Varför Grekland inte är Baltikum

I morse beslutades om ett stödpaket till Grekland bankerna. Det är dock egentligen i princip samma gamla stödpaket från i somras som nu presenteras så att det låter som en nyhet. Dessutom rapporteras att skuldbytet med de privata fordringsägarna snart ska inledas, men det har vi ju hört länge nu.

Det är dock uppenbart att det är fullständigt orimligt att Grekland skulle kunna lyckas med målet att minska statsskulden till 120 procent av BNP till 2020. Det bygger nämligen på totalt orealistiska antaganden om BNP-utvecklingen. Greklands BNP faller vad jag kan se i en årstakt på cirka 7 procent, och att detta fall plötsligt skulle tvärbromsa verkar inte sannolikt. Därmed fortsätter Grekland att vara ett bottenlöst hål och det nuvarande paketet på 136 miljarder euro (vilket förresten är mer än 60 procent av Greklands årliga BNP) kommer inte att räcka till. Pengarna går dock inte till grekerna utan största delen går vidare till europeiska banker som varit korkade nog att låna ut till Grekland. Dessa bankdirektörer måste ha väldigt bra kontakter inom EU-eliten för att lyckas få igenom detta. Jag är trött på detta genomkorrumperade EU. Tyvärr går media på propagandan från EU-styret och beskriver det fortfarande som att det är Grekland som räddas, när det inte alls är så. Grekland och grekerna körs ner i skiten för att bankdirektörerna ska kunna få ut sina feta löner. Allt detta betalas i slutändan av EU:s skattebetalare. Privatisera vinsterna, socialisera förlusterna.

Läs även vad bloggrannen Cornucopia skriver om saken.

Nej, Grekland behöver skriva ner sina skulder rejält och troligen också lämna euron. Vi har sett att den isländska modellen fungerade. Vissa påpekar att de baltiska länderna lyckades klara sig ur sin svåra kris och ändå hålla kvar sina fasta valutakurser till euron. Det finns dock en avgörande skillnad. Vid krisens början hade Litauen, Lettland och Estland betydligt lägre statsskulder än vad Grekland hade.

Därför var det ingen katastrof att de ett tag hade stora underskott i statsfinanserna. Det enda som hände (statsfinansiellt sett) var att Lettlands och Litauens statsskulder steg till "svensk" nivå vad gäller andel av BNP. Där tycks de för övrigt ha stabiliserat sig. Grekland hade redan i krisens början en så hög statsskuld i förhållande till BNP att även små höjningar av räntenivån gav stora effekter på statsfinanserna och de hamnade därför snabbt i en dödsspiral.

Lägg därtill att det grekiska samhället och statsapparaten verkar vara fullständigt dysfunktionella, med grasserande korruption samt obefintligt förtroende och skattemoral.

Nu ska det bli mycket intressant att se vad resultatet blir i det val som planeras i Grekland i vår. Jonas Sjöstedt nämner att opinionsmätningarna visar att nuvarande största regeringspartierna Pasok och Nea Demokratia har tappat stort och att de tre radikala vänsterpartierna gått starkt framåt och ser ut att kunna få uppåt 40 procent av rösterna tillsammans. Om det nu genomförs ett val (och inte istället en militärkupp) så ser det ut att kunna leda till en regering och ett parlament i Grekland som lär vara mycket mer motsträviga mot EU-bankirernas och deras köpta politikers krav.

Vår svenske finansminister Anders Borg är förresten antingen dumnaiv eller en lögnare när han idag säger att Grekland inte längre är ett hot mot Europas återhämtning. Han borde veta bättre med den information, kunskap och kontakter han har. Alltså gissar jag att det han säger är ren lögnpropaganda.

Lettlands långsiktiga problem

Edward Hugh på A Fistful of Euros uppmärksammade häromveckan en undersökning av Eliana Marino om de demografiska konsekvenserna av sparpaket och kris - "The Social Impacts of the Economic Slowdown: The Latvian experience". Hon kommer fram till att det skett och fortfarande pågår en stor utvandring av folk i arbetsför ålder från Lettland, vilket kommer att leda till förvärrade långsiktiga demografiska och ekonomiska problem.

Hon har påpekar att de officiella lettiska siffrorna grovt underskattar utvandringen, eftersom de flesta människor inte talar om för de lettiska myndigheterna att de flyttat till ett annat EU-land. Enligt Eliana Marinos uppskattning har cirka 30000 utvandrat från Lettland under 2009 och det lär bli ungefär lika många under 2010. Detta är mycket av en befolkning på bara drygt två miljoner och förvärrar det redan allvarliga demografiska problem som Lettland har med mycket låg nativitet - bland de lägsta i EU med runt 1,4 barn per kvinna. Problemen med vem som ska finansiera välfärdssystemet blir bara värre ju mindre andel av befolkningen som arbetar. Titta på Lettlands befolkningspyramid nedan.
Basen är oerhört smal. Lettland skulle framöver kunna lösa sina problem med arbetskraftsinvandring, men för det första finns inga jobb i Lettland - arbetskraften utvandrar ju efter BNP-raset på 18% förra året. För det andra har letterna av sovjethistoriska skäl en avog inställning till invandring.

Så även om man just nu tycks se en viss stabilisering i den lettiska ekonomin så är det de långsiktiga problemen som är allvarligast. Det krävs rätt mycket nyanställningar för att situationen ska förändras så att Lettland inte längre blöder arbetskraft. Igår rapporterades att BNP "bara" föll med 3% under andra kvartalet i år jämfört med samma kvartal i fjol. Jämfört med första kvartalet låg BNP i princip still. Frågan är vad som ska kunna driva upp BNP och därmed sysselsättningen så kraftigt att utvandringstrenden vänder. Jag har svårt att se någon sådan faktor för Lettlands del.

[Andra bloggar om lettland, baltikum, arbetslöshet, bnp, utvandring]

Lettland - hur går det?

Förra veckan kunde man läsa flera olika kloka åsikter om hur det egentligen går för Lettland. De har trots allt hittills lyckats att undvika en devalvering, men det är ändå lite tidigt för glädjerop. Edward Hugh skrev "Too Soon To Cry Victory on Latvia" där han pekar på de problem som återstår, apropå en artikel i The Economist som tycker att Lettland har lyckats.

Visserligen har nu ränteläget på Greklands statsskuld nu passerat det för Lettlands statsskuld, men det beror väl snarast på att Greklands dåliga finanser kommit i fokus efter att tidigare ha ignorerats och dolts. Att ränteläget i Lettland sjunkit beror snarast på den ökade riskaptit som märkts globalt och är inget specifikt för Lettland. Jag skulle snarare kalla det riskförträngning.

Stefan Karlsson skrev en intressant artikel om devalveringsfrågan för Lettland, där han också jämför med situationen för Ukraina, vars valuta har fallit.

Som svar på Edward Hughs artikel skrev Morten Hansen från Stockholm School of Economics in Riga "Latvia: No Victory Yet, No Defeat Either", där han pekar på både bra och dåliga sidor i Lettlands ekonomiska läge. Ett påpekande tycker jag är särskilt intressant.

But when splitting the overall development in wages from Figure 2 into public and private sector developments the picture changes quite a bit back again, see Figure 4. In particular the very latest data (2 March 2010) show that the by far biggest wage decreases have taken place in the public sector – good for the public finances and the IMF-EU package but irrelevant for competitiveness and should be a matter of concern.

Man ska inte glömma att situationen fortfarande är allvarlig i Lettland. En förnyad global kris kan raskt ställa till det igen. Och som Morten Hansen påpekar har åtstramningen mest gällt statsfinanserna. Fortfarande är lettisk industri inte särskilt konkurrenskraftig, så utsikterna för en ekonomisk återhämtning är inte särskilt goda. Men trots allt blir det kanske inte värre, utan man står kvar och harvar på dagens nivå.

Idag reviderade Lettland upp sin BNP-siffra för fjärde kvartalet 2009 till -16,9 procent från preliminära -17,7 procent. Alltid något. Men nu vill oppositionen sänka momsen, vilket skulle försämra statsfinanserna och kanske äventyra IMF-lånen. Skakigt läge fortfarande, alltså.

