Kan bostadspriser mjuklanda?

En läsare skrev och tyckte att han inte kunde hitta något exempel på att bostadspriser kan mjuklanda efter en kraftig uppgång/bubbla. Detta är ett spännande ämne och jag tänkte rota lite i det. Särskilt aktuellt är det ju med avseende på de svenska bostadspriserna, där många verkar hoppas på en mjuklandning, där priserna rör sig i sidled framöver istället för att bryta neråt. Exempelvis anser före detta medlemmen i Riksbankens direktion Lars E O Svensson, numera Ekonomistas flitigaste skribent, att de svenska bostadspriserna gjort ett skifte till en högre nivå.

För att undersöka det hela använder jag The Economists interaktiva bostadsprisindex, där man kan jämföra bostadspriser i en mängd länder, både nominellt, realt, i förhållande till medelinkomst och i förhållande till hyror. Tesen som ska undersökas är alltså om bostadspriser kan mjuklanda efter en kraftig uppgång - kan vi hitta något exempel som motsäger vår tes?

Vi börjar med de mest extrema bostadsbubblorna (i reala priser, alltså bostadspriser i förhållande till konsumentprisindex): Irland, Spanien och Nederländerna. USA är med som jämförelse.

Här har vi extrema uppgångar följda av kraftiga nedgångar. Det ska påpekas att Irlands och Spaniens bostadspriser utvecklats mindre extremt på uppsidan när man ser på dem i förhållande till lönerna, men mönstret är ändå detsamma - kraftiga prisuppgångar följs av kraftiga prisnedgångar.

Mindre extrema är länderna i nästa diagram: Danmark, Italien och Japan. Japan kan i och för sig anses extremt genom nedgångens längd - hittills över 20 år av fallande reala bostadspriser.

Italiens bostadspriser har realt hittills fallit med 20 procent sedan toppen och visar inga som helst tecken på förnyad vändning uppåt. Övriga länder har fallit mer. Hittills inget som motsäger vår tes, alltså.

Lite knivigare blir det med nästa omgång länder: Australien, Storbritannien, Frankrike och Nya Zeeland.

Hur lång i tid ska en "platåfas" för priserna vara och hur stor får dess volatilitet vara för att den ska räknas som mjuklandning? Dessutom har vi inte sett slutfacit för bostadspriserna i länderna i detta diagram. Hursomhelst anser jag att volatiliteten bör hålla sig såpass måttlig att vi inte ser några prisfall större än 10 procent för att jag ska kalla det för mjuklandning.

Reala bostadspriser i Australien föll 9 procent från andra kvartalet 2010 till tredje kvartalet 2012 och därefter har de åter stigit. Tre år tycker jag dock är alltför kort tid för att kvalificera som mjuklandning.

Frankrike är isåfall ett bättre exempel på mjuklandning för bostadspriserna - de reala bostadspriserna har som mest svängt 10 procent sedan sista kvartalet 2005 - åtta år är kanske en mjuklandning? Eller ska man räkna från pristoppen sista kvartalet 2007? Isåfall är det sex år - kanske ändå en mjuklandning. Men med tanke på hur det ser ut för Frankrikes ekonomi har vi troligen inte sett slutet på sagan om Frankrikes bostadspriser. De mer än fördubblades realt från 1997 till 2007. Kan de hålla sig kvar på nuvarande höga nivå? Frankrike är dock än så länge ett exempel som eventuellt motsäger tesen om att bostadspriser inte kan mjuklanda efter en kraftig uppgång, åtminstone om man anser att åtta (eller sex) år räcker för en mjuklandning.

I Storbritannien föll bostadspriserna realt med omkring 15 procent 2007-2009, vilket jag anser är för mycket för att kvala in som mjuklandning. Detsamma gäller Nya Zeeland. För båda dessa ser det snarare ut som en upprekyl enligt den klassiska modellen av en sprucken bubbla, innan förnyad nedgång vidtar.

Slutligen ser vi på prisutvecklingen för tre länder som inte drabbats av spruckna bostadsbubblor de senaste åren: Kanada, Sverige och Schweiz.

