Sveriges livsmedelsimport

Sverige importerar allt mer livsmedel. Nedan ser ni hur det ser ut för några näringsmässigt viktiga livsmedel 1961-2011 (data från FAOSTAT). Något att begrunda i hängmattan.

Jag skrev 2012 om Sveriges självförsörjningsgrad vad gäller livsmedel och ansåg då att Sverige nog skulle klara sig om vi bara lade om vår diet. Detta börjar dock se alltmer tveksamt ut med tanke på de trender man kan se i diagrammet ovan.

Sverige har de senaste decennierna varit en stor nettoexportör av spannmål, men trenden ser ut att peka farligt neråt och fortsätter den så har vi om tio år inget överskott där heller.

LCHF kan man glömma vid störningar i livsmedelsimporten, då vi importerar allt mer fett och kött. Nettoimporten av kött har en stabil trend mot mer importberoende sedan mitten av 1980-talet och med tanke på situationen för svenska köttproducenter kan man knappast förvänta sig någon vändning.

Vad gäller fett så skedde en jättestor förändring i mitten av 00-talet. Vad hände då?

Sprickor i Kinas ekonomi

Under tiden som medias uppmärksamhet varit fokuserad på Krim och Ukraina har viktiga data kommit ut från Kina, som visar hur ekonomin visar upp sprickor som antyder att landet är på väg mot kris om ett tag.

I förra veckan rapporterades att Kinas export minskade i februari med 18,1 procent jämfört med samma månad året före, mot en förväntad ökning på 7,5 procent. Samtidigt steg importen 10,1 procent, mot förväntade 7,6 procent. Totalt gav detta ett stort handelsunderskott.

Fallet för exporten är det största sedan 2009, men det förklaras delvis av just hur det kinesiska nyåret hamnade kalendermässigt i år. Vi får vänta till den mer normala månaden mars innan vi kan se om detta bara var en tillfällig effekt.

Kinas exportandel till USA och Europa har i sviterna efter finanskrisen inte ökat längre. Delvis beror detta även på konkurrens från billigare länder såsom Vietnam och Bangladesh. Förra året hade Kinas andel av EU:s import fallit till 16,5 procent från 18,5 procent 2010. De senaste fem åren har Kinas andel av USA:s import legat ganska still runt 19 procent.

Det finns emellertid fler dåliga ekonomiska data. Kinas producentpriser föll i februari med 2,0 procent på årsbasis, och därmed har de fallit på årsbasis ända sedan början av 2012. Sist de var fallande på årsbasis var 2009 under sviterna efter finanskrisen.

Industriproduktionen, investeringarna och detaljhandelsförsäljningen har också växt långsammare än förväntat i januari och februari. Industriproduktionen såg sin svagaste årsbörjan sedan 2009, detaljhandeln den svagaste sedan 2004 och investeringarna den lägsta sedan 2001.

Nya krediter växte långsammare än förväntat i februari (939 miljarder yuan mot förväntade 1310 miljarder), vilket förklaras av att Kinas skuggbanksektor saktat ner sin tillväxt.

Som jag nyligen skrivit så har Kinas banker växt med "ett USA" på fem år. Jag skrev också nyligen om Kinas "trusts" - en del av skuggbanksektorn. Just att krediterna växer saktare torde höra samman med de svagare investeringarna.

Nu ska vi i alla dessa siffror komma ihåg att det fortfarande handlar om tillväxt i Kinas ekonomi, men att den är inte lika rask som förut är det som kan ställa till problem för en ekonomi som är van vid snabb tillväxt. Dessutom ska vi förstås komma ihåg att all statistik från Kina ska tas med en nypa salt. Dock - när till och med den officiella statistiken rapporterar nedsaktning ska man nog ta det på allvar.

