Venezuela: Vikande oljeproduktion och hyperinflation

I helgen tog Venezuelas president Nicolas Maduro (efterträdaren till Hugo Chávez) till militär för att tvinga elektronikkedjor att sälja sina varor till samma priser som förra månaden i ett desperat försök att stävja den snabba prisinflation som nu råder i landet. Maduro varnar även för att han kan ta till liknande åtgärder mot andra affärsområden.

– Jag kommer sätta gränser för hur mycket vinst privata företag får göra på varor de säljer. Det kommer bli olika procentsatser för olika produkter. Det är så det funkar i alla länder i världen, säger president Nicolas Maduro efter ett extrainkallat regeringsmöte under gårdagskvällen.

Nej señor Maduro, det är inte så det funkar i andra länder! Maduro skyller de raskt stigande priserna på att affärsidkarna tar ut för stora vinster, när förklaringen till hög inflation snarare står att finna i politiken. Man håller inte "inflationen i schack" genom att införa priskontroller, utan genom att justera penningpolitiken. Prisinflationen är bara ett symtom på obalans i penningmängden och valutakursen.

Insatsen mot elektronikkedjorna kommer bara att leda till att ingen längre kommer att vilja importera sådana produkter annat än på den svarta marknaden.

I förra veckan rapporterades att Venezuela nu befinner sig i hyperinflation (enligt vissa definitioner). Priserna steg med 5,1 procent i oktober från september och har stigit med hela 54,3 procent under årets första tio månader. Det är med god marginal mer än de 40 procent i årlig inflationstakt som Goldman Sachs analytiker sätter som gräns för hyperinflation. Andra sätter dock gränsen högre, vid runt 50 procents inflation per månad. Hursomhelst kan vi ana att Venezuela är på god väg att hamna i en ond spiral som driver landet in i hyperinflation även med en striktare definition. Vi ser att inflationstakten ökar snabbt, då den för hela 2012 bara var 20,1 procent.

Som vanligt förstår inte makthavarna att deras åtgärder bara försämrar läget. Venezuela har olika valutakontroller och priskontroller, men det får bara effekten att det blir brist på vissa varor. Det är inte "onda" valutaspekulanter och affärsidkare som orsakar problemen, utan de ligger djupare än så.

96 procent av Venezuelas exportinkomster kommer från olja och eftersom oljeproduktionen sjunker, så drabbas även exporten och med den valutan, då man får brist på utländsk valuta för sin import. Detta leder i sin tur till brist på många importvaror, bland annat basvaror såsom toapapper, vilket i sin tur driver upp prisinflationen.

Så sent som i februari i år devalverade Venezuela sin valuta och många spekulerar i att det snart kan bli en devalvering till för att täppa till underskottet i statsfinanserna. Detta kommer förstås att driva upp inflationen ytterligare. En ond spiral, som sagt.

Vissa säger att det skulle vara Chávez som genom nationaliseringar orsakat nedgången i oljeproduktionen, men det är tveksamt hur mycket sanning det ligger i detta, då Venezuelas oljeindustri faktiskt nationaliserades redan 1976.

Det vi tydligt kan se är att Venezuelas oljeproduktion nådde en lokal topp år 1998 (den absoluta toppen var 1970) och sedan 2006 har produktionen varit stadd i nedgång på några procent per år. Det talas om att det skulle finnas potential för att öka produktionen kraftigt, men det handlar då om "tung olja", alltså oljesand, som är svår att utvinna, vilket talar för att denna "potential" mest finns i regeringens förhoppningar.

Det ser alltså ut som om Venezuelas oljeutvinning lär fortsätta att krympa, vilket leder till minskad export, vilket i sin tur leder till minskad mängd tillgängliga pengar för import av andra varor. Om de inte radikalt lägger om sin politik kommer det troligen att sluta i ordentlig hyperinflation.

Vi ska inte glömma att Venezuela är världens elfte största oljeproducentland och sjätte största oljeexportör. Därför är vad som händer där ytterst viktigt för hela världsmarknaden för olja och i förlängningen även för oss i Sverige som är beroende av att importera olja från andra länder.

Vart går Vitryssland?

I tisdags devalverade Vitryssland sin valuta med 36 procent, vilket som man kunde ha förutsagt ledde till panik i landet, då folk tömde butiker och köade vid växlingskontor i desperata försök att rädda sina besparingar. President Aleksandr Lukasjenko lovade att valutan i fortsättningen ska hålla sig stabil efter devalveringen, men uppenbarligen tror ingen på honom. Även utländska bedömare varnar för att Vitrysslands ekonomi är på väg ner i soptunnan. Huvudalternativet verkar vara att grannen Ryssland rycker in med räddningspengar. Ett villkor är troligen att Vitryssland privatiserar sina industrier, vilket skulle kunna öppna upp för ryska intressen att köpa in sig i landet. Ingen gratislunch för Vitryssland alltså, utan storebror vill ha något som tack för hjälpen. Ryssarna verkar mest intresserade av landets oljeraffinaderier, gasnät, mobiltelefonbolag och konstgödselindustri.

Hursomhelst är folkets förtroende för valutan fullständigt borta.

Ingen litar på de vitryska pengarna längre, man betraktar sedlarna som pappersbitar man måste bli av med. Därför har folk bråttom att spendera pengarna för att få åtminstone något i utbyte. Man köper salt och socker, en del matvaror tar slut i butiken trots att priserna höjs hela tiden, och det är tomma hyllor i elektronikbutiker.

Det låter som ett typiskt hyperinflationsscenario à la Argentina.

Det ryska finansföretaget VTB Capital varnar för att Vitryssland är på väg mot ekonomisk härdsmälta och att rubeln måste skrivas ner ytterligare cirka 50 procent. Vitryssland har ett handelsunderskott med omvärlden på cirka 16 procent av BNP. Tyvärr består landets ekonomi till stor del av industrier som sätter samman importerade varor, så en devalvering gör på många sätt situationen värre.

Vitryssland fick ett nödlån från IMF på 3,5 miljarder dollar under finanskrisen. Inför förra årets riggade presidentval (Lukasjenko vann såklart) passade presidenten på att spendera pengar han inte hade för att försöka vinna lite folklig välvilja. Extremt manipulerad statistik karakteriserar också landet - arbetslösheten påstås vara 0,7 procent!

Diktatorn Lukasjenko (i folkmun kallad "batka" = "farsan") har setat vid makten i nästan 17 år i det land i Europa som troligen är sämst vad gäller mänskliga rättigheter. I måndags beslöt EU att skärpa sina sanktioner mot landets styrande, efter att två oppositionspolitiker dömts till fängelse i fredags. Ytterligare två politiker är också åtalade efter att ha protesterat mot Lukasjenkos omval. Diktatorn och drygt 150 av hans medlöpare har reseförbud och utländska tillgångar är frysta. Även USA har fördömt Lukasjenkos agerande.

