Imperieambitioner

I dagens värld kan vi se ett antal större makter som har ambitionen att bygga vidare på eller upprätthålla sina imperier.

Störst av dem alla är förstås Amerikas förenta stater USA (eller USAmerika som Grönköpings veckoblad så fyndigt kallar det), ett land med en militärbudget av en storlek som övriga stormakter bara kan drömma om och dessutom innehavare av världens reservvaluta, vilket ger dem oerhörda ekonomiska muskler (uppbackade av militärmakt om så skulle behövas) för att pumpa resurser från stora delar av världen till imperiets centrum. USA har ett slags demokratiskt styrelseskick, även om maktens cirklar till största delen befolkas av personer med stora finansiella tillgångar eller deras representanter.

När USA ser sina intressen i världen hotade är de inte främmande för att gå in med militär makt när de kalkylerar att fördelarna överväger nackdelarna (exempelvis i Irak och Afghanistan) eller ägna sig åt undergrävande verksamhet genom sin stora spioneriorganisation.

USA:s bytesbalans 1980-2015

USA är beroende av att världen fortsätter att acceptera dess valuta som reservvaluta och även att övriga världen fortsätter att köpa dess skuldförbindelser (obligationer), då landet sedan början av 1980-talet haft underskott i bytesbalansen på i genomsnitt över två procent av bruttonationalprodukten. Att de lyckats hålla sig med så stora underskott under nu över trettio år är ett konststycke och det har möjliggjort för USA att importera resurser från hela övriga världen till imperiets centrum. USA:s ekonomi uppvisar dock en mängd tecken på senilitet, där det krävs en ständig uppblåsning av nya finansiella bubblor och krediter för att lyckas fortsätta på den utstakade vägen. Den dag det finansiella system som ger USA dess fördel av tillgång till resurspump slutgiltigt brakar ihop kommer USA:s makt att försvagas avsevärt. Emellertid sitter USA fortfarande på några av jordens största energitillgångar i olja, kol och gas och kommer även efter ett finansiellt sammanbrott att vara en storspelare att räkna med.

Kinas kolproduktion 1950-2012

Ett land som håller på att utvidga sina imperieanspråk är Kina, en auktoritär enpartistat som öppnat upp sitt tidigare planekonomiska system för kapitalistisk marknadsekonomi, om än med starka inslag av statlig inblandning. Denna ekonomiska omställning har på det stora hela varit en stor framgång, som lyft folkets levnadsstandard och därmed undvikit för makteliten oönskade folkliga uppror. Kina har också genom sin tillverkningsindustri lyckats tillskansa sig import av stora delar av världens resurser i form av råvaror, även om slutresultatet av tillverkningen till stor del exporteras som färdiga varor till andra länder. En grund i Kinas framgång har varit landets enorma koltillgångar, vilka gjort att man kunnat driva sina industrier med billig el från smutsig koleldning. Kinas ekonomiska tillväxt och resursförbrukning har gjort att landet de senaste årtiondena inte bara har kunnat bygga upp en massa infrastruktur, utan också har kunnat stärka sin militärmakt. Kinas styrande ser på sitt land som Mittens rike, vars roll i världshistorien även i framtiden borde vara som medelpunkt.

Kinas kolimport 2005-2013

Kina står inför ett antal problem som till stora delar är bieffekter av den kraftiga ekonomiska tillväxten. Sedan 2009 räcker landets egen kolproduktion inte längre till för dess glupande aptit och den fördel de hade av billig el från inhemskt kol minskar därför.

Föroreningar är också ett stort problem Kina, både i luft, vatten och mark.

Kina har parallellt med den ekonomiska tillväxten också byggt upp en kreditbubbla av monumentalt slag - Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007! Samtidigt har förstås BNP växt kraftigt, men de totala skulderna har växt från 153 procent av BNP år 2008 till 242 procent i slutet av 2014. Det som framförallt sticker ut är hur mycket företagens skuldsättning ökat - från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014.

Ett problem med Kinas BNP och krediter är att för närvarande består nästan hälften av BNP av investeringar i fasta tillgångar såsom fastigheter, industri och infrastruktur. Detta är extremt om man ser både historiskt och jämfört med andra länder.

Den senaste tiden har Kina också fått en ny börsbubbla, nästan lika stor som hösten 2007.

När Kinas kreditbubbla slutligen spricker med alla de effekter det kommer att få för investeringar, arbetslöshet med mera kommer Kinas styrande att vara i starkt behov av en yttre fiende för att avleda folkets uppmärksamhet.

Ett annat land med ökande imperieanspråk är Ryssland, som efter Sovjetunionens kollaps försvagades kraftigt, men som de senaste femton åren under Vladimir Putins järnhand åter stärkts både ekonomiskt och militärt. Detta har genomförts på bekostnad av landets demokratiska utveckling, där Ryssland idag har en mycket auktoritär regim och placerar sig lågt på rankningen enligt demokratiindex. Genom att utnyttja och exportera de enorma energiresurser som Ryssland sitter på i form av olja och gas har Putin fått ekonomisk möjlighet att bygga upp militärmakten. Denna militärmakt har vid flera tillfällen testats både inom landet (i Tjetjenien) och mot grannländer (Georgien och Ukraina). I Ukraina har Ryssland etablerat en ny form av krigföring, där man inte officiellt startar ett krig mot ett grannland eller officiellt stöder rebellgrupper i grannlandet, utan istället ägnar sig åt att inofficiellt skicka mängder av ryska soldater som "turister" samt beväpna rebellgrupperna i Donetsk och Luhansk, så att dessa nu exempelvis har mer än dubbelt så många stridsvagnar som något annat europeiskt land förutom Ryssland och Polen.

