Apropå granskningen av Kommunal

Jag läste (som ni säkert också gjort) Aftonbladets föredömliga granskning av fackförbundet Kommunal. Här är några saker som slår mig:

• Varför har inte missförhållandena uppmärksammats tidigare, utan först nu när de nått helt orimliga proportioner? Varför har inte revisorerna för Kommunal reagerat? Dags för Aftonbladet att börja ställa frågor till revisorerna också!
• Det har på ett flagrant sätt brutits mot utskänkningstillstånd. Krogen Metropol Palais torde snart bli av med sitt utskänkningstillstånd, vilket är detsamma som döden för en krog. Det lär då bli ännu större förluster. Eftersom Lyran Konferens (som driver krogen) för att undvika insyn drivs som handelsbolag faller betalningsansvaret tillbaks på Kommunal (vilket hade kunnat undvikas med ett aktiebolag som kan försättas i konkurs).
• Kommunals kassör Anders Bergström tjänade närmare 1,5 miljoner förra året, vilket motsvarar drygt 120 000 kronor i månaden. Svinaktigt mycket pengar! Till råga på allt får de "fringe benefits" i form av privata gratisvistelser på förbundets konferensanläggning. Hur kan Kommunals lågavlönade medlemmar stå ut med att deras förbundsstyrelse tjänar så grova pengar och har sådana förmåner? Och styrelsemedlemmarna måste vara fullständigt samvetsbefriade om de går med på att tjäna så mycket jämfört med de lågavlönade de representerar. Härmed uppmanar jag Kommunals medlemmar att göra revolution!
• Kassören lämnar nu Kommunal (men kvitterar ut ett saftigt avgångsvederlag på nästan två mille). Men hur är det med övriga styrelseledamöter? De kan knappast ha varit okunniga om alla de missförhållanden som avslöjats.
• Tillägg: Det kommer mer! Kommunals styrelse och andra affilierade (t.ex. ledande socialdemokrater såsom utrikesminister Margot Wallström) får attraktiva lägenheter i Stockolms innerstad genom Kommunals och Byggnads fastighetsbolag Polstjärnan. Korruption på hög nivå! Jag har för mig att jag läst om detta redan för några år sedan, men ingen förändring har uppenbarligen skett sedan dess. Nu ser Byggnads också ut att bli indragna och jag gissar att det finns lika mycket korruption att redan ut där.

Trump - USA:s Berlusconi

När nu Donald Trump seglar upp som potentiell republikansk presidentkandidat till valet hösten 2016 kan jag inte undgå att se likheterna mellan Trump och Italiens före detta premiärminister Silvio Berlusconi.

Trump är 69 år gammal och kommer om han väljs till USA:s president att tillträda ämbetet som 70-åring, när han egentligen borde vara pensionär för länge sedan.

Berlusconi var 64 år gammal när han tillträdde som Italiens premiärminister för sin första längre period 2001-2006 och 71 år gammal när han åter blev premiärminister 2008-2011.

Trump leder storföretaget Trump Organization, som bland annat ägnar sig åt fastigheter, hotell, nöjesbranschen och media.

Berlusconi är också storföretagare med verksamhet inom media och fastigheter.

Trump har erfarenhet som underhållare, då han lett reality-showen "The Apprentice" och haft biroller i flera teveserier och filmer.

Berlusconi har också erfarenhet som underhållare, då han i sin ungdom uppträdde som sångare och underhållare på kryssningsfartyg.

Både Trump och Berlusconi är skickliga vad gäller framträdanden och vet hur man vinner publikens gunst genom enkla trick. En politiker behöver inte stå för den bästa och mest genomtänkta politiken, utan vinner på slagkraftiga uttalanden och repliker, som inte nödvändigtvis behöver hålla för faktagranskning. Både Trump och Berlusconi är utpräglat populistiska politiker, som fokuserar på ämnen som folket är missnöjda med.

Jag känner många italienare - flera hatar Berlusconi, andra har röstat på honom. Jag frågade 2008 italienska vänner som röstade på Berlusconi varför de röstade på honom och svaret blev att de var så innerligt trötta på de genomkorrumperade alternativen både på vänster och höger sida av politiken. Att Berlusconi också är genomkorrumperad verkade de inte bry sig om - han var bland annat lierad med Bettino Craxi, premiärministern som till slut flydde till Tunisien för att undkomma rättvisan och en av de politiker som verkligen bevisat för italienarna hur korrumperade deras politiker är. Craxi var best man åt Berlusconi vid hans andra bröllop 1990 och hjälpte honom att etablera sitt teveimperium, framförallt genom att 1985 avskaffa den statliga televisionens monopol på rikstäckande sändningar.

