finansinstitutioner skulle få svårigheter globalt med att ställa ut remburser, vilket jag skrev om i november 2008. Detta skulle isåfall drabba hela världshandeln och bli som att slänga in grus i hela maskineriet.

Musik@Centrifugen skriver idag om vad man bör känna till om finanskrisen.

Vi är på väg in i en depression och/eller global valutakris.

Och Cornucopia ägnar sig åt lite börsfunderingar.

Börsbolagens vinster är på rekordnivåer, frågan är om de kan överträffas och därmed motivera en uppgång. Vinsterna är alltid på rekordnivåer när börsen toppar, det ligger i sakens natur. Samtidigt har vi alla finans- och skuldkriser hängade över oss och någon återhämtning har det förstås inte blivit av amerikanskt tryckande av pengar.

Jag återkommer om ett tag med en diagrambilaga till detta inlägg (klar nu).

Två diagram om USA

Det första diagrammet kommer från Sudden Debt.

USA lånar alltså till en större andel av statens utgifter än vad Grekland gör. Ändå anses USA:s statsobligationer "säkra" men Greklands skys som pesten. Men det är ännu värre än det ser ut. Stapeln för USA inkluderar bara den federala regeringens utgifter, och inte delstater och kommuner (där vi vet att läget också är dåligt för budgetarna). Greklands stapel inkluderar däremot förutom staten även distrikt och kommuner.

Det andra diagrammet kommer från Stefan Karlsson som i sin tur tagit det från Economix.

Här ser vi hur den nuvarande lågkonjunkturen i USA ser ut jämfört med tidigare lågkonjunkturer, vad gäller arbetslösheten. För det första har antal jobb fallit betydligt mer och för det andra har återhämtningen varit oerhört svag jämfört med tidigare lågkonjunkturer. Av detta kan man förstå att detta inte är någon "vanlig" lågkonjunktur.

Datorer och Internet i kristid?

Bloggrannen "Livet efter oljan" har skrivit i fyra avsnitt om sina funderingar om möjliga framtida användning av datorer och Internet i en värld av begränsningar. Fjärde och sista avsnittet kom idag. Intressant läsning för den som jobbar inom databranschen och kanske vill finna alternativ till den ständiga tillväxt som predikas där, om man inte tror att framtiden kommer att se ut så som huvudfåran i databranschen målar upp. Intressant även för övriga, förresten, eftersom de flesta idag använder datorer och Internet i sitt arbete.

• Peak Oil Computing del 1
• Peak Oil Computing del 2
• Peak Oil Computing del 3
• Peak Oil Computing del 4

"Livet efter oljan" tar bland annat upp utvecklingen av mobila enheter.

Vad kan man till exempel lära sig utifrån den fenomenala explosionen av mobilabonnemang i Afrika och andra mindre välbärgade delar av världen som har skett under det föregående årtiondet? Människor där har inte mycket, men det de har är de tydligen till hög grad villiga att använda för att köpa mobiltelefoner och -abonnemang. Eller är de det? Vilka innovativa tjänster har fört mobiltelefoner ännu längre och ända bort till de ännu fattigare samhällen där en egen telefon fortfarande befinner sig utom räckhåll för enskilda individer? Att tillfälligt hyra en telefon från byn ”rike man” och betala per minut? Att samla ihop pengar för att köpa en gemensam familje- eller till och med bya-telefon?

Han tar upp detta apropå de allt fler fattiga "undersysselsatta konsumenter" som nu finns i USA och vad det kan betyda för marknaden för dator- och mobilenheter. Oberoende av effekterna av peak oil har vi en jättelik ekonomisk kris som kan vända upp och ner på ganska många begrepp.

