Igår hade Bloomberg en artikel som talar klarspråk om hur USA:s centralbank Federal Reserves näranollränta skapat en bubbla i skifferoljeproducenterna.
Sedan början av 2010 har energiföretag i USA tagit upp 550 miljarder dollar i obligationer och lån, vilket de kunnat göra tack vare att Federal Reserve tryckt ner ränteläget inte bara med näranollränta utan även genom kvantitativa lättnader. Därutöver tillkommer såklart alla pengar som tagits in i nyemissioner. De nedtryckta räntorna har uppmuntrat investerare att satsa pengar i obligationer med hög avkastning. Hög avkastning innebär som bekant hög risk och CreditSights förutser nu att så många som åtta procent av skräpobligationerna i energibranschen kommer att drabbas av inställda betalningar nästa år.
Det senaste halvåret har dock låneräntorna för energibolag stigit snabbt - räntan på skräpobligationer har stigit från 5,7 procent i juni till 9,5 procent nu, vilket är den högsta nivån på över fem år. Detta orsakas förstås av oljeprisets snabba fall. Den amerikanska WTI-oljan har fallit omkring 45 procent i pris sedan toppen i juni.
De högre räntorna och det lägre oljepriset gör som jag påtalat förut att oljebolagen inte längre satsar lika mycket på nya borrningar. Därför tar de inte heller några nya lån och minst tre energiföretag har redan i år skjutit upp planerade obligationsutgivningar på grund av det högre ränteläget.
Att skifferoljebolagen stoppat borrningarna är också uppenbart för den som uppmärksammade nyheten i förra veckan att antalet borrningstillstånd fallit med 40 procent från oktober till november. Om några månader kan vi därför räkna med att även antalet borriggar minskar kraftigt i USA, vilket i sin tur drabbar de företag som hyr ut dessa.
Eftersom skifferoljebrunnars produktion faller tämligen snabbt kommer också de stoppade borrningarna att inom kanske ett år leda till lägre oljeproduktion i USA.
Investeringar i skräpobligationer som skulle ge hög avkastning visar sig nu vara surdegar. De som investerade i Energy XXI, som fått in över 2 miljarder dollar på obligationer de senaste åren har till exempel fått se värdet på sina obligationer sjunka med 40 procent sedan september i år.
Många av företagen i USA:s skifferoljebubbla har också negativa kassaflöden. Exempelvis spenderar Midstates Petroleum 1,15 dollar på borrning för varje dollar de tjänar på att sälja olja och gas. Deras obligationer har halverats i värde sedan början av september.
Vi som har varit med ett tag känner igen fenomenen med negativa kassaflöden, nyemissioner och företag som lever på lån från IT-bubblan runt år 2000. Ett skräckexempel i dagens skifferoljebubbla är Sanchez Energy, som aldrig har haft ett positivt kassaflöde - även detta känns som ett eko från IT-bubblan.
Den riktigt allvarliga likviditetskrisen för energiföretagen kommer troligen i mars eller april, när bankerna räknar om hur mycket de får låna på sina kreditlinor baserat på värdet av deras oljereserver. Detta förstås förutsatt att oljeprisets trend inte plötsligt, hastigt och oväntat vänder uppåt.
Krisen för USA:s skifferolja drabbar inte bara inom landet. Även Australiensiska Red Fork Energy har drivits till konkurs på grund av sina satsningar i amerikansk skifferolja och skiffergas.
Skifferoljan bekräftas allt mer som en nu sprucken bubbla och det är tydligt att denna bubbla har blåsts upp av USA:s evigt bubbelblåsande centralbank Federal Reserve.
Visar inlägg med etikett lån. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lån. Visa alla inlägg
2014-12-12
2014-09-25
Billån ny subprime i USA?
Efter den gigantiska bubbla som blåstes upp i USA för bostadspriser och bolån och som kraschade spektakulärt hösten 2008 undrar många om det blåsts upp någon ny bubbla som kommer att spricka snart.
En kandidat är billånen, som blivit föremål för granskning och kritik. Det har förekommit en hel del oegentligheter vid utfärdandet av nya billån, men än så länge syns där ingen större kris. 99 procent av låntagarna klarar av att sköta sina lånebetalningar. Billånen i USA har nu nått sin högsta nivå i på åtta år. Det är dock inte en tillnärmelsevis lika stor bubbla som USA:s bostadsbubbla under förra decenniet. Billånen uppgick till sammanlagt 905 miljarder dollar under det andra kvartalet i år och 22 procent av summan var subprimelån, vilket är lägre än de 25-30 procent som var subprime-billån innan finanskrisen.
Men det ljusa läget för billånen kan komma att ändras. Villkoren för billånen har nämligen förslappats, vilket förklarar ökningen. Billånen löper över längre tid - över sex års avbetalningstid i medeltal numera. Det lånas även ut större procent av bilens pris.
Vi ser redan att "car repos" (långivaren återtar bilen p.g.a. missade betalningar) ökar snabbt, även om nivån fortfarande är låg.
Billånen är dock som sagt inte alls en lika stor bubbla som bolånen - bolånen är fortfarande tio gånger så stora totalt som billånen. Tillsammans med andra problematiska lån kan de dock ställa till en del besvär för USA:s ekonomi. Dessutom sjunker som bekant säkerhetens värde betydligt snabbare för billån än för bolån.
En kandidat är billånen, som blivit föremål för granskning och kritik. Det har förekommit en hel del oegentligheter vid utfärdandet av nya billån, men än så länge syns där ingen större kris. 99 procent av låntagarna klarar av att sköta sina lånebetalningar. Billånen i USA har nu nått sin högsta nivå i på åtta år. Det är dock inte en tillnärmelsevis lika stor bubbla som USA:s bostadsbubbla under förra decenniet. Billånen uppgick till sammanlagt 905 miljarder dollar under det andra kvartalet i år och 22 procent av summan var subprimelån, vilket är lägre än de 25-30 procent som var subprime-billån innan finanskrisen.
Men det ljusa läget för billånen kan komma att ändras. Villkoren för billånen har nämligen förslappats, vilket förklarar ökningen. Billånen löper över längre tid - över sex års avbetalningstid i medeltal numera. Det lånas även ut större procent av bilens pris.
Vi ser redan att "car repos" (långivaren återtar bilen p.g.a. missade betalningar) ökar snabbt, även om nivån fortfarande är låg.
Billånen är dock som sagt inte alls en lika stor bubbla som bolånen - bolånen är fortfarande tio gånger så stora totalt som billånen. Tillsammans med andra problematiska lån kan de dock ställa till en del besvär för USA:s ekonomi. Dessutom sjunker som bekant säkerhetens värde betydligt snabbare för billån än för bolån.
2014-09-10
Hur långt kan sanktionerna gå?
Nu blir det riktigt intressant att se hur EU och Ryssland agerar mot varandra, när EU i måndags kväll beslutade om utökade sanktioner mot Ryssland, även om själva införandet verkar dröja några dagar, då man väntar och ser hur den nuvarande vapenvilan i östra Ukraina fortlöper.
Listan över "personer under sanktioner" utökas och den viktigaste åtgärden från EU:s sida är att stoppa finansiering (alltså lån) från EU till ryska energibolag. Detta drabbar de ryska energijättarna hårt.
Ryssland har kommit med ett mycket smart motdrag, nämligen att stoppa flygningar över Ryssland. Detta drabbar inte Ryssland direkt ekonomiskt, men skulle slå mycket hårt mot europeiska flygbolag. Ett flygstopp är mycket smartare än att stänga av gasen till EU, vilket visserligen skulle drabba EU oerhört hårt, men samtidigt skulle drabba Ryssland hårt ekonomiskt, då deras gasexport är så stor andel av deras BNP.
Skulle flygstoppet bli verklighet skulle det ställa till kaos på många sätt. Självklart skulle flygbolagen drabbas ekonomiskt, men även många branscher som är beroende av flygtransporter av exempelvis komponenter från Asien skulle kunna drabbas av leveransstörningar och i förlängningen betydligt dyrare transporter.
Rysslands importstopp för många livsmedel påverkar redan många av EU:s jordbruk. Just jordbrukspolitiken är en central del av EU och en av de mest genomreglerade och subventionerade verksamheterna inom EU. Rysslands styrande förstår hur de ska slå mot EU:s känsligare delar. Visserligen kan högre matpriser leda till missnöje inom Ryssland, men protesterande EU-bönder vore mumma för Ryssland, liksom kaos i EU:s jordbrukspolitik.
Vad gäller eventuellt flygstopp får vi dock vänta några dagar för att se om det blir verklighet som en hämnd för EU:s nya (ännu icke ikraftträdda) sanktioner.
Frågan är hur mycket dessa sanktioner kan trappas upp. Det extremaste vore förstås ett stopp för gasleveranserna från Ryssland. Som jag nämnde ovan skulle detta troligen sänka EU helt. Frågan är dock om det för Ryssland är värt uteblivna exportinkomster. Ett gasstopp skulle troligen sänka hela världsekonomin och framförallt krascha Moskvabörsen och rubeln.
Det behöver emellertid inte gå så långt som att Ryssland stänger av gasen. Det skulle räcka med drastiska prishöjningar för att ställa till det för EU.
Vi ska inte heller glömma att EU importerar runt 90 procent av sin olja, varav större delen kommer från Ryssland.
Det kan bli en utrikespolitiskt mycket spännande höst, men denna typ av spänning är förstås inget som aktiebörserna brukar gilla.
För övrigt noterar jag att det nu kommit en rapport från haverikommissionen angående MH17 som sköts ner över östra Ukraina i somras, där det inte oväntat är tydligt att planet skjutits ner av en luftvärnsrobot och att många av de "alternativa teorier" som kommit från ryska media och ryskt officiellt håll är rena fabrikationer. Dessa "alternativa teorier" har redan från början närmast haft ett löjets skimmer över sig, då de varit lätta att hitta fel i och i många fall innehållit uppenbara orimligheter. Ändå har "nyttiga idioter" sett till att fortsätta att sprida dem i sociala medier, förutom alla betalda ryska psyops som förstås också spritt dem.
Det jag skrev i juli angående bevisläget för nedskjutningen av MH17 gäller alltså fortfarande och bekräftas av haverikommissionens rapport.
Listan över "personer under sanktioner" utökas och den viktigaste åtgärden från EU:s sida är att stoppa finansiering (alltså lån) från EU till ryska energibolag. Detta drabbar de ryska energijättarna hårt.
Ryssland har kommit med ett mycket smart motdrag, nämligen att stoppa flygningar över Ryssland. Detta drabbar inte Ryssland direkt ekonomiskt, men skulle slå mycket hårt mot europeiska flygbolag. Ett flygstopp är mycket smartare än att stänga av gasen till EU, vilket visserligen skulle drabba EU oerhört hårt, men samtidigt skulle drabba Ryssland hårt ekonomiskt, då deras gasexport är så stor andel av deras BNP.
Skulle flygstoppet bli verklighet skulle det ställa till kaos på många sätt. Självklart skulle flygbolagen drabbas ekonomiskt, men även många branscher som är beroende av flygtransporter av exempelvis komponenter från Asien skulle kunna drabbas av leveransstörningar och i förlängningen betydligt dyrare transporter.
Rysslands importstopp för många livsmedel påverkar redan många av EU:s jordbruk. Just jordbrukspolitiken är en central del av EU och en av de mest genomreglerade och subventionerade verksamheterna inom EU. Rysslands styrande förstår hur de ska slå mot EU:s känsligare delar. Visserligen kan högre matpriser leda till missnöje inom Ryssland, men protesterande EU-bönder vore mumma för Ryssland, liksom kaos i EU:s jordbrukspolitik.
Vad gäller eventuellt flygstopp får vi dock vänta några dagar för att se om det blir verklighet som en hämnd för EU:s nya (ännu icke ikraftträdda) sanktioner.