Nyligen inträffade också den första inställda betalningen på Kinas obligationsmarknad, när Shanghai Chaori Solar Energy Science & Technology Co inte betalade tillbaks på sina obligationer. Just solenergi verkar ha varit en överhettad (oavsiktligt skämt) sektor i Kina och det är inte konstigt att den första betalningsinställelsen skedde där. Detta fall markerar också en förändrad policy från kinesiska staten, som hittills räddat alla företag som skulle kunna få problem att betala tillbaks sina skulder. Nu kan investerarna inte längre lita på att investerare i överskuldsatta företag räddas. Idag rapporteras att ett företag från en annan överhettad bransch kan komma att bli det andra i raden att missa betalningar på obligationer. Det handlar om fastighetsbyggbolaget Zhejiang Xingrun Real Estate Co, med 3,5 miljarder yuan ($567 miljoner) i skulder. China Construction Bank innehar mer än 1 miljard yuan av dessa. Det kollapsade byggbolaget ligger i den "mindre" (480 000 invånare) staden Fenghua och en rapport nyligen från Nomura sätter fokus på just fastighetsmarknaden i mindre kinesiska städer, där det blivit ett överutbud och därmed "verkliga risker för en skarp korrektion".

Kinas valuta yuanen har börjat försvagas sedan januari i år efter att ha ganska konsekvent ha stärkts sedan 2010 (med ett litet avbrott i maj 2012). Detta torde hänga samman med oron kring den kinesiska kreditbubblan. Nu har även Kinas centralbank lätta på reglerna för hur mycket yuanen får stiga och sjunka i värde från en dag till en annan. Nu tillåts 2 procent istället för tidigare 1 procent. Den ökade volatiliteten (både den faktiska och den tillåtna) för yuanen ökar nu lånekostnaderna för kinesiska bolag som vill låna i dollar, vilket ökar på den stress som Kinas fastighetsbransch drabbats av på grund av fallande försäljning. De två första månaderna i år föll det totala värdet av sålda bostäder med 5 procent jämfört med samma period ett år tidigare. De två första månaderna av 2013 var det istället nästan en fördubbling av försäljningen jämfört med året innan.

Så det är sammantaget dåliga ekonomiska data från Kina, men de styrande försöker vifta bort detta. Ma Jiantang, chef för Kinas statistikbyrå, säger "att avmattningen i den kinesiska tillväxten är ett resultat av omstrukturering i ekonomin, och kommer från att gammalmodig kapacitet tas bort och bekämpning av luftföroreningar". Premiärminister Li Keqiang säger att "Kina ägnar stor uppmärksamhet mot finansiella risker och bevakar risker från skuggbankssektorn" och att "I vissa fall kanske betalningsinställelser inte kan undvikas, men Kina kommer att säkerställa att det inte uppstår risker mot det finansiella systemet". Li Keqiang säger nu också att Kinas tillväxtmål för i år på 7,5 procent är "flexibelt". Hur flexibelt det blir återstår att se.

Det finns alltså gott om tecken på att den kinesiska ekonomin håller på att bromsa in och att det kommer att spräcka den kreditbubbla av episka proportioner som landet har. "Intressanta tider", sannerligen. Hur klarar världsekonomin av en kreditkris i Kina?

En sak som kan tolkas positivt är dock att bilförsäljningen i Kina ökade med 18 procent på årsbasis i februari, vilket var högre än förväntat. Det ökar dock i sin tur på de extrema problem med luftföroreningar som Kina har.

P.S. Detta blir inlägg nummer 1501 sedan starten på denna blogg och söndagens artikel var alltså nummer 1500, för den som är fascinerad av jämna tal (själv föredrar jag primtal så jag firade inlägg nummer 1499 i lördags med att köpa en pizza).

Japan: Slutspel för Abenomin?

Igår rapporterades att Japans handelsunderskott ökade betydligt mer än väntat i oktober. Exporten ökade förvisso mer än förväntat, 18,6 procent jämfört med samma månad året före (mot förväntade 16,2 procent). Emellertid ökade importen betydligt mer än förväntat, med 26,1 procent mot förväntade 19,0 procent.

Detta ledde till ett underskott i handelsbalansen som var det tredje största månadsvisa hittills. Nedan ser ni Japans handelsbalans de senaste åren.

