Kina har tappat kontrollen

Det blev uppenbart att de styrande i Kina tappat kontrollen över sin kreditbubbelekonomi när Kinas centralbank för några veckor sedan plötsligt devalverade valutan i några omgångar i ett desperat försök att stimulera ekonomin. Nedan ser ni utvecklingen för den kinesiska yuanen mot USA-dollarn sedan 2010.

Visst har yuanen rört sig förut, men aldrig så snabbt som några dagar i augusti 2015.

Kinas kreditbubbla är, som jag skrivit tidigare, monumentalt stor. Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007! Samtidigt har förstås BNP växt kraftigt, men de totala skulderna har växt från 153 procent av BNP år 2008 till 242 procent i slutet av 2014. Det som framförallt sticker ut är hur mycket företagens skuldsättning ökat - från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014. Så stor och snabb kredittillväxt leder ofelbart till enorma felinvesteringar.

Ett problem med Kinas BNP och krediter är att för närvarande består nästan hälften av BNP av investeringar i fasta tillgångar såsom fastigheter, industri och infrastruktur. Detta är extremt om man ser både historiskt och jämfört med andra länder.

Till saken hör också att Kinas styrande inte har några erfarenheter av att hantera kreditbubblor, varken i tillväxtfasen eller under urblåsningen. Visst kan de snegla på hur andra länder gjort, men jag gissar att centralbanken och regeringen i sina försök att stabilisera situationen kommer att begå ett antal fatala misstag.

Och Kinas kreditbubbla började inte 2008 - nej sedan dess har vi bara sett den sista maniska fasen. Kinas totala kreditmängd har ökat från endast 2,1 biljoner dollar år 2000 till 7,4 biljoner år 2007 till 28,2 biljoner dollar 2014. Det handlar alltså om ett fjortonfaldigande av skuldmängden på endast fjorton år!!

Redan i mars förra året talades det om "en partiell, kontrollerbar minikris" för Kinas provinsers och städers skulder, vilket ledde till ett "mini-stimulanspaket", som gjorde att Kinas ekonomi kunde hålla styrfart ännu ett tag till. Men det garanterar bara att nästa kreditkris blir ännu större - där är Kina nu.

Shanghai-börsen steg (som jag skrivit om förut) från sommaren 2014 till 15 juni i år, då den istället påbörjade en snabb nedgång. Nedan ser ni hela denna sanslösa uppgång och den efterföljande kraschen, vilken hittills raderat ut hela uppgången sedan januari i år och ännu inte visar några tecken på vändning.

Detta har orsakat en mängd panikåtgärder, för även om Shanghai-börsen är liten i förhållande till Kinas ekonomi, så är den uppenbarligen systemviktig. Det senaste är, som Jojje Olsson skriver om på InBeijing, att man arresterat 197 personer för att ha "spridit rykten" om börskraschen (och även explosionen i Tianjing). En journalist har "gjort avbön" på teve för sin illasinnade ryktesspridning om börsen.

Kina har försökt hålla liv i sin kreditbubbla genom att pumpa in krediter på marknaderna. I juli upprätthölls kredittillväxten därmed, se diagrammet nedan.

Men notera hur komponenterna i stapeln ser ut. Mer än hälften av ökningen av krediterna var till finansiella företag (förutom banker). Så har det inte tillnärmelsevis sett ut tidigare. Kredittillväxten för hushåll och företag (den reala ekonomin) bromsade istället in kraftigt. Det blir intressant att se hur utvecklingen fortsatt i augusti, vilket vi lär få se om drygt en vecka.

Kinas fastighetsbubbla är också en bra bit in i sin urblåsningsfas - både bostadspriser och antal påbörjade bostäder har nu fallit ett bra tag.

Flera saker pekar också på att Kinas ekonomi har börjat krympa. Kolproduktionen föll i juli med 3,1 procent mot samma månad förra året, eftersom gruvföretagen drar ner på produktionen för att minska förlusterna på grund av låga priser. Mer än två tredjedelar av Kinas kolgruveföretag gick med förlust första halvåret. För årets första sju månader sjönk kolproduktionen med 5,3 procent mot samma period förra året.

Elproduktionen sjönk 2 procent i juli jämfört med året innan. Cementproduktionen föll 4,7 procent i årstakt. Stålproduktionen föll med 4,6 procent i årstakt. Allt detta pekar på en krympande ekonomi, trots vad Kinas officiella fantasisiffror försöker göra gällande.