”USA:s regering kommer att söka införa nya sanktioner riktade mot statsägda företag, förutom de sanktioner, inreserestriktioner samt frysningar av tillgångar som infördes 31 januari”

Lukasjenko har blivit sur och hotar att förbjuda vissa utländska medier att arbeta i landet.

Enligt Lukasjenko var det de ryska mediernas rapportering som spred panik bland vitryssarna.

Jo, det går ju alltid att skylla på någon extern bov, men folket förstår nog vem som bär skulden.

Nu kommer nog inte Vitryssland att ha så stor effekt på övriga världen, men de visar på vad som kan hända när ett land missköts i många år. Risken finns att Grekland hamnar i en liknande situation om de bestämmer sig för att lämna euron.

Under tiden i Sydamerika...

Medan världens ögon riktas mot Grekland och euron, så händer det faktiskt saker på annat håll också.

Argentinas inflation verkar åter springa iväg mer eller mindre okontrollerat och de tävlar nu med Venezuela om att vara världsetta i inflation efter att Zimbabwe plötsligt slutat med hyperinflationen och förlorat förstaplatsen (vilket jag berättade om i april förra året). Fast de officiella argentinska siffrorna säger att inflationen bara var 9,7% på årsbasis i mars. Men alla vet att det är fusk och att den verkliga siffran är runt 25%. Inflationsförväntningarna för det kommande året ligger enligt undersökningar på 30%. Imorgon publiceras de senaste officiella inflationsdata i Argentina. Låt oss se vad de säger. Verklig eller friserad verklighet? Argentina har ju bittra erfarenheter av hyperinflation, som 1989 slog i taket på över 5000%. Det är väl därför den nuvarande regeringen inte vill erkänna hur illa det är. Den höga inflationen bekräftas nu och späs på av att fackföreningarna kräver lönehöjningar på minst 25% för att kompensera.

Dåvarande presidenten Néstor Kirchner bytte ut personalen på den nationella statistikmyndigheten i januari 2007 för att "förbättra funktionen", som han sade. Dåvarande centralbankschefen Martin Redrado sade istället att det skapade osäkerhet i den officiella statistiken. Utländska långivare kände nog detsamma, då räntorna på Argentinas statsobligationer började stiga. “Anyone who’s playing Argentina knows that they’ve been fudging the data” säger en kommentator. Räntan på femåriga argentinska dollardenominerade statsobligationer ligger idag på över 12,5%. En situation som självklart inte kan hålla på hur länge som helst utan att Argentina ställer in betalningarna. Jämför Grekland, som även de fuskade med statistiken.

Nuvarande presidenten, som valdes i oktober 2007, heter Cristina Fernández de Kirchner och är Néstor Kirchners fru. Även detta med politikerfamiljerna påminner om Grekland. Argentinska staten går som jag nämnde i januari med underskott och de höga räntorna gör de statliga utgifterna för vägar, välfärdsprogram och transportsubventioner allt dyrare. Det måste snart till ett åtstramningsprogram här också.

Venezuela berättade jag också lite om i januari, då president Hugo Chávez devalverade men samtidigt stoppade prishöjningar med hjälp av militären. Dessutom införde han dubbla valutakurser beroende på varukategori. Experimentet var som väntat inte särskilt lyckat och Venezuela är för tillfället världsledande vad gäller inflation. KPI steg 5,2% från mars till april i år, vilket var mer än dubbelt så mycket som förväntat, och årstakten ligger nu på 31,9%. Här finns i alla fall inga misstankar om fusk med siffrorna. Chávez kan ju alltid skylla på illvilliga krämare och kapitalister som orsak till inflationen.

Venezuela blev tvungna att släppa på pristaken efter att det blivit brist på vissa matvaror. Till saken hör att landet är nettoimportör av livsmedel.

Dessutom lider nationen av en omfattande energikris till följd av torkan i Guridammen, som producerar 70 procent av landets elektricitet.

Energikris är smått ironiskt i ett land som är Sydamerikas största oljeproducent. President Chávez' popularitet börjar inte oväntat att svikta och han stöds numera endast av omkring 40 procent av väljarna. Det är kongressval i slutet av september. Det blir svårt för president Chávez att regera om han får kongressmajoriteten emot sig.

Så problemen fortsätter även för Sydamerikas krisländer. Argentina ser ut att gå mot sin andra betalningsinställelse på mindre än tio år (senast var 2001), eventuellt i kombination med hyperinflation. Venezuela går troligen mot politisk kris och eventuellt hyperinflation. När jag i januari skrev min spaning om statsbankrutt som tema för 2010 låg Argentina och Venezuela på plats två respektive tre, strax efter Ukraina och före Pakistan. Ännu har inget land ställt in betalningarna i år, men flera kandidater är nog nära. Vi får se vilket land som blir först.

Vad gäller Argentina och Venezuela kommer inget EU att ställa upp med räddningspaket, utan de får klara sig bäst de kan. Grekerna förstår nog inte hur bra de har det...

[Andra bloggar om argentina, venezuela, statsbankrutt, fusk, inflation, devalvering]

Nya orosmoln - Argentina och Venezuela

Det har varit förvånansvärt tyst från Latinamerika under den globala finanskrisen, men nu verkar det hetta till där också.

Argentinas statslånekris
I förra veckan försökte Argentinas president Kirchner Fernandez att sparka centralbankschefen Martin Redrado då han trots flera veckors övertalningsförsök vägrade att använda 6,6 miljarder dollar ur landets valutareserv för att betala av landets växande skulder. Redrado svarade med att hävda att endast landets kongress kunde avsätta honom. I fredags ogiltigförklarade så en förvaltningsdomstol beslutet att avskeda Redrado.

Grundproblemet är en fruktansvärt misskött ekonomi. Statens kassakista är inte bara tom, det är hål i botten på den. Regeringen, som länge kunnat spela marionetteater med centralbankschefen, har räddat sitt skinn genom att ta pengar från reserverna, anser många ekonomiska bedömare. Omkring 23 miljarder dollar har plockats ut under makarna Kirchners styre. Problemet den här gången är att om regeringen får som den vill blir reserverna så små att Argentina riskerar uteslutas från den internationella finansmarknaden, befarar Redrado och många med honom.

Cirkus Argentina fortsatte i förrgår då en amerikansk domare fryste den argentinska centralbankens reserver i USA.

Ekonomiminister Amado Boudou bekräftade på en presskonferens att 1,7 miljoner dollar hade frysts "för tillfället" och att det inte under några omständigheter kunde röra sig om mer än 15 miljoner dollar.

Vi får väl se hur det fortsätter. Det brukar till att börja med heta att det inte rör sig om så stora pengar, sen ökar härvan på för varje dag som går. Utländska fordringsägare verkar vilja frysa argentinska statens och centralbankens tillgångar i utlandet för att säkerställa att de får betalt. Jag räknar med att vi får höra mer om Argentinas statslånekris under 2010, tillsammans med alla andra överbelånade stater.