Kanada ser ut att ha gjort en "pyspunka" på bostadsmarknaden 1989-1998. Det kan alltså också vara möjligt, men jag hittar alltså bara ett exempel bland de länder jag sett på. I gengäld har Kanada därefter haft en av de kraftigaste reala prisuppgångarna för bostäder av alla OECD-länder.

Schweiz uppvisar med prisnedgången under 1990-talet ännu ett exempel på hur det brukar se ut - ingen mjuklandning. Detsamma gäller Sveriges prisnedgång under 1990-talet.

Om man vill kan man se det (som Lars E O Svensson gör) som att Sverige också har nått ett slags platåfas för bostadspriserna från 2007 fram till nu, med svängningar mindre än 10 procent. Sex år skulle, liksom för Frankrike, kunna karakteriseras som mjuklandning. Då glömmer man emellertid en viktig sak - The Economists diagram visar småhuspriserna, som hämtats från SCB - den enklaste statistikkällan. Den största svenska bostadsbubblan finns i bostadsrättspriserna (denna statistik är inte lika lätt tillgänglig), som bloggrannen Cornucopia så passande just har ritat upp i ett diagram för hela tidsperioden 1970-2013. Sedan 1984 har reala bostadsrättspriser stigit med 882 procent! Och bostadsrättspriserna har inte gått in i någon platåfas sedan 2007 som småhuspriserna har gjort, utan har hela tiden fortsatt att stiga med endast smärre korrektioner nedåt. Se nu på Cornucopias diagram och säg sen om det inte är en bubbla!

Betänk även att en stor del av dessa uppblåsta bostadsrättspriser återfinns på våra svenska bankers balansräkningar som bolån. Samt vice versa att en stor del av våra svenska bankers balansräkningar på tillgångssidan består av bolån baserade på uppblåsta bostadsrättspriser.

Bostadsrättspriserna föll i Sverige realt med 41 procent under de sju åren 1989-1996 - den kända 90-talskrisen. Nominellt gick priserna bara ner 24 procent 1990-1996. Under 1990-talskrisen sjönk bostadsrättspriserna i Stockholms innerstad med omkring 45 procent nominellt. Sverige hade kraftig generell prisinflation under dessa år och det var till stor del den som åt upp de reala priserna. När den nuvarande bostadsrättsbubblan spricker lär vi inte ha hög inflation, utan snarare låg inflation eller deflation, om man jämför med hur det sett ut i andra länder vars bostadsbubblor spruckit det senaste årtiondet, så även de nominella bostadsrättspriserna lär sjunka rejält.

För att återgå till grundfrågan om tesen att bostadspriser inte kan mjuklanda efter en kraftig uppgång, så anser jag att man kan svara att det möjligen kan hända (motexemplet är isåfall Frankrike), men att det ser ut att vara osannolikt. Det beror dock på hur man definierar en mjuklandning. Vi ser även av exemplet Kanada (och kanske även Japan) att en pyspunka kan vara möjlig, men det verkar inte vara särskilt vanligt förekommande. Jag anser alltså att vi med största sannolikhet inte får någon mjuklandning för svenska bostadspriser, särskilt med tanke på bostadsrättsbubblans proportioner.

EU-banker igen...

Ingen trodde väl att EU:s skuldkris skulle vara överblåst och mycket riktigt har oron för EU och dess banker återvänt de senaste dagarna.

Det började egentligen för drygt en vecka sedan när det uppdagades att världens äldsta bank, italienska Monte dei Paschi di Siena (MPS), gjort derivatförluster på 720 miljoner euro och tillsammans med tidigare förluster tvingades MPS att begära (och få) statliga lån på 3,9 miljarder euro. MPS anklagas dessutom för oklarheter runt köpet av konkurrenten Antonveneta 2007. En utredning pågår om eventuella mutor i samband med köpet och derivataffärerna. Detta drabbar också chefen för Europeiska centralbanken (ECB) Mario Draghi, som var chef för Italiens centralbank vid tiden för MPS tveksamma affärer och nu anklagas för slapphänthet.