Mobila enheter för ett fattigare samhälle ställer dock frågan hur det är med enheternas livslängd. Hur länge håller egentligen en bärbar dator eller "datortelefon"? Jag har en bärbar dator från 1996 kvar hemma, som fortfarande fungerar utmärkt, men hur är det med dagens datorer? Problemet är också att min dator från 1996 är ganska svår att använda som surfdator, då de flesta webbsidor idag är alldeles för "tunga" och slöar ner webbläsaren av gammal version på denna gamla dator. Det gäller i alla fall våra stora dagstidningars hemsidor. Dessutom finns inget antivirusprogram med färsk databas tillgängligt för denna dator vad jag vet. Kanske måste hårdvaran och webbsidorna tänkas om helt för ett samhälle som drabbats av en ekonomisk depression - ett inte alltför osannolikt scenario idag.

En annan sak vi kan fundera på är hur vår infrastruktur för exempelvis datanätverk eller mobiltelefoni är uppbyggd och hur sårbar den egentligen är. Måste vi tänka om ifall det blir fler koppartjuvar?

Det tredje man kan fundera på är vad underhållet av infrastrukturen kostar. Någon måste faktiskt ha råd att betala. Nu är ju i och för sig våra data- och mobilnätverk redan byggda och kan antas hålla i några år, men det inträffar alltid olyckor av olika slag, exempelvis bränder eller översvämningar, som kan leda till att växlar, routrar, kopplingsskåp med mera kan behöva bytas ut.

Detta leder osökt över på en fjärde fundering. Vid en kraftig ekonomisk kris (depression) kan man anta att världshandeln får sig en törn och att många företag slås ut, varav kanske vissa producerar eller distribuerar nyckelkomponenter. Vad händer om man inte kan få tag på vissa nödvändiga komponenter?

Tillväxt, krympning, inflation och deflation

Fler "favoriter i repris", alltså äldre inlägg från bloggen som fortfarande är aktuella. Dagens ämne är tillväxt, krympning, inflation och deflation.

• Negativ kontraktion?
• Peak oil kontra slutet på oljan
• Olika slags lågkonjunkturer
• Evig tillväxt och begränsade resurser
• Teknikfientlig? Tillväxtfientlig?
• Peak oil - inflation eller deflation?
• Oljan som andel av världsekonomin

Peak oil - inflation eller deflation?

Den omedelbara reaktionen hos de flesta som lär sig vad peak oil innebär är att det kommer att leda till inflation. Resonemanget är ungefär att det blir högre energipriser, och eftersom det går åt energi för att producera alla varor i vårt samhälle blir varorna dyrare, och alltså får vi inflation. Men är det verkligen så? Jag tänkte nu sticka ut hakan ordentligt och argumentera för deflation.

Min utgångspunkt är att passagen av peak oil kommer att sända världsekonomin in i en längre period av "permarecession" med avbrott för kortare återhämtningsperioder. Och en recession är per definition deflatorisk till sin karaktär.

Först måste jag klarlägga vad jag menar med inflation och deflation. I dagligt tal brukar man med inflation mena att priserna ökar och deflation innebär då motsatsen - att priserna sjunker. Detta är vad jag brukar kalla prisinflation respektive prisdeflation. Men egentligen innebär inflation en ökning av penningmängden, som sedan yttrar sig som ökande priser, då fler pengar jagar lika många varor. På motsvarande sätt innebär deflation en minskning av penningmängden och symptomet blir sjunkande priser.

När peak oil passeras får vi höra många förutspå oljepriser på 200 dollar per fat, eller kanske 500 eller till och med 1000 dollar per fat. Men kan vi komma så långt?

Världen förbrukar i runda slängar 31 miljarder fat olja per år. Vid ett oljepris på 33 dollar/fat innebär det att drygt 1 biljon dollar per år går åt till olja, eller cirka 1,7% av världens totala BNP (som var 58 biljoner dollar år 2009). Vid ett oljepris på 81 dollar/fat går det åt hela 2,5 biljoner dollar per år till olja, eller cirka 4,3% av världens totala BNP. Det är ganska stor skillnad om världsekonomin bara betalar 1,7% i "oljeskatt" eller om den tvingas betala hela 4,3% i "oljeskatt". Ett oljepris på 500 dollar per fat framstår plötsligt som helt orimligt, då det skulle innebära att drygt en fjärdedel av global BNP skulle gå åt till oljan. Jämför det med vad effekten skulle bli av att lägga på en motsvarande straffskatt på alla företag globalt - orimligt!