Det pågår också en kapitalflykt från Kina. Charles Hugh Smith påpekar att Kinas centralbank nu inte har någon smärtfri utväg. Om de höjer räntan för att stoppa kapitalflykten och stödja yuanen kommer de att sänka de kinesiska företagen (särskilt exportföretag som konkurrerar med företag i andra länder). Om centralbanken istället sänker räntan för att stimulera ekonomin försvagar de också yuanen och detta leder i sin tur till större kapitalflykt.

Kina är alltså en bra bit in på att blåsa ur sin kreditbubbla och krympa sin konstgjort uppblåsta ekonomi. Detta kommer att få följder för hela världsekonomin, särskilt med tanke på att Kina är världens näst största ekonomi sett till BNP. Särskilt kommer förstås alla som exporterar varor till Kina att drabbas. Ett land som man då osökt kommer att tänka på är Australien, som är en av Kinas viktigaste råvaruleverantörer.

För Kina kommer urblåsningen och krympningen att leda till folkligt missnöje, vilket i sin tur med största sannolikhet kommer att leda till att landets auktoritära regim kommer att ta i med hårda nypor för att tysta ner allting.

Kan bostadspriser mjuklanda?

En läsare skrev och tyckte att han inte kunde hitta något exempel på att bostadspriser kan mjuklanda efter en kraftig uppgång/bubbla. Detta är ett spännande ämne och jag tänkte rota lite i det. Särskilt aktuellt är det ju med avseende på de svenska bostadspriserna, där många verkar hoppas på en mjuklandning, där priserna rör sig i sidled framöver istället för att bryta neråt. Exempelvis anser före detta medlemmen i Riksbankens direktion Lars E O Svensson, numera Ekonomistas flitigaste skribent, att de svenska bostadspriserna gjort ett skifte till en högre nivå.

För att undersöka det hela använder jag The Economists interaktiva bostadsprisindex, där man kan jämföra bostadspriser i en mängd länder, både nominellt, realt, i förhållande till medelinkomst och i förhållande till hyror. Tesen som ska undersökas är alltså om bostadspriser kan mjuklanda efter en kraftig uppgång - kan vi hitta något exempel som motsäger vår tes?

Vi börjar med de mest extrema bostadsbubblorna (i reala priser, alltså bostadspriser i förhållande till konsumentprisindex): Irland, Spanien och Nederländerna. USA är med som jämförelse.

Här har vi extrema uppgångar följda av kraftiga nedgångar. Det ska påpekas att Irlands och Spaniens bostadspriser utvecklats mindre extremt på uppsidan när man ser på dem i förhållande till lönerna, men mönstret är ändå detsamma - kraftiga prisuppgångar följs av kraftiga prisnedgångar.

Mindre extrema är länderna i nästa diagram: Danmark, Italien och Japan. Japan kan i och för sig anses extremt genom nedgångens längd - hittills över 20 år av fallande reala bostadspriser.

Italiens bostadspriser har realt hittills fallit med 20 procent sedan toppen och visar inga som helst tecken på förnyad vändning uppåt. Övriga länder har fallit mer. Hittills inget som motsäger vår tes, alltså.

Lite knivigare blir det med nästa omgång länder: Australien, Storbritannien, Frankrike och Nya Zeeland.

Hur lång i tid ska en "platåfas" för priserna vara och hur stor får dess volatilitet vara för att den ska räknas som mjuklandning? Dessutom har vi inte sett slutfacit för bostadspriserna i länderna i detta diagram. Hursomhelst anser jag att volatiliteten bör hålla sig såpass måttlig att vi inte ser några prisfall större än 10 procent för att jag ska kalla det för mjuklandning.

Reala bostadspriser i Australien föll 9 procent från andra kvartalet 2010 till tredje kvartalet 2012 och därefter har de åter stigit. Tre år tycker jag dock är alltför kort tid för att kvalificera som mjuklandning.