Ett annat argument jag hört för att rösta på Berlusconi var att "om han kan leda ett så framgångsrikt storföretag kan han också leda Italien till framgångar". Något liknande torde även kunna appliceras på Donald Trump.

Berlusconi kom alltså till makten i ett politiskt läge när de etablerade större politiska partierna gjort ett antal dundertabbar och förlorat väljarnas förtroende. Förändring behövdes och det var inte så viktigt vem som stod för förändringen, bara det blev förändring. Sedan åkte förstås Berlusconi efter flera år till slut ut ur politiken när det visade sig att inget blev bättre ändå. Att då Beppe Grillos parti Cinque Stelle tog hem en stor andel av rösterna är ingen slump - även Grillo stod för något nytt och fräscht i italiensk politik.

Trumps presidentkandidatur i USA kommer i ett läge när folket efter sex och ett halvt år under demokraten Barack Obama märkt att det inte blivit särskilt mycket bättre än under hans företrädare republikanen George W Bush. Tvärtom har det i mångt och mycket blivit sämre - sysselsättningsgraden har sjunkit kraftigt, liksom hushållens reala medianinkomst. USA har blivit ännu mer polariserat mellan dem som har vunnit på centralbankens monetära stimulanser och dem som inte har kommit med på tåget, utan har fastnat i långtidsarbetslöshet och utanförskap. Dessutom har Obama fortsatt sin företrädares utrikespolitik på många vis - visserligen har han dragit tillbaks USA:s militär från Irak, men har återkommit för att bekämpa IS. Dessutom fortsätter USA sina attacker med drönare i Afghanistan och Jemen. Fånglägret i Guantanamo finns också kvar. Obama talade mycket om "change", men det blev inte mycket "change".

Trump har flera gånger tidigare sagt att han tänkte ge sig in som presidentkandidat, men det har inte blivit något av förrän nu.

Trump klarar sig galant i tevedebatterna, senast igår. Han lovar att ta itu med sånt som amerikanerna är missnöjda med, t.ex. illegala invandrare, Putin samt Syrienkriget.

Det var en sak att ha en maktgalen underhållare som ledare för Italien - han skapade en del pinsamma situationer inom EU, men det blev aldrig särskilt allvarligt utanför Italien. En helt annan sak är om den maktgalne underhållaren Trump blir president i USA, som högsta befälhavare för världens utan konkurrens starkaste militärmakt.


En annan intressant sak med Trump är att han påstår att vaccin kan orsaka autism och tar upp det som en viktig punkt i sin politiska kampanj. Detta är något som sedan länge är vederlagt, då den studie av Andrew Wakefield som först såg ut att visa på ett sådant samband senare visade sig ha grova felaktigheter och drogs tillbaka av Lancet. Senare studier har också motbevisat alla samband. Om han kommer att tillämpa liknande slappa bedömningsgrunder på övriga politikområden kan han bli riktigt farlig.

Jag ser tyvärr en stor sannolikhet för att Donald Trump kommer att bli USA:s näste president - det politiska läget är helt rätt för en figur som han. Som sagt så är många i USA mycket missnöjda med de senaste årens politik. Dessutom är risken överhängande att vi fram till presidentvalet hösten 2016 kommer att få uppleva ännu en kraftig finanskris, då de åtgärder som vidtogs av centralbanker och politiker nu börjar lida av avklingande effekt. Den återuppblåsta globala kreditbubblan håller på att spricka, även om det än så länge endast är fråga om mindre sprickor. Det gäller nu inte bara delar av världens finansiella system, t.ex. Kinas enorma kreditbubbla, Eurozonens ohållbara statsskulder, högbelånade amerikanska skifferoljebolag eller Japans misslyckade "Abenomi". Det kommer till slut troligen också att drabba den mest centrala biten av världens finansiella system, USA:s statsskuld, som centralbanken Federal Reserve blåst upp genom kvantitativa lättnader. Får vi en rejäl finanskris kommer många väljare i USA att leta alternativ som presenterar något nytt, bara det skiljer sig mot föregångaren, och Trump ligger då bra till.