Frågan är hur mycket dessa sanktioner kan trappas upp. Det extremaste vore förstås ett stopp för gasleveranserna från Ryssland. Som jag nämnde ovan skulle detta troligen sänka EU helt. Frågan är dock om det för Ryssland är värt uteblivna exportinkomster. Ett gasstopp skulle troligen sänka hela världsekonomin och framförallt krascha Moskvabörsen och rubeln.
Det behöver emellertid inte gå så långt som att Ryssland stänger av gasen. Det skulle räcka med drastiska prishöjningar för att ställa till det för EU.
Vi ska inte heller glömma att EU importerar runt 90 procent av sin olja, varav större delen kommer från Ryssland.
Det kan bli en utrikespolitiskt mycket spännande höst, men denna typ av spänning är förstås inget som aktiebörserna brukar gilla.
För övrigt noterar jag att det nu kommit en rapport från haverikommissionen angående MH17 som sköts ner över östra Ukraina i somras, där det inte oväntat är tydligt att planet skjutits ner av en luftvärnsrobot och att många av de "alternativa teorier" som kommit från ryska media och ryskt officiellt håll är rena fabrikationer. Dessa "alternativa teorier" har redan från början närmast haft ett löjets skimmer över sig, då de varit lätta att hitta fel i och i många fall innehållit uppenbara orimligheter. Ändå har "nyttiga idioter" sett till att fortsätta att sprida dem i sociala medier, förutom alla betalda ryska psyops som förstås också spritt dem.
Det jag skrev i juli angående bevisläget för nedskjutningen av MH17 gäller alltså fortfarande och bekräftas av haverikommissionens rapport.
2013-03-20
Skuldkedjor och krympande säkerheter
Fallet Cypern illustrerar tydligt vad som håller på att hända i vår överskuldsatta värld. Skulderna är alldeles för stora i förhållande till de underliggande säkerheterna som dessutom krymper.
En skuld har alltid någon form av underliggande antagande om något slags säkerhet. Ett enkelt fall är om en kompis ber att få låna 500 kronor som vederbörande lovar att betala tillbaka när nästa lön kommer. Min säkerhet för lånet är i detta fall att jag vet att kompisen har ett arbete och kommer att få lön den 25:e.
Ett bolån har en säkerhet dels i form av värdet på bostaden, som är pantsatt, dels i form av att bolåntagaren har en inkomst och i avtalet lovar att betala en viss summa på lånet varje månad - månadsbetalningen består av ränta och ofta även av amortering.
Ett konsumtionslån för att köpa exempelvis en bil eller en teve har i motsats till bolån ingen större säkerhet i form av påtagliga prylar, då andrahandsvärdet på bilen eller teven sjunker snabbt, men däremot en säkerhet i form av låntagarens lön. Ett företags lån har på liknande sätt en säkerhet i form av företagets lönsamhet och inkomster. En statsobligation har på samma vis en säkerhet i form av statens förväntade skatteintäkter.
Nu är det förstås så att varje skuld motsvaras av en tillgång för någon annan. Ditt bolån är en skuld för dig, men en tillgång för banken. Mitt tillgodohavande på bankkontot är en skuld för banken, men en tillgång för mig.
I dagens värld är skulder och tillgångar hoplänkade till långa kedjor, där man ofta har svårt att se vad den underliggande reella säkerheten egentligen är. Mitt tillgodohavande på bankkontot är en skuld för banken, men bankens inlåning (alltså bankkonton) och upplåning (t.ex. bostadsobligationer) motsvaras på andra sidan av bankens balansräkning av tillgångar i form av exempelvis bolån, företagslån och statsobligationer. Om man äger andelar i en penningmarknadsfond så består de av obligationer utgivna av banker, företag och staten. Bankens obligationer har som säkerhet bankens inkomstflöden från de lån den gett ut till privatpersoner och företag. Dessa inkomstflöden på lånen har i sin tur som säkerhet privatpersonernas respektive företagens inkomster. Ännu längre kedjor blir det när man börjar blanda in finansiella derivat.
I och med att en stor del av skulderna (krediterna) i vårt globala samhälle har underliggande inkomstflöden som säkerheter är krediternas värde i slutändan beroende av någons förmåga att betala ränta och amortering på sina skulder.
När inkomstflödena av någon anledning krymper, så rubbas balansen mellan mängden skulder och de underliggande säkerheterna i slutet av skuldkedjan. Om det till exempel blir en lågkonjunktur och många blir av med jobbet, så kommer många inte att kunna leverera de förväntade inkomstflödena som håller krediternas värde uppe. Detsamma gäller förstås företag som går i konkurs. En lågkonjunktur påverkar också statens skatteintäkter negativt och har staten stora skulder kan det uppstå en osäkerhet om hur mycket staten faktiskt förmår betala på sin statsskuld.
Krediter som har mer påtagliga säkerheter, exempelvis lån där en fastighet är pantsatt, kan också drabbas av att värdet på den underliggande säkerheten sjunker. Detta hänger också ofta samman med en lågkonjunktur, där folks möjligheter att buda upp priserna på fastigheter inte längre är lika stora.
Nicole Foss (som skriver The Automatic Earth och varit på föreläsningsturnéer bland annat i Sverige) brukar likna det som händer när de underliggande säkerheterna försvinner vid den kända leken "hela havet stormar". De som dansar runt är de som anser att de har finansiella tillgångar av något slag och stolarna är de underliggande säkerheterna. När en stol försvinner och musiken slutar spela blir någon utan stol. Så fortsätter det medan stolarna försvinner en efter en. Det finns fler krediter än vad det finns säkerheter, så i slutändan måste någon bli utan. Det blir kreditdeflation när krediterna försvinner, vilket i sin tur innebär en deflation av penningmängden (då pengar skapas som krediter).
Vad vi ser i fallet Cypern är att cypriotiska banker hade stora innehav av grekiska statsobligationer på tillgångssidan. Bankernas skulder var de pengar som satts in dels av Cyperns egna invånare, dels av utlänningar (exempelvis ryska oligarker). De grekiska statsobligationerna hade som säkerhet den grekiska statens skatteintäkter, som i sin tur var beroende av förmågan hos grekiska företag och hushåll att betala skatt. Grekiska staten hade emellertid tagit på sig alldeles för stora skulder i förhållande till samhällets skattebetalningsförmåga. Dessutom drabbades Grekland liksom övriga världen av en lågkonjunktur från 2008, vilket försämrade skatteintäkterna. Grekland har därefter bara fortsatt i en ond nedåtspiral av krympande ekonomi och därmed krympande skatteintäkter. Grekiska staten tvingades att skriva ner en stor del av sin statsskuld i mars 2012, vilket drabbade tillgångssidan för de cypriotiska bankerna hårt. I och med att Cypern har en så stor banksektor (sammanlagda tillgångar på över sju gånger årlig BNP) så klarar inte staten att rädda bankerna, ens om de tar över dem helt. Dessutom har Cypern redan en ganska stor statsskuld, som de inte kan skriva ner utan att sänka bankerna ännu mer, då bankerna (som i alla länder) även har stora innehav av det egna landets statsobligationer.
Om cypriotiska staten tar emot nödlån från andra EMU-länder och IMF (eller Ryssland) ökar det dock på landets statsskuld i en rent katastrofal omfattning. Det behövs i dagsläget runt 17 miljarder euro för att rädda bankerna, vilket är nästan lika mycket som Cyperns årliga BNP på drygt 18 miljarder euro! Med tanke på att landets statsskuld redan idag är över 80 procent av årlig BNP skulle de isåfall gå om Grekland och ligga tvåa i världen (efter Japan) vad gäller statsskuld i förhållande till BNP. Ekvationen blir omöjlig och därmed återstår inte så många andra utvägar.
En utväg är förstås den som föreslogs i helgen, nämligen att tala om för dem som har konton i bankerna att deras tillgångar saknar en del av sina underliggande säkerheter och att beslagta (eller skriva ner) en del av tillgångarna. Det var dock ganska korkat att ta med även småsparare i borttagandet av en stol i "hela havet stormar". Dessutom ger det kedjeeffekter då det raserar förtroendet för bankmedel och förtroende är grundbulten för bankernas verksamhet. Detta kan som jag skrev i förrgår även ge smittoeffekter på eurozonens övriga skuldkrisländer.
En annan utväg skulle vara att Cypern gör en nedskrivning av sin statsskuld. Detta skulle som sagt totalt sänka landets banker, så det är inte ett attraktivt alternativ. Det vi sett av tidigare statsbankrutter (t.ex. Argentina) är också att det leder till åratal av rättsliga processer från fordringsägare och en utfrysning ur de globala kreditmarknaderna. Det är också ytterst tveksamt om Cypern skulle kunna kvarstå i eurosamarbetet efter en statsbankrutt.
En tredje utväg är att Cypern lämnar eurosamarbetet. Detta vill förstås övriga euroländer till varje pris undvika, då det skulle förlöjliga alla prestigefyllda uttalanden om att eurosamarbetet är "oåterkalleligt". Dessutom skulle det rasera eventuellt kvarstående förtroende för eurosamarbetets övriga svaga länder, t.ex. Grekland. Kan ett land lämna euron, så kan fler göra det. Även om Cypern alltså är pyttelitet i sammanhanget, med 0,2 procent av EU:s totala BNP, så kan det ändå sätta igång en finansiell lavin.
Om Cypern skulle lämna eurosamarbetet och återinföra det cypriotiska pundet skulle de också tvingas att omnotera alla bankinnehav och statsobligationer i cypriotiska pund, som snabbt skulle tappa i värde. Annars skulle Cypern och dess banker stå med skulder till omvärlden noterade i euro, som skulle vara fullständigt omöjliga att återbetala. Även detta skulle leda till åratal av rättsliga processer samt en utfrysning från kreditmarknaderna.
Det finns dock en sista utväg, nämligen att andra länder inte ger lån till Cypern, utan istället skänker pengar. Så altruistiska lär dock inte Tyskland och Ryssland vara utan att få något tillbaka. Kan Ryssland skänka pengar mot att Gazprom får rättigheter till gasutvinning och prospektering? Vad skulle Tyskland kunna få i utbyte?
Cypernfrågan är alltså fortfarande öppen för spekulation och vi får se vartåt det barkar de närmaste dagarna. Vilken "lösning" det än blir lär den ge negativa effekter som sprider sig som ringar på vattnet via euroområdet och över hela världsekonomin. Den enda "lösningen" som möjligtvis skulle kunna undvika detta är den sista, men som jag skrev i förrgår är skadan på förtroendet redan gjord.
När Cyperns banker åter kommer att öppna är fortfarande osäkert. Den "bank holiday" som från början bara skulle ha innefattat måndagen förlängdes till att bankerna skulle öppna idag onsdag eller imorgon torsdag. Senaste beskedet är nu att de cypriotiska bankerna kommer att hålla stängt hela denna vecka, och då nästa måndag är en helgdag på Cypern innebär det att de inte kommer att öppna förrän på tisdag. Cyperns regering och parlament har därmed tid på sig att vidta diverse nödåtgärder såsom kapitalkontroller. De måste på något sätt begränsa de kapitalutflöden från bankerna som garanterat kommer den dag de åter öppnar. Men det brådskar också att hitta en "lösning". Ju längre det dröjer, desto mer osäkerhet som smittar av sig på övriga skuldkrisländer. Framförallt Grekland kan drabbas. Många greker har också konton i cypriotiska banker.
P.S. Cypern fanns på min "radar" redan i augusti 2011.
P.P.S. Jag söker fortfarande bostad i Stockholm. Jag har fått några bra tips, men ännu har jag inget klart erbjudande och ännu mindre något påskrivet kontrakt. Visserligen skrev jag att jag inte kommer att skriva något mer här på bloggen förrän jag löst min bostadssituation, men det som sker nu i världen är alldeles för intressant för att inte skriva något. Det kommer dock att bli glesare mellan blogginläggen än vad det varit tidigare.
