Dagens absurditet: BNP kontra reporänta

Nu på morgonen kom beskedet från SCB att Sveriges BNP växer mycket snabbt - en tillväxttakt på över fyra procent per år oavsett om man ser på kvartal eller helår! För fjärde kvartalet 2015 var ökningen 4,5 procent jämfört med samma kvartal året innan och för helåret 2015 var BNP-tillväxten 4,1 procent jämfört med 2014.

Även antalet sysselsatta ökade, liksom antalet arbetade timmar och produktiviteten. Alltså går det mycket bra för Sverige sett till de flesta mått - dock med reservation för BNP per capita, som jag inte har räknat på. Inte heller säger dessa enkla siffror något om fördelningen mellan rika och fattiga.

Men trots att Sveriges ekonomi mätt med BNP och sysselsättning befinner sig när överhettningsnivå, så beslöt Riksbankens direktion 10 februari att sänka reporäntan med 0,15 procentenheter till -0,50 procent! Detta "för att ge stöd åt inflationen så att den stiger och stabiliseras runt 2 procent 2017". Sverige har alltså en centralbank som mitt i brinnande högkonjunktur väljer att stimulera ekonomin med rekordlågt ränteläge och fortsatta kvantitativa lättnader, bara för att det prisinflationsmått de har fixerat sig vid inte når upp till den nivå de önskar. Penningpolitiken signalerar "allvarlig kris", medan den ekonomiska statistiken signalerar "stark tillväxt". Någonting är riktigt fel här!

Till Riksbankens fördel kan dock noteras att den årliga prisinflationstakten mätt med KPI är betydligt högre nu än för ett år sedan (+0,8 procent jämfört med -0,2 procent). Även KPIF är högre (+1,6 procent jämfört med +0,6 procent). Riksbanken ser alltså ut att ha lyckats med att vända prisdeflationstrenden, se även diagram nedan.

Notera dock hur snabbt prisinflationsmåtten nu stiger. KPIF är snart uppe vid Riksbankens tvåprocentsmål, vilket betyder att om den nuvarande KPI-trenden fortsätter kommer Riksbanken snart att bromsa upp sina penningpolitiska åtgärder. Vilka effekter kommer en sådan penningpolitisk inbromsning att få på Sveriges kreditdopade ekonomi?

För vår BNP-tillväxt är starkt dopad av kredittillväxten. I januari låg alla tillväxtsiffror i finansmarknadsstatistiken över BNP-tillväxten och i de flesta fall långt över. Hushållens lån växte med 7,5 procent i årstakt, de icke-finansiella företagens lån växte med 4,7 procent, penningmängdsmåttet M1 växte med 14,9 procent (!) och penningmängdsmåttet M3 växte med 9,9 procent i årstakt!

Den snabba kredittillväxten är alltså det pris som Riksbanken får Sveriges ekonomi att betala för försöken att nå prisinflationsmålet.

Jag förväntar mig en allvarlig baksmälla inom något år.

Negativa räntor skapar ny bostadsbubbla i Danmark?

Den som har lite vett i skallen vet sedan länge att låga och negativa räntor skapar bostadsbubblor (eller åtminstone snabbt stigande bostadspriser), men vissa verkar fortfarande inte förstå det. Senaste exemplet är Danmark, vars bostadsbubbla sprack så nyligen som 2007. Sedan 2012 har dock de danska bostadspriserna åter stigit, framförallt i Köpenhamn.

(Observera att diagrammet visar nominella bostadspriser, men Danmark har liksom övriga Europa haft mycket låg inflation de senaste åren - de senaste tre åren under en procent per år.)

I Danmark som helhet har bostadspriserna stigit med 18 procent, men i Köpenhamn skriver Bloomberg att priserna stigit med 40-60 procent sedan mitten av 2012.

Danmarks centralbank har sedan mitten av 2012 tillämpat negativ styrränta eller väldigt nära noll, vilket har lett till extremt låga bolåneräntor - nära noll för korta löptider.

Den låga styrräntan har alltså inte haft önskad effekt (att driva upp den till målet två procent per år) på prisinflationen mätt med KPI, men som sagt desto mer på bostadspriserna.

Ett mer närliggande exempel är förstås Sverige, där vår Riksbank nu länge drivit en penningpolitik med extremt låg styrränta - först näranollränta, sedan nollränta och nu negativ ränta. Detta utan att KPI-inflationen ökat nämnvärt trots att Riksbanken även tagit till kvantitativa lättnader.

Sveriges inflationstakt mätt med KPI ligger som synes fortfarande och skvalpar kring noll och KPIF har ännu inte orkat över en procent.