[Andra bloggar om lettland, baltikum, löner]

Lettiska statens fortsatta finansieringsproblem

Förra veckan försökte Lettiska staten sig på att låna upp pengar på marknaden, men misslyckades får man väl säga. I onsdags lyckades man prångla ut totalt drygt 2 miljoner lati i tre- och tolvmånaders statspapper, medan auktionen på sexmånaders statspapper inte sålde något. Detta ska jämföras med de totalt 24 miljoner lati som erbjöds. På torsdagen gjorde man ett nytt försök, men fick bara in 1,7 miljoner lati. Man försökte då inte ens ha med de sexmånaders papper som misslyckades på onsdagen. Orsaken till misslyckandet? Förutom att få i dagens läge vill ta risken att sitta med lettiska statspapper i portföljen, så steg den lettiska interbankräntan Rigibor så mycket att statspappren hade för lågt satt ränta för att vara attraktiva. På torsdagen hade tremånaders Rigibor stigit till 13,1%, jämfört med 10,5% ränta på tremånaders statspapper.

Nu fick lettiska staten in drygt 5 miljoner euro på dessa två auktioner, vilket inte är mycket jämfört med de behov som finns. Man är fortfarande fullständigt beroende av sina nödlån från IMF, EU och Sverige på 7,5 miljarder euro och har uppenbarligen inga möjligheter att finansiera sig på den öppna marknaden, åtminstone inte i den egna valutan.

Fortfarande måste man spara mer i statsbudgeten. Men tydligen är de fem regeringspartierna inte överens om budgeten. Allt detta gör att det åter spekuleras om devalvering. Som jag har sagt förut ser jag en devalvering som mer eller mindre oundviklig. Det ser dock ut som om man försöker att skjuta upp devalveringen så att alla parter ska hinna förbereda sig så gott det går (t.ex. nyemission i Swedbank).

Situationen blev knappast bättre när premiärminister Valdis Dombrovskis i tisdags föreslog en lag om att lettiska bolåntagare inte ska kunna krävas på mer än husets marknadsvärde. Det känns osökt som en förberedelse för devalvering, särskilt med tanke på att enligt Bloomberg så är 90% av de lettiska bolånen i euro. Swedbank får såklart stora skälvan och hotar med att trappa ned sin närvaro i Lettland om lagen går igenom. Vilket hot - det kanske bara vore bra för letterna om de slapp våra svenska banker som utsugare. Finansmarknadsminister Mats Odell sågar såklart det lettiska lagförslaget - han brukar konsekvent verka för de svenska storbankernas bästa. Till lagförslaget hör tydligen också att vid vräkning vid utmätning måste banken även kunna erbjuda en ny bostad. En lag med många intressanta sidor. Klart att bankerna hatar den, men jag måste säga att den egentligen låter väldigt human. Den gör inte folk till låneslavar och den ser till att man åtminstone har tak över huvudet.

I sammanhanget kan också nämnas att i USA fungerar bolån ungefär på det vis som nu föreslås i Lettland. Om bolåntagaren inte kan betala så tar banken huset och kan inte ställa några ytterligare krav.

Idag kan vi också läsa att det lettiska premiärministerbesöket i Stockholm samt Anders Borgs varningar tycks ha haft önskad effekt, då Lettlands regering nu lagt förslag om skattehöjningar och nedskärningar så att man når upp till Sveriges krav. Anders Borg är tydligen nöjd nu och kommer med lite floskler om "en ansvarsfull budgetpolitik men att den måste genomföras på ett socialt varsamt sätt". "Socialt varsamt" - nä dra mig baklänges! Jag skulle föreslå att Anders Borg flyttar till Riga, så får han själv uppleva hur socialt varsam den lettiska politiken är. DN frågar Anders Borg varför höjd fastighetsskatt skulle vara bra för Lettland, men inte för Sverige, men Borg slingrar sig och svarar inte ordentligt på frågan. Jag hade tidigare ett visst förtroende för Anders Borg, eftersom han agerade ganska vettigt i samband med finanskrisen, men nu har jag tyvärr tappat detta förtroende efter den senaste veckans uttalanden.

Fotnot: 1 lats (plural lati) är ungefär 1,40 euro.

Läs även andra bloggar om lettland, baltikum, statspapper, devalvering

Spanien eller Lettland?

Frågan är vilket av dessa två länder som kommer att starta nästa omgång av finansiell röra i Europa. Det finns också andra kandidater, men Spanien och Lettland ligger båda risigt till.

Edward Hugh är en ekonom som från början kommer från Storbritannien, men bor i Barcelona. Han skriver ofta på A Fistful of Euros om situationen i bland annat Spanien och Lettland, med intressanta analyser.

Häromdagen skrev han lite kring att Spaniens handelsunderskott nu minskar. Det kan i förstone tyckas positivt att det minskar, men som i flera andra länder beror det på att ekonomin imploderar och importen faller snabbare än exporten. För Spanien föll importen 29,5% i årstakt, medan exporten "bara" föll 15,8%. Så Spaniens BNP-fall visar inte hela bilden av hur det står till med ekonomin - BNP stiger nämligen när nettoimporten minskar. För den som inte vet det har Spanien haft den största fastighetsbubblan i Europa, åtföljd av konsumtion för lånade pengar, ungefär som för USA. 2007 hade Spanien det näst största handelsunderskottet av alla världens länder (efter USA). "Alla" spanjorer blev plötsligt "rika". Men efter bygg- och köpfesten kommer baksmällan. Spanska staten räknar med ett budgetunderskott på över 10% i år och EU-kommissionen räknar med att Spanien blir den enda av EU:s stora ekonomier som kommer att avsluta 2009 i recession.

Till Spaniens problem hör att man inte kan devalvera, eftersom man är fast i eurosamarbetet. Därmed tvingas man liksom Lettland till en smärtsam "intern devalvering", men med den skillnaden att man inte har en säkerhetsventil i att kunna släppa valutan fri om situationen blir ohållbar.

Ett annat problem i Spanien är att nettoskulden till utlandet är stor - runt 83% av BNP och stigande. För tillfället är detta inget jätteproblem eftersom ränteläget är lågt, men om det blir en återhämtning i övriga Europa kommer räntorna att stiga, vilket förvärrar Spaniens situation. Enligt Edward Hugh har över 85% av de spanska bolånen rörlig ränta.

Det ser också ut som att det fortsätter utför även i det kortare perspektivet. I september accelererade minskningstakten i industriproduktionen i Spanien enligt PMI-undersökningen. Då fick man också för första gången på tre månader en minskning av nya order. Industriproduktionen har fallit nästan 35% från toppen sommaren 2007 och 17,4% på ett år. Spanien har också EU:s högsta arbetslöshet - 18,9% i augusti. Edward Hugh räknar med över 20% i november.

Eftersom Spanien är en så stor del av EU och EMU kommer dess problem att få återverkningar på övriga länder i dessa samarbeten. Nu kommer euron och den europeiska centralbanken ECB att testas på allvar, p.g.a. diskrepansen mellan medlemsländer som Tyskland, som klarat sig förhållandevis bra, och Spanien, som är en katastrof.

Lettland kanske inte kommer att ha lika stor effekt på EU generellt, men är desto viktigare för oss i Sverige. I förra veckan varnade Anders Borg den lettiska regeringen att de måste genomföra de utlovade nedskärningarna i budgeten i slutet av oktober. Två av partierna i Lettlands styrande fempartikoalition motsätter sig nu dessa besparingar och vill bara spara drygt hälften så mycket. Anders Borg fortsatte också sina varningar vid IMF:s årsmöte i helgen.

Finansminister Anders Borg har enligt SvD varnat våra svenska storbanker för en akut politisk kris i Lettland med efterföljande devalvering och eventuell betalningsinställelse. Särskilt hemlig var kanske inte varningen då man kan läsa följande i statsbudgeten som presenterades för några veckor sedan:

Eftersom det är svårt att säkert bedöma Lettlands betalningsförmåga och förutsättningar för återhämtning går det inte att fullständigt utesluta risken för en omfattande betalningsinställelse.

Hursomhelst verkar IMF nu börja luta mot att tvinga Lettland till devalvering. Jag har ända sedan i våras sagt att en devalvering i Lettland är oundviklig och nödvändig.

