Årets möte för Bilderberggruppen hålls i Köpenhamn 29 maj till 1 juni. Det första mötet hölls 1954, så det är faktiskt 60-årsjubileum.
Dessa möten där en utvald global maktelit träffas omgärdas som bekant av mycket hemlighetsmakeri, vilket förstås är mumma för alla konspirationsteoretiker. De senaste åren har de blivit lite öppnare och organisationen har numera en hemsida där man presenterar några av årets diskussionsteman liksom en deltagarlista.
Som vanligt består mötets deltagare mest av viktiga ledare inom industri, finans och politik från EU och USA. Även NATO:s och IMF:s chefer deltar.
Inga journalister rapporterar inifrån mötena, men ett antal representanter för media deltar ändå, men på samma villkor som alla andra, det vill säga att man håller tyst om vad som sägs på mötena. I år deltar från media Financial Times ekonomichef Martin Wolf, The Economists chefredaktör, franska Le Mondes chefredaktör, italienska RAI News chefredaktör, en turkisk skribent samt Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Så "oberoende" är media!
Från Sverige deltar i år förutom Lifvendahl även utrikesminister Carl Bildt (en av Bilderberggruppens flitigaste deltagare), Saabs vd Håkan Buskhe, Volvos styrelseordförande Carl-Henric Svanberg samt hela två Wallenbergare - Jacob och Marcus, styrelseordförande för Investor respektive SEB. Wallenbergarna är för övrigt också några av Bilderberggruppens flitigaste deltagare. Förra året deltog från Sverige finansminister Anders Borg samt Socialdemokraternas ledare (och med största sannolikhet i höst blivande statsminister) Stefan Löfven. I år är dock Carl Bildt ensam politiker från Sverige. Varför Löfven inte deltar i år vet jag inte. Borg är troligen på väg ut, så det är inte konstigt att han inte deltar.
Från grannlandet Norge deltar sex representanter för energi- och rederibranscherna och från Danmark bland annat två representanter för världens fjärde största bryggeriföretag Carlsberg. Från Finland deltar höga industrichefer med Nokia-kopplingar samt från försäkringskoncernen Sampo både vd Kari Stadigh och styrelseordförande Björn Wahlroos, den senare även känd som styrelseordförande för Nordea (Sampo är största ägare i Nordea).
Inte förvånande så deltar inga representanter för vare sig Ryssland eller Kina på Bilderbergmötet (inte heller i fjol).
Jag noterar att det inte alltid är de styrande politikerna från ett land som deltar, utan istället de som passar bättre in i Bilderberggruppens agenda. Från Ungern deltar exempelvis inte sittande premiärministern Viktor Orbán, troligen eftersom hans parti Fidesz är motvalls i EU, utan istället förre premiärministern Gordon Bajnai.
Jag gissar att liksom tidigare år kommer media att rapportera kortfattat om Bilderbergmötet, men det kommer inte att göras några mer grävande reportage. Detta överlåts till diverse bloggare och konspirationsteoretiker och den mer grävande analysen av Bilderbergmötet får därmed ingen "kvalitetsstämpel" utan snarare ett löjets skimmer. En händelse som ser ut som en tanke.
Idag är det inte bara vintersolstånd klockan 12.12. Det är också som ni säkert inte missat också dagen för en massa apokalyptiska profetior med anledning av att Mayakalendern påstås "ta slut". Men det är bara en längre tidsperiod (5125 år) i Mayakalendern som tar slut - "baktun" nummer 13, vilket avslutar en "stor årscykel". Därefter är det dags för nästa "stora årscykel". Mayakalendern var faktiskt såpass avancerad att man räknade betydligt längre fram i tiden - den längsta tidsperioden var en "alautun" på 63 123 288 år. Vi har alltså gott om tid på oss innan Mayakalendern "tar slut" och behöver inte oroa oss.
Världshistorien är full av folk som har förutsagt olika varianter på domedagen, apokalypsen, jordens undergång, harmageddon eller vad man nu vill kalla det för. Minns ni Harold Camping som förutspådde domedagen till 21 maj 2011 och satsade en massa pengar på reklam och fick en massa uppmärksamhet i media? "There is no plan B". När datumet passerats utan större händelser gjorde han ett försök med ett nytt datum 21 oktober 2011 (det fanns tydligen en plan B), men när även det passerats blev han ganska tyst. Camping hade för övrigt redan en utebliven domedag bakom sig 1994. Eller minns ni alla som förutspådde diverse hemska händelser när Y2K-buggen skulle förlama världen 1 januari 2000? Eller Charles Taze_Russell, grundaren av den rörelse som sedermera blev Jehovas vittnen, som förutspådde Jesu återkomst år till 1914. När Första världskriget började det året tolkade han det som att hans spådom slagit in och att man såg början på Harmageddon. Han hann dock inte uppleva slutet på kriget, då han dog 1916, vilket kanske var bäst för honom, då han fick dö lycklig i orubbad apokalypstro.
