Nordsjöoljans problem

Vårt grannland Norge har som bekant en stor oljeutvinning i Nordsjön, men Norges oljeproduktion har minskat med nästan 50 procent sedan de passerade nationell "peak oil" år 2001. Norges ekonomi har hittills räddats av att den minskade oljeexporten i fat räknat kompenserats med ett högre pris per fat. Nu ger dock det sjunkande oljepriset lägre exportintäkter för Norge - på ett år har Norges exportintäkter fallit 14 procent. Importen ligger dock kvar på samma nivå som för ett år sedan. Denna obalans leder dels till att den norska kronan fallit i värde, dels till att ekonomin riskerar att gå in i recession. Detta fick Norges centralbank att nyligen oväntat sänka styrräntan.

Idag rapporteras också att indexet över de norska konsumenternas förtroende är det lägsta sedan finanskrisen och har nu fallit tre månader i rad. Även indexets delkomponent "förtroende för arbetsmarknaden" har fallit. Det mesta tyder alltså på att Norge verkligen är på väg mot recession. En norsk recession är inte oviktig för oss svenskar, då den kommer att få spridningseffekter till Sverige - bland annat är Norge numera vår största exportmarknad.

För att blicka lite in i framtiden så kan man se på hur det ser ut med investeringarna i Norge. Hittills har investeringarna i letning och utvinning av olja och gas stigit i Norge även sedan den nationella "peak oil" passerades. De tre senaste åren ökade investeringarna med över tio procent per år. Detta på grund av höga oljepriser som gjort det attraktivt att investera i ny oljeproduktion. Nu ser det dock enligt NOROGs konjunkturrapport ut som om toppen för investeringarna i olja och gas passerades i år med 221 miljarder NOK och nästa år kommer att minska till runt 197 miljarder NOK. Ända fram till 2019, vilket är så långt som rapporten blickar, så kommer investeringarna att vara på en lägre nivå än i år. Även Norges centralbank förväntar sig lägre investeringar i olja och gas framöver.

Sammantaget kommer alltså Norges näringsliv att drabbas dels av minskad oljeproduktion, dels av minskade olje- och gasinvesteringar. Vi kan alltså förvänta oss sjunkande BNP och det är svårt att se något som skulle vända situationen, förutom ett stigande oljepris. Det finns dock en smärtgräns för hur högt oljepriset kan stiga, varför vi troligen inte kommer att se några större lyft för Norges BNP.

Från andra sidan Nordsjön i Storbritannien varnas det nu för att oljeindustrin är nära kollaps efter den senaste tidens prisfall. Även där kommer det att bli lägre investeringar framöver. Robin Allan, ordförande för de oberoende oljeletarnas förening Brindex säger att det är "nästan omöjligt att tjäna pengar" med oljepriset under 60 dollar per fat. Han säger att

"Det är en enorm kris. Detta har hänt förut och industrin anpassar sig, men anpassningen består i att säga upp folk, skära bort projekt och reducera kostnader där det är möjligt, och det är smärtsamt för våra anställda, smärtsamt för företagen och smärtsamt för landet."
"Det är nära kollaps. I termer av nya investeringar - det kommer inte att bli några, alla drar sig tillbaka, folk blir uppsagda på de flesta företag denna vecka och kommande veckor."

Tiotusentals jobb kan vara i fara. Oljeindustrin börjar nu kräva att politikerna stöttar upp oljeindustrin genom exempelvis skattesänkningar, ekonomiskt stöd till oljeletning och förmånligare investeringsvillkor.

Saudiarabiens Al-Naimi förklarar oljepriset

Saudiarabiens oljeminister Ali Al-Naimi utttalade sig igår om oljepriset. Han sade då att det är inbromsningen i den globala ekonomiska tillväxten som har lett till fallet i oljepriset, samtidigt som ökad produktion från högkostnadsregioner också har spelat en roll. Han säger också att nedgången i efterfrågan varit större än väntat.

Al-Naimi var dock optimistisk och sade sig anse att nedgången i efterfrågan var tillfällig och att han förväntar sig en uppgång framöver, framförallt från "emerging markets". Jag är inte lika optimistisk, men det torde ingå i hans jobb att vara det.

Det är också tydligt hur Al-Naimi kan uttala sig så säkert angående orsaken till oljeprisnedgången. Det beror på att Saudiarabiens oljeexport har minskat i volym från 7,7 miljoner fat per dag i oktober 2013 till 6,9 miljoner fat per dag i oktober 2014.

Al-Naimi sade andra saker också, till exempel att det är svårt att skära ner oljeproduktionen (för att matcha sjunkande efterfrågan) utan samarbete med andra oljeproducenter (då menar han förstås exempelvis Ryssland, Mexiko och USA).

"I en situation som denna är det svårt, för att inte säga omöjligt för kungariket [Saudiarabien] eller OPEC att vidta åtgärder som skulle minska dess marknadsandel och öka andelen för andra, vid en tid när det är svårt att kontrollera priser. Vi skulle förlora både i marknadsandelar och i pris."

Al-Naimi förnekade också att prisnedgången skulle bero på politiska överväganden. Det har spekulerats i att Saudiarabien sett till att hålla alltför stort utbud av olja och därmed sänka oljepriset för att sänka Iran, Ryssland eller kanske USA:s skifferoljeproducenter. Jag tror faktiskt att Al-Naimi talar sanning när han säger att det handlar om marknadsandelar mer än politik.

Hursomhelst är det mest intressanta som kom ut ur Al-Naimis uttalanden att efterfrågan på olja krympt, vilket i sin tur måste bero på att några köpare blivit utprisade. "Demand destruction" brukar det eufemistiskt kallas, alltså efterfrågeminskning. Det tyder på att stora delar av världen är på väg mot förnyad recession.

Det värsta testet kommer nu

ECB-chefen Mario Draghi 22 januari 2013:
"De mörkaste molnen över euroområdet har avlägsnat sig."

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble december 2012:
"Jag tror att det värsta är över"
"Det finns flera ljus vid horisonten"

Verkligheten 14 februari 2013:
BNP föll mer än väntat i eurozonen som helhet under fjärde kvartalet 2012 och eftersom det var andra kvartalet i rad så är nu eurozonen officiellt i recession. Eurozonens BNP föll med 0,6 procent jämfört med kvartalet innan, vilket var mer än väntade 0,4 procent. Jämfört med samma kvartal 2011 föll BNP med 0,9 procent, mer än väntade 0,7 procent.

Värst var väl att även de stora euroländerna Tyskland och Frankrike drabbades av större BNP-fall än väntat, 0,6 respektive 0,3 procent jämfört med kvartalet innan. De flesta bedömare räknar emellertid med att det nu inte blir två kvartal i rad med sjunkande BNP för Tyskland, utan att ekonomin ska repa sig innevarande kvartal. Kanske Tyskland håller ut, men det ser inte bra ut för eurozonen som helhet. Dock var exporten en av de bitar av BNP som drabbades hårdast i Tyskland, vilket inte är bra för den exportberoende tyska ekonomin.

För Frankrike reviderades dessutom första och andra kvartalet 2012 ner till en krympning på 0,1 procent var, så landet var alltså i en svag recession då.

Även för Italien gick det sämre än väntat - 0,9 procents krympning jämfört med kvartalet innan och en nedgång på 2,7 procent jämfört med samma kvartal 2011. Italiens ekonomi har nu krympt sex kvartal i rad, vilket ger en längre recession än 2008-2009, om än inte lika stark. Inför valet 24-25 februari lovar alla de tre huvudkonkurrenterna skattesänkningar för att försöka sparka igång Italiens ekonomi.

Den största krympningen noterades från Portugal med minus 1,8 procent. Spaniens BNP krympte 0,7 procent.

I eurozonen var det endast Estlands och Slovakiens ekonomier som växte. Vi har ännu inte fått siffror för Irland, Grekland, Luxemburg, Malta och Slovenien, men dessa länder är små.