Venezuela mot betalningsinställning och kollaps?

Venezuela har jag tidigare skrivit en del om, dels därför att landet och dess statsfinanser drabbas av det låga oljepriset, dels därför att landet plågas av hög prisinflation och priskontroller som leder till smuggling och varubrist i affärerna. Den senaste utvecklingen för Venezuela är att landet verkar vara på väg mot att ställa in betalningarna på statsskulden. Så här har spreaden för kreditswappar (CDS) på dess statsskuld sett ut de senaste åren.

De senaste månaderna har alltså priset på kreditswappar på Venezuelas femåriga statsobligationer stigit från en hög men ändå förhållandevis måttlig nivå runt 1000 punkter till nu en bra bit över 5000 punkter. Senaste nivån på 5512 innebär en inprisad risk på runt 20 procent per år att landet ställer in betalningarna (mot runt 8 procent för ett halvår sedan).

UBS anser att risken är 82 procent att landet kollapsar inom ett år. Ekonomin krympte med 4 procent de första tre kvartalen 2014. Den årliga prisinflationstakten är nästan 65 procent. Underskottet i statsfinanserna har stigit till över 15 procent av BNP enligt de flesta uppskattningarna. På den svarta marknaden handlas valutan till runt 180 bolivar per dollar, vilket är nästan 30 gånger högre än den officiella valutakursen.

Och politiskt har läget blivit värre i Venezuela.

Tidigare höll oppositionen regeringen i schack men nu har regeringen fängslat en hel del oppositionspolitiker och stärkt statskontrollen av medierna.
[...]
dessutom finns starka indicier för att element inom regeringen de facto kontrollerar droghandel och export, och att landet visar tecken på att utvecklas till en så kallad narcostat.
[...]
Maduro är allt mer politiskt trängd och kritik hörs också inom det egna partiet. Det har lett till att Maduro allt mer allierar sig med de så kallade militärelementen inom partiet och metoderna för att hålla läget under kontroll blir allt hårdare.

Turkiet går mot ekonomisk baksmälla

Något som inte har nämnts särskilt mycket i svenska medier är den ekonomiska situationen för Turkiet. Landet brukar utmålas som en "tillväxtmarknad", men tillväxten bygger på en lika bräcklig grund som den som exempelvis Spanien och Grekland hade innan deras kriser.

Turkiet har visserligen en ganska hög BNP-tillväxt (över 4 procent per år), men den är betydligt lägre än för något år sedan och förväntas sjunka ytterligare. Denna höga tillväxt har till stor del skett på lånade pengar. Landet har under 2000-talet skaffat sig allt större underskott i bytesbalansen och det ligger för närvarande på nästan 8 procent av BNP. Detta har gjort att utlandsskulden har stigit kraftigt - den ligger nu runt 350 miljarder dollar eller runt 25 procent av årlig BNP.

Europeiska banker står för en stor del av utlåningen till Turkiet. Inte oväntat är det grannlandet Greklands banker som har den överlägset största exponeringen (i förhållande till storleken) mot Turkiet - lån till Turkiet står för över 5 procent av de grekiska bankernas tillgångar.

Den turkiska liran har tappat i värde under lång tid, men den senaste tiden har valutans fall accelererat. Landet har inte oväntat också en hög inflationstakt (över 7 procent per år), men trots valutafall och hög inflation beslöt centralbanken vid sitt senaste räntebeslut igår att inte höja styrräntan över de 7,75 procent där den står idag. Troligen ligger det politiska överväganden bakom detta - det ska hållas lokalval i slutet av mars och presidentval i augusti.

Ekonomer bedömer att Turkiet skulle behöva höja sin styrränta med en procentenhet för att stoppa lirans fall, men regeringen är ovillig att se detta innan valen. Regeringspartiet AKP har setat vid makten sedan 2002 och vill ogärna lämna ifrån sig makten.

Turkiet har dock en ganska låg statsskuld på endast 36 procent av årlig BNP och ett underskott i statsfinanserna som ligger under 3 procent av BNP. Detta är emellertid något som vi sett kan ändras snabbt vid en ekonomisk baksmälla.

