Spännande val 2016 - uppdatering

I maj skrev jag om några av de spännande val och folkomröstningar som skulle hållas i år. Nu kan vi bocka av de två första och även tillföra två på listan.

• 23 juni: Storbritannien röstade i folkomröstningen ja till Brexit, alltså brittiskt utträde ur EU. ✔
• 26 juni: Spanien lyckades inte heller vid nyvalet få ihop ett parlament som kan bilda en majoritetsregering. Regeringsbildningsförsök pågår, men stor risk att det blir nytt nyval. ✔
• 2 oktober: Eftersom Österrikes presidentval i maj underkändes av konstitutionsdomstolen kommer en ny andra omgång av presidentvalet att hållas. Särskilt spännande eftersom det finns risk att EU-kritiska FPÖ:s kandidat vinner. Resultatet i förra omgången blev 50,3% mot 49,7% och det behövs ingen stor opinionssvängning för att FPÖ:s kandidat ska vinna.
• Oktober: Italiens premiärminister Renzi har utlyst en folkomröstning i oktober (exakt datum ännu ej bestämt) om förslaget till ändring av konstitutionen. Han har också sagt att han kommer att avgå om det blir ett nej. Folkomröstningen kan därmed komma att bli som ett folkligt misstroendevotum mot premiärministern. Särskilt om Italien drabbas av en bankkris under tiden kan det folkliga missnöjet bli kraftigt. Nej-sidan leder för övrigt redan med knapp marginal i opinionsundersökningarna. Intressant i sammanhanget är att flera opinionsundersökningar nyligen pekat på att etablissemangs- och EU-kritiska Movimento Cinque Stelle (M5S) som största parti i Italien med knapp ledning över Renzis PD. Detta är en klar ökning jämfört med januari då PD var sex procentenheter större än M5S.
• 8 november: USA väljer troligen Donald Trump till president. Som jag ser det har varken Clinton eller Sanders en chans mot Trump, då de representerar etablissemanget och missnöjesröstningen kommer att avgöra.

Vad gäller Brexit ska man för övrigt komma ihåg att det endast var en rådgörande folkomröstning. Nu måste först en ny statsminister utses i Storbritannien, som därefter kan föreslå Brexit för parlamentet, som därefter ska rösta ja till det. Inget är alltså klart ännu.

Medborgarna tycker inte om EU

Mike "Mish" Shedlock tipsar om en nyligen utkommen undersökning från renommerade Pew Research om hur EU:s medborgare ser på den Europeiska Unionen.

Det visar sig att bland de tio undersökta EU-länderna låg medianen för en positiv inställning till EU på endast 51 procent. Medianen för en negativ inställning låg på 47%. Det är alltså en mycket knapp övervikt för positiv inställning och det krävs nog inte många fler misstag från EU:s styrande för att tippa över opinionen till mer negativ än positiv.

Ser man på det uppdelat per land ser det ut som i diagrammet nedan, där man även kan se utvecklingen över tiden.

Den starkaste pro-EU-opinionen finns i Polen och Ungern, trots dessa länders regeringars trilskande mot EU. Den negativa opinionen mot EU är stark i viktiga EU-länder såsom Frankrike (bara 38 procent positiva), Storbritannien (44 procent positiva) och Spanien (47 procent positiva). Även Tyskland har endast 50 procent som är positiva till EU.

Det är också värt att notera att det senaste året har andelen EU-positiva fallit i Frankrike (-17 procentenheter), Spanien (-16 procentenheter), Tyskland (-8 procentenheter), Storbritannien (-7 procentenheter) och Italien (-6 procentenheter). Det bådar inte gott för EU:s framtid att opinionen blivit avsevärt mindre positiv i alla större EU-länder. EU:s ledare befinner sig uppenbarligen i otakt med medborgarna.

Diagrammet nedan visar andelen EU-positiva och -negativa i de undersökta länderna.

Notera särskilt att Frankrike blivit mycket mer EU-negativt än Storbritannien!

Särskilt negativ är opinionen vad gäller EU:s hantering av flyktingkrisen, se diagrammet nedan.

Ett riktigt bottenbetyg till EU-ledarnas handlingsförlamning.

EU:s medborgare är uppenbarligen också mycket skeptiska till att överföra mer makt från medlemsländerna till EU, och fler vill istället se det motsatta - mindre makt åt centralmakten.

EU har som jag ser det passerat bäst före-datum och denna undersökning bekräftar den utförsbacke som är på gång. Det kommer att bli svåra slitningar både mellan olika länder inom unionen och mellan länders regeringar och deras befolkningar.

Nu har jag bytt bank!

Jag skrev i januari om hur Danske Banks höjda avgifter hade skapat en proteststorm i Danmark. Jag var då lite orolig för att de skulle höja avgifterna även i Sverige, eftersom jag hade konto där. Danske Direkt hade 0 kronor i avgift för kort + internetbank, vilket jag tyckte var bra. Men inte oväntat bestämde sig Danske Bank för att höja avgifterna även i Sverige från och med 1 april. Det skulle inte vara någon stor avgift (30 kronor i månaden) men av princip anser jag inte att jag ska behöva betala för att kunna ha tillgång till mina pengar. Hursomhelst finns det billigare alternativ och 30 kronor per månad skulle jag kunna använda för att t.ex. ge till mina barn i höjd veckopeng.