Så vad kommer att hända? Ja, vi såg som jag ser det första omgången år 2008, när oljepriset steg till som högst 147 dollar/fat (8% av global BNP), för att sedan falla med världsekonomin till som lägst 33 dollar/fat.

När energipriserna går upp kommer företag och privatpersoner där energin utgör en förhållandevis hög andel av utgifterna att drabbas hårdast. Det kan röra sig om exempelvis lågprisflyg eller folk i u-länder. Eller arbetslösa och låginkomsttagare i USA. Eftersom USA är världens största och viktigaste ekonomi kan vi fokusera på vad som händer där. Detsamma gäller i princip även för övriga industrialiserade länder. Fattiga amerikaner tvingas av höjda utgifter för energi och mat att dra in på andra mindre nödvändiga utgifter. Minskad konsumtion alltså. Det kan också hända att de som ser att inkomsterna inte längre räcker till utgifterna väljer bort en stor utgift - räntebetalningar på lån.

Företag med stor andel energi bland utgifterna går i konkurs om de inte kan höja priserna i takt med energiprisökningarna. Och många företag kan inte höja priserna när en stor del av befolkningen drar in på sin konsumtion. Även mindre energiintensiva företag kan drabbas och tvingas till nerdragningar om de producerar varor eller tjänster av mindre nödvändigt slag (t.ex. restauranger eller bilar).

Vi får alltså två huvudeffekter av ett högre oljepris. Dels går ekonomin in i recession p.g.a. minskad konsumtion, dels drabbas bankerna av många dåliga lån. Sedan tillkommer de sekundära effekterna. Konkurser och nerdragningar hos företagen gör att många drabbas av arbetslöshet. Banker med dåliga lån kan och vill inte längre låna ut lika mycket. När det blir svårare att låna pengar drabbas alla som är beroende av lån. Bostadsköpare eller vissa företag. Även den offentliga sektorn drabbas av lägre skatteintäkter.

En lägre aktivitet i ekonomin medför dock lägre efterfrågan på olja och annan energi och därmed lägre energipriser. Efter ett tag kan därmed ekonomin börja repa sig igen. Under tiden har dock en mängd lån hunnit skrivas av, vilket leder till mindre penningmängd, då runt 95% av penningmängden utgörs av lånade pengar. Mindre penningmängd är vad jag kallar (äkta) deflation och leder i längden till symptomet sänkta priser.

Även det faktum att många under krisen blivit av med sina jobb kommer att bidra till ett nedåttryck på priserna. Även om det blir en återhämtning efter krisen kommer många av dem som blivit av med sina jobb då inte att få tillbaka sina gamla välbetalda jobb utan tvingas ta andra lägre betalda jobb. I deflation faller köpkraften snabbare än priserna, så den upplevda kostnaden för olika varor och tjänster (som andel av inkomsten) kan ändå bli högre.

När oljepriset faller så blir många investeringar i nya oljekällor inte längre lönsamma och därför inte heller gjorda. Därför kommer oljepriset när den globala ekonomin återhämtar sig att raskt slå i taket igen med förnyad recession som följd. Upprepa detta två eller fler gånger så ser jag ingen inflation så långt ögat når.

Så min gissning om framtiden blir alltså att oljepriset kommer att pendla fram och tillbaka - kanske mellan 30 och 150 dollar per fat. Världsekonomin kommer att befinna sig i permarecession med återhämtningspauser då och då. Permarecessionen medför också att vi får deflation som normaltillstånd. Detta gäller såklart världsekonomin som helhet och det kan finnas undantag här och var. I länder utan stor andel av penningmängden i lån (alltså kontantekonomier) kan det istället bli hyperinflation om man låter sedelpressarna gå (skräckexempel Zimbabwe) men i världens större ekonomier finns större delen av penningmängden i form av elektroniska lånade pengar. I länder med en stor andel energiexport skulle det också eventuellt kunna bli inflation.