En lettisk devalvering skulle innebära en katastrof för vissa svenska banker då kreditförlusterna skulle explodera, framförallt eftersom många lån i Lettland är skrivna i euro. Swedbank har 61 miljarder kronor utlånat i Lettland - där ryker i så fall säkert nyemissionens 15 miljarder, som officiellt var tänkta för offensiva satsningar. SEB har 40 miljarder utlånat i Lettland och Nordea har 30 miljarder.

Förutom de direkta effekterna i Lettland kommer en kris där ofelbart att smitta av sig på de baltiska grannländerna och kanske leda vidare till ett tappat förtroende för flera av de öst- och centraleuropeiska länderna. I det senare fallet är det inte bara Sveriges banker som sitter pyrt till, utan bankerna i flera andra västeuropeiska länder.

Idag bekräftar Lettlands premiärminister Valdis Dombrovskis indirekt farhågorna om Lettlands budgetnedskärningar i sin kritik av Anders Borgs "aggressivitet". Han säger att man inte kommer att förstärka budgeten lika mycket som tidigare sagts, utan bara med 4,9 miljarder kronor. Han anser dock att det skulle räcka för att få ner budgetunderskottet till 8,5 procent nästa år. Frågan är dock om det verkligen finns så mycket återhämtning i den lettiska ekonomin som Dombrovskis påstår/hoppas och hur hållbar denna återhämtning är.

Idag har också vår statsminister Reinfeldt kallat Lettlands och Litauens premiärministrar till Stockholm för att de ska få krypa lite för sin svenske storebror. Han passade inför detta på att instämma i Anders Borgs kritik av Lettlands regering. Nyheter från uppläxningen får vi säkert läsa imorgon.

Nåja, världsekonomin är spännande nästan jämnt nuförtiden. Lite väl spännande tycker jag faktiskt. Knappt har det hunnit lugna ner sig förrän det dyker upp nya orosmoment. Jag hade föredragit att ha ett lugnt liv utan en massa imploderande banker och sånt som bara väntar på att hota min lilla värld. Men nu är läget som det är, så jag försöker hålla mig à jour med vad som händer för att inte drabbas av alltför obehagliga överraskningar. Om Spanien eller Lettland orsakar stora svarta rubriker framöver så är jag i alla fall mentalt förberedd.

Läs även andra bloggar om spanien, lettland, baltikum, bnp, budgetunderskott, handelsunderskott, industriproduktion, devalvering, lån

Lettland och IMF överens - nästa Litauen?

Efter flera månaders förhandlingar meddelades idag slutligen att Lettland och IMF kommit överens om villkoren för ytterligare lån på 195 miljoner euro. Som jag påtalade förra veckan behöver troligen Lettland detta lån för att inte få ebb i kassan vid årets slut. Därmed verkar Lettlandsoron vara över för åtminstone några månader framåt. Men fortfarande återstår frågan hur de ska klara år 2010 utan ytterligare lån. Att Lettlands ekonomi nu skulle vända uppåt snabbt framstår som osannolikt. Det kanske inte faller så mycket mer, men den ekonomiska aktiviteten lär ligga kvar på en låg nivå.

Det har säkert varit mycket bitande på naglarna hos Swedbank och SEB under dessa förhandlingsmånader. Men idag när de skulle kunna pusta ut kom också skräcksiffran för Litauens BNP för andra kvartalet - ett ras på 22,4% jämfört med samma kvartal i fjol! Från första till andra kvartalet i år föll Litauens BNP med 12,3%.

En del bedömare ser en ansökan om IMF-lån från Vilnius som oundviklig.

- Det råder inga tvivel om saken. Det är bara en tidsfråga. En dag kommer man vakna upp i samma situation som råder i Lettland, sade Morten Hansen, ekonomiprofessor vid Stockholm School of Economists i Riga till en litauisk veckotidning nyligen.

Så kan följetongen fortsätta. Efter kapitel ett "Lettland" följer kapitel två "Litauen".

Läs andra svenska bloggar om baltikum, bnp, imf, lettland, litauen

Lettland behöver IMF-lånen

Tydligen är budgetläget för den lettiska regeringen inte alls så lugnt som regeringen påstår. I en analys från Lars Christensen på Danske Bank idag sägs följande (min kursivering).

Most notable is that out of the EUR 1.2bn that the EU is paying out to Latvia as the second instalment on the EU loan, half has been earmarked for propping up the financial sector. [...] The fact that half of the money will have to be used to prop up the banking sector leaves less money to cover the gap in the central government budget and means that the Latvian government might very well be running out of money if it fails to get the next instalment on its IMF loan.

Ojdå, det lät inte så bra! Knäckfrågan är nu vilka villkor som IMF egentligen ställer upp som gör att man ännu inte har lyckats komma överens med den lettiska regeringen. Lars Christensen har också gjort en överslagsberäkning.

In June, central government spent about EUR 125m more than came in revenues and funding. Assuming that this "burn rate" continues for the rest of the year (August-December) then that adds up to EUR 625m for the rest of the year. Furthermore, during the rest of the year EUR 715m worth of t-bills are maturing which need to be rolled over. Hence, the refinancing of maturing debt and the monthly cash burn adds up to EUR 1,340m. In our assessment the Latvian state treasury probably has EUR 540m in liquidity at the moment. That leaves the Latvian central government with a funding need of EUR 799m.

Lettiska staten kommer alltså att ha en likviditetsbrist på cirka 200 miljoner euro vid årets slut om man inte genom något slags mirakel lyckas att sätta om en del av de lån som löper ut under året. Men att en mer eller mindre konkursmässig stat skulle lyckas låna 200 miljoner euro på de mer eller mindre frysta marknaderna ter sig ytterst osannolikt. Alternativet är ytterligare budgetåtstramningar, alltså höjda skatter och sänkta utgifter. Och hur ser det sen ut inför år 2010? Resonemanget ovan gäller ju bara årets budget. Och vad händer om det dyker upp oväntade utgifter, eller om skatteinkomsterna visar sig inte bli så stora som väntat?

Apropå Lettland så skriver Financial Times Alphaville lite om oegentligheter på lettiska Parex Bank, som övertogs av lettiska staten i slutet av förra året för att förhindra en uttagsanstormning som var på väg att fälla banken. Tydligen så har åklagare satts på att utreda vad som har hänt och om någon eller några har stoppat pengar i egen ficka. Frågan är också hur det egentligen står till med numera statliga Parex Bank? Hur sunda är egentligen deras finanser?

Och hur påverkar allt detta de två svenska banker som har tyngst engagemang i Baltikum, nämligen Swedbank och SEB?

Det verkar just nu vara mer frågor än svar omkring Lettland.

Lettland och IMF

Jag skrev igår om Swedbank och SEB som ju båda har stor exponering mot Baltikum. Därför kan det vara på sin plats att ta en liten titt på hur situationen nu ser ut i Lettland, det baltiska land som drabbats värst av krisen.

Lettland har som bekant fått stödlån från IMF och EU och väntar nu på en andra utbetalning, som dock har försenats av att man inte lyckats övertyga långivarna med sina försök att få ner budgetunderskottet. Fortfarande tycks det finnas oenigheter som gör att man inte kan få åtgärderna genom parlamentet. Det är inte underligt att det finns oenighet om budgetnedskärningarna, som bland annat handlar om att minska offentliganställdas löner med 40%.

Frågan är hur länge detta kan fortsätta innan situationen blir ohållbar och Lettland trots allt tvingas devalvera. EU har redan ställt sig positiva till en andra utbetalning på 1,2 miljarder euro, men IMF trilskas. Den lettiske premiärministern Valdis Dombrovskis betonade i fredags att Lettland inte är direkt beroende av lånet på 200 miljoner euro från IMF, utan att diskussionerna snarare handlar om att säkra IMF:s fortsatta stöd. Fast livet skulle nog bli bra mycket lättare för den lettiska regeringen med det där lånet!

Ett grundproblem är att Lettland har låst sin valuta till euron inför en planerad övergång till euron år 2012. Men för att kunna gå över till euron måste man uppfylla konvergenskriterierna, som bland annat säger att statsskulden inte får överstiga 60 procent av BNP och budgetunderskottet inte får överstiga tre procent av BNP. Dessutom får den femåriga obligationsräntan inte vara mer än två procent högre än i de tre medlemsländer som har lägst inflation. Frågan är nu hur realistiskt det är att tro att Lettland lyckas uppfylla dessa kriterier på bara några få år. Just nu pekar ju siffrorna åt helt fel håll. Det är troligen detta som gör IMF tveksamma om det är någon vits med att låna ut mer pengar, när Lettland istället skulle kunna delvis lösa sina problem genom att devalvera.