Jag bestämde mig därför för att byta bank. Handelsbanken framstod som ett attraktivt alternativ, då de har 0 kronor i avgift för ett konto med internetbank samt Handelsbanken Frikort. Problemet är dock att Handelsbankens Frikort är ett Maestro-kort och jag skulle vilja ha ett Visa eller Mastercard för att kunna använda utomlands och framförallt när jag ska hyra bil (jag äger ingen bil utan hyr bil när jag behöver det - "car as a service"). Efter viss efterforskning kom jag på att OKQ8 har avgiftsfritt Visa-kort. En snabb koll visade att detta var mycket förmånligt. Förutom att OKQ8 inte har någon avgift på sitt kort får man även ränta på tillgodohavande på kortkontot! Dessutom är OKQ8 bank kooperativ och man kan få återbäring istället för att bekosta utdelning till bankens ägare.

Min lösning för att slippa bankavgifter (Handelsbanken + OKQ8) krävde alltså lite tankemöda (men inte så mycket). Den visar att nischbanker såsom OKQ8 bank troligen går en ljusare framtid till mötes än de gamla bankdinosaurierna. Kolla upp vad du betalar för avgifter idag! Vilka tjänster behöver du egentligen hos en bank? Kan du vara "otrogen" med en nischbank och därmed spara in avgifter?

Jag läser förresten att Danske Bank krymper på privatkundssidan i Danmark - på de tio veckorna sedan årsskiftet har andelen sjunkit från 29,7 till 27,5 procent, vilket beror på höjda avgifter, stängda kontor och förlorat förtroende. Nordea verkar ha snott en stor del av de danska bankbytarna. Nu är det enligt Danske Bank mest småkunder det handlar om, men vi ska inte glömma att Danske Bank är jättestor i förhållande till Danmarks BNP. Det är bland världens större banker bara Schweiz som har sådana som är större i förhållande till landets BNP.

Grillo störst i Italien

Inte oväntat blev det ett valresultat i Italien som bekräftar den politiska soppa som råder där. Det blir ingen duglig regering och troligen blir det nyval om några månader. Inte bra för ett av eurozonens krisländer, som dock hittills klarat sig hyfsat jämfört med övriga PIIGS-länder.

Italiens valsystem är komplicerat. I parlamentets underhus får den största partialliansen en "bonus", medan i senasten så får största partialliansen i respektive region en "bonus" för den regionen. Största parti räknat i andel av rösterna blev i valet till underhuset Beppe Grillos Movimento 5 Stelle (M5S) med 25,55%. De ingår dock inte i någon allians, vilket de förlorade på. Näst största parti blev Pier Luigi Bersani-ledda Partito Democratico (PD) med 25,42% av rösterna och PD:s allians Italia Bene Comune fick totalt 29,54% av rösterna och därmed en stabil majoritet på 345 av 630 platser i underhuset.

Problemet är att i senaten blev det ingen klar vinnare. Italia Bene Comune fick 123 platser, Berlusconis Centrodestra fick 117 platser och M5S fick en vågmästarroll med 54 platser. Montis allians fick bara 19 platser i senaten, vilket inte räcker för majoritet tillsammans med Italia Bene Comune, då totala antalet platser är 315.

Inget annat parti vill samarbeta med Beppe Grillos Movimento 5 Stelle. Officiellt eftersom de framställs som opålitliga populister, men den verkliga orsaken torde vara att de är rädda för M5S:s radikala kritik av det korrupta politiska systemet. DN:s ledarsida verkar helt ha svalt de etablerade italienska politikernas myter om sig själva och Beppe Grillo.

Att gycklaren Beppe Grillo samtidigt lyckades få var fjärde väljares förtroende är ännu en kalldusch för alla som hoppats att Italien skulle lyssna på förnuftets röster. Det är beklämmande att så många italienare lockades av en gaphals, vars program kan sammanfattas med ett enda krav som riktas mot eliten: ”Dra åt helvete!”

Vilka skulle vara "förnuftets röster"? I princip alla etablerade politiker i Italien är mer eller mindre korrupta, det är bara en gradskillnad mellan Berlusconi och Bersani. Som jag skrev nyligen har större delen av dem (inklusive den "förnuftige" Monti) på något sätt också kopplingar till de gamla fascisterna. Skulle jag bo i Italien skulle jag också be de etablerade politikerna att dra åt helvete.

Frågan är om ett nyval skulle göra saken så mycket bättre för Italiens politik. Fram till dess lär det bli antingen en regering med minoritet i senaten eller en samlingsregering av bittra meningsmotståndare. Inget av dem är ett alternativ som befrämjar den politiska stabilitet som övriga eurozonen skulle önska sig. Dessutom är risken stor att även ett nyval om några månader leder till ännu ett regeringsodugligt parlament. Under tiden lär Italiens ekonomi försämras och med den försämringen kommer fler missnöjesröster, som kan tillfalla antingen M5S, Lega Nord, nyfascister eller andra som lyckas komma med rätt väljarfångartaktik.

Bankavgifter i Danmark skapar proteststorm

Danske Bank meddelade i fredags efter stängning att de kommer att ta ut en avgift om 25 danska kronor per månad av dem som inte har tillräckligt stort engagemang hos banken. Detta gäller enbart kunder i Danmark. I engagemanget räknas lån och kontoinnehav. Detta har inte oväntat lett till en proteststorm på bland annat bankens Facebook-sida och den danska regeringen tar upp frågan. Nästan hälften av bankens kunder i Danmark kommer att drabbas av avgift.

Kommer detta att leda till en massflykt från banken? Det ska bli intressant att se hur detta utvecklas.

I takt med att allt fler transaktioner sker kontantlöst får bankerna allt mer kontroll över våra pengar. De kan därför införa avgifter. Som jag skrev i december finns en mängd problem med det alltmer kontantlösa samhället. Ett av problemen är rätten att kunna ha ett bankkonto. Om det är avgift på kontot inskränks denna rätt.

