Intressant att följa Katalonien

Jag läser att Kataloniens ledare Artur Mas håller fast vid att hålla en folkomröstning om självständighet 9 november, trots att Madrid-regeringen säger nej. Idag har Mas träffat Spaniens premiärminister Mariano Rajoy i två och en halv timme och diskuterat saken, men det enda som verkar ha kommit ut av detta möte är att de fortfarande inte är överens.

Jag bara undrar hur frågan kommer att drivas vidare. Om den spanska centralregeringen fortsätter att anse att folkomröstningen är olaglig - kommer de att försöka stoppa den med polis? Hur långt kommer det att gå? Detta blir en av höstens rysare.

Dessförinnan ska vi förstås se hur det går med Skottlands folkomröstning om självständighet 18 september. Där ser det dock enligt opinionsundersökningarna ut som att det kommer att bli ett tydligt nej om inget sensationellt inträffar fram till omröstningsdagen.

Veneto vill bryta sig loss från Italien

I fredags genomfördes en inofficiell folkomröstning i den italienska regionen Veneto (runt Venedig i nordöstra Italien) huruvida invånarna ville ha självständighet. Enligt dem som organiserade folkomröstningen så röstade omkring tre fjärdedelar av de röstberättigade i regionen och resultatet blev att runt 89 procent röstade för självständighet.

Att omröstningens resultat är någorlunda rimligt bekräftas av en opinionsundersökning som genomfördes runt samma tid, där omkring 55 procent sade att de vill att "Veneto skulle bli en oberoende och självständig republik". Där kommer man också fram till att självständighet främst är något som väljare på högersidan vill ha, liksom förstås de som röstar på Lega Nord och självständighetspartier. Men även bland dem som röstar för Beppe Grillos M5S finns en knapp majoritet för självständighet.

Veneto har omkring 5 miljoner av Italiens 60 miljoner invånare. Regionen präglas av små och medelstora företag och såväl entreprenörerna som arbetstagarna anser att de som en del i Italien tvingas betala för korruption, slöseri och improduktiv ekonomi i framförallt södra Italien. Veneto betalar 71 miljarder euro i skatter och får bara tillbaks 21 miljarder euro från staten.

Nu är det dock en lång väg till att Veneto skulle kunna bli självständigt. För det första måste en mer formellt organiserad folkomröstning hållas och den måste isåfall få tillstånd först från regionparlamentet och därefter från parlamentet i Rom. Regionens president Luca Zaia stödjer dock självständighetssträvandena. En debatt pågår också i regionparlamentet om att hålla en formell folkomröstning.

Eftersom ett utbrytande ur Italien är förbjudet enligt konstitutionen lär det bli svårt. Däremot kan man mycket väl tänka sig att regionen Veneto skulle kunna få ett utökat självstyre, om än inom Italien. Venetos invånares stöd för självständighet kan också vara ett sätt att visa missnöje med den korrumperade italienska staten.

Inspiration i självständighetsfrågan kommer delvis från de folkomröstningar om självständighet som ska hållas i Skottland i september samt i Katalonien i november. Hur det blir med den katalanska omröstningen återstår dock att se, eftersom den spanska regeringen tydligt har deklarerat att de kommer att stoppa den. Det kan bli en mycket "intressant" utveckling om katalanerna framhärdar i att hålla sin folkomröstning och centralmakten framhärdar i att stoppa den.

Italien är ett land med stark intern splittring, vilket visar sig bland annat i den stora skillnaden i arbetslöshet mellan landets norra och södra delar. Det finns också en språklig splittring - Luca Zaia säger att "sju av tio i Veneto talar det venediska språket hemma och tänker på venediska". Även om detta kanske är en överdrift så är det säkerligen till stor del sant. Italien enades inte förrän 1861 och processen att genomdriva ett standardiserat riksspråk är definitivt inte helt genomförd.