Att handelsbalansen plötsligt svängde över till underskott i början av 2011 beror förstås på att kärnkraftverken stängde ner och Japan istället var tvunget att importera en massa dyra fossila bränslen för att driva elkraftverk. Ser man på vad Japan importerar så står fossila bränslen (framförallt olja) för hela 32 procent av importkostnaderna.

För att sätta handelsunderskottet i ett historiskt perspektiv kan vi se på Japans export, import och handelsbalans sedan 1990.

Hela vägen genom Japans "förlorade årtionden" från 1990 hade landet ändå ett handelsöverskott. 2008 blev det underskott ett tag, troligen eftersom man inte hann att stoppa importen lika snabbt som exporten sjönk i samband med finanskrisens effekter. Under 2009 och 2010 repade sig exporten en bra bit, men har sedan legat ganska still, troligen eftersom världsekonomin inte har repat sig såpass att Japan kan lyckas exportera mer. Importen har dock fortsatt att öka i värde och var i oktober på den högsta nivån sedan september 2008.

Det som räddar Japan är att bytesbalansen fortfarande är positiv, även om den sjunkit ner på minus några månader de senaste åren. Bytesbalansen inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper). Det innebär att det fortfarande flyter in något mer pengar i Japan än vad det flyter ut, även om den långsiktiga trenden ser ut att vara oroväckande neråt och marginalen till underskott inte är stor.

När den nye premiärministern Shinzo Abe vann valet för snart ett år sedan lovade han det som kommit att kallas "abenomi" (engelska abenomics). Japan har med några korta undantag dragits med kronisk deflation sedan slutet av 1990-talet.

Abenomi i den nya tappningen skulle syfta till att driva upp (kärn)inflationen till 2 procent i ett försök att sparka igång ekonomin. Därför tillsatte Abe en ny centralbankschef i form av Haruhiko Kuroda. Hittills har han dock inte lyckats driva upp kärninflationen högre än 0,8 procent i årstakt. Senaste månaden sjönk den tillbaks och den 28 november får vi reda på om det var en tillfällig avvikelse eller om Japan åter går mot lägre prisinflation eller deflation.

Japanska statsobligationer visar inte heller någon större tendens att prisa in högre inflation. Visserligen steg räntorna på statsobligationerna ett tag i våras, men har därefter fallit tillbaks och närmar sig åter rekordlåga nivåer. Om inflationen hamnar på målet 2 procent borde räntan på statsobligationerna hamna en bit däröver - annars drabbas obligationsinnehavarna av förluster. En så hög ränta skulle innebära en katastrof för Japans statsfinanser. Där Japan verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det är endast tack vare att räntan på den japanska statsskulden är så oerhört låg som Japan klarar av sin osannolikt höga statsskuld.

Den inflation som Japan fått är i vilket fall som helst av "fel slag", driven av högre importpriser, delvis till följd av att yenen föll kraftigt under första halvåret.

Den japanska börsen steg i våras i ett bubbelliknande mönster för att därefter falla tillbaks kraftigt. Under sensommaren och hösten har den åter repat sig, men i betydligt långsammare takt och har ännu inte nått upp till nivån från i våras.

Japans BNP har faktiskt stigit lite det senaste året - årstakten var för andra kvartalet i år 2,7 procent, men tillväxttakten ser redan ut att mattas av - sista kvartalet förra året och första kvartalet i år växte Japans BNP med 1,0 respektive 0,9 procent jämfört med kvartalet innan, men andra kvartalet bara med 0,5 procent. Den 8 december får vi veta hur det gick tredje kvartalet i år. Det verkar inte finnas några större drivkrafter för att Japans BNP-tillväxt ska komma igång i hög fart annat än tillfälligt.