Det är nu det verkliga testet för eurozonen och dess räddningsinsatser kommer. Tidigare har det åtminstone funnits tillväxt i eurozonens starka länder och räddningarna av Grekland, Irland och Portugal har kunnat genomföras, men hur ska det gå när även Tysklands och Frankrikes ekonomi börjar hacka? Orkar de då hjälpa skuldkrisdrabbade länder? Dessutom blir det väl förr eller senare tvunget med något slags räddning av Spanien. Jag tror att Draghi och Schäuble har varit alldeles för snabba med att blåsa faran över.

Tittar vi utanför eurozonen så krympte Storbritanniens BNP med 0,3 procent sista kvartalet 2012, och nu börjar oron för fortsatt nedgång och recession.

Ser vi längre bort, så sjönk Japans bruttonationalprodukt med 0,1 procent under fjärde kvartalet jämfört med föregående kvartal och 0,4 procent i beräknad årstakt. Eftersom BNP tredje kvartalet sjönk med 1,0 procent är alltså nu även Japan officiellt i recession. Det blir nog svårt för Abes regering att få till den inflation de önskar sig.

USA inför valet

Så här dagen före det amerikanska presidentvalet tänkte jag titta lite på hur det står till i USA.

Arbetslösheten har minskat något sedan Obama tillträdde i januari 2009. Den officiella arbetslöshetssiffran är nu knappt 8 procent, vilket fortfarande är högt.

Men arbetslöshetssiffran ger inte den sanna bilden av situationen i USA, då många har gett upp sökandet efter arbete och därför inte längre räknas till arbetskraften. Ser vi istället på sysselsatta som andel av den vuxna befolkningen ser vi en helt annan bild.

Den stora förändringen har skett sedan toppen år 2000 och framförallt under 2008-2009. Sedan dess har andelen sysselsatta i princip legat still. Och det är inte konstigt att de har gett upp, när det tar så lång tid att hitta arbete. Antalet veckor som arbetslös innan man hittar nytt arbete har ökat katastrofalt de senaste åren.

Att detta är den verkliga situationen framgår om man ser på hur många amerikaner som får "matkuponger" (SNAP "Supplemental Nutrition Assistance Program" eller "food stamps"), nu över 46 miljoner eller omkring 15 procent av befolkningen.

Antalet fortsätter att öka och har gjort så sedan år 2000. Notera också hur ökningstakten snabbade på runt år 2008.

Vad gäller bostadspriserna så är det fortfarande tveksamt om de har bottnat.

Visserligen ser vi en liten uppstuds på slutet, men den är inte större än de uppstudsar vi har sett de senaste åren. Det ser inte precis ljust ut på USA:s bostadsmarknad, där det fortfarande är många utmätningar och många som har lån som är större än husets värde.

Hushållens skulder har de senaste åren minskat i förhållande till BNP.

Det är en radikal trendvändning som skett.

Vad gäller de privata icke-finansiella företagen så har deras skuldsättning i förhållande till BNP legat ganska still sedan minskningen 2008-2009.

Även vad gäller delstaternas och kommunernas skulder ser vi en trend mot lägre skuldsättning.

Hur ska man hålla igång ekonomin när sysselsättningsgraden minskar samtidigt som hushållens skuldsättning minskar? Jo, staten får rycka in. Därför ser kurvan över USA:s (federala) statsskuld i förhållande till BNP ut så här:

Sedan 2008 har statsskulden ökat i en takt som aldrig förut. Detta är såklart inte hållbart och nånstans framöver måste den tillträdande presidenten, vem det än blir, göra något åt saken. "The Fiscal Cliff" hotar. Dessutom är pensionssystemet i USA fullständigt ohållbart.

Ta även en titt på vad bloggrannen Cruel Crude skriver. Och Den Hälsosamme Ekonomistens sammanfattning.

Medborgarna kan välja mellan en kadidat som lovat guld och gröna skogar, men som kört landet ännu längre ner i dyn, och en kandidat som lovar att rätta till problemen, utan att kunna förklara hur.

Till Obamas försvar ska dock sägas att det var ingen kul situation han fick överta. Frågan är ändå om han gjort något vettigt för att på sikt få bukt med USA:s kris.

Utgången av presidentvalet är en sak, men även utgången i det kongressval som hålls samtidigt är viktig, då den avgör handlingsramarna för nästa president.

Valet i USA är viktigt för världen, då landet är världens största ekonomi och militärmakt, men nu i veckan tillsätts också Kinas nya ledargäng, vilket kan vara lika viktigt.

Tillägg: Läs Birger Schlaug på SVT Debatt om den amerikanska tvåpartidiktaturen och Green Partys presidentkandidat Jill Stein.

Dåliga omen för euron och världsekonomin

Idag noterar jag två dåliga omen för euron som sammanhållet valutaområde. För det första säger EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn att

"På det sätt som saker utvecklas och under nuvarande strukturer finns en signifikant risk att euroområdet bryts upp. Vi går antingen mot en försämring av euroområdet eller mot en gradvis förstärkning av den europeiska unionen”

När till och med Rehn nämner risken för eurouppbrott vet vi att det kan vara nära förestående.

Samtidigt som Rehn talar om strukturreformer och åtgärder så säger han sig vilja förlänga Spaniens tidsfrist med ett år för att pressa ned budgetunderskottet till 3 procent. "Extend and pretend".

Som andra omen har många idag noterat (bl.a. ZeroHedge och Paul Murphy på FT Alphaville) att det finns en ny valuta på Bloomberg:

XGD Crncy        GREEK DRACHMA (POST EUR) Spot

Enligt Bloomberg är denna post-euro grekiska drachma "an internal function which is set up to test." Jojo, de "bara testar"!

Från Grekland läser vi hur vänsterkoalitionen Syriza vill riva upp villkoren för stödpaketet, beskatta de rika och nationalisera banker. Inget som finansmarknaderna gillar.

Greklands och Spaniens problem lär leda till en global bankkris av svårt slag (tänk Lehman och troligen större), vilket i sin tur påverkar den reala ekonomin på många sätt, men framförallt genom kredittorka.

Världsekonomin ser alltså ut att vara på väg neråt med den europeiska skuldkrisen i ledningen. Vi ser allt fler tecken på detta.

Brent-oljan sjönk i förmiddags under 100 dollar per fat för första gången sen oktober. Maj månads nedgång i oljepriset är det största månatliga oljeprisfallet på tre år. Om vi får förnyad kraftig global recession, vilket det mesta alltså pekar mot, lär vi troligen se betydligt lägre oljepriser det närmaste året (jämför priskraschen 2008 ner till som lägst 33 dollar per fat). Detta är i sig inget som motsäger peak oil, utan ett ytterst volatilt oljepris är en konsekvens av peak oil som jag tagit upp tidigare, t.ex. i "Peak oil - inflation eller deflation".

Från USA kom under eftermiddagen siffror om att det inte alls skapas så många nya jobb som skulle behövas och arbetslösheten åter ökar. Dessutom reviderades siffrorna för mars och april neråt. Dock kan vi på den positiva sidan notera att sysselsättningen ökade (som andel av befolkningen) och även andelen av befolkningen som ingår i arbetskraften ökade.

Inte heller från Kina kan vi förvänta oss någon draghjälp för världsekonomin - snarare tvärtom. I morse kom där inköpschefsindex som uppvisade den största nedgången på över två år. Läs också "Guldåldern över i Kina" från Joe Olsson, som skriver den bästa bloggen om Kina på svenska: InBeijing. Där beskriver han "hur byggsektorn ger tydliga signaler på att Kinas ekonomiska tillväxt är inne i en stagnation".

Intervjupersonerna sade bland annat att försäljningen av grävmaskiner under årets två första två månader minskade med 40 procent, och att många företag som levererar maskiner och material till byggsektorn har likviditetsproblem och bekymmer på börsen.
...
Det bådar givetvis inte gott för Kina, då byggsektorn står för upp emot hälften av dess ekonomiska tillväxt, som drivs av statliga investeringar vilka nu minskar drastiskt.

Läs även Musik@Centrifugens skuldkrisuppdatering.

Lögnerna rullas upp i Spanien

Läget börjar se alltmer prekärt ut för Spanien och dess banker. Man har i flera år kört "pray and delay", en spansk variant på USA:s bankers "extend and pretend" från 2007-2008.