Kan inte centralbankerna kämpa emot då? Tveksamt, anser jag. Räntesänkningar blir inte längre effektiva vid deflation, då realräntan fortfarande är positiv. Eftersom större delen av pengarna skapas genom lån, så måste man alltså på något sätt få fram mer lån. Men man kan inte tvinga bankerna att låna ut. Se på vad som har hänt i USA. Bankerna har fått tillgång till billiga lån från centralbanken, men de lånar inte ut pengarna i sin tur, utan sätter dem hellre säkert hos Federal Reserve.

---

Nuläget för deflation
För tillfället pågår en del intressanta rörelser på valutamarknaderna och i ädelmetallerna. Bloggrannen Musik @ Centrifugen skriver att "valutakrisen har inletts på allvar och om att Ambrose Evans-Pritchard går igång mot Federal Reserves QE2, alltså att den amerikanska centralbanken säger sig vilja skapa inflation genom så kallade kvantitativa lättnader. Att guldpriset slår rekord i dollar räknat och att dollarn faller till sin lägsta nivå mot kronan på två år och lägsta nivån mot euron sedan april ser vid en första anblick ut som en inflationstendens i dollarn.

Men jag ser det som händer nu som något annat - en tillfällig avvikelse. För går man till obligationsmarknaderna skriker de deflation tvärs över hela linjen. Och om någon marknad avviker från obligationsmarknaderna brukar det i 100% av fallen vara den andra marknaden som har fel. Det rätar ut sig efter ett tag, men det kan ta ett tag för de andra marknaderna att "komma ikapp" obligationsmarknaderna.

• tioåriga amerikanska statsobligationer låg igår på 2,48% (mot 3,9% i början av april)
• tioåriga inflationsskyddade amerikanska statsobligationer låg igår på 0,69% (mot 1,7% i början av april)
• tioåriga tyska statsobligationer ligger idag på 2,25%
• tioåriga svenska statsobligationer låg igår på 2,43% (mot 3,45% vid årets början)

Skulle obligationsmarknaderna ha fel för första gången i historien? Det skulle ju teoretiskt kunna vara finanshistoriens största svarta svan, men oddsen talar definitivt emot.

Cornucopia tar idag upp vad den verbale hedgefondsförvaltaren och obekväme sanningssägaren Hugh Hendry säger.

Men först har vi antagligen deflation att se fram emot. Hendry menar att den som satsat för mycket på skydd mot hyperinflation kan få se sig sitta med förluster under en lång period innan hyperinflationen tar fart.

Hugh Hendry är förresten en intressant person i dagens finansvärld. Han har helt "fel" dialekt - en kraftig Glasgow-dialekt som i brittiska öron omedelbart stämplar honom som obildad skotsk arbetarklass. Trots det har han fått ett toppjobb inom finansbranschen och medverkar dessutom ofta i tevedebatter. Kontrasten mellan hans Glaswegian-dialekt och rättframhet och debattmotståndarnas Queen's English (eller bildad USA-dialekt) och inlindade politiskt korrekta budskap blir enorm. Att en person med Hendrys bakgrund lyckas hamna vid samma diskussionsbord som ekonomiprofessorer från prestigefyllda lärosäten eller representanter för EU:s maktelit säger mycket om hans talang.

---

P.S. Titta också på de bra guider som bloggrannen Vidsynt tipsade om.

• A Visual Guide to Inflation
• A Visual Guide to Deflation

[Andra bloggar om inflation, deflation, depression, peak oil]

USA på väg mot dubbeldopp

Det verkar nu bekräftat att USA:s ekonomi nu är på väg mot ett "dubbeldopp" (double dip). Den senaste tiden har det drösat in dålig statistik därifrån. Lite axplock följer.