Emellertid har vi som jag påpekat flera gånger förut inflation, fast den inte syns i de gängse inflationsmåtten - se bara på de svenska bostadspriserna. Nyligen har allt fler tunga bedömare, t.ex. SBAB:s VD, varnat för svensk bostadsbubbla. Inte konstigt när bostadspriserna sett ut så här:

Som synes har även i Sverige den senaste snabba ökningen av bostadspriserna varit sedan 2012 - omkring 40 procents ökning, samtidigt som inflationstakten enligt KPI knappt har varit över en procent under denna tid. Observera att Sverige även har haft en väldigt stor ökning av bostadspriserna 1995-2008, vilket inte syns i Valueguards diagram.

Det finns fler exempel på bostadsmarknader som fått ny fart tack vare de senaste årens globala lågräntepolitik - London, Kanada och Norge.

Egentligen är det inte så konstigt att låga räntor driver upp bostadspriserna - de flesta bostadsköpare världen över verkar bara se till månadskostnaden och med extremt låga räntor blir den förstås låg även för stora belopp. Allt bygger förutom låga räntor även på att bankerna faktiskt är villiga att ge hushållen stora krediter för bostadsköp.

Och till den som argumenterar med bostadsbrist svarar jag att det är alltid brist på attraktiva bostäder - och bland "attraktiva bostäder" ingår numera allt som har en hyfsad pendlingstid till exempelvis jobb i Stockholm. De presumtiva köparna kommer att bjuda över varandra så långt de har möjlighet. Nyckelordet är just möjlighet. Låg ränta är en faktor som ger folk möjlighet att bjuda ännu mer för bostadsköp än vad de annars skulle kunna göra.

Den höga och ökande skuldsättning som budandet på bostäder skapar för med sig en stor risk för att allt går överstyr när en lågkonjunktur kommer och en "vanlig" lågkonjunktur då förvandlas till en kreditkris. För lågkonjunkturer kommer alltid förr eller senare. Diagrammet nedan visar BNP-tillväxt sedan motsvarande kvartal föregående år.

I slutet av 2008 och hela 2009 hade vi en kraftig lågkonjunktur. Sista kvartalet 2011 och de tre första kvartalen 2012 stannade BNP-tillväxten upp, men det var "falskt alarm", för därefter drev lågräntepolitiken igång ekonomin igen. Snart kommer nästa lågkonjunktur och Sverige är högre skuldsatt än någonsin.

Centralbankerna verkar inte ha lärt sig ett dyft av de bostadsbubblor som kraschade 2006-2008. Nu har man bara tagit vansinnet ett steg längre.

Deflation eller inflation?

Igår rapporterade SCB att prisinflationen mätt med KPI fortfarande är negativ. Däremot är prisinflationen mätt med KPIF (som räknar bort ränteförändringar) fortfarande svagt positiv, om än en bra bit under Riksbankens inflationsmål på 2 procent per år. I diagrammet nedan ser ni 12-månadersförändringen för KPI och KPIF, samt även Riksbankens reporänta.

Det finns uppenbarligen en väldigt stark underliggande trend av prisdeflation, eftersom Riksbanken har hållit på att sänka styrräntan sedan december 2011 och (pris)inflationstakten ändå fortsatt att sjunka.

Notera dock att som Cornucopia påpekar är det ingen "dålig" deflation. Priserna sjunker eller stiger väldigt lite, men våra löner fortsätter att stiga - reallönerna steg från 2012 till 2013 med 2,0 procent för arbetare och 2,8 procent för tjänstemän. Riksbanken och även dess belackare är dock uppenbarligen oroade över att just det inflationsmått man valt inte når upp till det godtyckligt valda mål man satt upp. Därför glunkas det nu från bland annat SEB om att Riksbanken kan komma att sänka sin reporänta från 0 till -0,1 procent vid nästa möte. Då blir verkligen Sverige ett föregångsland inom penningpolitiken! Negativ styrränta är nämligen "terra incognita" för penningpolitiken (även om vissa räntor blir negativa som följd av en styrränta på noll procent). De länder som nått ner till nollränta har försökt sig på kvantitativa lättnader istället för negativ styrränta. Det blir om Riksbanken följer stalltipsen intressant¹ att leva i ett penningpolitiskt experiment!

Kikar man på bostadspriser eller börsindex är det dock uppenbart var inflationen yttrat sig de senaste åren - det är bara det att dessa variabler inte finns med i Riksbankens försök att mäta inflationen. Någonstans är Riksbankens modeller och metoder uppenbarligen felaktiga, men jag är inte expert på penningpolitik och kan inte peka ut exakt var och inte heller presentera några genomtänkta alternativ.