Krisbanken Bankia kommer nu att behöva en statlig insats på 23,5 miljarder euro, en ökning med 19 miljarder mot tidigare aviserade 4,5 miljarder euro. Bankia är en sammanslagning av sju "cajas" (sparbanker) och inte oväntat ledde sammanslagningen av sju vacklande mindre banker till en stor vacklande bank, som trots nyemission och börsintroduktion förra sommaren nu visar sig inte lyckas överleva utan statligt stöd. Bankia handelsstoppades i fredags och föll som en sten när den återöppnades för handel i måndags. Nu meddelas också att det inte bara är spanska regioner som "upptäcker" tidigare "okända" förluster, utan även Bankia reviderar resultatet för 2011 från att tidigare ha sagts vara en vinst på 41 miljoner euro till att nu vara en förlust på 3,3 miljarder euro efter en ny revision. Den tidigare årsrapporten ser alltså ut att ha varit en ren lögn.

Och Bankia är bara toppen på isberget. Enligt tidigare uttalanden av ekonomiministern skulle det räcka med 15 miljarder euro från staten för att rädda hela den spanska banksektorn, men bara Bankia kräver alltså (än så länge) 23,5 miljarder euro och insatta bedömare gissar att totalnotan landar på 50-60 miljarder euro. Den statliga Fonden för ordnad bankomstrukturering (FROB) har bara 5,3 miljarder euro kvar. Varifrån ska spanska staten få mera pengar? Räntan på tioåriga spanska statsobligationer slutade gårdagen på 6,45 procent, vilket är nära toppnivån från i höstas. Det blir dyrt att finansiera bankräddningen den vägen och det skulle även ge en statsskuld som snabbt går över i krisstorlek. Hur långt är Tyskland beredda att gå för att rädda euron? Spanske premiärministern Mariano Rajoy låtsas dock vara oberörd "There will not be any (outside) rescue for the Spanish banking system", säger han. Igår sade han även att "Vi låter varken någon region eller bank falla, för det kan inte hända... om det skulle hända faller landet".

Det lär inte heller komma någon räddande utländsk ängel och köpa upp ett antal miljarder i spanska statsobligationer, då utländska investerare nu minskar sina innehav av spanska statspapper. Bara från årsskiftet till april har andelen som innehas av utländska investerare minskat från 50 till 37 procent. Istället har spanska banker ökat sina innehav av statspapper, finansierat av nödhjälpspengar (LTRO) från Europeiska centralbanken (ECB). Därmed sitter de spanska bankerna och den spanska staten definitivt ihop i en omfamning till döds. Staten behöver bankerna för att köpa upp statspapper och bankerna behöver staten som räddare. Samtidigt har de spanska bankernas innehav av spanska statsobligationer minskat i värde, så de behöver därför ännu mer räddningspengar.

ECB har hittills stöttat de spanska bankerna med 316 miljarder euro i LTRO-lån på tre år, vilket motsvarar närmare en tredjedel av Spaniens BNP.

Nu är det inte bara bankerna som är problem i Spanien. Regionerna rullar ständigt ut nya meddelanden om hur de upptäcker glömda underskott eller hur de har kassakris. Senast var det Katalonien som behöver 13 miljarder euro inom en månad. Katalonien (med Barcelona som huvudstad) är dock ett lite speciellt fall, då det är en region som faktiskt på det stora hela går mindre illa än andra och står för 20 procent av Spaniens BNP. Katalonien är nettobidragsgivare till den spanska centrala statsbudgeten och deras kassakris nu beror på att centralstaten begär för mycket pengar av dem - skatteintäkterna har även där minskat på grund av recession.

Spaniens arbetslöshet är redan den högsta i EU och ser inte ut att minska, utan snarare öka ytterligare. Till och med normalt glättiga OECD spår ytterligare två år av recession och hög arbetslöshet i Spanien. Många varnar för vad man verkligen kan kalla för massarbetslöshet: 30 procent arbetslösa i Spanien nästa år! Den spanska detaljhandeln sjönk i april med 11,3 procent på årsbasis och industriproduktionen i mars med 7,5 procent. En ekonomi i fritt fall tycker jag det ser ut som och prognosen om att Spaniens BNP bara skulle falla med 1,9 procent i år verkar hopplöst långt från verkligheten. Bara från februari till mars föll industriproduktionen med 1,8 procent.

Bostadspriserna har redan fallit 30 procent sedan toppen år 2007 och Barclays anser att de behöver falla minst 20 procent till innan de kan stabiliseras. Det kommer såklart att leda till en förvärrad mardrömssituation för de spanska bankerna och staten. Det låter rimligt, med tanke på att på Irland har bostadspriserna fallit 50 procent från toppen. The Centre for European Policy Studies (CEPS) tror att de spanska bankerna kommer att behöva skriva ner lån på sammanlagt 270 miljarder euro, en summa som är så enorm (drygt en fjärdedel av årlig BNP) att en statlig bankräddning snabbt skulle driva upp statsskulden till över 110 procent av BNP i ett Irlandsliknande scenario, fast i mycket större skala.

Jag har tidigare nämnt att de spanska bankerna döljer stora delar av sina förluster, men verkligheten ser ut att vara på väg att komma ikapp även dessa lögner, eller "pray and delay". Många spanska banker undviker att sälja av fastigheter de blivit ägare till när lån inte kunnat betalas. Detta för att inte behöva marknadsvärdera fastigheterna och istället påstå att det inte finns någon marknad för dessa fastigheter som kan värdera dem.

Förutom till privatpersoner har de spanska bankerna också lånat ut stora summor till de numera till stor del zombifierade byggbolagen. Istället för att skriva ner dessa krediter så ger de nya lån när de gamla förfaller. Den spanska centralbanken tillåter dessa lån till konkursmässiga bolag att bokföras av bankerna som "friska" lån. Mer än hälften av Spaniens 67000 byggbolag anses idag vara "zombieföretag", som har sammanlagda skulder på 180 miljarder euro, som kan leda till omkring 104 miljarder euro i kreditförluster som ännu inte har erkänts.

Ett praktexempel är byggbolaget Metrovacesa, som har en börskurs på 38 cent per aktie, medan Santander, Spaniens största bank, värderar de 35 procent de äger i bolaget till 2,24 euro per aktie. Metrovacesa har idag i princip stillastående verksamhet.

Nu ser det ut som om världen håller på att syna de spanska korten och utvecklingen går snabbt.

Kändisekonomen "Dr Doom" Nouriel Roubini gissar att Spanien kommer att lämna euron inom tre år och till och med ekonomipristagaren Paul Krugman förutspår en spansk uttagsanstormning inom kort. Jag tycker också att detta verkar sannolikt. Framförallt ser det inte ut som om man kommer att lyckas göra sig av med kreditberget under ordnade former.

Senaste nyheten från Spaniens bankturbulens är att centralbankschefen Miguel Angel Fernandez Ordonez avgår en dryg månad innan hans mandattid på sex år går ut. Han skulle egentligen ha slutat 12 juli, men igår meddelades att han avgår redan 10 juni. Nu har den spanska regeringen bara två veckor på sig att utse en ersättare.

Spanien, Spanien...

Eurokrisen har till stor del cirklat kring Grekland, hur och när de kommer att lämna euron, samt effekterna av detta. Men som jag sagt tidigare är Spanien den stora elefanten i vardagsrummet. Därifrån kommer en strid ström av dåliga nyheter och "överraskningar". Den senaste kom i fredags, då det meddelades att statsfinansernas underskott för 2011 var värre än tidigare beräkningar. Nu visar det sig ha varit -8,9 procent av BNP (istället för -8,5 procent som sades tidigare), vilket bara är aningen bättre än 2010 års eländiga -9,2 procent. Det var de självstyrande regionerna som visade sig ha större underskott än väntat.

Fortfarande håller den spanska regeringen på sin prognos att underskottet för 2012 bara ska landa på -5,3 procent av BNP, men hur många tror på det?

