Slut på lågränteeran?

Så meddelade USA:s centralbank Federal Reserve idag att man höjer styrräntan med 0,25 procentenheter, precis som förväntat. Det är första gången sedan mitten av 2006 som man höjer styrräntan och framförallt första gången sedan styrräntan i december 2008 i samband med finanskrisen sänktes till nära noll. Sedan dessa har den legat i intervallet 0-0,25 procent.

Till synes motsägelsefullt stiger USA-börserna på beskedet (efter att initial ha fallit en liten bit) - normalt brukar ett högre ränteläge betyda att företagens vinstutsikter försämras och börserna därför faller. Istället tar aktiemarknadens aktörer beskedet som ett styrketecken för USA:s ekonomi.

Det vi ser idag skulle kunna vara ett historiskt skifte - se diagrammet nedan över Feds styrränta från 1954.

Notera hur räntan långsiktigt steg 1954-1981 för att därefter påbörja en lång (om än ojämn) nedgång.

Den stora frågan nu är om det vi ser verkligen är en trendvändning. Vi kan se på exemplet Japan, vars centralbank 2001 sänkte räntan till nära noll. 2006-2007 provade de att höja styrräntan en bit, men var 2008 tvungna att åter sänka räntan, se diagrammet nedan.

Det finns en risk att USA kommer att få liknande resultat - först några månaders försök att höja räntan i små steg och sedan när nästa finanskris slår till åter en sänkning till nära noll.

Men det kan som sagt också hända att det vi nu ser är början på en trendvändning. Mycket är osäkert i dagens finansiella system och många "konstiga" saker har hänt sedan finanskrisen 2008.

Vi får se framöver hur fortsättningen blir, men jag gissar dock att räntehöjningen blir en tillfällig trend och att Fed tvingas sänka räntan igen efter några månader när nästa recession eller finanskris slår till. Jag tror alltså inte att det är någon trendvändning vad gäller ränteläget annat än tillfälligt. Men skulle det visa sig att det faktiskt är slutet på lågränteeran vi ser så kommer världens finansiella system att hamna i en helt ny fas - en svårbedömd sådan.

Vad gäller valutan är dock reaktionen på räntebeskedet mer normal - höjd ränta ger starkare USA-dollar, även om det inte är några stora rörelser - valutamarknaden tycks ha väntat sig räntehöjningen och till stor del tagit ut den i förskott.

Omedelbara effekter av den höjda räntan är som sagt att dollarn blir dyrare. Detta leder i sin tur till att alla som har krediter i dollar får svårare att betala tillbaka dem. Det gäller exempelvis Brasilien, som har världens näst största dollarskuld. Överhuvudtaget kommer råvaruekonomier och "framväxande marknader" såsom Ryssland, Turkiet, Venezuela, Nigeria och Sydafrika att drabbas när dollarn blir starkare. Det i sin tur kan leda till nästa finanskris, som isåfall kan ta sin början i dessa länder.

Brasilien ligger redan risigt till, vilket jag skrev om för några månader sedan. BNP förväntas sjunka 3,7 procent i år och prognosen för nästa år ligger på en nedgång på 2,5 procent. Fitch har idag sänkt kreditvärderingen av Brasiliens statsskuld till skräpstatus. Det beror även på att landet dras med stora underskott i statsfinanserna - runt 7 procent av BNP - och därmed stigande statsskuld. Detta lär inte bli bättre när BNP sjunker.

Kommer Fed att höja räntan?

Kommer USA:s centralbank Federal Reserve att höja sin styrränta vid dagens räntebesked?
Det är dagens stora fråga för finansmarknaderna.
Det enkla svaret är: Nej!

Det mer komplicerade svaret kommer här nedan.

Visserligen har Fed länge pratat om att börja höja styrräntan, men det är bara tomt prat för att försöka ingjuta något slags förtroende för ekonomin. Det förhåller sig så att de extremt låga räntorna är det enda som håller världsekonomin uppe. Minsta räntehöjning skulle ge en kaskad av följdeffekter på alla finansmarknader och i förlängningen på den reala ekonomin.

Ser man på avkastningskurvan för USA:s statsobligationer ser man också att obligationsmarknaden på intet sätt prisar in en räntehöjning och obligationsmarknaden brukar oftast ha rätt. Skulle Fed gå emot obligationsmarknaden denna gång skulle de förutom de direkta effekterna av räntehöjningen också orsaka en brutal överraskning för finansmarknaderna. Diagrammet nedan visar avkastningskurvan igår samt för ett år sedan.

Det som har hänt det senaste året är att räntan på långa löptider (5 år och längre) sjunkit något, medan räntan på löptiderna 3 månader upp till 3 år stigit något. Dock ligger räntan på enmånaders statspapper stadigt kvar på 0 procent, 3 månaders ligger på 0,06 procent och 6 månaders ligger på 0,25 procent. Ingen räntehöjning inprisad alltså, trots att det kan komma framöver om räntorna på korta löptider stiger ytterligare.

Pekka Kääntä på resonerar på Placera.nu kring argument för och emot räntehöjning.

"Arbetslösheten har sjunkit till 5,1 procent och det är en nivå där löneökningarna börjar ta fart, något det redan finns små tecken på."

Kääntä tittar på fel siffra! "Arbetslöshet" är en siffra som är hårt manipulerad, då den visar hur stor del av "arbetskraften" som är arbetslösa, inte hur stor del av den arbetsföra befolkningen som inte har ett jobb. Bättre då att se på sysselsättningsgraden (andelen av befolkningen i arbetsför ålder som har jobb), som är mycket svårare att manipulera. Sysselsättningsgraden har endast återhämtat sig marginellt efter det jättelika tappet i samband med finanskrisen, se diagrammet nedan.

Även hushållens reala medianinkomst har bara återhämtat sig marginellt, se diagrammet nedan.

Vad gäller de små tecknen på att löneökningarna tar fart, så är de verkligen små, se diagrammet nedan.

Visserligen kan man se ett litet upptick på slutet, men perioden sedan finanskrisen 2008 har i USA präglats av lönestagnation.

Sammantaget uppvisar USA:s ekonomi inga större tecken på reell återhämtning och inte heller att den skulle klara sig utan nollränta.

"Inflationstakten ligger visserligen på låga 0,2 procent men rensat för volatila energi- och livsmedelspriser ligger kärninflationen på 1,8 procent. Det är sannolikt en viktigare signal för centralbanksledningen."

Även här går Kääntä liksom för arbetslösheten vilse i den officiella statistikens dimridåer. "Core inflation" infördes för att slippa låtsas om stigande energi- och livsmedelspriser. I själva verket är det energi (och i viss mån livsmedel) som är kärnan i prisbilden, då energi behövs till all aktivitet i ekonomin.

En brasklapp måste jag dock lägga in vad gäller min tro att Fed inte höjer styrräntan idag. Det kan hända att de bara för att behålla sin trovärdighet gör ett provskott och höjer styrräntan minimalt, till exempel med fem punkter (0,05 procent). Jag tror dock att det är osannolikt. Skulle de trots allt göra det kommer redan chockvågorna av denna signal att slå mot världens finansmarknader på ett sätt som får Fed att raskt återgå till nollränta.

Nå, vi får se klockan 20 svensk tid vad som händer.

Mer kris för USA:s skifferolja

Igår hade Bloomberg en artikel som talar klarspråk om hur USA:s centralbank Federal Reserves näranollränta skapat en bubbla i skifferoljeproducenterna.

Sedan början av 2010 har energiföretag i USA tagit upp 550 miljarder dollar i obligationer och lån, vilket de kunnat göra tack vare att Federal Reserve tryckt ner ränteläget inte bara med näranollränta utan även genom kvantitativa lättnader. Därutöver tillkommer såklart alla pengar som tagits in i nyemissioner. De nedtryckta räntorna har uppmuntrat investerare att satsa pengar i obligationer med hög avkastning. Hög avkastning innebär som bekant hög risk och CreditSights förutser nu att så många som åtta procent av skräpobligationerna i energibranschen kommer att drabbas av inställda betalningar nästa år.

Det senaste halvåret har dock låneräntorna för energibolag stigit snabbt - räntan på skräpobligationer har stigit från 5,7 procent i juni till 9,5 procent nu, vilket är den högsta nivån på över fem år. Detta orsakas förstås av oljeprisets snabba fall. Den amerikanska WTI-oljan har fallit omkring 45 procent i pris sedan toppen i juni.

De högre räntorna och det lägre oljepriset gör som jag påtalat förut att oljebolagen inte längre satsar lika mycket på nya borrningar. Därför tar de inte heller några nya lån och minst tre energiföretag har redan i år skjutit upp planerade obligationsutgivningar på grund av det högre ränteläget.

Att skifferoljebolagen stoppat borrningarna är också uppenbart för den som uppmärksammade nyheten i förra veckan att antalet borrningstillstånd fallit med 40 procent från oktober till november. Om några månader kan vi därför räkna med att även antalet borriggar minskar kraftigt i USA, vilket i sin tur drabbar de företag som hyr ut dessa.

Eftersom skifferoljebrunnars produktion faller tämligen snabbt kommer också de stoppade borrningarna att inom kanske ett år leda till lägre oljeproduktion i USA.

Investeringar i skräpobligationer som skulle ge hög avkastning visar sig nu vara surdegar. De som investerade i Energy XXI, som fått in över 2 miljarder dollar på obligationer de senaste åren har till exempel fått se värdet på sina obligationer sjunka med 40 procent sedan september i år.

Många av företagen i USA:s skifferoljebubbla har också negativa kassaflöden. Exempelvis spenderar Midstates Petroleum 1,15 dollar på borrning för varje dollar de tjänar på att sälja olja och gas. Deras obligationer har halverats i värde sedan början av september.