Trots att centralbanken Bank of Japan försöker stimulera ekonomin genom tillgångsköp (kvantitativa lättnader) ser det inte ut som om de "utpumpade" pengarna hittar ut i form av lån till företag. Istället hålls stora delar av pengarna trots usel ränta av bankerna på konton hos Bank of Japan, en siffra som har mer än fördubblats sedan i mars. Trots att utlåningen från stora banker faktiskt ökat de senaste månaderna har stora delar av de pengarna gått utomlands för att köpa upp utländska företag eller köpa in dyra fossila bränslen.

Min gissning är att vi snart får se ett slutspel för "abenomin". Vilken väg detta slut kommer är inte helt klart, men det går i vart fall inte att driva vidare Japan på nuvarande kurs utan att något går snett. Det stigande handelsunderskottet är en faktor som kan slå till om det blir så stort att landet även får underskott i bytesbalansen. Skulle ekonomin mattas av (t.ex. p.g.a. alltför höga energipriser) kan det bli deflation igen, varvid förtroendet för Kuroda och Abe blir närmast noll. Skulle Kuroda genom yenförsvagning lyckas driva upp prisinflationen till den önskade nivån 2 procent skulle statsobligationsräntorna följa efter med katastrofala följder för statsfinanserna.

Japans handelsunderskott och statsskuld

Jag skrev igår om bland annat Japans rekordstora handelsunderskott i januari. Nedan ser ni hur Japans handelsbalans utvecklats sedan 1980.

Ända sedan Japans långa sega period började 1990 lyckades landet ändå (med undantag av enstaka månader) att hålla sig på ett exportöverskott. Fram till finanskrisåret 2008 alltså. Vi zoomar in på de senaste åren nedan och förtydligar med lite färg.

Som ni ser så repade sig ändå handelsbalansen snabbt efter krisens 2008, om än inte till riktigt samma nivå som tidigare, men så kom tsunamin och Fukushima-haveriet i mars 2011. Landets kärnkraftverk stängdes ner och Japan tvingades importera dyra fossilbränslen till alternativa kraftverk. Som jag skrev då var detta det sista som Japan behövde. Sedan dess har Japan alltså haft ett underskott i handelsbalansen (med undantag av enstaka månader), nu senast alltså rekordstort på mer än 1500 miljarder yen per månad.

Handelsbalansen består som bekant av varuexport minus varuimport och det är därför intressant att se på dessa separat.

Exporten störtdök 2008 i samband med finanskrisen, men repade sig därefter till en något lägre nivå (observera att diagrammets y-axel inte börjar på noll, vilket även gäller diagrammet nedan). Sedan är det inte så dramatiskt för exporten sedan 2008.

Importkostnaderna ökade fram till sommaren 2008, främst på grund av oljepriset. Då hade Japan ett tag ett handelsunderskott. Därefter störtdök även importkostnaderna i samband med att oljepriset dök. Därefter återhämtade sig importen ungefär i samma takt som exporten, men fortsatte sedan uppåt trots att exporten låg ganska stilla. Importkostnaderna ökade dels på grund av ett högre oljepris, dels på grund av ökat importbehov av fossila bränslen efter Fukushima-olyckan. Bränslen står för drygt 30 procent av Japans importkostnader. De senaste två åren har som bekant oljepriset också varit rekordhögt vad gäller årsmedelvärdet.

Nu är inte handelsbalansen hela sanningen vad gäller ett lands ekonomiska interaktion med omvärlden. Det bredare begreppet bytesbalans inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper) och transfereringar (t.ex. stöd till eller från andra länder eller internationella organisationer). Ser man på bytesbalansen ser det fortfarande inte fullt så illa ut för Japan.

Bytesbalansen ser emellertid ut att befinna sig i en trend av utförsbacke sedan våren 2010. De senaste två månaderna har den slagit över till negativ, vilket den dock även gjorde som hastigast i januari 2012. Det allvarliga är dock den långsiktiga trenden. Så länge Japan har haft ett överskott i bytesbalansen har man kunnat komma undan med sin absurt höga statsskuld, men ett underskott i bytesbalansen under längre tid skulle ställa till det rejält.