En av de mest insatta analytikerna vad gäller Spanien är flitige Facebook-användaren Edward Hugh och på hans sida läser jag att den spanska regeringen tillsatt Antonio Beteta till att övervaka att regionernas underskott rapporteras korrekt för 2012. Problemet är att Beteta är minst sagt tveksam på posten, då han fram till slutet av 2011 var ansvarig för finanserna för Madrid, där det nyligen uppdagades att delar av förra årets underskott inte redovisats. Edward Hugh tycker att det är som att "göra ledaren för tjuvjägarförbundet till högste viltvårdare". Så länge Spanien fortsätter i denna stil går de vidare mot en situation liknande Greklands.

Från Spanien läser vi också att andelen dåliga lån hos bankerna fortsätter att öka. I förra veckan nedgraderade Moody's också kreditbetygen för 16 spanska banker, inklusive landets största bank Banco Santander (som även är en av eurozonens största banker). Därmed blir Spaniens banker ännu mer beroende av sina stadigt expanderande livlinor från Europeiska centralbanken (ECB).

Spanien befinner sig nu officiellt åter i recession, vilket självklart även påverkar statsfinanserna. Därmed är landet definitivt inne i dödsspiralen och jag kan inte (liksom för Grekland) se någon "snygg" utväg. Krympande ekonomi medför att det kommer att bli allt fler som får problem med att betala på sina lån. Därmed drabbas bankerna, men staten får också genom de sjunkande skatteintäkterna och det redan skenande budgetunderskottet svårt att rädda dessa banker.

Även om Spanien officiellt inte hade recession ett tag så har de ändå haft EU:s högsta arbetslöshet, alltså "jobblös återhämtning" precis som i USA.

Redan nationaliserade spanska sparbanken Bankia drabbas nu av en "tyst uttagsanstormning" där redan (enligt El Mundo) över 1 miljard euro flyttats från Bankia till andra spanska banker den senaste veckan.

G8-mötet i helgen utmynnade i plattityder från USAmerikas president Obama: "Krisen i eurozonen hotar världsekonomin". Visst, det har nog alla förstått för länge sedan! I vår hyperglobaliserade värld kan inte en såpass stor kris fortlöpa utan att det hotar även övriga världsekonomin - jämför med USA:s subprime 2007 eller östasiatiska krisen 1998.

- Som alla ledarna här i dag håller med om så måste tillväxten och jobben vara vår högsta prioritet, sade Obama på sin avslutande presskonferens.

Jaså? Skulderna då? Ska vi inte bry oss om dem? Där visar ju USA på en intressant väg med sin snabbt stigande statsskuld.

Världsbankens chef Robert Zoellick kom i förra veckan med (i och för sig korrekta) observationer som sedan länge torde vara uppenbara för alla som läst denna blogg ett tag.

- Kärnfrågan är inte Grekland, utan Spanien och Italien, sade Zoellick i en frågestund i Washington på onsdagen.
Om Grekland beslutar att överge euron kan efterverkningarna bli mycket svåra, resonerade Zoellick, och jämförde med Lehman Brothers kollaps 2008.

Jag läser även om hur en strid ström av välutbildade sydeuropéer flyr till bland annat Sverige. Jag har själv träffat på många italienare här som trots språkbarriär och kulturella skillnader valt att börja ett nytt liv i Sverige.

Håller EU-kärnan ihop?

I söndags hölls första omgången i årets franska presidentval, och utgången blev att François Hollande (nästan 29% av rösterna) och Nicolas Sarkozy (drygt 27%) går vidare till andra omgången 6 maj. Det ser ut som om Sarkozy behöver ett mirakel för att lyckas vinna över Hollande, så som det ser ut i opinionsundersökningarna. De flesta fransmän kommer i första hand att rösta mot Sarkozy, även om det innebär en röst på socialisternas Hollande.

Marine Le Pen från högernationalistiska Front National fick hela 18% av rösterna. Nästan var femte fransman röstade alltså för ett uttalat främlingsfientligt och EU-kritiskt parti. De flesta av dessa väljare lär inte rösta på EU-vännen Sarkozy.

Vi får se om Le Pens framgångar håller i sig i valet till den franska Nationalförsamlingen i juni. Ett problem för henne är att det franska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar kraftigt missgynnar alla partier utom de största. Skulle de behålla runt 18% av rösterna kan dock Front National eventuellt lyckas få in några mandat.

Den stora frågan efter det franska presidentvalet blir hur EU-samarbetet ska se ut och hålla ihop framöver. Trolige vinnaren Hollande har nyligen sagt att budgetåtstramningarna runt om i Europa håller på att "bringa desperation till folket" och att han kommer att fokusera om ekonomin på tillväxt om han vinner. Därmed tycks Hollande redan vara på kollisionskurs med Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som igår svarade att balanserade budgetar är bästa svaret på skuldkrisen. Hittills har Frankrike och Tyskland genom "Merkozy" gemensamt drivit en linje gentemot PIIGS-länderna, men detta kan alltså förändras rejält efter 6 maj.

För att ytterligare spä på EU:s problem föll den holländska koalitionsregeringen i helgen, då de inte lyckades komma överens om budgetnedskärningar för att få ner underskottet från 4,6% till de stadgade 3%. Det blir troligen nyval i september, men det är svårt att få ihop en majoritetsregering i Nederländerna, då landet har en lågt satt spärr för småpartier. Därmed ser ännu ett av Tysklands stödländer ut att falla ifrån och hamna i en politiskt osäker situation samtidigt som de fortfarande har ett alltför stort underskott i statsfinanserna att hantera. Dessutom riskerar Holland nedgradering av sitt AAA-kreditbetyg.

Idag kom siffror på att Storbritannien åter gått in i recession, vilket blir den första "dubbeldippen" sedan 1970-talet. Inte oväntat att det skulle hända. Därmed kommer Storbritannien att få fullt upp med interna problem och kommer att vara betydligt mindre intresserade att vara med på tyskarnas EU-planer.

Grekland inför valet

Nu blir det inga mer aprilskämt, utan blodigt allvar.

Den 29 april eller 6 maj planerar Grekland att hålla ett nyval till parlamentet, men risken är stor för att de inte får en funktionell regering efter valet. Enligt senaste opinionsmätningen får ND (Nea Demokratia, höger) 22,5% av rösterna, Pasok (sossar) 15,5%, Syriza (radikala vänsterkoalitionen) 12,5%, Dimokratiki Aristera (demokratiska vänsterpartiet) 12%, KKE (kommunistpartiet) 12%, ANEL (oberoende greker, höger) 8,5%.

OP (ekologiska gröna) skulle liksom Chrysi Avgi ("Gyllene gryning", nationalistiska högerextremister) lyckas ta sig över treprocentsspärren till parlamentet. Nationalistiska extremhögerpartiet LAOS skulle däremot enligt opinionsundersökningen åka ur parlamentet.

Det ser alltså ut att bli ett svårt splittrat parlament som väljs. De tre vänsterpartierna skulle få tillsammans 36,5% av rösterna, medan hittills dominerande Pasok och ND skulle få totalt 38% av rösterna. ANEL är ett nybildat utbrytarparti - dess ledare Panos Kammenos röstade emot åtstramningspaketet och uteslöts ur Nea Demokratia. Extremhögern skulle tillsammans med ANEL få kanske 12% av rösterna. Trots att Grekland har ett valsystem som ger 50 extra mandat (av totalt 300 platser i parlamentet) till det största partiet (som än så länge ser ut att bli ND) verkar det som om det nyvalda parlamentet kan presentera en omöjlig politisk situation. För det första kan det finnas en majoritet som motsätter sig åtstramningspaket (om än splittrad på vänster och höger). För det andra går det inte att bilda annat än minoritetsregering eller möjligtvis samlingsregering. En samlingsregering verkar dock osannolik med tanke på de kraftiga motsättningarna.

Hur ska Grekland då lyckas genomföra de ytterligare besparingar som krävs? Grekland ser alltså ut att gå mot ett politiskt dödläge, vilket ökar risken för ytterligare kaotiska förvecklingar, som riskerar att sluta i militärkupp.