Även i Sverige får man se upp så att man inte betalar avgifter i onödan. Ironiskt nog så har jag konto hos Danske Banks svenska filial och betalar där inga avgifter för att ha tillgång till det grundläggande, alltså betalkort/bankomatkort och internetbetalning, vilket jag självklart har tyckt är bra. De flesta svenska banker tar dock en avgift för dessa grundläggande tjänster. Avgifterna har sakta men säkert smugits på oss under många år. Hos Danske Banks svenska filial får man för övrigt se upp så att man inte har ett Danske Plus-konto, där man betalar 540 kronor per år i avgift, istället för ett Danske Direkt-konto, som inte har någon avgift. När Danske Bank införde detta (för omkring tio år sedan tror jag) omvandlade de automatiskt alla befintliga konton till Danske Plus (med avgift). Man var tvungen att själv be om att få byta kontotyp för att slippa avgiften. Hur många bytte? Hur många göder istället banken?

Intressant i sammanhanget är att inlåning (alltså att hushåll och företag har pengar på bankkonton) är betydligt billigare för banken än upplåning (genom t.ex. bostadsobligationer), framförallt då stora delar av inlåningen sker till obefintlig eller låg ränta. När ska bankerna börja måna om sin inlåning?

Egyptisk trippelkris: energi, ekonomi, politik

Det har varit ganska tunt med rapporteringen i svenska media, men just nu plågas Egypten av en trefaldig kris - energikris, ekonomisk kris och politisk kris.

Vi börjar med den ekonomiska krisen. De dåliga statsfinanserna, handelsunderskottet och den allmänt ovissa situationen i landet har gjort att det egyptiska pundet (EGP) tappat kraftigt i värde mot dollarn (USD). I januari 2011 låg kursen på 5,80 EGP/USD. Efter Mubaraks fall stabiliserades kursen runt 5,95 EGP/USD, men har sedan slutet av 2011 sakta drivit iväg mot 6,15 EGP/USD i slutet av 2012, ett fall på 6 procent på knappt två år. Men nu i januari har det gått undan och dagens kurs är 6,54 EGP/USD, vilket är ett fall på 6 procent på bara två veckor. Nu är det plötsligt akut valutakris.

För att skydda sig mot valutans fall har många egyptier växlat till dollar och om denna trend fortsätter sätter det hård press på centralbankens dollarreserv som bara är på 15 miljarder dollar. Troligen måste man snart införa valutaväxlingsrestriktioner. Det rapporteras redan att många taxichaufförer på turistorter vill ha betalning i dollar eller euro.

Regeringen har begärt lån från IMF, som skickade en expertgrupp i måndags. IMF-lånet är dock bara på futtiga 30 miljarder kronor, medan underskottet i statsbudgeten är över 30 miljarder dollar. Regeringen räknar med att statsfinanserna för 2012-2013 kan sluta med underskott på 50 procent "om drastiska åtgärder inte vidtas". Landet har redan en ganska hög statsskuld (83,6 procent av BNP 2011). Landets handelsunderskott för 2012 var omkring 30 miljarder dollar.

Den ekonomiska krisen hänger ihop med energikrisen. Sedan 2008 har oljeutvinningen varit ungefär lika stor som den inhemska konsumtionen. Redan ingångna exportkontrakt för olja tvingar dock Egypten att även importera olja, vilket blir dyrt. Det enda positiva i Egyptens "energibudget" har hittills varit fossilgasen, där landet länge varit nettoexportör. Den inhemska förbrukningen har dock stigit kraftigt (en ökning med 10 procent bara förra året) och i april 2012 stoppade man gasexporten till Israel. Man skyllde på att Israel slarvat med betalningarna, men den verkliga orsaken torde vara brist på gas.

Ett grannland som kan drabbas av Egyptens gasvåndor är lilla Jordanien, som dock än så länge får sin gas. Jordanien importerar 95 procent av sina energibehov och kan hamna i kläm om de inte lyckas köpa in sina fossila bränslen.

Under andra halvåret 2013 räknar Egypten med att börja importera fossilgas och har en förfrågan ute om byggande av en LNG-terminal för import av flytande gas.

Oljeprodukter (bensin, diesel), gas och el är alla subventionerade i Egypten, vilket självfallet bidrar till den ökande inhemska konsumtionen. Cirka 55 procent av elektriciteten genereras med hjälp av gas. Energisubventionerna är en tung post i Egyptens statsbudget och står för över en femtedel av utgifterna. Ju större konsumtion och ju mer import, desto sämre blir statens finanser och även handelsbalansen. Den nya regeringen som tillträdde i augusti lovade att se över energisektorn och dra ner på subventionerna, men oljeministern sade redan i november att man inte kommer att uppnå målet att minska subventionerna med 39 procent till slutet av juni.

Nu börjar Egyptens valutakris att skapa problem med att köpa in olja. Statsägda EGPC har bara köpt in 3 miljoner fat olja för första kvartalet i år, vilket endast var hälften av vad man efterfrågat. Även en import på 6 miljoner fat anses inte tillräckligt för att försörja landets raffinaderier, som därmed tvingas köra under sin kapacitet. EGPC försöker också att köpa raffinerade oljeprodukter, men har svårigheter även där. Dessutom har EGPC ökande svårigheter att få tag på remburser¹ för oljeimporten och kostnaderna för remburserna ökar snabbt.

Ovanpå detta kommer förstås de höga globala livsmedelspriserna i spåren av bland annat torkan i USA. Egypten importerade (netto) 2010 (senaste året för FAOstats data) 47 procent (16,8 miljoner ton) av sin spannmålskonsumtion till en kostnad av 3,7 miljarder dollar. Att hålla livsmedelspriserna nere är säkerligen en ännu högre prioritet för landets styrande än att subventionera energipriserna, med tanke på de oroligheter som höga livsmedelspriser tidigare orsakat i landet. Egypten har 82 miljoner invånare och befolkningen ökar med omkring 2 procent per år, vilket knappast minskar deras beroende av livsmedelsimport.