Visserligen finns det ju flera nuvarande medlemmar i eurosamarbetet som bryter mot konvergenskriterierna varje år, t.ex. Italien som har en statsskuld över 100% av BNP, men man kommer säkert inte att tumma på reglerna för nya medlemmar.

Förutom budgetnedskärningarna måste också Lettland förnedra sig lite för att få nödlånen.

Men fortsatta utbetalningar kommer bara att ske på villkoret att "alla betydande regeringsbeslut eller andra beslut med fiskala konsekvenser" fattas först "efter diskussioner med EU-kommissionen och IMF", heter det i ett uppdaterat samförståndsdokument mellan Lettland och EU, publicerat på måndagen.

Är det verkligen värt allt detta att gå med i eurosamarbetet? Risken verkar överhängande att de hårt prövade lettiska medborgarna inte står ut, utan att det utbryter mer eller mindre våldsamma protester. Kanske inte just nu, men om några månader, när budgetnedskärningarna börjar kännas av på allvar.

Det ser dock för tillfället lugnare ut på de finansiella marknaderna i Lettland. Interbankräntan RIGIBOR är tillbaks på mer normala nivåer, åtminstone på löptider upp till en vecka. Den lettiska centralbanken har inte heller behövt stödköpa lat för att upprätthålla den fasta växelkursen mot euron, utan har tvärtom sålt av lat den senaste månaden.

Åtminstone något positivt. Sen behöver ju förstås den reala ekonomin börja snurra igen, vilket lär ta betydligt längre tid.

Falkengren säger några kloka saker

I en intervju med E24.se varnar SEBs VD Annika Falkengren idag för att boräntorna troligen kommer att stiga. En varning som verkligen är på sin plats i dagens lågränte-Sverige, även om hennes prognos om vilken ränta man ska vara beredd på att kunna betala för mig känns som lite för snäll - "Om tre år kanske boräntan ligger på 6,75 procent igen". Jag brukar i dagens läge säga till vänner och bekanta som är på väg att köpa bostad att man ska ha marginal så att man kan betala en boränta på 10 procent samtidigt som du eller din partner blir arbetslös. Så allvarlig är denna kris, anser jag.

Trots det Annika Falkengren säger i intervjun om 6,75 procents boränta så kräver enligt artikeln SEB tydligen bara att man ska ha marginal att betala 4 procentenheter högre ränta än idag, alltså knappt 6 procents ränta. Varför inte kräva 5 procentenheter högre, så att VDs uttalande stämmer överens med den dagliga verksamheten?

Vidare sade Annika Falkengren:

Annika Falkengren är mycket tydlig med att hon tror att att det finns en stor risk för bakslag på börsen som nu rusat runt 27 procent sedan årsskiftet.

- Jag tror att det kommer ett bakslag. Det finns ett produktionsgap därute, företagen har tömt sina lager, sedan går de på semester och när de återvänder upptäcker de: "Oj, orderboken är fortfarande tom". Det känns inte som att orderna haglar in i de här företagen. Titta på Nokia, Sony Ericsson, det ser inte jättepositivt ut, säger Annika Falkengren till E24.

Jag håller med. Visserligen drog många företag väl hårt i nödbromsen i vintras och därav kommer väl den uppgång i flera olika ekonomiska indikatorer vi sett de senaste månaderna, med åtföljande börsuppgång, men trots allt är det en allvarlig kris och nu kanske man istället har tagit lite för lätt på neråtriskerna för ekonomin. Risken är stor för bakslag efter sommaren.

I en annan artikel på E24 säger Annika Falkengren:

- Även om de första gröna skotten kan skönjas nu blir återhämtningen väldigt lång tror vi. Vi har stor respekt för att återhämtningen kan bli både lång och besvärlig och det kan komma bakslag på finansmarknaderna, sade hon.

Det känns skönt att en av Sveriges främsta företagsledare kommer med en sådan realistisk syn på återhämtningen efter krisen. Även om vi nu har sett botten (vilket jag personligen i och för sig inte tror) så kommer återhämtningen efter denna kris att ta lång tid, dels eftersom krisen är global, dels eftersom den skadat så många sektorer av ekonomin så allvarligt. Alla som hoppas på en snabb uppgång hoppas nog förgäves. Det talas om att den nuvarande recessionen skulle bli U-formad eller V-formad, eller möjligtvis W-formad. Men risken är överhängande att den istället blir L-formad.

Åter till den första artikeln:

På frågan varför man nu skriver av hela sin goodwill för verksamheten i Baltikum för över 2,3 miljarder, svarar hon:

- När lönsamheten är helt borta under ett antal kvartal så känner vi att det är ett ganska bra tillfälle att ta bort den här goodwillen eftersom vi gör ett så bra kvartal. Vi är en konservativ bank och det vill vi fortsätta vara. Nu river vi av det här plåstret och då kan vi slippa få den här frågan längre fram.

Som jag sade tidigare idag tycker jag att detta var ett mycket klokt beslut, som faktiskt kan återställa en hel del av förtroendet för SEB. Visst har de klantat sig rejält i Baltikum, men de erkänner nu det och försöker att reda upp saken på bästa sätt. Man kunde bara önska att Swedbank vore lika kloka.

Jag måste förresten säga att jag tycker att E24.se blir allt bättre. Från början läste jag sällan artiklar där, men numera har jag börjat tycka om allt fler av deras artiklar. Som synes länkar jag till och med till dem ibland, trots att E24 inte har någon Twingly-koppling tillbaka till min blogg, vilket SvD.se och DN.se har.

De svenska problembankerna

Sådär, nu har båda våra svenska problembanker lämnat sina rapporter för andra kvartalet i år. Swedbank kom med sin i fredags och SEB idag.

SEB redovisade trots kreditförluster på 3,6 miljarder en rörelsevinst på 618 miljoner kronor för andra kvartalet, vilket dock är betydligt lägre än de 3,5 miljarder man gjorde i vinst för motsvarande period i fjol. Men ändå en vinst, vilket är starkt i dessa dagar. Ett klokt drag var att skriva ner all goodwill för investeringarna i Baltikum och Ryssland, totalt 2,4 miljarder. Dessa investeringar är som nu alla förstår ganska värdelösa, så att behålla goodwillposten är orimligt.

Hur värdelösa de baltiska investeringarna är illustreras att av SEBs kreditförluster var 2,6 miljarder i Baltikum. Samtidigt gjorde rörelsen i Baltikum ett förlustresultat före kreditförluster på -3,4 miljarder.

Swedbank däremot gjorde en brakförlust på 1,8 miljarder kronor för andra kvartalet, mot en vinst på 4,6 miljarder för motsvarande period i fjol. Här var kreditförlusterna hela 6,7 miljarder kronor, varav 4 miljarder i Baltikum och 2 miljarder i Ukraina. Samtidigt har man kvar osäkra fordringar på knappt 30 miljarder kronor, varav knappt 22 miljarder i Baltikum. Här får vi nog räkna med att åtminstone de baltiska osäkra fordringarna kommer att omvandlas i kreditförluster framöver, med tanke på situationen där. Situationen i Ukraina, där förlusterna är mycket större än i Baltikum, räknat i förhållande till kreditportföljens storlek, visar nog vad som kommer att hända i Baltikum också. Ukrainas valuta har ju fallit kraftigt, vilket säkert bidragit till att förlusterna blivit så kraftiga där. Så när de baltiska staterna slutligen släpper sina valutors kopplingar till euron kommer nog den riktiga smällen där också.

Verksamheten i Ukraina får väl ses som en katastrofalt dålig investering. Senaste kvartalet genererade den enligt årsredovisningen en vinst före kreditförluster och nedskrivningar på futtiga 188 miljoner kronor, att jämföra med kreditförluster på 2 miljarder.

