Jag är inte expert på paleontologi, men jag har svårt att tro att det någon gång tidigare under de landlevande ryggradsdjurens historia (drygt 370 miljoner år) funnits två arter som så utgjort så stor andel av biomassan som dagens människor och nötkreatur.
Detta är verkligen ett mikrobernas paradis. Här finns två gigantiska biomassor av två arter som bara väntar på att bli infekterade av nya stammar av virus eller bakterier.
Dessutom är den genetiska basen för nötboskapen förhållandevis smal, då de tämjdes för omkring 10 500 år sedan på gränsen mellan nuvarande Turkiet och Irak, samt för omkring 8500 år sedan i nuvarande Pakistan och Indien. Vid tämjandet av nötboskap i den bördiga halvmånen (Turkiet och Irak) kan antalet kor som dagens nötboskap härstammar från ha varit så få som 80 stycken, men för den indiska boskapen verkar det ha varit ett större antal, om än inte särskilt många sett ur ett populationsgenetiskt perspektiv. De asiatiska nötkreaturen har också delvis en större genetisk bredd tack vare att de korsats med de närbesläktade arterna jak, gayal och banteng.
De västliga nötkreaturen har avlats mycket hårdare, varför deras genetiska variation är betydligt mindre än för de indiska. Ser man på hur nära släkt olika nötraser är med varandra, ser man att framförallt de europeiska och nordamerikanska raserna är betydligt närmare släkt med varandra än övriga världens nötkreatur.
De (ofta äldre) raser som skulle kunna stå för en bredare genetisk bas består ofta av få individer och i det moderna industrialiserade jordbruket (framförallt i Europa och Nordamerika) är det ett fåtal raser som dominerar totalt. 17 procent av världens raser av tamdjur är idag utrotningshotade, medan för hela 58 procent av raserna är statusen okänd på grund av brist på data. Nästan 100 tamdjursraser har dött ut under åren 2000-2014.
Selektiv avel av nötkreatur sker inte bara i Europa och Nordamerika, utan förlust av genetisk bredd sker även i mindre skala även i andra delar av världen (t.ex. detta exempel från Kenya), då kreatursraserna avlas för högre produktion av mjölk och/eller kött.
För nötkreaturen har det alltså funnits en genetisk flaskhals vid tämjandet för 10 500 år sedan respektive 8500 år sedan. Dagens nötkreatur har alltså en förhållandevis smal genetisk bas och är därmed särskilt känsliga för epizootier (djurepidemier), en känslighet som också ökar på grund av den enorma mängden kreatur där mikroberna kan leva och muteras.
Människan har inte gått igenom någon lika extrem genetisk flaskhals som nötkreaturen, men i gengäld reser människor idag omkring väldigt mycket i världen och därmed kan pandemier snabbt spridas.
Även för våra övriga tamdjur gäller att de har gått igenom genetiska flaskhalsar vid domesticeringen, så även får, grisar, höns, getter, hästar med flera är känsliga för epizootier. Särskilt känsliga torde våra tamhöns och kycklingar vara, då de enorma populationerna i västvärldens industrijordbruk har en extremt liten genetisk bredd.
En panepizooti bland höns/kycklingar eller nötkreatur är troligen en stor risk och skulle föra med sig allvarliga problem för världens livsmedelsförsörjning. Förr eller senare kommer den. Det skulle i sin tur försvaga många människor och öka risken för och dödligheten i epidemiska sjukdomar.
En allvarlig pandemi bland människorna skulle kunna leda till många döda, men skulle å andra sidan lätta trycket på världens livsmedelsförsörjning.
Frågan är bara vilket som kommer först - panepizooti eller pandemi. Mänskligheten har skapat ett mikrobernas paradis och effekten kommer förr eller senare. Vi vet att det kommer, men inte hur det kommer att ske.
Inlägg