Prisinflationen i Egypten har varit hög de senaste åren (11,9% för 2009, 12,8% för 2010, 10,4% för 2011, 7,1% för 2012) även om den sjunkit en aning det senaste året. Med en kollapsande valutakurs lär dock hög prisinflation komma tillbaka i Egypten. Detta lär i sin tur leda till förstärkt folkligt missnöje.

Därmed kommer vi in på den politiska krisen. Muslimska brödraskapet fick sin president Muhammad Mursi vald förra året, och håller något slags maktbalans med den starka militären. Muslimska brödraskapet kan snabbt förlora i popularitet om ekonomin försämras och priserna på basvaror stiger.

Egyptens författningsdomstol upplöste i juni parlamentets underhus efter att ha underkänt valet. Muslimska brödraskapet var största parti i underhuset. Det ryktas nu om parlamentsval i april, vilket ger en ytterligare politisk osäkerhet. President Muhammad Mursi har nu bytt ut både finansministern och inrikesministern för att försöka dämpa den folkliga vreden över den ekonomiska krisen.

Som synes hänger Egyptens energi, ekonomi och politik samman i en oupplöslig cirkel. Jag skrev redan i februari 2011 i samband med oroligheterna i Egypten om Egyptens omöjliga ekvation och det jag skrev då är fortfarande aktuellt.

Även om vi får en snabb lösning på regeringsfrågan i Egypten, antingen genom militärdiktatur i ny form eller genom något slags frö till demokrati, så återstår landets långsiktiga finansieringsproblem. Stora valutautflöden kan driva ner landets valuta så att det blir ännu dyrare att importera nödvändiga livsmedel. Egypten har redan problem med hög prisinflation
[...]
Befolkningen har växt från 16,5 miljoner år 1939 till 20 miljoner i början av 1950-talet och nu cirka 80 miljoner. Prognoserna visar inga tecken på att befolkningstillväxten skulle stanna av på länge än. Även om Egypten mot förmodan lyckades införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i många år. Misstaget har man redan gjort flera decennier tillbaka när man lät befolkningen växa så snabbt.
[...]
Ett nytt egyptiskt styre måste alltså få ordning på ekonomin, särskilt ifall valutan faller i värde. Men det blir en omöjlig ekvation, då de flesta vägar till budgetbalans också ger folkligt missnöje. Ökade skatter eller minskade subventioner på mat och bränsle är otänkbart. Militären utgör en stor del av statens utgifter, men att dra ner på militärutgifterna lär bli svårt utan att riskera militärkupp.
[...]
Visserligen har den inhemska spannmålsproduktionen stigit snabbt, men befolkningen har också växt snabbt och Egypten tvingas därför importera en stor del av sin mat. Med sjunkande inkomster av oljeexport och stigande livsmedelspriser blir ekvationen omöjlig.

Situationen i Egypten utgör ett hot även för andra länder än de närmaste grannländerna. En orsak är Suezkanalen, där 7,5% av världshandeln till havs går. För Europa torde det innebära en betydligt större andel. Alternativet att åka flera tusen kilometer extra runt södra Afrika fördyrar avsevärt. 2009 fraktades cirka 1 miljon fat per dag av råolja och raffinerade oljeprodukter norrut och 0,8 miljoner fat söderut genom Suezkanalen, vilket totalt är runt 2 procent av världens oljeproduktion. Dessutom går Sumed-ledningen för råolja längs ungefär samma väg som kanalen och genom den går nästan all norrgående råolja från Saudiarabien (2,3 miljoner fat per dag 2006).

Vad vi kan förvänta oss framöver är troligen mer politisk oro i Egypten. Missnöjet kan lätt spilla över i stora demonstrationer. Den självförstärkande spiralen av energikris, ekonomisk kris och politisk kris gör att situationen förvärras. Vilken vilja, förmåga och beredskap har sedan världens rikare länder att hjälpa Egypten? Viljan kanske finns där om man ser ett hot mot exempelvis Suezkanalen, men förmågan att hjälpa är kanske inte den bästa, när EU och USA är upptagna med sina egna kriser. Beredskapen för att hjälpa Egypten är väl så gott som obefintlig.

Den "underbara arabiska våren" var för Egyptens del som jag ser det en förtäckt militärkupp. Militären gjorde sig av med den mycket impopuläre president Mubarak, men sitter fortfarande på den starkaste maktpositionen, även om man fått dela med sig en del makt till Muslimska brödraskapet och Muhammad Mursi. Samtidigt har man dock fått någon att skylla på när det går dåligt för landet.

Hur ska Egyptens ledarskap på ett pedagogiskt sätt lyckas förklara för folket att man helt enkelt är tvungen att skära ner på energianvändningen och/eller att den blir dyrare? Så länge ledningen är såpass korrupt som den är lär inte folket lita på ens de mest pedagogiska förklaringar.

Vi kommer säkert snart att få höra stora och viktiga nyheter från Egypten - jag gissar att landet någon gång under första halvåret kommer att dominera nyheterna ett tag. Nu har ni bakgrundsinformation för att förstå det kommande nyhetsflödet.

---

1. Remburser (på engelska Letters of Credit) är ett slags bankgarantier som används vid utrikeshandel. Läs mer på Wikipedia

Inför 2013

Här kommer lite tankar om viktiga faktorer som kommer att påverka världens utveckling under 2013. Förutom dessa faktorer finns alltid risken att det dyker upp någon "svart svan" som ställer till saker.