Vi som har varit med ett tag känner igen fenomenen med negativa kassaflöden, nyemissioner och företag som lever på lån från IT-bubblan runt år 2000. Ett skräckexempel i dagens skifferoljebubbla är Sanchez Energy, som aldrig har haft ett positivt kassaflöde - även detta känns som ett eko från IT-bubblan.

Den riktigt allvarliga likviditetskrisen för energiföretagen kommer troligen i mars eller april, när bankerna räknar om hur mycket de får låna på sina kreditlinor baserat på värdet av deras oljereserver. Detta förstås förutsatt att oljeprisets trend inte plötsligt, hastigt och oväntat vänder uppåt.

Krisen för USA:s skifferolja drabbar inte bara inom landet. Även Australiensiska Red Fork Energy har drivits till konkurs på grund av sina satsningar i amerikansk skifferolja och skiffergas.

Skifferoljan bekräftas allt mer som en nu sprucken bubbla och det är tydligt att denna bubbla har blåsts upp av USA:s evigt bubbelblåsande centralbank Federal Reserve.

Manipulerade aktiemarknader?

Begrunda följande diagram över utvecklingen för det amerikanska storbolagsindexet S&P 500 sedan bottnen i början av 2009.

Notera särskilt hur vi sedan slutet av 2012 haft en lång uppgång, som endast brutits av små nedgångar. Det går lätt att dra en linje längs ovansidan och en längs nedansidan för att få fram en kanal som indexet hållit sig inom. Sedan den relativt kraftiga nedgången sommaren 2011 ser volatiliteten för aktiemarknaden ut att ha minskat rejält. Varje svängning nedåt ser ut att bli allt mindre. Vad beror detta på?

Hur aktiemarknaderna går beror idag till stor del på hur centralbankerna hanterar penningflödena. Det verkar som om USA:s centralbank Federal Reserve "Fed" nu hittat en "perfekt" recept för hur man ska få en stadigt stigande aktiemarknad utan alltför stora fluktuationer. Tillräckligt många av finansmarknadernas aktörer verkar även se det som trovärdigt. Det verkar finnas en tilltro till att Fed kommer att kväva varje antydan till nedgång i dess linda. Hurra! Vi har nått den perfekta jämvikten och går mot ett samhälle av evigt ökande välstånd.

Det nuvarande penningpolitikiska experimentet i USA kommer dock bara att hålla så länge det fungerar. Så länge marknaderna har förtroende för Fed:s penningpolitik kommer systemet att förbli stabilt, men så fort något inträffar som rubbar förtroendet så är det kört. Att undertrycka volatilitet i finansmarknader fungerar nämligen bara under en begränsad tid. Förr eller senare blommar alla obalanser ut.

Den specialintresserade rekommenderas att läsa mer i senaste Credit Bubble Bulletin från Doug Noland. Han påpekar bland annat att även underliggande fundamenta för aktiemarknaden påverkas av Fed:s penningpolitik - företagens vinster, som blåses upp av de kvantitativa lättnaderna.

Hur länge kan vi då förvänta oss att den nuvarande stabila uppgången fortsätter? När spricker den? Om vi ser på USA:s aktiemarknad i ett längre perspektiv ser det ut så här:

Det ser ut som om det varit längre uppgångar på cirka fem år, följda av större nedgångar. Den senaste uppgången har nu hållit på i drygt fem år, så tiden för nedgång är mogen. Dock ser det ännu inte ut att vara dags. Om ni tittar på det första diagrammet så ser ni att S&P 500 fortfarande bara har relativt små nedgångar och fortsätter i sin stabila trendkanal uppåt. Den dagen vi börjar att se större fluktuationer kan vi börja misstänka att upptrenden är slut. Men där är vi inte ännu.

Vad har hänt sedan 2008?

Veckans Credit Bubble Bulletin är som vanligt läsvärd och där beskriver Doug Noland bland annat utvecklingen sedan 2008:

Sedan augusti 2008 har Federal Reserves balansräkning svällt från omkring 900 miljarder till 4100 miljarder dollar. Bara de senaste 14 månaderna har Federal Reserves tillgångar skuttat upp med 1250 miljarder dollar. Det är helt enkelt osannolikt att det när Federal Reserve drar ner på så aggressiv monetär inflation inte kommer att få kraftiga effekter på USA:s och globala marknaders likviditetsdynamik. När allt kommer omkring så är redan "periferin" satt under press av den förändrade likviditetsbakgrunden. Medan tidsperspektivet och dynamiken för detta förblir osäkra, förväntar jag mig att riskaversion och minskning av belåningen smittar för att över tiden sprida sig till "kärnan".

De globala "belånade spekulationsaktörerna" skulle kunna ge den mest direkta överföringsmekanismen från tumultet på de framväxande marknaderna till USA:s finansmarknader. När belånade aktörer fångas i vacklande globala marknader, kommer deras reducerade riskaptit att påverka likviditeten i USA:s och andra marknader. Men så länge det fortfarande finns signifikanta kvantitativa lättnader från Federal Reserve och Bank of Japan, så finns fortfarande den rådande dynamiken från 2013 att "trubbel i periferin eldar på inflöden till kärnan", vilket formar marknadernas handel.

Det finns även kraftfull spekulativ bubbeldynamik som tenderar att bortse från fundamentala försämringar för en tid. Att blankare tvingas köpa tillbaks och att hedgar trappas ner tenderar också att skapa "björnmarknadsrallyn", som lätt tolkas som positiva marknadssignaler. Så idag finns kraftfulla "tvärvindar" på marknaden. Med tiden väntar jag mig emellertid att dessa krafter kommer att försvagas efterhand som den mer typiska dynamiken "periferi till kärna" får upp farten.
[...]
Över 5000 miljarder av företagsskulder har getts ut sedan krisen 2008. Operationer från Federal Reserve och andra centralbanker har tryckt ner globala räntor och tryckt ihop riskpremierna.

För exempel på nedtryckta räntor och riskpremier, se på hur Italiens och Spaniens statsskuldsräntor tryckts ner till de lägsta nivåerna på många år.

Turkiets chockhöjning - global men kortvarig effekt

Igår kväll skrev jag om hur Turkiets centralbank chockhöjde styrräntan från 4,5 till 10,0 procent. Detta gjorde att den turkiska liran förstärktes från 2,25 lira/dollar till som lägst 2,16. Nu har den dock nästan återtagit sin gamla nivå, då den närmar sig 2,14 lira/dollar. Den viktigaste nivån är dock de 2,38 lira/dollar som noterades som sämst häromdagen. Skulle den nivån åter passeras ser det illa ut med förtroendet för Turkiets ekonomi och i förlängningen för övriga tillväxtländer.

Turkiets räntehöjning gav en global effekt då den japanska yenen försvagades och aktiemarknaderna steg. Även den sydafrikanska valutan rand förstärktes snabbt, men har redan idag åter försvagats till sämre än de nivåer som rådde igår. Den indiska valutan rupee hade redan stärkts igår av Indiens mer måttliga räntehöjning. Argentinas peso påverkades däremot inte särskilt, då landet har sina alldeles egna orsaker till dåligt förtroende.

Nu är det ikväll dags för nytt besked från den amerikanska centralbanken Federal Reserve, vilket lär avgöra fortsättningen. Kommer Fed att trappa ner på tillgångsköpen? Isåfall blir det också utför för "tillväxtmarknaderna". Annars kan vi kanske får se några dagars stabiliseringspaus på de finansiella marknaderna innan verkligheten åter gör sig påmind. Låt mig gissa att Fed kommer att vara mycket försiktiga i sitt uttalande ikväll och vänta lite med att trappa ner tillgångsköpen - de vill inte störa redan oroliga marknader mer än nödvändigt.

Vad vi ser är att de globala finansmarknaderna behöver ständigt återkommande "fixar" för att hålla sig uppe.

Kan skulderna i USA öka mer?

USA:s statsskuld ökar stadigt. Totalt ligger statsskulden enligt US Debt Clock på närmare 17 biljoner dollar, vilket är 106 procent av BNP och en explosionsartad ökning sedan 10 biljoner vid slutet av 2008. Statsskulden är drygt 53 000 dollar per invånare.

Omkring 29 procent av statsskulden innehas dock av olika statliga institutioner - mest fonder på den sociala sidan. Vissa anser att man bör räkna bort dessa, men då försvinner ju även "tillgångar" som nog dessa institutioner räknar med.

Centralbanken Federal Reserve (Fed) ägnar sig som bekant åt så kallade kvantitativa lättnader (QE), vilket innebär att de köper upp bland annat amerikanska statsobligationer. Denna QE innebär ett stöd för USA:s statsfinanser och också ett stöd till obligationsmarknaden, där räntorna på USA:s statsobligationer hålls konstgjort låga (och därmed priserna på dem höga). Det har varit mycket diskussion och oro på finansmarknaden för om Fed skulle avsluta denna QE på något sätt. Men kan QE fortsätta hur länge som helst?

ZeroHedge noterar åter att Feds andel av den totala marknaden för statsobligationer är mycket stor och ökar snabbt. Fed äger nu 31,9 procent av alla marknadens statsobligationer, och den senaste veckan ökade detta innehav med 0,3 procentenheter. Fortsätter denna trend skulle Fed om fyra år och fyra månader äga 100 procent av statsobligationerna, vilket förstås är orimligt. Därför är ett slut på QE vid något datum framöver något vi kan vara säkra på.

Stora andelar av USA:s statsobligationer ägs också av utländska centralbanker, med Kina och Japan i spetsen. Dessa innehav rubbas inte särskilt fort. Endast en vissa andel av obligationerna återstår därför på den "fria" marknaden. Statsobligationer behövs som "smörjmedel" på finansmarknaderna, då dessa "högkvalitativa" obligationer används som säkerheter vid exempelvis de viktiga repo-transaktionerna. Problemet nu är att det är brist på "högkvalitativa" obligationer som kan användas som säkerheter.