En skuld har alltid någon form av underliggande antagande om något slags säkerhet. Ett enkelt fall är om en kompis ber att få låna 500 kronor som vederbörande lovar att betala tillbaka när nästa lön kommer. Min säkerhet för lånet är i detta fall att jag vet att kompisen har ett arbete och kommer att få lön den 25:e.
Ett bolån har en säkerhet dels i form av värdet på bostaden, som är pantsatt, dels i form av att bolåntagaren har en inkomst och i avtalet lovar att betala en viss summa på lånet varje månad - månadsbetalningen består av ränta och ofta även av amortering.
Ett konsumtionslån för att köpa exempelvis en bil eller en teve har i motsats till bolån ingen större säkerhet i form av påtagliga prylar, då andrahandsvärdet på bilen eller teven sjunker snabbt, men däremot en säkerhet i form av låntagarens lön. Ett företags lån har på liknande sätt en säkerhet i form av företagets lönsamhet och inkomster. En statsobligation har på samma vis en säkerhet i form av statens förväntade skatteintäkter.
Nu är det förstås så att varje skuld motsvaras av en tillgång för någon annan. Ditt bolån är en skuld för dig, men en tillgång för banken. Mitt tillgodohavande på bankkontot är en skuld för banken, men en tillgång för mig.
I dagens värld är skulder och tillgångar hoplänkade till långa kedjor, där man ofta har svårt att se vad den underliggande reella säkerheten egentligen är. Mitt tillgodohavande på bankkontot är en skuld för banken, men bankens inlåning (alltså bankkonton) och upplåning (t.ex. bostadsobligationer) motsvaras på andra sidan av bankens balansräkning av tillgångar i form av exempelvis bolån, företagslån och statsobligationer. Om man äger andelar i en penningmarknadsfond så består de av obligationer utgivna av banker, företag och staten. Bankens obligationer har som säkerhet bankens inkomstflöden från de lån den gett ut till privatpersoner och företag. Dessa inkomstflöden på lånen har i sin tur som säkerhet privatpersonernas respektive företagens inkomster. Ännu längre kedjor blir det när man börjar blanda in finansiella derivat.
I och med att en stor del av skulderna (krediterna) i vårt globala samhälle har underliggande inkomstflöden som säkerheter är krediternas värde i slutändan beroende av någons förmåga att betala ränta och amortering på sina skulder.
När inkomstflödena av någon anledning krymper, så rubbas balansen mellan mängden skulder och de underliggande säkerheterna i slutet av skuldkedjan. Om det till exempel blir en lågkonjunktur och många blir av med jobbet, så kommer många inte att kunna leverera de förväntade inkomstflödena som håller krediternas värde uppe. Detsamma gäller förstås företag som går i konkurs. En lågkonjunktur påverkar också statens skatteintäkter negativt och har staten stora skulder kan det uppstå en osäkerhet om hur mycket staten faktiskt förmår betala på sin statsskuld.
Krediter som har mer påtagliga säkerheter, exempelvis lån där en fastighet är pantsatt, kan också drabbas av att värdet på den underliggande säkerheten sjunker. Detta hänger också ofta samman med en lågkonjunktur, där folks möjligheter att buda upp priserna på fastigheter inte längre är lika stora.
Nicole Foss (som skriver The Automatic Earth och varit på föreläsningsturnéer bland annat i Sverige) brukar likna det som händer när de underliggande säkerheterna försvinner vid den kända leken "hela havet stormar". De som dansar runt är de som anser att de har finansiella tillgångar av något slag och stolarna är de underliggande säkerheterna. När en stol försvinner och musiken slutar spela blir någon utan stol. Så fortsätter det medan stolarna försvinner en efter en. Det finns fler krediter än vad det finns säkerheter, så i slutändan måste någon bli utan. Det blir kreditdeflation när krediterna försvinner, vilket i sin tur innebär en deflation av penningmängden (då pengar skapas som krediter).
Vad vi ser i fallet Cypern är att cypriotiska banker hade stora innehav av grekiska statsobligationer på tillgångssidan. Bankernas skulder var de pengar som satts in dels av Cyperns egna invånare, dels av utlänningar (exempelvis ryska oligarker). De grekiska statsobligationerna hade som säkerhet den grekiska statens skatteintäkter, som i sin tur var beroende av förmågan hos grekiska företag och hushåll att betala skatt. Grekiska staten hade emellertid tagit på sig alldeles för stora skulder i förhållande till samhällets skattebetalningsförmåga. Dessutom drabbades Grekland liksom övriga världen av en lågkonjunktur från 2008, vilket försämrade skatteintäkterna. Grekland har därefter bara fortsatt i en ond nedåtspiral av krympande ekonomi och därmed krympande skatteintäkter. Grekiska staten tvingades att skriva ner en stor del av sin statsskuld i mars 2012, vilket drabbade tillgångssidan för de cypriotiska bankerna hårt. I och med att Cypern har en så stor banksektor (sammanlagda tillgångar på över sju gånger årlig BNP) så klarar inte staten att rädda bankerna, ens om de tar över dem helt. Dessutom har Cypern redan en ganska stor statsskuld, som de inte kan skriva ner utan att sänka bankerna ännu mer, då bankerna (som i alla länder) även har stora innehav av det egna landets statsobligationer.
Om cypriotiska staten tar emot nödlån från andra EMU-länder och IMF (eller Ryssland) ökar det dock på landets statsskuld i en rent katastrofal omfattning. Det behövs i dagsläget runt 17 miljarder euro för att rädda bankerna, vilket är nästan lika mycket som Cyperns årliga BNP på drygt 18 miljarder euro! Med tanke på att landets statsskuld redan idag är över 80 procent av årlig BNP skulle de isåfall gå om Grekland och ligga tvåa i världen (efter Japan) vad gäller statsskuld i förhållande till BNP. Ekvationen blir omöjlig och därmed återstår inte så många andra utvägar.
En utväg är förstås den som föreslogs i helgen, nämligen att tala om för dem som har konton i bankerna att deras tillgångar saknar en del av sina underliggande säkerheter och att beslagta (eller skriva ner) en del av tillgångarna. Det var dock ganska korkat att ta med även småsparare i borttagandet av en stol i "hela havet stormar". Dessutom ger det kedjeeffekter då det raserar förtroendet för bankmedel och förtroende är grundbulten för bankernas verksamhet. Detta kan som jag skrev i förrgår även ge smittoeffekter på eurozonens övriga skuldkrisländer.
En annan utväg skulle vara att Cypern gör en nedskrivning av sin statsskuld. Detta skulle som sagt totalt sänka landets banker, så det är inte ett attraktivt alternativ. Det vi sett av tidigare statsbankrutter (t.ex. Argentina) är också att det leder till åratal av rättsliga processer från fordringsägare och en utfrysning ur de globala kreditmarknaderna. Det är också ytterst tveksamt om Cypern skulle kunna kvarstå i eurosamarbetet efter en statsbankrutt.
En tredje utväg är att Cypern lämnar eurosamarbetet. Detta vill förstås övriga euroländer till varje pris undvika, då det skulle förlöjliga alla prestigefyllda uttalanden om att eurosamarbetet är "oåterkalleligt". Dessutom skulle det rasera eventuellt kvarstående förtroende för eurosamarbetets övriga svaga länder, t.ex. Grekland. Kan ett land lämna euron, så kan fler göra det. Även om Cypern alltså är pyttelitet i sammanhanget, med 0,2 procent av EU:s totala BNP, så kan det ändå sätta igång en finansiell lavin.
Om Cypern skulle lämna eurosamarbetet och återinföra det cypriotiska pundet skulle de också tvingas att omnotera alla bankinnehav och statsobligationer i cypriotiska pund, som snabbt skulle tappa i värde. Annars skulle Cypern och dess banker stå med skulder till omvärlden noterade i euro, som skulle vara fullständigt omöjliga att återbetala. Även detta skulle leda till åratal av rättsliga processer samt en utfrysning från kreditmarknaderna.
Det finns dock en sista utväg, nämligen att andra länder inte ger lån till Cypern, utan istället skänker pengar. Så altruistiska lär dock inte Tyskland och Ryssland vara utan att få något tillbaka. Kan Ryssland skänka pengar mot att Gazprom får rättigheter till gasutvinning och prospektering? Vad skulle Tyskland kunna få i utbyte?
Cypernfrågan är alltså fortfarande öppen för spekulation och vi får se vartåt det barkar de närmaste dagarna. Vilken "lösning" det än blir lär den ge negativa effekter som sprider sig som ringar på vattnet via euroområdet och över hela världsekonomin. Den enda "lösningen" som möjligtvis skulle kunna undvika detta är den sista, men som jag skrev i förrgår är skadan på förtroendet redan gjord.
När Cyperns banker åter kommer att öppna är fortfarande osäkert. Den "bank holiday" som från början bara skulle ha innefattat måndagen förlängdes till att bankerna skulle öppna idag onsdag eller imorgon torsdag. Senaste beskedet är nu att de cypriotiska bankerna kommer att hålla stängt hela denna vecka, och då nästa måndag är en helgdag på Cypern innebär det att de inte kommer att öppna förrän på tisdag. Cyperns regering och parlament har därmed tid på sig att vidta diverse nödåtgärder såsom kapitalkontroller. De måste på något sätt begränsa de kapitalutflöden från bankerna som garanterat kommer den dag de åter öppnar. Men det brådskar också att hitta en "lösning". Ju längre det dröjer, desto mer osäkerhet som smittar av sig på övriga skuldkrisländer. Framförallt Grekland kan drabbas. Många greker har också konton i cypriotiska banker.
P.S. Cypern fanns på min "radar" redan i augusti 2011.
P.P.S. Jag söker fortfarande bostad i Stockholm. Jag har fått några bra tips, men ännu har jag inget klart erbjudande och ännu mindre något påskrivet kontrakt. Visserligen skrev jag att jag inte kommer att skriva något mer här på bloggen förrän jag löst min bostadssituation, men det som sker nu i världen är alldeles för intressant för att inte skriva något. Det kommer dock att bli glesare mellan blogginläggen än vad det varit tidigare.
2012-09-19
Spanien: Dåliga lån, kapitalflykt och sjunkande bostadspriser
Idag kan man läsa om hur bostadspriserna fortsätter att sjunka i Spanien. Från första till andra kvartalet i år sjönk priserna med 3,3 procent, på årsbasis föll de 14,4 procent och sedan toppen 2007 har de sjunkit 45 procent. Ingen botten i sikte ännu.
Vidare rapporterar ZeroHedge att de spanska bankernas dåliga lån slår rekord. 9,86 procent av lånen ligger efter med betalningarna, vilket är den högsta nivån någonsin - högre till och med än den förra toppen från 1994. Se diagrammet nedan.
Och så har Bloomberg sammanställt hur mycket pengar som flytt från bankerna i Spanien, Portugal, Irland och Grekland - den tysta uttagsanstormningen. 326 miljarder euro försvann från dessa länders banker från augusti 2011 till juli 2012. Samtidigt har banker i eurozonens friska länder, bland annat Tyskland och Frankrike, under samma tidsperiod ökat insättningarna med omkring 300 miljarder euro. En del av kapitalflykten beror på att tyska och franska banker minskat sin utlåning till Spanien, Portugal, Irland, Grekland och Italien med omkring 80 miljarder euro. Vidare har bankerna i eurozonens friska länder minskat sina innehav av statsobligationer från PIIGS-länderna, samtidigt som bankerna i PIIGS-länderna köpt på sig det egna landets statsobligationer. Eurozonens ekonomier har på detta sätt blivit allt mindre integrerade.