Så idag blir det nog inte heller någon domedag, utan vi kan lugnt räkna med att fira julafton på måndag och nyårsafton om ytterligare en vecka.
Apokalypsen har alltid haft en stark dragningskraft på människor, men världen fungerar inte så. Kollapser är snarast sega utdragna skeenden. Invånarna i Romarriket upplevde troligen inte det de genomlevde som en kollaps, utan bara som att saker sakta men säkert blev allt sämre. Visst kunde det inträffa plötsliga allvarliga händelser, som när barbarer bestämde sig för att plundra någon stad, men på det stora hela var det nog mest ganska trist. Och det fanns förstås mitt i det långa eländet hoppingivande år då allt blev bättre ett tag.
Yogi Berra sade visdomsordet "det är svårt att göra förutsägelser, särskilt om framtiden", vilket är en sanning som många borde ta till sig. Visst kan man ganska korrekt förutspå stora drag i vad som kommer att ske, men man ska akta sig för att göra alltför exakta spådomar vad gäller tidpunkter och detaljer.
Jag vet själv hur det kan gå. Jag gissade att vi hade sett toppen för den svenska bostadsbubblan år 2007 när vi fick en nedgång 2008. Jag hade inte kunnat föreställa mig de extraordinära åtgärder som Riksbanken och Riksgälden satte in och inte heller att de svenska bolånetorskarna skulle svälja betet med hull och hår. Visst har vi fortfarande en skuldbubbla här i Sverige, men jag aktar mig efter denna profetia att komma med alltför exakta gissningar. Jag konstaterar numera att vi har en bubbla och att den kommer att blåsas ur någon gång framöver, okänt exakt när, men kanske ganska snart. Ju längre tid bubblan blåses upp, desto större blir förstås dess proportioner och därmed storleken på baksmällan. Fråga danskarna, irländarna eller spanjorerna hur baksmällan efter en sprucken bostadsbubbla känns.
Även Grekland har lyckats hålla sig kvar i euron betydligt längre än vad många (inklusive jag själv) trodde. Man ska inte underskatta de styrandes desperata försök att vidmakthålla den rådande ordningen på alla vis, även om de åtgärder de vidtar i längden är rent skadliga. De som sitter på en hög maktposition, exempelvis i EU, har alldeles för mycket att förlora för att inte göra allt som står i deras makt.
Nåja, 2012-12-21 kl 12.12 är det vintersolstånd, vilket betyder ljusare tider och att det bara kommer att bli allt längre dagar i ett halvår framöver. Väldigt skönt tycker jag, som känt av en väldig trötthet denna mörka och kulna höst, vilket bland annat synts i den avtagande mängden blogginlägg.
För den som gillar "siffermagi" var gårdagens datum förresten ett av de mer intressanta - 20/12 2012. Det kan också vara kul onödigt vetande att känna till att vi förra veckan upplevde det sista "repetitiva datumet" inom våra livstider (12-12-12). Nästa gång blir om drygt 88 år och om du är tillräckligt gammal för att kunna läsa detta idag kommer du troligen inte att uppleva nästa repetitiva datum.
Tillägg: För den som vill läsa mer om tidigare "undergångar" rekommenderas boken Apocalypse Not av John Michael Greer. "Three Thousand Years of End of Times (That Never Happened)"
Efter EU-kommissionens ordförande Durão Barrosos tal i morse som propagerade för mer EU-centralisering är det uppfriskande att lyssna på Nigel Farage när han häcklar EU-nomenklaturan.
Bland annat kallar han EU-kommissionären Olli Rehn för Barrosos "henchman", alltså "kumpan" eller "medbrottsling".