Vi kan alltså se att QE måste avslutas eller minskas någon gång framöver, men samtidigt är det inte särskilt attraktivt för USA att avsluta detta, då det kommer att ge en mängd negativa ekonomiska effekter. För vem ska då köpa statsobligationerna? USA har alltså målat in sig i ett finansiellt hörn.

Ett annat skuldproblem i USA är studieskulderna. Kostnaderna för att gå på högre utbildning har ökat med 538 procent sedan 1985, medan KPI under samma period bara ökat med 121 procent. Som jämförelse har sjukvårdskostnaderna i USA ökat med 286 procent sedan 1985 och det pekas mycket på hur detta gjort sjukvården alldeles för dyr. Högre utbildning har blivit absurt dyr i USA och detta gör att studieskulderna också blir mycket höga. Detta har i kombination med hög arbetslöshet de senaste åren lett till att andelen studielån där avbetalningarna inte sker som de ska ökat kraftigt, från omkring 9,5 procent 2010 till nu 12,4 procent. Särskilt det senaste året har ökningen gått snabbt. Till detta ska läggas att hela 43,5 procent av studielånen fått uppskov med betalningarna. Lån med uppskov har växt 70 procent från 2007 till 2012. Under den perioden växte också den totala mängden studielån med 30 procent. Vi väntar bara på att den ohållbara situationen för amerikanska studielån ska brisera på allvar.

Vad gäller de privata företagens lån i USA, så börjar de närma sig farliga nivåer igen. Dock har företagens obligationsutgivning drabbats av plötslig torka i augusti och globalt fallit till den lägsta nivån på fem år. Inte ett gott tecken.

Räntorna på bolån har den senaste tiden ökat i USA, vilket fått köparna att "trampa på bromsen". Sedan början av maj har bolåneansökningarna minskat 14 procent.

Och så har vi skulderna hos delstater och kommuner i USA, så kallade "munis". Där är situationen knappast ljusare efter Detroits stora betalningsinställning. Räntorna på obligationer från "munis" har stigit i augusti. Många fonder har alltså då gjort förluster på sina innehav av dessa obligationer.

Ett exempel på något som skulle kunna kallas "USA:s Grekland" kom upp nyligen, nämligen Puerto Rico. Ön tillhör USA, men är inte en delstat, utan ett självstyrande territorium.

Puerto Rico tvingas nu att betala höga räntor för att finansiera sitt offentliga underskott, vilket ytterligare spär på budgetunderskottet. Puerto Rico har också en hög arbetslöshet - 13,5 procent jämfört med ett genomsnitt på 7,4 procent för USA. Öns ekonomi har också krympt med 4,5 procent det senaste året, vilket knappast förbättrar skatteintäkterna och de offentliga finanserna. Politikerna har vidtagit åtgärder genom att höja skatterna och öka pensionsåldern. Vi känner igen detta från krisländerna i södra Europa och dessa åtgärder lär med största sannolikhet krympa öns BNP ytterligare.

Sammanfattningsvis ser det alltså åter ut som om USA nått ett stadium av skuldmättnad, med alla de implikationer detta har för finansmarknaderna och ekonomin i stort.

QE3 - intressant experiment

Idag annonserade USA:s centralbank Federal Reserve att man kommer att inleda ett tredje program av så kallade kvantitativa lättnader (kallat QE3). Det ska rent praktiskt gå till så att man för 40 miljarder dollar per månad ska köpa upp så kallade MBS (Mortgage Backed Securities, alltså bostadsobligationer). Fed sätter inte någon bortre gräns för hur länge detta ska pågå, utan kommer att fortsätta så länge de finner det nödvändigt. Federal Reserves chef Ben Bernanke säger att det kommer att pågå tills USA:s ekonomi börja uppvisa en stabil tillväxt.

För det första kan man fråga sig om USA:s ekonomi inom överskådlig tid åter kommer att uppvisa stabil tillväxt. Det kan ju mycket väl ha hänt att världen nått de tillväxtens gränser som förr eller senare dyker upp. För ekonomisk tillväxt kräver ökad energianvändning och åtminstone oljeproduktionen i världen har stagnerat de senaste åren.

Nåja, om vi bortser från kopplingarna energi/ekonomi/tillväxt finns det även rent ekonomiskt intressanta aspekter på QE3-experimentet. Det sätt som Fed utövar sin QE3 på är att köpa upp MBS. MBS bygger på krediter, nämligen bolån som vanligt folk tar för att köpa sig en bostad. Fed hoppas alltså på att man genom att köpa MBS ska göra det billigare att ta bolån och att därmed fler ska göra det eller att folk ska ta större bolån. Men om amerikanerna i gemen är "brända" och inte längre är villiga att utöka bolånestocken, så kommer QE3 i nuvarande form inte att ha effekten att utöka mängden krediter och i förlängningen penningmängden. Ser man på bolånen i USA, så har totalsumman minskat de senaste åren, för första gången sedan 1952, vilket är ett trendbrott av historiska proportioner. Kommer summan att vända upp igen på grund av QE3? Troligen inte, anser jag - amerikanerna varken vill eller kan ta på sig mer bolån.

Så vilka effekter kommer då QE3 i form av köp av MBS att få? Om mängden bolån hålls konstant eller krymper, så kommer Feds köp av MBS rimligtvis att driva ner räntorna på MBS och då i förlängningen räntorna på bolån. Hushållen kommer då (i genomsnitt) inte att tyngas lika mycket av räntebetalningar. Därmed borde hushållen få mer pengar över att använda till annat. Frågan är om det kommer att räcka för att sparka igång mer konsumtion, vilket skulle dra igång USA:s konsumtionsdrivna ekonomi, eller om det extra utrymmet för hushållen kommer att användas till att spara pengar. Om det nu ser ut som om USA:s ekonomi kommer att krympa igen på grund av andra faktorer, så kanske QE3 bara kompenserar för krympningen.

En annan effekt är att Fed kommer att äga en allt större andel av utestående MBS (förutsatt att den totala mängden hålls konstant eller krymper). Nu hittar jag inte siffror på hur mycket MBS det finns totalt utestående, men Fed äger idag drygt 800 miljarder dollar i MBS och bankerna äger runt 1340 miljarder dollar i MBS. Totalt finns det som ni ser i diagrammet ovan nästan 10 000 miljarder dollar i bolån, men alla dessa har inte motsvarande MBS.

Hursomhelst är alla dessa "nya QE3-pengar" fortfarande skapade som lån som någon dag ska betalas tillbaka. Vi får se hur det blir - hyperinflation, inflation eller deflation. Eftersom det fortfarande i grunden handlar om krediter tror jag att det förr eller senare blir en deflationschock à la 1930-talet. Det ska dock bli intressant att se hur utfallet blir av QE3, nu när experimentet har satts igång i verkligheten.

Aktiemarknaderna tog ett glädjeskutt uppåt efter beskedet, liksom ädelmetallerna. Frågan är dock hur långvarig denna effekt blir. Beskedet borde till stor del ha varit inprisat tidigare.

Vilsen centralbank?

Som ni säkert läst sjösatte USA:s centralbank Federal Reserve under ledning av Ben Bernanke i förra veckan "Operation Twist" som sitt senaste försök att genom penningpolitik sparka igång ekonomin.

2008 sänkte Federal Reserve raskt styrräntan till "nära noll" (0 - 0,25 procent) i ett första försök att stimulera den vacklande ekonomin och när det inte räckte till tog man till så kallade kvantitativa lättnader (quantitative easing, QE). Hösten 2010 lanserade man så nästa paket med kvantitativa lättnader (QE2).

Facit av dessa åtgärder är att de har drivit upp priserna på finansiella tillgångar (t.ex. aktier) och råvaror, vilket lett till vinster för de rika, men högre levnadskostnader för de fattiga, inte bara i USA utan även i hela världen. Man har inte lyckats få igång kreditdriven konsumtion i tillräcklig omfattning för att dra igång ekonomin igen, vilket torde bero på att USA har nått ett stadium av kreditmättnad. Fed kan inte tvinga banker att låna ut eller hushåll att låna - det blir "pushing on a string". En centralbank som vill dra i handbromsen vid alltför stark tillväxt kan lätt göra det genom att höja räntan, alltså "dra i snöret", men att tvinga fram tillväxt med monetära åtgärder är i dagsläget som att försöka skjuta på ett snöre.

I Sverige har man dock lyckats stimulera kredittillväxten ett tag till genom den drastiska räntesänkningen 2008, men här tycks vi också börja nå ett stadium av kreditmättnad. Tillväxttakten för hushållens skulder var i augusti bara 6,2 procent, mot 6,4 procent i juli. Tillväxttakten har sjunkit sedan början av 2010, även om vi ännu har en bra bit kvar till att hushållskrediterna bara ökar i takt med inflationen.

Så vad ska då en centralbank göra idag? I augusti annonserade Federal Reserve att de skulle hålla styrräntan orörd på "nära noll" till åtminstone mitten av 2013, vilket inte var mycket att komma med. Därav det nya monetära experimentet med "operation twist", som går ut på att lägga om löptiden i centralbankens obligationsportfölj. Man ska köpa amerikanska statspapper med löptid mellan sex och 30 år för 400 miljarder dollar, och samtidigt sälja papper med löptid upp till tre år för samma belopp. På så sätt vill man trycka ner de långa räntorna, vilka i sin tur påverkar bolåneräntorna. Fed hoppas att genom att sänka de långa räntorna (vilket gör det billigare för företag och hushåll att låna) få fart på konsumtionen. Fast även detta försök lär nog inte lyckas, då det allmänna ekonomiska läget i USA varken uppmuntrar presumtiva låntagare att ta mer lån eller bankerna att vilja låna ut mer och den sjunkande sysselsättningen i arbetslivet dessutom minskar gruppen av presumtiva låntagare. Jag skrev om läget i USA i maj och det har inte särskilt blivit bättre sedan dess.