Venezuelas devalverar men stoppar prishöjningar

Chávez tillkännagav i fredags kväll att värdet på landets valuta bolívar ska skrivas ned från och med igår, måndag. Samtidigt införs två olika växelkurser: 2:60 bolívar per dollar för nödvändiga produkter som livsmedel, medicin, maskiner – en devalvering på drygt 20 procent – och 4:30 bolívar/dollar för övriga importvaror som bilar, telefoner, kläder, hemelektronik, tobak, sprit och andra mer lyxbetonade varor. Dessa produkter blir dubbelt så dyra efter devalveringen.

Dubbla växelkurser är ett säkert recept för att stimulera fusk, fiffel, korruption, smuggling och svarta marknader. Man kan fråga sig om detta är president Hugo Chávez egentliga plan, eller om han blint tror att det inte kommer att bli sådana effekter av hans beslut. Det kan också vara så att han struntar i bieffekterna och prioriterar beslut som kan gynna honom politiskt.

Men Chávez skickade i måndags ut militär för att stänga butiker som höjde priserna efter devalveringen. Vilken soppa! Samtidigt som man försöker ha något slags marknadsekonomi så godkänner man inte att affärsidkare höjer priserna.

Samtidigt rusade venezolanerna till butikerna i helgen för att köpa tv-apparater, vitvaror, datorer och andra lyxvaror innan priserna höjs. Lite klassisk retorik mot det arbetande folkets hemska fiender ägnade sig Chávez också åt.

- Jag vill att folket och nationalgardet ger sig ut på gatorna för att bekämpa spekulationen. Vi kan inte tillåta att några borgare, några oligarker, säger att man måste höja alla priser på grund av de åtgärder som offentliggjorts, sade Chávez i sitt eget tv-program "Hallå president!" som sänds varje söndag.

Venezuela hade med 25% förra året den högsta inflationen i hela Sydamerika, samtidigt som BNP föll med nära 3 procent. Stagflation alltså. Till bilden hör att Venezuelas överlägset viktigaste exportvara är olja, och att landet importerar merparten av konsumtionsvarorna. Venezuelas statskassa får tack vare devalveringen ett tillskott av fler bolívar från oljeexporten, så att Chávez kan hålla sin popularitet uppe genom att spendera pengarna på sociala projekt. Samtidigt drabbar ju devalveringen vanligt folk prisvägen, så det kan gå på ett ut. Men prishöjningarna kan ju skyllas på borgare och oligarker, medan den goda regeringen delar ut gåvor till folket, så politiskt kan det vara gynnsamt för Chávez. Det är kongressval i september.

Vi ska inte glömma att Venezuela är världens nionde största oljeproducent (strax efter Förenade arabemiraten) och en viktig oljeleverantör till USA. Vad som händer där är därför viktigt för oljepriset och världsekonomin. Ett lägre oljepris, vilket det kan bli om världsekonomin går in i förnyad kris i år, innebär lägre intäkter för Venezuelas statskassa, vilket i sin tur kan medföra folkligt missnöje om presidenten inte kan hålla sina löften.

[Andra bloggar om argentina, venezuela, statsskuld, centralbanker, inflation, devalvering, olja]

Lettiska statens fortsatta finansieringsproblem

Förra veckan försökte Lettiska staten sig på att låna upp pengar på marknaden, men misslyckades får man väl säga. I onsdags lyckades man prångla ut totalt drygt 2 miljoner lati i tre- och tolvmånaders statspapper, medan auktionen på sexmånaders statspapper inte sålde något. Detta ska jämföras med de totalt 24 miljoner lati som erbjöds. På torsdagen gjorde man ett nytt försök, men fick bara in 1,7 miljoner lati. Man försökte då inte ens ha med de sexmånaders papper som misslyckades på onsdagen. Orsaken till misslyckandet? Förutom att få i dagens läge vill ta risken att sitta med lettiska statspapper i portföljen, så steg den lettiska interbankräntan Rigibor så mycket att statspappren hade för lågt satt ränta för att vara attraktiva. På torsdagen hade tremånaders Rigibor stigit till 13,1%, jämfört med 10,5% ränta på tremånaders statspapper.

Nu fick lettiska staten in drygt 5 miljoner euro på dessa två auktioner, vilket inte är mycket jämfört med de behov som finns. Man är fortfarande fullständigt beroende av sina nödlån från IMF, EU och Sverige på 7,5 miljarder euro och har uppenbarligen inga möjligheter att finansiera sig på den öppna marknaden, åtminstone inte i den egna valutan.

Fortfarande måste man spara mer i statsbudgeten. Men tydligen är de fem regeringspartierna inte överens om budgeten. Allt detta gör att det åter spekuleras om devalvering. Som jag har sagt förut ser jag en devalvering som mer eller mindre oundviklig. Det ser dock ut som om man försöker att skjuta upp devalveringen så att alla parter ska hinna förbereda sig så gott det går (t.ex. nyemission i Swedbank).

Situationen blev knappast bättre när premiärminister Valdis Dombrovskis i tisdags föreslog en lag om att lettiska bolåntagare inte ska kunna krävas på mer än husets marknadsvärde. Det känns osökt som en förberedelse för devalvering, särskilt med tanke på att enligt Bloomberg så är 90% av de lettiska bolånen i euro. Swedbank får såklart stora skälvan och hotar med att trappa ned sin närvaro i Lettland om lagen går igenom. Vilket hot - det kanske bara vore bra för letterna om de slapp våra svenska banker som utsugare. Finansmarknadsminister Mats Odell sågar såklart det lettiska lagförslaget - han brukar konsekvent verka för de svenska storbankernas bästa. Till lagförslaget hör tydligen också att vid vräkning vid utmätning måste banken även kunna erbjuda en ny bostad. En lag med många intressanta sidor. Klart att bankerna hatar den, men jag måste säga att den egentligen låter väldigt human. Den gör inte folk till låneslavar och den ser till att man åtminstone har tak över huvudet.

I sammanhanget kan också nämnas att i USA fungerar bolån ungefär på det vis som nu föreslås i Lettland. Om bolåntagaren inte kan betala så tar banken huset och kan inte ställa några ytterligare krav.

Idag kan vi också läsa att det lettiska premiärministerbesöket i Stockholm samt Anders Borgs varningar tycks ha haft önskad effekt, då Lettlands regering nu lagt förslag om skattehöjningar och nedskärningar så att man når upp till Sveriges krav. Anders Borg är tydligen nöjd nu och kommer med lite floskler om "en ansvarsfull budgetpolitik men att den måste genomföras på ett socialt varsamt sätt". "Socialt varsamt" - nä dra mig baklänges! Jag skulle föreslå att Anders Borg flyttar till Riga, så får han själv uppleva hur socialt varsam den lettiska politiken är. DN frågar Anders Borg varför höjd fastighetsskatt skulle vara bra för Lettland, men inte för Sverige, men Borg slingrar sig och svarar inte ordentligt på frågan. Jag hade tidigare ett visst förtroende för Anders Borg, eftersom han agerade ganska vettigt i samband med finanskrisen, men nu har jag tyvärr tappat detta förtroende efter den senaste veckans uttalanden.