Debatten rasade vidare i del två nedan. Durão Barroso påpekar att han blivit vald till Portugals parlament många gånger och undrar retoriskt om Farage blivit vald någon gång till Storbritanniens parlament. Durão Barroso är säkerligen medveten om att Storbritannien har ett valsystem med enmansvalkretsar som systematiskt kraftigt missgynnar mindre partier, men väljer att ignorera detta. Om Storbritannien hade ett valsystem i stil med Sverige skulle Farages UKIP (och flera andra småpartier) ha platser i parlamentet.
Notera också hur talmannen Martin Schulz bryter mot parlamentets regler genom att blanda sig i debatten och påpeka hur demokratisk EU-kommissionen är. Fast vi vet ju sedan tidigare att Schulz avskyr Farage.
Nigel Farage är en god talare som har en förmåga att peka på EU-kolossens lerfötter på ett kunnigt och slagkraftigt vis, ofta med en god portion humor. Durão Barroso har dock en poäng när han anklagar Farage och hans vänner för att vara nationalister, populister och extremister, för UK Independence Party lutar onekligen åt det hållet. Man ska vara medveten om detta när man lyssnar på Farage. Även om han är mycket pricksäker i sin EU-kritik ska man inte glömma bort de andra delarna av den politik han representerar.
Därför undrar jag om det inte finns några andra vältaliga EU-kritiker i Europaparlamentet. Jag hinner inte sitta och lyssna igenom en massa talare, så därför ber jag läsekretsen om tips.
Kanske kan man hitta några hos den gröna gruppen? Tillägg: nej, där fanns inte mycket att hämta. Jag provlyssnade lite och de var federalister de också.
Idag är en spännande dag för oss som följer EU-cirkusen. Tyska författningsdomstolen i Karlsruhe beslutade om räddningsfonden ESM:s konstitutionalitet, det är parlamentsval i Nederländerna, regeringsförhandlingar om åtstramningar i Grekland och inte minst kom ett tal i EU-parlamentet av EU-kommissionens kejsare ordförande Durão Barroso. Som extra grädde på moset ska Äpple lansera sin nya smartfåne ikväll, som enligt rykten inte kommer att heta Ajfån som de tidigare varianterna.
José Manuel Durão Barrosos tal idag handlade om hur EU måste göras till mer union och få mer integration. Det har tidigare varit uppenbart att detta är vad EU-kommissionen sedan länge arbetat för, men nu säger man det alltså rakt ut. Durão Barroso vill skapa en "bankunion och en skatteunion, och i längden en federation" samt en "utökad politisk union". Han passar också på att slänga in "mer demokrati" för formens skull. Denna fördjupning kommer såklart att kräva ett nytt EU-fördrag.
Att ytterligare fördjupa EU-samarbetet nu när tillfälle ges av en kris ligger helt i linje med vad EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi sade i en intervju för Financial Times i december 2001.
"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."
Nu griper alltså Prodis efterträdare Barroso detta tillfälle att tillsammans med sina kumpaner EU-ordföranden Herman Van Rompuy, ECB-chefen Mario Draghi och Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker snickra på ett förslag om mer centraliserad makt till EU.
Frågan är dock om man kommer att lyckas få ihop något som kan godkännas av ett alltmer splittrat EU eller ens bara eurozonens länder. Ett första förslag ska vara klart inför EU-parlamentsvalet 2014, och sedan vidtar förhandling om innehållet i en ny grundlag. Sedan ska detta fördrag godkännas av alla länder, något som tagit längre tid för de senaste fördragen. Ett genomförande ligger alltså många år framåt i tiden.
Under tiden fortsätter EU-imperiet att vittra sönder.
Just nu tas de ledande EU-politikernas tid till stor del upp av ständiga möten för att försöka bringa reda i den kaotiska situationen framförallt i euroområdet. Hur länge kan det fortsätta så? Istället för att fortsätta arbetet med att konsolidera och utvidga EU tvingas politikerna att ägna sig åt ständiga brandkårsutryckningar för att hålla ihop Imperiet.
"Lösningen" på de problem som EU orsakar är i alla fall enligt dess styre mer EU. Vad jag vill se är istället mindre EU, där fler frågor beslutas på nationell nivå istället för centralt hos ett makthungrigt EU.
Morgonens andra huvudnummer var den tyska författningsdomstolens godkännande av krisfonden ESM, om än med vissa villkor. Men ESM blir inte lika kraftfull som från början utlovats. Från början hade det talats om utlåningskapital på 500 miljarder euro. Tysklands bidrag begränsas av författningsdomstolen till 190 miljarder euro. Grekland, Cypern, Portugal och Irland kan inte vara med och bidra. Italien och Spanien kommer knappast att kunna göra det heller. Då återstår (förutom Tyskland) Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike, Finland och några mindre länder. Därmed blir troligen ESM:s kapacitet mindre än utlovat.