"Operation Twist" kommer att få flera mindre trevliga bieffekter och Bernanke och övriga ledamöter i FOMC (det råd inom Fed som sätter räntan) lär knappast vara omedvetna om dem, men de hoppas uppenbarligen att fördelarna ska uppväga nackdelarna.

Bankernas lönsamhet lär minska, eftersom de har sin inlåning till korta löptider och utlåningen till långa löptider. Pressar man ner räntan på långa löptider minskar alltså den differens mellan räntan på utlåning och inlåning som bankerna lever på. Här agerar alltså Federal Reserve på ett sätt som uppenbarligen missgynnar bankerna - de tänker alltså inte bara på att gynna bankirerna utan är nu tydligen så vilsna i sin monetära politik att de försöker med lite annorlunda åtgärder bara för att se om det lyckas bättre än tidigare QE-försök.

En trolig i någon mening positiv effekt av "Operation Twist" blir att amerikanska staten kan finansiera även lån på längre löptider till lägre ränta, vilket påverkar balansen i statsbudgeten positivt.

I Sverige har vi den senaste veckan kunnat läsa om solvensproblemen för den tradtionella pensionsförvaltningen hos många livbolag på grund av dels fallande börser och dels det låga ränteläget. I USA finns motsvarande problem och trycker man med "Operation Twist" ner de långa räntorna förvärrar det situationen för redan hårt trängda pensionsfonder.

Det ser nu alltså inte ut som om Federal Reserve kommer att försöka med några fler kvantitativa lättnader, fastän många tagit för givet att det skulle komma en "QE3". Därmed kan vi för tillfället utesluta spekulationer om hög inflation eller hyperinflation i dollarn och snarare se deflation där då det fortfarande pågår en avskuldning hos hushållen, som troligen tar ytterligare fart när USA åter går in i recession. Frågan är då om det hemska deflationsspöket får ledamöterna i FOMC att ta till QE3, eller om de uppgivet konstaterar att av två onda ting så har QE värst bieffekter och därför står ut med deflation.

Hasardspelet kvantitativa lättnader

ZeroHedge tipsar om och citerar en analys av ekonomen Richard Koo från Nomura. Här tänkte jag sammanfatta det som sägs där så att ni förhoppningsvis förstår mer.

USA (och Storbritannien med flera) befinner sig sedan Finanskrisen i ett slags deflationssituation. Hushållens skulder minskar och (de icke-finansiella) företagens skulder står ganska still. Detta beror på en ovilja och oförmåga att låna mer pengar, efter den skuldmättnad som drabbat USA:s ekonomi. Även fast räntorna i USA alltså befinner sig på historiskt låga nivåer kan och vill inte den privata sektorn låna mer pengar, eftersom de i många fall befinner sig "under vatten", d.v.s. med skulder som överstiger tillgångarnas värde. Detta blir resultatet när en bubbla spricker - tillgångarnas värde faller ihop, medan skulderna kvarstår. Dessutom har bankerna sina egna balansräkningsproblem och har därför ofta svårt att låna ut. Dessa problem syns också i att finanssektorns skulder minskat snabbt. När skulderna minskar så skapas inte längre nya pengar som sätts in på banker och därmed blir en del av penningmängden.

Trots den privata sektorns avskuldning har penningmängden fortsatt att öka i USA. Detta beror på att statens skulder har ökat rekordsnabbt. I och med att staten spenderar dessa pengar kommer de till slut att hamna på ett bankkonto någonstans och öka penningmängden. De totala skulderna (exklusive finanssektorn) ökar alltså fortfarande, men denna ökning (och ökningen av penningmängden) hålls alltså bara uppe av staten. Skulle staten börja dra åt svångremmen skulle penningmängden krympa, alltså riktig deflation.

Den amerikanska statens skuldökning har till allra största delen finansierats av centralbanken Federal Reserve sedan QE2-programmet för "kvantitativa lättnader" inleddes i höstas. Federal Reserve har sagt att QE2 inte skulle leda till en kraftig ökning av penningmängden och det har det inte heller. Istället har QE2 alltså bara motverkat den krympning av penningmängden som vi annars hade sett i USA. Det primära syftet med QE2 var istället att genom en portföljomviktningseffekt (portfolio rebalancing effect) skapa en "rikedomseffekt" (wealth effect) som skulle sparka igång ekonomin. Portföljomviktningseffekten fungerar så att om Federal Reserve köper på sig stora mängder av en tillgång (i detta fall statsobligationer med längre löptider) så stiger priset på den tillgången. Det får privatinvesterare att vikta om sina investeringar till andra tillgångsslag, vilket i sin tur leder till att även de stiger i pris. Att olika finansiella tillgångar stiger i pris hoppas man i sin tur leder till en "rikedomseffekt". När folk ser att de har mycket pengar i aktier eller fonder känner sig rikare och konsumerar därmed mer, vilket skulle kunna dra igång ekonomin.

Vad hände då? Eftersom den privata sektorn under tiden höll på att avskulda sig (eller åtminstone inte ta mer lån) fanns det inte längre en ökande marknad av obligationer från privata utgivare att investera i. I och med att Federal Reserve köpte statsobligationer i ungefär samma takt som staten gav ut nya fanns inte heller den marknaden tillgänglig. Därmed kvarstod för privata investerare och fonder bara att sätta pengarna i fastigheter, aktier eller råvaror. Fastigheter är som bekant på väg ut ur en gigantisk bubbla i USA och känns troligen i dagsläget inte som en särskilt attraktiv investering för de flesta, då det dessutom fortfarande finns stora överskott av outnyttjade fastigheter. Därmed återstår bara aktier och råvaror. Vilka tillgångsslag är det som ökat starkt sedan i höstas?

Har då Federal Reserves och Bernankes storsatsning med hasardspelet QE2 lyckats? Nej. Bostadsbyggandet minskar återigen och arbetslösheten är fortfarande hög. Visserligen har industriproduktionen återhämtat sig ganska bra, men det beror nog mer på att QE2 har försvagat dollarn, och det har inte kunnat kompensera för alla de jobb som gått förlorade i andra sektorer.

Så frågan är hur länge hasardspelet kan fortsätta. QE2 ska enligt planen upphöra 1 juli. Kommer QE3 då? Som jag skrev för ett tag sedan.

Så vad händer då 1 juli? Som jag skrev när QE2 inleddes är det i det närmaste säkert att QE2 blir en jätteflopp som bara innebär pengar kastade i ett svart hål. USA:s ekonomi visar inte särskilt tecken på att kunna stå på egna ben om några månader och framförallt inte att även kunna skapa en tillräcklig efterfrågan på statsobligationer. Nej, efter QE II får vi nog se QE III, QE IV, o.s.v. Alla kommer förstås att annonseras som "tillfälliga" åtgärder. För de tre andra alternativen är gigantiska besparingar i USA:s statsfinanser, kraftigt höjda skatter, samt "omstrukturering" av statsskulden (alltså statsbankrutt). Inget av dessa tre alternativ ser särskilt attraktivt ut för USA:s styrande.

Det handlar alltså om att driva bubblan i aktier och råvaror vidare in absurdum. Men ju längre centralbankerna fortsätter med kvantitativa lättnader, desto hårdare blir det slutliga fallet. Risken är också att slutresultatet blir mycket värre än vad det hade blivit om man redan hösten 2008 hade låtit fler delar av finansslottet falla ihop och sedan inte genomfört några kvantitativa lättnader.

Även Storbritanniens centralbank har som bekant också genomfört kvantitativa lättnader och eftersom Storbritannien är en svagare spelare än USA är risken stor att deras "kvantitativa sufflé" faller ihop först. Det är därför jag brukar inkludera dem i BIGPISS-länderna (Belgien, Italien, Grekland, Portugal, Irland, Spanien, Storbritannien).

QE II, QE III, QE IV?

I onsdags skrev VD:n för PIMCO, världens största obligationsfondföretag, en intressant artikel om framtiden för USA:s statsskuld. Han tar upp vad han ser som de troliga förutsättningarna för att så kallade kvantitativa lättnader ska lyckas.

• Statsskulden måste i utgångsläget vara förhållandevis låg. Reinhart och Rogoff har i sin kända bok "This Time is Different" föreslagit att 80-90 procent av BNP är en gräns för hur stor statsskulden får vara innan den blir kontraproduktiv. Den måste alltså vara en bra bit under i utgångsläget för att inte bli för hög i slutet.
• Landet ifråga måste kunna "trycka" skuldsedlar som accepteras globalt.
• Kreditorerna måste tro på att framtida real tillväxt kommer att bli en lösning på de alltför höga nivåerna på budgetunderskott och statsskuld.

USA:s har redan passerat 90 procent av årlig BNP och det finns än så länge inga tecken på att de senaste tre årens rekordsnabba tillväxt skulle avta. Än så länge accepteras USA:s statsobligationer som global "hårdvaluta", men hur länge till? Och det där med framtida real tillväxt, hur ska det gå till så som det ser ut för USA idag?

Runt år 2000 vändes en trend av att USA minskade sin statsskuld i att den åter ökade som andel av BNP. År 2008 inleddes så ett helt nytt skede, då statsskulden började stiga i en takt som vi aldrig sett förut.

I höstas påbörjade USA:s centralbank Federal Reserve sin så kallade QE2, alltså att köpa på sig amerikanska statspapper. QE2 står för "Quantitative Easing 2", alltså "kvantitativa lättnader version 2". Vad detta innebär är att Federal Reserve blivit den störste finansiären av USA:s budgetunderskott och nu även blivit den störste innehavaren av amerikanska statspapper, då de gått om Kina.