Penningmängden fortsätter att växa - M1 för närvarande med en årstakt av 10,4 procent och M3 med en årstakt av 4,3 procent. M2, som är det penningmängdsmått jag anser vara "sannast" (M3 innehåller en del "dubbelräkning"), stiger med 5,4 procent i årstakt. Hushållens lån ökar med 5,9 procent i årstakt. Alla dessa siffror är på tillväxttakter som är snabbare än den årliga BNP-tillväxten som senast uppmättes till 2,1 procent. Det är alltså inte förvånande att vi då ser inflationseffekter någonstans, om än inte i konsumentpriserna utan istället i bostäder och aktier.

Med tanke på hur oljepriset har sjunkit (mer än halverats sedan i somras) borde det inte heller bli något större prisinflationstryck framöver, då de flesta handelsvaror och tjänster har oljebaserade bränslen i större delen av produktionskedjan. Det sjunkande oljepriset (i dollar räknat) motverkas dock delvis av att den svenska kronan tappat 26 procent i värde mot dollarn sedan i våras, men nettoeffekten ser dock fortfarande ut att vara prisdeflatorisk.

Ser man på kurvan för KPIF i diagrammet ovan ser det ut att vara en tämligen stabil nedtrend sedan 2008-2009. Detta tämligen oberoende av vad Riksbankens råkat sätta sin reporänta till. Det tycks mig alltså vara så att penningpolitiken i nuvarande form förlorat sin effekt. Dags att tänka "utanför garderoben"?

---

1. Förhoppningsvis inte "intressant" som i den kinesiska förbannelsen "may you live in interesting times"

Annandagsläsning: svensk bostadsbubbla, irländsk återhämtning, Kinas kreditförluster, Europas banker

Såhär när det värsta julstöket är över kan man ägna sig åt att läsa några intressanta artiklar. Här är mitt urval för idag:

• Bobubbla tipsar om att den oberoende finansanalytikern Peter Malmqvist berömmer Riksbankens räntepolitik och argumenterar för att vi har en bostadsbubbla i Sverige:

  "Skulle det vara lämpligare att försöka styra priset på mjölk och semesterresor med hjälp av räntan? Tveklöst framstår bostadspriserna och den därtill hörande utlåningen, som den mest påverkbara faktorn av alla. Om centralbankerna världen över de senaste 15 åren haft större fokus på bostadspriser hade finanskraschen 2008 aldrig uppstått. Huvudproblemet är just det enögda stirrandet på konsumentprisindex.
  Riksbankens ökade fokus på bostadspriserna borde därför berömmas. Bevisen för att Sverige har mycket uppdrivna bostadspriser är nämligen överväldigande, både ur ett långsiktigt och kortsiktigt perspektiv. Granskar vi 16 industriländer med trovärdig prisstatistik kan konstateras att bara ett land haft kraftigare prisökningar än Sverige de senaste femton åren. Svenska bostadspriser har stigit 130 procent mer än inflationen"

• Irland ska nu kapa den finansiella livlinan i form av stöd från EU och IMF. Irland är det land av EU:s krisländer som återhämtat sig bäst från sin kris. Sysselsättningen på den gröna ön ökar till och med.

  "Irland ser nu sin arbetsmarknad helas med ökande hastighet och arbetslösheten har fallit från högsta siffran 15,1% i februari 2012 till 14,1% i november 2012 och vidare ner till 12,5% i november 2013. Och tvärtemot vissa experter beror det inte på utvandring eftersom sysselsättningen ökat med 58000 eller omkring 3,2% det senaste året, vilket betyder att sysselsättningen ökar snabbare än arbetslösheten minskar."

• Michael Pettis skriver hos Mish om Kinas kommande tillväxtproblem, dåliga investeringar och dåliga lån som sopas under mattan.

  "Om Kina för närvarande har slösat betydande mängder av investeringar, är det klart att mycket av de medföljande dåliga lånen inte har skrivits ner korrekt. Dåliga lån existerar nästan inte i banksystemet - alltså de har inte tagits i form av reserver eller nedskrivningar.
  Men underlåtenheten att erkänna förlusterna betyder inte att förlusterna inte finns. De förluster som implicit finns i de dåliga lånen måste (och kommer att) skrivas ner i framtiden, antingen explicit, i vilket fall de kommer att leda till ett direkt avdrag på BNP-tillväxten, eller implicit, i vilket fall de kommer att kräva implicita och dolda överföringar från någon del av ekonomin (vanligen hushållssektorn) för att täcka gapet mellan den "reella" kapitalkostnaden och den nominella (subventionerade) kapitalkostnaden. Denna överföring måste reducera framtida tillväxt."