Ryssland står dock även de inför ett antal stora problem som kommer att påverka deras ekonomiska och militära makt. Ett av de största problemen är Rysslands demografi med just nu kraftigt sjunkande antal i den för militären viktigaste kategorin unga män. För närvarande har antalet män i åldrarna 20-24 år sjunkit kraftigt och kommer att fortsätta att göra så det närmsta decenniet - se befolkningspyramiden till höger. Rysslands demografi kommer även att ställa till problem för ekonomin då antalet personer i arbetsför ålder framöver kommer att minska.

Slutligen finns eventuellt ett fjärde block i världen med imperieanspråk, nämligen Europeiska unionen EU, som dock är ett imperium på dekis. EU kan på många vis ses som en filial till USA:s imperium. Det är särskilt tydligt då större delen av EU:s medlemsstater även ingår i USA:s militärallians NATO. Även andra ekonomiskt starka länder såsom Japan, Kanada, Australien, Israel och Saudiarabien ingår också i USA:s maktsfär. Israel och Saudiarabien har också Mellanösterns starkaste krigsmakter.

För tillfället befinner sig de tre imperiernas ambitioner på kollisionskurs på ett antal ställen i världen. Något som svenska media nästan helt tycks ha missat är konflikten i Sydkinesiska havet (beläget mellan Kina, Vietnam, Filippinerna och Malaysia). Jojje Olsson har igår skrivit en utförlig artikel om läget i denna konflikt, med fokus på händelserna runt de obebodda Spratly-öarna.

Förra veckan beslutade sig USA för att flyga ett spaningsplan över Spratlyöarna, vilka utgörs av ett hundratal obebodda atoller mellan Vietnam och Filippinerna.

Enligt alla gällande konventioner omges Spratly av internationellt luftrum och vatten. Men inte enligt Kinas utrikesministerium, som gör anspråk på området och fördömde den amerikanska flygningen i kraftiga ordalag
[...]
Spaningsflyget tog flera fotografier av hur långt Kina har kommit i bygget med konstgjorda öar vid Spratly. Fem av områdets atoller innehåller nu nya öar av en storlek på 800 hektar, varav 600 hektar byggts bara i år.

Bland annat har kineserna nu flygplats och landningsbana på Spratly, vilka kan användas av såväl militärt som civilt flyg.

Kina har nu också placerat militär på de konstgjorda öarna i Spratly. Viktigt att känna till i denna konflikt är att en mycket stor del av världens handel passerar Sydkinesiska havet på fraktfartyg. Hur denna konflikt kommer att utvecklas återstår att se, men den är definitivt värd att bevaka.

Ett annat område där imperiernas intressen kommer i konflikt är såklart Mellanöstern, där Ryssland länge stött al-Assad-regimen i Syrien och även levererat vapensystem till Iran, Saudiarabiens värsta konkurrent om makten i området. USA å sin sida stödjer öppet flera länder i området, framförallt Saudiarabien, Israel, Egypten och Turkiet.

Den senaste tiden har det blossat upp en konflikt i Jemen, där Saudiarabien gått in militärt medan Iran stödjer de shiitiska Huthi-rebellerna. Det kan ses som en konflikt mellan USA-imperiets och det ryska imperiets allierade. Dessutom är Jemen strategiskt beläget vid en av världens viktigaste handelsleder, genom att det ligger vid infarten till Röda havet (och vidare till Suezkanalen) vid Bab el-Mandeb.

USA och Ryssland har dock gemensamma intressen att kväsa starka islamistiska rörelser såsom Daesh (IS) och al-Qaida, där Ryssland stödjer deras motståndare Syrien och USA deras motståndare Irak och kurdiska staten.

Vad gäller Ukraina så har USA hittills inte blandat sig i konflikten särskilt mycket. USA:s filial EU har i och för sig starka intressen att Ryssland inte utvidgar sin maktsfär, men än så länge har USA:s och EU:s stöd i konflikten mest inskränkt sig till retorik. Man anser troligen inte att fördelarna överväger nackdelarna när det gäller ytterligare inblandning, bland annat för att Ukraina är ett fattigt land som har starkare ekonomiska band med Ryssland än med EU.

Har Japans abenomi lyckats?

I Japan har det som ni troligen vet bedrivits "abenomi" de senaste två åren sedan Shinzo Abe tillträdde som premiärminister i december 2012. "Abenomin" går ut på en kombination av penningpolitik, finanspolitik och strukturella reformer för att stimulera ekonomin till investeringar och tillväxt. Mer specifikt handlar det om ett inflationsmål på 2 procent per år, att försvaga valutakursen, negativ ränta och stora kvantitativa lättnader, utökning av de offentliga investeringarna,

Redan för ett år sedan kunde man se att abenomin inte lyckats så bra som det var tänkt. Så hur ser läget för Japans ekonomi ut nu efter två år av abenomi? Häromdagen kom en "chock" när det visade sig att Japans ekonomi nu gått in i sin fjärde recession sedan 2008! Abenomin sparkade alltså igång ekonomin i halvtannat år, därefter kom en recession igen. Ingen stor hjälp alltså.

Arbetslösheten har visserligen minskat sedan Abe tillträdde, men det är ingen revolutionerande förändring och dessutom bara en fortsättning av den trend som rått sedan 2009, vilket ni kan se i diagrammet nedan.