I dagsläget köper Federal Reserve upp runt 70 procent av nyutgivna amerikanska statsobligationer, medan resterande 30 procent köps upp av utländska investerare. Men QE2-programmet ska enligt planen sluta 30 juni i år, och vad kommer att hända då? Då faller plötsligt köparen av 70 procent av de nyutgivna statsobligationerna bort. Bill Gross frågar sig.

Who will buy Treasuries when the Fed doesn't?

Vem kommer att köpa 70 procent av de amerikanska statsobligationerna när centralbanken inte längre gör det? Idag betalar USA löjligt låga räntor på sin gigantiska statsskuld och de kommer att öka tvärt den dag Fed slutar med QE2-programmet. Bill Gross anser att räntorna är omkring 1,5 procentenheter för låga om man jämför med den förväntade nominella BNP-tillväxten på 5 procent. För att underbygga denna slutsats hänvisar han till de typiska förhållandena mellan räntorna på olika statsobligationer, centralbanksräntan samt BNP-tillväxten.

Så vad händer då 1 juli? Som jag skrev när QE2 inleddes är det i det närmaste säkert att QE2 blir en jätteflopp som bara innebär pengar kastade i ett svart hål. USA:s ekonomi visar inte särskilt tecken på att kunna stå på egna ben om några månader och framförallt inte att även kunna skapa en tillräcklig efterfrågan på statsobligationer. Nej, efter QE II får vi nog se QE III, QE IV, o.s.v. Alla kommer förstås att annonseras som "tillfälliga" åtgärder. För de tre andra alternativen är gigantiska besparingar i USA:s statsfinanser, kraftigt höjda skatter, samt "omstrukturering" av statsskulden (alltså statsbankrutt). Inget av dessa tre alternativ ser särskilt attraktivt ut för USA:s styrande.

Nu har även Federal Reserve fått en lämplig syndabock att skylla på för att de kommer att tvingas fortsätta med kvantitativa lättnader, nämligen att revolterna i arabländerna drivit upp oljepriset så högt. Lita på att de kommer att utnyttja varje tillfälle att hitta yttre orsaker. Det skulle dock räcka med de fullständigt absurda skuldsättningsnivåerna för att USA:s ekonomi skulle vara på väg mot en längre tids tillbakagång. Här behövs inga högre råvarupriser, men de gör ju inte precis saken bättre.

Mycket riktigt sade Fed-chefen Bernanke i tisdags att

"uthålliga uppgångar i priset på olja och andra råvaror skulle innebära ett hot mot både den ekonomiska tillväxten och den allmänna prisstabiliteten, särskilt om det skulle få inflationsutsikterna att bli mindre väl förankrade"

Alla sågar QE2

Som de flesta som är det minsta intresserade av ekonomi vet vid det här laget så offentliggjorde USA:s centralbank Federal Reserve igår beslutet att köpa på sig amerikanska statspapper för ytterligare 600 miljarder dollar under de närmaste åtta månaderna. Detta kallas som bekant QE2, vilket står för "Quantitative Easing 2", alltså "kvantitativa lättnader version 2". Som Cornucopia påpekar kommer Fed därmed att "finansiera" större delen av USA:s budgetunderskott och snart bli störste innehavare av USA:s statsskuld när de går om Kina.

Hur kan någon tro på att USA:s ekonomi skulle ha något slags återhämtning framför sig när centralbanken tar till såna här extrema åtgärder? Och de kommer inte heller med några muntra framtidsutsikter.

Fed behöll sitt budskap om att omständigheterna talar för "exceptionellt låg" ränta under en utdragen (extended) period.

Men kommer inte QE2 att bidra till någon återhämtning i USA? En av Sveriges främsta analyserande ekonomijournalister, E24:s Per Lindvall, skriver följande.

Frågan är bara om ytterligare sänkningar av den femåriga statsobligationsräntan, som redan ligger på rekordlåga 1,17 procent, eller för den delen den tioåriga räntan, som ligger på 2,58 procent, kommer att ha någon märkbar effekt på de realekonomiska aktiviteterna hos amerikanska företag och hushåll. För det är knappast ränteläget som avskräcker företagen från att investera och hushållen från att konsumera.

I stället finns det en inte obetydlig risk att den tillförda likviditeten bara fungerar som en prispump på de finansiella marknaderna, där priset på aktier, obligationer och råvaror pressas upp av dessa nytryckta pengar, men att ”välståndseffekterna”, att hushållen skulle vilja konsumera en del av denna värdeuppgång begränsas av en insikt om att detta är en något artificiell uppgång.

En annan sannolik konsekvens är att likviditeten i sin jakt på avkastning letar sig till de hetare ekonomierna i tillväxtländerna och leder till att pressa upp dessa länders valutor, där dollarn försvagas i motsvarande grad. USA är visserligen betjänt av en svagare dollar för att befrämja sin export för att på så sätt minska sitt ohållbara bytesbalansunderskott.

Ungefär vad jag också sagt tidigare. QE2 kan tyckas vara en inflatorisk åtgärd, men var kommer inflationen att yttra sig i prisstegringar? Som Lindvall säger troligen på de finansiella marknaderna och då kanske framförallt i "tillväxtländerna". Så ökas i alla fall känslan av rikedom för dem som råkar äga aktier och sånt.

Claes Måhlén, Handelsbankens chefsstrateg för ränte- och valutaanalys, intervjuades av E24 inför Fed:s beslut och uttrycker liknande åsikter.

- Att bankernas utlåning skulle öka tror jag är osannolikt. Kreditefterfrågan på den amerikanska marknaden är och kommer att vara fortsatt låg, säger han.

Han tror istället att den mest positiva effekten av åtgärderna blir en svagare dollar. Något som i sin tur kommer att ha efterklang på den globala penningmarknaden.

- Fed exporterar sin penningpolitik till övriga länder. Också länder med fria växelkurser som Sverige tvingas sänka de egna räntorna för att behålla exportbalansen. Vi såg redan förra veckan att riksbankens agerande avspeglar förväntningarna på Fed.

Det sista stycket är en högst intressant observation. Hela världens centralbanker tvingas dansa efter Feds pipa! Snacka om USA-imperialism! Det är inte Coca Cola eller McDonald's som är de värsta USA-imperialisterna, utan Federal Reserve!

Till kritikerna sällar sig också ingen mindre än Bill Gross, VD för världens största obligationsfondföretag PIMCO. Trots att hans fonder är några av de stora vinnarna på QE2 varnar han i sitt senaste månadsbrev för att QE2 riskerar att vara helt bortkastat.

We at PIMCO join with Ben Bernanke in this diagnosis, but we will tell you, as perhaps he cannot, that the outcome is by no means certain. We are, as even some Fed Governors now publically admit, in a "liquidity trap," where interest rates or trillions in QEII asset purchases may not stimulate borrowing or lending because consumer demand is just not there. Escaping from a liquidity trap may be impossible, much like light trapped in a black hole. Just ask Japan.

Det finns helt enkelt ingen möjlighet för de amerikanska konsumenterna att låna mer, vilket leder till "likviditetsfällan" - ett svart hål som man inte kan ta sig ur. Trots att centralbanken tillför mer likviditet har det ingen effekt på den reala ekonomin. Han tar upp skräckexemplet Japan och betecknar till och med den amerikanska statsskulden som ett pyramidspel (Ponzi scheme).

Cheque writing in the trillions is not a bondholder’s friend; it is in fact inflationary, and, if truth be told, somewhat of a Ponzi scheme. Public debt, actually, has always had a Ponzi-like characteristic. Granted, the US has, at times, paid down its national debt, but there was always the assumption that as long as creditors could be found to roll over existing loans – and buy new ones – the game could keep going forever. Sovereign countries have always implicitly acknowledged that the existing debt would never be paid off because they would "grow" their way out of the apparent predicament, allowing future’s prosperity to continually pay for today’s finance.

Det är nämligen statsskulden som procent av årlig BNP som egentligen är det mest intressanta. BNP talar ju om hur mycket skatteunderlag det finns, vilket är vad som ska betala räntan på statsskulden. Om BNP växer tillräckligt snabbt växer också skatteunderlaget och statsskulden kan fortsätta att växa. Problemet kommer när BNP inte längre växer eller växer för långsamt. Bill Gross ifrågasätter till och med tillväxten och frågar sig om det någonsin funnits ett lika fräckt pyramidspel.

Now, however, with growth in doubt, it seems that the Fed has taken Charles Ponzi one step further. Instead of simply paying for maturing debt with receipts from financial sector creditors – banks, insurance companies, surplus reserve nations and investment managers, to name the most significant – the Fed has joined the party itself. Rather than orchestrating the game from on high, it has jumped into the pond with the other swimmers. One and one-half trillion in cheques were written in 2009, and trillions more lie ahead. The Fed, in effect, is telling the markets not to worry about our fiscal deficits, it will be the buyer of first and perhaps last resort. There is no need – as with Charles Ponzi – to find an increasing amount of future gullibles, they will just write the cheque themselves. I ask you: Has there ever been a Ponzi scheme so brazen? There has not. This one is so unique that it requires a new name. I call it a Sammy scheme, in honour of Uncle Sam and the politicians (as well as its citizens) who have brought us to this critical moment in time. It is not a Bernanke scheme, because this is his only alternative and he shares no responsibility for its origin. It is a Sammy scheme – you and I, and the politicians that we elect every two years – deserve all the blame.

Detta pyramidspel är så unikt att det behöver ett eget namn "Sammy scheme". För det är hela USA (Uncle Sam) som bär skulden för att man hamnat i denna situation, där Fed ser sig tvungna att ta till dessa åtgärder. Politiker och folket som väljer dem - alla är medskyldiga. Fast frågan är hur medskyldiga folket egentligen är, då de flesta inte förstår i vilket pyramidspel de varit medspelare.