Räddningen har förstås varit den Europeiska centralbanken ECB, och framförallt genom deras treåriga LTRO (long-term refinancing operation). I slutet av juli hade ECB lånat ut 820 miljarder till PIIGS-ländernas banker. Irlands och Greklands centralbanker har också lånat ut ytterligare 148 miljarder euro till banker som inte hade säkerheter som ECB godkänner.
Och uttagstakten ökar. Från januari till juli föll insättningarna i spanska banker med 7 procent jämfört med bara 4 procent under det föregående halvåret. Detta drabbar inte bara de spanska "cajas" utan även storbankerna såsom Spaniens största bank Banco Santander.
Åtgärderna från ECB har tillfälligt lugnat ner finansmarknaderna, men under tiden fortsätter alltså bland annat Spaniens ekonomi att försämras i rask takt.
Att eurozonens ekonomier blir allt mindre integrerade vad gäller kapital gör att det blir allt svårare att hålla ihop eurosamarbetet och att det blir allt mindre smärtsamt att bryta upp det.
Vidare rapporterar ZeroHedge att de spanska bankernas dåliga lån slår rekord. 9,86 procent av lånen ligger efter med betalningarna, vilket är den högsta nivån någonsin - högre till och med än den förra toppen från 1994. Se diagrammet nedan.
Och så har Bloomberg sammanställt hur mycket pengar som flytt från bankerna i Spanien, Portugal, Irland och Grekland - den tysta uttagsanstormningen. 326 miljarder euro försvann från dessa länders banker från augusti 2011 till juli 2012. Samtidigt har banker i eurozonens friska länder, bland annat Tyskland och Frankrike, under samma tidsperiod ökat insättningarna med omkring 300 miljarder euro. En del av kapitalflykten beror på att tyska och franska banker minskat sin utlåning till Spanien, Portugal, Irland, Grekland och Italien med omkring 80 miljarder euro. Vidare har bankerna i eurozonens friska länder minskat sina innehav av statsobligationer från PIIGS-länderna, samtidigt som bankerna i PIIGS-länderna köpt på sig det egna landets statsobligationer. Eurozonens ekonomier har på detta sätt blivit allt mindre integrerade.
Räddningen har förstås varit den Europeiska centralbanken ECB, och framförallt genom deras treåriga LTRO (long-term refinancing operation). I slutet av juli hade ECB lånat ut 820 miljarder till PIIGS-ländernas banker. Irlands och Greklands centralbanker har också lånat ut ytterligare 148 miljarder euro till banker som inte hade säkerheter som ECB godkänner.
Och uttagstakten ökar. Från januari till juli föll insättningarna i spanska banker med 7 procent jämfört med bara 4 procent under det föregående halvåret. Detta drabbar inte bara de spanska "cajas" utan även storbankerna såsom Spaniens största bank Banco Santander.
Åtgärderna från ECB har tillfälligt lugnat ner finansmarknaderna, men under tiden fortsätter alltså bland annat Spaniens ekonomi att försämras i rask takt.
Att eurozonens ekonomier blir allt mindre integrerade vad gäller kapital gör att det blir allt svårare att hålla ihop eurosamarbetet och att det blir allt mindre smärtsamt att bryta upp det.
2012-08-08
Synen på svenska skulder
Det är intressant hur den allmänna debatten och nyhetsflödet har svängt de senaste åren, sedan jag skrev mitt första blogginlägg hösten 2007 och varnade för den svenska bostadsbubblan. Då var det få som såg krediter inom Sverige (t.ex. bolån) som något problematiskt. Nu går det knappt en dag utan att man i tidningarna kan läsa om de svenska hushållens skuldsättning.
Vi har i Sverige i förhållande till många andra industriländer en låg statsskuld, men i gengäld har de svenska hushållen dragit på sig skulder (framförallt bolån) i en rasande takt de senaste decennierna. När det gick som snabbast 2005-2007 låg årstakten för ökningen av hushållens skulder runt 12 procent. Sedan dess har hushållens skuldökning mattats av och ligger nu på en årstakt av 4,5 procent, vilket även detta i längden är ohållbart när prisinflationstakten är runt 1 procent per år och BNP ökar med 2,3 procent på ett år.
Swedbanks vd Michael Wolf har som bekant föreslagit ett lagstadgat amorteringskrav på bolån, vilket de övriga bankerna tycker är onödigt. Mer sansade bedömare håller dock med Wolf, t.ex. finansmarknadsminister Peter Norman (M), Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt och Bostadskreditnämndens utredningschef Bengt Hansson.
Men Socialdemokraterna tycker att det är onödigt med amorteringskrav.
Men Olovsson har i princip rätt i att amorteringskrav skulle tynga ekonomin, för amorteringar leder till en minskad penningmängd. Ordet "amortera" kommer från franska amortir "döda", från latinets mors/mortis "död". När man betalar av på ett lån "dödar" man faktiskt dessa kreditpengar. Frågan är dock egentligen bara om vi ska ta den oundvikliga justeringen till en mer hållbar konsumtionstakt redan nu (och stå ut med att det tynger ekonomin) eller om vi ska skjuta upp den på framtiden och under tiden förvärra skuldberget.
Med Sveriges låga statsskuld och framförallt den låga räntan på svenska statsobligationer har många klagat på Anders Borg för att han är för sparsam. Men jag har svårt att se något egenvärde i att svenska staten ska skuldsätta sig för att spendera mera och därmed "stimulera ekonomin". Trots allt växte ju fortfarande Sveriges BNP med 2,3 procent på ett år. Räcker inte det? Spara statens låneutrymme tills det verkligen behövs när finanskrisen 2.0 slår på allvar mot oss.
Nu har även andra problematiska krediter börjat diskuteras, t.ex. riskkapitalisternas strategi att öka belåningen i företag, där livsmedelsföretaget Findus nu är drabbat av för hög belåning. Tidigare i år gick båttillverkaren Nimbus under. Jag har länge ansett att detta sätt att köpa företag och öka belåningen i dem är en strategi som visserligen kan ge vinster på kort sikt men på längre sikt är den förödande för företagens livskraft.
Det är bra att det i Sverige börjar komma en viss allmän probleminsikt vad gäller krediter. Det var på tiden. Nu behövs dock att det faktiskt även vidtas praktiska åtgärder.
Vi har i Sverige i förhållande till många andra industriländer en låg statsskuld, men i gengäld har de svenska hushållen dragit på sig skulder (framförallt bolån) i en rasande takt de senaste decennierna. När det gick som snabbast 2005-2007 låg årstakten för ökningen av hushållens skulder runt 12 procent. Sedan dess har hushållens skuldökning mattats av och ligger nu på en årstakt av 4,5 procent, vilket även detta i längden är ohållbart när prisinflationstakten är runt 1 procent per år och BNP ökar med 2,3 procent på ett år.
Swedbanks vd Michael Wolf har som bekant föreslagit ett lagstadgat amorteringskrav på bolån, vilket de övriga bankerna tycker är onödigt. Mer sansade bedömare håller dock med Wolf, t.ex. finansmarknadsminister Peter Norman (M), Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt och Bostadskreditnämndens utredningschef Bengt Hansson.
Men Socialdemokraterna tycker att det är onödigt med amorteringskrav.
– Vi tycker att det är bra att bankerna redan nu stramat åt och därför är det inte aktuellt i dagsläget med någon lagstiftning. Vi vill inte göra något i onödan som tynger ekonomin, säger Fredrik Olovsson (S), gruppledare i finansutskottet.Populism från sossarna - ge folket billiga krediter så de kan konsumera sig glada - den oundvikliga baksmällan av ökade kreditvolymer struntar de i.
Men Olovsson har i princip rätt i att amorteringskrav skulle tynga ekonomin, för amorteringar leder till en minskad penningmängd. Ordet "amortera" kommer från franska amortir "döda", från latinets mors/mortis "död". När man betalar av på ett lån "dödar" man faktiskt dessa kreditpengar. Frågan är dock egentligen bara om vi ska ta den oundvikliga justeringen till en mer hållbar konsumtionstakt redan nu (och stå ut med att det tynger ekonomin) eller om vi ska skjuta upp den på framtiden och under tiden förvärra skuldberget.
Med Sveriges låga statsskuld och framförallt den låga räntan på svenska statsobligationer har många klagat på Anders Borg för att han är för sparsam. Men jag har svårt att se något egenvärde i att svenska staten ska skuldsätta sig för att spendera mera och därmed "stimulera ekonomin". Trots allt växte ju fortfarande Sveriges BNP med 2,3 procent på ett år. Räcker inte det? Spara statens låneutrymme tills det verkligen behövs när finanskrisen 2.0 slår på allvar mot oss.
Nu har även andra problematiska krediter börjat diskuteras, t.ex. riskkapitalisternas strategi att öka belåningen i företag, där livsmedelsföretaget Findus nu är drabbat av för hög belåning. Tidigare i år gick båttillverkaren Nimbus under. Jag har länge ansett att detta sätt att köpa företag och öka belåningen i dem är en strategi som visserligen kan ge vinster på kort sikt men på längre sikt är den förödande för företagens livskraft.
Det är bra att det i Sverige börjar komma en viss allmän probleminsikt vad gäller krediter. Det var på tiden. Nu behövs dock att det faktiskt även vidtas praktiska åtgärder.
2012-07-27
Svenska hushållens skuldökning fortsätter avmattningen
SCB rapporterade igår att hushållens skulder ökar i långsammare takt. Årstakten i juni var 4,5 procent, mot 4,6 procent månaden innan och 6,7 procent i fjol. Detta är en trend som har hållit i sig sedan början av 2010.
Det är som bekant de ökande hushållsskulderna som driver på den svenska bostadsbubblan och jag skulle tro att den snart börjar pysa ur på allvar om avmattningen i hushållens skuldsättning fortsätter så här.
Sverige har som bekant inte särskilt stor statsskuld (med EU-mått), men vi har en förhållandevis hög skuldsättning för hushållen. Nedan ser ni de olika sektorernas skulder som andel av BNP.
De svenska hushållen verkar ha nått något slags skuldmättnad, då skulderna knappt ökar snabbare än BNP. I en studie gjord av BIS (Bank for International Settlements "centralbankernas centralbank") har man kommit fram till att hushållens skulder blir ett problem och börjar dra ner tillväxten när de går över 84% av BNP. Sverige låg vid årsskiftet strax under på 82%. Vi får inte öka på hushållens skulder särskilt mycket mer och framförallt inte få något stort BNP-fall när EU:s skuldkris drabbar även oss och ger oss en recession.
Enligt BIS-studien blir de icke-finansiella företagens skulder ett problem vid 88% av BNP (eller kanske redan vid 73%). I Sverige hade dessa vid årsskiftet skulder på 84% av BNP.
Statsskulden blir enligt BIS-studien problematisk vid 92-99% av BNP (84% är också en gräns för när det kan börja bli problem), men där har vi i Sverige god marginal.
Var gränsen går för de finansiella företagens skuldsättning har inte BIS tittat på, men den är som ni ser den största posten bland de svenska skulderna. Jag anser dock att det blir mycket dubbelräkning av skulderna där, eftersom hushållens bolån även återkommer som bostadsobligationer i de finansiella företagens balansräkningar.
Ser vi på totalsumman för de svenska skulderna ser det ut som nedan.
Jag får inte fram de 470% som Steven Desmyter talar om. Jag har bara tagit med lån, obligationer och certifikat, men han har uppenbarligen med även den stora posten koncernlån, samt att han har med finansiella derivat och diverse småposter såsom leasing. Hursomhelst kan vi konstatera att även Sveriges skuldsättning är hög, men problemet ligger inte hos staten, utan i den privata sektorn.