Skandalen kan också komma att smitta av sig på fler italienska banker, då deras derivataffärer synas. Milanobörsen föll idag 4,5 procent, ledd av banksektorn. Räntorna på italienska statsobligationer har börjat stiga igen, och även stiga mot de tyska. Sedan i onsdags har spreaden mellan italienska och tyska tioåriga statsobligationer ökat med 0,4 procentenheter.

Det är parlamentsval i Italien om tre veckor och före detta premiärministern Berlusconi försöker att bättra på sina opinionssiffror genom att klaga på nuvarande premiärministern Mario Montis hantering av MPS-affären.

Orosmoln kommer också från Spanien, där arbetslösheten ökat till 26 procent. Madridbörsen föll med 3,8 procent och även räntorna på spanska statsobligationer steg.

Spanien har också en egen skandal, där svarta extralöner (eventuellt mutor) betalats ut till nuvarande regeringspartiet PP:s ledarskikt, bland annat premiärminister Rajoy.

I Grekland är det återigen strejker som står på agendan. De sjöfartsanställda har gått ut i strejk i torsdags och även förlängt den, vilket gör att de grekiska öarna kommer att vara avskurna från varutransporter i sex dygn. Hyllorna gapar tydligen tomma i många butiker. Generalstrejk är utlyst till 20 februari. Situationen blir alltmer desperat och extremister drar nytta av detta. I lördags höll grekiska nazistpartiet Gyllene gryning sin största manifestation hittills i Aten med omkring 5000 deltagare. Det är bara en tidsfråga innan landet imploderar.

Nu kommer dåliga banknyheter också från ett av de stabila AAA-länderna i eurozonen. Nederländerna förstatligade i fredags landets fjärde största bank SNS Reaal, vilket var den första bankräddningen där sedan 2008, då ABN Amro (landets tredje största bank) förstatligades och ING (största banken), Aegon (största försäkringsbolaget) och SNS Reaal fick kapitalinjektioner. Det senaste äventyret kommer att kosta nederländska staten 2,2 miljarder euro, vilket ökar budgetunderskottet ytterligare över den av EU tillåtna gränsen och därför kommer att kräva mer åtstramningar - politisk dynamit. Dessutom ska SNS Reaal få 1,1 miljarder euro i lån och 5 miljarder i statliga garantier. SNS Reaal har tillgångar på totalt cirka 132 miljarder euro (varav bankdelen 83 miljarder) och är därmed inte ens i närheten så stort som de fyra största nederländska finansföretagen. Förutom bankverksamhet har SNS Reaal också verksamhet som försäkringsbolag. SNS Reaal drabbades av nedgången på den nederländska fastighetsmarknaden, vilket tvingat dem att skriva ner lån.

SNS Reaals förstatligande innebär också att tusentals småsparare drabbas av förluster på sina aktier. Även i Nederländerna faller en skugga på centralbanken, där ett antal representanter kallats till parlamentet för att förklara sig. Nederländske centralbankschefen säger dock att SNS Reaals situation var "unik". Vänta några månader, så får vi se hur unik den var.

P.S. Jag har inte hunnit skriva något på nästan två veckor p.g.a. mycket annat att göra, men nu är jag tillbaks.

Jämnt val i Nederländerna

Nu på onsdag 12 september är det inte bara dags för den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe att avgöra om den permanenta räddningsfonden ESM är förenlig med Tysklands grundlag, utan det är även parlamentsval i Nederländerna. EU-skepsis har präglat valkampanjen och tills helt nyligen såg det ut som om EU-kritiska socialistpartiet SP skulle bli största parti. Den senaste tiden har dock opinionsläget förändrats på grund av att de nederländska socialdemokraternas nye ledare Diederik Samsom gjort en stark insats i valrörelsen. I senaste opinionsundersökningen från i lördags skulle socialdemokraterna få 35 platser (av 150) och högerliberalerna VVD lika många. VVD under Mark Rutte ledde den senaste regeringen i Nederländerna, som sprack i våras efter bara halvtannat år. Koalitionen med kristdemokratiska CDA gick nog bra, men att förlita sig på stöd från Geert Wilders högerpopulistiska, främlingsfientliga och EU-skeptiska PVV gick inte så bra i längden.