Frågan är när detta gigantiska pyramidspel (eller världshistoriens största bubbla om man så vill) spricker. Alla vet egentligen att det är ohållbart, men dansar vidare så länge orkestern spelar.

Under tiden får resten av världen leva med de gigantiska ekonomiska obalanser som orsakas av USA:s finans- och penningpolitik. Vi får nog se en mycket svajig tid framöver.

Teoretiskt borde en sjunkande dollar göra amerikanska varor billigare och därmed gynna USA:s exportindustri. Problemet är bara att USA inte längre har någon exportindustri att tala om. De har inte ens någon industri att tala om, i varje fall inte som andel av den totala ekonomin. Det den sjunkande dollarn istället kan göra är att försämra de amerikanska konsumenternas köpkraft, då de till stor del köper importerade varor. Detta kommer isåfall att slå tillbaka mot alla som exporterar till USA, exempelvis Kina. Var det inte Kinas snabbväxande ekonomi som skulle vara en av drivkrafterna i den globala ekonomiska återhämtningen?

[Andra bloggar om usa, centralbanker, federal reserve, kvantitativa lättnader, dollar, kina, pyramidspel, bubbla, statsskuld]

För USA och dess banker ser det sämre ut

Medan den svenska ekonomin och våra storbanker har repat sig efter Finanskrisen, ser det betydligt sämre ut i USA. Här i Sverige höjde Riksbanken styrräntan idag. I USA däremot syns inga som helst tecken på räntehöjning. Tvärtom talas det där om mer "generositet" genom kvantitativa lättnader från Federal Reserve, alltså "QE2". Som Cornucopia så fyndigt får till det "QE2 är ungefär lika positivt som en positiv cancerdiagnos".

Den svenska Riksbanken har som jag visade häromdagen krympt ihop sin balansräkning efter Finanskrisens uppsvällning för stödåtgärder. I USA syns inga sådana tecken. Federal Reserves balansräkning är fortfarande ungefär lika uppsvälld som förut, även om sammansättningen förändrats. Detta tyder på att stora delar av det finansiella systemet fortfarande behöver centralbankens stöd.

Fyra av de sex amerikanska bankdinosaurierna har dock rapporerat hyfsade vinster. JP Morgan Chase, Citigroup, Goldman Sachs och Wells Fargo gjorde vinster senaste kvartalet, medan Morgan Stanley gjorde en förlust. Bank of America gjorde en storförlust p.g.a. en engångspost - förutom denna var det en hyfsad vinst. Men engångseffekten kanske inte bara var engångs? (Min kursivering)

För den som snabbt ögnar igenom resultatet för USA:s största bank framstår kvartalsresultatet som en ren katastrof - minus 7,3 miljarder dollar, eller -0:77 dollar per aktie. Detta härrör dock till en goodwillnedskrivning på 10,4 miljarder dollar till följd av nya finansregler kopplade till kreditkortsverksamheten. I rapporten varnar banken för att en långsiktig effekt av de nya reglerna kan bli att omsättningen från kreditkorten kan sjunka med mer än 2 miljarder dollar.

Bankdinosaurierna går ändå på det stora hela ganska bra just nu enligt sina kvartalsrapporter. Men vi ska inte glömma att de fortfarande får stöd av Federal Reserve.

Samtidigt fortsätter dock mindre banker att dö - jag återkommer med uppdaterat diagram efter nästa fredag, då oktober månads bankstängningar är avklarade.

Även bolåneföretagen Freddie Mac och Fannie Mae har problem och behöver nu ytterligare kapitalinjektioner från staten.

Hittills har staten skjutit till 148 miljarder dollar för att täcka förlusterna, men notan kommer att stiga.
[...]
Det innebär att den amerikanska staten kan tvingas skjuta till ytterligare 215 miljarder dollar
[...]
I bästa fall kan kapitaltillskotten stanna vid totalt 221 miljarder dollar, alltså ytterligare 73 miljarder dollar, prognostiserar FHFA.

Risk, vadå risk?

I DI och Privata Affärer kunde man igår läsa att Greklands budgetunderskott för 2009 troligen kommer att revideras till 15,5 procent av BNP (från tidigare 13,8 procent) efter en granskning av Eurostat. 2010 års prognos för budgetunderskottet revideras samtidigt upp från 7,8 procent till 8,2 procent av BNP. Inte oväntat att prognoserna var alltför optimistiska. Den kraftiga revisionen från Eurostat var inte heller särskilt oväntad. Samtidigt fortsätter lättlurade investerare som Norges oljefond att köpa på sig grekiska statsobligationer. Häromdagen lyckades Grekiska staten prångla ut 1,17 miljarder euro i sexmånaders statsskuldsväxlar till bara 4,54% ränta - den lägsta på ett bra tag. Men Greklands statsskuld är fortfarande på helt ohållbart hög nivå och fortsätter att växa snabbt. Trots detta verkar EU inte vilja göra något åt slösarstaterna. Ingen risk inom synhåll?

Och det är inte bara Grekland. Storbritannien rapporterade just sitt största underskott i statsfinanserna sedan 1993. Detta bara några timmar innan regeringen ska presentera en budget med de största nedskärningarna i mannaminne. Ingen risk i Storbritannien?

Samtidigt befinner sig världens aktiebörser fortfarande på höga värderingar - Stockholmsbörsen noterade årshögsta igår. Grannbloggen Winning Trading kommenterade igår.

VIX som mäter volatiliteten i optioner på S&P 500 rörde sig endast marginellt under gårdagen, efter att ha inletts uppåt, noteras indexet just nu vid 19,1. Det innebär att placerarkollektivet inte hyser någon större oro för en tilltagande, oroväckande volatilitetsökning den närmaste månaden. [...] Skulle indexet backa ner mot 15-16 uppstår det jag kallar för ett "bedrägligt lugn" och från denna nivå steg VIX dramatiskt i oktober 2008. Det finns ingen garanti för att detta scenario skall upprepas, men det är bra att höja garden när optimismen blir alltför utbredd. Krascherna kommer när de flesta tror på en fortsatt uppgång och sänker garden...

Nu fick vi sedan en viss nedrekyl på börserna igår, men ingen större risk tycks finnas i sikte här heller. I skrivande stund ligger Stockholmsbörsen bara 1,5% från årshögsta.

Men hur kommer det att gå för börsbolagens framtida vinster (som ju aktiekursen intecknar) när det ser risigt ut för t.ex. USA:s ekonomi? Igår rapporterade exempelvis bankdinosaurien Bank of America sitt senaste kvartalsresultat - en förlust på drygt 7 miljarder dollar p.g.a. "engångskostnader". Utan dessa "engångskostnader" skulle det ha varit en vinst på 3 miljarder dollar. Men har inte bankerna tagit ut "engångskostnader" lite väl ofta de senaste åren? Så ofta att jag börjar tvivla på engångskaraktären. Bank of America (BoA) är också en av huvudaktörerna i Foreclosure-gate-skandalen, men säger att det ändå inte är några större problem. Jo visst, det tror vi på, för direktörer för de amerikanska bankdinosaurierna har väl aldrig ljugit förr? BoA verkar ha full koll på situationen, för enligt VD:n är det "bara" en tredjedel av de bostäder de övertar efter att lånen inte betalats som står tomma, och bolåntagare i tvångsförsålda bostäder har i typfallet "bara" struntat i att betala i 15 till 24 månader. Är det någon annan än jag som uppfattar hans uttalanden som oavsiktligt ironiska?

På den positiva sidan ska dock noteras att två andra bankdinosaurier, JPMorgan och Citigroup, inte rapporterade några "engångsförluster" för det senaste kvartalet.

Men Finanskrisen 2.0 lurar runt hörnet, denna gång kanske initierad av spruckna europeiska bostadsbubblor, som grannbloggen Cornucopia föreslår.

Förutom europeiska staters skuldproblem finns även ett problem för många företag. När bankerna förorsakade kredittorka för företagen i samband med finanskrisen (1300 miljarder dollar i banklån försvann) vände sig många till obligationsmarknaden. Många företag har dock "skräpstatus" vad gäller kreditbetyg (från kreditvärderarna Moody's, S&P och Fitch) och deras obligationer klassas därför som "skräpobligationer" och många investerare (exempelvis pensionsfonder) får enligt sina regler inte investera i dem. Nu frågar sig Moody's hur det ska gå till att få nya lån till de 316 miljarder dollar i "skräpobligationer" till europeiska företag som löper ut fram till 2014, då marknaden för "skräpobligationer" inte har varit så stor förut och inte ser ut att kunna bli det heller. Trots det är räntorna på "skräpobligationer" för europeiska företag de lägsta sedan juli 2007, alltså innan Finanskrisens inledning. Ingen risk i sikte här heller, va?

Vi kan också blicka mot sandslottsriket Dubai, där en rapport konstaterar att många av de sämsta av de nybyggda kontorsbyggnaderna aldrig kommer att hyras ut, eftersom de är så illa planerade och många andra inte kommer att dra in högre hyror än sina underhållskostnader. Efterfrågan matchade tydligen inte riktigt tillgången. Trots det pågick i juni 2010 fortfarande konstruktionen av 2,6 miljoner kvadratmeter kontorsyta i Dubai, vilket är den tredje högsta takten i världen efter Shanghai och Moskva. Men ingen risk här heller, va?

USA:s centralbank Federal Reserve håller på att försöka pumpa ut en massa nya pengar för att stimulera ekonomin, men vad händer egentligen med dessa nya pengar? Feds Fisher tvekar också om nyttan med detta pengapumpande. För deflationskrafterna i USA är som jag nämnt tidigare starka. Vad som händer är nu att amerikanska investerare ser bättre avkastningsutsikter utomlands. Så den inflation som borde bli i USA av Feds penningpump hamnar istället i "tillväxtländer" och alla andra tillgångar som inte är dollar, t.ex. ädelmetaller och råvaror.