Steven Desmyter intervjuades igår i SvD och sade upplyftande saker som att det kommer att ta 10-15 år att reda ut den nuvarande skuldkrisen. "Den trista sanningen är att vi har en alldeles för hög skuldnivå globalt sett." Det enda sättet att få världsekonomin i balans igen är enligt Desmyter att sänka skuldnivåerna kraftigt i alla länder, till maximalt 150-200 procent av BNP. Jag håller med.
En av Sveriges främsta finanstalibaner, Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén håller dock inte med och uttalade sig igår och sade att han tycker att Riksbanken borde sänka räntan. "En sänkning med 50 punkter skulle kunna vara lämpligt." Jaha! Ska vi driva på skuldsättningen ytterligare? Varför det? EU har nyligen varnat Sverige för de höga hushållsskulderna. Men sånt bekommer väl inte en finanstaliban som Dillén, som kämpar för den enda sanna läran - den heliga skuldsättningen.
Läs även Cornucopia om att lösningen är problemet.
Sverige har som bekant inte särskilt stor statsskuld (med EU-mått), men vi har en förhållandevis hög skuldsättning för hushållen. Nedan ser ni de olika sektorernas skulder som andel av BNP.
Enligt BIS-studien blir de icke-finansiella företagens skulder ett problem vid 88% av BNP (eller kanske redan vid 73%). I Sverige hade dessa vid årsskiftet skulder på 84% av BNP.
Statsskulden blir enligt BIS-studien problematisk vid 92-99% av BNP (84% är också en gräns för när det kan börja bli problem), men där har vi i Sverige god marginal.
Var gränsen går för de finansiella företagens skuldsättning har inte BIS tittat på, men den är som ni ser den största posten bland de svenska skulderna. Jag anser dock att det blir mycket dubbelräkning av skulderna där, eftersom hushållens bolån även återkommer som bostadsobligationer i de finansiella företagens balansräkningar.
Ser vi på totalsumman för de svenska skulderna ser det ut som nedan.
Steven Desmyter intervjuades igår i SvD och sade upplyftande saker som att det kommer att ta 10-15 år att reda ut den nuvarande skuldkrisen. "Den trista sanningen är att vi har en alldeles för hög skuldnivå globalt sett." Det enda sättet att få världsekonomin i balans igen är enligt Desmyter att sänka skuldnivåerna kraftigt i alla länder, till maximalt 150-200 procent av BNP. Jag håller med.
En av Sveriges främsta finanstalibaner, Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén håller dock inte med och uttalade sig igår och sade att han tycker att Riksbanken borde sänka räntan. "En sänkning med 50 punkter skulle kunna vara lämpligt." Jaha! Ska vi driva på skuldsättningen ytterligare? Varför det? EU har nyligen varnat Sverige för de höga hushållsskulderna. Men sånt bekommer väl inte en finanstaliban som Dillén, som kämpar för den enda sanna läran - den heliga skuldsättningen.
Läs även Cornucopia om att lösningen är problemet.
2011-04-19
Skuldberoendet
Idag intervjuas BP:s styrelseordförande Carl-Henric Svanberg av SvD / E24, där han lyckas kläcka ur sig en groda som att "De flesta är nog överens om att världen kan tåla ett par graders uppvärmning". Vad säger de som redan drabbas av klimatförändringar om detta?
Men det var inte det jag fastnade mest för i dagens intervju. Det mest intressanta tycker jag är följande.
Det farliga med den lågräntevärld vi nu lever i är att det lönar sig att inte ha pengar i kassan, utan istället betala de dagliga räkningarna "på kreditkortet". Det gäller såväl företag som privatpersoner. Att leva "på kreditkortet" och rulla skulden framför sig på det sätt som BP gjort fungerar bra - ända tills det plötsligt inte fungerar. Den dagen kredittorkan slår till sitter den som lever på rullande kredit på pottkanten och måste raskt hitta pengar.
Men det var inte det jag fastnade mest för i dagens intervju. Det mest intressanta tycker jag är följande.
Enligt Carl-Henric Svanberg var BP riktigt illa ute i juni förra året, när försöken att täppa läckan med den så kallade top kill-operationen hade misslyckats och aktien rasade som en sten. Trots att BP har tillgångar värda runt 250 miljarder dollar och en låg skuldsättning så hade man stora problem med sin finansiering.Även ett av världens största företag med stora tillgångar är alltså beroende av lån, trots att de gör vinst.
– Vi har en skuldsättning på runt 25 miljarder dollar vilket är en skuld vi rullar framför oss, det vi kallar korta pengar. När plötsligt den lånemarknaden inte fanns där blev det mycket dyrt för oss och vi kunde inte hantera den kortsiktiga upplåningen, säger han.
Det farliga med den lågräntevärld vi nu lever i är att det lönar sig att inte ha pengar i kassan, utan istället betala de dagliga räkningarna "på kreditkortet". Det gäller såväl företag som privatpersoner. Att leva "på kreditkortet" och rulla skulden framför sig på det sätt som BP gjort fungerar bra - ända tills det plötsligt inte fungerar. Den dagen kredittorkan slår till sitter den som lever på rullande kredit på pottkanten och måste raskt hitta pengar.
2011-03-29
Svensk kontra irländsk skuldbubbla
Bloggrannen Cornucopia presenterade idag ett diagram över den svenska skuldbubblan, vilket fick mig att leta upp dessa data hos SCB och sammanställa mina egna diagram. Jag har istället för att ta de absoluta skulderna valt att presentera dem som andel av BNP. Först ett diagram över skulderna med varje sektor för sig. Jag har här summerat lån, certifikat och obligationer, men har hoppat över koncernlån, pensionsskulder och bankernas inlåning samt allt som jag räknat som kortsiktiga krediter (korttidslån, handelskrediter och obetalda utgifter).
Den offentliga sektorns skuldsättning har som ni ser sjunkit mot BNP, medan hushållens skuldsättning ökat. De icke-finansiella företagens skulder har gått mer i vågrörelser med konjunkturen. De finansiella företagen (banker med flera) kan man fundera på om man skulle ha med i diagrammet, då det blir lite dubbelräkning. (Hushållens bolån motsvaras av bostadsobligationer utgivna av bankerna.)
Summerar man alla sektorerna på varandra ser det ut som nedan.
Räknar vi bort de finansiella företagen ligger alltså skulderna totalt på drygt 200 procent av BNP. Bara statsskulden i Japan ligger på nästan så mycket och totala skuldsättningen (förutom finansiella företag) i Japan ligger på drygt 360 procent av BNP. Japan är på ett sätt rimligt att jämföra med då landet liksom Sverige har ett exportöverskott.
Tittar vi istället på Irland, som jag skrev om tidigare idag ser det ut så här.
De icke-finansiella företagens lån toppade på Irland på nästan 150 procent av BNP år 2009, mot en topp på runt 90 procent av BNP i Sverige. Hushållens lån ligger på Irland på nästan 120 procent av BNP, mot "bara" drygt 80 procent av BNP i Sverige. Total skuldsättning för Irlands stat, hushåll och icke-finansiella företag ligger på drygt 350%, alltså i klass med Japan. Vi kan alltså troligen anse att Sverige kommer att klara sig lindrigare undan då vår kreditbubbla spricker jämfört med hur det gått för Irland.
Apropå sprickande kreditbubblor är Nicole Foss på föreläsningsturné i Sverige. Läs Cornucopias intryck från föreläsningen i Göteborg igår och Osunts intryck från föreläsningen i Malmö i förrgår. Jag har tyvärr inte möjligthet att gå på Nicoles föreläsningar i Stockholm i morgon, men det hon säger är ju inget överraskande för mig.
Vad gäller den offentliga sektorns skulder i Sverige påpekar Ylven i en kommentar på Cornucopias inlägg att kommunernas pensionsåtaganden före 1998 inte finns med där.
Men så ser det ut överallt. De flesta stater i världen har jättelika ofinansierade pensionsåtaganden.
Summerar man alla sektorerna på varandra ser det ut som nedan.
Tittar vi istället på Irland, som jag skrev om tidigare idag ser det ut så här.
Apropå sprickande kreditbubblor är Nicole Foss på föreläsningsturné i Sverige. Läs Cornucopias intryck från föreläsningen i Göteborg igår och Osunts intryck från föreläsningen i Malmö i förrgår. Jag har tyvärr inte möjligthet att gå på Nicoles föreläsningar i Stockholm i morgon, men det hon säger är ju inget överraskande för mig.
Vad gäller den offentliga sektorns skulder i Sverige påpekar Ylven i en kommentar på Cornucopias inlägg att kommunernas pensionsåtaganden före 1998 inte finns med där.
Efter ett beslut om ändring av god redovisningssed i kommuner och landsting för ett antal år sedan, redovisas anställdas intjänade ännu ej utbetalade pensioner fram till 1997 som en ansvarsförbindelse. Skälet till denna redovisningsförändring stod huvudsakligen att finna i att skulden blivit så stor att den i många kommuner kom att orsaka en balansräkning med ett redovisat negativt eget kapital. En borttagning av denna skuld från kommunernas och landstingens balansräkningar gav skenet av en ekonomi i balans och sköt bekymmersamma besparingar på framtiden.Ylven tipsar också om den sammanställning över kommunernas soliditet som tidningen Dagens Samhälle gjort (inklusive pensionsåtaganden före 1998).
Men så ser det ut överallt. De flesta stater i världen har jättelika ofinansierade pensionsåtaganden.
2011-03-27
Japan, energin och skulderna
Följande till stor del stulet/översatt från alltid läsvärda bloggen Sudden Debt.
Japan är ett av världens svartaste länder när det kommer till energi. 2008 kom 97% av energin från kol, olja, gas och kärnkraft. Klicka på diagrammet för att förstora det.
Glöm i sammanhanget inte att Japan importerar lejonparten av sina råvaror, även för energibehoven.
Japan är en av världens högst skuldsatta ekonomier. I mitten av 2009 var totala skulderna 472% av årlig BNP, mot bara 245% år 1980. Japanska statens försök att sparka igång ekonomin med stimulanser har misslyckats och bara lämnat efter sig ett skuldberg. Nu är det dock inte så illa för omvärlden, då största delen av skulderna innehas inom landet.
Även Sudden Debt funderar på om Japan kan bli den första post-tillväxtekonomin.
Japan är ett av världens svartaste länder när det kommer till energi. 2008 kom 97% av energin från kol, olja, gas och kärnkraft. Klicka på diagrammet för att förstora det.
Japan är en av världens högst skuldsatta ekonomier. I mitten av 2009 var totala skulderna 472% av årlig BNP, mot bara 245% år 1980. Japanska statens försök att sparka igång ekonomin med stimulanser har misslyckats och bara lämnat efter sig ett skuldberg. Nu är det dock inte så illa för omvärlden, då största delen av skulderna innehas inom landet.
Även Sudden Debt funderar på om Japan kan bli den första post-tillväxtekonomin.
2011-02-16
Kinas lån och penningmängd växer snabbt
Om vi blickar ut lite från den svenska ankdammen till världens numera näst största ekonomi, så kom igår morse januaris data för inflation, penningmängd och bankernas utlåning i Kina.
Konsumentpriserna steg med "bara" 4,9% i årstakt under januari. Bankernas utestående lån steg med svindlande 18,5% på ett år och penningmängden M2 med likaledes svindlande 17,2% på ett år. Dock var detta en aning lägre än analytiker väntat sig, men det handlar som bekant om Kina, där all statistik måste tolkas med en nypa salt, då den samtidigt delvis är officiell propaganda. Eftersom det tidigare sagts att man Kina bör hålla kredittillväxten under 16% i årstakt för att kontrollera inflationen, kan man nog räkna med att Kina tvingas strama åt ännu mer.