Fotnot: 1 lats (plural lati) är ungefär 1,40 euro.

Läs även andra bloggar om lettland, baltikum, statspapper, devalvering

Spanien eller Lettland?

Frågan är vilket av dessa två länder som kommer att starta nästa omgång av finansiell röra i Europa. Det finns också andra kandidater, men Spanien och Lettland ligger båda risigt till.

Edward Hugh är en ekonom som från början kommer från Storbritannien, men bor i Barcelona. Han skriver ofta på A Fistful of Euros om situationen i bland annat Spanien och Lettland, med intressanta analyser.

Häromdagen skrev han lite kring att Spaniens handelsunderskott nu minskar. Det kan i förstone tyckas positivt att det minskar, men som i flera andra länder beror det på att ekonomin imploderar och importen faller snabbare än exporten. För Spanien föll importen 29,5% i årstakt, medan exporten "bara" föll 15,8%. Så Spaniens BNP-fall visar inte hela bilden av hur det står till med ekonomin - BNP stiger nämligen när nettoimporten minskar. För den som inte vet det har Spanien haft den största fastighetsbubblan i Europa, åtföljd av konsumtion för lånade pengar, ungefär som för USA. 2007 hade Spanien det näst största handelsunderskottet av alla världens länder (efter USA). "Alla" spanjorer blev plötsligt "rika". Men efter bygg- och köpfesten kommer baksmällan. Spanska staten räknar med ett budgetunderskott på över 10% i år och EU-kommissionen räknar med att Spanien blir den enda av EU:s stora ekonomier som kommer att avsluta 2009 i recession.

Till Spaniens problem hör att man inte kan devalvera, eftersom man är fast i eurosamarbetet. Därmed tvingas man liksom Lettland till en smärtsam "intern devalvering", men med den skillnaden att man inte har en säkerhetsventil i att kunna släppa valutan fri om situationen blir ohållbar.

Ett annat problem i Spanien är att nettoskulden till utlandet är stor - runt 83% av BNP och stigande. För tillfället är detta inget jätteproblem eftersom ränteläget är lågt, men om det blir en återhämtning i övriga Europa kommer räntorna att stiga, vilket förvärrar Spaniens situation. Enligt Edward Hugh har över 85% av de spanska bolånen rörlig ränta.

Det ser också ut som att det fortsätter utför även i det kortare perspektivet. I september accelererade minskningstakten i industriproduktionen i Spanien enligt PMI-undersökningen. Då fick man också för första gången på tre månader en minskning av nya order. Industriproduktionen har fallit nästan 35% från toppen sommaren 2007 och 17,4% på ett år. Spanien har också EU:s högsta arbetslöshet - 18,9% i augusti. Edward Hugh räknar med över 20% i november.

Eftersom Spanien är en så stor del av EU och EMU kommer dess problem att få återverkningar på övriga länder i dessa samarbeten. Nu kommer euron och den europeiska centralbanken ECB att testas på allvar, p.g.a. diskrepansen mellan medlemsländer som Tyskland, som klarat sig förhållandevis bra, och Spanien, som är en katastrof.

Lettland kanske inte kommer att ha lika stor effekt på EU generellt, men är desto viktigare för oss i Sverige. I förra veckan varnade Anders Borg den lettiska regeringen att de måste genomföra de utlovade nedskärningarna i budgeten i slutet av oktober. Två av partierna i Lettlands styrande fempartikoalition motsätter sig nu dessa besparingar och vill bara spara drygt hälften så mycket. Anders Borg fortsatte också sina varningar vid IMF:s årsmöte i helgen.

Finansminister Anders Borg har enligt SvD varnat våra svenska storbanker för en akut politisk kris i Lettland med efterföljande devalvering och eventuell betalningsinställelse. Särskilt hemlig var kanske inte varningen då man kan läsa följande i statsbudgeten som presenterades för några veckor sedan:

Eftersom det är svårt att säkert bedöma Lettlands betalningsförmåga och förutsättningar för återhämtning går det inte att fullständigt utesluta risken för en omfattande betalningsinställelse.

Hursomhelst verkar IMF nu börja luta mot att tvinga Lettland till devalvering. Jag har ända sedan i våras sagt att en devalvering i Lettland är oundviklig och nödvändig.

En lettisk devalvering skulle innebära en katastrof för vissa svenska banker då kreditförlusterna skulle explodera, framförallt eftersom många lån i Lettland är skrivna i euro. Swedbank har 61 miljarder kronor utlånat i Lettland - där ryker i så fall säkert nyemissionens 15 miljarder, som officiellt var tänkta för offensiva satsningar. SEB har 40 miljarder utlånat i Lettland och Nordea har 30 miljarder.

Förutom de direkta effekterna i Lettland kommer en kris där ofelbart att smitta av sig på de baltiska grannländerna och kanske leda vidare till ett tappat förtroende för flera av de öst- och centraleuropeiska länderna. I det senare fallet är det inte bara Sveriges banker som sitter pyrt till, utan bankerna i flera andra västeuropeiska länder.

Idag bekräftar Lettlands premiärminister Valdis Dombrovskis indirekt farhågorna om Lettlands budgetnedskärningar i sin kritik av Anders Borgs "aggressivitet". Han säger att man inte kommer att förstärka budgeten lika mycket som tidigare sagts, utan bara med 4,9 miljarder kronor. Han anser dock att det skulle räcka för att få ner budgetunderskottet till 8,5 procent nästa år. Frågan är dock om det verkligen finns så mycket återhämtning i den lettiska ekonomin som Dombrovskis påstår/hoppas och hur hållbar denna återhämtning är.

Idag har också vår statsminister Reinfeldt kallat Lettlands och Litauens premiärministrar till Stockholm för att de ska få krypa lite för sin svenske storebror. Han passade inför detta på att instämma i Anders Borgs kritik av Lettlands regering. Nyheter från uppläxningen får vi säkert läsa imorgon.

Nåja, världsekonomin är spännande nästan jämnt nuförtiden. Lite väl spännande tycker jag faktiskt. Knappt har det hunnit lugna ner sig förrän det dyker upp nya orosmoment. Jag hade föredragit att ha ett lugnt liv utan en massa imploderande banker och sånt som bara väntar på att hota min lilla värld. Men nu är läget som det är, så jag försöker hålla mig à jour med vad som händer för att inte drabbas av alltför obehagliga överraskningar. Om Spanien eller Lettland orsakar stora svarta rubriker framöver så är jag i alla fall mentalt förberedd.

Läs även andra bloggar om spanien, lettland, baltikum, bnp, budgetunderskott, handelsunderskott, industriproduktion, devalvering, lån

Lettland och IMF

Jag skrev igår om Swedbank och SEB som ju båda har stor exponering mot Baltikum. Därför kan det vara på sin plats att ta en liten titt på hur situationen nu ser ut i Lettland, det baltiska land som drabbats värst av krisen.