Det kan dra ut på tiden med att bilda regering efter valet, eftersom det inte finns någon självklar majoritet. SP får enligt senaste opinionsundersökningen 21 platser och skulle möjligtvis tillsammans med socialdemokraterna och vänsterliberala D66 kunna bilda en "rödlila" regering. Historien förskräcker - efter valet 2010 tog det 125 dagar att bilda regering och så lång väntetid är snarare regel än undantag i Nederländerna. Ännu en osäkerhetsfaktor i politiken är inte precis vad EU och eurozonen behöver.

PVV skulle få 19 platser och för EU-ledarna är det problematiskt att ett av EU:s få kvarvarande "starka" länder (kreditbetyg AAA) skulle få ett parlament där nästan en tredjedel av ledamöterna är starkt EU-kritiska.

Nederländerna var femma på WEF:s nyligen publicerade lista över världens mest konkurrenskraftiga länder, straxt efter fyran Sverige. I år beräknas dock ekonomin krympa med 0,5 procent och tillväxtutsikterna för 2013 är svaga. Det är förstås den allmänna krisen i Europa som påverkar och den slår troligen hårt mot just Nederländerna, som är ett av Europas främsta handelsländer. Summan av import och export för landet var förra året nästan 160 procent av BNP. Tre fjärdedelar av Nederländernas export går till EU-länderna.

Nederländerna har också problem med fallande bostadspriser - de har fallit 15 procent från toppen 2008 och förväntas fall ytterligare de närmaste åren. Detta påverkar landets ekonomi då landets hushåll är de näst mest skuldsatta i EU (efter Danmark). Nederländerna kan alltså inte hoppas på att inhemsk kreditdriven efterfrågan ska uppväga ett exporttapp.

Dessutom har Nederländerna problem med alltför stort underskott i statsfinanserna (nästan 5 procent av BNP 2011) även om statsskulden är på en ganska rimlig nivå runt 65 procent av BNP. Underskottet gör att landet tvingas till åtstramningar för att få ner underskottet under de stadgade 3 procenten. Även EU-kommissionen har krävt detta. I år förväntas budgetunderskottet bli 3,6 procent och nästa år 2,7 procent av BNP. Åtstramningarna kommer också att påverka landets ekonomi negativt.

Nederländerna har bland den lägsta arbetslösheten i EU (5,3 procent i juli), men den lär öka i takt med att ekonomin vacklar. Detta kan i sin tur framöver försvaga stödet för en eventuell EU-vänlig regering och även ge en god grogrund för högerpopulistiska PVV.

Håller EU-kärnan ihop?

I söndags hölls första omgången i årets franska presidentval, och utgången blev att François Hollande (nästan 29% av rösterna) och Nicolas Sarkozy (drygt 27%) går vidare till andra omgången 6 maj. Det ser ut som om Sarkozy behöver ett mirakel för att lyckas vinna över Hollande, så som det ser ut i opinionsundersökningarna. De flesta fransmän kommer i första hand att rösta mot Sarkozy, även om det innebär en röst på socialisternas Hollande.

Marine Le Pen från högernationalistiska Front National fick hela 18% av rösterna. Nästan var femte fransman röstade alltså för ett uttalat främlingsfientligt och EU-kritiskt parti. De flesta av dessa väljare lär inte rösta på EU-vännen Sarkozy.

Vi får se om Le Pens framgångar håller i sig i valet till den franska Nationalförsamlingen i juni. Ett problem för henne är att det franska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar kraftigt missgynnar alla partier utom de största. Skulle de behålla runt 18% av rösterna kan dock Front National eventuellt lyckas få in några mandat.