Jonas Sjöstedt har nyss besökt Grekland och rapporterar att Greklands vänster är stark men splittrad. Sjöstedt ger också en intressant rapport om intryck från det prövade landet.

En av dem arbetar som ingenjör, han designar och konstruerar ventilationssystem. Han har nyligen avslutat ett större arbete åt ett mindre företag. När det var klart kunde företaget inte betala i pengar – istället fick han ersättning i form av färsk fisk och ett kylskåp. Själv har han inte kunnat betala hyra på fyra månader. Han är en av många, omkring 400 000 greker som ännu inte är uppsagda arbetar utan lön eftersom företagen inte kan betala. Byteshandel förekommer och ersätter delar av penningekonomin. Man får hjälp av släkt och vänner. Många greker som blir utan arbete flyttar tillbaks till byn som de kom ifrån och börjar odla jorden i en form av självhushåll. Ett samhälle som delvis lämnar penningekonomin på grund av krisen är illa ute.

Detta bekräftar att det grekiska samhället befinner sig i en kollaps. Naturaekonomi och självhushållning återkommer. Situationen slår hårt mot de numera många fattiga, även barnen.

Men mest intryck gjorde det när lärarna berättade om hur barn i många områden klagar över att de är hungriga i skolan, familjerna har inte råd att äta sig mätta. Skolmaten i Grekland kostar pengar och försäljningen har sjunkit märkbart därför att många barn inte längre har råd med skollunch.

Det grekiska samhället verkar enligt Sjöstedts beskrivning präglas av uppgivenhet.

Premiärminister Papademos räknar med fortsatt recession och stigande arbetslöshet under 2012. Detta i ett land där arbetslösheten redan är över 20% och ungdomsarbetslösheten runt 50%. 2013 ska dock Greklands ekonomi på något magiskt vis börja återhämta sig. IMF:s chef för Grekland säger dock mer realistiskt att det kommer "att ta minst ett årtionde att fullt ut implementera landets omstrukturering". Ungefär vad man brukar räkna med efter en statsbankrutt.

Vad gäller själva statsbankrutten så gav i veckan EMU-länderna klartecken till Grekland att ställa in betalningen även på de obligationer som lyder under brittisk lag. Man räknar med rättstvister, men ser det som ett pris man får ta.

Trots skuldnedskrivningen säger S&P att Grekland "kanske" måste omstrukturera sin statsskuld igen. "Kanske" brukar i dessa sammanhang betyda att det är ett faktum, men att man bara skjutit det lite längre fram i tiden, oklart när. Den gången kanske (enligt S&P) även IMF och ECB måste delta - intressant att se hur detta skulle påverka förtroendet för dessa institutioner.

Den hälsosamme ekonomisten tipsar om att på grund av den grekiska skuldnedskrivningen måste nu sex grekiska universitet stänga ner eftersom de får tomt i kassan, och flera ytterligare universitet kan tvingas till ordentliga neddragningar då de förlorat mycket pengar. Där rök ännu ett av framtidshoppen för Grekland!

Bulkfraktpris i fritt fall

Prisindexet för bulkfrakt Baltic Dry Index föll igår till under lägstanivån från december 2008! Noteringen blev 647.

Behöver vi ett tydligare tecken på att en global recession är på gång?

Även om det nu inte skulle vara ett tecken på en global recession (många betvivlar Baltic Dry som ledande indikator, även om inte jag gör det) så är det en indikator på en garanterad allvarlig kris för fraktsjöfartsbranschen. Med dagens prisnivåer går troligen många frakter med förlust eller åtminstone obefintlig vinst.

Bad News

En hel del dåliga nyheter dråsade in idag för alla som tror att faran för världsekonomin skulle vara över. Det var inte bara dåliga nyheter från ett håll, utan från många.

• Greklands premiärminister Papademos kallar till krismöte eftersom skuldförhandlingarna inte verkar gå så bra.
• Arbetslösheten i EU är hög. Särskilt i Spanien med 22,9 procent (!) och mer än varannan ungdom arbetslös!! Spanien må ha lägre statsskuld än de övriga BIGPIS-länderna, men har istället ett arbetslöshetsproblem som är katastrofalt.
• Räntan på portugisiska statsobligationer har stigit kraftigt de senaste dagarna (även om den sjönk en aning idag) och ligger på statsbankruttsnivå. Nästa "Grekland".
• Hushållens konfidensindikator i USA sjönk.
  
• Chicagos inköpschefsindex var betydligt lägre än väntat, vilket visar att den senaste tidens ganska positiva siffror från USA kanske var en tillfällig effekt, som bloggrannen Makrofjanten påtalade i början av januari.
• Bostadspriserna i USA fortsatte att falla enligt senaste Case-Shiller-data till den lägsta nivån sedan 2003. Med undantag för april 2011 har priserna fallit igen under ett och ett halvt år nu. Alla som trodde att "the bottom is nådd" hade alltså rejält fel. Monumentala bostadsbubblor ger monumentala prisfall efteråt.
• Kaliforniens finanschef varnar för att delstaten kommer att få en likviditetskris inom en månad om inget görs. Hallå där! Ska USA få sig ett eget Grekland?
• Bostadspriserna i Shanghai har fallit kraftigt - måhända en tillfällig effekt av det kinesiska nyåret, men betydligt sämre än för nyårsveckan förra året. Kinas fastighetsbubbla verkar vara på väg att blåsas ur på allvar.
• Hotet i Persiska viken fortsätter med att USA skickar dit ett tredje hangarfartyg. Iran har dock bestämt sig för att skjuta upp beslutet om att stoppa oljeleveranser till EU, men det är fortfarande en högst aktuell fråga - deras Majlis (parlament) ska enligt planen få ett förslag att besluta om nu på fredag.
• På den positiva sidan noterar jag dock att protesterna mot de indragna bensinsubventionerna i Nigeria verkar ha lugnat ner sig, vilket åtminstone gör att vi i alla fall inte ännu riskerar en spik i oljepriset på grund av det.
• I norra Nigeria fortsätter dock islamistsekten Boko Haram sina våldsdåd, men där produceras ingen olja, så det blir än så länge bara ett internt problem för Nigeria.
• På den positiva sidan noterar jag också att Sverige hade ett stort överskott i statsfinanserna 2011 - det är bra att staten har sparat i ladorna inför den kris som nu kommer.
• Det värsta spar jag till sist - Baltic Dry Index har fallit kraftigt den senaste tiden, vilket indikerar global recession, då det alltså är kraftig minskad efterfrågan på fartygsfrakter av bulkråvaror såsom kol och malm. Den senaste månaden har indexet mer än halverats och är nu nere nära bottennivån från december 2008. Och det beror inte på något plötsligt stort tillskott av fraktfartyg, utan helt enkelt på vikande efterfrågan.

Spänn fast säkerhetsbältena...

Utför i eurozonen

Kreditvärderingsinstitutet Fitch meddelade idag att man satt Belgiens, Spaniens, Sloveniens, Italiens, Irlands och Cyperns kreditbetyg under bevakning med negativa utsikter. För Frankrike bekräftar Fitch det långfristiga kreditbetyg på AAA, men utsikterna för betyget sänks till negativa. Själva bevakningen för sänkning var inte oväntad. Det värsta är dock deras motivering att de

anser att en övergripande lösning för områdets skuldkris är "tekniskt och politiskt utom räckhåll."

Fitch säger alltså rent ut att skuldkrisen inte har någon lösning.

Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's pekar också ut de nettoexporterande länder inom euroområdet som är extra sårbara för en recession: Nederländerna, Tyskland, Belgien, Österrike och Finland. Även här är det ord och inga visor vad gäller utsikterna för ekonomin och S&P förutser en allvarlig ekonomisk recession inom euroområdet 2012. Det blir många optimistiska prognoser som får skrivas ner framöver. Recessionstecknen syns redan nu i till exempel Frankrike, vars ekonomi enligt deras statistikkontor kommer att krympa fjärde kvartalet 2011 och första kvartalet 2012. Därefter räknar statistikkontoret med en mirakulös vändning uppåt andra kvartalet 2012. Kul att det fortfarande finns någon som tror på goda feer! Vad gäller Finland så förutser Sampo bank recession redan detta kvartal och Nederländerna väntas enligt andra bedömare gå in i recession 2012.