Lettland har som bekant fått stödlån från IMF och EU och väntar nu på en andra utbetalning, som dock har försenats av att man inte lyckats övertyga långivarna med sina försök att få ner budgetunderskottet. Fortfarande tycks det finnas oenigheter som gör att man inte kan få åtgärderna genom parlamentet. Det är inte underligt att det finns oenighet om budgetnedskärningarna, som bland annat handlar om att minska offentliganställdas löner med 40%.

Frågan är hur länge detta kan fortsätta innan situationen blir ohållbar och Lettland trots allt tvingas devalvera. EU har redan ställt sig positiva till en andra utbetalning på 1,2 miljarder euro, men IMF trilskas. Den lettiske premiärministern Valdis Dombrovskis betonade i fredags att Lettland inte är direkt beroende av lånet på 200 miljoner euro från IMF, utan att diskussionerna snarare handlar om att säkra IMF:s fortsatta stöd. Fast livet skulle nog bli bra mycket lättare för den lettiska regeringen med det där lånet!

Ett grundproblem är att Lettland har låst sin valuta till euron inför en planerad övergång till euron år 2012. Men för att kunna gå över till euron måste man uppfylla konvergenskriterierna, som bland annat säger att statsskulden inte får överstiga 60 procent av BNP och budgetunderskottet inte får överstiga tre procent av BNP. Dessutom får den femåriga obligationsräntan inte vara mer än två procent högre än i de tre medlemsländer som har lägst inflation. Frågan är nu hur realistiskt det är att tro att Lettland lyckas uppfylla dessa kriterier på bara några få år. Just nu pekar ju siffrorna åt helt fel håll. Det är troligen detta som gör IMF tveksamma om det är någon vits med att låna ut mer pengar, när Lettland istället skulle kunna delvis lösa sina problem genom att devalvera.

Visserligen finns det ju flera nuvarande medlemmar i eurosamarbetet som bryter mot konvergenskriterierna varje år, t.ex. Italien som har en statsskuld över 100% av BNP, men man kommer säkert inte att tumma på reglerna för nya medlemmar.

Förutom budgetnedskärningarna måste också Lettland förnedra sig lite för att få nödlånen.

Men fortsatta utbetalningar kommer bara att ske på villkoret att "alla betydande regeringsbeslut eller andra beslut med fiskala konsekvenser" fattas först "efter diskussioner med EU-kommissionen och IMF", heter det i ett uppdaterat samförståndsdokument mellan Lettland och EU, publicerat på måndagen.

Är det verkligen värt allt detta att gå med i eurosamarbetet? Risken verkar överhängande att de hårt prövade lettiska medborgarna inte står ut, utan att det utbryter mer eller mindre våldsamma protester. Kanske inte just nu, men om några månader, när budgetnedskärningarna börjar kännas av på allvar.

Det ser dock för tillfället lugnare ut på de finansiella marknaderna i Lettland. Interbankräntan RIGIBOR är tillbaks på mer normala nivåer, åtminstone på löptider upp till en vecka. Den lettiska centralbanken har inte heller behövt stödköpa lat för att upprätthålla den fasta växelkursen mot euron, utan har tvärtom sålt av lat den senaste månaden.

Åtminstone något positivt. Sen behöver ju förstås den reala ekonomin börja snurra igen, vilket lär ta betydligt längre tid.

Tvärtompolitik i Lettland ger problem

Medan många länder kommer med olika statliga stimulanspaket för ekonomin och centralbankerna sänker räntorna för att stimulera utlåningen så tvingas Lettland istället att göra kraftiga nedskärningar i statsbudgeten och deras centralbank måste försvara den fasta växelkursen mot euron. Allt för att få ytterligare nödlån från IMF och EU. Detta riskerar att bromsa den lettiska ekonomin ännu mer, eftersom även den statliga biten då krymper kraftigt. Robert Bergqvist på SEB uttrycker sina farhågor:

Man kan inte bromsa för mycket för då tar det död på ekonomin

Även Torbjörn Becker på Östekonomiska institutet vid Handelshögskolan hyser farhågor:

- I ett läge då BNP faller så kraftig ändå önskar man att finanspolitiken kunde vara med och stötta ekonomin. I stället spär man på nedgången med kraftiga finanspolitiska nedskärningar samtidigt, säger han.

Torbjörn Becker pekar på att nu, när staten gör neddragningar samtidigt som företagen har problem, finns det inget som håller uppe efterfrågan i landet och folks inkomster.

Med de budgetnedskärningar som gjorts och som ska klubbas igenom av parlamentet nästa vecka hoppas premiärminister Valdis Dombrovskis att Lettland ska få mer nödlån. Frågan är om det är värt priset. En devalvering är förvisso ingen patentlösning, utan måste även åtföljas av åtgärder för att sanera ekonomin, men som det nu är utan devalvering blir processen utdragen och smärtsam. Risken finns att det lettiska folket får nog och det blir ytterligare social oro, som bara sänker landet ännu mer.

Det krävs en oerhört stark vändning uppåt i Lettland för att världen ska få tillbaks förtroendet för valutan. Till dess gör devalveringsrisken att utländska investerare drar öronen åt sig. Därmed blir devalveringen troligen förr eller senare en självuppfyllande profetia. För var ska den starka uppåtvändningen komma ifrån? Letterna har ju använt sina lånade pengar till att konsumera och spekulera istället för produktiva investeringar. Lettland är också det enda av de europeiska krisländer som fått lån från IMF som inte justerat sin valutakurs.

Omvärldens oro illustreras tydligt av nyheten om att kortbolaget Visa kräver säkerhet för att bankernas kort ska fortsätta fungera i landet. Därför måste nu Swedbank deponera 320 miljoner kronor och SEB 140 miljoner kronor som säkerhet. Tydligen gjorde Visa samma sak när Island kollapsade i höstas. I Lettland används betal- och kreditkort ganska mycket, vilket framgick av SVTs dokumentär "Bankfällan". Till och med en nioårig flicka hade ett kort att betala med. Visa varnar också för att det kan krävas säkerhet för kort även i Estland och Litauen om situationen där fortsätter att utvecklas negativt.

Igår publicerade Expressen en debattartikel av Dmitrijs Smirnovs, lektorn från universitetet i Ventspils som jag nämnde i slutet av förra året då han greps av lettiska säkerhetstjänsten för att han genom sina uttalanden påstods ha försökt förstöra Lettlands finansiella system. Han skräder inte orden.

Jag har dåliga nyheter för Sverige. Alla pengar som era banker investerat i Lettland kommer att förloras. Allt är bortslösat på importvaror eller spekulation. Inget har investerats i industrin eller jordbruket.

Smirnovs öde är ett typiskt exempel på att man "skjuter budbäraren" istället för att ta till sig de dåliga nyheter han kommer med. Han har inte gjort något annat än att säga att kejsaren inte har några kläder på sig.