Som jag skrev nyligen så ligger Japan i topp vad gäller statsskuldens storlek i förhållande till BNP och även vad gäller statens räntebetalningar i förhållande till skatteintäkterna, men där de verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det behövs inte någon stor förändring av räntan på statsskulden för att totalt tippa den balans som möjliggjort för Japan att under två decennier hålla sig med stora underskott i statsfinanserna, som i sin tur byggt upp den jättelika statsskulden.

---

Fotnot: Det är viktigt att hålla isär de båda begreppen handelsbalans (på engelska Balance of Trade) och bytesbalans (på engelska Current Account). Som minnesregel kan man tänka att handel är med varor. Byten kan man göra med både varor och tjänster, samt att jag kan ge dig ett lån i utbyte mot att jag får ränta.

Inofficiell hyperinflation i Iran?

Från Iran kommer nu rapporter om en inrikes kris. Idag röstade Majlis (parlamentet) ner ett reformpaket som skulle minska de statliga subventionerna på livsmedel och bränsle, men ge kompensation till de fattiga genom bidrag.

Landets valuta, rial, har den senaste tiden sjunkit kraftigt mot dollarn på den inofficiella valutamarknaden, i måndags så mycket som 17 procent på en dag. Iran försökte igår att stoppa raset för rialen genom att beordra fast kurs mot dollarn, men det har bara effekten att valutahandeln står still eftersom ingen vill sälja dollar till det priset.

Det kraftiga fallet för rialen mot dollarn har fått flera, bland annat professor Steve Hanke (som författat en utmärkt sammanställning över hyperinflationer i historien), att tro att Iran befinner sig i hyperinflation. Steve Hanke baserar sin utsaga om en månatlig inflationstakt på 69,9 procent på den iranska svarta valutamarknaden. Fast jag är tveksam till att vi här nu skulle se världshistoriens 58:e fall av hyperinflation (definierat som en prisinflationstakt på över 50 procent per månad). Ett dramatiskt fall för valutan på den svarta marknaden innebär inte nödvändigtvis kraftig ökade konsumentpriser. En artikel på Business Insider argumenterar också emot att det (ännu) skulle röra sig om hyperinflation. Iran har visserligen en hög prisinflation (konsumentpriserna har den senaste tiden ökat med 20-25 procent i årstakt), men ännu så länge är det inte fråga om hyperinflation.

Iran kan på grund av sanktionerna inte längre sälja olja i samma omfattning som tidigare och oljeproduktionen är nu nere på den lägsta nivån sedan 1989. Dessutom är Iran utestängt från det internationella finansiella systemet. Detta pressar såklart landet och framförallt medelklassen. Landet får inte in lika mycket dollar, som de behöver för att handla varor från utlandet. Det gäller inte bara konsumtionsvaror av olika slag - Iran är även beroende av livsmedelsimport och 2008 stod importen för 44 procent av deras spannmålskonsumtion.

Regeringen har dock gjort en klassificering av varor i tio olika prioritetskategorier. Kategori 1 och 2 är livsmedel och mediciner, som handlas till den officiella valutakursen på 12260 rial per dollar. Företag som vill importera andra varor måste nu ofta vända sig till den inofficiella valutamarknaden för att få tag på dollar.

Risken för hyperinflation finns dock i Iran. John Aziz skrev nyligen på ZeroHedge en bra förklaring av vad hyperinflation är. Det har inte samma orsaker som hög inflationstakt, utan hyperinflation beror på tappat förtroende för valutan. Detta kan ha olika orsaker, men gemensamt för alla historiska hyperinflationer är att de har uppträtt vid allvarliga kriser av något slag, som slagit ut stora delar av ett lands ekonomi. De flesta exemplen är från slutet av Andra världskriget eller Sovjetunionens upplösning. Aziz har följande lista över faktorer som kan göra att den ekonomiska aktiviteten minskar kraftigt.