På en punkt har dock abenomin helt lyckats i sina föresatser, nämligen att försvaga valutakursen. I diagrammet nedan ser man dock att den försvagade yenen var en trend som påbörjades redan i början av 2012, nästan ett år innan Abe tillträdde. Det är också tveksamt hur pass positiva effekter valutans försvagning haft på ekonomin - den leder ju till att import blir dyrare och Japan är beroende av att importera råvaror inklusive bränslen.

Med tanke på behovet av att importera bränslen och råvaror så är det inte konstigt att inflationen tagit fart i Japan. Även här har ju då abenomin "lyckats", även om man faktiskt har skjutit en bra bit över inflationsmålet. Dessutom är inflationen inte av den "bra" sorten. Det handlar nämligen uteslutande om inflation i prisnivån. Lönerna har istället snarast stagnerat.

Sedan Abes tillträde har Japan även haft ett underskott i handelsbalansen. Detta var dock fallet redan innan Abe, men nu har underskottet permanentats, även om det blivit mindre än rekordet i början av detta år.

Bytesbalansen (som även inkluderar tjänster) är dock åter positiv, vilket troligen är orsaken till att vi ännu inte fått se någon spektakulär finanskrasch i Japan. Den långsiktiga trenden sedan 2007 ser dock inte särskilt kul ut, se diagrammet nedan.

Och så var det statsskulden... den har fortsatt att öka från absurda nivåer till ännu mer absurda nivåer. Senaste siffran är 227 procent av årlig BNP, vilket är ett svårslaget världsrekord. Så länge bytesbalansen är positiv kan Japan leva med det, eftersom större delen av statsskulden ägs inom landet, men bytesbalansen får inte bli negativ under någon längre tid om korthuset ska hålla ihop.

Japanska staten drivs sedan 2010 med ett årligt budgetunderskott på 8-9 procent av BNP. Om staten skulle tvingas kapa sitt budgetunderskott skulle det ge en åtstramning som skulle skicka Japans ekonomi in i en ond spiral.

Grundproblemet som alla ekonomiska stimulansförsök inte kan göra något åt är förstås att Japans befolkning minskar sedan 2011 och åldras sedan ännu längre tid. Antalet arbetande japaner toppade i slutet av 1990-talet och den längre trenden är sedan dess nedåt.

Japans försök att få en fortsatt BNP-ökning är alltså tämligen fruktlösa och framtidsutsikterna för BNP är inte goda. Det viktigaste måttet på samhällets välbefinnande är dock BNP per capita, och den har faktiskt ändå ökat i Japan de senaste åren. Recessionen 2009 var bara ett hack i kurvan. BNP per capita ökar förvisso inte lika snabbt efter 1990 som före 1990, men den ökar ändå.

Så man kan tycka att Japans regering och centralbank fokuserar på ett obefintligt problem när de försöker att driva upp landets BNP, när de istället borde se på BNP per capita och vara nöjda med hur den utvecklas. Det finns dock ett grundproblem och det är att BNP måste öka för att inte få en kreditkris - det räcker inte med att BNP per capita ökar.

Hittills har Japans styrande alltså lyckats hålla näsan över vattnet, men hur länge till klarar de det? Två hot hänger över Japans orimligt stora statsskuld, nämligen hotet om negativ bytesbalans och hotet om recession. Värst är förstås om de utlöses samtidigt.

Vi får se om abenomin fortsätter. Abe har utlyst nyval efter de dystra BNP-siffrorna. Vem som än kommer att styra Japan framöver kvarstår dock de hot jag påtalat samt den långsiktiga demografiska trend som ligger bakom problemen.

Japan: rekordstort underskott i bytesbalansen

I natt kom siffror för Japans bytesbalans, som visade på det största underskottet någonsin.

Jag har anat att detta skulle komma när jag bland annat skrev om slutspel för abenomin i november. Då var ännu bytesbalansen positiv, medan handelsbalansen hade svängt över till underskott i början av 2011 när kärnkraftverken stängde ner och Japan istället var tvunget att importera en massa dyra fossila bränslen för att driva elkraftverk. Fossila bränslen (framförallt olja) står för omkring 32 procent av landets importkostnader.

Nu har det alltså gått så långt som till underskott i bytesbalansen. Vi kan dock komma att se en vändning där snart, då den japanska yenen faktiskt stärkts i samband med den kris för framväxande marknader som nyligen uppstått. En starkare yen skulle göra det billigare för Japan att importera de nödvändiga råvarorna. Som jag visade i november är det framförallt ökade importkostnader som drivit upp underskottet.

Yen/Usd

En starkare yen skulle dock troligen även vara kopplad till svagare prisinflation, eftersom den har en koppling till importerade råvaror. Premiärminister Abe och hans centralbankschef Kuroda har ju lovat att driva upp inflationstakten till 2 procent i ett försök att sparka igång den japanska ekonomin. Skulle detta nu misslyckas och inflationstakten falla tillbaka från nuvarande 1,3 procent kommer Abe och Kuroda att tappa förtroende för sin ekonomiska politik.

"Abenomin" har visserligen drivit upp prisinflationen, men lönerna har inte ökat i motsvarande mån. I förra veckan kom siffror på att reallönerna har sjunkit till samma nivå som 2009, vilket i sin tur var samma nivå som 1993. Det kan alltså bli ett rejält missnöje när folk ser att den förda ekonomiska politiken inte ger dem något ökat välstånd, utan tvärtom minskande.