Det är inte bara Europeiska unionen som krakelerar, utan även enskilda länder i den. I går kväll demonstrerade åtminstone en och en halv miljon katalaner mot nedskärningar och för ett självständigt Katalonien. Imponerande uppslutning, med tanke på att Katalonien har sammanlagt sju miljoner invånare.
Katalanerna vill i första hand ha ett utökat självstyre inom Spanien i linje med det som Baskien har. Steget till att bli ett eget självständigt land är ännu inte aktuellt. Gårdagens massiva demonstration kan få regionens katalansk-nationalistiske president Arthur Mas att kalla till nyval i hopp om att vinna fler väljare och stärka sin position gentemot centralregeringen i Madrid.
Men från Madrid ryter premiärminister Mariano Rajoy att katalanska politiker gör felprioriteringar genom att utnyttja den spanska krisen för att ställa krav på självstyre.
Rajoy upprepade också sitt tidigare mantra om att Spanien kommer att nå målet för budgetunderskottet, att man nog inte kommer att söka nödhjälp från ECB och att om man mot förmodan skulle begära hjälp så ska EU och ECB minsann inte få bestämma hur Spanien ska styra sina statsfinanser som villkor för hjälpen. Tomma tunnor skramlar mest. Erfarenheten från närmare tre års eurokris visar också att först förnekar man allt, för att till slut en halv sekund innan bilan ska falla begära nåd och hjälp.
Den ryska militärmakten är just nu inne på den sista omgången unga män som föddes innan Sovjetunionens kollaps.
...
Om tio år kommer hela åldersgruppen 20-30 år att ha minskat med cirka 35 procent!
Två veckor senare beklagade sig överbefälhavaren general Nikolaj Makarov över att han nu har tillgång till så få värnpliktiga. Förutom det rent demografiska problemet med få unga män så har tydligen många av de unga männen "hälsoproblem" som gör att de inte kan tas ut till värnplikt. Eftersom Rysslands värnpliktiga har usla villkor försöker många unga män komma undan den 12-månaders obligatoriska värnplikten. Det förfalskas många medicinska intyg och många skaffar småbarn för att undkomma.
I höstas skar det ryska försvarsministeriet ner antalet värnpliktiga i höstintagningen med nästan hälften. De har tydligen insett hur verkligheten ser ut. Dessutom har Ryssland 2008 kortat ner värnplikten från 18 till 12 månader, vilket ytterligare minskar antalet tillgängliga värnpliktiga. Dessutom emigrerar många ryssar - 2008-2010 var det 1,25 miljoner ryssar som emigrerade, troligen till stor del unga och välutbildade. Det är fullt förståeligt att de vill lämna ett land där den politiska friheten inskränks kraftigt och godtycklig rättsskipning råder.
Alternativet att övergå helt till yrkesmilitärer är troligen inte aktuellt för Ryssland, då det skulle kosta alltför mycket att hålla en yrkesarmé av tillräcklig storlek. Då återstår teknisk upprustning av militären, vilket också president Putin lovade i våras. Han utlovade de största militärinvesteringarna i Ryssland sedan det kalla krigets slut.
Frågan är dock om Ryssland när det kommer till kritan har råd med dessa stora investeringar i militär materiel. Rysslands statsbudget balanserar redan på randen till underskott och är till stor del beroende av intäkter från export av olja och gas. Så mycket högre olje- och gaspris lär inte ryssarna kunna klämma ut ur de skuldtyngda västeuropeiska ekonomierna, så intäktssidan är högst begränsad.
Det handlar också om stora investeringar som Ryssland måste göra. Även om de har flera mycket moderna system, så är flera av deras vapensystem ålderstigna och underhållet eftersatt.
Ryssland lägger enligt SIPRI i år omkring 3,9 procent av sin BNP på militären, och så mycket större andel lär de inte kunna satsa, om man betänker att USA lägger 4,7 procent av sin BNP på militären. Detta innebär förresten att USA har omkring 10 gånger så stora militärutgifter som Ryssland i dollar räknat, på grund av sin större ekonomi. USA har därför råd med en förhållandevis vältränad yrkesmilitär, medan Ryssland till största delen måste nöja sig med dåligt motiverade värnpliktiga. Vi ska inte heller glömma att Rysslands stora granne i öster, Kina, lyckas få ut dubbelt så stora militärutgifter i dollar räknat som ryssarna, genom att bara lägga 2,0 procent av sin BNP.