Även verksamheten i Baltikum är en rejäl förlustaffär. Kreditförlusterna är ungefär dubbelt så stora som intäkterna och ungefär tre gånger så stora som resultatet före kreditförluster och nedskrivningar! Dessutom kvarstår en goodwillpost på flera miljarder för Baltikum som ännu inte skrivits ner, till skillnad från vad SEB gjort. Goodwillposten för Ukraina skrevs dock ner redan första kvartalet. Varför skrev man då inte ner goodwillposten för Baltikum? Kanske förhoppningar om att situationen där ska reda ut sig. Kanske för att kvartalsförlusten redan var så stor att man inte ville spä på den ytterligare. Hursomhelst tror jag att det kommer att straffa sig att behålla denna goodwillpost. Vem som helst kan redan inse att investeringen i Baltikum var en dundermiss, så varför låtsas som om det skulle kunna sluta som en bra affär?

I rapporten läser jag också att

Swedbank har som målsättning att över tiden erhålla ett så stort värde som möjligt för övertagna tillgångar. Swedbank kommer därför att behålla tillgångar genom den sämre delen av den makroekonomiska cykeln i de fall detta förväntas vara fördelaktigt.

Det gäller alltså säkerheter för lån som man övertar då lånen inte återbetalas. Här finns en stor risk att man blir sittande med dessa tillgångar under lång tid. Många tror ju att det snart ska komma en vändning uppåt, men jag ser det som tveksamt utan tror det kommer att ta lång tid, åtminstone i Baltikum och Ukraina. Även om det bottnar kommer det att ta lång tid för dessa ekonomier att repa sig och de tillgångar som Swedbank får överta kan visa sig aldrig få tillbaks det värde de hade på bubblans topp. Mängden övertagna tillgångar i Baltikum är just nu liten, men förväntas öka. Dessutom har man tagit tillbaka leasingobjekt för 1,1 miljarder kronor, mest fordon, som troligen inte kommer att kunna säljas av till det pris man skulle önska.

Ska man hitta någon ljuspunkt i Swedbanks rapport så är det att Swedbank Markets gjort ett rekordresultat på sin värdepappershandel.

Det ser alltså ut som att Swedbanks situation är ungefär så allvarlig som jag befarat, samt att man fortfarande gömmer en hel del lik i garderoberna. SEB däremot ser starkare ut och kan kanske klara sig ur den baltiska knipan med blotta förskräckelsen, tack vare att det går bättre i Sverige och att exponeringen mot Baltikum inte är lika hög som för Swedbank.

Stresstest...

Hur allvarlig blir den baltiska situationen egentligen för de inblandade bankerna? Rodney Alfvén, känd finansanalytiker, säger i en intervju i SVTs "Bankfällan":

Vi har sett tidigare kriser... i såna här systemkriser. Då har vi sett att uppemot 75 procent av alla lånen går inte att betala tillbaks.

Det handlar om ifall den lettiska staten hamnar på obestånd. Det är därför det är så viktigt för svenska staten att låna ut frikostigt till lettiska staten.

Idag är jag arg

Normalt brukar jag inte svära, men idag blir jag så djävla förbannad när jag tänker på hela skiten som framförallt Swedbanks ledning har ställt till.

• För det första för sina aktieägare - och det är faktiskt de flesta av oss indirekt, genom diverse pensionsfonder. Det är din och min framtida pension som det försvinner bitar av.


• För det andra för sina kunder, som visserligen inte kommer att förlora några insatta pengar, eftersom staten garanterar det mesta, men de kommer att drabbas av försämrad service när Swedbank p.g.a. sina förluster tvingas rationalisera och lägga ner kontor.


• För det tredje för alla sina 21 000 anställda, varav många riskerar att bli av med jobben.


• För det fjärde för alla svenskar, genom att våra svenska kronor blir värda mindre p.g.a. omvärldens missnöje med svenska bankers engagemang i Baltikum. För drygt en vecka sedan gick det 10,40 kronor per euro, nu är det 10,93.


• För det femte återigen för alla svenskar, genom att Swedbank kommer att få statligt stöd för att överleva, eftersom de är för stora för att få fallera. Alltså dina och mina skattepengar!

Och Swedbank kommer att fallera - situationen i Baltikum, särskilt i Lettland är så allvarlig att kreditförlusterna kommer att knäcka Swedbank. Visserligen säger Riksbanken även i sitt "tuffare scenario" att Swedbank kommer att klara kapitalkravet med ett nödrop, men det räcker inte med bara det formella kapitalkravet - för att kunna få sina finansiella motparters förtroende måste banker särskilt i dagsläget ha betydligt bättre kapitalstruktur än minimikraven för att överleva. Dessutom är risken överhängande att verkligheten blir ännu värre för bankerna än Riksbankens "tuffare scenario". Lettlands BNP-fall är värre än Argentinas kris och efterspelet lär bli minst lika allvarligt. Risken för politisk kollaps är överhängande.

Ett problem idag är att Sveriges bankmarknad idag totalt domineras av endast fyra stora aktörer - Nordea, Swedbank, SEB och Handelsbanken. Detta gör att ingen av dessa fyra får gå omkull, då det skulle drabba den svenska ekonomin alldeles för hårt. Troligen kommer staten att bli "tvungen" att gå in med kapital om Swedbank skulle riskera konkurs. En Swedbankkonkurs skulle innebära katastrof för Sveriges ekonomi, så det skulle aldrig tillåtas. Inte ens vänsterpartiet skulle kunna tillåta det om de sutte i regeringsställning.

SEBs ledning har inte gjort så mycket bättre ifrån sig - det är endast en gradskillnad mot Swedbanks ledning, men det är i grunden samma skit bakom spakarna. Nordea däremot har väl haft en mer rimlig exponeringsgrad mot Baltikum. Visst fanns det pengar att hämta där, men bara på kort sikt. Det borde ha varit uppenbart för vem som helst med den minsta inblick i ekonomi att det inte var hållbart. De baltiska ekonomierna växte med tvåsiffriga procenttal per år. Nu krymper de istället med tvåsiffriga procenttal per år - så var det med den hållbarheten. Den lettiska ekonomiska tillväxten drevs till stor del av konsumtion för lånade pengar med ett stort handelsunderskott mot omvärlden. Hur puckad får man bli, när man går och lånar ut pengar till sånt?

Men, det är klart, Swedbanks ordförande Carl Eric Stålberg såg väl inte längre än sitt feta arvode och saftiga pensionsavtal. Det var Carl Eric Stålberg som tillsammans med förre VDn Jan Lidén lade om Swedbanks strategi och gjorde storsatsningar i Baltikum. Antingen saknade de totalt omdöme när de gjorde dessa satsningar, eller så var de helt enkelt intresserade av att roffa åt sig så mycket som möjligt i arvode, lön, bonus och pensionsavtal under det fåtal år som expansionen höll, och sedan dumpa de sorgliga resterna i knät på staten och alla oss skattebetalare. Jag gissar att de var fullt medvetna om vad de gjorde. Därmed hoppas jag att det blir någon form av rekonstruktion för Swedbank där man lyckas kapa av deras feta pensionsavtal. De har fullt tillräckligt med pengar ändå om de bara sparat några tiondelar av sin lön. Fast det är väl att hoppas på för mycket - även om Swedbank faktiskt skulle få gå i konkurs, så är säkert direktörspensionerna utseparerade i någon form av försäkring som inte berörs av det.

Men jag är inte bara arg på styrelse och vd i Swedbank och SEB, jag är också arg på deras flata större aktieägare, som tillät denna vettlösa expansion i Baltikum. Framförallt förstår jag inte att styrelserna beviljades ansvarsfrihet vid senaste årsstämman i april. Det är ju styrelsen som bär ansvaret, så de borde också få ta det. Jag är också arg på Finansinspektionen, som inte har hållit i tyglarna ordentligt vad gäller bankernas risktagande.

Hur kan så många personer som borde ha goda kunskaper om ekonomi och krediter låta något sånt här ske? För mig var det uppenbart redan hösten 2006 vad som höll på att hända. Tyvärr startade jag inte mitt mer aktiva bloggande förrän i juli 2008.

Lettland och devalvering

Som de flesta säkert känner till, så beslöt Riksbanken i förra veckan att återställa valutareserven genom att låna motsvarande 100 miljarder kronor, eftersom man har lånat ut en del av reserven till svenska banker. Riksgälden (alltså staten) kommer att låna upp pengarna åt Riksbanken. Detta orsakade en hel del spekulationer förra veckan och sänkte kronan mot både euron och dollarn. Idag stärktes dock kronan rejält igen, så det ser bara ut att ha blivit ett "hack i kurvan". I förra veckan meddelades i samband med nyheten om Riksbankens valutareservsförstärkning att "Riksgälden har fått mandat att öka svenska statens valutaskuld med upp till 50 miljarder kronor. Tidigare låg taket på 15 miljarder".