Den stora frågan efter det franska presidentvalet blir hur EU-samarbetet ska se ut och hålla ihop framöver. Trolige vinnaren Hollande har nyligen sagt att budgetåtstramningarna runt om i Europa håller på att "bringa desperation till folket" och att han kommer att fokusera om ekonomin på tillväxt om han vinner. Därmed tycks Hollande redan vara på kollisionskurs med Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som igår svarade att balanserade budgetar är bästa svaret på skuldkrisen. Hittills har Frankrike och Tyskland genom "Merkozy" gemensamt drivit en linje gentemot PIIGS-länderna, men detta kan alltså förändras rejält efter 6 maj.

För att ytterligare spä på EU:s problem föll den holländska koalitionsregeringen i helgen, då de inte lyckades komma överens om budgetnedskärningar för att få ner underskottet från 4,6% till de stadgade 3%. Det blir troligen nyval i september, men det är svårt att få ihop en majoritetsregering i Nederländerna, då landet har en lågt satt spärr för småpartier. Därmed ser ännu ett av Tysklands stödländer ut att falla ifrån och hamna i en politiskt osäker situation samtidigt som de fortfarande har ett alltför stort underskott i statsfinanserna att hantera. Dessutom riskerar Holland nedgradering av sitt AAA-kreditbetyg.

Idag kom siffror på att Storbritannien åter gått in i recession, vilket blir den första "dubbeldippen" sedan 1970-talet. Inte oväntat att det skulle hända. Därmed kommer Storbritannien att få fullt upp med interna problem och kommer att vara betydligt mindre intresserade att vara med på tyskarnas EU-planer.

Statsskuldsoro igen i EU

Idag publicerade Eurostat 2011 års siffror för underskott i statsfinanserna och statsskuld, så det är dags att uppdatera diagrammen för detta och fundera lite över innebörden i siffrorna. Vi börjar med de största EU-länderna sett till BNP.

Alla länderna börjar uppe till vänster och vandrade 2008-2009 neråt höger (alltså försämring) för att sedan genomgå en viss återhämtning 2010-2011. Notera hur liten återhämtningen varit jämfört med nedgången, med Tyskland som lysande undantag. Tre värstingländer sticker ut: Italien genom sin höga statsskuld, samt Spanien och Storbritannien genom sina stora budgetunderskott. Italien har haft hög statsskuld i många år innan 2007, så det är snarare förvånande att de har klarat sig såpass bra genom skuldkrisen som de har gjort. De och marknaderna är väl helt enkelt vana sedan många år vid deras stora statsskuld. Oron den senaste tiden har framförallt gällt Spanien, men tittar man på dessa siffror ser man att Storbritannien kanske egentligen är den stora elefanten i vardagsrummet. Deras budgetunderskott har legat i klass med Spaniens, men statsskulden är högre i förhållande till BNP. Dessutom är Storbritanniens ekonomi ungefär 60 procent större än Spaniens. Å andra sidan har Spanien en katastrofalt hög arbetslöshet.

Både Storbritannien och Spanien har stora banksektorer, som troligen har stora dolda problem kvar. Storbritanniens banksektor är betydligt större i förhållande till BNP - de tre största bankerna har tillgångar på över 300 procent av BNP. De två största spanska bankerna har bara tillgångar på 160 procent av BNP.

Bara Tyskland av de största EU-länderna klarar något av Maastricht-kraven, då de har ett underskott i statsfinanserna mindre än 3 procent av BNP.

Holland hamnade i fokus i helgen, då det ser ut att bli nyval, sedan förhandlingarna om budgetnedskärningar strandat. De fick också en varning från Fitch i förra veckan att deras kreditbetyg kan komma att sänkas. Den nederländska bostadsbubblan har tydligen spruckit på allvar nu och antalet osålda bostäder har fördubblats sedan 2008. Holland har lägst statsskuld av EU:s största ekonomier, men i gengäld har landet utan konkurrens de högst skuldsatta hushållen i EU. Här är det upplagt för en negativ utveckling.


Så tittar vi på Sverige och några andra länder.

Med undantag av Österrike ser det riktigt bra ut här. Österrike klarade dock att hålla budgetunderskottet inom de stadgade 3 procenten, även om statsskulden är för stor, men inte alarmerande stor.