• Den tyske professorn Martin Hellwig anser att Europas banker är i dåligt skick med många miljarder euro i orealiserade förluster.

  "- De svaga bankerna förlitar sig på ECB för att få lån. Bankerna investerar sedan pengarna genom att låna ut till dem till sina länders regeringar, eller till andra i marknaden. Bankerna avstår från att låna ut till den verkliga ekonomin. Därför hjälper inte heller de låga räntorna ekonomin att ta fart.
  [...]
  - Det finns ingen politisk vilja att ta tag i problemet, inte bland regeringar och inte heller bland övervakande myndigheter. Bankerna räddades utan att tvingas att städa upp sina balansräkningar. Glöm inte att många politiker älskar sina banker, de använder bankerna som en källa till pengar, att använda när de behöver."

Riksbankens Skingsley om hushållskrediterna

Apropå debatten om Riksbankens räntesättning är det värt att lyssna på vad vice riksbankschef Cecilia Skingsley har att säga om bostadspriserna och hushållens skuldsättning. Intervjun är från programmet Agenda i den gångna helgen.

Räntedebatten politiseras och förvirras

Nu börjar Riksbankens enligt vissa debattörer alltför höga ränteläge användas som slagträ i den politiska debatten. På "Alliansfritt Sverige" skriver Robin Zachari en smått konspiratorisk artikel om hur "Moderaterna vill fylla Riksbankens ledning med ännu fler jasägare". Där hänvisar han först till debatten om att KPI-inflationen legat på 1,4 procent i genomsnitt, alltså en bra bit under Riksbankens inflationsmål på 2 procent. Därefter kommer före detta riksbankschefen Lars E O Svenssons uttalande om att detta har orsakat 65000 uteblivna jobb, vilket Zachari missuppfattar och säger att siffran 65000 skulle vara varje år. Det Svensson sade då var att enligt hans beräkningar skulle 38000 personer per år ha sluppit arbetslöshet, vilket totalt under två år skulle ha inneburit 65000 personer.

Visst säger Lars E O Svensson en sak angående räntan och arbetslösheten utifrån sina ekonomiska modeller, men man kan utifrån den observerade utvecklingen av arbetslösheten ifrågasätta Svenssons uttalande, som jag gjorde nyligen, då jag för Sverige och ett antal jämförbara länder jämförde förändringen av arbetslösheten från juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan, fram till juli 2013. Jag kom fram till att Sverige klarat sig bra vad gäller arbetslösheten, även jämfört med andra länder som hållit sig närmare sina inflationsmål. Detta kan bero på att den svenska prisinflationen blivit alltför låg jämfört med målet av andra orsaker än penningpolitiken. Mer om detta vid ett senare tillfälle.

Svensson sitter inte på hela sanningen angående ekonomi och styrräntor, även om han har en del bra synpunkter. Det finns fler ekonomer här i Sverige som är värda att lyssna på. Men det är klart att om man vill skriva en tendentiös politisk artikel så plockar man ut valda russin ur ekonomkakan.

Nå, åter till Zacharis artikel, där han frågar sig om Moderaterna genom Johan Gernandt, moderat och ordförande i Riksbanksfullmäktige (som utser dem som sitter i Riksbankens direktion), kanske försöker att "bakvägen styra riksbankens räntebana och därmed styra inflationen". Vi kan konstatera att detta inte kan vara sant, eftersom av de två senaste direktionsledamöterna som tillsattes av Riksbanksfullmäktige så var en Martin Flodén, som reserverade sig mot Riksbankens beslut att hålla räntan oförändrad på 1 procent och istället ville sänka till 0,75 procent. Om nu Moderaterna hade något slags ond plan att styra räntan bakvägen så skulle de knappast ha tillsatt Flodén.

Problemet med sådana här artiklar är att många läser dem och tar det som presenteras för sant. Därefter vidarebefordras meddelandet i diverse sociala medier, inklusive alla missuppfattningar.

Zachari bygger sin förvirrade artikel på en artikel på Politism av Agneta Berge, nationalekonom, projektledare och utredare på LO. Där sägs bland annat

Det verktyg Riksbanken har för att nå inflationsmålet är att den sätter reporäntan. Men Riksbanken har inte fullt ut använt räntevapnet för att höja inflationen, utan räntan har legat för högt. Riksbanken har dock inte bara fattat ”dåliga” räntebeslut, utan de har fattat beslut om räntan med hänsyn till en ny parameter, utöver inflation och arbetslöshet, nämligen hushållens skuldsättning. Av rädsla för att hushållen ska belåna sig mer vill Riksbanken hålla räntan hög. Detta är dock inget som Riksbanken är ålagd att hantera, utan är snarare en finanspolitisk fråga.