Dagens chockbesked vad gäller euroekonomierna kom dock från Irland, där BNP sjönk med hela 1,9 procent under tredje kvartalet i år, vilket var betydligt mer än förväntade 0,5 procent. Det fanns vissa förhoppningar om att Irland skulle kunna klara sig bättre än övriga PIIGS-länder efter att ha uppvisat BNP-tillväxt på 1,4 procent för andra kvartalet, men dessa verkar nu grusas. I den positiva vågskålen för Irland kan dock läggas att de nu har återvänt till ett överskott i handelsbalansen, till skillnad mot övriga PIIGS. Irländske finansministern Michael Noonan sade i förra veckan att han räknar med BNP-tillväxt på 1,3 procent 2012, vilket var en nedskriven prognos från tidigare 1,6 procent. Nu lär han med det senaste kvartalets BNP-krympning få svårt att motivera hur det skulle vara möjligt för Irland att få någon BNP-tillväxt överhuvudtaget nästa år.

Igår sade vår riksbankschef Stefan Ingves att han tycker att det är rimligt att Sverige ger ett lånelöfte på upp till 100 miljarder kronor till (IMF) för hantering av skuldkrisen. Han tror att lånerisken är mycket låg. Det tror inte jag. Det är snarare pengar in i ett svart hål - fullständigt vansinne i dagens läge - ett förslag som måste stoppas! Jonas Sjöstedt är kritisk.

Han påminner om att Vänsterpartiet tidigare har stött utlåning till Lettland och Island. Denna gång är partiet mycket mer skeptiskt.
– Vi kan tänka oss att gå med på lån till IMF men då vill vi veta vilka som är med, till vilka länder lånen ska gå och till vilka villkor.
Enligt Sjöstedt finns risk för en kollaps för euron och därmed är inte heller IMF-lånet så säkert.

Även finansminister Anders Borg uppvisar en viss sund skepsis, om än i förtäckta ordalag.

Han efterlyser samma typ av hårda villkor för eventuella lån till Spanien och Italien som exempelvis Island gjorde i stödprogrammet för ö-riket från 2008.
Anders Borg är i dagsläget tveksam till om de sydeuropeiska länderna – som börjat få problem att finansiera sig på rimliga räntenivåer sedan i somras – uppfyller kraven för att få den typ av flexibla krediter från IMF, utan motkrav på reformer och besparingar, som Polen och Mexiko har fått.

Samtidigt fortsätter krisen för ett annat av EU:s problemländer med att IMF avbryter samtalen med Ungern. Kollapsar Ungerns ekonomi drabbar det deras stora långivare eurozonslandet Österrike hårt.

Till slut vill jag rekommendera en intervju på Bloomberg med hedgefondsdirektören Michael Platt som bloggrannen Vidsynt tipsar om. Platt säger att det viktigaste för honom nu är säkerhet för investeringarna - alltså amerikanska och tyska statsobligationer. Tiden för att göra mer spekulativa investeringar är inte nu, utan efter den kommande kraschen. Han anser även att det är en matematisk omöjlighet att lösa PIIGS-ländernas skuldkris.

Amerikaner sparar på läkemedel

För någon vecka sedan kom en skrämmande undersökning från USA att allt fler amerikaner hoppar över mediciner och behandlingar för att spara pengar. Nästan hälften av dem som tar minst en medicin sade att de inte tog så mycket som de fått föreskrivet av sin läkare, eller inte gjorde någon undersökning som rekommenderats av deras läkare. Det är 9 procentenheter fler än de 39 procent som sparade pengar på detta vis i förra årets undersökning. Redan förra årets siffra var skrämmande hög. På sikt kan dessa siffror leda till radikalt förändrad hälsa för USA:s befolkning.

SvD:s Daniel Kederstedt tar upp fler siffror som visar att krisen i USA inte är över.

På pappret klev USA in i recessionen i december 2007 och ut ur densamma 18 månader senare. [...]
Mellan juni 2009 till juni 2011 rasade hushållens medianinkomst, inflationsjusterad, med 6,7 procent för att landa på 49 909 dollar. Mellan december 2007-juni 2009 föll medianinkomsten ”bara” 3,2 procent. [...]
Sedan USA klev ut ur recession har inte mycket hänt med arbetslösheten. Från att ha varit 9,5 procent i juni 2009 låg den på 9,2 procent exakt två år senare. [...]
En person som förlorade sitt jobb under recessionen var i snitt utan arbete i 24,1 veckor i juni 2009. Det var upp från 16,6 veckor i december 2007, enligt Bureau of Labor Statistics. Idag ligger den siffran på 40,5 veckor – den högsta på mer än 60 år.

Har man helt enkelt fel definition av recession? Det känns som en recession i USA, fastän det officiellt inte är det. Siffrorna stämmer också med vad jag skrev i maj om att det fortfarande går risigt för USA och i februari att det inte går så bra för USA.

Vilsen centralbank?

Som ni säkert läst sjösatte USA:s centralbank Federal Reserve under ledning av Ben Bernanke i förra veckan "Operation Twist" som sitt senaste försök att genom penningpolitik sparka igång ekonomin.

2008 sänkte Federal Reserve raskt styrräntan till "nära noll" (0 - 0,25 procent) i ett första försök att stimulera den vacklande ekonomin och när det inte räckte till tog man till så kallade kvantitativa lättnader (quantitative easing, QE). Hösten 2010 lanserade man så nästa paket med kvantitativa lättnader (QE2).

Facit av dessa åtgärder är att de har drivit upp priserna på finansiella tillgångar (t.ex. aktier) och råvaror, vilket lett till vinster för de rika, men högre levnadskostnader för de fattiga, inte bara i USA utan även i hela världen. Man har inte lyckats få igång kreditdriven konsumtion i tillräcklig omfattning för att dra igång ekonomin igen, vilket torde bero på att USA har nått ett stadium av kreditmättnad. Fed kan inte tvinga banker att låna ut eller hushåll att låna - det blir "pushing on a string". En centralbank som vill dra i handbromsen vid alltför stark tillväxt kan lätt göra det genom att höja räntan, alltså "dra i snöret", men att tvinga fram tillväxt med monetära åtgärder är i dagsläget som att försöka skjuta på ett snöre.

I Sverige har man dock lyckats stimulera kredittillväxten ett tag till genom den drastiska räntesänkningen 2008, men här tycks vi också börja nå ett stadium av kreditmättnad. Tillväxttakten för hushållens skulder var i augusti bara 6,2 procent, mot 6,4 procent i juli. Tillväxttakten har sjunkit sedan början av 2010, även om vi ännu har en bra bit kvar till att hushållskrediterna bara ökar i takt med inflationen.

Så vad ska då en centralbank göra idag? I augusti annonserade Federal Reserve att de skulle hålla styrräntan orörd på "nära noll" till åtminstone mitten av 2013, vilket inte var mycket att komma med. Därav det nya monetära experimentet med "operation twist", som går ut på att lägga om löptiden i centralbankens obligationsportfölj. Man ska köpa amerikanska statspapper med löptid mellan sex och 30 år för 400 miljarder dollar, och samtidigt sälja papper med löptid upp till tre år för samma belopp. På så sätt vill man trycka ner de långa räntorna, vilka i sin tur påverkar bolåneräntorna. Fed hoppas att genom att sänka de långa räntorna (vilket gör det billigare för företag och hushåll att låna) få fart på konsumtionen. Fast även detta försök lär nog inte lyckas, då det allmänna ekonomiska läget i USA varken uppmuntrar presumtiva låntagare att ta mer lån eller bankerna att vilja låna ut mer och den sjunkande sysselsättningen i arbetslivet dessutom minskar gruppen av presumtiva låntagare. Jag skrev om läget i USA i maj och det har inte särskilt blivit bättre sedan dess.

"Operation Twist" kommer att få flera mindre trevliga bieffekter och Bernanke och övriga ledamöter i FOMC (det råd inom Fed som sätter räntan) lär knappast vara omedvetna om dem, men de hoppas uppenbarligen att fördelarna ska uppväga nackdelarna.