Venetos självständighetssträvan är bara en del i en större process som vi ser i EU, där förutom en splittring som riskerar att dela unionen det också finns separatisttendenser i många landsdelar. Belgien, säte för många EU-myndigheter, är ett av praktexemplen på länder som löper stor risk för delning. Den centraliseringsprocess som löpt över århundraden, först med nationalstaterna och sedan med EU, ser ut att ha nått vägs ände och vara på väg mot en vändning.

Inför 2013

Här kommer lite tankar om viktiga faktorer som kommer att påverka världens utveckling under 2013. Förutom dessa faktorer finns alltid risken att det dyker upp någon "svart svan" som ställer till saker.

• Vi har ett oljepris som ligger runt 110 dollar per fat (Brent), vilket blir som en straffskatt på alla oljeimporterande länder, d.v.s. större delen av världsekonomin. (Men självklart jättebra för oljeexportörer som Norge, Ryssland och Saudiarabien.) Genomsnittspriset under helåret är ett av de högsta (inflationsjusterat) som vi sett någonsin och på ungefär samma nivå som 2011.
• Skulle oljepriset däremot gå ner alltför mycket får många oljeexportörer problem med ekonomin. Detta skulle kunna ske om en kraftig nedgång i världsekonomin (delvis orsakad av högt oljepris) gör att efterfrågan på olja sjunker.
• Norges oljeproduktion lär fortsätta att sjunka med omkring 6 procent per år. I vårt västra grannland kanske inte en kraftig nedgång i oljepriset kommer att ge så stora problem med statsfinanserna, men det kan komma att spräcka den norska bostadsbubblan, som troligen är en av de mest uppblåsta i världen.
• 
  Vi har 2012 haft en dålig spannmålsskörd i flera av världens största producenter. Livsmedelspriserna på världsmarknaden är därför höga - visserligen inte riktigt lika höga som 2011, men mycket högre än 2009 och 2010. Detta ger en ökad risk för social oro i fattiga länder med stor livsmedelsimport (vilket gäller de flesta fattiga länder). För 2012/2013 förutspår FAO en lägre global spannmålsproduktion än för 2011/2012. Hur kommer det att se ut för 2013/2014? Lagren är fortfarande på låga nivåer, så det finns små reserver att ta av vid missväxt.
• Vi har fortfarande en global kreditbubbla av proportioner som aldrig förr skådats i historien. Det är inte bara i EU, Japan och USA som skulderna är alltför stora, det finns också en överhängande risk att Kina drabbas av baksmälla efter sin alltför starka kredittillväxt. Vilken av dessa bubblor kommer att spricka först? Vilken av dem det än blir kommer det att sätta igång ytterligare kaos i den finansiella delen av världsekonomin.
• EU-cirkusen lär fortsätta, med återkommande "räddningar" för Grekland och Spanien, samtidigt som situationen i dessa länder urartar allt mer. Hur kommer det att gå i Grekland? Tar nynazisterna över, blir det något annat folkligt missnöje som ger en revolt, eller blir det militärkupp? Vilka åtgärder kommer EU-eliten att vidta för att försöka hålla ihop den vittrande unionen? Kommer några länder (t.ex. Storbritannien) att säga ifrån på allvar när de anser att de fått nog? Storbritanniens politiker överväger faktiskt på allvar en folkomröstning om EU-medlemskapet.