Turkiet går mot ekonomisk baksmälla

Något som inte har nämnts särskilt mycket i svenska medier är den ekonomiska situationen för Turkiet. Landet brukar utmålas som en "tillväxtmarknad", men tillväxten bygger på en lika bräcklig grund som den som exempelvis Spanien och Grekland hade innan deras kriser.

Turkiet har visserligen en ganska hög BNP-tillväxt (över 4 procent per år), men den är betydligt lägre än för något år sedan och förväntas sjunka ytterligare. Denna höga tillväxt har till stor del skett på lånade pengar. Landet har under 2000-talet skaffat sig allt större underskott i bytesbalansen och det ligger för närvarande på nästan 8 procent av BNP. Detta har gjort att utlandsskulden har stigit kraftigt - den ligger nu runt 350 miljarder dollar eller runt 25 procent av årlig BNP.

Europeiska banker står för en stor del av utlåningen till Turkiet. Inte oväntat är det grannlandet Greklands banker som har den överlägset största exponeringen (i förhållande till storleken) mot Turkiet - lån till Turkiet står för över 5 procent av de grekiska bankernas tillgångar.

Den turkiska liran har tappat i värde under lång tid, men den senaste tiden har valutans fall accelererat. Landet har inte oväntat också en hög inflationstakt (över 7 procent per år), men trots valutafall och hög inflation beslöt centralbanken vid sitt senaste räntebeslut igår att inte höja styrräntan över de 7,75 procent där den står idag. Troligen ligger det politiska överväganden bakom detta - det ska hållas lokalval i slutet av mars och presidentval i augusti.

Ekonomer bedömer att Turkiet skulle behöva höja sin styrränta med en procentenhet för att stoppa lirans fall, men regeringen är ovillig att se detta innan valen. Regeringspartiet AKP har setat vid makten sedan 2002 och vill ogärna lämna ifrån sig makten.

Turkiet har dock en ganska låg statsskuld på endast 36 procent av årlig BNP och ett underskott i statsfinanserna som ligger under 3 procent av BNP. Detta är emellertid något som vi sett kan ändras snabbt vid en ekonomisk baksmälla.

Förutom att den turkiska ekonomins beroende av utländska lån och investeringar så finns ett stort problem i form av den korruptionsskandal som blommat ut den senaste tiden. Hundratals poliser har avskedats, liksom flera chefer på landets finansinspektion, telekommunikationsmyndighet och den statliga televisionen. Många andra har gripits för att ha tagit emot miljontals dollar i mutor för statliga kontrakt. Tio ministrar har avgått eller avsatts - många på grund av familjeband till skandalen.

En orsak till att statliga kontrakt varit så attraktiva är den byggboom som varit i Turkiet de senaste åren. Både statliga och privata bygginvesteringar har trefaldigats från 2003 till 2013. Större delen av turkiska statens investeringar har gått till byggande, med många stora projekt såsom ny flygplats för Istanbul och en ny bro över Bosporen. Nu riskerar flera av byggbolagen som är inblandade i mutskandalerna att få svårigheter att få tillgång till krediter. Eftersom byggprojekten ofta är så stora behövs mer krediter än vad det lokala banksystemet kan erbjuda, så byggföretagen måste skaffa utländsk finansiering. Sedan 2009 har turkiska företags skulder i utländsk valuta fördubblats till 170 miljarder dollar eller lite över 20 procent av årlig BNP. Detta kommer att ställa till det vid en fallande valutakurs.

Vi känner igen mönstret från andra länder som råkat i kris de senaste åren - snabb lånefinansierad tillväxt och byggboom kombinerat med ett underskott i bytesbalansen. Baksmällan efter den turkiska boomen lär komma att likna vad vi sett i andra länder. Ännu en liten bricka i den globala kreditbubblan är på väg att falla.

Nu kan Grekland snart göra riktig statsbankrutt

Som ni säkert vet har Grekland en lång historia av statsbankrutter ända från sin självständighet 1830. Den senaste nedskrivningen av statsskulden med 100 miljarder euro skedde våren 2012.

Greklands statsskuld har sedan krisens början i slutet av 2009 stigit kraftigt till följd av den "hjälp" landet fått från IMF och övriga euroländer. Trots nedskrivningen är den nu uppe i omkring 320 miljarder euro, vilket motsvarar omkring 174 procent av årlig BNP - långt över gränsen för vad som anses hållbart.

Nyligen har dock läget för Grekland förändrats, eftersom landet nu för första gången på många många år uppvisar ett överskott i bytesbalansen. Detta kommer sig förstås av att landets ekonomi har kollapsat och med den efterfrågan på importerade varor. Arbetslösheten ligger på 27 procent och ungdomsarbetslösheten på hela 58 procent - inte konstigt att konsumtionen sjunkit kraftigt.

Detta får Mike "Mish" Shedlock att spekulera i att förutsättningarna för en grekisk statsbankrutt nu är betydligt bättre, eftersom de inte längre behöver låna från utlandet, utan kan lösa sina budgetproblem internt i landet genom exempelvis skatter. De kan därmed ge långfingret åt "trojkan" och bestämma över sitt öde (och sin egen budget) utan inblandning från utlandet. Om inte annat kan den förändrade situationen leda till att Grekland får ett övertag i förhandlingarna med Tyskland och övriga. Mish ser två möjligheter: antingen en statsbankrutt kopplad till att landet lämnar euron, eller att långivarna efterskänker en del av Greklands statsskuld. Jag förstår dock inte riktigt varför en ensidigt deklarerad statsbankrutt nödvändigtvis skulle innebära ett utträde ur eurosamarbetet. Euron är ett så stort prestigeprojekt för EU:s ledare att de kanske skulle kunna låta Grekland vara kvar i samarbetet trots att de gör statsbankrutt. EU-ledarna har exempelvis sagt att euron är "oåterkallelig" (men som bekant varar ingen valutaunion för evigt).