• Ökande offentlig och/eller privat skuldsättning - kan ge en valutakris, särskilt om skulderna är i utländsk valuta.
• Importberoende - försörjningen kan försvinna, vilket leder till flaskhalsar och brist.
• Energiberoende - tillgången kan försvinna, vilket leder till problem med transporter och el.
• Bräcklig infrastruktur för transporter - denna kan störas av krig, terrorism, brist eller naturkatastrofer.
• Alltför kostsam militär
• Utsatthet för naturkatastrofer
• Social oro - upplopp, strejker m.m.

Dessa faktorer kan var och en eller tillsammans utlösa hyperinflation, men det blir inte nödvändigtvis så. Dessutom måste staten trycka upp mer pengar i ökande takt i försök att stävja krisen.

Nu vet vi att penningmängden i Iran har ökat ganska snabbt de senaste åren, men ännu inte så snabbt att det kan bli hyperinflation.

Att Irans regim befinner sig i kris är dock uppenbart utifrån deras höga tonläge i utrikespolitiken. De talar om krig mot Israel för att tillintetgöra landet, men sanningen är att Iran inte har en chans, då Israel som bekant har ganska många atomvapen, som de säkerligen inte skulle tveka att sätta in mot Iran om de skulle bli anfallna därifrån. Det rör sig alltså mest om tomma ord.

Resa till Grekland?

Jag fick nyligen frågan vad jag har för rekommendationer till någon som planerar för att resa till Grekland. Det politiska läget är ju minst sagt osäkert och som väntat blir det nyval i juni.

Passande nog kom DN med en bunt goda råd igår. Över en halv miljon svenskar besöker varje år Grekland, så det är verkligen viktigt med vettig information. Här följer några av deras råd, kompletterade med mina egna.

• Ha ordentligt med kontanter, eurosedlar eller dollar (det senare verkar vara väldigt vettigt).
• Risken finns för att vid en allvarlig kris så spärras alla bankomater av regeringen. Det kan handla både om ett valutabyte eller en större bankkrasch.
• Lita inte på att det vid en allvarlig kris kommer att fungera att betala med kreditkort.
• Håll dig uppdaterad både inför och under resan. Svenska ambassaden i Aten har (liksom övriga ambassader) en sida med reseinformation för Grekland.
• Undvika större folksamlingar och demonstrationer, som kan förekomma framförallt i de stora städerna i Grekland.
• Var beredd på att grekiska transportföretag, t.ex. färjerederier eller bussbolag, plötsligt kan gå i konkurs och lämna resenärer strandade.
• Ha viktiga telefonnummer nedskrivna på papper, t.ex. till svenska ambassaden i Aten, researrangören, försäkringsbolaget, anhöriga. Detta gäller för övrigt vid alla utrikesresor.
• Ta med mediciner. Många grekiska apotek har brist på många mediciner.
• Om man vill komma söderut på semestern skulle jag i år välja ett mer stabilt resmål än Grekland. Även om man inte blir allvarligt drabbad kan det vara nog så jobbigt att få hemresan uppskjuten på grund av strejker, eller att tvingas ställa in en planerad resa.
• Om man ändå väljer att resa till Grekland eller till exempel ska dit för jobb så bör man definitivt göra upp en plan B för hur man ska agera om det blir allvarlig kris och tänka igenom hur man isåfall ska ta sig därifrån till närmaste grannland. Att ha en plan B är särskilt viktigt på öarna, då de flesta är beroende av fungerande transporter av förnödenheter. Förhoppningsvis behöver man inte använda sin plan B, men att ha den färdig kan göra semestern mer avslappnad och njutbar.

Det spekuleras nu i hur Grekland på ett någorlunda välordnat sätt ska kunna krångla sig ur euron. Jag läste på ZeroHedge om ett förslag från Deutsche Bank om en parallell valuta. Det låter rimligt att man gör något sådant. Det värsta scenariot vore ifall en okontrollerad krasch kommer innan man hinner genomföra en mer ordnad övergång. Jag skulle dock gissa att övriga EU-länder i dagsläget inte kommer att tillåta en okontrollerad krasch, utan raskt kommer att rycka in med nödåtgärder om saker går överstyr i Grekland.