Frankrike är isåfall ett bättre exempel på mjuklandning för bostadspriserna - de reala bostadspriserna har som mest svängt 10 procent sedan sista kvartalet 2005 - åtta år är kanske en mjuklandning? Eller ska man räkna från pristoppen sista kvartalet 2007? Isåfall är det sex år - kanske ändå en mjuklandning. Men med tanke på hur det ser ut för Frankrikes ekonomi har vi troligen inte sett slutet på sagan om Frankrikes bostadspriser. De mer än fördubblades realt från 1997 till 2007. Kan de hålla sig kvar på nuvarande höga nivå? Frankrike är dock än så länge ett exempel som eventuellt motsäger tesen om att bostadspriser inte kan mjuklanda efter en kraftig uppgång, åtminstone om man anser att åtta (eller sex) år räcker för en mjuklandning.

I Storbritannien föll bostadspriserna realt med omkring 15 procent 2007-2009, vilket jag anser är för mycket för att kvala in som mjuklandning. Detsamma gäller Nya Zeeland. För båda dessa ser det snarare ut som en upprekyl enligt den klassiska modellen av en sprucken bubbla, innan förnyad nedgång vidtar.

Slutligen ser vi på prisutvecklingen för tre länder som inte drabbats av spruckna bostadsbubblor de senaste åren: Kanada, Sverige och Schweiz.

Kanada ser ut att ha gjort en "pyspunka" på bostadsmarknaden 1989-1998. Det kan alltså också vara möjligt, men jag hittar alltså bara ett exempel bland de länder jag sett på. I gengäld har Kanada därefter haft en av de kraftigaste reala prisuppgångarna för bostäder av alla OECD-länder.

Schweiz uppvisar med prisnedgången under 1990-talet ännu ett exempel på hur det brukar se ut - ingen mjuklandning. Detsamma gäller Sveriges prisnedgång under 1990-talet.

Om man vill kan man se det (som Lars E O Svensson gör) som att Sverige också har nått ett slags platåfas för bostadspriserna från 2007 fram till nu, med svängningar mindre än 10 procent. Sex år skulle, liksom för Frankrike, kunna karakteriseras som mjuklandning. Då glömmer man emellertid en viktig sak - The Economists diagram visar småhuspriserna, som hämtats från SCB - den enklaste statistikkällan. Den största svenska bostadsbubblan finns i bostadsrättspriserna (denna statistik är inte lika lätt tillgänglig), som bloggrannen Cornucopia så passande just har ritat upp i ett diagram för hela tidsperioden 1970-2013. Sedan 1984 har reala bostadsrättspriser stigit med 882 procent! Och bostadsrättspriserna har inte gått in i någon platåfas sedan 2007 som småhuspriserna har gjort, utan har hela tiden fortsatt att stiga med endast smärre korrektioner nedåt. Se nu på Cornucopias diagram och säg sen om det inte är en bubbla!

Betänk även att en stor del av dessa uppblåsta bostadsrättspriser återfinns på våra svenska bankers balansräkningar som bolån. Samt vice versa att en stor del av våra svenska bankers balansräkningar på tillgångssidan består av bolån baserade på uppblåsta bostadsrättspriser.

Bostadsrättspriserna föll i Sverige realt med 41 procent under de sju åren 1989-1996 - den kända 90-talskrisen. Nominellt gick priserna bara ner 24 procent 1990-1996. Under 1990-talskrisen sjönk bostadsrättspriserna i Stockholms innerstad med omkring 45 procent nominellt. Sverige hade kraftig generell prisinflation under dessa år och det var till stor del den som åt upp de reala priserna. När den nuvarande bostadsrättsbubblan spricker lär vi inte ha hög inflation, utan snarare låg inflation eller deflation, om man jämför med hur det sett ut i andra länder vars bostadsbubblor spruckit det senaste årtiondet, så även de nominella bostadsrättspriserna lär sjunka rejält.

För att återgå till grundfrågan om tesen att bostadspriser inte kan mjuklanda efter en kraftig uppgång, så anser jag att man kan svara att det möjligen kan hända (motexemplet är isåfall Frankrike), men att det ser ut att vara osannolikt. Det beror dock på hur man definierar en mjuklandning. Vi ser även av exemplet Kanada (och kanske även Japan) att en pyspunka kan vara möjlig, men det verkar inte vara särskilt vanligt förekommande. Jag anser alltså att vi med största sannolikhet inte får någon mjuklandning för svenska bostadspriser, särskilt med tanke på bostadsrättsbubblans proportioner.