Förutom att den turkiska ekonomins beroende av utländska lån och investeringar så finns ett stort problem i form av den korruptionsskandal som blommat ut den senaste tiden. Hundratals poliser har avskedats, liksom flera chefer på landets finansinspektion, telekommunikationsmyndighet och den statliga televisionen. Många andra har gripits för att ha tagit emot miljontals dollar i mutor för statliga kontrakt. Tio ministrar har avgått eller avsatts - många på grund av familjeband till skandalen.

En orsak till att statliga kontrakt varit så attraktiva är den byggboom som varit i Turkiet de senaste åren. Både statliga och privata bygginvesteringar har trefaldigats från 2003 till 2013. Större delen av turkiska statens investeringar har gått till byggande, med många stora projekt såsom ny flygplats för Istanbul och en ny bro över Bosporen. Nu riskerar flera av byggbolagen som är inblandade i mutskandalerna att få svårigheter att få tillgång till krediter. Eftersom byggprojekten ofta är så stora behövs mer krediter än vad det lokala banksystemet kan erbjuda, så byggföretagen måste skaffa utländsk finansiering. Sedan 2009 har turkiska företags skulder i utländsk valuta fördubblats till 170 miljarder dollar eller lite över 20 procent av årlig BNP. Detta kommer att ställa till det vid en fallande valutakurs.

Vi känner igen mönstret från andra länder som råkat i kris de senaste åren - snabb lånefinansierad tillväxt och byggboom kombinerat med ett underskott i bytesbalansen. Baksmällan efter den turkiska boomen lär komma att likna vad vi sett i andra länder. Ännu en liten bricka i den globala kreditbubblan är på väg att falla.

EU-banker igen...

Ingen trodde väl att EU:s skuldkris skulle vara överblåst och mycket riktigt har oron för EU och dess banker återvänt de senaste dagarna.

Det började egentligen för drygt en vecka sedan när det uppdagades att världens äldsta bank, italienska Monte dei Paschi di Siena (MPS), gjort derivatförluster på 720 miljoner euro och tillsammans med tidigare förluster tvingades MPS att begära (och få) statliga lån på 3,9 miljarder euro. MPS anklagas dessutom för oklarheter runt köpet av konkurrenten Antonveneta 2007. En utredning pågår om eventuella mutor i samband med köpet och derivataffärerna. Detta drabbar också chefen för Europeiska centralbanken (ECB) Mario Draghi, som var chef för Italiens centralbank vid tiden för MPS tveksamma affärer och nu anklagas för slapphänthet.

Skandalen kan också komma att smitta av sig på fler italienska banker, då deras derivataffärer synas. Milanobörsen föll idag 4,5 procent, ledd av banksektorn. Räntorna på italienska statsobligationer har börjat stiga igen, och även stiga mot de tyska. Sedan i onsdags har spreaden mellan italienska och tyska tioåriga statsobligationer ökat med 0,4 procentenheter.

Det är parlamentsval i Italien om tre veckor och före detta premiärministern Berlusconi försöker att bättra på sina opinionssiffror genom att klaga på nuvarande premiärministern Mario Montis hantering av MPS-affären.

Orosmoln kommer också från Spanien, där arbetslösheten ökat till 26 procent. Madridbörsen föll med 3,8 procent och även räntorna på spanska statsobligationer steg.

Spanien har också en egen skandal, där svarta extralöner (eventuellt mutor) betalats ut till nuvarande regeringspartiet PP:s ledarskikt, bland annat premiärminister Rajoy.

I Grekland är det återigen strejker som står på agendan. De sjöfartsanställda har gått ut i strejk i torsdags och även förlängt den, vilket gör att de grekiska öarna kommer att vara avskurna från varutransporter i sex dygn. Hyllorna gapar tydligen tomma i många butiker. Generalstrejk är utlyst till 20 februari. Situationen blir alltmer desperat och extremister drar nytta av detta. I lördags höll grekiska nazistpartiet Gyllene gryning sin största manifestation hittills i Aten med omkring 5000 deltagare. Det är bara en tidsfråga innan landet imploderar.