• Vi har ett oljepris som ligger runt 110 dollar per fat (Brent), vilket blir som en straffskatt på alla oljeimporterande länder, d.v.s. större delen av världsekonomin. (Men självklart jättebra för oljeexportörer som Norge, Ryssland och Saudiarabien.) Genomsnittspriset under helåret är ett av de högsta (inflationsjusterat) som vi sett någonsin och på ungefär samma nivå som 2011.
• Skulle oljepriset däremot gå ner alltför mycket får många oljeexportörer problem med ekonomin. Detta skulle kunna ske om en kraftig nedgång i världsekonomin (delvis orsakad av högt oljepris) gör att efterfrågan på olja sjunker.
• Norges oljeproduktion lär fortsätta att sjunka med omkring 6 procent per år. I vårt västra grannland kanske inte en kraftig nedgång i oljepriset kommer att ge så stora problem med statsfinanserna, men det kan komma att spräcka den norska bostadsbubblan, som troligen är en av de mest uppblåsta i världen.
• 
  Vi har 2012 haft en dålig spannmålsskörd i flera av världens största producenter. Livsmedelspriserna på världsmarknaden är därför höga - visserligen inte riktigt lika höga som 2011, men mycket högre än 2009 och 2010. Detta ger en ökad risk för social oro i fattiga länder med stor livsmedelsimport (vilket gäller de flesta fattiga länder). För 2012/2013 förutspår FAO en lägre global spannmålsproduktion än för 2011/2012. Hur kommer det att se ut för 2013/2014? Lagren är fortfarande på låga nivåer, så det finns små reserver att ta av vid missväxt.
• Vi har fortfarande en global kreditbubbla av proportioner som aldrig förr skådats i historien. Det är inte bara i EU, Japan och USA som skulderna är alltför stora, det finns också en överhängande risk att Kina drabbas av baksmälla efter sin alltför starka kredittillväxt. Vilken av dessa bubblor kommer att spricka först? Vilken av dem det än blir kommer det att sätta igång ytterligare kaos i den finansiella delen av världsekonomin.
• EU-cirkusen lär fortsätta, med återkommande "räddningar" för Grekland och Spanien, samtidigt som situationen i dessa länder urartar allt mer. Hur kommer det att gå i Grekland? Tar nynazisterna över, blir det något annat folkligt missnöje som ger en revolt, eller blir det militärkupp? Vilka åtgärder kommer EU-eliten att vidta för att försöka hålla ihop den vittrande unionen? Kommer några länder (t.ex. Storbritannien) att säga ifrån på allvar när de anser att de fått nog? Storbritanniens politiker överväger faktiskt på allvar en folkomröstning om EU-medlemskapet.
• Förutom att det blir allt svårare att hålla ihop EU självt, så pågår sönderfall inom vissa länder. Den spanska regionen Katalonien har bestämt sig för folkomröstning om oberoende 2014, vilket den spanska regimen under Rajoy såklart motsätter sig och säger bestämt att en sådan folkomröstning skulle vara emot Spaniens konstitution. Från Storbritannien ser vi mer fredliga tongångar, då premiärminister Cameron och ledaren för skotska nationalistpartiet Alex Salmond kommit överens om att hålla en folkomröstning om skotskt oberoende år 2014. Just nu ser det inte ut att finnas majoritet för oberoende, men om ekonomin utvecklas i negativ riktning kan en opinionssvängning komma att ge de brittiska politikerna deras livs överraskning.
• Under hösten blir det förbundsdagsval i Tyskland och risken finns att Merkels koalition CDU/CSU kommer att slängas ut och ersättas av en rödgrön allians. Detta skulle såklart påverka EU:s framtid. Om Merkel åker ut skulle båda EU:s axelmakter Tyskland och Frankrike styras av regeringar till vänster om mitten och skulle då lättare kunna samarbeta, fast troligen i annan riktning än under "Merkozy". Sitter Merkel kvar finns risken för att den politiska klyftan vidgas mellan Tyskland och Frankrike. Att det är valår gör att Merkel i sin EU-politik kommer att tvingas balansera mellan att hålla ihop ett allt mer spretigt EU och att hålla sig väl med de tyska väljarna.
• Här i Sverige kommer vi troligen att få se större skillnader mellan befolkningsgrupper, då lönerna förväntas öka (för dem som har stabila jobb), medan arbetslösheten förväntas öka. Bostadspriserna kommer knappast att budas upp ytterligare under sådana förhållanden. När slår den svenska skuldfällan igen?
• På klimatfronten vet vi att isvolymen och isens utbredning i Arktis var rekordsmå under slutet av sommaren. (Detta uppvägs inte av att isutbredningen i Antarktis var rekordstor.) Det kanske inte blir nytt rekord 2013, men det lär i alla fall fortsätta med liten havsisutbredning i Arktis, eftersom så mycket av den fleråriga isen försvunnit. Vi har haft ett stökigt väderår med extrem torka i bland annat USA, men ett av de regnigaste åren i modern tid i Sverige. Exakt hur vädret kommer att bli under 2013 vet vi inte, men vi kan vara ganska säkra på att det blir extrema väderhändelser av olika slag. Detta bland annat eftersom högre temperaturer i Arktis gör att de stora Rossbyvågorna rör sig långsammare.
• Mellanöstern ska vi inte heller glömma. Där kommer troligen al-Assad-regimen i Syrien slutligen att falla. Hur det sen går för landet står skrivet i stjärnorna. Detta kommer självklart att starkt påverka kringliggande länder som Israel, Libanon och Turkiet.
• I Saudiarabien blir kung Abdullah bara allt äldre (han fyller 88 i år) och kan trilla av pinn när som helst. Blir det några förändringar i landets politik efter hans frånfälle?
• Iran är försvagat av sanktionerna och där kan regimen behöva hantera folkligt missnöje. Israel hotar förstås fortfarande med att bomba deras kärnanläggningar, men jag gissar att det fortfarande bara stannar vid ett tomt hot. USA lär inte ge sig in i något krig mot Iran.