Det lär också vara svårt och impopulärt att spara in på andra statliga utgifter i Ryssland för att öka militärutgifterna. Landet lider redan av bland annat illa underhållen infrastruktur.
Till råga på allt erkänner Ryssland att deras militär är ineffektiv och plågad av korruption. Omkring en femtedel av ryska statens militärutgifter "försvinner" varje år.
Sammantaget bedömer jag därför att Ryssland visserligen har stora ambitioner att satsa på ökad militär styrka, men att det är ytterst tveksamt om de kommer att lyckas, både av demografiska och ekonomiska skäl.
Vi ska dock inte glömma att Ryssland trots allt besitter en enorm militär slagkraft, där Sverige skulle stå sig slätt om ryssarna skulle få för sig att hävda den intressesfär som general Makarov ritat upp.
Rysslands främsta medel för att skaffa sig makt i världen är dock energivapnet, alltså att många länder (bland annat Sverige) är beroende av import av rysk olja och gas.
Men i EU vilas det inte, om en vecka ska unionens framtid diskuteras på ett toppmöte i eurokrisens skugga. Det är stora saker i görningen. Nu ska krisen användas för att snabbt flytta mer makt till EU. Sannolikt kan det kräva nya fördragsändringar. Reinfeldt gav en hint om det i inledningen av partiledardebatten då han talade om förändringar med mer makt till EU och en ökning av den svenska medlemsavgiften till EU med tio miljarder per år. EU har aldrig tvekat att använda kriser för att öka sin egen makt – det spelar ingen roll att det är EU:s politik som har skapat krisen.
Bäst blick kan av vad som kan vänta får man av den informella arbetsgruppen med tio medlemsländer under den tyska utrikesministern Westerwelle. Sverige är inte med i diskussionen där självklart Tyskland och Frankrike ingår. När de kokar ihop något brukar det sluta med att vi anda får svälja soppan. Här talas om EU-armé, ökad överstatlighet med borttagen vetorätt i rådet, mer samordnad ekonomisk politik med en europeisk valutafond, direktvald EU-president och mer makt till EU-kommissionen. Rena skräckscenariot för oss som inte vill ha en EU-stat och som tycker att EU:s huvudproblem redan nu är för mycket makt och för lite demokrati.
Tio tunga utrikesministrar, från stora euroländer såväl som icke-euro-länder, har under våren träffats ett flertal gånger för att diskutera hur framtidens EU ska se ut. Tillsammans representerar de två tredjedelar av EU:s befolkning.
Jaha, men hur representativa är dessa ministrar för denna befolknings vilja?
– Vi borde använda krisen för att ta historiska steg mot mer integration, sade Tysklands utrikesminister och gruppens initiativtagare, Guido Westerwelle på tisdagen, till tysk media.
Det låter som klippt och skuret från Naomi Kleins Chockdoktrinen.
Kärnan i det hela är att mer makt bör föras över till europeisk nivå.
Det är dags att börja ställa våra politiker mot väggen och fråga dem vad de egentligen tycker om det nya "super-EU" och hur de motiverar att mer makt till Bryssel skulle vara bra för Sverige.
I dag är minst 80 procent av de beslut som fattas i riksdagen redan beslutade i Bryssel. Lissabonfördraget, som trädde i kraft 1 december förra året, medför att än mer makt flyttas från riksdag, landsting och kommuner till EU:s överstatliga institutioner. Den nya EU-grundlagen innebär både en utvidgning av EU:s makt att stifta lagar oberoende av svenska folkets vilja och en ökning av unionens makt att begränsa vår egen riksdags möjlighet att stifta lagar.
En sådan maktförskjutning innebär en allvarlig inskränkning av öppningsorden i regeringsformen. Där stadgas som sagt att "All offentlig makt utgår från folket" och att "Riksdagen är folkets främsta företrädare". Med Lissabonfördraget blir detta än mer bara tomma ord. En stor del av makten i Sverige kommer att utgå från Bryssel och kunna genomdrivas oavsett vad de folkvalda i riksdagen tycker. Efter Lissabonfördraget styrs Sverige från Bryssel snarare än Stockholm.
