Valutalekar, skuldberg och oljepris

Jag frågade mig i måndags om det var dags för Japans centralbank (BOJ) att åter gripa in när effekten av valutainterventionen 15 september nu klingat av. Denna gång gick BOJ inte in med en i längden verkningslös valutaintervention, utan bestämde sig istället för att fortsätta valutasänkarleken genom att sänka styrräntan från nära noll till jättenära noll. Vi väntar med spänning på den första centralbank som bestämmer sig för att ta det slutgiltiga steget och sänka sin styrränta till negativ, vilket skulle tillföra en helt ny dimension till valutalekarna. BOJ beslöt också att de ska köpa upp motsvarande 60 miljarder dollar i olika obligationer, både statsobligationer och andra typer av japanska obligationer. Allt för att driva ner de japanska marknadsräntorna och därmed (som de hoppas) göra yenen mindre attraktiv. Nu har det ju inte lyckats så bra hittills, utan yenen har fortsatt att stärkas mot dollarn, till nu senast 82,31 JPY/USD, alltså starkare än när BOJ gjorde sin valutaintervention i mitten a september.

Under tiden i Europa ger sig Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker in i valutalekens retorikavdelning genom att klaga på Kinas lågt värderade valuta. "Juncker anser att Kina måste se till att yuanen lyfter på bred front mot andra valutor." Mycket skitsnack blir det, men snack är åtminstone bättre än den strafflag som USA försöker införa mot Kina. Men som jag skrev i måndags har ju Kina de facto släppt yuanen mot dollarn i juni, fast vissa amerikanska kommentatorer verkar ha missat det (eller väljer att ignorera det). Vad gäller yuanen mot euron kanske det förtjänar att påpeka för herr Juncker att euron har svajat fram och tillbaks rätt kraftigt mot yuanen de senaste åren, vilket är svårt för kineserna att göra särskilt mycket åt, då det snarast beror på marknadens åsikter om europeiska statsskulder. Från 11,10 CNY/EUR i april 2008 till 8,54 CNY/EUR i november 2008. Sen försvagades yuanen igen till 10,31 CNY/EUR i november 2009, för att sedan åter förstärkas till 8,18 CNY/EUR i slutet av maj i år. I måndags låg på 9,16 CNY/EUR, vilket alltså fortfarande är en betydligt starkare yuan än i april 2008. Vidare bör monsieur Juncker kanske fundera på om det finns särskilt många EU-medborgare som är villiga att ta de lågbetalda industrijobb som outsourcats till Kina.

Även världsbankschefen Robert Zoellick kvalar idag in i retorikavdelningen av valutalekarna, när han börjar yra om att "utvecklingsländer borde överväga sätt att begränsa kapitalflöden in i länderna". Detta inför det IMF-möte (Internationella valutafonden) som ska hållas i helgen.

Jag tycker att valutarörelserna de senaste åren varit tillräckligt starka och svårberäkneliga som det är utan att Kina skulle "tvingas" förstärka sin valuta. Men man kan ju alltid fundera på vad som skulle hända om Kina bestämmer sig för att följa USA:s rekommendationer och revalvera sin yuan, exempelvis med 10 procent över en natt. Det skulle såklart leda till ett fruktansvärt kaos i världsekonomin. WalMart och andra amerikanska importörer skulle drabbas hårt, kinesiska fabrikanter skulle slås ut, banker som står som motpart för amerikanska importbolags valutasäkringar skulle riskera undergång, och så vidare. Så till USA:s kongress kan jag bara säga "Be careful what you wish for!"

Men amerikanska politiker har tydligen ett behov av att visa att de gör något. I måndags skrev jag "Amerikanerna håller här bara på med ett skådespel för... ja för vem?" Jag frågar mig för vem de egentligen spelar upp detta skådespel med strafflag mot Kina. Sitt eget folk? Kinas ledare? Det internationella samfundet? Investerare och spekulanter?

Även den amerikanska centralbanken Federal Reserve kände uppenbarligen ett starkt behov av att göra något. Därför började de i början av september att köpa amerikanska statsobligationer för att sänka dollarn. Detta genom så kallade POMO, som Cornucopia beskrev häromdagen. Det rör sig om en så kallad kvantitativ lättnad (engelska quantitative easing eller QE). Om det är bra eller inte bryr sig inte Fed med chefen Ben Bernanke om, bara de får göra något. För det blir väl tråkigt att bara sitta och titta på och inte göra något.

Ingen mindre än Joseph Stiglitz (som för några år sedan fick Riksbankens ekonomipris till stackars Alfred Nobels minne) varnade i förrgår för att Feds QE inte ger något positivt till USA:s ekonomi, utan mest skapar kaos i resten av världen. (Tack till Musik @ Centrifugen för tipset.)

"The irony is that the Fed is creating all this liquidity with the hope that it will revive the American economy," Stiglitz said. "It's doing nothing for the American economy, but it's causing chaos over the rest of the world. It's a very strange policy that they are pursuing."

En rolig bieffekt av Feds obligationsköp är att de nu troligen blivit världens näst största innehavare av amerikanska statsobligationer med 821,1 miljarder dollar, då de gick om Japan. Kvar som största innehavare är fortfarande Kina, som i juli ägde 846,7 miljarder dollar i amerikanska statsobligationer.

Samtidigt fortsätter de amerikanska statsobligationerna att signalera låg inflation - räntorna är kvar på ungefär samma nivåer som i början av september.

Men en viss (om än måttlig) inflation signaleras dock av att ränteskillnaden mellan s.k. TIPS (inflationsskyddade amerikanska statsobligationer) och vanliga statsobligationer ökat sedan början av september. Vi är dock fortfarande en bra bit från nivåerna från i våras.

