Vem ska jag inte rösta på?

I år är det som bekant valår här i Sverige och igår körde det igång på allvar med årets första partiledardebatt. Det finns flera politiska stridsfrågor mellan de två blocken och vilken regering det än blir i höst kommer den säkerligen att ha många utmaningar att ta tag i.

Nu frågar ni er säkert hur jag tänker rösta, när jag beskriver mig som anarkokapitalistisk liberal miljösocialist. Det är svårt, tycker jag, eftersom inget av partierna på ett bra sätt tar tag i de framtidsfrågor som jag anser viktigast - energifrågan och kreditbubblan med alla deras följdeffekter på statsfinanser, hushållens finanser och samhället i stort. Det är faktiskt lättare att se vem jag inte vill rösta på. Jag får helt enkelt välja det minst dåliga alternativet. Det är också viktigt för mig att vi får en duglig regering som på ett konstruktivt sätt kan ta tag i de svåra problem som kommer att dyka upp de närmaste åren. Vi ska ju i höst välja en Riksdag för perioden 2010-2014, en period som troligen kommer att präglas av fortsatta ekonomiska kriser och de begynnande effekterna av peak oil. Helst skulle jag vilja se någon form av blocköverskridande regering, med tanke på digniteten av de problem vi står inför, men av partiledarnas retorik att döma verkar detta vara uteslutet.

Hursomhelst kan man konstatera att medvetenheten om peak oil verkar vara närmast noll bland våra folkvalda. Så vem vill jag då inte rösta på?

Nya riksdagsaspiranterna Sverigedemokraterna utesluter jag raskt. Ett parti som delvis har sina rötter i organisationer som Bevara Sverige Svenskt har jag inget förtroende för. Dessutom kommer SD att öka polariseringen i samhället i en tid när vi istället behöver nationell samling.

Den näst största riksdagsaspiranten Piratpartiet har många viktiga frågor på sitt program. Att döma av saker jag läst av Rick Falkvinge är åtminstone han medveten om energiproblematiken. Problemet här är dock att PP får så låga opinionssiffror att de än så länge inte ser ut att ha en chans att komma in i Riksdagen, även om deras ungdomsförbund är rekordstarkt. Börjar deras opinionssiffror öka får jag dock sätta mig in närmare i deras program för att se om de är värda en röst. Övriga småpartier som just nu står utanför Riksdagen verkar chanslösa, så dem hoppar jag över.

Så kommer vi till de nuvarande riksdagspartierna. Folkpartiet driver just nu kampanj för att Sverige ska ansluta sig till euron. Jag vill inte ha euron så därmed är Folkpartiet uteslutet. Dessutom känner jag inget förtroende för varken partiledaren Jan Björklund (som känns falsk), integrationsminister Nyamko Sabuni (som talar nyspråk om Arbetsförmedlingen) eller EU-minister Cecilia Malmström (som gjort bort sig i eurodebatten).

Kristdemokraterna känner jag inte heller för. Jag vill inte ha ett parti som baserar sig på en religion. Förutom att religion och politik inte hör ihop så bygger KD på en religion som jag inte hör hemma i. Dessutom finns det åtminstone en KD-minister som jag inte litar på, nämligen Mats Odell. Hans agerande under finanskrisen ingav inget förtroende för hans kunskaper, till skillnad från Anders Borg. Jag kan inte säga att Odell gjort några direkta fel, men jag känner helt enkelt inte förtroende för honom. Han blir nog ingen stark drivande kraft i en krissituation. Och KD:s partiledare - han är så blek att jag har svårt att komma ihåg vad han heter.

Moderaterna har på det hela gjort ett bra jobb som ledare för den nuvarande regeringen. Särskilt tycker jag om Anders Borg, som är mycket kunnig och på det stora hela tagit vettiga beslut angående statens finanser. Även för Reinfeldt har jag stort förtroende som ledare, även om jag inte skriver under på alla hans politiska idéer. Min invändning mot Moderaterna är att de är för stora. Blir de alltför stora i förhållande till övriga regeringspartier är risken stor att deras dåliga sidor i politiken får mer plats i regerandet.