Bankernas lönsamhet lär minska, eftersom de har sin inlåning till korta löptider och utlåningen till långa löptider. Pressar man ner räntan på långa löptider minskar alltså den differens mellan räntan på utlåning och inlåning som bankerna lever på. Här agerar alltså Federal Reserve på ett sätt som uppenbarligen missgynnar bankerna - de tänker alltså inte bara på att gynna bankirerna utan är nu tydligen så vilsna i sin monetära politik att de försöker med lite annorlunda åtgärder bara för att se om det lyckas bättre än tidigare QE-försök.

En trolig i någon mening positiv effekt av "Operation Twist" blir att amerikanska staten kan finansiera även lån på längre löptider till lägre ränta, vilket påverkar balansen i statsbudgeten positivt.

I Sverige har vi den senaste veckan kunnat läsa om solvensproblemen för den tradtionella pensionsförvaltningen hos många livbolag på grund av dels fallande börser och dels det låga ränteläget. I USA finns motsvarande problem och trycker man med "Operation Twist" ner de långa räntorna förvärrar det situationen för redan hårt trängda pensionsfonder.

Det ser nu alltså inte ut som om Federal Reserve kommer att försöka med några fler kvantitativa lättnader, fastän många tagit för givet att det skulle komma en "QE3". Därmed kan vi för tillfället utesluta spekulationer om hög inflation eller hyperinflation i dollarn och snarare se deflation där då det fortfarande pågår en avskuldning hos hushållen, som troligen tar ytterligare fart när USA åter går in i recession. Frågan är då om det hemska deflationsspöket får ledamöterna i FOMC att ta till QE3, eller om de uppgivet konstaterar att av två onda ting så har QE värst bieffekter och därför står ut med deflation.

Sänkta prognoser men ändå tillväxt?

Igår kom SEB med en prognos för Sveriges ekonomi och idag kom även Nordea och Konjunkturinstitutet (KI) med sina prognoser. Alla förutspår nu att tillväxten nästa år blir betydligt sämre och Nordea är värst med bara 0,8 procent. Samtliga tror dock att vi får en återhämtning 2013.

Cornucopia har sammanställt prognoserna och tror att vi får se ytterligare nedrevideringar framöver, vilket jag också tror - det blir nog till och med "negativ tillväxt". Finanskraschen kommer att ställa till det på många vis och vi lär knappast få någon återhämtning i ekonomin redan 2013. De problem som kom i dagen 2008 har bara skuffats under mattan, men kommer nu tillbaka med ny och ökad kraft. Statsskuldskrisen för flera euroländer sammanfaller med att den svenska bostadsbubblan pyser ur samt att USA går mot en andra dipp i konjunkturen. Conference Boards index över de amerikanska hushållens förtroende sjönk från 59,2 i juli till 44,5 i augusti och värst är att framtidsutsikterna sjönk rekordsnabbt.

Indexsiffran över förväntningarna på sex månaders sikt sjönk till 51,9 i augusti från reviderade 74,9 månaden före.

Kina kan ha slagit i taket på sina tillväxtmöjligheter och har dessutom problem med fastighetsbubbla och alltför stora krediter i vissa sektorer.

Vad gäller de svenska bostadspriserna skriver SEB att

"Huspriserna väntas nu gå ned med 10 procent de närmaste två åren efter en 200-procentig uppgång sedan 1995", skriver banken.
Effekter av detta på konsumtion och tillväxt väntas bli kännbara.

10 procent var en högst måttlig nedgång. Om bara den lilla nedgången ger "kännbara" effekter, så kan man undra vad 20 eller 30 procents nedgång kommer att få för effekter.

Konjunkturinbromsningen handlar inte bara om det här:

- Återhämtningen i konjunkturen tar en paus. Tillväxten mattades av i vår omvärld redan i slutet av 2010. Nu har det blivit synligt även i Sverige, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Det är inte återhämtningen som tar en paus. Det är den ekonomiska nedgången som tagit en paus i två år och nu återkommer. På en punkt kan jag dock hålla med:

KI-ekonomerna ser ”en betydande risk” för att skuldkrisen i euroområdet förvärras och sprider sig till banksektorn. I så fall slår det ännu hårdare mot Sverige än vad huvudscenariot antar.

Jag anser att det är näst intill garanterat att skuldkrisen förvärras och slår hårt mot banksektorn.

Sammanfattning av min syn - vi kommer framöver att få flera år av krympande ekonomi, eventuellt med återhämtningspauser.

Dödskors på S&P 500

Igår fick vi ett så kallat "dödskors" på USA:s mest bevakade börsindex S&P 500. Detta trots att börserna gick upp efter Googles bud på Motorola. Det är även ett "äkta" dödskors då 200-dagars glidande medelvärde nu också pekar svagt neråt.

Att agera på starka tekniska säljsignaler såsom dödskors är smart. Gjorde man det hösten 2007 slapp man en hel del förluster.

Dödskors på den svenska börsen fick vi redan i mitten av juli och vi vet hur det gått sedan dess...

Det är nu som SvD:s Daniel Kederstedt uttrycker det 100 procent säkert att USA går in i en ny recession.

Ett exempel på hur illa ställt det är i USA är att National Association of Homebuilders (NAHB) och Wells Fargo igår kom med senaste indexet över förtroendet bland USA:s husbyggarföretag. För augusti var siffran oförändrat 15. Det kan tyckas bra att siffran var oförändrad, men man ska komma ihåg att det behövs en siffra över 50 för att innebära att byggföretagen ser ljust på framtidsutsikterna. Siffran 15 betyder alltså att det ser mycket illa ut för byggföretagen.

I förra veckan kunde vi läsa att delstaten Kaliforniens skatteintäkter i juli var 10 procent under budget, vilket tyder på att ekonomin där försämras snabbare än väntat.

Federal Reserves räntebesked i förra veckan var inte heller något positivt. Att man håller näranollränta fram till mitten av 2013 bekräftar att USA är på väg in i recession.

Förrförra veckan kom också en intressant nyhet om konsumentkrediterna i USA, som oväntat ökade kraftigt med 15,53 miljarder dollar i juni, vilket var tre gånger så mycket som de 5,08 miljarder de ökade med i maj. Detta var den största enmånadsökningen sedan augusti 2007. Kreditkortsskulderna ökade 5,21 miljarder dollar i juni, vilket var den största ökningen sedan mars 2008. Ökningen av krediterna verkar motsägelsefull mot bakgrund av att konsumenternas spenderande enligt statistik från NBER minskade i juli för första gången på nästan två år. Det verkar alltså som om ökningen av konsumentkrediterna var ett utslag av desperat pengabehov för att exempelvis betala räkningar. Liknande mönster har man kunnat se i USA precis i starten av de tre senaste recessionerna.

Fundamenta bekräftar alltså den tekniska analysen av USA:s börsindex. Som jag skrev någon gång i somras så prisar inte världens aktiebörser in en global depression.

Vi minns skuldtakstjafset i USA och en dellösning på amerikanska statens budgetproblem vore att höja skatterna för de rikaste, något som Warren Buffet föreslår idag.

"Vi superrika får stora skattelättnader medan de fattiga slåss för oss i Afghanistan", skriver finansmannen i New York Times.

Två diagram om USA

Det första diagrammet kommer från Sudden Debt.

USA lånar alltså till en större andel av statens utgifter än vad Grekland gör. Ändå anses USA:s statsobligationer "säkra" men Greklands skys som pesten. Men det är ännu värre än det ser ut. Stapeln för USA inkluderar bara den federala regeringens utgifter, och inte delstater och kommuner (där vi vet att läget också är dåligt för budgetarna). Greklands stapel inkluderar däremot förutom staten även distrikt och kommuner.

Det andra diagrammet kommer från Stefan Karlsson som i sin tur tagit det från Economix.