En absurd företeelse i sammanhanget är att räntan på femåriga TIPS blev negativ i förra veckan och nu sjunkit till -0,29% igår. Investerarna betalar alltså amerikanska staten ränta för att de inflationsskyddat ska ta hand om deras pengar! Sjuåriga TIPS låg igår på 0,04% och tioåriga på 0,52% och är alltså också på god väg mot negativ ränta.

Men den sammantagna bilden pekar alltså på att marknaden inte tror på att Bernanke och Federal Reserve kommer att lyckas orsaka någon större inflation med sina åtgärder. Och framförallt ingen hyperinflation. För isåfall borde investerarna ha sålt av amerikanska statsobligationer i stor skala och därmed drivit upp räntorna.

För det är kraftfulla deflationskrafter som Bernanke måste slåss emot. Det diagram jag för halvtannat år sedan presenterade i "Den globala kreditbubblan" över totala skulder i USA ser numera ut så här på slutet.

För även om USA:s statsskuld ökar, så minskar de amerikanska hushållens skulder snabbare.

Som synes är det den största minskningen av hushållens skulder så långt bak som Economagic har data, alltså sedan 1969. Och minskningen drivs inte särskilt av att hushållen amorterar av på sina lån, utan främst av att bankerna tvingas skriva ner dåliga lån.

För ni minns väl att pengar i dagens samhälle skapas genom lån? Och färre pengar är just vad deflation egentligen handlar om.

Fast guldet (nedan) och dollarkursen (ovan mot svenska kronor) verkar säga något annat om inflationen.

Bloggrannen Cornucopia ser en köpsignal för guld i svenska kronor. Många rika investerare verkar ta det säkra före det osäkra och sätter en hel del pengar i guld. Ännu starkare har silvret gått, då det idag presterar årshögsta i kronor räknat och passerar 5 kronor per gram.

Den europeiska skuldkrisen verkar dock för tillfället vara förpassad till en undanskymd plats, trots de fortfarande gigantiska budgetunderskotten. Euron återtar snabbt förlorad mark mot dollarn, se nedan.

De senaste dagarna har euron också stärkts något mot svenska kronan, även om det är försumbart jämfört med den stora euroförsvagning som skett sedan årsskiftet.

Så hur blir det då med deflationen som jag talat om? Jo, en viktig faktor finns kvar, nämligen oljepriset. När dollarn försvagas ökar ju också oljepriset räknat i dollar, precis som andra råvaror. Och oljepriset i dollar räknat har verkligen stuckit iväg den senaste tiden.

För USA:s ekonomi gör det en stor skillnad om oljepriset är runt 70 dollar per fat (som i slutet av maj i år) eller som nu drygt 85 dollar per fat. USA förbrukade 2009 6,85 miljarder fat olja och importerade 4,27 miljarder av dessa. Det lär bli ungefär lika mycket i år. Vid ett oljepris på 70 dollar per fat utgjorde råoljan 3,4% av BNP och oljeimporten 2,1% av BNP. Vid 85 dollar per fat utgör råoljan 4,1% av BNP och oljeimporten 2,5% av BNP. Då börjar det svida.

Skulle Bernankes Federal Reserve lyckas sänka dollarn med ytterligare säg 7 procent, vilket skulle motsvara vad som återstår till den kurs mot euron som rådde i början av december 2009, och oljan förstärkas i motsvarande mån, så skulle oljepriset hamna runt 91 dollar per fat. Råoljan skulle då för USA utgöra 4,4% av BNP och oljeimporten 2,7% av BNP. Frågan är hur långt Federal Reserve vågar driva sin dollarförsvagning. När knäcker de USA:s ekonomi med ett högt oljepris?

Så jag ser fortfarande ingen större inflation i min kikare, och framförallt ingen hyperinflation som läget är nu. Hyperinflationens tid kommer nog till slut, men det stadiet ligger som jag ser det flera år framåt i tiden.

För att övergå till Storbritannien så meddelade Bank of England (BOE) idag att de inte oväntat håller räntan oförändrad på 0,5% och fortsätter med sina stödköp av obligationer med samma slutsumma på 200 miljarder pund som förut. QE där också. Men vem vinner där - inflation eller deflation?

Den brittiska ekonomin väntas bromsa in märkbart under de kommande kvartalen, dels till följd av minskad efterfrågan på brittisk export, men även på grund av regeringens åtstramningspaket enligt vilket statens utgifter ska dras ned med omkring 25 procent på 4-5 år.

Samtidigt är inflationen i Storbritannien på 3,1 procent väsentligt högre än i andra stora ekonomier, vilket begränsar BOE:s utrymme att stimulera ekonomin. Detta beror dels på ett svagt brittiskt pund och ökat skattetryck till följd av åtstramningsåtgärder.

Bromsande ekonomi ger deflation, men svagare pund kan ge importerad inflation. Jag är hursomhelst glad att jag inte bor där!

Även Europeiska centralbanken (ECB) lät idag sin styrränta ligga kvar på 1%. ECB ägnar sig också åt stödköp av obligationer från PIGS-länderna (Portugal, Irland, Grekland, Spanien). De ger också billiga lån till banker i eurozonen för den nätta summan av drygt 500 miljarder euro. Kryckor för ekonomin.

Nu tror jag inte att jag orkar skriva mer den här veckan, utan ni får sitta och meditera ett par dagar över den här långa exposén över det nuvarande världsekonomiska läget.

[Andra bloggar om usa, inflation, deflation, japan, dollar, yen, euro, federal reserve, kina, kreditbubbla, guld, silver, storbritannien]