Riksbanken går utanför sitt mandat. Därav stormen.

Det Berge säger är tveksamt. I Riksbankslagen 1 kap. 2 § står det att "Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde". Detta har Riksbanken i sin tur tolkat som att den årliga förändringen i konsumentprisindex begränsas till 2 procent, med en tolerans om ± 1 procentenhet. Dessutom har Riksbanken i uppdrag att "stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå en hållbar tillväxt och hög sysselsättning". Detta senare är för övrigt inget som står i Riksbankslagen, utan endast i förarbetena till lagen.

Men i Riksbankslagen 1 kap. 2 § står även att "Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende", vilket bland annat innefattar att se på obalanser inom exempelvis tillgångspriser och skuldsättning. Därmed ingår det faktiskt i uppdraget att oroa sig över hushållens belåning. Berge har alltså fel.

På sidan 11 i Riksbankens skrift Penningpolitiken 2010 kan man läsa följande:

En centralbank kan således inte höja tillväxt och sysselsättning på ett bestående sätt genom att bedriva en systematiskt expansiv politik. [...] Tillväxt och sysselsättning bestäms på lång sikt istället i huvudsak av andra faktorer som till exempel den tekniska utvecklingen, tillgången på arbetskraft och ekonomins funktionssätt.

Varför går då så många och hoppas på en "kvickfix" från Riksbanken i form av sänkt ränta? Den skulle ändå bara ha en tillfällig effekt.

I Penningpolitiken 2010 står på sidan 15:

Bankernas verksamhet är nära sammanflätad med den övriga finansiella sektorn. Därför uttrycks Riksbankens ansvar för betalningsväsendet ofta som ett uppdrag att värna finansiell stabilitet. En obalanserad utveckling av exempelvis tillgångspriser och skuldsättning kan ge bankerna problem och kan därmed i förlängningen riskera att hota den finansiella stabiliteten. Riksbanken är dock inte ensamt ansvarig på detta område. Finansdepartementet, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret har alla viktiga funktioner att fylla när det gäller att upprätthålla den finansiella stabiliteten.
[...]
En penningpolitik med inflationsmål, där vikt samtidigt läggs vid att stabilisera utvecklingen av realekonomin, bidrar till en balanserad utveckling även på de finansiella marknaderna. Erfarenheten visar dock att tillgångspriser och skuldsättning även med en sådan politik ibland kan utvecklas på ett sätt som inte är hållbart på längre sikt. Det kan innebära risker för kraftiga priskorrigeringar i framtiden som i sin tur kan få ogynnsamma och allvarliga återverkningar på realekonomin och inflationen. Erfarenheten visar att det i första hand är fluktuationer i fastighetspriser och kreditvolymer som skapar problem. Denna typ av
risker låter sig inte alltid enkelt siffersättas eller fångas i det normala analys- och prognosarbetet, men de kan ändå behöva vägas in vid de penningpolitiska besluten. Detta kan motivera en justering av reporäntebanan om sådana risker bedöms vara betydande. När det gäller att förebygga en alltför snabb ökning av tillgångspriser och skuldsättning spelar framförallt ett väl fungerande regelverk och en effektiv tillsyn en central roll. Penningpolitiken är enbart ett komplement.

Riksbanken verkar anse att Finansdepartementet och Finansinspektionen inte gjort tillräckligt på området hushållens skulder, varför Riksbanken använder sitt (om än trubbiga) räntevapen för att påverka skuldsättning och tillgångspriser (mer specifikt hushållens skulder och bostadspriserna). Även jag anser att detta inte är det bästa sättet att hantera situationen. Idealet vore att Finansdepartementet toge sitt ansvar genom att exempelvis avskaffa det av IMF och EU-kommissionen kritiserade ränteavdraget, samt att Finansinspektionen toge sitt ansvar genom att införa amorteringskrav - även det något som IMF och Ekofin föreslagit. Då skulle Riksbanken kunna sänka räntan utan större risk för att ytterligare underblåsa den svenska hushållskredit- och bostadsbubblan.