Jag förutsåg den ekonomiska krisen i Lettland redan vid en konferens 2005. Jag sa då att den enorma tillväxten i Lettlands ekonomi var ett tecken på klassisk överhettning. Men andra ekonomer kallade mig för galning och sa att Lettland om sju år skulle ha nått samma välstånd som i Västeuropa.

I fjol stod det klart för mig att den lettiska ekonomin stod på randen till kollaps. I september gav jag två råd till läsarna i en lokaltidning: "Ha inga pengar på banken och ha inga lettiska lat". I en annan artikel sa jag att risken för bankkonkurser var överhängande - fortfarande var det ingen som trodde på mig.

Så kom kollapsen för Parex bank och Smirnovs greps senare av den lettiska säkerhetstjänsten och sattes i isoleringscell i två dygn.

Smirnovs har pekat ut elefanten i vardagsrummet i Lettland och nu pekar han ut den åt svenskarna också. Ska vi tro att han får rätt nu också?

Balterna drabbas värst

Någon tyckte att mitt förra inlägg saknade balans, eftersom jag inte tog upp dem som drabbas värst av de svenska bankernas agerande i Baltikum, nämligen balterna själva. Jag har dock tagit upp lite om detta förut på min blogg. Bl.a. har jag argumenterat för att Lettland borde strunta i vad det rika Sverige säger och helt enkelt devalvera om det skulle göra situationen bättre för dem.

För det är ju så att SEB och Swedbank har tjänat stora pengar i Baltikum de senaste åren, även om vi nu ser att vinsterna inte var hållbara och nu bytts mot stora förluster istället.

Bankjättarna Swedbank och SEB har tjänat 25 miljarder kronor i Baltikum de senaste fem åren, visar TT:s sammanställning.

Relaterat till de baltiska vinsterna kan aktieutdelningen från Baltikum sägas uppgå till 5,5 miljarder kronor.

SEB och Swedbank har starkt bidragit till att situationen är miserabel för många invånare i de baltiska länderna. De eldade på den baltiska bubbelekonomin med sin frikostiga dumdristiga långivning, och gjorde därmed att det blev ett drastiskt fall när bubblan sprack.

Nu har många letter blivit av med jobben eller tvingats acceptera löner som sänkts med en fjärdedel eller mer. En stor del av sjukhusen har fått stängas ner. Det är faktiskt en minoritet av Lettlands befolkning som tagit på sig för stora lån, men inte bara de drabbas nu, utan alla letter. Under tiden sitter svenska bankdirektörer och styrelser och lyfter feta löner och arvoden.

SVTs "Dokument inifrån" sände för en dryg månad sedan ett program med titeln "Bankfällan" som är sevärt. Det ligger kvar på deras hemsida fram till 14 augusti.

Lettland lyckas inte låna

Lettlands finansdepartement misslyckades idag med att sälja statspapper. Detta är allvarligt. Det handlar om cirka 760 miljoner kronor i lettiska statspapper med löptider från en månad till ett år. Och vem vill köpa sådana idag - vill du? Bara en liten risk för devalvering gör att ingen vill köpa. Räntorna i Lettland steg idag och centralbanken höjde styrräntan för att försvara växelkursen mot euron. Den som var med i Sverige hösten 1992 känner igen detta och troligen kommer utvägen i slutändan att bli densamma - Lettland tvingas släppa växelkursen eller devalvera sin valuta. Lettland har spenderat stora belopp på att stödköpa sin valuta och nu har de snart ingen valutareserv kvar. Förhandlingar pågår om utbetalning av delar av nödlånet från IMF, EU och Sverige, en utbetalning som är schemalagd till slutet av juni, vilket nu ser ut att vara för sent.

Oron för de svenska bankernas baltiska affärer gjorde såklart att kronan tappade kraftigt i värde. Att börskurserna för bankerna dök säger sig självt - Swedbank -19%, SEB -10%, Nordea -5% i skrivande stund. Proportionellt till deras engagemang i Lettland, såklart.

Påpassligt lyckades jag ju just i måndags skriva om devalveringshotet i Lettland och troliga konsekvenser. Även DN har idag gjort en snabb sammanställning av konsekvenser om Lettland devalverar:

• Räntan går upp och hushållen får dyrare bolån. En devalvering kan få en negativ effekt på de svenska räntorna. Den svenska kreditvärdigheten försämras och det blir dyrare för svenska banker att låna. Det ger i förlängningen dyrare bolån för hushållen.


• Svårare att få lån. En devalvering kommer att öka de svenska bankernas kreditförluster vilket kan leda till en ökad försiktighet hos bankerna att låna ut. Det blir därmed svårare för hushållen att få lån.


• Statsfinanserna försämras. Om bankernas kreditförluster ökar kraftigt till följd av en devalvering måste staten skjuta till mer kapital. Det ger samtidigt en ökad statsskuld och i förlängningen kan det ge höjda skatter eller minskad välfärd.

Mycket lägligt kom ju Riksbanken igår ut med rapporten Finansiell stabilitet 2009:1, en lunta på 140 sidor, som bland annat beskriver det stresstest man gjort på de svenska bankerna. I det optimistiska "huvudscenariot" räknar man med kreditförluster på sammanlagt 170 miljarder kronor för de svenska storbankerna. Redan det fick bankaktierna att falla igår. Det finns även ett tuffare scenario med "ett stresstest där det makroekonomiska utfallet blir betydligt sämre än vad som antas i Riksbankens huvudscenario" med i rapporten, vilket ger kreditförluster på drygt 310 miljarder kronor och där Swedbank klarar kapitalkraven med ett nödrop. Med tanke på att allting hittills i denna kris har utvecklat sig minst enligt de värsta scenarierna är risken överhängande för att det fortsätter så. Situationen i Lettland gör nog att stresstestet mycket snart omsätts i verklighet. Då får vi se hur nära verkligheten det var.

Lettland och devalvering

Som de flesta säkert känner till, så beslöt Riksbanken i förra veckan att återställa valutareserven genom att låna motsvarande 100 miljarder kronor, eftersom man har lånat ut en del av reserven till svenska banker. Riksgälden (alltså staten) kommer att låna upp pengarna åt Riksbanken. Detta orsakade en hel del spekulationer förra veckan och sänkte kronan mot både euron och dollarn. Idag stärktes dock kronan rejält igen, så det ser bara ut att ha blivit ett "hack i kurvan". I förra veckan meddelades i samband med nyheten om Riksbankens valutareservsförstärkning att "Riksgälden har fått mandat att öka svenska statens valutaskuld med upp till 50 miljarder kronor. Tidigare låg taket på 15 miljarder".

Så kommer vi då till spekulationerna - det handlar såklart om att Lettland eventuellt kommer att devalvera sin valuta. Riksbankens agerande tolkas nu som att man förbereder sig för en sådan händelse. Jag har tidigare sagt att jag tycker att för letternas egen skull så borde de devalvera. I fredags skrev DNs Johan Schück en analys där han tycker att det är dags att låta Lettland devalvera:

Allting rasar i Lettlands ekonomi, förutom valutan som hålls stadig mot euron. Sverige stöder aktivt denna valutapolitik, i de svenska bankernas intresse. Men priset blir högt, om man motsätter sig en devalvering

I Lettland är detta en mycket olycklig situation. Åtstramningen, som har förvärrat krisen, får svåra sociala följder. Arbetslösheten skjuter i höjden, samtidigt som många tvingas lämna sin bostad. Nedgången är djup och vägen tillbaka ser ut att bli mycket lång.