Här ser vi hur den nuvarande lågkonjunkturen i USA ser ut jämfört med tidigare lågkonjunkturer, vad gäller arbetslösheten. För det första har antal jobb fallit betydligt mer och för det andra har återhämtningen varit oerhört svag jämfört med tidigare lågkonjunkturer. Av detta kan man förstå att detta inte är någon "vanlig" lågkonjunktur.

Finn två likheter...

När jag ögnade igenom nyhetsbrevet Börsgolvet, som har med utvalda artiklar av mig och några andra bloggare, slogs jag av en sak när jag tittade på följande två diagram från artikeln "Hurra vad det går bra för USA!" som jag skrev i februari.

SNAP är den politiskt korrekta termen för "food stamps", alltså ett slags "matkuponger" som delas ut till behövande (numera 14 procent av USA:s befolkning).

Notera de två synkade vändpunkterna år 2000 respektive 2008. År 2000 vändes i båda fallen en sjunkande trend till en stigande. År 2008 vändes den sakta stigande trenden till en hastigt stigande. Nu utgör SNAP-programmet en mycket liten andel av amerikanska statens utgifter, så det finns inget direkt orsakssamband. Snarare finns det en tredje bakomliggande faktor som påverkar både SNAP och statsskulden - något slags index över "ohälsan" i USA:s ekonomi.

Hurra vad det går bra för USA!

I fredags kunde man läsa att arbetslösheten sjunker i USA. Den officiella siffran sjönk från 9,4 procent i december till 9,0 procent i januari. Det var också fler sysselsatta, men färre än väntat. 36 000 nya jobb räcker dock inte långt, eftersom USA behöver cirka 130 000 nya jobb varje månad för att hålla takten med befolkningstillväxten.

En månad gör nu ingen trend. Så hur ser den långsiktiga trenden ut? Jag föredrar då att titta på andra data från Bureau of Labor Statistics (BLS) än de officiella. Antalet personer med jobb som procent av den vuxna befolkningen, till exempel.

Utvecklingen sedan år 2000 är knappast smickrande för de styrande, och utvecklingen sedan 2007 får väl anses som katastrofal. Med detta mått har USA befunnit sig i utförsbacke i tio år nu. Att de officiella arbetslöshetssiffrorna ser snyggare ut beror endast på att de beräknas som andelen av arbetskraften som är utan arbete. Men arbetskraften som andel av den vuxna befolkningen har minskat kraftigt.

Vad gäller långtidsarbetslösheten ser det mycket illa ut.

Så här illa har det aldrig varit sedan Andra världskriget! Den genomsnittliga arbetslöshetstiden är nu betydligt längre än ett halvår - inte konstigt att folk ger upp jobbsökandet och inte längre räknas till arbetskraften.

Att det är illa ser man också på hur många amerikaner som får "matkuponger" (SNAP "Supplemental Nutrition Assistance Program" eller "food stamps"). I november 2010 var det 43,6 miljoner personer (20,4 miljoner hushåll) som fick denna nödhjälp. Det är 14 procent av befolkningen!

Även här rekordsiffror, som ni ser. Ökningen påbörjades även här år 2000, vilket visar att USA egentligen aldrig återhämtade sig från dotcom-kraschen. Istället levde man på lånade pengar ett tag och lyckades därmed skjuta upp den obehagliga verkligheten med några år. Så här har hushållens skulder som andel av BNP utvecklats. Notera hur skulderna började öka snabbare från år 2000.

Missa inte heller den lilla nedåtkroken på slutet. Så mycket har hushållens skulder inte fallit så långt bak som Economagic har data, alltså 1952.

Färre jobbar och lånen minskar - inget bra recept för ekonomisk återhämtning. Och inget av diagrammen ovan visar några tecken på att trenden skulle vända.

En kurva fortsätter dock att peka uppåt, men den är inget att glädja sig åt. Snarare är den något att oroa sig för. Det handlar om USA:s statsskuld, som nu är över 14 biljoner dollar (tolv nollor) och över 90% av årlig BNP.

Här kan man särskilt fundera på två vändpunkter. Runt år 2000 vändes en trend av att USA minskade sin statsskuld i att den åter ökade som andel av BNP. År 2008 inleddes så ett helt nytt skede, då statsskulden började stiga i en takt som vi aldrig sett förut.

Den amerikanska statsskulden börjar nå sådana absurda astronomiska proportioner att man till och med diskuterat att införa statsobligationer som löper över 100 år - något som fick mig att undra om det var 1 april när jag läste om det. Som om det skulle utgöra någon hjälp mot grundproblemet att statsskulden är för stor och växer för fort.

Det vi ser i USA är också allt större skillnader mellan "haves" och "have-nots", alltså de som har något (jobb, förmögenhet) och de som inte har något (fattiga, skuldsatta). Det är åter goda tider på Wall Street och bonusarna flödar, men hur länge till kan den finansiella ekonomin fortsätta att hålla sig bortkopplad från den reella ekonomin? När vaknar Wall Street upp till verkligheten på Main Street?

Centralbanken med Ben Bernanke har för länge sedan tappat fotfästet fullständigt, även om man nu motvilligt erkänner att allt inte är så bra med USA:s ekonomi.

Bloggrannen Kvantitativt tar idag upp ungefär samma ämne, fast med lite andra vinklingar och skriver att "Hopiumet är slut".

Nya Zeelands parlament om peak oil

Signaturen "Ulf" på Oljesnack tipsade om en rapport från Paremata Aotearoa (Nya Zeelands parlament) med titeln The Next Oil Shock? som kom i mitten av oktober. Sammanfattningen skulle lika gärna kunna gälla Sverige, och den är så bra så jag har översatt den till svenska.

• Oljan är "den moderna civilisationens livsblod". Denna rapport ger en överblick över den globala oljemarknaden. Särskilt undersöker den utsikterna för oljetillgång och -efterfrågan den närmaste fem åren, samt ekonomiska konsekvenser.
• Oljereserver med låga kostnader håller raskt på att ta slut, vilket tvingar oljebolagen att övergå till dyrare oljekällor. Detta byte av lågkostnadskällor mot högkostnadskällor driver oljepriset högre.
• Även om världen inte kommer att få slut på oljereserver på ett antal decennier än, kan den inte  fortsätta att producera olja i ökande takt hur länge som helst från de kvarvarande reserverna. Prognoserna pekar på att världens oljeproduktionskapacitet inte kommer att öka eller falla under de kommande fem åren, medan efterfrågan kommer att fortsätta att öka.
• Om oljeproduktionskapaciteten inte stiger lika fort som efterfrågan, så försvinner bufferten av outnyttjad produktionskapacitet. Vid sådana tillgångsbrister kommer oljepriset att "spika" upp till höga nivåer. Höga oljepriser kan medföra globala recessioner.
• Organisationer såsom International Energy Agency och USA:s militär har varnat för att ännu en tillgångsbrister troligen inträffar strax efter 2012 p.g.a. ökande efterfrågan och otillräcklig produktionskapacitet.
• Det finns en risk att världsekonomin kan vara i början av en cykel av tillgångsbrister som leder till prisspikar och recessioner, följda av återhämtningar som leder till tillgångsbrister.
• Nya Zeeland är starkt beroende av oljeimport och kommer att förbli så för överskådlig framtid. Medan det finns en potential för att öka den inhemska produktionen, så kan den inhemska oljeproduktionen inte isolera Nya Zeeland från globala oljeprischocker, då Nya Zeeland betalar världsmarknadspris för varor som olja.
• Viktiga exportgenererande industrier i den nyazeeländska ekonomin, inklusive turism och export av timmer, mejerivaror och kött, är mycket känsliga för oljechocker, eftersom de är beroende av överkomliga internationella transporter.

Allt detta gäller som sagt i princip Sverige också. Fast vår Riksdag tiger om oljan. När får vi läsa sånt här klarspråk från vår Riksdag?

Intressant är den cykel av omväxlande prisspikar och recessioner som de nämner, vilket liknar det deflationsscenario jag nyligen målade upp.

P.S. Någon som har förslag på en bättre svensk översättning av "supply crunch"? Jag har skrivit "tillgångsbrist" ovan, men det känns inte helt bra.

[Andra bloggar om peak oil, oljeberoende, recession]