Estland framstår som EU:s mönsterekonomi nummer ett vad gäller statsfinanserna.
Danmark håller sig fortfarande inom gränserna, men vandrade snabbt neråt höger 2008-2009, med endast en svag återhämtning för statsfinanserna 2010-2011. Här finns skäl att oroa sig för framtiden, särskilt som effekter av den spruckna bostadsbubblan fortfarande finns kvar.
Sverige har hittills klarat sig bra, men det gäller verkligen att nuvarande och framtida finansministrar navigerar rätt när vår bostadsbubbla spricker på allvar. Detsamma gäller i princip Finland. Deras bostadsbubbla är dock mildare än den svenska, men i gengäld är statsfinanserna något sämre.

Så tittar vi på de riktiga problembarnen: BIGPISS-länderna.

Av diagrammet framgår tydligt att Storbritannien verkligen platsar i denna klubb, då deras statsskuld följt en kurva liknande den för Spanien och Portugal.
Irland och Grekland sticker ut som extrema. Irland räddade 2010 banker för rekordstora belopp, men utvecklingen är i alla fall på väg åt någorlunda rätt håll 2011. Dock ännu alldeles för tidigt för att blåsa faran över för Irland. Grekland är som vi alla vet bortom all räddning. De missade dessutom till och med det generöst satta målet för budgetunderskottet med en bra bit.
Både Belgien och Italien har höga statsskulder, men som jag skrivit förut är detta inget nytt utan har varit så långt innan finanskrisen, så det orsakar än så länge ingen panik.

Till sist tar vi en snabb titt på Öst- och Centraleuropa.

Här ser vi för de flesta länder låga statsskulder, även om underskotten kan vara ganska stora. Bulgarien har dock ett underskott inom treprocentsgränsen och Tjeckien har det nästan på -3,1%.
Det ser dock inte ut att vara någon fara för en negativ skuldspiral för något av länderna.
Ungern sticker ut rejält med sin smått fantastiska övergång från ett underskott på -4,2% för 2010 till ett överskott på +4,3% för 2011. Det är så man börjar misstänka att inte allt står rätt till med siffrorna, särskilt med tanke på alla underligheter som Ungerns regering ägnat sig åt. Å andra sidan är det en fortsättning på den återhämtningstrend som landets statsfinanser hade redan förut.

EU-kommissionen underkände idag fem EU-länder (Grekland, Irland, Spanien, Cypern och Nederländerna) för att de hade missat målen för budgetunderskotten. Målen verkar alltså vara väldigt godtyckligt satta. Egentligen är det enligt de sedan länge undangömda Maastricht-kriterierna -3% som gäller, men bara Bulgarien, Ungern, Danmark, Tyskland, Estland, Luxemburg, Malta, Österrike, Finland och Sverige klarade detta för 2011. Egentligen borde alla andra få underkänt.

Det kunde varit värre

Med anledning av att Sverigedemokraterna nu tågar in i Riksdagen påpekade en kommentator att nationalistpartierna är större i våra grannländer. 5,7% av de svenska väljarna har SD lyckats kapa åt sig. SD är därmed fortfarande ett litet riksdagsparti - ungefär som Kristdemokraterna eller Vänsterpartiet.

I Danmark däremot fick främlingsfientliga Dansk Folkeparti 13,8% av rösterna i valet 2007. Norska Fremskrittspartiet får väl anses vara mildare vad gäller främlingsfientligheten, då de lägger mer fokus på andra frågor. Å andra sidan fick de hela 22,9% i senaste valet, men är utfrysta ur det politiska samarbetet. I Holland fick Geert Wilders' nationalistiska Partij voor de Vrijheid (PVV) hela 15,5% av rösterna i årets val.

I grannlandet Finland däremot finns inget lika tydligt främlingsfientligt parti. Där finns bara Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i riksdagsvalet 2007 fick 4,1 % av rösterna. I Storbritannien är British National Party högljudda, men det brittiska valsystemet är som bekant extremt missgynnsamt för småpartier, så BNP fick endast 1.9% av rösterna i årets val och inga parlamentsplatser.