Konsumentpriserna steg med "bara" 4,9% i årstakt under januari. Bankernas utestående lån steg med svindlande 18,5% på ett år och penningmängden M2 med likaledes svindlande 17,2% på ett år. Dock var detta en aning lägre än analytiker väntat sig, men det handlar som bekant om Kina, där all statistik måste tolkas med en nypa salt, då den samtidigt delvis är officiell propaganda. Eftersom det tidigare sagts att man Kina bör hålla kredittillväxten under 16% i årstakt för att kontrollera inflationen, kan man nog räkna med att Kina tvingas strama åt ännu mer.
"Det är oundvikligt för centralbanken att fortsätta höja styrräntorna i framtiden" Det uppgav den regeringsstyrda tankesmedjan State Information Center (SIC) på tisdagen, även om uppgifterna lämnades före statistiksläppet.Även här gissar jag att åtgärderna mot den kinesiska bubblan kommer att vara enligt centralbankernas vanliga princip "ett steg efter".
Reservkraven för bankerna kan stiga till cirka 23 procent, vilket kan jämföras med dagens 19 procent, enligt SIC.
2010-12-28
Mer lån än pengar
Idag släppte SCB sin finansmarknadsstatistik för november 2010. Varje månad kan man där läsa hur hushållens och företagens lån förändras, hur penningmängden förändras, med flera nyttiga siffror. Men det finns ett viktigt grundläggande faktum i dessa månatliga rapporter som ingen bryr sig särskilt mycket om, fastän det står där i all sin tydlighet varje månad. Det finns betydligt mer lån än vad det finns pengar!
Hushållens lån (2 505 miljarder) plus de icke-finansiella företagens lån (1 724 miljarder) var den sista november totalt 4229 miljarder kronor. Räknar man även med vår statsskuld, som enligt Riksgälden var 1080 miljarder per den sista november, så var den totala summan skulder 5309 miljarder kronor.
Hur mycket pengar finns det då? Den sista november uppgick det smala penningmängdsmåttet M1 till 1544 miljarder och det bredare M3 till 2187 miljarder kronor. Den "sanna" penningmängden ligger någonstans däremellan, eftersom M3 innehåller flera poster som enligt många ekonomer är tveksamma om de ska räknas i penningmängden.
Det finns alltså ingen möjlighet att betala tillbaks alla lån! Inte ens med det bredaste penningmängdsmåttet M3 kan man betala tillbaka alla hushållens lån. Och då har vi inte räknat med företagens och statens lån.
De flesta frågar sig säkert hur detta kan komma sig. Det beror i grunden på hur vårt penningsystem är konstruerat. Alla världens valutor är numera så kallade fiat-valutor, vilket innebär att alla nya pengar skapas som lån mot ränta. Skapar banken säg 1000 kronor, så ska det betalas tillbaka med ränta, säg totalt 1031 kronor efter ett år. Hela systemet bygger på att det ständigt tas nya lån som ersätter de gamla. Låt detta hålla på några årtionden, så får man en situation som den idag med mer än dubbelt så mycket skulder som pengar.
För den som ännu inte förstått hur pengar skapas rekommenderar jag filmen Money as Debt, som ger en aha-upplevelse. Googla på den så hittar ni den exempelvis på Youtube.
Pengar i dagens samhälle är alltså egentligen ett slags pyramidspel, som bygger på ständig tillväxt för att kunna betala räntorna. Snubblar tillväxten, som den gjorde 2008-2009, så får det drastiska följder för penningsystemet. Och vad händer när vi når tillväxtens gränser? För evig tillväxt är som bekant inte möjlig. Jag återkommer i frågan.
Läs även det jag skrev i oktober om att pengar är skulder.
[Andra bloggar om pengar, lån, ränta, tillväxt]
Hushållens lån (2 505 miljarder) plus de icke-finansiella företagens lån (1 724 miljarder) var den sista november totalt 4229 miljarder kronor. Räknar man även med vår statsskuld, som enligt Riksgälden var 1080 miljarder per den sista november, så var den totala summan skulder 5309 miljarder kronor.
Hur mycket pengar finns det då? Den sista november uppgick det smala penningmängdsmåttet M1 till 1544 miljarder och det bredare M3 till 2187 miljarder kronor. Den "sanna" penningmängden ligger någonstans däremellan, eftersom M3 innehåller flera poster som enligt många ekonomer är tveksamma om de ska räknas i penningmängden.
Det finns alltså ingen möjlighet att betala tillbaks alla lån! Inte ens med det bredaste penningmängdsmåttet M3 kan man betala tillbaka alla hushållens lån. Och då har vi inte räknat med företagens och statens lån.
De flesta frågar sig säkert hur detta kan komma sig. Det beror i grunden på hur vårt penningsystem är konstruerat. Alla världens valutor är numera så kallade fiat-valutor, vilket innebär att alla nya pengar skapas som lån mot ränta. Skapar banken säg 1000 kronor, så ska det betalas tillbaka med ränta, säg totalt 1031 kronor efter ett år. Hela systemet bygger på att det ständigt tas nya lån som ersätter de gamla. Låt detta hålla på några årtionden, så får man en situation som den idag med mer än dubbelt så mycket skulder som pengar.
För den som ännu inte förstått hur pengar skapas rekommenderar jag filmen Money as Debt, som ger en aha-upplevelse. Googla på den så hittar ni den exempelvis på Youtube.
Pengar i dagens samhälle är alltså egentligen ett slags pyramidspel, som bygger på ständig tillväxt för att kunna betala räntorna. Snubblar tillväxten, som den gjorde 2008-2009, så får det drastiska följder för penningsystemet. Och vad händer när vi når tillväxtens gränser? För evig tillväxt är som bekant inte möjlig. Jag återkommer i frågan.
Läs även det jag skrev i oktober om att pengar är skulder.
[Andra bloggar om pengar, lån, ränta, tillväxt]
2010-10-10
Inkomstklyftor föregår större kriser
Jag hittade just ett intressant inlägg på bloggen Ekonomikommentarer, nämligen "Stora klyftor kan utlösa ekonomiska kriser". Mina mer högerinriktade läsare kommer kanske att sätta kaffet i halsen, men det hela bottnar faktiskt i en rapport från amerikanska kongressens "Joint Economic Committee" med titeln "Income Inequality and the Great Recession". Framförallt följande diagram är mycket intressant. (Klicka för att förstora.)
Det visar att inkomstojämlikheten verkar nå sin topp just före större ekonomiska kriser. 1928 stod de rikaste 10% av amerikanerna för närmare 50% av de totala inkomsterna, och likadant var det 2007.
Inkomstklyftorna i USA har stigit dramatiskt de senaste trettio åren, och förvandlat landet till ett av de mest ojämlika i världen vad gäller inkomster. Rapportförfattarna framkastar teorin att stora inkomstklyftor kan destabilisera ekonomin. De säger också att stagnerande inkomster för medelklassen i USA ledde till att dessa behövde ta allt större lån för att kunna fortsätta sin livsstil, vilket ledde till den kreditbubbla som nyss spruckit.
Man kan då fråga sig varför stora inkomstklyftor skulle leda till problem i ekonomin. En teori som jag sett framföras är att de ökande inkomsterna för de rikare leder till större andel improduktiva investeringar - lyxbåtar, lyxhus o.s.v. Det låter ju inte helt osannolikt. Fler rika innebär också att det lönar sig att starta företag som riktar sig mot de rikas konsumtion, exempelvis lyxhotell och "finare" båtklubbar. Även dessa kan ses som improduktiva investeringar om man så vill.
Men att stora delar av befolkningen tvingas skuldsätta sig för att behålla sin levnadsstandard är troligen det värsta problemet för ekonomin i stort. Det är inte en slump att diagrammet över kreditbubblan i USA ser ut att stämma bra i tiden med diagrammet över inkomstojämlikhet. (Klicka för att förstora.)
Som jag noterade häromdagen har detta diagram numera en liten krok nedåt för 2010.
I sammanhanget är också den video "Debunking Money" som Musik@Centrifugen tipsar om idag intressant. Många av de rikaste är de som befunnit sig i vänstra halvan av hans diagram, alltså med kopplingar till banker och finans, som sugit ut pengar från vanligt folk.
Kopplingar till ämnet har också den läsvärda artikel som Andreas Cervenka skrivit för SvD / E24 om "En bank utan lån kan aldrig krascha". Artikeln behandlar "Limited purpose banking".
[Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, inkomstklyftor, usa, pengar, banker, lån, kreditbubbla]
Inkomstklyftorna i USA har stigit dramatiskt de senaste trettio åren, och förvandlat landet till ett av de mest ojämlika i världen vad gäller inkomster. Rapportförfattarna framkastar teorin att stora inkomstklyftor kan destabilisera ekonomin. De säger också att stagnerande inkomster för medelklassen i USA ledde till att dessa behövde ta allt större lån för att kunna fortsätta sin livsstil, vilket ledde till den kreditbubbla som nyss spruckit.
Man kan då fråga sig varför stora inkomstklyftor skulle leda till problem i ekonomin. En teori som jag sett framföras är att de ökande inkomsterna för de rikare leder till större andel improduktiva investeringar - lyxbåtar, lyxhus o.s.v. Det låter ju inte helt osannolikt. Fler rika innebär också att det lönar sig att starta företag som riktar sig mot de rikas konsumtion, exempelvis lyxhotell och "finare" båtklubbar. Även dessa kan ses som improduktiva investeringar om man så vill.
Men att stora delar av befolkningen tvingas skuldsätta sig för att behålla sin levnadsstandard är troligen det värsta problemet för ekonomin i stort. Det är inte en slump att diagrammet över kreditbubblan i USA ser ut att stämma bra i tiden med diagrammet över inkomstojämlikhet. (Klicka för att förstora.)
I sammanhanget är också den video "Debunking Money" som Musik@Centrifugen tipsar om idag intressant. Många av de rikaste är de som befunnit sig i vänstra halvan av hans diagram, alltså med kopplingar till banker och finans, som sugit ut pengar från vanligt folk.
Kopplingar till ämnet har också den läsvärda artikel som Andreas Cervenka skrivit för SvD / E24 om "En bank utan lån kan aldrig krascha". Artikeln behandlar "Limited purpose banking".
[Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, inkomstklyftor, usa, pengar, banker, lån, kreditbubbla]
2010-04-01
Ingen bobubbla!
Den senaste tidens fortsatta uppgångar för bopriserna i Sverige har fått mig att ändra åsikt. Att bostadspriserna har stigit trots det stora BNP-hacket i ekonomin visar att det ändå finns fundamentala faktorer som driver de svenska bostadsmarknaderna mot ständigt nya höjder. Det är därmed bekräftat att det inte längre rör sig om en bubbla, utan om sund (om än hög) prissättning. Svenska folket har helt enkelt valt att lägga en stor andel av sina disponibla inkomster på bostaden. Med fortsatt stigande löner kan jag inte se annat än att bostadspriserna måste fortsätta stiga. Tillväxten i den svenska ekonomin återkommer ju snart med kraft, som min ständiga ledstjärna Konjunkturinstitutet nyligen förutspått. Och Riksbanken lär fortsätta att hålla räntorna låga, så det lär inte heller bli några problem att få lån till bostadsköp. För hushållen klarar högre bolån!
Jag återkommer efter en bloggledig påskhelg med nya diagram och analyser av hur jag numera ser på den svenska bostadsmarknaden och konjunkturen.
Tillägg 23:59: April, april! Men ingen som har följt denna blogg trodde väl att jag gjort en sådan helomvändning... Jag anser fortfarande att det är en bubbla i bostadspriserna i Sverige.
Men bloggledigt ska jag i alla fall ta i påskhelgen, så jag får önska alla läsare en trevlig påsk och ät nu ordentligt med ägg!
[Andra bloggar om bostadspriser, bostadsbubbla, konjunktur, tillväxt, löner, lån]
Jag återkommer efter en bloggledig påskhelg med nya diagram och analyser av hur jag numera ser på den svenska bostadsmarknaden och konjunkturen.
