Arabförbundets utrikesministrar träffades idag i Kairo för att
diskutera sanktioner mot Syrien. Man har nu gett
Syrien ett
ultimatum till imorgon fredag, sedan vidtas sanktioner mot flyg och landets centralbank. Samtidigt har USA:s hangarfartyg George H.W. Bush lämnat Hormuzsundet vid Persiska viken och
parkerat sig utanför Syrien. USA:s ambassad uppmanar också amerikanska medborgare i Syrien att lämna landet omedelbart. Det talas även om att
inrätta en flygförbudszon över Syrien.
Albawaba news, which cites Kuwait's al Rai daily, reports that Arab jet fighters, and possibly Turkish warplanes, backed by American logistic support will implement a no fly zone in Syria's skies, after the Arab League will issue a decision, under its Charter, calling for the protection of Syrian civilians.
Fokus ligger just nu på Syrien, men det är del av ett större maktspel och det är knappast humanitära skäl som drivit Arabförbundet och kanske USA till att nu agera mot Syrien.
Syrien styrs av Bashar al-Assads regim, en minoritetsgrupp som har dominerat Syriens styre sedan 1970 då den nuvarande presidentens far gjorde en kupp. För att förstå mer om situationen i Syrien måste man se på
landets demografi. Religiöst så är 87 procent av befolkningen
muslimer, 3 procent druser och 10 procent kristna. Av muslimerna är 74 procent sunnimuslimer och resten olika grenar av shiamuslimer - alawiter, imamiter och ismailiter. Den största etniska gruppen är araber med 85 procent, sedan finns 9 procent kurder, 3 procent druser, samt mindre grupper av turkmener, syrianer, armenier, adygéer med flera. Stora delar av landet är ofruktbara och glest bebodda och större delen av befolkningen finns i nordvästra hörnet, samt runt Damaskus i södra hörnet.
De styrande alawiterna är alltså en minoritet som mest bor i kustremsan. Eftersom de är shiamuslimer har de lätt för att ha nära relationer med Iran. Majoriteten av befolkningen är dock sunnimuslimer och här har alltså Saudiarabien och de flesta andra arabländer som domineras av sunnimuslimer ett intresse av att fälla den shiamuslimska al-Assad-regimen. Det ligger förstås även i deras intresse att på detta vis försvaga rivalen Irans inflytande i regionen. Syrien är politiskt isolerade i arabvärlden och även Turkiet, som för några år sedan hade mer vänskapliga relationer till Syrien, har nu vänt emot dem. Den enda vän som Syrien nu har är Iran (om man inte räknar vapenleverantören Ryssland).
Syrien har alltid sett Libanon som en historisk del av Syrien och ofta blandat sig i landets komplicerade politiska spel. När Syrien nu har fullt upp med interna problem kan det bli svårare för den shiitiska Hizbollah-milisen i Libanon att få stöd utifrån, även om de fortfarande har Iran på sin sida. Därmed kan alltså maktbalansen ändras även i Libanon, vilket kan leda till att andra grupper försöker kapa åt sig en bit av kakan om Hizbollah försvagas.
Ännu finns dock få tecken på att Syriens regim skulle förlora greppet om det egna landet. Militären är stark och trots en del desertörer är den fortfarande i huvudsak enad, och mot den kan en obeväpnad eller illa beväpnad civilbefolkning inte göra mycket. Syrien har också
egen olja om än
inte jättemycket, men är ändå en nettoexportör. Dessutom har man
två egna raffinaderier i Banias och Homs. Landets militär kan alltså inte försvagas genom något oljeimportembargo. Däremot kan man tänka sig att man vid ett eventuellt ingripande utifrån kommer att försöka stänga ner oljeindustrin för att försvaga landet.
Cornucopia påpekar att
Syrien har ryskt strategiskt luftvärn av typ S-400 vilket såklart försvårar ett militärt ingripande utifrån och försök att införa en flygförbudszon. Israel har troligen inte så mycket att vinna på att blanda sig i vad som händer i Syrien, eftersom de genom sin kontroll av Golanhöjderna redan har gränsen säkrad. Snarare är det USA, Saudiarabien och
Turkiet som kommer att ingripa.
Öster om Syrien ligger Irak, där USA planerar tillbakadragande av trupperna. Iran vill självklart passa på att skaffa sig inflytande där i det maktvakuum som då uppstår, men även ärkerivalen Saudiarabien vill det, och i viss mån även Turkiet, som framförallt är intresserade av de kurddominerade delarna i norr. Saudiarabien vill framförallt förhindra att shiitiska Iran stärker sin roll i Irak. Saudiarabien har redan problemet med missnöjda shiamuslimer i grannlandet Bahrain och vid sin egen nordöstra kuststräcka runt oljehamnarna. Framförallt vill man förhindra att Iran ska skaffa sig en sammanhängande inflytandesfär via Irak och Syrien ända ut till Medelhavet (genom Hizbollah i Libanon). Al-Assad-regimen i Syrien har således en nyckelroll i maktspelet i Mellanöstern och därför blir landet nu viktigt för omvärlden trots små oljetillgångar. Skulle regimen i Syrien mot förmodan sitta kvar och Iran även lyckas stärka sitt inflytande i Irak förändras läget även för Israel, men som det ser ut nu så agerar övriga aktörer på ett sätt som gynnar Israels intressen och därmed behöver de som jag ser det inte blanda sig i.