I Italien är Lega Nord starka åtminstone i den norra delen av landet. Av namnet framgår med önskvärd tydlighet att detta parti knappast är något för syditalienare. I senaste valet 2008 fick Lega Nord 8,3% av rösterna, trots att de mest har stöd i norra halvan av landet. I Ungern fick högerextrema och rasistiska Jobbik hela 17% av rösterna i valet i våras.

Så det kunde som sagt ha varit värre här i Sverige. Dessutom är stödet för SD ojämnt fördelat över landet, med Skåne och Blekinge som främsta fästen. SD fick runt 10% av rösterna där, medan man bara fick 3,2% i Stockholms kommun och 4,2% i övriga Stockholms län. I Västerbotten fick SD bara 2,7%, på Gotland bara 3,1%, och i Jämtland och Norrbotten 3,8%.

SD är också ett parti med tydlig övervikt mot män. Endast 3 av de 20 riksdagsledamöterna är kvinnor och större delen av väljarna är män.

Men nu blir det hård politisk verklighet för SD. Partiet får visserligen klirr i kassan med 110 miljoner i partistöd, men frågan är om man lyckas hålla sig kvar mer än en mandatperiod. När det kommer till verkliga politiska debatter kan den närmast pinsamma okunskapen hos vissa SD-företrädare göra att de framstår i en mindre fördelaktig dager. Lyckas de inte heller visa på några särskilda politiska resultat kan det bli en stor besvikelse från deras väljare i nästa val. Jämför hur det gick för Ny Demokrati när de stormade in i riksdagen under en mandatperiod. Å andra sidan verkar SD betydligt mer välorganiserade, så de kanske kan bita sig fast i rikspolitiken. Jag har dock svårt att se att de i dagens läge skulle kunna öka sin röstandel särskilt mycket.

[Andra bloggar om politik, sverige, norge, danmark, holland, italien, ungern, val 2010]

Hur ska IceSave-bråket fortsätta?

Islänningarna kom inte oväntat med ett rungande nej till att betala de pengar som Storbritannien och Holland krävt för sina garantiutgifter för IceSave. 93,6% röstade nej. Trots att deltagandet i folkomröstningen bara var 54,5% innebär det ändå att över 50% av de röstberättigade röstat nej.

Nu blir det intressant att följa fortsättningen. Det finns många frågor. Kommer Island att bli utfryst? Kommer Island att få ytterligare lån från IMF och de nordiska länderna? Kommer Storbritannien och Holland att blockera Islands ansökan om medlemskap i EU trots EU-kommissionens rekommendation? Kan EU hålla en enig linje?

Man kan också fråga sig vad som händer den dagen brittiska eller holländska banker inte kan klara av sina åtaganden gentemot utländska kunder. Ska motsvarande krav då ställas på Storbritannien och Holland? Särskilt för Storbritannien, vars valuta flyter fritt, kan detta bli intressant. För Storbritanniens ekonomi mår inte bra och inte heller deras banker, även om förhållandet mellan bankernas åtaganden och BNP inte är lika extremt i Storbritannien som det var på Island.

Läs mer på Islandsbloggen.

Läs även Carl B Hamiltons kommentarer från igår.

[Andra bloggar om island, storbritannien, holland, eu, bankgaranti, banker]

Jag blir så trött...

Jag blir så trött av vissa nyheter. De senaste dagarna har varit fulla av dem.

Statliga Vattenfall köper holländskt kraftbolag
Jag frågar mig varför statliga företag överhuvudtaget ska ägna sig åt att köpa upp bolag i utlandet. Ska de ägna sig åt sånt borde de inte vara statliga, utan snarast privatiseras. Och varför ska ett statligt företag satsa stort i företag som producerar det mesta av sin el från smutsig kol och snabbt sinande fossilgas? Cornucopia säger det mesta andra som behöver sägas runt affären. Kan bara tillägga att det tydligen inte är alla storägare i holländska Nuon som vill sälja. Låt oss därför hoppas att Vattenfall inte lyckas håva in de 80% av aktierna som krävs för att köpet ska gå igenom.