Nu kommer dåliga banknyheter också från ett av de stabila AAA-länderna i eurozonen. Nederländerna förstatligade i fredags landets fjärde största bank SNS Reaal, vilket var den första bankräddningen där sedan 2008, då ABN Amro (landets tredje största bank) förstatligades och ING (största banken), Aegon (största försäkringsbolaget) och SNS Reaal fick kapitalinjektioner. Det senaste äventyret kommer att kosta nederländska staten 2,2 miljarder euro, vilket ökar budgetunderskottet ytterligare över den av EU tillåtna gränsen och därför kommer att kräva mer åtstramningar - politisk dynamit. Dessutom ska SNS Reaal få 1,1 miljarder euro i lån och 5 miljarder i statliga garantier. SNS Reaal har tillgångar på totalt cirka 132 miljarder euro (varav bankdelen 83 miljarder) och är därmed inte ens i närheten så stort som de fyra största nederländska finansföretagen. Förutom bankverksamhet har SNS Reaal också verksamhet som försäkringsbolag. SNS Reaal drabbades av nedgången på den nederländska fastighetsmarknaden, vilket tvingat dem att skriva ner lån.

SNS Reaals förstatligande innebär också att tusentals småsparare drabbas av förluster på sina aktier. Även i Nederländerna faller en skugga på centralbanken, där ett antal representanter kallats till parlamentet för att förklara sig. Nederländske centralbankschefen säger dock att SNS Reaals situation var "unik". Vänta några månader, så får vi se hur unik den var.

P.S. Jag har inte hunnit skriva något på nästan två veckor p.g.a. mycket annat att göra, men nu är jag tillbaks.

Mellanskog ger upp, men inte Nordkalk

Skördare transporteras bort. Foto från Facebookgruppen Ojnareskogen.

Igår meddelade Mellanskog att de avbryter avverkningen i Ojnareskogen. Mellanskog väljer alltså att bryta kontraktet med Nordkalk, bland annat efter protester från många av de egna medlemmarna, där flera valt att lämna den ekonomiska föreningen. Detta visar att missnöjesyttringar kan vara verkningsfulla.

Det är dock ännu för tidigt att blåsa faran över för Ojnareskogen, eftersom Nordkalk avser att fortsätta sitt arbete med förberedelser för kalktäkten. Det kan kanske bli svårt att fortskrida med trädfällning, då aktivisterna i Ojnareskogen nu tagit till tuffare metoder - igår blandade sig Greenpeace i och några aktivister därifrån kedjade på morgonen fast sig i skogsmaskinerna. Flera andra demonstranter tog sig också innanför avspärrningarna och satte sig också framför maskinerna. Frågan är nu om någon annan entreprenör är villig att skaffa sig en massa badwill genom att ta på sig ett trädfällningsuppdrag i Ojnareskogen. Frågan är också om någon annan entreprenör vill arbeta under de smått kaotiska förhållanden som hittills rått runt avverkningarna.

Eva Franchell skriver i Aftonbladet om hur politikerna offrade Ojnareskogen. I denna artikel finns också en bra karta som visar hur det tilltänkta täktområdet ligger inklämt mellan Natura2000-områden, men som av en händelse har inte just Ojnareskogen gjorts till Natura2000-område, trots att det fanns planer på det.

Jonas Sjöstedt skriver att frågan om kalkbrottet nu inte bara är rättslig, utan även politisk.

Det aktuella området borde ha skyddats när de angränsande områdena fick sitt skydd för några år sedan. Unika naturvärden, hotade arter och färskvattnet står på spel.

Jag skulle vilja säga att den politiska vägen just nu ser mer framkomlig ut än den rättsliga. EU-kommissionären för miljö Janez Potočnik överväger enligt Europaportalen att ta kontakt med Sveriges miljöminister Lena Ek (C).

Sedan början på året har EU-kommissionen haft kontakt med miljödepartementet i frågan och har ställt kritiska frågor kring det planerade kalkbrytningen. I och med att skogsavverkningen inletts har ärendet ställt på sin spets
...
På EU-kommissionen analyseras just nu den korrespondens som har förts med Sverige de senaste månaderna. En slutsats kan komma inom några dagar. Anser man inte att Sverige har givit tillfredsställande svar på kommissionens frågor kan man inleda ett överträdelseförfarande som innebär att frågan kan gå till EU-domstolen. Kommissionen har tidigare ställt sig frågande till att ingen domstol i Sverige har vänt sig till EU-domstolen för att få hjälp med tolkningen av EU-rätten. Men ett avgörande i EU-domstolen tar tid.
– Tyvärr kan det ta ett tag innan vi kan få ett tillfälligt stopp för en aktivitet som verkar vara skadlig. Så i det här läget har vi tyvärr inga andra medel än att lyfta upp det på politisk nivå, säger källan på EU-kommissionen.