Ni mina kära läsare får gärna fylla på med sånt som ni tycker att jag glömt bort.Det är alltid svårt att göra förutsägelser om vad som kommer att hända, men de punkter jag har radat upp ger en "karta" att utgå ifrån för att bedöma årets händelser. Försöker man att göra alltför exakta förutsägelser har man ofta lika stor chans att pricka rätt som en chimpans som kastar pil.

Gott nytt år allihopa!

Regeringsbytenas tid

Denna vecka blev det klart att pajasen Berlusconi äntligen tänker lämna posten som Italiens premiärminister. En politisk katastrof har han varit, men en mer färgstark premiärminister har väl världen sällan skådat. Inte bara ägnar han sig åt skandalomsusade kvinnoaffärer, han är också en underhållare som inte sjunger helt illa, även om det inte är min musikstil. Dessutom är han en skojare som hela tiden kommit med mer eller mindre dåliga vitsar och ofta smaklösa skämt. Förutom dessa sidor är han inblandad i olika brottsmål med bland annat misstankar om ekonomisk brottslighet.

Italienarna är försiktigt optimistiska, men de italienska vänner jag talat med vågar inte riktigt tro på hans avgång förrän den är ett faktum - han har lyckats klara sig igenom de mest osannolika skandaler förr och ändå vara kvar på toppen. Nu har han dock blivit en belastning för landet och till och med koalitionskollegan Bossi har vänt honom ryggen.

Berlusconi säger att han kommer att avgå så fort som krisbudgetpaketet antagits av parlamentet, vilket innebär innan denna månads slut. Vem som tar över är ännu en öppen fråga, men före detta EU-kommissionären Mario Monti har nämnts som tänkbar. Sen väntar troligen nyval i februari.

Ryanair passar på att skoja på Berlusconis bekostnad - på den italienska hemsidan finns följande.

Käre Silvio - ännu ett tillfälle att fly med Ryanair - enkel resa från €9,99

Även om den osäkerhet som ett regeringsskifte medför inte precis är vad Italien behöver när statsfinanserna är dåliga, så är det nog positivt för landet att byta till en vettigare regering. Statsskulden ligger på 118 procent av BNP och man har fortfarande underskott i statsbudgeten, samtidigt som ekonomin länge legat nära nolltillväxt.

Osäkerheten har idag drivit upp räntan på tioåriga italienska statsobligationer över smärtgränsen 7 procent. Om den inte sjunker väldigt snart så har även Italien hamnat i dödsspiral vad gäller statsskuldsräntorna och måste isåfall be om räddningspaket, vilket är katastrofalt för eurozonen och europeiska banker.

Att Italiens ekonomi (utanför statsfinanserna) plötsligt skulle lyfta känns oerhört osannolikt, med tanke på alla de problem jag beskrev i juli då jag skrev om pressade italienare. Här finns snarare en överhängande risk att saker försämras rejält.

Våra korkade svenska AP-fonder innehar 8 miljarder i italienska statsobligationer som man nu kan räkna med kommer att sjunka rejält i värde. Tittar man på de stora AP-fondernas innehav ser man att det inte har lagts ner någon större tankemöda vid investeringarna. Vad gäller aktier har man helt enkelt tagit en lista över världens största företag och köpt aktier i dem i princip efter deras storlek. Sedan har man kompletterat med obligationer. Statsobligationer från OECD-länder har ju traditionellt ansetts vara riskfria, så man har köpt på sig sådana i förhållande till de olika obligationsmarknadernas storlek.

Nu ifrågasätts dock "sanningen" om statsobligationernas riskfrihet. Statsskulderna har hela tiden kunnat rullas vidare genom att man gett ut nya obligationer när de gamla förfallit, och så länge staterna kunnat betala räntan har allt varit frid och fröjd. Så länge ekonomin har växt och skatteintäkterna med den har man också kunnat öka på statsskulden. Men när statsskulden blir för stor eller ekonomin stagnerar, eller ännu värre båda samtidigt som i krisen sedan 2008, så börjar investerarna tveka över vissa länders betalningsförmåga. Då blir det en ond cirkel som ganska snabbt driver de överskuldsatta staterna ner i papperskorgen och inga räddningspaket i världen kan förhindra det, utan skjuter bara upp det oundvikliga. Eftersom eurozonens länder avsagt sig makten över sin egen valuta kan de inte klara sig ur krisen genom att låta valutan falla i värde. Dessutom fångas även mer livskraftiga euroekonomier som Tyskland i ett ömsesidigt dödligt famntag med krisländerna. Vi får se hur länge tyskarna härdar ut innan de kastar sig loss.

Från Grekland fick vi i veckan veta att premiärminister Giorgos Papandreou avgår efter två kaotiska år vid makten. F.d. ECB-vicechefen Lukas Papademos nämndes som tänkbar ny premiärminister för något slags samlingsregering, men nu blir det kanske istället parlamentets talman Filippos Petsalnikos som får leda en övergångsregering innan det blir nyval i början av nästa år, även om beskedet dröjer. Frågan är hur långt ner i träsket som landet hinner att sjunka innan nyvalet.

Det är inga avundsvärda lägen som de nya regeringarna i Italien och Grekland kommer att få överta och frågan är hur långlivade de blir. Folkets missnöje över spruckna förhoppningar kommer att jäsa under tiden. Vi lär få se fler regeringar i EU falla framöver - även i de "räddande" länderna som Tyskland kommer politikerna säkerligen att få känna av folkets vrede.