• Förutom att det blir allt svårare att hålla ihop EU självt, så pågår sönderfall inom vissa länder. Den spanska regionen Katalonien har bestämt sig för folkomröstning om oberoende 2014, vilket den spanska regimen under Rajoy såklart motsätter sig och säger bestämt att en sådan folkomröstning skulle vara emot Spaniens konstitution. Från Storbritannien ser vi mer fredliga tongångar, då premiärminister Cameron och ledaren för skotska nationalistpartiet Alex Salmond kommit överens om att hålla en folkomröstning om skotskt oberoende år 2014. Just nu ser det inte ut att finnas majoritet för oberoende, men om ekonomin utvecklas i negativ riktning kan en opinionssvängning komma att ge de brittiska politikerna deras livs överraskning.
• Under hösten blir det förbundsdagsval i Tyskland och risken finns att Merkels koalition CDU/CSU kommer att slängas ut och ersättas av en rödgrön allians. Detta skulle såklart påverka EU:s framtid. Om Merkel åker ut skulle båda EU:s axelmakter Tyskland och Frankrike styras av regeringar till vänster om mitten och skulle då lättare kunna samarbeta, fast troligen i annan riktning än under "Merkozy". Sitter Merkel kvar finns risken för att den politiska klyftan vidgas mellan Tyskland och Frankrike. Att det är valår gör att Merkel i sin EU-politik kommer att tvingas balansera mellan att hålla ihop ett allt mer spretigt EU och att hålla sig väl med de tyska väljarna.
• Här i Sverige kommer vi troligen att få se större skillnader mellan befolkningsgrupper, då lönerna förväntas öka (för dem som har stabila jobb), medan arbetslösheten förväntas öka. Bostadspriserna kommer knappast att budas upp ytterligare under sådana förhållanden. När slår den svenska skuldfällan igen?
• På klimatfronten vet vi att isvolymen och isens utbredning i Arktis var rekordsmå under slutet av sommaren. (Detta uppvägs inte av att isutbredningen i Antarktis var rekordstor.) Det kanske inte blir nytt rekord 2013, men det lär i alla fall fortsätta med liten havsisutbredning i Arktis, eftersom så mycket av den fleråriga isen försvunnit. Vi har haft ett stökigt väderår med extrem torka i bland annat USA, men ett av de regnigaste åren i modern tid i Sverige. Exakt hur vädret kommer att bli under 2013 vet vi inte, men vi kan vara ganska säkra på att det blir extrema väderhändelser av olika slag. Detta bland annat eftersom högre temperaturer i Arktis gör att de stora Rossbyvågorna rör sig långsammare.
• Mellanöstern ska vi inte heller glömma. Där kommer troligen al-Assad-regimen i Syrien slutligen att falla. Hur det sen går för landet står skrivet i stjärnorna. Detta kommer självklart att starkt påverka kringliggande länder som Israel, Libanon och Turkiet.
• I Saudiarabien blir kung Abdullah bara allt äldre (han fyller 88 i år) och kan trilla av pinn när som helst. Blir det några förändringar i landets politik efter hans frånfälle?
• Iran är försvagat av sanktionerna och där kan regimen behöva hantera folkligt missnöje. Israel hotar förstås fortfarande med att bomba deras kärnanläggningar, men jag gissar att det fortfarande bara stannar vid ett tomt hot. USA lär inte ge sig in i något krig mot Iran.