Greklands statsskuld ser helt annorlunda ut än 2009, efter ECB:s och ESM:s stödköp och nödlån samt den skuldnedskrivning som skedde 2012, som bara drabbade den privata delen av kreditorerna (med bieffekten att Cyperns banker gick under i våras). I början av 2010 ägdes omkring 85 procent av den grekiska statsskulden av den privata sektorn, framförallt utländska banker. Numera ägs omkring 84 procent av Greklands statsskuld direkt eller indirekt av stater, genom ECB, IMF och ESM. Om grekiska staten ställer in betalningarna på skulderna drabbas alltså framförallt eurozonens länder, som direkt eller indirekt sitter på grekiska statsobligationer för omkring 256 miljarder euro. Om vi fördelar detta på eurozonens övriga 16 länder enligt deras andelar blir det till exempel tiotals miljarder som Italien och Spanien sitter på. Hur skulle de klara detta?

Ovanpå de direkta effekterna av en grekisk betalningsinställelse kommer förstås de "smittoeffekter" denna skulle ha på Spanien, Irland, Portugal, Italien med flera.

Förutom bytesbalansen har den grekiska staten genom sin åtstramningspolitik lyckats med att för första gången på ett decennium skapa ett (om än litet) primärt överskott i statsfinanserna, alltså att skatteinkomsterna är större än utgifterna förutom betalningar på statsskulden. Det är bara räntebetalningarna som nu ger Grekland ett stort underskott i statsbudgeten. Med ett primärt budgetöverskott och ett överskott i bytesbalansen i ryggen kan alltså den grekiska regeringen bli betydligt kaxigare mot sina utländska kreditorer. Vi har redan sett det, då den grekiska regeringen överlämnade budgeten för nästa år till parlamentet utan att ha kommit överens med de utländska inspektörerna. I söndags antog parlamentet 2014 års statsbudget utan att först ha visat upp den för IMF eller EU-kommissionen, vilket reglerna kräver.

Det primära överskottet i Greklands statsfinanser är som sagt väldigt litet, men till nästa år räknar man med att det ska ha växt till någon procent av årlig BNP.

ZeroHedge uppmärksammar en studie som visar att länder i statsfinansiell kris löper störst risk att ställa in betalningarna just det år då de uppnår ett primärt överskott i statsbudgeten, vilket betyder att de inte längre är beroende av sina kreditorer för överlevnad.

Därmed inte sagt att en statsbankrutt skulle lösa alla Greklands problem - arbetslösheten är rekordhög, BNP sjunker fortfarande med 3 procent i årstakt och landet har en deflation där KPI sjunker med nästan 3 procent i årstakt. Emellertid skulle en statsbankrutt lätta den black om foten som den gigantiska statsskulden utgör.

Tillägg: Vid en eventuell grekisk statsbankrutt måste man förstås också ta med i beräkningen att EU som straff skulle kunna frysa alla bidrag till Grekland - landet är nettomottagare av bidrag från EU - de betalar mindre i årlig "EU-avgift" än vad de får tillbaks som bidrag.

Japan: Slutspel för Abenomin?

Igår rapporterades att Japans handelsunderskott ökade betydligt mer än väntat i oktober. Exporten ökade förvisso mer än förväntat, 18,6 procent jämfört med samma månad året före (mot förväntade 16,2 procent). Emellertid ökade importen betydligt mer än förväntat, med 26,1 procent mot förväntade 19,0 procent.

Detta ledde till ett underskott i handelsbalansen som var det tredje största månadsvisa hittills. Nedan ser ni Japans handelsbalans de senaste åren.

Att handelsbalansen plötsligt svängde över till underskott i början av 2011 beror förstås på att kärnkraftverken stängde ner och Japan istället var tvunget att importera en massa dyra fossila bränslen för att driva elkraftverk. Ser man på vad Japan importerar så står fossila bränslen (framförallt olja) för hela 32 procent av importkostnaderna.

För att sätta handelsunderskottet i ett historiskt perspektiv kan vi se på Japans export, import och handelsbalans sedan 1990.

Hela vägen genom Japans "förlorade årtionden" från 1990 hade landet ändå ett handelsöverskott. 2008 blev det underskott ett tag, troligen eftersom man inte hann att stoppa importen lika snabbt som exporten sjönk i samband med finanskrisens effekter. Under 2009 och 2010 repade sig exporten en bra bit, men har sedan legat ganska still, troligen eftersom världsekonomin inte har repat sig såpass att Japan kan lyckas exportera mer. Importen har dock fortsatt att öka i värde och var i oktober på den högsta nivån sedan september 2008.

Det som räddar Japan är att bytesbalansen fortfarande är positiv, även om den sjunkit ner på minus några månader de senaste åren. Bytesbalansen inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper). Det innebär att det fortfarande flyter in något mer pengar i Japan än vad det flyter ut, även om den långsiktiga trenden ser ut att vara oroväckande neråt och marginalen till underskott inte är stor.