Det är alltid uppfriskande att dra sig till minnes vad som sades av nyckelpersoner för något år sedan. I januari 2010 lät det t.ex. så här.

Jürgen Stark, ledamot av ECB:s direktion, säger att IMF-stöd inte kan bli aktuellt. "Det skulle betyda att länderna utanför euroområdet kan bestämma vilken politik som skulle föras inne i euroområdet". Han påpekar också att enligt EU:s Maastricht-fördrag får inte ett enskilt medlemsland motta finansiellt stöd från ett annat. Jean-Claude Juncker, ordförande i Eurogruppen, ser inte heller någon risk för grekisk statsbankrutt eller uthopp från eurosamarbetet. EU-kommissionären för valuta- och ekonomifrågor Joaquin Almunia säger i en intervju för Bloomberg bland annat att "Greece will not default. In the euro area, default does not exist. There is no bailout problems.".

IMF-stöd har det blivit. Finansiellt stöd mellan EU-länder likaså, även om man har kanaliserat det via en räddningsfond och därmed kringgått eller tänjt på reglerna. Grekland ställer in betalningen på delar av statsskulden, även om det är frivilligt (med hagelbössa i nacken) från bankernas sida. There is definitely a bailout problem, and it's growing bigger and bigger.

Den europeiska statsskuldskrisen har för övrigt hanterats helt fel från början. Nu har man hällt ner en massa pengar i Greklands svarta hål (och även i Irland och Portugal), men till ingen nytta. Istället skulle man redan från början ha låtit Grekland göra statsbankrutt och istället använt pengarna till att staga upp de banker som drabbades. När även Italien behöver ett räddningspaket är det kört, för då räcker inte pengarna till. Det finns då inte heller lika mycket pengar tillgängliga för att rädda banker som det skulle ha funnits om man inte slängt dem till grekiska staten. Krisens effekter blir därmed betydligt värre än vad de annars skulle ha blivit.

Frågan på sikt är förstås hur länge och i vilken form eurosamarbetet och i förlängningen EU kommer att kunna hålla ihop. De politiska förutsättningar som gällde för några år sedan har helt välts över ända. Vi kommer inte att se en utveckling av EU i linje med de planer som då drogs upp, utan det blir något helt annat. Skräckslagna makthavare ser sina drömmar gå i kras och tar till den ena panikåtgärden efter den andra, varav flera bara förvärrar läget. Jag gissar att det slutar med att eurosamarbetet havererar och att minst ett land lämnar EU helt. Det kommer att bli oerhört kaotiskt, men vi ska vara tacksamma att Sverige åtminstone inte är med i eurosamarbetet - det kommer att bli nog så svårt bara att vara EU-medlem när hela unionens politiska grundvalar vacklar.

Så länge ekonomin gick bra fram till 2008 fungerade EU-samarbetet fint och EU:s nomenklatura såg framför sig en ny guldålder för Europa. Finanskrisen exponerade dock alla de inbyggda svagheterna och förstärkte dem.

Som jag skrev i juli om den kommande finanskraschen kommer vi på grund av krisen att få en fruktsam grogrund för missnöjespartier av olika slag - populister, separatister, nationalister. Dessa är redan starka i flera europeiska länder - EU-skeptiska och invandringsfientliga Partij voor de Vrijheid (PVV) är Nederländernas tredje största parti, i Italien finns separatistiska och främlingsfientliga Lega Nord samt nyfascisterna Alleanza Nazionale, i Belgien finns separatistiska och invandringsfientliga Vlaams Belang, på Irland nationalistiska vänsterpartiet Sinn Féin, o.s.v. De kommer troligen att stärkas av krisen och då dessa partier ofta är EU-motståndare kommer det att ytterligare försvåra den politiska situationen i EU, utöver de spänningar som orsakas av ekonomiska frågor.

EU har också en stor budget finansierad av medlemsländernas avgfiter och denna centralbyråkrati kommer att drabbas hårt när flera länder gör statsbankrutt. Det är egentligen helt galet att EU-länder med stora budgetunderskott samtidigt ska betala stora avgifter till EU. Dessutom lär den ekonomiska krisen minska skatteinkomsterna. Det kommer säkert förr eller senare att komma krav på att minska dessa avgifter istället för att dra ner på sånt som folket känner behov av. Då EU:s centralbyråkrati och olika former av stödfonder är centrala för unionens nuvarande funktion är risken överhängande att samarbetet bryter samman.

Nej, jag har svårt att se någon framtid för EU-samarbetet i nuvarande form.

Tillägg: Läs även vad bloggrannarna Musik @ Centrifugen och Cornucopia skriver idag om krisen.

Dags att byta bank?

Jag läser att igår var "Bank Transfer Day" i USA. Det är en rörelse som uppmanar folk att flytta sina bankaffärer från de stora kommersiella bankerna till lokala icke-vinstdrivande Credit Unions (ungefär som sparbanker).

Det hela började efter att Bank of America ville ta ut en avgift på 5 dollar på betalkort. Folk skulle alltså behöva betala för att komma åt sina pengar. BoA har sedermera dragit tillbaka förslaget efter den proteststorm som blev, men trots det är folk arga på storbankerna och en driftig tjej drog alltså igång detta med Bank Transfer Day. Nu verkar inte folk ha lämnat storbankerna i stora skaror just igår, men Credit Union National Association sade i torsdags att sedan BoA meddelade om sin avgift på betalkort har Credit Unions fått 650 000 nya medlemmar, mot 80 000 en vanlig månad, samt dessutom 5,4 miljarder dollar i insättningar.

Nu har ju USA över 300 miljoner invånare, så 650 000 som lämnar storbankerna är säkert ingen katastrof för dem, men det är ändå förvånansvärt många.