Berge går vidare med att skriva att "Riksbanken har därmed även åsidosatt sitt andra mål, om att hålla arbetslösheten på den lägsta hållbara nivån". Detta är alltså en missuppfattning - i Riksbankslagen finns bara två uppdrag, nämligen stabilt penningvärde samt ett säkert och effektivt betalningsväsende. I förarbetena till lagen står visserligen att de ska "stödja [...] en hållbar tillväxt och hög sysselsättning", men detta ska uttryckligen inte vara överordnat de två uppdragen i lagtexten.

Man kunde önska att en nationalekonom på LO tog sig tid att sätta sig in i sakförhållandena innan vederbörande skrev en debattartikel. Vederbörandes titel inger trots allt viss respekt vad gäller kunskaper om politik och ekonomi, varför det finns en uppenbar risk att många tar debattartikelns "faktauppgifter" för sanning.

En spik lös angående räntan?

SvD:s Per Lindvall frågar sig idag om Riksbanken har en skruv lös när det gäller räntepolitiken och hur de väger in hushållens skulder när de sätter styrräntan. Detta återigen på nyhetsplats, men i form av något som snarare liknar en illa skriven debattartikel.

Flera uttalanden i artikeln får mig att undra om istället Lindvall har en spik lös.
"Den svenska Riksbanken med sin jämförelsevis extrema högräntepolitik"
- Reporäntan ligger för närvarande på 1 procent, vilket knappast kan kallas för "extrem högräntepolitik". Visst är den högre än på vissa andra ställen, men "extrem högräntepolitik" känns som om Lindvall lägger in alltför känslomässiga värderingar.

"Med vårt profana lutherska arv så är vi som land extremt inriktat på att spara, trots den allmänna hysterin runt de svenska hushållens relativt höga bruttoskuldsättning."
- Hur kan ett lutherskt arv vara profant? "Profan" betyder "världslig" och står i motsats till svenska kyrkan, som ju bygger på den lutherska läran. "vårt profana lutherska arv" är en självmotsägelse.
- Är Sverige "extremt inriktat på att spara"? Nej, inte vad jag ser. Vi lever på en ständig ökning av mängden krediter.

"Riksbanken skulle behöva sänka räntan ytterligare och inte bara ta inflationsmålet på allvar utan sikta på att den ska nå 3–4 procent om Sverige ska spendera eller helst investera lika mycket som vi sparar."
- Problemet är att Riksbanken när de sänker räntan inte kan styra vad eventuella nyskapade krediter används till - konsumtion eller investeringar. Om de nu skulle användas för investeringar finns också en överhängande risk att dessa "investeringar" blir i form av lyxrenoveringar av bostäder eller att buda upp priserna på bostäder.
- Och varför ska Riksbanken plötsligt sikta på en årlig prisinflation på 3–4 procent? Vad jag vet ligger deras inflationsmål på 2 procent och det finns ingen som helst anledning att skjuta över det.
- Och en KPI-inflation på 3-4 procent skulle innebära betydligt högre bolåneräntor än idag. Är det vad Lindvall önskar sig?

Har Lindvall blivit helt desperat i sin argumentation? Så desperat att han inte längre kan formulera vettiga argument?

Lindvall har uppenbarligen Lars E O Svensson och Paul Krugman som sina stora ledstjärnor i räntedebatten. I mitt tycke borde han dock läsa lite av vad som sägs från den andra sidan också, exempelvis från Lars P. Syll eller Steve Keen.

Har Riksbankens högre ränta påverkat arbetslösheten?

Före detta medlemmen av Riksbankens direktion Lars E.O. Svensson fortsätter med sina artiklar på Ekonomistas om Riksbankens räntepolitik de senaste åren haft alltför hög ränta och därigenom påverkat Sveriges ekonomi negativt. Den senaste handlar om Penningpolitiken i Sverige jämfört med den i euroområdet, Storbritannien och USA.

Man kan bedöma penningpolitiken efter vad inflationen och arbetslösheten blivit och hur prognoserna för inflation och arbetslöshet ser ut. Eftersom inflationen är långt under målet och arbetslösheten långt över en långsiktigt hållbar arbeslöshet, och detta lär fortsätta ett bra tag, så kan man med den måttstocken hävda att penningpolitiken i Sverige är kontraktiv, till och med starkt kontraktiv.
Ett annat sätt att bedöma penningpolitiken är att jämföra med vår omvärld.

Svensson tittar i artikeln på styrräntorna i Sverige och jämför med eurozonen, USA och Storbritannien. Räntan har varit en bit högre i Sverige jämfört med dessa, även om räntan faktiskt varit historiskt låg i Sverige (för närvarande 1 procent).
Svensson påpekar att realräntan är mer intressant och Sverige har från sommaren 2010 haft betydligt högre real styrränta än jämförelseobjekten.