Brasilien, Indien och Kina ses som mer attraktiva placeringar än USA, visar en enkät med 1 400 internationella placerare som nyhetsbyrån Bloomberg genomfört.

De så kallade BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina) ses nu av placerarkollektivet som ganska riskfria. Priset på kreditswappar (CDS) på dessa länders statsskulder har sjunkit till rekordlåga nivåer. Framförallt Kinas statsskuld framstår som riskfri - CDS på den låg i förra veckan på 56 punkter, jämfört med 46 för "supersäkra" USA. Ingen risk här, alltså?

Samtidigt har Kina problem med vad som ser ut att vara en kredit- och fastighetsbubbla och den kinesiska centralbanken höjde igår sin styrränta med 0,25 procentenheter för att dämpa det hela. Och Kina har inte bara potentiella problem på finansmarknaderna, utan även av mer konkret karaktär. Stora miljöproblem, där ett av de värsta är vattenbristen i norra Kina. Alla vet egentligen om detta, men de flesta väljer uppenbarligen att blunda eller titta bort. Kina lär få svårt att hålla tillväxten uppe med vattenbrist. Men den risken är väl försumbar?

[Andra bloggar om risk, grekland, storbritannien, börsen, usa, banker, finanskris, kredittorka, dubai, federal reserve, inflation, deflation, kina, vatten]

Prata ner dollarn, fast det blev upp

Chefen för USA:s centralbank Federal Reserve, ekonomie doktor Ben Bernanke, höll idag ett av media välbevakat tal på en konferens i Boston. Målet var troligen att "prata ner" dollarn. Men slutresultatet för dagens dollarkurs mot andra valutor blev en stärkning av dollarn. Det finns alltså krafter som är starkare än centralbankschefer. Valutamarknaden går dit den vill, inte dit Bernanke vill. Se nedan dollarn mot euron.

Och dollarn mot den japanska yenen. Klicka på diagrammen för att förstora dem.

En vanlig prognos på marknaden är att Fed fram till årsskiftet kommer att spendera 500 miljarder dollar (nästan 3.300 miljarder kronor) på att trycka ned räntorna med obligationsköp och därmed få fart på tillväxten.

Idén att Federal Reserve i dagens läge skulle kunna få fart på tillväxten genom att trycka ner räntorna är fullständigt befängd. Som det ser ut nu vill inte bankerna i USA låna ut och ingen verkar särskilt villig att låna heller. Läs vad "makrofjanten" har att säga om det. USA håller istället på att minska sitt skuldberg, som jag skrivit om den senaste tiden. Men jag vill åter påpeka att minskningen av skuldberget i USA mestadels inte sker genom amorteringar eller avbetalningar på lån, utan huvudsakligen p.g.a. avskrivningar och nedskrivningar av dåliga lån.

Nu börjar svenska media också äntligen få upp ögonen för något som bloggrannen Musik@Centrifugen skrivit om ett tag, nämligen skandalen med felaktiga utmätningar av bostäder i USA.

[Andra bloggar om valutakurs, centralbanker, federal reserve, dollar, yen, euro, utmätningar]

Pengar är skulder

Steve Keen, docent i ekonomi vid University of Western Sydney, skrev i januari 2009 en lång men mycket intressant artikel om hur de flesta ekonomers uppfattning om pengar verkar vara felaktig, eftersom den motsägs av observationer. Han framför istället för de gängse teorierna om fiat-pengar och fractional reserve banking en teori som verkar stämma bättre med verkligheten, nämligen att vi lever i en värld med "skuldpengar" eller "kreditpengar". Jag har snubblat över referenser till denna artikel förut, men det var först häromdagen som jag satte mig ner och orkade läsa hela. Knappt hade jag hunnit läsa artikeln, så tipsade en läsare om den i en kommentar. Artikeln verkar vara i ropet just nu och det är väl värt för den intresserade att läsa hela artikeln för att sätta sig in i hur penningsystemet troligen fungerar egentligen.

Principen för fractional reserve banking är att banken får en insättning och då kan låna ut tio gånger så mycket pengar. Men så går det enligt Steve Keen inte till. Han refererar till en artikel av ekonomen Basil Moore. (Min översättning)

Basils viktigaste punkt var ganska enkel. Det brukliga antagandet i modellen för pengamultiplikatorn att bankerna passivt väntar på insättningar innan de börjar att låna ut är falskt. Istället för att bankirerna sitter passiva och väntar på att insättare ska ge dem extra reserver som de sen kan låna vidare,

"I den verkliga världen, ger bankerna kredit, och skapar insättningar i denna process, och letar efter reserver senare".

Alltså kommer lån först - och skapar samtidigt insättningar - och på ett senare stadium hittas reserverna.

Det är också bankernas låneskapande som driver penningmängden. Angående Federal Reserves försök att mota deflationen genom att öka penningmängden skriver Keen följande. (Min översättning)

Emellertid, utgående från de empiriska observationerna kommer detta att slå fel på åtminstone fyra fronter:

1. Bankerna kommer inte att skapa mer kreditpengar på grund av injektioner i den monetära basen. Istället kommer inaktiva reserver att öka;
2. För att skapa mer kreditpengar krävs en motsvarande ökning av skuld - även om modellen med pengamultiplikator vore korrekt, hur stora är oddsen att den privata sektorn kan ta på sig ytterligare 7 biljoner dollar i skulder förutom de 42 biljoner dollar de redan är skyldiga?
3. Deflationen kommer att fortsätta eftersom den drivande kraften bakom den fortfarande finns där - utförsäljningar från detaljhandel och grossister som desperat försöker undvika att gå i konkurs; och
4. Den makroekonomiska processen med avskuldning kommer att minska den verkliga efterfrågan oavsett vad som görs, som Microsofts VD Steve Ballmer nyligen noterade: "Vi är verkligen mitt i en uppsättning ekonomiska villkor som bara händer en gång under en livstid. Perspektivet jag vill anlägga är inte ett av recession. Snarare håller ekonomin på att återställa sig till en lägre nivå av spenderande från företag och konsumenter, till stor del baserat på den minskade lånehävstången i ekonomin".

Det enda sättet som Bernankes "tryckpressexempel" skulle kunna fungera för att skapa inflation i vår nuvarande skuldbelastning skulle vara om man tryckte rent Zimbabwiska mängder med pengar, så att fiat-pengar skulle kunna återbetala en stor del av de utestående skulderna och på så sätt ersätta kreditbaserade pengar.

Mätt på den här skalan övergår Bernankes ökning av den monetära basen från att vara heroisk till att bli trivial. Skalan av kreditskapade pengar överstiger inte bara statsskapade pengar med en stor faktor, utan skulderna i sin tur överstiger till och med det bredaste penningmängdsmåttet - M3-serien, som Fed för några år sedan beslöt sig för att inte längre rapportera.

Även Steve Keens artikel "What Bernanke doesn't understand about deflation" är läsvärd i sammanhanget.

Keen konstaterar vidare att för att ha någon meningsfull effekt på skuldnivåerna och således påverka penningmängden och skapa inflation, så skulle Bernanke inte bara behöva dubbla M0, utan öka den med en faktor 25 eller så. Allt annat är dömt att drunkna i det hav av skulder som finns i USA idag. Bernanke och andra neoklassiska nationalekonomer antar att dynamiken i penning- och skuldsystemet är enligt modellerna för fiat-pengar, när vi istället har kreditpengar som har en helt annan dynamik. För skulderna har börjat minska i USA och de minskar i en takt som får Federal Reserves "penningtryckande" att framstå som en spott i havet.

De totala skulderna i USA minskar nu i en årstakt av runt 455 miljarder dollar (varav hushållen står för drygt 290 miljarder). Ska Federal Reserve trycka upp så mycket bara för att hålla deflationen stången? Kan de göra det? Framförallt - bör de göra det? Och även om de gör det, så står de fortfarande bara stilla. Och vad händer om skulderna börjar sjunka i snabbare takt än nu?

Ska vi tro att Steve Keen får Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels fasa någon gång framöver? Nej, knappast, för han är för mycket motvalls och säger att centralbankerna är tämligen maktlösa i dagens läge. Knappast en bra inkörsport för att få ett pris från en centralbank.

Läs även "Peak oil - inflation eller deflation?"

[Andra bloggar om pengar, kredit, dollar, federal reserve, centralbanker, ekonomipriset]

Valutalekar, skuldberg och oljepris

Jag frågade mig i måndags om det var dags för Japans centralbank (BOJ) att åter gripa in när effekten av valutainterventionen 15 september nu klingat av. Denna gång gick BOJ inte in med en i längden verkningslös valutaintervention, utan bestämde sig istället för att fortsätta valutasänkarleken genom att sänka styrräntan från nära noll till jättenära noll. Vi väntar med spänning på den första centralbank som bestämmer sig för att ta det slutgiltiga steget och sänka sin styrränta till negativ, vilket skulle tillföra en helt ny dimension till valutalekarna. BOJ beslöt också att de ska köpa upp motsvarande 60 miljarder dollar i olika obligationer, både statsobligationer och andra typer av japanska obligationer. Allt för att driva ner de japanska marknadsräntorna och därmed (som de hoppas) göra yenen mindre attraktiv. Nu har det ju inte lyckats så bra hittills, utan yenen har fortsatt att stärkas mot dollarn, till nu senast 82,31 JPY/USD, alltså starkare än när BOJ gjorde sin valutaintervention i mitten a september.