Svenska JAK medlemsbank försöker haka på med att utlysa Bankbytardagen Sverige, men eftersom inga stora media nappat på det så lär det inte märkas särskilt mycket. Jag skrev förresten förra året om banker utan vinstintresse.

Här i Sverige har det ju stormat rejält kring Nordea i veckan efter nyheten om VD Christian Clausens snuskigt stora förmåner i form av t.ex. en lägenhet på 250 kvadratmeter. Både kunder och anställda är ilskna. Att Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos går ut och försvarar det hela och säger att han gärna ger VD:n mer pengar gör knappast saken bättre. Det visar bara hur bankernas nomenklatura lever i sin egen värld, väl avskild från vanligt folk. Till råga på allt så har Nordea ett absurt högt avkastningskrav på 15 procent!

Även jag är ilsken, eftersom jag är Nordeakund genom att ha ett plusgirokonto, som jag behöver för min firma. Jag letade efter alternativ, men bankgiro verkar kosta minst 250 kronor per år mot 144 för plusgiro. Jag minimerar dock mitt gynnande av Nordea genom att hålla minimalt med pengar stående på plusgirokontot, som ju förresten inte heller ger någon ränta.

Som privatkund kan det verkligen vara värt besväret att kolla upp vad man betalar för sina banktjänster och eventuellt byta bank. Jag antar i listan nedan att man behöver ha ett betalkort och möjlighet till internetbetalning för räkningar. Var också på din vakt - avgifterna ändras ständigt.

• Swedbank tar visserligen inte ut någon avgift för privatkonto, men betalkort till kontot kostar 195-250 kronor per år och internetbetalning 155 kronor per år. Det är alltså svårt att komma undan billigare än 350 kronor per år i avgift.
• Nordea tar ut 144 kronor per år för betalningar och 288 kronor per år för betalkort, så där måste man alltså göda banken med 432 kronor per år i avgifter.
• SEB tar ut 120 kronor per år för internetbetalningar och 180-250 kronor per år för betalkort, alltså totalt minst 300 kronor per år i avgift.
• Handelsbanken tar ut 195-250 kronor i avgift på betalkort, men har också något som kallas "frikort", som är utan avgift men bara kan användas i Handelsbankens bankomater. Handelsbanken ser inte ut att ta ut någon avgift för internetbetalningar.
• Danske Bank har kontotypen Danske Direkt där man får både betalkort (MasterCard) och tillgång till internetbetalning utan avgift. 0 kronor per år, alltså. Men akta så du inte råkar välja kontotypen Danske Plus, där du göder banken med 540 kronor per år utan att få någon oumbärlig extra nytta för pengarna.
• Även Skandiabanken har konto utan avgifter för kort och internetbetalningar. Totalt 0 kronor per år.
• Hos Länsförsäkringar bank kostar kortet 225 kronor per år, men internetbetalning är gratis.

Nu orkar jag inte gå igenom alla svenska banker, men listan ovan visar att kostnaden för bastjänsterna bankkonto, betalkort och internetbetalning varierar såpass mycket som mellan 0 och 432 kronor per år. Värt att kolla, alltså! De bästa jag hittat är Danske Bank och Skandiabanken, som är gratis. Vill man sen ha sitt sparkapital någonstans ska man titta på räntan istället, men det är ett kapitel för sig. Här handlar det bara om konto för lön och betalningar.

Vet någon av läsarna om det finns någon mer bank som inte har avgift för betalkort och internetbetalning?

Tillägg 2014-01-15: Notera att detta skrevs i november 2011 och flera förändringar har skett av villkoren hos svenska banker. Kolla hur det ser ut just nu innan du byter bank!

Missnöjet jäser på Irland

Under tiden som Belgien och Grekland är i strålkastarljuset händer det saker i andra BIGPIS-länder också.

En av dagens största nyheter på Irland är att Sinn Féin enligt senaste opinionsundersökningen är republikens näst största parti. Med 18% av partisympatierna är det deras högsta siffra på åtminstone 30 år. Sitt främsta stöd har de bland män och låginkomsttagare.

Fianna Fáil styrde republiken Irland 1997-2011, men försvann från makten i valet tidigare i år, då Fine Gael tog över i koalition med Labour Party. Fine Gael är fortfarande det mest populära partiet med 35%, men koalitionspartnern Labour Party får bara 17% och är därmed omkörda av Sinn Féin. Fianna Fáil har fallit till 16%, efter att ha lett Irland genom finanskrisen och gjort dundermisstaget som försatte republiken i dess nuvarande risiga situation då de stödde bankerna fullt ut.

Sinn Féin fokuserar på arbetslöshet och de fattigas situation och det är troligen det som gör att de får så starkt stöd nu, då många irländare säkert hunnit bli missnöjda när de upplever att det inte händer särskilt mycket med den nya regeringen, som ju är bakbunden av den jättelika statsskuld som den förra regeringen lämnade över.

Sinn Féin är ett nationalistiskt parti på politikens vänsterflank, som är känt för sina tidigare(?) kopplingar till IRA. Precis som jag har gissat tidigare gynnar krisen nationalistiska partier av alla färger - röda, blå eller bruna. Partier som förespråkar en rättvis fördelning av krympande ekonomiska medel torde också bli vinnare. Sinn Féin kan därmed dra en riktig vinstlott då de uppfyller båda dessa kriterier.

Idag kan man också läsa att Irlands regering ska stötta upp credit unions (lokala medlemsbanker) med en miljard euro, då många av dem har stora problem med låntagare som ligger efter med betalningarna, vilket kan leda till att lånen måste skrivas ner. Detta hänger ihop med den höga arbetslösheten. Nu är denna miljard förstås småpotatis jämfört med de enorma summor som irländska staten pumpat in i sina stora banker.