Dr. Doom varnar för bostadsbubblor i bl.a. Sverige

Nyligen har den kände ekonomen Nouriel Roubini varnat för bostadsbubblor (eller åtminstone "bubblighet") i flera av de länder som hittills klarat sig förhållandevis bra igenom den globala ekonomiska krisen. Varningen gäller även Sverige. I sin varnande artikel skriver Roubini så här:

Nu, fem år senare, syns åter tecken på bubblighet, om inte riktiga bubblor, på bostadsmarknaderna i Schweiz, Sverige, Norge, Finland, Frankrike, Tyskland, Kanada, Australien, Nya Zeeland och (tillbaks för ett extranummer) Storbritannien (ja, London). Inom tillväxtmarknader dyker bubblor upp i Hong Kong, Singapore, Kina och Israel, samt i större städer i Turkiet, Indien, Indonesien och Brasilien.

Roubinis tecken på att bostadspriserna i dessa områden är på väg in i bubbelområdet inkluderar snabbt stigande bostadspriser, att andelen av inkomsten som går till bostaden är hög och stigande, samt att bolån utgör en stor andel av hushållens samlade skulder.

I de flesta länderna begränsas möjligheterna att införa åtgärder för att begränsa bostadsbubblorna av olika intressen bland väljare och lobbygrupper: hushållen, byggbolagen och lokala politiker protesterar när centralbanken eller finansinspektionen försöker att "ta bort bålskålen av likviditet". De klagar högljutt över hur myndigheterna blandar sig i den fria marknaden, äganderätten och det heliga idealet om bostadsägande. Det låga ränteläget driver på hushållens belåning och bostadspriserna och när man för att kontra detta försöker genomföra begränsningar i utlåningen är det alltså impopulärt.

I vissa länder, t.ex. Indien, drivs inte bostadspriserna inte så mycket av låga räntor som av hög inflationstakt. Där ses bostadsköp som ett sätt att inflationssäkra sina sparpengar.

Roubini anser dock inte att de kvarvarande (och nya) bostadsbubblorna kommer att spricka riktigt än, eftersom de faktorer som driver priserna uppåt kvarstår - tillgången till billiga krediter respektive behovet av att inflationssäkra.

Det ser också ut som om Roubini inte tror att de nuvarande bostadsbubblorna kommer att få lika allvarliga effekter som de som sprack för runt fem år sedan. Dels har banksystemen större kapitalbuffertar än då, vilket gör dem mer motståndskraftiga mot förluster från fallande bostadspriser, dels är hushållens kapital (i förhållande till skulderna) i dessa länder större än det var i USA då dess bostadsbubbla sprack. Men ju högre bostadspriserna stiger, desto längre kommer de att falla och desto större blir effekterna på ekonomin och det finansiella systemet att bli när bubblan väl blåses ur.

Roubini pekar också ut hur det kan bli lite olika resultat i olika länder av spruckna bostadsbubblor. I länder där bostadslånen är kopplade till bostaden (som det i de flesta fall var i USA) kan bostadsägarna skicka "jingle mail" till banken (alltså lämna över nycklarna och bostaden) och därmed bli kvitt sina lån (t.ex. om lånen överstiger bostadens marknadsvärde). I sådana länder kommer fallande bostadspriser att leda till en bankkris. I länder som Sverige där lånen är kopplade till personen kommer istället hushållens konsumtion att falla när betalningar på lånen blir större. I båda fallen blir dock slutresultatet detsamma: recession och stagnation.

Nu ska vi komma ihåg att påpeka att Nouriel Roubini inte alltid har rätt. I början av 2012 slog han vad med Beatrice Weder di Mauro, ekonomisk rådgivare till tyska regeringen, om att Grekland skulle lämna euron innan slutet av året. Han förlorade dock detta vad och är därmed skyldig henne en flaska champagne. I fallet Grekland var dock hans förutsägelse troligen bara lite för tidig - förr eller senare kommer de att lämna euron, men kan nog hålla ut ett tag till.