Under tiden i Europa ger sig Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker in i valutalekens retorikavdelning genom att klaga på Kinas lågt värderade valuta. "Juncker anser att Kina måste se till att yuanen lyfter på bred front mot andra valutor." Mycket skitsnack blir det, men snack är åtminstone bättre än den strafflag som USA försöker införa mot Kina. Men som jag skrev i måndags har ju Kina de facto släppt yuanen mot dollarn i juni, fast vissa amerikanska kommentatorer verkar ha missat det (eller väljer att ignorera det). Vad gäller yuanen mot euron kanske det förtjänar att påpeka för herr Juncker att euron har svajat fram och tillbaks rätt kraftigt mot yuanen de senaste åren, vilket är svårt för kineserna att göra särskilt mycket åt, då det snarast beror på marknadens åsikter om europeiska statsskulder. Från 11,10 CNY/EUR i april 2008 till 8,54 CNY/EUR i november 2008. Sen försvagades yuanen igen till 10,31 CNY/EUR i november 2009, för att sedan åter förstärkas till 8,18 CNY/EUR i slutet av maj i år. I måndags låg på 9,16 CNY/EUR, vilket alltså fortfarande är en betydligt starkare yuan än i april 2008. Vidare bör monsieur Juncker kanske fundera på om det finns särskilt många EU-medborgare som är villiga att ta de lågbetalda industrijobb som outsourcats till Kina.

Även världsbankschefen Robert Zoellick kvalar idag in i retorikavdelningen av valutalekarna, när han börjar yra om att "utvecklingsländer borde överväga sätt att begränsa kapitalflöden in i länderna". Detta inför det IMF-möte (Internationella valutafonden) som ska hållas i helgen.

Jag tycker att valutarörelserna de senaste åren varit tillräckligt starka och svårberäkneliga som det är utan att Kina skulle "tvingas" förstärka sin valuta. Men man kan ju alltid fundera på vad som skulle hända om Kina bestämmer sig för att följa USA:s rekommendationer och revalvera sin yuan, exempelvis med 10 procent över en natt. Det skulle såklart leda till ett fruktansvärt kaos i världsekonomin. WalMart och andra amerikanska importörer skulle drabbas hårt, kinesiska fabrikanter skulle slås ut, banker som står som motpart för amerikanska importbolags valutasäkringar skulle riskera undergång, och så vidare. Så till USA:s kongress kan jag bara säga "Be careful what you wish for!"

Men amerikanska politiker har tydligen ett behov av att visa att de gör något. I måndags skrev jag "Amerikanerna håller här bara på med ett skådespel för... ja för vem?" Jag frågar mig för vem de egentligen spelar upp detta skådespel med strafflag mot Kina. Sitt eget folk? Kinas ledare? Det internationella samfundet? Investerare och spekulanter?

Även den amerikanska centralbanken Federal Reserve kände uppenbarligen ett starkt behov av att göra något. Därför började de i början av september att köpa amerikanska statsobligationer för att sänka dollarn. Detta genom så kallade POMO, som Cornucopia beskrev häromdagen. Det rör sig om en så kallad kvantitativ lättnad (engelska quantitative easing eller QE). Om det är bra eller inte bryr sig inte Fed med chefen Ben Bernanke om, bara de får göra något. För det blir väl tråkigt att bara sitta och titta på och inte göra något.

Ingen mindre än Joseph Stiglitz (som för några år sedan fick Riksbankens ekonomipris till stackars Alfred Nobels minne) varnade i förrgår för att Feds QE inte ger något positivt till USA:s ekonomi, utan mest skapar kaos i resten av världen. (Tack till Musik @ Centrifugen för tipset.)

"The irony is that the Fed is creating all this liquidity with the hope that it will revive the American economy," Stiglitz said. "It's doing nothing for the American economy, but it's causing chaos over the rest of the world. It's a very strange policy that they are pursuing."

En rolig bieffekt av Feds obligationsköp är att de nu troligen blivit världens näst största innehavare av amerikanska statsobligationer med 821,1 miljarder dollar, då de gick om Japan. Kvar som största innehavare är fortfarande Kina, som i juli ägde 846,7 miljarder dollar i amerikanska statsobligationer.

Samtidigt fortsätter de amerikanska statsobligationerna att signalera låg inflation - räntorna är kvar på ungefär samma nivåer som i början av september.

Men en viss (om än måttlig) inflation signaleras dock av att ränteskillnaden mellan s.k. TIPS (inflationsskyddade amerikanska statsobligationer) och vanliga statsobligationer ökat sedan början av september. Vi är dock fortfarande en bra bit från nivåerna från i våras.

En absurd företeelse i sammanhanget är att räntan på femåriga TIPS blev negativ i förra veckan och nu sjunkit till -0,29% igår. Investerarna betalar alltså amerikanska staten ränta för att de inflationsskyddat ska ta hand om deras pengar! Sjuåriga TIPS låg igår på 0,04% och tioåriga på 0,52% och är alltså också på god väg mot negativ ränta.

Men den sammantagna bilden pekar alltså på att marknaden inte tror på att Bernanke och Federal Reserve kommer att lyckas orsaka någon större inflation med sina åtgärder. Och framförallt ingen hyperinflation. För isåfall borde investerarna ha sålt av amerikanska statsobligationer i stor skala och därmed drivit upp räntorna.

För det är kraftfulla deflationskrafter som Bernanke måste slåss emot. Det diagram jag för halvtannat år sedan presenterade i "Den globala kreditbubblan" över totala skulder i USA ser numera ut så här på slutet.

För även om USA:s statsskuld ökar, så minskar de amerikanska hushållens skulder snabbare.

Som synes är det den största minskningen av hushållens skulder så långt bak som Economagic har data, alltså sedan 1969. Och minskningen drivs inte särskilt av att hushållen amorterar av på sina lån, utan främst av att bankerna tvingas skriva ner dåliga lån.

För ni minns väl att pengar i dagens samhälle skapas genom lån? Och färre pengar är just vad deflation egentligen handlar om.

Fast guldet (nedan) och dollarkursen (ovan mot svenska kronor) verkar säga något annat om inflationen.

Bloggrannen Cornucopia ser en köpsignal för guld i svenska kronor. Många rika investerare verkar ta det säkra före det osäkra och sätter en hel del pengar i guld. Ännu starkare har silvret gått, då det idag presterar årshögsta i kronor räknat och passerar 5 kronor per gram.

Den europeiska skuldkrisen verkar dock för tillfället vara förpassad till en undanskymd plats, trots de fortfarande gigantiska budgetunderskotten. Euron återtar snabbt förlorad mark mot dollarn, se nedan.

De senaste dagarna har euron också stärkts något mot svenska kronan, även om det är försumbart jämfört med den stora euroförsvagning som skett sedan årsskiftet.

Så hur blir det då med deflationen som jag talat om? Jo, en viktig faktor finns kvar, nämligen oljepriset. När dollarn försvagas ökar ju också oljepriset räknat i dollar, precis som andra råvaror. Och oljepriset i dollar räknat har verkligen stuckit iväg den senaste tiden.

För USA:s ekonomi gör det en stor skillnad om oljepriset är runt 70 dollar per fat (som i slutet av maj i år) eller som nu drygt 85 dollar per fat. USA förbrukade 2009 6,85 miljarder fat olja och importerade 4,27 miljarder av dessa. Det lär bli ungefär lika mycket i år. Vid ett oljepris på 70 dollar per fat utgjorde råoljan 3,4% av BNP och oljeimporten 2,1% av BNP. Vid 85 dollar per fat utgör råoljan 4,1% av BNP och oljeimporten 2,5% av BNP. Då börjar det svida.

Skulle Bernankes Federal Reserve lyckas sänka dollarn med ytterligare säg 7 procent, vilket skulle motsvara vad som återstår till den kurs mot euron som rådde i början av december 2009, och oljan förstärkas i motsvarande mån, så skulle oljepriset hamna runt 91 dollar per fat. Råoljan skulle då för USA utgöra 4,4% av BNP och oljeimporten 2,7% av BNP. Frågan är hur långt Federal Reserve vågar driva sin dollarförsvagning. När knäcker de USA:s ekonomi med ett högt oljepris?

Så jag ser fortfarande ingen större inflation i min kikare, och framförallt ingen hyperinflation som läget är nu. Hyperinflationens tid kommer nog till slut, men det stadiet ligger som jag ser det flera år framåt i tiden.

För att övergå till Storbritannien så meddelade Bank of England (BOE) idag att de inte oväntat håller räntan oförändrad på 0,5% och fortsätter med sina stödköp av obligationer med samma slutsumma på 200 miljarder pund som förut. QE där också. Men vem vinner där - inflation eller deflation?

Den brittiska ekonomin väntas bromsa in märkbart under de kommande kvartalen, dels till följd av minskad efterfrågan på brittisk export, men även på grund av regeringens åtstramningspaket enligt vilket statens utgifter ska dras ned med omkring 25 procent på 4-5 år.

Samtidigt är inflationen i Storbritannien på 3,1 procent väsentligt högre än i andra stora ekonomier, vilket begränsar BOE:s utrymme att stimulera ekonomin. Detta beror dels på ett svagt brittiskt pund och ökat skattetryck till följd av åtstramningsåtgärder.

Bromsande ekonomi ger deflation, men svagare pund kan ge importerad inflation. Jag är hursomhelst glad att jag inte bor där!

Även Europeiska centralbanken (ECB) lät idag sin styrränta ligga kvar på 1%. ECB ägnar sig också åt stödköp av obligationer från PIGS-länderna (Portugal, Irland, Grekland, Spanien). De ger också billiga lån till banker i eurozonen för den nätta summan av drygt 500 miljarder euro. Kryckor för ekonomin.

Nu tror jag inte att jag orkar skriva mer den här veckan, utan ni får sitta och meditera ett par dagar över den här långa exposén över det nuvarande världsekonomiska läget.

[Andra bloggar om usa, inflation, deflation, japan, dollar, yen, euro, federal reserve, kina, kreditbubbla, guld, silver, storbritannien]