Men de EU-positiva partieliterna agerar som om EU-medlemskapet är en marginell förändring. SNS Demokratiråd beskriver förhållandet som "dagens konstitutionella mörkläggning".
Bra skrivet! Det är viktigt att känna till att den svenska Riksdagen numera är en Potemkin-kuliss som bara finns där för att vi ska tro att vi fortfarande lever i en demokrati. All verklig makt utgår från Bryssel. Hur Europeiska unionen styrs verkar med avsikt ha gjorts så snårigt och indirekt att de verkliga besluten ska hållas så långt från folket som möjligt. EU:s maktelit sitter därmed säkert.
För att ändå upprätthålla något slags sken av legitimitet får vi EU-medborgare trots allt rösta fram företrädare i Europaparlamentet. Men vi ska inte glömma att Sverige bara har 18 ledamöter av 736. Ju större område som besluten tas över, desto mindre makt får folket och desto mer makt hamnar hos makteliten. Europaparlamentet har också sina begränsningar.
Även om Europaparlamentet har lagstiftande makt saknar det i motsats till de nationella parlamenten möjlighet till att initiera lagförslag, vilket istället är en av Europeiska kommissionens uppgifter.
EU-kommissionen - det är den som är maktens centrum, då den utformar lagförslagen. Europaparlamentet har dock en viss rätt att föreslå lagstiftning, men inte utforma den, se citatet nedan ur deras broschyr.
Ledamöterna har också rätt att ta politiska initiativ, vilket innebär att de kan föreslå kommissionen att lägga fram förslag till lagstiftning. Parlamentsledamöterna uppmanar regelbundet kommissionen och ministerrådet att utveckla befintliga politikområden eller planera nya.
Men det är EU-kommissionen som har en stor del av den verkliga makten, då det är de som utformar nya direktiv. Notera skillnaden mot exempelvis den svenska Riksdagen, där alla ledamöter har rätt att komma med motioner. Någon sådan rätt finns inte i EU-parlamentet. EU-kommissionens medlemmar utses av ministerrådet (alltså alla medlemsländers regeringar), men måste godkännas av EU-parlamentet. Också en intressant skillnad mot hur de nationella regeringarna (som liksom EU-kommissionen även har den verkställande makten) utses. Maktens centrum i form av EU-kommissionen utses av regeringarna, som utses av sina parlament, som utses av folket. Så långt ifrån direktdemokrati som man rimligen kan komma.
Handen på hjärtat - visste du exakt hur allt hängde ihop? Jag var själv tvungen att läsa på lite för att klara av att göra beskrivningen ovan. Låter det snårigt? Jag har en känsla av att det inte är en slump att det gjorts så här komplicerat. Allt för att hålla folket borta från makten.
Dagens grundlagsändring är ett helt paket av ändringar, där det mesta verkar rimligt och bra, men där man smugit in det grundlagsfästa EU-medlemskapet på ett hörn. Konstigt nog kommer alla riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna som det ser ut att rösta för förslaget, även t.ex. EU-kritiska Vänsterpartiet. Det beror på att det är ett brett kompromissförslag och att det därför inte varit någon större offentlig debatt i frågan. Tack vare att man tar hela grundlagsändringen som ett kompromissförhandlat paket slipper man det obehag som skulle bli om ett eller flera partier (förutom sd) röstade nej till någon del. Nåja, som jag skrev igår så tycker jag skrivningen om EU-medlemskapet mest är korkad och inte farlig i sig. Vi är redan medlemmar i EU och det skulle ändå vara ett himla sjå att förhandla sig ur.
EU har redan passerat sitt bäst-före-datum. Krisen för PIGS-länderna kommer nästan garanterat också efter ett antal omgångar av försök till uppstöttning att leda till en kris för euron och i förlängningen en djup kris för EU. Det handlar bara om hur länge vi ska dra ut på plågan. Euron var i grunden ett politiskt projekt, och många ekonomer uttryckte tvivel. Med den konstruktion som blev var det närmast oundvikligt att det skulle gå åt pipan.
Så till lite genuin underhållning. EU-parlamentarikern Nigel Farage säger det alla skulle vilja säga om Herman "Rumpan" van Rompuy.
Farage säger att Rumpan har "karisma som en våt trasa" och frågar också "vem röstade på dig", med anledning av att Rumpan inte tillsatts genom allmänna val. Jag önskar verkligen att det funnes fler politiker som Farage. Följande video av Nigel Farages kritik är också "spot on".