Roubini har emellertid haft rätt om ett antal större ekonomiska skeenden, där hans åsikt när den uttrycktes var i allra högsta grad "motvalls". I januari 2007 vållade han mycket rabalder vid mötet i Davos genom att förutsäga att USA:s ekonomi skulle drabbas av en hårdlandning och recession, baserat på tre orsaker: de fallande bostadspriserna, Federal Reserves höjda räntor och de höga oljepriserna. De flesta reagerade med att detta var "omöjligt", men vi vet ju hur det gick sedan. Redan 2005 varnade Roubini för att bostadsprisernas uppgång i USA var en spekulativ våg som snart skulle sänka ekonomin och i september 2006 varnade han ett skeptiskt IMF för att "the United States was likely to face a once-in-a-lifetime housing bust, an oil shock, sharply declining consumer confidence, and, ultimately, a deep recession". Han förutsåg även att säkerheter kopplade till bolånen skulle drabba hela världen med förluster och få det globala finansiella systemet att stanna. Roubini var också tidigt ute med att varna för PIIGS-ländernas ohållbara statsfinanser och de effekter detta skulle få.

Så det är definitivt värt att ta Roubinis varningar på allvar när det gäller kreditbubblor och deras effekter.

Ännu högre spannmålspriser att vänta

Idag kan man läsa på Zero Hedge att US Grain Council räknar med att Kina kommer att importera 9 miljoner ton under 2011-12 jämfört med tidigare prognoser från USDA (USA:s jordbruksdepartement) på 1 miljon ton, och alltså betydligt mer än de 1,3 miljoner ton som landet importerade 2010-11. Om denna prognos håller i sig blir det importrekord för majs till Kina.

The most China has imported in modern history is 4.3m tonnes in 1994-95 and 3m tonnes in 1978-79. For most of the past 50 years, Beijing has been largely absent from the international market, as domestic production was enough to meet demand.

Allt detta är ju förstås under förutsättning att Kinas ekonomiska tillväxtbubbla håller i sig. Hursomhelst driver det just nu upp majspriset.

Samtidigt läser vi att västra Australien drabbats av torka och att veteskörden därför blir mindre än väntat. Fortsatta matprisrekord i sikte alltså och därmed fortsatt risk för matpriskravaller i fattiga länder.

I lördags rapporterade Reuters att Egypten åter köpt vete på världsmarknaden, för första gången sedan protesterna bröt ut. Som jag skrev för ett tag sedan är de tvungna att hålla igång importen, då deras befolkning annars skulle svälta.

Queensland: kol, bomull och socker

Även om det, som jag påpekade tidigare idag, finns länder som på sistone kanske drabbats hårdare än Australien av översvämningar, så är ändå Australien det land där översvämningarna lär få störst effekt på världsekonomin. Inte bara delstaten Queensland har drabbats utan även grannen i söder - New South Wales.

Australiens egen ekonomi drabbas självklart. Landets handelsöverskott kommer troligen att minska. Det kommer också att kosta att bygga upp all skadad eller förstörd infrastruktur.

Att kolutvinningen stannat av tog jag upp i förrgår, inklusive effekterna med högre pris på stål, då Australien exporterar kol för stålproduktion. Frågan är nu hur lång tid det kommer att ta att få igång exporten igen.

"There is going to be some coal scarcity that's going to impact the global market for a little while," Michael Roche, chief executive officer of the Queensland Resources Council, said in a telephone interview. "You've got to expect that clearing water from flooded pits will go on into next month. Getting back into full production will be a mine-by-mine proposition."

Det kommer att ta minst en månad alltså, bara att länsa gruvorna från vatten. Om sen regnen fortsätter någon månad till, som det sagts att de mycket väl kan göra, så får vi förlänga den tiden. Sedan återstår att få igång, laga och byta ut skadad och förstörd utrustning i gruvorna. Dessutom har vägar, broar och järnvägar förstörts eller skadats, så det blir svårt att frakta kolet till hamnarna innan transportlederna reparerats. Ovanpå detta måste transport- och gruvarbetare bygga upp sina hem och återkomma till ett normalt liv. Det kan alltså ta tid innan kolexporten är tillbaks i tidigare omfattning.

In a Reuters snap survey of analysts last week, most said it would take a month or more for Australia's coal industry to return to pre-flood levels. The median expectation among analysts was that recovery in output to pre-flood levels would take about 3 months.

Det låter ungefär som mina tankar.