Bankernas lån i Lettland har främst getts i euro, så en devalvering skulle göra det svårt för många letter som har lån och bankernas kreditförluster skulle öka kraftigt. Men hur hållbart är det i längden att försöka undvika en devalvering? Sloped Curve kommenterar:

Ett problem med att genomföra den plan Lettland nu arbetar efter är att devalveringshotet alltid finns kvar. Så länge man inte devalverat och obalanserna inte rättats till så kommer frågan att leva, och så länge frågan lever så är det skadligt. Vem vill ta risker mot den lettiska valutan i dagens läge? Risken är uppenbar för ekonomisk förlamning i väntan på det oundvikliga.

Han har också en idé om hur en kontrollerad devalvering skulle kunna genomföras:

IMF, de baltiska länderna, EU och de nordiska länderna skulle kunna genomföra en kontrollerad nedskrivning av valutan till en nivå som är försvarbar, eller låta valutan flyta, men hindra de värsta effekterna genom att redan vid beslutets genomförande ha en färdig plan för hur man hanterar resultatet av förändringen. Man kan meddela om färdiga stödpaket och kapitalinjektioner redan i samma pressrelease som beslutet meddelas.

Det låter ju inte helt otroligt att något sådant skulle vara på gång. I fredags förnekades dock allt sådant:

Tidigare i dag försäkrade Lettland än en gång att landet inte står inför en devalvering av sin valuta.

- Laten kommer inte att devalveras, sade finansminister Einars Repse på fredagen till den statliga televisionen, enligt Reuters.

I går framfördes samma budskap av representanter för centralbankerna i både Lettland, Estland och Litauen.

Men försäkringarna från Lettland om att en devalvering är utesluten ska tas med en nypa salt, anser Torbjörn Becker som är chef för SITE, ett forskningsinstitut med inriktning på Öst- och Centraleuropa knutet till Handelshögskolan i Stockholm.

- Man kan inte lita på en centralbank som säger att de inte ska devalvera. Det är ju det de säger fram till den minut de har devalverat.

Helt riktigt - något annat än dementier är inte att vänta. Idag måndag kom dock Lettlands justitieminister Marek Seglins med en liten dörröppnare för devalvering:

Lettlands inrikesminister Marek Seglins tycker att frågan om en devalvering av valutan bör diskuteras. Än så länge har den lettiska regeringen starkt motsatt sig en devalvering, men i och med Marek Seglins uttalande blir han den förste regeringsmedlem som åtminstone öppnar för en diskussion.

Många tecken pekar nu alltså mot en devalvering. Jag kan se några olika omedelbara följdeffekter av en eventuell devalvering:

1. Svenska banker måste skriva upp sina reserveringar för kreditförluster, i första hand Swedbank och SEB, men även Nordea har lånat ut där. Även Danske bank kommer att drabbas av sina affärer i Lettland. Börskurserna för Swedbank och SEB verkar just nu prisa in "faran över", så de borde störtdyka på ett devalveringsbesked.


2. Den svenska kronan skulle försvagas p.g.a. den hotbild som devalveringen innebär för Sveriges ekonomi. Därmed kan den förstärkningstrend som vi sett den senaste tiden vändas.


3. Räntorna i Sverige skulle troligen stiga. För det första interbankräntan STIBOR, men även räntorna på svenska statspapper med längre löptider borde stiga, med tanke på den överhängande risken att Swedbanks och SEBs problem plötsligt hamnar i knät på staten.


4. Det skulle skapa stor osäkerhet om situationen för Estland och Litauen, som har likartade situationer som Lettland, om än inte lika allvarliga. Det skulle troligen sätta en stark press på dessa länder.


5. Det skulle troligen även skapa stor osäkerhet om situationen för övriga öst- och centraleuropeiska länder, vilket i sin tur kan smitta av sig på västeuropeiska länder vars banker lånat ut mycket till öst, framförallt Österrike.

Nu kan man fråga sig hur mycket av detta som redan är inprisat av marknaderna. Inte särskilt mycket vill jag påstå, med tanke på börskurserna för Swedbank och SEB, som nu är mer än dubbelt så höga som i början av mars.

En annan osäkerhetsfaktor är även hur stor en eventuell devalvering blir. 15% är gränsen för vad som är "tillåtet" i övergångsreglerna till euron, om nu Lettland fortfarande vill ha kvar förhoppningen att gå med i eurosamarbetet.

Spännande blir det i alla fall.

Lettland värre än Argentina

Jag nämnde tidigare idag att Lettlands BNP sjönk med hela 18% på årsbasis. Bloggaren Minou Silver uppmärksammar att detta är allvarligare än Argentinas berömda kris 2002, då deras BNP sjönk med 11% på årsbasis.

I torsdags varnade EU Lettland för att ensidigt införa euron som valuta. Jag anser tvärtom att en lettisk devalvering följd av euroinförande vore det bästa för letterna själva. Tyvärr verkar Lettlands styrande inte inse detta, utan sitter fast i klorna på IMF, EU och svenska banker.

Självklart vore en lettisk devalvering en katastrof för Swedbank och SEB, och därmed en hård smäll för Sveriges ekonomi, men från Lettlands synvinkel är det jättebra på längre sikt, om än medicinen blir besk på kort sikt. Då kan letterna lämna alla lån bakom sig i en enda jättekonkursvåg istället för att sitta och gneta och betala av lån till utlandet i flera år framöver. Räkna dock med att vi får höra mycket brösttoner framöver från våra svenska politiker angående hur en "ansvarig" politik bör bedrivas av Lettland. "Ansvarig" mot det rika Sverige då, och inte ansvarig mot den egna befolkningen.

Mer om Swedbank och sparbanker

Några andra bloggare hade kloka funderingar runt detta med att Folksam kräver in pantsatta Swedbankaktier från Sparbanksstiftelserna.

Lakes lakonismer undrar "Har Swedbank tappat hela sin historia nu?" och konstaterar att "Anders Sundström, vd i Folksam, verkar inte vara direkt besviken över det inträffade."

Cornucopia undrar "Vad händer nu med de oberoende sparbankerna?"

För den som vill förstå bakgrunden till allt detta så har Wikipedia lite historik kring sparbanker. Även Sparbanksstiftelserna har lite historik på sin hemsida liksom Swedbank. Jag tänkte dra en liten kortversion här. Nästan femhundra sparbanker startades från 1820 och framåt, och många av dem var väldigt små. De hölls från 1901 ihop av Svenska sparbanksföreningen. 1955 började sammanslagningarna för att effektivisera verksamheten tack vare en lag som möjliggjorde detta. Fram till 1990-talet minskade antalet sparbanker till 130.