Troligen känner sig varken Saudiarabien eller Iran särskilt frestade att ingripa militärt i Irak. Det är helt enkelt inte värt kostnaden att skicka in trupper i detta
getingbo. De agerar istället genom att stödja olika grupper i Irak.
Det har på senaste tiden åter talats om ett
eventuellt israeliskt anfall mot iranska kärnanläggningar, men frågan är hur sannolikt detta är, med tanke på de
svåröverskådliga konsekvenserna. Vid en attack mot Iran öppnas möjligheten att de som hämnd kan få för sig att stänga Hormuz-sundet, där större delen av Persiska vikens oljeexport passerar.
En militär insats mot Iran är också utesluten annat än i liten skala. Iran är som ett närmast ointagligt fort, som domineras av Zagros-bergen. Dessa berg är omöjliga att inta, vilket Saddam Hussein bittert fick erfara under 1980-talet. Landet är stort som hela Västeuropa och har 70 miljoner invånare. I norr skyddas det av Elburz-bergen, som även löper längs Kaspiska havet. Visst kan man flygbomba, men att kontrollera detta land skulle kräva landstyrkor i en omfattning som ingen stormakt har råd med. Den enda chansen för främmande makter är att sätta igång revolter bland Irans minoritetsfolk. Endast 53% av landets befolkning har persiska som modersmål och skulle baluchier i öster, azerier i norr och kurder i väster göra uppror samtidigt blir Iran kraftigt försvagat och måste ägna sig åt att stabilisera sitt eget territorium istället för att kunna utöka sitt inflytande i andra länder. Iran har dock en oerhört stark statsmakt och regimen verkar inte visa något som helst tecken på att släppa järngreppet om folket och så länge de håller greppet även om ytterområdena sitter de starkt.
Iran har en stark militär delvis tack vare att Ryssland har sålt avancerade vapensystem till dem. Allvarligast för USA är
Sunburn-missilerna, som är gjorda för att slå mot fartyg. Sunburn har aldrig använts i strid, så vi vet inte hur bra eller dåligt amerikanska stridsfartyg skulle klara sig mot dem. Sunburn har en aktionsradie på runt 150 kilometer och kan bära en kraftig sprängladdning. Den flyger i dubbla ljudhastigheten och har ett avancerat flygmönster då den flyger nära vattenytan och när den närmar sig målet gör snabba undanmanövrar för att förvilla eventuella motmedel. Om en amerikansk flottstyrka skulle lyckas detektera en inkommande Sunburn-missil skulle de bara ha några sekunder på sig för att skjuta ner den och det är en öppen fråga ifall de klarar av det. En missil räcker för att sänka ett stort stridsskepp. Det som USA:s flotta kan göra är att med hjälp av AWACS-plan försöka hålla koll på potentiella missilavfyrare och oskadliggöra dem innan de får chansen att skjuta - inte helt lätt. Problemet vad gäller Irans Sunburn-missiler är att Persiska viken är ett långsmalt innanhav (bara 350 km på bredaste stället) med bara ett smalt utlopp i Hormuz-sundet. På nordsidan av viken finns Irans berg, där det är lätt att gömma olika kustförsvar såsom mobila missilramper.
Iran har som bekant ett kärnkraftsprogram som i förlängningen kan bli ett kärnvapenprogram, men mycket återstår innan man har kapacitet att avfyra kärnvapen mot sina fiender. Frågan är om man ens på allvar planerar detta, eller om man bara vill hålla sina fiender på halster. Kärnkraftverket beräknas sätta igång någon gång nästa år. Vad gäller kärnvapen så har Iran ännu inte ens utfört något underjordiskt prov (till skillnad mot Nordkorea). Även om man skulle komma så långt så återstår en hel del arbete innan Iran kan ha en kärnvapenstridsspets som kan avfyras med en missil. För överskådlig framöver är hotet från Iran inte att de skulle kunna avfyra kärnvapen, utan istället att de stödjer olika shiamuslimska rörelser eller regimer i grannländerna.
I sammanhanget ska vi inte heller glömma ryssarnas fulspel i området, då de glatt beväpnar olika regimer som kan betala med oljepengar. I och för sig är väl inte USA så mycket bättre när de beväpnar Saudiarabien.