Tillägg 23:59: April, april! Men ingen som har följt denna blogg trodde väl att jag gjort en sådan helomvändning... Jag anser fortfarande att det är en bubbla i bostadspriserna i Sverige.
Men bloggledigt ska jag i alla fall ta i påskhelgen, så jag får önska alla läsare en trevlig påsk och ät nu ordentligt med ägg!
[Andra bloggar om bostadspriser, bostadsbubbla, konjunktur, tillväxt, löner, lån]
2010-03-31
Många dåliga irländska banklån
Igår rapportades att de irländska bankerna behöver ytterligare 32 miljarder euro (43 miljarder dollar) för att klara av dåliga lån. Kostnaden är nästan en femtedel av Irlands BNP. Det blir svettigt för regeringen, som inte hade väntat sig så här mycket.
Jag oroar mig mer för Storbritannien, som är betydligt större än Irland och där gigantiska finansproblem återstår att lösa.
[Andra bloggar om irland, banker, lån, statsobligationer, statsskuld]
“Our worst fears have been surpassed,” Finance Minister Brian Lenihan said in the parliament in Dublin yesterday. “Irish banking made appalling lending decisions that will cost the taxpayer dearly for years to come.”Det verkar dock som om marknaderna anser att det värsta är över för Irlands del och att de tagit tag i problemen och börjat reda upp dem ordentligt. Man har dragit in på löner för offentliganställda och skapat Nama för att ta hand om bankernas dåliga lån på ett vettigt sätt. Igår låg räntan på irländska tioåriga statsobligationer bara 1,39 procentenheter över motsvarande tyska, en klar förbättring jämfört med 2,84 procentenheter i mars 2009. Irland har också fördelen jämfört med t.ex. Grekland att ha tvingats påbörja sin sanering tidigare. En annan fördel verkar vara att irländarna har varit mer ärliga om problemen. Det irländska folket verkar också vara mer medvetna om att det är de själva som försatt sig i denna situation genom att bygga och låna hejdlöst.
Jag oroar mig mer för Storbritannien, som är betydligt större än Irland och där gigantiska finansproblem återstår att lösa.
[Andra bloggar om irland, banker, lån, statsobligationer, statsskuld]
2010-03-08
Papandreou letar yttre fiender
Greklands premiärminister Papandreou talade igår i Washington och talade om onda spekulanter. Det gäller att hitta yttre fiender för att avleda uppmärksamheten från det verkliga problemet. Greklands problem är självförvållade och är inte några spekulanters fel. Hade dessa "spekulanter" insett tidigare hur illa situationen var hade troligen Grekland straffats ut av finansmarknaderna långt tidigare, men man ljög ju i den officiella statistiken för att dölja hur illa det var.
Många stora luftiga ord från en desperat premiärminister.
Jag ser också att Portugal kommit med saftiga sparplaner för att få ner budgetunderskottet, som var på 9,3% av BNP förra året. Varför har EU under så många år struntat i stabilitetspaktens krav på budgetunderskott under 3%? Problem försvinner inte för att man struntar i dem, de blir oftast värre istället.
[Andra bloggar om grekland, cds, spekulation, lån, statsbankrutt, statsskuld, budgetunderskott]
"Europa och Amerika måste säga att 'nog är nog' till dessa spekulanter som enbart värdesätter omedelbar avkastning och med yttersta ignorans för konsekvenserna för det större ekonomiska systemet", sade han.Dessa "spekulanter" är faktiskt ganska bra att ha. De tvingar länder att hålla ordning på sina statsfinanser.
Giorgos Papndreou sade att Grekland kan få svårt att genomföra sin besparingsplan om förbättringarna "äts upp av avskräckande räntenivåer".Absolut. Men det är ingen rättighet att få låna till låg ränta. Marknaden sätter räntan om inga andra regeringar ger lån till förmånlig ränta under marknadsmässig nivå. Men varför ska övriga EU-länder göra det? Har man tagit sig vatten över huvudet med för stora lån finns två utvägar. Antingen kraftfulla sparpaket eller ställa in betalningarna.
Han beskrev vidare marknaden för Credit Default Swaps, CDS, som ett "gissel" som "spökar" för Grekland och andra länder. Han vill att EU och USA ska förstärka regleringarna för att begränsa dessa aktiviteter om inte "ett litet problem" ska leda till att ett redan bräckligt system faller samman.Men det lär inte hjälpa Grekland om CDS-marknaden regleras. Fortfarande gäller det att hitta villiga långivare och de lär inte dyka upp bara för att CDS-marknaden regleras. Även om en reglering skulle behövas av andra skäl lär den inte leda till att riskpremierna i form av CDS:er minskar vad gäller Greklands statsskuld.
Många stora luftiga ord från en desperat premiärminister.
Jag ser också att Portugal kommit med saftiga sparplaner för att få ner budgetunderskottet, som var på 9,3% av BNP förra året. Varför har EU under så många år struntat i stabilitetspaktens krav på budgetunderskott under 3%? Problem försvinner inte för att man struntar i dem, de blir oftast värre istället.
[Andra bloggar om grekland, cds, spekulation, lån, statsbankrutt, statsskuld, budgetunderskott]
2010-02-22
Det oöverstigliga skuldberget
Det är dags att påminna om något som jag har tjatat om i över två år nu. Världen, framförallt de flesta OECD-länderna, lider av en alltför hög skuldsättning. Det gäller alla sektorer - många stater, många företag, många privatpersoner. I mars förra året skrev jag en sammanfattande artikel om den globala kreditbubblan. Läs den - det mesta är fortfarande lika aktuellt. Vi kör repris på det mest talande diagrammet av alla - totala skuldnivån i USA som procent av BNP. Klicka på diagrammet om du vill förstora det.
Förra gången skulderna i USA slog i taket var i början av 1930-talet. Då tog det ett decennium och ett världskrig för att blåsa ur bubblan. Dagens bubbla är enormt mycket större. De "räddningar" som har gjorts av USA:s regering och centralbank har bara förskjutit skuldbördan till staten. Och detta är bara USA. Sen finns Storbritannien, Japan, Spanien och en massa andra mindre delbubblor inom den globala kreditbubblan (Grekland, Dubai, Irland o.s.v.). Ovanpå alltihop finns också en gigantisk bubbla av finansiella derivat - många gånger större än jordens totala årliga BNP.
Så här stora kreditbubblor inträffar bara en gång per livstid. Senast var "The Great Depression" 1930. De flesta som upplevde den tiden som vuxna är nu döda eller för gamla. Dessförinnan var det "The Long Depression" 1873-1879.
Västvärlden har lånat av framtiden, men framtiden kommer inte att kunna betala räntan på lånen, ännu mindre betala tillbaks dem. Välkommen till "The Greatest Depression"...
Läs mer som skrivits i helgen om detta:
P.S. Vi svenskar ska vara tacksamma för den sanering av statsbudgeten som Göran Perssons regering genomförde. Tack vare den har vi ett betydligt bättre utgångsläge för denna kris än många andra OECD-länder, som har gått in i krisen med dåliga statsfinanser. Tack Göran, om du läser det här!
[Andra bloggar om derivat, globalisering, kredit, kreditbubbla, lån, ränta, usa, depression]
Förra gången skulderna i USA slog i taket var i början av 1930-talet. Då tog det ett decennium och ett världskrig för att blåsa ur bubblan. Dagens bubbla är enormt mycket större. De "räddningar" som har gjorts av USA:s regering och centralbank har bara förskjutit skuldbördan till staten. Och detta är bara USA. Sen finns Storbritannien, Japan, Spanien och en massa andra mindre delbubblor inom den globala kreditbubblan (Grekland, Dubai, Irland o.s.v.). Ovanpå alltihop finns också en gigantisk bubbla av finansiella derivat - många gånger större än jordens totala årliga BNP.Så här stora kreditbubblor inträffar bara en gång per livstid. Senast var "The Great Depression" 1930. De flesta som upplevde den tiden som vuxna är nu döda eller för gamla. Dessförinnan var det "The Long Depression" 1873-1879.
Västvärlden har lånat av framtiden, men framtiden kommer inte att kunna betala räntan på lånen, ännu mindre betala tillbaks dem. Välkommen till "The Greatest Depression"...
Läs mer som skrivits i helgen om detta:
- Andreas Cervenka i E24 och SvD om "Dags för den riktiga skuldkrisen".
- Annika Creutzer i E24 om de svenska hushållens lånebubbla "Lånefesten närmar sig sitt slut".
- Cornucopias och Musik@Centrifugens kommentarer till Cervenkas artikel.
- Cornucopia om EU-ländernas riskrankning.
P.S. Vi svenskar ska vara tacksamma för den sanering av statsbudgeten som Göran Perssons regering genomförde. Tack vare den har vi ett betydligt bättre utgångsläge för denna kris än många andra OECD-länder, som har gått in i krisen med dåliga statsfinanser. Tack Göran, om du läser det här!
[Andra bloggar om derivat, globalisering, kredit, kreditbubbla, lån, ränta, usa, depression]
2010-01-17
Ökad riskutlåning i USA
Wall Street Journal rapporterar att de amerikanska storbankerna åter är i farten med att låna ut pengar till spekulation.
Även detta inlägg får väl ses som en trendspaning inför året. Sån här stor belåning för spekulation har hittills i historien aldrig slutat lyckligt och lär inte göra det den här gången heller.
[Andra bloggar om finanskris, lån, hedgefonder, banker, spekulation]
Banks are boosting their lending to hedge funds and private-equity firms to levels unseen since before the financial crisis, raising their risk levels and adding fuel to the buying power of key players across the stock, debt and buyout markets.Den sista meningen är viktig. Belåning är jättebra om marknaden är nådig mot din spekulation, men om marknaden går åt fel håll blir belåningen en belastning. Har du lånat tillräckligt mycket blir din belåning eventuellt en belastning för banken du lånat av också.
Banks and investment banks, including Citigroup Inc., Bank of America Corp., J.P. Morgan Chase & Co. and Morgan Stanley are offering levels of borrowing—known as leverage—that they haven't provided in more than two years, according to people familiar with the banks and funds.
[...]
While leverage injects risk into the financial system, borrowed money has always been an essential lubricant to both the economy and the Wall Street money-making machine.
By borrowing, hedge funds can amplify their bets on stocks, bonds and other securities. The leverage can boost gains if the wagers pay off but can prove costly if they sour.
Kan du inte betala av ett lån på en miljon är det ditt problem.Denna återgång till hög belåning för hedgefonder och andra spekulativa marknadsaktörer, kopplat med en kraftig uppgång för aktier och råvaror det senaste året, förstärker risken för Finanskrisen 2.0 under 2010.
Kan du inte betala av ett lån på en miljard är det bankens problem.
Kan du inte betala av ett lån på hundra miljarder är det statens problem.
Även detta inlägg får väl ses som en trendspaning inför året. Sån här stor belåning för spekulation har hittills i historien aldrig slutat lyckligt och lär inte göra det den här gången heller.
[Andra bloggar om finanskris, lån, hedgefonder, banker, spekulation]
2009-12-29
Svenskarna, konsumtionen, lånen och Kronofogden
Läser idag att var tjugonde svensk över 16 år har en skuld hos Kronofogden. På ett år har skuldberget hos Kronofogden ökat med nio procent till 64 miljarder kronor. Intressant är att de största skuldökningarna skett hos medel- och höginkomsttagare. Som många har påpekat är skillnaden mellan en låginkomsttagare och en höginkomsttagare att man kan låna mer med hög inkomst. Blir man arbetslös eller långtidssjuk är dock inkomstbortfallet betydligt mer kännbart för höginkomsttagaren och det kan bli svårt att betala av de stora skulder man dragit på sig. Medianskulden hos Kronofogden ligger på 40 000 kronor, vilket kan ta många månader att betala av för en högt skuldsatt höginkomsttagare. Betalningsförmågan beror ju på vad som finns kvar efter att alla utgifter och räntor är betalda.