Han påpekar att Rumpan kommer att få högre lön än USA:s president, och säger också en massa obekväma sanningar om EU:s nya utrikesrepresentant Catherine Ashton.
Men följande videosnutt är nästan mest intressant - den visar tydligt EU:s makthavare i all sin maktfullkomlighet. Först en intetsägande intervju med den bleke Rumpan, men sen får vi en spännande inblick i maktgänget. Det hela utspelar sig vad jag förstår strax efter att van Rompuy blivit utsedd.
Vid 0:39 kommer EU-kommissionens ordförande Barroso ut och dunkar Reinfeldt i ryggen. Vid 0:44 gratuleras van Rompuy hjärtligen av ärkeskurken Berlusconi. Vid 1:02 får vi så ett fint "familjefoto" med Ashton, Barroso, Reinfeldt och van Rompuy. Maktens män (och några maktens kvinnor).
Idag klubbade EU-parlamentet igenom det så kallade Swiftavtalet, som innebär att (visserligen anonymiserade) uppgifter om banköverföringar ska överföras i bulk till USA. I början av året röstade EU-parlamentet "fel", men vår svenska EU-kommissionär Cecilia Malmström (fp) jobbade på att göra om avtalet så att EU-parlamentet kunde godkänna det. Malmström kommenterar idag att "Vi har fått ett avtal som kan hjälpa oss i bekämpningen av terrorn, men som också har ett ordentligt skydd för medborgerliga rättigheter". Vadå hjälpa oss? Det hjälper möjligtvis USA, men vi är inte USA. EU är inte heller USA. Men Malmström har ju kommit med underliga eller felaktiga uttalanden förr. Se där en politiker som jag inte har något som helst förtroende för.
Heder åt de svenska socialdemokraterna i EU-parlamentet, som röstade mot förslaget. Den gröna gruppen (där även Vänsterpartiet och Piratpartiet ingår) röstade också emot. EU-parlamentarikern Anna Hedh (s) säger "Jag tror inte att terroristbekämpningen står och faller med om vi har ett Swiftavtal". Jag håller helt med. Terroristbekämpningen är bara en ursäkt för att skaffa sig makt.
Men allt det här är faktiskt bluff från början till slut. För om EU verkligen ville fiska efter terrorister i våra datorer, varför då inte också be om tillgång till alla amerikaners banktransaktioner? Varför inte ta alla amerikanska turisters fingeravtryck som amerikanerna gör med våra? Men neeej, det kan vi inte göra, det förstår ni väl.
För skulle man göra det här fördraget ömsesidigt så skulle USA vägra, så enkelt är det. Inga utlänningar får sitta och fiska efter information om amerikanska medborgare, Obama-regeringen skulle störtas.Trots att det bevisligen finns terrorister även i USA.
Det är helt klart vem som är herre och vem som är hund här i världen.
Man kan också fråga sig hur många terrorister som faktiskt fångats genom att man tittat på banktransaktioner. Skulle jag planera ett terrorattentat skulle jag definitivt inte överföra pengarna via bank, utan i sedlar.
Man kan också fråga sig vilka som är de verkliga hoten mot samhället. Hur många människor i Europa och USA har egentligen dött i terroristattentat de senaste tio åren? Hur många är det jämfört med t.ex. hur många som mördas av icke-terrorister? Varje år begås omkring 17000 mord bara i USA.
Henrik Alexandersson anser att det är övervakningsstaten som är ett hot mot vårt samhälle snarare än terrorismen.
Bloggaren Magnihasa frågar sig vad vi vinner på Swiftavtalet.
Ju mer jag funderar på det här beskedet, desto mer kliar jag mig i huvudet och undrar - varför? Vad har EU att vinna på detta? Vad får vi som suverän union i utbyte? Och, än mer, vad får vi som medborgare ut av att jänkarna får detaljkännedom om våra ekonomiska förehavanden?
Jag frågar mig detsamma.
Hursomhelst verkar terroristhotet vara något slags avledningsmanöver för att folk inte ska fokusera för mycket på de verkliga hoten - energin, miljöförstöringen och överbefolkningen. Eller så handlar det helt enkelt om en täckmantel för att skaffa sig makt. Och vissa svenska politiker som Cecilia Malmström spelar med i det fula spelet, som tack för att de belönas med maktpositioner. Ett av de verkliga hoten är nog makthungriga politiker.
Inlägg