Under bankkrisen i början av 1990-talet fick Första Sparbanken (Göteborg och Stockholm) svåra problem och 1992 bildades en affärsbank - Sparbanken Sverige - av Sveriges då elva största regionala sparbanker samt Sparbankernas bank. Sparbanken Sverige var helägt av de elva sparbanksstiftelserna, men var nu ett aktiebolag och kunde t.ex. ta in pengar via nyemissioner.

1997 gick Sparbanken Sverige samman med Föreningsbanken till Föreningssparbanken. Föreningsbanken i sin tur hade också bildats 1992 genom sammanslagning av Sveriges Föreningsbank, Föreningsbankernas Bank samt drygt 300 lokala Föreningsbanker, ursprungligen kallade Jordbrukskassor - den första grundades 1915. De hade historiska likheter med sparbankerna genom sin lokala anknytning.

Genom sammanslagningen och nyemissioner föll sparbanksstiftelsernas andel i den bank som 2006 bytte namn till Swedbank till runt 20%.

Föreningssparbankens baltiska äventyr började 1998 när de blev majoritetsägare i Hansabank med verksamhet i Estland, Lettland och Litauen. Hansabank blev helägd år 2005 och bytte 2006 även den namn till Swedbank.

I juli 2007 köpte Swedbank TAS-Kommerzbank i Ukraina. Därmed bekräftades fullständigt att Swedbank blivit en affärsdrivande bank som alla andra. Precis när det var uppenbart för den insatte att en finanskris var på väg att bryta ut, då i juli 2007, köpte alltså Swedbank på sig ytterligare en stor risk i ett försök till internationell expansion. Uttrycket "skomakare, bliv vid din läst" passar här, tycker jag. Hade Swedbank hållit kvar vid sin ursprungliga affärsidé som sparbank/föreningsbank och inte fått expansionsvansinne hade de säkert mått betydligt bättre idag.

Vad kommer att hända nu då? Folksam blir plötsligt största ägare i Swedbank, men har bara knappt 15% av kapitalet. Sparbanksstiftelserna försvinner med största sannolikhet helt. Så mycket är klart. "Vi kommer att engagera oss mer i styrelsearbetet och ha åsikter om exempelvis utdelningspolicy", säger Folksams vd Anders Sundström. Jag skulle gissa att det betyder att utdelningen för Swedbankaktien kommer att slopas i år. Swedbank behöver troligen spara in dessa pengar för att slippa göra ännu en nyemission. Med tanke på aktiekursen just nu känns säkert en nyemission ytterst oattraktiv.

Att de största sparbanksstiftelserna försvinner kommer tyvärr att innebära att forskning, kultur och idrott blir av med en för många verksamheter viktig sponsor. Allt och alla verkar att drabbas av nuvarande kris. Alla som ägt Swedbankaktier har gjort storförlust de senaste två åren. Pensionsfonder m.fl. alltså, och inte minst Folksam.

Det ska tilläggas att överlämningen av aktierna till Folksam ännu inte är formellt klar - enligt DN sitter parterna i förhandlingar över helgen. Att det skulle bli något annat resultat än överlämning till Folksam är dock ytterst osannolikt.

På Swedbanks hemsida kommenterar nye vdn Michael Wolf Folksamaffären. Bl.a. säger han:

"Det är därför upprörande att se en del av journalistiken som påstått att banken är i kris. Banken är inte i kris. Vi har idag en stark kapitalisering med den bästa likviditeten någonsin i bankens historia och är den sjunde bäst kapitaliserade banken i Europa."

Det är inte Folksamaffären som gör att jag och fler med mig påstår att Swedbank står inför en svår kris. Det är i första hand affärerna i Baltikum och Ukraina. Den dagen Estland, Lettland och Litauen kopplar loss sina valutor från Euron och devalverar är Swedbanks likviditet och kapitalisering inte särskilt stark längre. Även om de baltiska länderna inte devalverar lär det bli stora mängder lån där som blir ruttna och orsakar stora förluster. Det är i och för sig glädjande att Swedbank redan innan de riktiga problemen kommer igång ser till att förstärka sitt kapital och sin likviditet. Då kanske de har en möjlighet att överleva utan stöd från svenska staten då östanvinden börjar blåsa kallare.

Det kan tilläggas att de som handlar i Swedbanks aktier uppenbarligen ser en stark risk för allvarlig kris i banken - hur ska man annars förklara att den sjunkit så kraftigt. Se diagrammet i mitt förra inlägg. En sån nerförsbacke - tämligen obruten under omkring två års tid - orsakas inte bara av vad journalister skriver om ett företag, utan där finns garanterat någon fundamental orsak bakom.

En negativ faktor som kommer att dyka upp lite senare är de svenska bostadslånen. Mer om det någon annan gång.

Nå, nog ordat om Swedbank för denna gång, men jag får säkert tillfälle att återkomma.

Svenska bankrisker i bankkrisen

Merrill Lynch kom igår med en analys av Swedbank där man varnar för mångmiljardförluster. I worst-case-scenariot kan Swedbank förlora 56 miljarder kronor och hittills i denna kris har det ju till stor del varit worst-case-scenarier som slagit in. Som väntat är det Swedbanks exponering mot Östeuropa (Baltikum och Ukraina) som oroar mest. Tydligen har Swedbank "81 miljarder kronor i tillgångar som värderas mot modeller" och med lärdomar från de amerikanska bankerna kan man ju ana hur tillförlitligt "mark-to-model" är för att korrekt värdera tillgångar. "48 miljarder härrör från Baltikum i ett devalveringsscenario, som bedöms ha 33 procents sannolikhet i analysen." Hur Baltikum skulle lyckas klara sig ifrån en devalvering förstår i alla fall inte jag. Jag skulle vilja säga att sannolikheten för att de baltiska valutornas koppling till euron ska kunna behållas är ungefär lika stor som sannolikheten för att en snöboll överlever i helvetet, när risken till och med finns att eurovalutaunionen i sig kan spricka.

I måndags hade SvD en artikel om att det är "Illa ställt med riskkunnandet inom bankernas styrelser".

"SEB:s och Swedbanks vildsinta expansion i Baltikum och bankernas stora lån till riskkapitalbolagen är händelser som ifrågasatts de senaste åren och som styrelserna i högsta grad har varit med och godkänt."

Man kan fråga sig varför ingen sagt stopp eller åtminstone "ta det lugnare"! Men, som Chuck Prince, dåvarande VD för Citigroup (numera utsparkad) sade sommaren 2007 "As long as the music is playing, you’ve got to get up and dance".

"När det gäller Swedbank anser vi att styrelsen har tagit alldeles för stora risker i Baltikum och Ukraina. Vi tycker dessutom att ledamöterna har brustit när det gäller finansiell riskkontroll, säger Hans Tson Söderström, ordförande i Aktiespararna."

Kunde inte ha sagt det bättre själv.