Redan nu uppträder tydligen brist på vissa varor i Grekland. Enligt artikeln fortsätter franska och spanska leverantörer att sälja till Grekland, medan de tyska vägrar att göra det. Ett problem här är tydligen att försäkringsbolagen vägrar att täcka varorna vid leverans till Grekland. Det blir också problem för grekisk utrikeshandel på grund av att motparter i andra länder inte längre litar på de grekiska bankerna. Som jag påpekade förra sommaren är det viktigt för ett land och dess banker att behålla sin kreditvärdighet, för annars blir det stora problem med import.

Kina: mer import och dyrare löner

Idag kan man läsa att Kinas handel med omvärlden för första gången sedan 2004 visar ett underskott under årets första kvartal.

Huvudförklaringen till utvecklingen är stark inhemsk efterfrågan i Kina och högre råvarupriser.

Under mars var Kinas import (i dollar) den största någonsin för en enskild månad, medan exporten var den tredje största någonsin för en enskild månad (bara november och december 2010 var högre). Slutsumman för mars blev alltså i det närmaste balans mellan import och export och för första kvartalet 2011 som sagt ett underskott på 1 miljard dollar, vilket ska jämföras med ett överskott på 14 miljarder dollar ett år tidigare.

För helåret 2011 räknar ekonomen Shen Jianguang på Mizuho att Kinas handelsöverskott faller till under 150 miljarder dollar, mot 183 miljarder för 2010, 196 miljarder för 2009 och rekordet 295 miljarder för 2008. En klar fallande trend under flera år, alltså.

De högre råvarupriserna är en faktor, men den mer intressanta faktorn för Kinaspanare är den starka inhemska efterfrågan, som i sin tur stöds av höjda löner. Höjda löner betyder i andra änden ökande arbetskraftskostnader. Frågan är nu hur länge den rekordsnabba kinesiska tillväxten kan hålla i sig och framförallt vad som händer när ökningstakten börjar sakta av. Kineserna har under de senaste åren vant sig vid att i genomsnitt få det mycket bättre ställt mycket snabbt. Hur kommer de att reagera när ökningstakten inte längre blir lika snabb?

Kina har som bekant under många år varit "världens fabrik" och tack vare billig arbetskraft tillverkat allehanda billiga varor som sedan exporterats till USA och Europa. Vad gäller den kinesiska arbetskraftens internationella konkurrensförmåga kan man nu undra hur det kommer att gå. Kelvin Chan på Associated Press skrev en artikel om detta i förra veckan.

Efter ledigheten runt det kinesiska nyåret i februari är det alltid många migrantarbetare som inte återvänder till sina jobb i södra Kina - vanligen 10-15 procent. I år var det dock fler än vanligt - hela 30-40 procent återvände inte, trots att myndigheterna i Guangdong höjde minimilönen med upp till 20 procent i mars. Arbetarna vill trots det inte längre ta dessa monotona och förhållandevis lågbetalda jobb, för det finns nu tack vare tillväxten i ekonomin förbättrade utkomstmöjligheter även i andra delar av landet. Företagen måste nu konkurrera om färre arbetare, något som för Kina i stort också förvärras av ettbarnspolitikens effekter.

Det blir nu ett hårt tryck på alla kinesiska exportföretag som drabbas av högre arbetskraftskostnader och råvarupriser. Flera företag flyttar sin tillverkning från kusten till inlandet, eller till billigare länder i södra Asien. Kina-analytiker på Credit Suisse kallar det för en "historisk vändpunkt" för Kinas ekonomi. Kanske blir det också en vändpunkt för världsekonomin då Kinas lågprisproduktion inte längre kan hålla prisinflationen låg.

Apropå billigare länder i södra Asien läser jag också att Vietnam ska höja minimilönen med 14 procent, vilket man befarar kommer att spä på den redan höga inflationstakten på nästan 14 procent per år.