Mätt på detta sätt har alltså penningpolitiken i Sverige varit betydligt mer kontraktiv än i de övriga ekonomierna, i synnerhet under 2011 och 2012 men också för närvarande.

Hur har då Sveriges mer kontraktiva penningpolitik påverkat arbetslösheten? Det är ju i detta ämne som Lars E.O. Svensson varit ute tidigare och sagt att enligt hans modeller så är 50000-70000 människor arbetslösa "helt i onödan" jämfört med om Riksbanken hade följt hans lägre räntelinje.
Svensson påpekar att arbetslösheten i Sverige är högre än i Storbritannien och USA och i de flesta jämförbara länderna i euroområdet (t.ex. Finland, Nederländerna, Tyskland och Österrike). Detta tycker jag inte är särskilt rättvisande, då arbetslösheten även beror på andra faktorer än penningpolitiken. De nämnda länderna hade redan i utgångsläget olika arbetslöshet och det är därför inte rimligt att jämföra de absoluta arbetslöshetstalen. Rimligare är att jämföra hur arbetslösheten har förändrats. Därför har jag med data från Eurostat sammanställt detta. Utgångspunkt är juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan. För att undvika säsongsberoende faktorer jämför jag med juli 2013.

	Arbetslöshet, procent
	juli 2010	juli 2013	skillnad
Sverige	8,2	7,2	-1,0
Tyskland	7,0	5,3	-1,7
Finland	7,5	6,6	-0,9
Nederländerna	4,2	6,8	+2,6
Österrike	4,5	5,0	+0,5
Danmark	7,5	7,0	-0,5
Norge	3,7	3,7	+0,0
Frankrike	9,1	10,5	+1,4
Luxemburg	4,2	5,6	+1,4
Storbritannien	7,8	7,8	+0,0
USA	9,7	7,7	-2,0

Att utgå från att arbetslösheten nu är högre än i jämförbara länder är som synes inte relevant, då arbetslösheten redan från början var högre (p.g.a. andra faktorer).
Jämför vi då skillnaderna så ser vi att arbetslösheten under perioden inte sjunkit lika mycket i Sverige som i Tyskland, men däremot sjunkit något mer än i Finland. I Nederländerna och Österrike har istället arbetslösheten ökat. Jag har även med ett antal andra länder att jämföra med och kontentan som jag ser det är att Sverige klarat sig väldigt bra vad gäller arbetslösheten - det är snarare Tyskland som sticker ut som ett undantag som klarat sig extremt bra. Detta alltså trots att penningpolitiken varit mer kontraktiv i Sverige än i övriga jämförelseländer, med Lars E.O. Svenssons metod.
Ser vi istället på ungdomsarbetslösheten så är Sverige bland de länder som klarat sig bäst. Endast Finland och USA har varit bättre vad gäller att sänka den.

	Ungdomsarbetslöshet, procent
	juli 2010	juli 2013	skillnad
Sverige	19,2	17,3	-1,9
Tyskland	10,7	9,6	-1,1
Finland	12,6	10,1	-2,5
Nederländerna	8,2	11,0	+2,8
Österrike	8,1	10,5	+2,4
Danmark	13,9	13,5	-0,4
Norge	9,3	9,6	+0,3
Frankrike	22,0	23,5	+1,5
Luxemburg	11,8	14,3	+2,5
Storbritannien	20,1	22,0	+1,9
USA	19,1	16,3	-2,8

Enligt Svenssons ekonomiska modeller har alltså den av Riksbanken förda penningpolitiken varit negativ för ekonomin och arbetslösheten i Sverige. Jag kan emellertid inte se detta vad gäller arbetslösheten när jag tittar på det verkliga utfallet. Det kanske inte var så farligt trots allt att prisinflationen blivit betydligt lägre än det av Riksbanken uppsatta inflationsmålet på 2 procent.

Vi vet att lägre ränta uppmuntrar hushållen till högre skuldsättning, vilket av många pekas ut som en riskfaktor. En något högre ränta har troligen bidragit till att mildra åtminstone något av bostadsprisernas uppgång.

Vilsen centralbank?

Som ni säkert läst sjösatte USA:s centralbank Federal Reserve under ledning av Ben Bernanke i förra veckan "Operation Twist" som sitt senaste försök att genom penningpolitik sparka igång ekonomin.

2008 sänkte Federal Reserve raskt styrräntan till "nära noll" (0 - 0,25 procent) i ett första försök att stimulera den vacklande ekonomin och när det inte räckte till tog man till så kallade kvantitativa lättnader (quantitative easing, QE). Hösten 2010 lanserade man så nästa paket med kvantitativa lättnader (QE2).