Det är dock inte bara kol som produceras i Queensland. Delstaten har även jordbruk och viktiga exportvaror är bomull och socker. Eftersom ett område stort som Frankrike plus Tyskland är översvämmat har även jordbruket drabbats hårt. Bomullsproduktionen kan ha tappat 500 000 balar, vilket motsvarar runt 0,5% av världsproduktionen. Lägg till tidigare skördeminskningar globalt på grund av dåligt väder i Kina samt översvämningarna i Pakistan så får världen ett starkt minskat utbud på bomull och därmed högre priser, vilket också lär slå igenom på klädpriserna framöver.

Vad gäller socker så hade även där världsmarknadspriset redan tidigare drivits upp av översvämningarna i Pakistan och det lär knappast bli lägre nu.

Den minskade produktionen av dessa bulkvaror leder även till att Baltic Dry Index faller då det helt enkelt finns mindre varumängd att frakta från Australien. Dåligt för rederierna också, med andra ord.

Eftersom även New South Wales är drabbat ser det ut som om delar av Australiens veteskörd kommer att förstöras eller nedgraderas till foderkvalitet. Spannmålspriserna har stigit tidigare, men ser nu alltså ut att fortsätta stiga.

Spannmålspriserna fortsatte att stiga kraftigt under torsdagens asiatiska handel, sedan USA:s jordbruksdepartement på onsdagen sänkt sina prognoser för skördarna av majs, sojabönor och vete i flera länder. Lyftet följer på prisökningar med omkring 50 procent i fjol.

Nu ska man som Cornucopia påpekar inte kalla dessa prisökningar för inflation, då de inte orsakas av ökad penningmängd utan istället av minskad varutillgång. Men risken är överhängande att priserna mätta med KPI kommer att öka på grund av råvarubrist och media kan då fortsätta att trumpeta ut rubriker om inflationsspöket.

Inte bara Australien...

Det är inte bara Australien som drabbats av översvämningskatastrof på grund av den ovanligt starka La Niña, även om man kunde tro det av medias rapportering.

Det stora lerskredet med 335 döda i Serrana-området nära Rio de Janeiro hamnar visserligen ganska högt på svenska medias sidor, kanske tack vare att det gör sig bra på bild. Även i Brasilien ligger ovanligt kraftiga regn bakom olyckan.

Men de ihållande skyfallen och efterföljande översvämningar i Filippinerna och Sri Lanka bevärdigas bara med mindre notiser, trots 400 000 människor på flykt i Filippinerna och närmare en miljon hemlösa i Sri Lanka. För att läsa mer om dessa översvämningskatastrofer måste man gå till internationella media såsom BBC, eller lokala lankesiska media, som säger att översvämningarna är den värsta katastrofen som drabbat landet sedan tsunamin år 2004.

I Moçambique är det ännu inga stora översvämningar med den senaste tidens kraftiga regnoväder väcker oro för att de svåra översvämningarna år 2000 ska upprepas.

Åtminstone i Australien kan regnet fortsätta i flera månader till och jag antar att det gäller även övriga drabbade länder på södra halvklotet (men kanske inte Filippinerna som ligger längre norrut).

Kulmen för översvämningen i Brisbane har nådde sin kulmen igår, men som sagt så kan det komma nya regnväder. Det har redan blivit problematiskt på många sätt för folk i de översvämmade delarna av Queensland. Det blir problem med avstängd el och alla följdeffekter som det får. För det moderna samhället är som bekant fullständigt beroende av el för att fungera ordentligt. Ett par dagar utan el får de flesta samhällsfunktioner att bryta samman. Dessutom har vägar, broar, järnvägar och annan infrastruktur förstörts eller skadats. Matbutikerna är tomma efter hamstring. Men värst på kort sikt ser det ut att bli med dricksvattnet. I sammanhanget ska man inte glömma att Queensland har tropiskt klimat med allt vad det innebär av sjukdomsrisker, krokodiler och ormar.

Dammen i Wivenhoe ovanför Brisbane, där det gått rykten om att den skulle kunna brista, ser dock ut att hålla och ha vettiga överloppskanaler. Enligt australiska media finns ingen risk för att den skulle brista.

Global weirding kostar. Värst drabbas dock som vanligt fattigt folk i t.ex. Sri Lanka.

P.S. Apropå översvämningar tipsar "Blott Sverige svenska preppers har" om att Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap (MSB) har översvämningskartor för de flesta större vattendrag där du kan se om just din fastighet ligger inom i farozonen för ett hundraårsflöde.