Så kommer vi då till spekulationerna - det handlar såklart om att Lettland eventuellt kommer att devalvera sin valuta. Riksbankens agerande tolkas nu som att man förbereder sig för en sådan händelse. Jag har tidigare sagt att jag tycker att för letternas egen skull så borde de devalvera. I fredags skrev DNs Johan Schück en analys där han tycker att det är dags att låta Lettland devalvera:

Allting rasar i Lettlands ekonomi, förutom valutan som hålls stadig mot euron. Sverige stöder aktivt denna valutapolitik, i de svenska bankernas intresse. Men priset blir högt, om man motsätter sig en devalvering

I Lettland är detta en mycket olycklig situation. Åtstramningen, som har förvärrat krisen, får svåra sociala följder. Arbetslösheten skjuter i höjden, samtidigt som många tvingas lämna sin bostad. Nedgången är djup och vägen tillbaka ser ut att bli mycket lång.

Bankernas lån i Lettland har främst getts i euro, så en devalvering skulle göra det svårt för många letter som har lån och bankernas kreditförluster skulle öka kraftigt. Men hur hållbart är det i längden att försöka undvika en devalvering? Sloped Curve kommenterar:

Ett problem med att genomföra den plan Lettland nu arbetar efter är att devalveringshotet alltid finns kvar. Så länge man inte devalverat och obalanserna inte rättats till så kommer frågan att leva, och så länge frågan lever så är det skadligt. Vem vill ta risker mot den lettiska valutan i dagens läge? Risken är uppenbar för ekonomisk förlamning i väntan på det oundvikliga.

Han har också en idé om hur en kontrollerad devalvering skulle kunna genomföras:

IMF, de baltiska länderna, EU och de nordiska länderna skulle kunna genomföra en kontrollerad nedskrivning av valutan till en nivå som är försvarbar, eller låta valutan flyta, men hindra de värsta effekterna genom att redan vid beslutets genomförande ha en färdig plan för hur man hanterar resultatet av förändringen. Man kan meddela om färdiga stödpaket och kapitalinjektioner redan i samma pressrelease som beslutet meddelas.

Det låter ju inte helt otroligt att något sådant skulle vara på gång. I fredags förnekades dock allt sådant:

Tidigare i dag försäkrade Lettland än en gång att landet inte står inför en devalvering av sin valuta.

- Laten kommer inte att devalveras, sade finansminister Einars Repse på fredagen till den statliga televisionen, enligt Reuters.

I går framfördes samma budskap av representanter för centralbankerna i både Lettland, Estland och Litauen.

Men försäkringarna från Lettland om att en devalvering är utesluten ska tas med en nypa salt, anser Torbjörn Becker som är chef för SITE, ett forskningsinstitut med inriktning på Öst- och Centraleuropa knutet till Handelshögskolan i Stockholm.

- Man kan inte lita på en centralbank som säger att de inte ska devalvera. Det är ju det de säger fram till den minut de har devalverat.

Helt riktigt - något annat än dementier är inte att vänta. Idag måndag kom dock Lettlands justitieminister Marek Seglins med en liten dörröppnare för devalvering:

Lettlands inrikesminister Marek Seglins tycker att frågan om en devalvering av valutan bör diskuteras. Än så länge har den lettiska regeringen starkt motsatt sig en devalvering, men i och med Marek Seglins uttalande blir han den förste regeringsmedlem som åtminstone öppnar för en diskussion.

Många tecken pekar nu alltså mot en devalvering. Jag kan se några olika omedelbara följdeffekter av en eventuell devalvering:

1. Svenska banker måste skriva upp sina reserveringar för kreditförluster, i första hand Swedbank och SEB, men även Nordea har lånat ut där. Även Danske bank kommer att drabbas av sina affärer i Lettland. Börskurserna för Swedbank och SEB verkar just nu prisa in "faran över", så de borde störtdyka på ett devalveringsbesked.


2. Den svenska kronan skulle försvagas p.g.a. den hotbild som devalveringen innebär för Sveriges ekonomi. Därmed kan den förstärkningstrend som vi sett den senaste tiden vändas.


3. Räntorna i Sverige skulle troligen stiga. För det första interbankräntan STIBOR, men även räntorna på svenska statspapper med längre löptider borde stiga, med tanke på den överhängande risken att Swedbanks och SEBs problem plötsligt hamnar i knät på staten.


4. Det skulle skapa stor osäkerhet om situationen för Estland och Litauen, som har likartade situationer som Lettland, om än inte lika allvarliga. Det skulle troligen sätta en stark press på dessa länder.


5. Det skulle troligen även skapa stor osäkerhet om situationen för övriga öst- och centraleuropeiska länder, vilket i sin tur kan smitta av sig på västeuropeiska länder vars banker lånat ut mycket till öst, framförallt Österrike.

Nu kan man fråga sig hur mycket av detta som redan är inprisat av marknaderna. Inte särskilt mycket vill jag påstå, med tanke på börskurserna för Swedbank och SEB, som nu är mer än dubbelt så höga som i början av mars.

En annan osäkerhetsfaktor är även hur stor en eventuell devalvering blir. 15% är gränsen för vad som är "tillåtet" i övergångsreglerna till euron, om nu Lettland fortfarande vill ha kvar förhoppningen att gå med i eurosamarbetet.

Spännande blir det i alla fall.

Estlands BNP krymper kraftigt

Idag kom nyheten att Estlands BNP krympte med 15,6% på årsbasis under första kvartalet 2009. Det låter inte bra för Swedbank och SEB, som ju har stor utlåning där. Det är inte riktigt lika illa som för Lettland (BNP minus 18% på årsbasis), men inte långt ifrån och fortfarande värre än Argentinas kris år 2002.

Idag meddelas också att "Swedbank överväger att minska sitt delägande i verksamheten i Ryssland och Ukraina". Man ska dock inte minska där man verkligen skulle behöva göra det, nämligen i Baltikum. Det kan ju i och för sig bero på att ingen vill köpa den baltiska verksamheten...

Swedbank, SEB och Nordea har en utlåning på över 500 miljarder kronor i Baltikum. För att försöka stärka sina finanser tog Swedbank i tisdags in 16 miljarder kronor på femåriga obligationer garanterade av svenska staten. Jojo, det betyder att vi skattebetalare i slutändan garanterar obligationerna. Jag kan ana var allt detta bankelände i slutändan kommer att hamna - i knät på dig och mig!

Investmentbanken KBW pekar också ut Swedbank som en av de sex storbanker i Europa som löper störst risk att tvingas be ägarna om mer pengar i framtiden om det blir fördjupad recession och devalvering i Baltikum. Om det blir? Jag har fortfarande svårt att se hur det inte skulle bli det.

Henrik Schmidt, analytiker på KBW påpekar att

USA:s bolånekris gör att man där testar vad som händer om åtta procent av de privata bolånen går upp i rök.

- Skulle vi applicera det på Sverige skulle samtliga banker gå i konkurs, säger Schmidt.

Nivån på kreditförluster på bolån i Sverige var exempelvis under bankkrisen 1992 som värst på 0,3 procent av lånestocken, enligt Schmidt.

Visserligen kanske det inte blir lika illa för de svenska bolånen som för de amerikanska, men i gengäld har vi Baltikum.

Utför i Baltikum

Estlands BNP väntas i år enligt deras centralbank rasa med 12,3%. Prognosen låg tidigare på minus 5,5%. Det går alltså utför i rekordfart - knappast positivt för vissa svenska banker. För 2010 gissar man på en BNP-tillväxt runt nollstrecket, men jag finner det otroligt att nedgången för den estniska ekonomin skulle tvärbromsa på det viset. Glädjeprognos med andra ord.

Dessutom kommer även Estland med i deflationsklubben - konsumentpriserna beräknas i år falla med 0,5% och med ytterligare 2,9% nästa år.

Även Litauen rapporterar dåliga siffror - industriproduktion rasade med 6,3% i mars jämfört med februari och 17,9% på årsbasis.