Ni mina kära läsare får gärna fylla på med sånt som ni tycker att jag glömt bort.Det är alltid svårt att göra förutsägelser om vad som kommer att hända, men de punkter jag har radat upp ger en "karta" att utgå ifrån för att bedöma årets händelser. Försöker man att göra alltför exakta förutsägelser har man ofta lika stor chans att pricka rätt som en chimpans som kastar pil.

Gott nytt år allihopa!

Mer EU!

Idag är en spännande dag för oss som följer EU-cirkusen. Tyska författningsdomstolen i Karlsruhe beslutade om räddningsfonden ESM:s konstitutionalitet, det är parlamentsval i Nederländerna, regeringsförhandlingar om åtstramningar i Grekland och inte minst kom ett tal i EU-parlamentet av EU-kommissionens kejsare ordförande Durão Barroso. Som extra grädde på moset ska Äpple lansera sin nya smartfåne ikväll, som enligt rykten inte kommer att heta Ajfån som de tidigare varianterna.

José Manuel Durão Barrosos tal idag handlade om hur EU måste göras till mer union och få mer integration. Det har tidigare varit uppenbart att detta är vad EU-kommissionen sedan länge arbetat för, men nu säger man det alltså rakt ut. Durão Barroso vill skapa en "bankunion och en skatteunion, och i längden en federation" samt en "utökad politisk union". Han passar också på att slänga in "mer demokrati" för formens skull. Denna fördjupning kommer såklart att kräva ett nytt EU-fördrag.

Att ytterligare fördjupa EU-samarbetet nu när tillfälle ges av en kris ligger helt i linje med vad EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi sade i en intervju för Financial Times i december 2001.

"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."

Nu griper alltså Prodis efterträdare Barroso detta tillfälle att tillsammans med sina kumpaner EU-ordföranden Herman Van Rompuy, ECB-chefen Mario Draghi och Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker snickra på ett förslag om mer centraliserad makt till EU.

Frågan är dock om man kommer att lyckas få ihop något som kan godkännas av ett alltmer splittrat EU eller ens bara eurozonens länder. Ett första förslag ska vara klart inför EU-parlamentsvalet 2014, och sedan vidtar förhandling om innehållet i en ny grundlag. Sedan ska detta fördrag godkännas av alla länder, något som tagit längre tid för de senaste fördragen. Ett genomförande ligger alltså många år framåt i tiden.

Under tiden fortsätter EU-imperiet att vittra sönder.

Just nu tas de ledande EU-politikernas tid till stor del upp av ständiga möten för att försöka bringa reda i den kaotiska situationen framförallt i euroområdet. Hur länge kan det fortsätta så? Istället för att fortsätta arbetet med att konsolidera och utvidga EU tvingas politikerna att ägna sig åt ständiga brandkårsutryckningar för att hålla ihop Imperiet.

"Lösningen" på de problem som EU orsakar är i alla fall enligt dess styre mer EU. Vad jag vill se är istället mindre EU, där fler frågor beslutas på nationell nivå istället för centralt hos ett makthungrigt EU.

Morgonens andra huvudnummer var den tyska författningsdomstolens godkännande av krisfonden ESM, om än med vissa villkor. Men ESM blir inte lika kraftfull som från början utlovats. Från början hade det talats om utlåningskapital på 500 miljarder euro. Tysklands bidrag begränsas av författningsdomstolen till 190 miljarder euro. Grekland, Cypern, Portugal och Irland kan inte vara med och bidra. Italien och Spanien kommer knappast att kunna göra det heller. Då återstår (förutom Tyskland) Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike, Finland och några mindre länder. Därmed blir troligen ESM:s kapacitet mindre än utlovat.

Det är inte bara Europeiska unionen som krakelerar, utan även enskilda länder i den. I går kväll demonstrerade åtminstone en och en halv miljon katalaner mot nedskärningar och för ett självständigt Katalonien. Imponerande uppslutning, med tanke på att Katalonien har sammanlagt sju miljoner invånare.

Katalanerna vill i första hand ha ett utökat självstyre inom Spanien i linje med det som Baskien har. Steget till att bli ett eget självständigt land är ännu inte aktuellt. Gårdagens massiva demonstration kan få regionens katalansk-nationalistiske president Arthur Mas att kalla till nyval i hopp om att vinna fler väljare och stärka sin position gentemot centralregeringen i Madrid.

Men från Madrid ryter premiärminister Mariano Rajoy att katalanska politiker gör felprioriteringar genom att utnyttja den spanska krisen för att ställa krav på självstyre.

Rajoy upprepade också sitt tidigare mantra om att Spanien kommer att nå målet för budgetunderskottet, att man nog inte kommer att söka nödhjälp från ECB och att om man mot förmodan skulle begära hjälp så ska EU och ECB minsann inte få bestämma hur Spanien ska styra sina statsfinanser som villkor för hjälpen. Tomma tunnor skramlar mest. Erfarenheten från närmare tre års eurokris visar också att först förnekar man allt, för att till slut en halv sekund innan bilan ska falla begära nåd och hjälp.