När den nye premiärministern Shinzo Abe vann valet för snart ett år sedan lovade han det som kommit att kallas "abenomi" (engelska abenomics). Japan har med några korta undantag dragits med kronisk deflation sedan slutet av 1990-talet.

Abenomi i den nya tappningen skulle syfta till att driva upp (kärn)inflationen till 2 procent i ett försök att sparka igång ekonomin. Därför tillsatte Abe en ny centralbankschef i form av Haruhiko Kuroda. Hittills har han dock inte lyckats driva upp kärninflationen högre än 0,8 procent i årstakt. Senaste månaden sjönk den tillbaks och den 28 november får vi reda på om det var en tillfällig avvikelse eller om Japan åter går mot lägre prisinflation eller deflation.

Japanska statsobligationer visar inte heller någon större tendens att prisa in högre inflation. Visserligen steg räntorna på statsobligationerna ett tag i våras, men har därefter fallit tillbaks och närmar sig åter rekordlåga nivåer. Om inflationen hamnar på målet 2 procent borde räntan på statsobligationerna hamna en bit däröver - annars drabbas obligationsinnehavarna av förluster. En så hög ränta skulle innebära en katastrof för Japans statsfinanser. Där Japan verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det är endast tack vare att räntan på den japanska statsskulden är så oerhört låg som Japan klarar av sin osannolikt höga statsskuld.

Den inflation som Japan fått är i vilket fall som helst av "fel slag", driven av högre importpriser, delvis till följd av att yenen föll kraftigt under första halvåret.

Den japanska börsen steg i våras i ett bubbelliknande mönster för att därefter falla tillbaks kraftigt. Under sensommaren och hösten har den åter repat sig, men i betydligt långsammare takt och har ännu inte nått upp till nivån från i våras.

Japans BNP har faktiskt stigit lite det senaste året - årstakten var för andra kvartalet i år 2,7 procent, men tillväxttakten ser redan ut att mattas av - sista kvartalet förra året och första kvartalet i år växte Japans BNP med 1,0 respektive 0,9 procent jämfört med kvartalet innan, men andra kvartalet bara med 0,5 procent. Den 8 december får vi veta hur det gick tredje kvartalet i år. Det verkar inte finnas några större drivkrafter för att Japans BNP-tillväxt ska komma igång i hög fart annat än tillfälligt.

Trots att centralbanken Bank of Japan försöker stimulera ekonomin genom tillgångsköp (kvantitativa lättnader) ser det inte ut som om de "utpumpade" pengarna hittar ut i form av lån till företag. Istället hålls stora delar av pengarna trots usel ränta av bankerna på konton hos Bank of Japan, en siffra som har mer än fördubblats sedan i mars. Trots att utlåningen från stora banker faktiskt ökat de senaste månaderna har stora delar av de pengarna gått utomlands för att köpa upp utländska företag eller köpa in dyra fossila bränslen.

Min gissning är att vi snart får se ett slutspel för "abenomin". Vilken väg detta slut kommer är inte helt klart, men det går i vart fall inte att driva vidare Japan på nuvarande kurs utan att något går snett. Det stigande handelsunderskottet är en faktor som kan slå till om det blir så stort att landet även får underskott i bytesbalansen. Skulle ekonomin mattas av (t.ex. p.g.a. alltför höga energipriser) kan det bli deflation igen, varvid förtroendet för Kuroda och Abe blir närmast noll. Skulle Kuroda genom yenförsvagning lyckas driva upp prisinflationen till den önskade nivån 2 procent skulle statsobligationsräntorna följa efter med katastrofala följder för statsfinanserna.

Japans valutaexperiment

Häromdagen skrev jag om Japans handelsunderskott och konstaterade att de nyligen även skaffat sig ett underskott i bytesbalansen. En sak som kan förvärra handelsbalansen är att den japanska valutan yenen har försvagats avsevärt.

I oktober gick det omkring 78 yen på en dollar, nu är det runt 93 - en valutaförsvagning på cirka 16 procent på fem månader! Försvagningen av yenen hade börjat redan innan valet i december, men tog sedan fart rejält. Detta innebär förstås att Japans kostnader för import av LNG (liquid natural gas) ökar kraftigt, eftersom det behövs fossilgas för att driva de kraftverk som ersätter den kärnkraft som fortfarande står still. Nu vill det till att regeringen Abes experiment lyckas och även exporten ökar, men så ser det ännu inte ut. För någon måste ju importera det som Japan exporterar och det går som bekant inte så bra för stora delar av världsekonomin.

Tillägg: Och oljan förstås. Japan importerar mängder av olja och oljepriset är fortfarande högt - ännu högre räknat i yen.

En förutsättning för att Japan ska kunna klara sin gigantiska statsskuld är att räntorna hålls låga.

De senaste åren har det ju varit så och räntan på tioåriga japanska statsobligationer ligger som ni ser fortfarande under en procent. Det ser alltså ut som om marknaden inte tror på att försöket att skapa inflation kommer att lyckas och obligationsmarknaderna brukar ha rätt. Men om vi får se prisinflation i Japan på grund av ökade energikostnader?

Ännu syns dock inga tecken på prisinflation, även om prisdeflationen inte är lika låg som förut.

Samtidigt fortsätter Japans statsskuld att öka snabbt på grund av de stora underskotten i statsfinanserna.

Hur länge kan detta hålla på? Troligen bara så länge Japan kan uppvisa ett överskott i bytesbalansen. Det kan därför vara värt att hålla koll på detta framöver.