Intressant är dock att antalet med skulder hos Kronofogden minskat på ett år från 363 558 till 359 961 personer. Det tyder kanske på att åtminstone några har förstått att det är kris och inte läge att dra på sig för stora skulder, men att de som saknar krismedvetenhet dragit på sig ännu större skulder. Detta visar kanske också på en trend där vi framöver kommer att få se en stor klyfta mellan det ekonomiska läget för överbelånade och lågbelånade personer.
I samband med detta är den statistik som kom idag från Statistiska centralbyrån (SCB) och Handelns utredningsinstitut (HUI) intressant. Där redovisades detaljhandelns omsättning, som ökade i november med 5,8 procent jämfört med samma månad i fjol mätt i löpande priser och med 3,6 procent i fasta priser kalenderkorrigerat.
Idag kom också finansmarknadsstatistik från SCB, som visar att de monetära finansinstitutens utlåning till hushållen ökade med 9,0 procent i november jämfört med samma månad föregående år. En snabbare takt än förra månaden, då ökningstakten var 8,6 procent. En oroväckande trend. Tillväxttakten för hushållens bostadslån var hela 11 procent. Där syns ingen återhållsamhet från bankerna.
Totalt hade hushållen lån på 2311 miljarder kronor, varav bolån 1538 miljarder kronor. Det blir totalt 311 000 per person 18 år och äldre, varav 207 000 kronor i bolån. Dessa lån är såklart ojämnt fördelade över befolkningen, så även här blir klyftorna stora mellan höglånare och låglånare. Det vore intressant att utreda hur lånens fördelning mellan olika befolkningsgrupper ser ut.
Hushållens konsumtionslån var futtiga 150 miljarder kronor, men denna siffra säger inte hela sanningen. Möjligheten att låna billigt på bostaden ökar det tillgängliga konsumtionsutrymmet. De låga bolåneräntorna och medias glättiga bild av den ekonomiska återhämtningen gör också att de aningslösa svenskarna ser positivt på sin ekonomi och därmed utnyttjar denna ökning av konsumtionsutrymmet istället för att spara eller amortera. Det kommer att straffa sig i längden, när man sitter med sin stora fina teve och välfyllda garderob, men blir tvungen att leva på blodpudding och vitkål. För hur länge tror ni att denna höga konsumtion kan fortsätta? Man lånar pengar av sin framtid för att leva väl i nuet.
Samtidigt kan man notera att utlåning till företag minskade med 3,5 procent i november jämfört med samma månad föregående år. I oktober var förändringstakten -1,7 procent. En försämring således. Istället för att underlätta för trängda företag har Riksbankens penningpolitik i form av överdrivna räntesänkningar drivit upp bostadspriserna och konsumtionen. Det är en absurd värld vi lever i.
[Andra bloggar om kronofogden, lån, bolån, konsumtion, detaljhandel]
Intressant är dock att antalet med skulder hos Kronofogden minskat på ett år från 363 558 till 359 961 personer. Det tyder kanske på att åtminstone några har förstått att det är kris och inte läge att dra på sig för stora skulder, men att de som saknar krismedvetenhet dragit på sig ännu större skulder. Detta visar kanske också på en trend där vi framöver kommer att få se en stor klyfta mellan det ekonomiska läget för överbelånade och lågbelånade personer.
I samband med detta är den statistik som kom idag från Statistiska centralbyrån (SCB) och Handelns utredningsinstitut (HUI) intressant. Där redovisades detaljhandelns omsättning, som ökade i november med 5,8 procent jämfört med samma månad i fjol mätt i löpande priser och med 3,6 procent i fasta priser kalenderkorrigerat.
"Dessutom kan en stark julhandel medföra att 2009 till och med blir ett starkare år än 2008. Jämfört med i somras, då majoriteten av branscherna låg på minus, kommer sannolikt endast ett fåtal branscher att landa på minusutveckling när 2009 summeras"Här syns alltså ingen kris. Tydligen utnyttjar svenskarna till stor del det extra ekonomiska utrymme som det låga ränteläget ger till att konsumera. Hittills i år har detaljhandeln ökat med 2,6 procent i fasta priser kalenderkorrigerat och med 3,2 procent i löpande priser. Den stora frågan är nu hur 2010 kommer att se ut. HUI:s prognoser är optimistiska, men får vi som jag tror Finanskrisen version 2.0 blir det något helt annat.
Idag kom också finansmarknadsstatistik från SCB, som visar att de monetära finansinstitutens utlåning till hushållen ökade med 9,0 procent i november jämfört med samma månad föregående år. En snabbare takt än förra månaden, då ökningstakten var 8,6 procent. En oroväckande trend. Tillväxttakten för hushållens bostadslån var hela 11 procent. Där syns ingen återhållsamhet från bankerna.
Totalt hade hushållen lån på 2311 miljarder kronor, varav bolån 1538 miljarder kronor. Det blir totalt 311 000 per person 18 år och äldre, varav 207 000 kronor i bolån. Dessa lån är såklart ojämnt fördelade över befolkningen, så även här blir klyftorna stora mellan höglånare och låglånare. Det vore intressant att utreda hur lånens fördelning mellan olika befolkningsgrupper ser ut.
Hushållens konsumtionslån var futtiga 150 miljarder kronor, men denna siffra säger inte hela sanningen. Möjligheten att låna billigt på bostaden ökar det tillgängliga konsumtionsutrymmet. De låga bolåneräntorna och medias glättiga bild av den ekonomiska återhämtningen gör också att de aningslösa svenskarna ser positivt på sin ekonomi och därmed utnyttjar denna ökning av konsumtionsutrymmet istället för att spara eller amortera. Det kommer att straffa sig i längden, när man sitter med sin stora fina teve och välfyllda garderob, men blir tvungen att leva på blodpudding och vitkål. För hur länge tror ni att denna höga konsumtion kan fortsätta? Man lånar pengar av sin framtid för att leva väl i nuet.
Samtidigt kan man notera att utlåning till företag minskade med 3,5 procent i november jämfört med samma månad föregående år. I oktober var förändringstakten -1,7 procent. En försämring således. Istället för att underlätta för trängda företag har Riksbankens penningpolitik i form av överdrivna räntesänkningar drivit upp bostadspriserna och konsumtionen. Det är en absurd värld vi lever i.
[Andra bloggar om kronofogden, lån, bolån, konsumtion, detaljhandel]
2009-12-28
Domstolsbeslut skapar problem för Lettlands åtgärdspaket
Min finansiella radar har varit på julledighet senaste veckan, men nu börjar den åter att snappa upp ett och annat. Förra måndagen slog Lettlands författningsdomstol fast att regeringen bröt mot grundlagen när den som en del av besparingspaketet beslöt att skära ner pensionerna. Nu beordras regeringen att senast 1 mars komma med en plan för hur pensionspengarna ska betalas tillbaka. Kul för pensionärerna, men mindre kul för den lettiska regeringen, som måste hitta 260 miljoner euro i sin redan ansträngda budget för 2010. Frågan är nu hur Lettlands avtal med IMF och EU kommer att påverkas. Att det måste omförhandlas är i alla fall säkert, eftersom pensionsbesparingarna var en central punkt. Räkna med att Lettland kommer tillbaks till huvudnyheterna framöver och med det våra svenska banker Swedbank och SEB.
Vad svenska medier missat är att Lettlands författningsdomstol inte bara underkände pensionsbesparingen, utan också det sätt på vilket avtalet med IMF och EU togs.
Det var också (som även jag påpekat tidigare) ett tokigt beslut av Lettland att inte devalvera och ta hela smällen på en gång. Eftersom 85% av lånen är i euro så skulle en devalvering ha inneburit en hård smäll på en gång, men sen skulle man kunna jobba konstruktivt framåt. Nu slår istället den segdragna "interna devalveringen" mot alla lettiska låntagares betalningsförmåga, inte bara de som har lån i euro. Enligt det lettiska statistikkontoret sjönk antalet arbetade timmar under tredje kvartalet i en årstakt av 27%, medan lönekostnaderna föll i en årstakt av 30%. Som Edward Hugh säger så är detta ett betydligt allvarligare långsiktigt hot mot låntagarnas betalningsförmåga än vad en devalvering skulle ha varit.
Jag kan fortfarande inte se hur Lettland ska kunna ta sig ur sitt bottenlösa hål utan devalvering. De har bara skjutit upp det oundvikliga med ett år och under tiden förvärrat situationen.
Jag noterar också att den lettiska regeringen börjar försöka hitta externa syndabockar för att avleda uppmärksamheten. Premiärminister Valdis Dombrovskis lägger ett tungt ansvar för den ekonomiska krisen på de svenska bankerna. Visst är Swedbank och SEB medskyldiga, men Lettlands finansiella myndigheter och regeringar måste väl ändå ha största biten av skuldkakan som inte stoppade den uppenbara bubblan i tid. De svenska bankerna lär nog få sitt straff, men hur går det för de styrande i Lettland? De hurrade ju glatt när ekonomin växte i rekordfart för lånade pengar.
[Andra bloggar om lettland, banker, pensioner, budgetunderskott, lån, kreditbubbla]
Vad svenska medier missat är att Lettlands författningsdomstol inte bara underkände pensionsbesparingen, utan också det sätt på vilket avtalet med IMF och EU togs.
However, after the Constitutional Court also ruled that the government’s agreement with international lenders was also unconstitutional in that it hadn’t been approved by parliament — Latvia, after all, is a parliamentary democracy, some officials are calling for a review of the agreement.Edward Hugh hade också en del intressanta kommentarer till Lettland häromdagen. Han påpekar att den totala skuldbördan i Lettland inte faller, trots att lånen till privatpersoner och företag minskar, eftersom det kompenseras av statens ökade upplåning, dels för att stötta upp Parex bank, dels för att finansiera sig själv. Under tiden faller Lettlands BNP kraftigt, så trots att de privata skulderna sjunker, så sjunker de troligen inte som andel av årlig BNP.
Det var också (som även jag påpekat tidigare) ett tokigt beslut av Lettland att inte devalvera och ta hela smällen på en gång. Eftersom 85% av lånen är i euro så skulle en devalvering ha inneburit en hård smäll på en gång, men sen skulle man kunna jobba konstruktivt framåt. Nu slår istället den segdragna "interna devalveringen" mot alla lettiska låntagares betalningsförmåga, inte bara de som har lån i euro. Enligt det lettiska statistikkontoret sjönk antalet arbetade timmar under tredje kvartalet i en årstakt av 27%, medan lönekostnaderna föll i en årstakt av 30%. Som Edward Hugh säger så är detta ett betydligt allvarligare långsiktigt hot mot låntagarnas betalningsförmåga än vad en devalvering skulle ha varit.
Jag kan fortfarande inte se hur Lettland ska kunna ta sig ur sitt bottenlösa hål utan devalvering. De har bara skjutit upp det oundvikliga med ett år och under tiden förvärrat situationen.
Jag noterar också att den lettiska regeringen börjar försöka hitta externa syndabockar för att avleda uppmärksamheten. Premiärminister Valdis Dombrovskis lägger ett tungt ansvar för den ekonomiska krisen på de svenska bankerna. Visst är Swedbank och SEB medskyldiga, men Lettlands finansiella myndigheter och regeringar måste väl ändå ha största biten av skuldkakan som inte stoppade den uppenbara bubblan i tid. De svenska bankerna lär nog få sitt straff, men hur går det för de styrande i Lettland? De hurrade ju glatt när ekonomin växte i rekordfart för lånade pengar.
[Andra bloggar om lettland, banker, pensioner, budgetunderskott, lån, kreditbubbla]
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