Centerpartiet har som vanligt en något blek framtoning, men Maud Olofsson är ändå bra på att säga ifrån. Hon har varit tydlig vad gäller att staten inte ska ta över Saab. Idag kommer hon med vettig och saklig kritik av Vattenfall för att de planerat för att stänga av kärnkraftsreaktorer mitt i vintern då elen behövs som bäst. Men vad skiljer egentligen Centerpartiet från Moderaterna? Kanske att de har mer moderata åsikter... för Moderaterna lider ibland av sitt arv som gamla Högerpartiet. Centerpartiet behöver inte ta hänsyn till några blåmoderater i sina led, utan kan överlåta det till Moderaterna.

För att övergå till den rödgröna sidan, så faller Socialdemokraterna direkt på sin storlek. De har som alla partier både bra och dåliga sidor i sin politik, men risken är här ännu större att även de dåliga sidorna kommer fram i regerandet, då S är såpass mycket större än sina tilltänkta regeringskamrater. Dessutom har jag dåligt förtroende för Mona Sahlin, som ofta slingrar sig undan besvärliga frågor och pratar mycket substanslöst politiskt fluff när hon debatterar. Socialdemokraterna behöver också liksom näst största partiet Moderaterna ta hänsyn till olika falanger inom partiet. Gråsossar, rödsossar osv.

Vänsterpartiet faller på alla orimligheter i partiprogrammet. Deras kommunistiska arv gör att de aldrig kan bli ett seriöst politiskt alternativ för mig. Lars Ohly ägnar sig också gärna åt politisk retorik istället för vettiga diskussioner om verkligheten. Han gör i och för sig ett mysigt och trevligt intryck (till skillnad från Mona Sahlin) men han känns inte seriös. Jag skulle gärna ha honom som granne, men inte som minister.

Slutligen har vi då Miljöpartiet, vars politiska grundidéer (om man läser partiprogrammet) till stor del stämmer med mina, men som också lider av en del stolligheter i genomförandet av politiken. Det är många stora ord i partiprogrammet, men den politik som Miljöpartiet bedrivit i praktiken stämmer ofta rätt dåligt med programmet, anser jag. Slutligen tycker jag att av de två språkrören så gör Maria Wetterstrand ett redigt intryck, medan Peter Eriksson känns som om han passar bra i samma lag som Mona Sahlin och Jan Björklund, alltså de politiker som gör ett slipprigt och opålitligt intryck.

Slutsats? Det blir två "minst dåliga" val kvar för mig. Miljöpartiet eller Centerpartiet. Båda dessa gröna partier behövs som motvikt till de två stora betongpartierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Så det blir nog taktikröstning för min del. Ser det ut i opinionsundersökningarna att bli klar övervikt för Alliansen röstar jag på Centerpartiet för att stärka dem i regeringen. Ser det ut att bli klar övervikt för de Rödgröna röstar jag på Miljöpartiet för att stärka dem i regeringen. Ser det ut att bli jämnt får jag väl kasta krona eller klave.

Hursomhelst gissar jag att den regering som bildas efter valet i höst riskerar att inte överleva fram till 2014. De närmaste åren kan bli så politiskt turbulenta att det framtvingas både regeringsförändringar och nyval. Jag skulle också tro att de kommande kriserna kommer att få politikerna oberoende av regeringens färg att i panik göra en hel del groteskt felaktiga beslut. Därför vill jag inte ha en regering där ett parti är för starkt, då flera partier kan bidra till att man fattar mer genomtänkta beslut.

---

Just som jag skrivit färdigt detta läser jag att Cornucopia tipsad av Independent Forester tipsar om Leif Pagrotskys ledare i Göteborgs-Posten med titeln "Euron bidrar till problem". Läs den! Pagrotsky hade jag ju glömt! En av de kunnigaste politiker som kommit fram bland Socialdemokraterna. Bland annat har jag hört hans beskrivning av de olika ländernas framförhandlade (tillfälliga som blivit permanenta) undantag och EU:s jordbrukspolitik. För en gångs skull en politiker som är påläst och känns pålitlig. Och som vågar säga obekväma sanningar. Men han ligger väl inte tillräckligt nära huvudfåran i Socialdemokraterna (Pagrotsky låter ju nästan som en liberal ibland när han uttalar sig) så därför förpassas han till kulturpolitiken, där det går för sig att sätta mer färgstarka personligheter utan att de stör.

[Andra bloggar om politik, peak oil, finanskris, socialdemokraterna, moderaterna, regeringen, alliansen, piratpartiet, val 2010, kristdemokraterna, centerpartiet, folkpartiet, miljöpartiet, vänsterpartiet]