Japans handelsunderskott och statsskuld

Jag skrev igår om bland annat Japans rekordstora handelsunderskott i januari. Nedan ser ni hur Japans handelsbalans utvecklats sedan 1980.

Ända sedan Japans långa sega period började 1990 lyckades landet ändå (med undantag av enstaka månader) att hålla sig på ett exportöverskott. Fram till finanskrisåret 2008 alltså. Vi zoomar in på de senaste åren nedan och förtydligar med lite färg.

Som ni ser så repade sig ändå handelsbalansen snabbt efter krisens 2008, om än inte till riktigt samma nivå som tidigare, men så kom tsunamin och Fukushima-haveriet i mars 2011. Landets kärnkraftverk stängdes ner och Japan tvingades importera dyra fossilbränslen till alternativa kraftverk. Som jag skrev då var detta det sista som Japan behövde. Sedan dess har Japan alltså haft ett underskott i handelsbalansen (med undantag av enstaka månader), nu senast alltså rekordstort på mer än 1500 miljarder yen per månad.

Handelsbalansen består som bekant av varuexport minus varuimport och det är därför intressant att se på dessa separat.

Exporten störtdök 2008 i samband med finanskrisen, men repade sig därefter till en något lägre nivå (observera att diagrammets y-axel inte börjar på noll, vilket även gäller diagrammet nedan). Sedan är det inte så dramatiskt för exporten sedan 2008.

Importkostnaderna ökade fram till sommaren 2008, främst på grund av oljepriset. Då hade Japan ett tag ett handelsunderskott. Därefter störtdök även importkostnaderna i samband med att oljepriset dök. Därefter återhämtade sig importen ungefär i samma takt som exporten, men fortsatte sedan uppåt trots att exporten låg ganska stilla. Importkostnaderna ökade dels på grund av ett högre oljepris, dels på grund av ökat importbehov av fossila bränslen efter Fukushima-olyckan. Bränslen står för drygt 30 procent av Japans importkostnader. De senaste två åren har som bekant oljepriset också varit rekordhögt vad gäller årsmedelvärdet.

Nu är inte handelsbalansen hela sanningen vad gäller ett lands ekonomiska interaktion med omvärlden. Det bredare begreppet bytesbalans inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper) och transfereringar (t.ex. stöd till eller från andra länder eller internationella organisationer). Ser man på bytesbalansen ser det fortfarande inte fullt så illa ut för Japan.

Bytesbalansen ser emellertid ut att befinna sig i en trend av utförsbacke sedan våren 2010. De senaste två månaderna har den slagit över till negativ, vilket den dock även gjorde som hastigast i januari 2012. Det allvarliga är dock den långsiktiga trenden. Så länge Japan har haft ett överskott i bytesbalansen har man kunnat komma undan med sin absurt höga statsskuld, men ett underskott i bytesbalansen under längre tid skulle ställa till det rejält.

Som jag skrev nyligen så ligger Japan i topp vad gäller statsskuldens storlek i förhållande till BNP och även vad gäller statens räntebetalningar i förhållande till skatteintäkterna, men där de verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det behövs inte någon stor förändring av räntan på statsskulden för att totalt tippa den balans som möjliggjort för Japan att under två decennier hålla sig med stora underskott i statsfinanserna, som i sin tur byggt upp den jättelika statsskulden.

---

Fotnot: Det är viktigt att hålla isär de båda begreppen handelsbalans (på engelska Balance of Trade) och bytesbalans (på engelska Current Account). Som minnesregel kan man tänka att handel är med varor. Byten kan man göra med både varor och tjänster, samt att jag kan ge dig ett lån i utbyte mot att jag får ränta.

Jämförelse av Irland och Grekland

De två länder i Europa som just nu är i värst finansiellt blåsväder är som bekant Irland och Grekland. Irland fick igår kväll sitt stödpaket på 85 miljarder euro. Men invånarna är nu berättigat arga på sina politiker och det lär som jag sagt tidigare bli nyval i början av nästa år.

Jag tänkte här jämföra Irland och Grekland för att se lite vilket land som ligger värst till. De berömda finansmarknaderna säger tydligt att Grekland är värst. 5-åriga kreditswappar på Greklands statsskuld ligger idag på 988 punkter, medan motsvarande för Irland bara ligger på 598. På ett sätt är dock Irland värre, nämligen storleksmässigt, som jag skrev för två veckor sedan. Men det gäller omvärldens exponering mot landet, inte landets förmåga att resa sig ur krisen. Detta drabbar framförallt tyska och brittiska banker, som är de största långivarna till Irland.

För att börja jämförelsen kan vi titta på de båda ländernas statsfinanser genom åren. Observera att diagrammet visar nettoförändring av statsskulden, vilket inte alltid är samma sak som budgetunderskott. Data från IMF:s rapport från april 2010.

Irland hade hyfsade statsfinanser från slutet av 1990-talet fram till och med 2007. Sedan sprack bostadsbubblan och bankkrisen pajade statsfinanserna fullständigt. Grekland däremot har systematiskt haft underskott i statsfinanserna så långt bak som det finns data här. Sedan blev det bara värre efter finanskrisen. Dessutom har Grekland fuskat med räkenskaper och statistik på olika vis, medan irländarna verkar ha varit mer ärliga. Detta sammantaget ger Irland en bättre chans att ta sig ur träsket, då det var en engångseffekt som sänkte ekonomin, medan Grekland måste göra upp med sina långsiktiga problem. Man ska dock inte glömma att en stor del av irländska statens skatteintäkter under bubbelåren kom från bostadsbubblan och dessa skatteintäkter kommer inte tillbaka. Så en kraftig statlig budgetåtstramning måste ändå till på Irland för att få statsfinanserna under kontroll. Irlands budgetunderskott framöver lär dock inte bli så rekordstora som årets 32% och kanske inte heller som förra årets mer måttliga 14,4%, då en stor del av kostnaderna är av engångskaraktär för att rädda bankerna. Irland gick också in i krisen med betydligt lägre statsskuld än Grekland - 25% av BNP år 2007 mot 105% för Grekland.