Det allvarliga stadiet av Baltikums kris närmar sig nu med stormsteg och därmed också det allvarliga testet av de svenska bankerna med sin exponering mot Baltikum. Hur man ska kunna undvika stora kreditförluster kan inte jag se, med tanke på hur snabbt de baltiska ekonomierna dyker.

Tillägg kl 22:40: Lettlands ekonomi förväntas krympa 13% i år.
Estlands BNP beräknas bli runt 21 miljarder dollar i år (179 miljarder SEK).
Tydligen har man även ett worst-case-scenario där Estlands BNP krymper med hela 15% i år och ett optimistiskt scenario där den bara krymper med 8,4%.

Mer om Swedbank och sparbanker

Några andra bloggare hade kloka funderingar runt detta med att Folksam kräver in pantsatta Swedbankaktier från Sparbanksstiftelserna.

Lakes lakonismer undrar "Har Swedbank tappat hela sin historia nu?" och konstaterar att "Anders Sundström, vd i Folksam, verkar inte vara direkt besviken över det inträffade."

Cornucopia undrar "Vad händer nu med de oberoende sparbankerna?"

För den som vill förstå bakgrunden till allt detta så har Wikipedia lite historik kring sparbanker. Även Sparbanksstiftelserna har lite historik på sin hemsida liksom Swedbank. Jag tänkte dra en liten kortversion här. Nästan femhundra sparbanker startades från 1820 och framåt, och många av dem var väldigt små. De hölls från 1901 ihop av Svenska sparbanksföreningen. 1955 började sammanslagningarna för att effektivisera verksamheten tack vare en lag som möjliggjorde detta. Fram till 1990-talet minskade antalet sparbanker till 130.

Under bankkrisen i början av 1990-talet fick Första Sparbanken (Göteborg och Stockholm) svåra problem och 1992 bildades en affärsbank - Sparbanken Sverige - av Sveriges då elva största regionala sparbanker samt Sparbankernas bank. Sparbanken Sverige var helägt av de elva sparbanksstiftelserna, men var nu ett aktiebolag och kunde t.ex. ta in pengar via nyemissioner.

1997 gick Sparbanken Sverige samman med Föreningsbanken till Föreningssparbanken. Föreningsbanken i sin tur hade också bildats 1992 genom sammanslagning av Sveriges Föreningsbank, Föreningsbankernas Bank samt drygt 300 lokala Föreningsbanker, ursprungligen kallade Jordbrukskassor - den första grundades 1915. De hade historiska likheter med sparbankerna genom sin lokala anknytning.

Genom sammanslagningen och nyemissioner föll sparbanksstiftelsernas andel i den bank som 2006 bytte namn till Swedbank till runt 20%.

Föreningssparbankens baltiska äventyr började 1998 när de blev majoritetsägare i Hansabank med verksamhet i Estland, Lettland och Litauen. Hansabank blev helägd år 2005 och bytte 2006 även den namn till Swedbank.

I juli 2007 köpte Swedbank TAS-Kommerzbank i Ukraina. Därmed bekräftades fullständigt att Swedbank blivit en affärsdrivande bank som alla andra. Precis när det var uppenbart för den insatte att en finanskris var på väg att bryta ut, då i juli 2007, köpte alltså Swedbank på sig ytterligare en stor risk i ett försök till internationell expansion. Uttrycket "skomakare, bliv vid din läst" passar här, tycker jag. Hade Swedbank hållit kvar vid sin ursprungliga affärsidé som sparbank/föreningsbank och inte fått expansionsvansinne hade de säkert mått betydligt bättre idag.

Vad kommer att hända nu då? Folksam blir plötsligt största ägare i Swedbank, men har bara knappt 15% av kapitalet. Sparbanksstiftelserna försvinner med största sannolikhet helt. Så mycket är klart. "Vi kommer att engagera oss mer i styrelsearbetet och ha åsikter om exempelvis utdelningspolicy", säger Folksams vd Anders Sundström. Jag skulle gissa att det betyder att utdelningen för Swedbankaktien kommer att slopas i år. Swedbank behöver troligen spara in dessa pengar för att slippa göra ännu en nyemission. Med tanke på aktiekursen just nu känns säkert en nyemission ytterst oattraktiv.

Att de största sparbanksstiftelserna försvinner kommer tyvärr att innebära att forskning, kultur och idrott blir av med en för många verksamheter viktig sponsor. Allt och alla verkar att drabbas av nuvarande kris. Alla som ägt Swedbankaktier har gjort storförlust de senaste två åren. Pensionsfonder m.fl. alltså, och inte minst Folksam.

Det ska tilläggas att överlämningen av aktierna till Folksam ännu inte är formellt klar - enligt DN sitter parterna i förhandlingar över helgen. Att det skulle bli något annat resultat än överlämning till Folksam är dock ytterst osannolikt.

På Swedbanks hemsida kommenterar nye vdn Michael Wolf Folksamaffären. Bl.a. säger han:

"Det är därför upprörande att se en del av journalistiken som påstått att banken är i kris. Banken är inte i kris. Vi har idag en stark kapitalisering med den bästa likviditeten någonsin i bankens historia och är den sjunde bäst kapitaliserade banken i Europa."

Det är inte Folksamaffären som gör att jag och fler med mig påstår att Swedbank står inför en svår kris. Det är i första hand affärerna i Baltikum och Ukraina. Den dagen Estland, Lettland och Litauen kopplar loss sina valutor från Euron och devalverar är Swedbanks likviditet och kapitalisering inte särskilt stark längre. Även om de baltiska länderna inte devalverar lär det bli stora mängder lån där som blir ruttna och orsakar stora förluster. Det är i och för sig glädjande att Swedbank redan innan de riktiga problemen kommer igång ser till att förstärka sitt kapital och sin likviditet. Då kanske de har en möjlighet att överleva utan stöd från svenska staten då östanvinden börjar blåsa kallare.

Det kan tilläggas att de som handlar i Swedbanks aktier uppenbarligen ser en stark risk för allvarlig kris i banken - hur ska man annars förklara att den sjunkit så kraftigt. Se diagrammet i mitt förra inlägg. En sån nerförsbacke - tämligen obruten under omkring två års tid - orsakas inte bara av vad journalister skriver om ett företag, utan där finns garanterat någon fundamental orsak bakom.

En negativ faktor som kommer att dyka upp lite senare är de svenska bostadslånen. Mer om det någon annan gång.

Nå, nog ordat om Swedbank för denna gång, men jag får säkert tillfälle att återkomma.

Banklånen till Östeuropa

Häromdagen skrev jag om Östeuropas lån från Västeuropas banker. Nu har jag plockat fram de färskaste siffrorna från BIS och gjort diagram för att illustrera hur det ligger till. Notera att siffrorna nedan endast gäller lån från banker. Det kan finnas andra långivare också, men för dem hittar jag inte lika lätt statistik.

Först en illustration av vilka östeuropeiska länder som har lånat mest. Färgerna indikerar vilka västeuropeiska länder de har lånat av. Klicka på diagrammet för att se skarpare version.Av diagrammet framgår tydligt att vi inte behöver oroa oss särskilt mycket för Västeuropas banker om Makedonien, Moldavien, Montenegro, Vitryssland, Albanien, Bosnien eller Serbien skulle drabbas av kollaps i ekonomin och valutan, eftersom deras lånevolymer är små i sammanhanget. Övriga länder däremot är potentiella hot mot Västeuropas banker. Särskilt tydligt blir det när det är ett västeuropeiskt land som står för en stor del av utlåningen till ett visst östeuropeiskt land, t.ex. Sverige till Estland, Lettland och Litauen.

Det har figurerat många jättelika siffror över Västeuropeiska bankers exponering mot Östeuropa, men summan i sammanställningen ovan är "bara" drygt 1,4 biljoner dollar, vilket torde stämma ganska bra med verkligheten.

Nu tänkte jag titta på saken från "andra hållet", dvs. uppdelat per utlånarland istället.Här ser man att Österrike ligger högst på riskskalan för östeuropeisk utlåning. Vad gäller Sverige kan man notera att lejonparten av utlåningen är till de tre baltiska staterna. Eftersom dessa tre ekonomier riskerar att följas åt, så är Sverige betydligt mer utsatt för en enskild riskfaktor.