Facit av dessa åtgärder är att de har drivit upp priserna på finansiella tillgångar (t.ex. aktier) och råvaror, vilket lett till vinster för de rika, men högre levnadskostnader för de fattiga, inte bara i USA utan även i hela världen. Man har inte lyckats få igång kreditdriven konsumtion i tillräcklig omfattning för att dra igång ekonomin igen, vilket torde bero på att USA har nått ett stadium av kreditmättnad. Fed kan inte tvinga banker att låna ut eller hushåll att låna - det blir "pushing on a string". En centralbank som vill dra i handbromsen vid alltför stark tillväxt kan lätt göra det genom att höja räntan, alltså "dra i snöret", men att tvinga fram tillväxt med monetära åtgärder är i dagsläget som att försöka skjuta på ett snöre.

I Sverige har man dock lyckats stimulera kredittillväxten ett tag till genom den drastiska räntesänkningen 2008, men här tycks vi också börja nå ett stadium av kreditmättnad. Tillväxttakten för hushållens skulder var i augusti bara 6,2 procent, mot 6,4 procent i juli. Tillväxttakten har sjunkit sedan början av 2010, även om vi ännu har en bra bit kvar till att hushållskrediterna bara ökar i takt med inflationen.

Så vad ska då en centralbank göra idag? I augusti annonserade Federal Reserve att de skulle hålla styrräntan orörd på "nära noll" till åtminstone mitten av 2013, vilket inte var mycket att komma med. Därav det nya monetära experimentet med "operation twist", som går ut på att lägga om löptiden i centralbankens obligationsportfölj. Man ska köpa amerikanska statspapper med löptid mellan sex och 30 år för 400 miljarder dollar, och samtidigt sälja papper med löptid upp till tre år för samma belopp. På så sätt vill man trycka ner de långa räntorna, vilka i sin tur påverkar bolåneräntorna. Fed hoppas att genom att sänka de långa räntorna (vilket gör det billigare för företag och hushåll att låna) få fart på konsumtionen. Fast även detta försök lär nog inte lyckas, då det allmänna ekonomiska läget i USA varken uppmuntrar presumtiva låntagare att ta mer lån eller bankerna att vilja låna ut mer och den sjunkande sysselsättningen i arbetslivet dessutom minskar gruppen av presumtiva låntagare. Jag skrev om läget i USA i maj och det har inte särskilt blivit bättre sedan dess.

"Operation Twist" kommer att få flera mindre trevliga bieffekter och Bernanke och övriga ledamöter i FOMC (det råd inom Fed som sätter räntan) lär knappast vara omedvetna om dem, men de hoppas uppenbarligen att fördelarna ska uppväga nackdelarna.

Bankernas lönsamhet lär minska, eftersom de har sin inlåning till korta löptider och utlåningen till långa löptider. Pressar man ner räntan på långa löptider minskar alltså den differens mellan räntan på utlåning och inlåning som bankerna lever på. Här agerar alltså Federal Reserve på ett sätt som uppenbarligen missgynnar bankerna - de tänker alltså inte bara på att gynna bankirerna utan är nu tydligen så vilsna i sin monetära politik att de försöker med lite annorlunda åtgärder bara för att se om det lyckas bättre än tidigare QE-försök.

En trolig i någon mening positiv effekt av "Operation Twist" blir att amerikanska staten kan finansiera även lån på längre löptider till lägre ränta, vilket påverkar balansen i statsbudgeten positivt.

I Sverige har vi den senaste veckan kunnat läsa om solvensproblemen för den tradtionella pensionsförvaltningen hos många livbolag på grund av dels fallande börser och dels det låga ränteläget. I USA finns motsvarande problem och trycker man med "Operation Twist" ner de långa räntorna förvärrar det situationen för redan hårt trängda pensionsfonder.

Det ser nu alltså inte ut som om Federal Reserve kommer att försöka med några fler kvantitativa lättnader, fastän många tagit för givet att det skulle komma en "QE3". Därmed kan vi för tillfället utesluta spekulationer om hög inflation eller hyperinflation i dollarn och snarare se deflation där då det fortfarande pågår en avskuldning hos hushållen, som troligen tar ytterligare fart när USA åter går in i recession. Frågan är då om det hemska deflationsspöket får ledamöterna i FOMC att ta till QE3, eller om de uppgivet konstaterar att av två onda ting så har QE värst bieffekter och därför står ut med deflation.