I fredags kunde man läsa att Fidelity Investments, en av USA:s större pensionsförvaltare, rapporterade att rekordmånga nu nallar av sina pensionsförsäkringar (s.k. 401(k)) i förtid genom så kallade "hardship withdrawals". Förändringen på årsbasis är inte så stor, men från första till andra kvartalet i år har det skett en stor ökning. Det är också rekordmånga som tar ut lån mot sin pensionsförsäkringar. Det är inte heller något tillfälligt problem, eftersom 45% av dem som tog ut pengar i förtid förra året också gjorde det i år. De som tar ut "nödpengar" ur pensionsfonderna är mest i åldrarna 35-55 år, alltså de som borde tjäna mest pengar. Den enda goda nyheten var att den genomsnittliga behållningen i pensionsfonden vid slutet av andra kvartalet hade ökat mot samma tid förra året. Men å andra sidan minskade behållningen mot första kvartalet 2010.

För någon vecka sedan rapporterade amerikanska media (och bloggrannen MFC) att antalet amerikaner som nu får "matkuponger" (SNAP "Supplemental Nutrition Assistance Program" eller "food stamps") i maj steg till nästan 41 miljoner - alltså mer än var åttonde amerikan.

Arbetslösheten i USA fortsätter att vara katastrofalt hög. Den officiella arbetslöshetssiffran är nu "bara" 9,5%, men den säger inte sanningen. Samtidigt fortsätter nämligen andelen av befolkningen som tillhör arbetskraften att sjunka från 65,4% i juli 2009 till 64,6% i juli i år. Den "riktiga" ofriserade arbetslöshetssiffran U-6 är på 16,5%. Långtidsarbetslösheten är fortsatt hög - i genomsnitt drygt 32 veckor för att hitta ett nytt jobb mot i genomsnitt 24 veckor för ett år sedan. Detta är depressionssiffror.

Social Security uppvisar i år röda siffror för första gången sedan översynen 1983. Utgifterna överstiger alltså inkomsterna, något som enligt beräkningarna inte skulle hända förrän ett antal år framåt i tiden.

Samtidigt har USA ett rekordstort budgetunderskott. Det kan inte täppas till när ekonomin och därmed skatteintäkterna fortsätter att vara så svaga. När kommer USA att liksom Grekland tvingas till hårda nedskärningar av statliga utgifter? Ingen vet, men någon dag händer det oundvikligen. I år, om ett år eller om fem år?

[Andra bloggar om usa, skatteintäkter, depression, arbetslöshet, fattiga, pensioner]

Vem vill köpa Grekland?

Jag läser att Grekland säljer av några öar och annat statsägt land för att minska sin statsskuld. Man säljer också av nästan halva innehavet i det statliga järnvägsbolaget och lite annat smått och gott.

Vi svenskar ska vara väldigt glada att vi inte sitter i en sådan skuldfälla. Det är tack vare den statsskuldssanering som skedde under Göran Perssons regeringstid och sedan tack vare att den nuvarande regeringen behållit en rimlig budgetdisciplin trots ekonomisk kris.

Vad vi nu måste se upp för framöver är att svenska staten måste behålla denna budgetdisciplin, oavsett vilken regering vi får efter höstens val. Och även om världsekonomin skulle hamna i ny kris, får vi inte öka på vår statsskuld alltför mycket. Det är nu inte bara "domedagsekonomer" som Nouriel Roubini som varnar för depression, utan även ekonomer närmare huvudfåran, såsom ekonomipristagaren Paul Krugman.

Visst kommer det att svida när krisen slår till igen och staten tvingas spara och/eller höja skatter, men alternativet är värre. Tänk er en överskuldsatt svensk stat som tvingas sälja ut exempelvis stora delar av Sveaskogs marker.

För den kris vi står inför är inte av övergående slag. Cornucopia kallar det för en "perma-recession i spåren av peak oil". Jag har varit inne på liknande tankegångar. "Kommer vi istället att få se en ekonomisk kontraktion utan motstycke i mänsklighetens historia?"