Nu säger ju dock absoluta tal ofta inte så mycket. Om Italien lånar ut drygt 200 miljarder dollar är det en större andel av landets BNP än om Tyskland gör det. Därför jämför jag nedan bankernas utlåning till Östeuropa med ländernas BNP (tagen från CIA Factbooks beräknade BNP för 2008).
Då ser man plötsligt vilken oerhörd risk som Österrike tar! Deras banker har lånat ut omkring 64% av landets BNP enbart till Östeuropa! Det behövs inte ens någon särskilt allvarlig kris i Östeuropa för att Österrikes banker ska välta. Största låntagarländerna från Österrike är Tjeckien, Rumänien och Ungern. Åtminstone Rumänien och Ungern finns redan på problemradarn...

Med Österrikes mått tar övriga västeuropeiska länder måttliga risker gentemot Östeuropa, även om de definitivt inte är försumbara. Belgiens banker har lånat ut drygt 25% av landets BNP till Östeuropa, och svenska banker drygt 20% av vår BNP, varav det mesta till Baltikum.

Låt oss också ta en titt på vilka östeuropeiska länder som lånat mest i förhållande till BNP och som alltså tar stor risk. Detta enligt min vanliga identifikationsmekanism för potentiella problem i denna kris. Stora lån = stor problemrisk.Här kan man se att Kroatien och Estland ligger i en riskklass för sig. De har lån från utländska banker på över 120% av sin BNP. Men inte heller Lettland, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Litauen och Bulgarien är riskfaktorer som kan ignoreras (även den nominella summan av deras lån enligt det första diagrammet i artikeln spelar in i denna bedömning). Lägg därtill att BNP för flera av de östeuropeiska länderna nu sjunker snabbt, så får vi raskt betydligt högre belåningsgrader.

En del i risken är också valutarisken. En stor del av lånen från västra till östra Europa är noterade i Euro eller Schweizerfranc. Då blir det problem med betalningen när den lokala valutans värde sjunker. Tyvärr hittar jag inga siffror på hur stor del av lånen i de olika länderna som är noterade i utländsk valuta, men vi kan ju ta en titt på hur några valutor rört sig sedan slutet av augusti. Här ser man att Ukraina och Polen ligger sämst till vad gäller valutan. Ukrainas problem har vi ju hört talas om, men Polen har det varit förhållandevis tyst om i denna kris. Även Ungern, Rumänien, Ryssland och Tjeckien har drabbats av fallande valutor.

Sammanfattningsvis har alltså flera västeuropeiska länders banker tagit stora risker mot Östeuropas nu vacklande ekonomier och risken är överhängande att t.ex. en valutakollaps och/eller ekonomisk kollaps i något av riskländerna jag radat upp ovan kan fälla framförallt de österrikiska bankerna, vilket i sin tur troligen skulle ge genklang i hela euroområdet, dit ju Österrike hör. Det är som jag ser det bara en tidsfråga innan det händer något drastiskt. Exakt vad är svårt att förutsäga, men Sverige befinner sig helt klart också i riskzonen.

Intressant att notera i sammanhanget är att bankkrisen 1931 hade sitt ursprung i Österrike, där den då största banken Creditanstalt gick i konkurs i maj det året. Ska vi få en repris?

P.S. Jag rekommenderar följande två artiklar av Ambrose Evans-Pritchard på Telegraph för den som vill läsa mer om riskerna från Östeuropa:
Failure to save East Europe will lead to worldwide meltdown
Eastern European currencies crumble as fears of debt crisis grow

Östeuropas lån från Västeuropas banker

Nu börjar det se allvarligt ut för västeuropeiska banker. Kreditvärderingsinstitutet Moody's kom idag med en rapport om hur illa ställt det är med östeuropas ekonomier och hur mycket västeuropeiska banker har lånat ut. Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Kroatien, Rumänien och Bulgarien ligger sämst till, enligt denna rapport, men Ukraina, Kazakstan och Ryssland är också under press.

Här har jag hittat ett diagram som visar hur mycket respektive västeuropeiskt lands banker har lånat ut till respektive östeuropeiskt land. Tyvärr är siffrorna lite gamla (från mars 2008), men den grova bilden får man i alla fall. Jag ska senare försöka hinna hämta de färskaste siffrorna och sammanställa till diagram.
Här ser man tydligt hur riskerna fördelar sig. Österrike är den största långivaren till Östeuropa, följt av Italien. Med tanke på att Österrikes BNP bara är cirka 18% av Italiens ligger alltså Österrike värst till när krisen hettar till i Östeuropa. Italienska UniCredits aktie handlades ner 7,4% på Milanobörsen idag, eftersom de råkar ha en enhet vid namn Bank Austria med stora lån österut. Raiffeisen International Bank-Holding (-14% idag) och Erste Group Bank (-18% idag) nämns som två andra österrikiska banker med kraftig exponering mot öst.

Två andra banker med kraftig östexponering är franska Société Générale (-9,6% idag) och belgiska KBC Groep (-13% idag).

Något som sticker ut är också svenska bankers totala dominans i Baltikum. Faller någon av de baltiska ekonomierna ihop är det nästan bara Sverige som drabbas. Swedbank är störst, med totalt 218 miljarder kronor i utlåning till Baltikum vid årsskiftet, därefter följer SEB med 202 miljarder kronor (inklusive åtaganden utanför balansräkningen) och därefter Nordea med 81 miljarder kronor.

Inte så förvånande att svenska bankaktier backade rejält idag. SEB -16,5% (!!) Swedbank -8,4%, Nordea -7,8% och Handelsbanken -10% (förmodligen i sympati med de andra tre ;-) ).

En av de största riskerna är att de östeuropeiska valutorna faller och att därmed lånen (som oftast är noterade i euro vad jag har förstått) blir svåra eller omöjliga att betala tillbaka och därför måste skrivas ner. Det senaste året har polska zlotyn fallit 15% mot euron, den ungerska forinten nästan 14% och den tjeckiska korunan 9%.

Apropå Östeuropa noterar jag att de ryska börserna åter handelsstoppats i en timme idag och indexen föll totalt 9,4%, orsakat av oljeprisfall och osäkerhet om banker. Ajaj! Är vi snart tillbaks till sån där varannandagsbörs som ryssarna hade ett tag i höstas?

Svenska bankrisker i bankkrisen

Merrill Lynch kom igår med en analys av Swedbank där man varnar för mångmiljardförluster. I worst-case-scenariot kan Swedbank förlora 56 miljarder kronor och hittills i denna kris har det ju till stor del varit worst-case-scenarier som slagit in. Som väntat är det Swedbanks exponering mot Östeuropa (Baltikum och Ukraina) som oroar mest. Tydligen har Swedbank "81 miljarder kronor i tillgångar som värderas mot modeller" och med lärdomar från de amerikanska bankerna kan man ju ana hur tillförlitligt "mark-to-model" är för att korrekt värdera tillgångar. "48 miljarder härrör från Baltikum i ett devalveringsscenario, som bedöms ha 33 procents sannolikhet i analysen." Hur Baltikum skulle lyckas klara sig ifrån en devalvering förstår i alla fall inte jag. Jag skulle vilja säga att sannolikheten för att de baltiska valutornas koppling till euron ska kunna behållas är ungefär lika stor som sannolikheten för att en snöboll överlever i helvetet, när risken till och med finns att eurovalutaunionen i sig kan spricka.

I måndags hade SvD en artikel om att det är "Illa ställt med riskkunnandet inom bankernas styrelser".

"SEB:s och Swedbanks vildsinta expansion i Baltikum och bankernas stora lån till riskkapitalbolagen är händelser som ifrågasatts de senaste åren och som styrelserna i högsta grad har varit med och godkänt."

Man kan fråga sig varför ingen sagt stopp eller åtminstone "ta det lugnare"! Men, som Chuck Prince, dåvarande VD för Citigroup (numera utsparkad) sade sommaren 2007 "As long as the music is playing, you’ve got to get up and dance".

"När det gäller Swedbank anser vi att styrelsen har tagit alldeles för stora risker i Baltikum och Ukraina. Vi tycker dessutom att ledamöterna har brustit när det gäller finansiell riskkontroll, säger Hans Tson Söderström, ordförande i Aktiespararna."

Kunde inte ha sagt det bättre själv.