Global Weirding in Australia

Idag läser vi om nya översvämningar i Australien. Denna gång är miljonstaden Brisbane i Queensland i farozonen och utryms nu innan den annalkande flodvågen.

Uppströms Brisbane finns en damm, men den är nu fylld till brädden och man tvingas släppa på vattnet för att undvika att en ännu värre katastrof om dammen översvämmas. På Kjell Alekletts blogg kan man dock läsa att "the flood storage capacity of the Wivenhoe Dam on the Brisbane River (built after the 1974 floods to prevent them ever happening again) will be overtopped (inflow from upstream is 20 times the capacity of the discharge gates)". Det låter illa att inflödet skulle vara tjugo gånger större än utsläppsmöjligheterna, men vi får hoppas att man börjat släppa ut vatten i tid så att inte flodvågen slår över toppen på dammen. För går vattnet över toppen på en damm är risken överhängande att hela dammen öppnar sig.

Även utan brusten damm är läget nog så illa och folk hamstrar mat, vilket som vanligt visar vilken dålig vardagsberedskap de flesta har i vårt moderna industrisamhälle. Skulle alla, som Civilförsvarsförbundet rekommenderar, alltid ha matförråd för en vecka hemma, så skulle de inte behöva panikhamstra när flodvågen bara är några timmar bort, utan kunde ägna tiden åt att vidta andra förberedelser. För vårt moderna samhälle är starkt transportberoende och stora katastrofer gör att livsmedelsförsörjningen blir obefintlig, då butikerna numera inte har någon lagerhållning, utan allt är "just in time".

De stora översvämningarna i Australien beror på väderfenomenet La Niña, som är motsatsen till El Niño, som jag skrev om i mars. Den senaste El Niño slutade i maj 2010 och nu råder en rekordkraftig La Niña.

- Översvämningarna har orsakats av vad som kan vara den kraftigaste La Nina vi upplevt sedan man började föra register mot slutet av 1800-talet, säger Neville Nicholls, forskare i miljövetenskap vid Monash-universitetet till Reuters.

Dessa väderrekord hänger samman med de effekter av mänsklighetens koldioxidutsläpp som jag tidigare nämnt. Klimatförändringarna upplevs nämligen inte mest som "global warming", då någon grad varmare inte känns särskilt mycket. Resultatet blir istället "global weirding", alltså allt fler och kraftigare extrema väderhändelser, t.ex. den vargavinter vi hittills haft i år här i Sverige.

Den nuvarande rekordkraftiga La Niña nämns också som orsaken till de stora översvämningarna i Pakistan i somras. Nu är det alltså Australiens tur att drabbas. Översvämningar orsakar förstörd infrastruktur, vilket drabbat fattiga Pakistan hårt. I ett rikt land som Australien blir det stora skador räknat i pengar (eller kanske pengar per kvadratkilometer), men de har samtidigt resurser att reparera.

Andra effekter av översvämningarna? Australien är ett av de länder som klarade sig förhållandevis oskatt genom finanskrisen, men den senaste tidens översvämningar kan bli ett hårt slag för ekonomin. I Queensland ligger nämligen många av landets kolgruvor, vilka står för en stor del av landets exportinkomster. ASPO Sverige tar upp detta idag. Gruvorna står nu stilla och det kan ta lång tid att få igång dem igen, vilket leder till ökade världsmarknadspriser för kol, vilket i sin tur leder till högre pris på stål. Företag som drabbas är förutom gruvjättarna Rio Tinto och BHP Billiton även världens stålföretag. Här kan vi alltså få mer "råvaruinflation" ovanpå det högre oljepris som jag nämnde igår. Och stål är en viktig komponent i många varor, så högre stålpriser påverkar de flesta andra priser.

Far Away in Australia

De största australiska bankerna har det senaste året ägnat sig åt ett "räntekrig" för att försöka locka till sig nya sparare. Nu har det gått så långt att räntan på konton som är bundna i ett år i vissa fall ligger högre än de lägsta bolåneräntorna. Finansvärldens absurditeter upphör aldrig att förvåna.

På vilket sätt kommer detta vansinne i Australien att slå tillbaka? Inte något positivt sätt i alla fall.

För övrigt - vad gäller "Far Away in Australia" tycker jag Dolores Keane sjunger den mycket bättre än The Wolfe Tones.

[Andra bloggar om banker, ränta, australien]