Det man också kan fråga sig är när den "keltiska tigern" övergick till att bli en bubbla. En faktor att titta på är bytesbalansen, se diagrammet nedan, där data också hämtats från IMF-rapporten.

1992-1999 hade Irland ett överskott i bytesbalansen och därefter ganska små underskott år 2000-2004. Från 2005 blev dock underskotten i bytesbalansen stora då bostadsbubblan också ledde till att Irlands ekonomi fokuserade på konsumtion och byggande för lånade pengar. Så någonstans 2000-2004 övergick som jag ser det Irland i en bubbla.

Grekland däremot har som ni ser haft stora underskott i bytesbalansen sedan 1995. Det får därmed anses vara ett strukturellt problem som landet måste ta tag i. Förutom turism, fetaost och oliver, vad har Grekland egentligen? Grekerna har levt över sina tillgångar alltför länge. Bara EU och euron gjorde att de hade möjlighet att fortsätta med detta såpass länge utan att straffas ut av finansmarknaderna.

Så sammanfattningsvis har Irland en viss chans att ta sig ur träsket, medan Grekland inte har det. En förutsättning vad gäller Irland är dock som jag ser det något slags skuldnedskrivning. Annars är det kört för statsfinanserna. Tyska och brittiska banker måste någon gång bita i det sura äpplet. Grekland måste också få skuldnedskrivning, men kommer troligen att klara sig dåligt ändå p.g.a. sina grundproblem.

[Andra bloggar om irland, grekland, statsbankrutt, bytesbalans, budgetunderskott, statsskuld, eu, euro]

Kapplöpning neråt

Häromdagen kom senaste siffrorna på USAs handelsunderskott. På ytan (och i rubriken) ser det ju bra ut att underskottet minskade från 56,7 miljarder dollar i oktober till 40,4 miljarder dollar i november, men tittar man närmare på de underliggande siffrorna så ser det mörkt ut. Siffrorna visar att minskningen inte beror på någon ökning av exporten, vilket vore positivt för amerikansk industri - exporten minskade i november med 5,8 procent. Den förbättrade handelsbalansen beror istället på att importen minskade ännu snabbare - med 12,0 procent. Det vi kommer att se framöver är troligen en fortsättning av kapplöpningen neråt mellan import och export, allteftersom USAs ekonomi krymper ihop. Vilken som vinner är svårt att säga. Hursomhelst bekräftar bara siffrorna hur illa det är ställt.

Hur länge kan USA låna?

USA fortsätter att dras med jättelika och växande budgetunderskott, som bara ökar på deras redan jättelika statsskuld. Den har nyss passerat 10 biljoner dollar - eller cirka 258000 svenska kronor per invånare till dagens valutakurs. Statsskulden blir ju inte precis mindre när man beslutar att lägga några hundra miljarder dollar på att stötta upp vacklande banker. Bara i år beräknas därför USA:s statsskuld öka med 1017 miljarder dollar (jämfört med 460 miljarder förra året).

Dessutom har USA ett stort underskott i bytesbalansen ($731 miljarder dollar år 2007) och måste alltså i slutändan låna till en stor del av sin import. Även många privatpersoner och företag i USA är skuldsatta upp över öronen. Dessutom har många stater (t.ex. Kalifornien) och kommuner i USA stora problem p.g.a. vikande skatteintäkter, och börjar efterfråga nödhjälp från centralt håll. Trots USA:s uppenbarligen risiga ekonomiska läge fortsätter investerare över hela världen att sätta sina pengar i amerikanska statspapper, vilket drivit ner räntan på dem.

Men, vad händer den dag USA inte kan låna längre till dagens låga räntor? Cirka 25% av den amerikanska statsskulden ägs idag av utländska investerare (inklusive centralbanker) vilket är en drastisk ökning från 13% för 20 år sedan. Det har spekulerats i att de länder som idag investerar sina överskott i amerikanska statspapper (t.ex. Kina och oljeländer) till slut kommer att tappa förtroendet för USA och bestämmer sig för att sluta investera där. Jag anser att det är osannolikt att det skulle hända, med tanke på att de då skulle "bränna" sina nuvarande jättestora investeringar i amerikanska statspapper. Men, det kan hända.

Ett mer sannolikt scenario är att den globala ekonomiska nedgången, där finansiella värden i mångmiljardklassen "försvinner" varje dag, gör att den globala tillgången på kapital sjunker. Då finns det helt enkelt mindre kapital som kan söka sig till amerikanska statspapper, vilket kommer att driva upp räntorna på amerikanska statspapper rejält, eftersom räntan styrs av efterfrågan. USA behöver idag låna $2,8 miljarder per dag för att klara av statens finanser. Stiger statens låneräntor får vi se kris på allvar. Låter det osannolikt? Jag tycker inte det, nu när de flesta länder i världen, även Kina och arabländerna, verkar drabbas av den finansiella krisen.