Rekonstruktionsproblem på SAAB
Idag läser jag att bilföretaget SAAB drabbats av problem eftersom tullen stoppat in- och utleveranser utom EU. Detta eftersom SAAB är under rekonstruktion och därför inte får ha kredit hos tullen längre. SAAB har tydligen även fått problem med leveranser från underleverantörer inom EU, som såklart är ovilliga att riskera att inte få betalt. Förutom leverantörerna gäller det även transportföretagen, t.ex. Schenker, som enligt SvD har gods i pant för obetalda fakturor. Därför blev det produktionsstopp ett tag igår. Nu på morgonen rapporteras dock att produktionen är igång igen - vilken tur! Alltså produktionen av bilar som alltför få vill köpa...

En företagsrekonstruktion motsvarar det som i USA kallas "Chapter 11" och är alltså inte detsamma som en konkurs. Det handlar istället om att på något sätt komma överens med fordringsägarna för att företaget ska kunna drivas vidare. Misslyckas rekonstruktionen brukar dock konkurs vara enda utvägen. Jag läste nyligen någonstans att 70% av alla företagsrekonstruktionsförsök i Sverige misslyckas. Att SAAB Automobile skulle lyckas ter sig osannolikt, när problemen redan börjar torna upp sig. Till problemen ska också läggas att SAABs ägare General Motors idag presenterade en megaförlust på 31 miljarder dollar för år tvåtusenåtta och nu förhandlar om mer megalån från Barack Obama.

Fackeltåg för SAAB
Fackeltåg och torgmöte idag i Trollhättan - många tror på SAAB. Tyvärr hjälper inte tro när man inte lyckas producera säljbara bilar. Mona Sahlin håller sig framme på platsen och passar inte oväntat på att kritisera regeringens SAAB-politik.

Som jag ser det är enda chansen för någon svensk bilindustri att överleva att man låter SAAB gå i putten och satsar eventuella åtgärder på att låta den starkaste, dvs Volvo, överleva. Annars är risken överhängande att båda försvinner. Fast helst borde staten hålla sig ifrån bilindustrin.

På samma sätt är enda chansen för någon amerikansk bilindustri att överleva att man låter General Motors och Chrysler gå i putten och satsar på att låta den starkaste, dvs Ford, överleva. Troligen är det bättre än alternativet, dvs att alla tre till slut dukar under.

Volvo vill höja bonuslöner för ledningen
Tokerierna tar aldrig slut - samtidigt som Volvo (lastbilsföretaget alltså) sparkar nästan en sjättedel av sin personal och tar bort aktieutdelningen föreslår man en höjning av ledningens bonusar. Med rätta blir många upprörda, bland annat Aktiespararna. Kunde tajmingen av förslaget ha varit sämre? Har ingen lärt sig något av krisen? Volvo motiverar höjningarna med att man annars riskerar att förlora nyckelpersoner. Men vart skulle de ta vägen i nuvarande krissituation?

Min gissning är hursomhelst att minst en europeisk lastbilstillverkare kommer att försvinna inom något år. Vilken tror ni jag tror minst på?

Skådespel för folket
Börjar folket bli oroade över finanskrisen? Ge dem skådespel så håller de sig lugna! Nu talas det redan om hur stor del av kostnaden som staten ska stå för vad gäller bröllopet år tvåtusentio mellan kronprinsessan Victoria Bernadotte och gymägaren Daniel Westling. Exakt 0% anser jag.

Lisa Irenius har idag skrivit en utmärkt artikel i DN som tar upp medias språkbruk kring det unga nyförlovade paret. Även Dagens Nyheters huvudledare igår tog upp hur odemokratisk och otidsenlig monarkin är.

Glädjande nog har tack vare den prinsessliga förlovningen Republikanska föreningen fått omkring 300 nya medlemmar! Ser även att föreningens ordförande Sofia Karlsson dragit igång en blogg igår. Den blir förhoppningsvis intressant att läsa framöver.

Tur att det åtminstone finns något att glädja sig åt. Vill ni bli ännu gladare tycker jag ni ska lyssna på "The Mom Song".