Därför går det inte för staten som vid tidigare recessioner att genom stimulansåtgärder för lånade pengar lyfta ekonomin. För det kommer aldrig någon längre tillväxtperiod då staten kan betala tillbaks lånen.

Jag är ledsen om jag förstört din dag. Men det är tyvärr så som John Michael Greer säger "There is no brighter future ahead" - det finns ingen ljusnande framtid framför oss.

Men vi kan göra framtiden mer dräglig genom att göra rätt nu. Så oavsett vem som vinner höstens val - tala om för din favoritpolitiker att du inte vill se underskott i statsbudgeten. För vår och våra barns skull!

Bloggrannen Efter oljan skriver idag mycket läsvärt om hur han ser på kopplingen mellan peak oil och bland annat ekonomin.

[Andra bloggar om statsskuld, budgetunderskott, statsbankrutt, depression, lågkonjunktur, peak oil]

Det oöverstigliga skuldberget

Det är dags att påminna om något som jag har tjatat om i över två år nu. Världen, framförallt de flesta OECD-länderna, lider av en alltför hög skuldsättning. Det gäller alla sektorer - många stater, många företag, många privatpersoner. I mars förra året skrev jag en sammanfattande artikel om den globala kreditbubblan. Läs den - det mesta är fortfarande lika aktuellt. Vi kör repris på det mest talande diagrammet av alla - totala skuldnivån i USA som procent av BNP. Klicka på diagrammet om du vill förstora det.
Förra gången skulderna i USA slog i taket var i början av 1930-talet. Då tog det ett decennium och ett världskrig för att blåsa ur bubblan. Dagens bubbla är enormt mycket större. De "räddningar" som har gjorts av USA:s regering och centralbank har bara förskjutit skuldbördan till staten. Och detta är bara USA. Sen finns Storbritannien, Japan, Spanien och en massa andra mindre delbubblor inom den globala kreditbubblan (Grekland, Dubai, Irland o.s.v.). Ovanpå alltihop finns också en gigantisk bubbla av finansiella derivat - många gånger större än jordens totala årliga BNP.

Så här stora kreditbubblor inträffar bara en gång per livstid. Senast var "The Great Depression" 1930. De flesta som upplevde den tiden som vuxna är nu döda eller för gamla. Dessförinnan var det "The Long Depression" 1873-1879.

Västvärlden har lånat av framtiden, men framtiden kommer inte att kunna betala räntan på lånen, ännu mindre betala tillbaks dem. Välkommen till "The Greatest Depression"...

Läs mer som skrivits i helgen om detta:

• Andreas Cervenka i E24 och SvD om "Dags för den riktiga skuldkrisen".
• Annika Creutzer i E24 om de svenska hushållens lånebubbla "Lånefesten närmar sig sitt slut".
• Cornucopias och Musik@Centrifugens kommentarer till Cervenkas artikel.
• Cornucopia om EU-ländernas riskrankning.

Jag är skuldfri - är du?

P.S. Vi svenskar ska vara tacksamma för den sanering av statsbudgeten som Göran Perssons regering genomförde. Tack vare den har vi ett betydligt bättre utgångsläge för denna kris än många andra OECD-länder, som har gått in i krisen med dåliga statsfinanser. Tack Göran, om du läser det här!

[Andra bloggar om derivat, globalisering, kredit, kreditbubbla, lån, ränta, usa, depression]

Depressionen har börjat?

Ambrose Evans-Pritchard, känd finansskribent sedan 25 år (och numera domedagsprofet) på brittiska Telegraph, gav i februari en intervju för Moneynews där han sade att det är meningslöst att diskutera risken för att vi hamnar i en depression:

"There's no risk," Evans-Pritchard told Moneynews.com in a wide-ranging interview. "We're in it. It's begun."

Han pekar bland annat på att världens ekonomiska stormakter under sex månader krympt snabbare än under 1930-talet.