Nordkalk rätar ut en del felaktig information som figurerat runt kalkbrottet. De fall där EU-domstolen skulle kunna bli inblandad skulle vara dels om svenska Högsta domstolen begär ett förhandsbesked därifrån, dels om EU-kommissionen beslutar att väcka talan. Något annat kan inte komma på fråga, alltså kan inget överklagas till EU-domstolen. I dessa sakupplysningar har Nordkalk rätt, men de passar också på att klaga lite.

Kommissionen har här helt okritisk tagit allt vad som påståtts av miljörörelsen för givet och aldrig ens efterfrågat Nordkalks syn på saken.

Hans Lööf, professor i nationalekonomi på KTH, skrev häromdagen på SvD Opinion om hur lite Gotland egentligen får av inkomsterna från kalkbrottet.

Ett enkelt räkneexempel visar att Gotland förlorar på kalkbrottet i Ojnareskogen. När Nordkalk så småningom tackar för sig är jobben borta. Kvar finns ett ödelagt landskap och i värsta fall förstört vatten.

Kalken är värd runt 20 miljarder kronor, men till Gotland kommer bara en bråkdel, ungefär som när u-länder säljer sina råvaror. Lööf sågar också SGU:s bedömning.

Den enda expertinstans som gett Nordkalk sitt stöd är Sveriges geologiska undersökningar. SGU dock inte gjort någon egen studie utan enbart bedömt Nordkalks beräkningsmodell av hur sprängningar djupt ner i kalkberget påverkar den närliggande vattenreservoaren Bästeträsk, som skall försörja hela norra Gotland. Problemet är att SGU tidigare gjort en rad felaktiga bedömningar i området, exempelvis beträffande val av provbrott, liksom läget för kommunens provpumpning av vatten. Samtidigt har den pågående brytningen i angränsande områden tvärtemot Nordkalks utfästelser just gjort vattnet saltbräckt och odrickbart för både människor och djur.

Hur bra Nordkalk är på det där med miljöhänsyn kan man ana av uppgifterna om att företaget polisanmälts för att ha dumpat miljöfarligt avfall i det närbelägna kalkbrottet Klinthagen.

Så vad kan man göra som upprörd privatperson? Det är för det flesta omöjligt p.g.a. jobb, familj m.m. att ta sig till Gotland för att protestera på plats.

Det finns två namninsamlingar att skriva på. En riktad till miljöminister Lena Ek och en riktad till EU-kommissionären Janez Potočnik. Sen kan man förstås själv skicka brev till olika politiker och andra inblandade.

Mest effektivt är kanske att "rösta med plånboken". Nordkalk är lite svårt att påverka med köpbojkott, eftersom privatpersoners kalkinköp är en spott i havet jämfört med industrins. Däremot är det så att Nordkalks ägare familjen Rettig även är ägare till Strömma, som bland annat kör skärgårdsbåtar i Stockholm och Göteborg, sightseeingbåtar i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt kanalkryssningar på Göta kanal. De har också de så kallade Cinderellabåtarna i skärgården. Strömma driver också busstrafik under varumärkena Ekmanbuss, Fjällexpressen, Interbus och Strömma Expressbussar. De har en skidort Hemavan Tärnaby och dessutom aktiviteter som konferenser, event, fester på Vaxholms kastell, Nya Älvsborgs fästning och i Birka. Strömma och alla dess dotterbolag kan alltså vara lämpliga måltavlor för bojkotter och protester. Det kanske skulle få Nordkalks ägare att reagera.

Läs även vad jag skrev i måndags om bland annat bakgrunden till historien om det planerade kalkbrottet i Ojnareskogen.

Vad gjorde Riksrevisionsverket?

Annika Högberg, Kulturbloggen med flera ondgör sig över alla slösaktiga myndigheter som festar upp våra skattepengar. Listan börjar bli lång nu...

• Tillväxtverket
• Vinnova
• Näringsdepartementet
• AP-fonderna
• Stiftelsen för strategisk forskning
• FRA
• Säpo

Statsminister Fredrik Reinfeldt slår ifrån sig och säger att det bara är några enstaka fall. Jag tycker nu att fallen börjar bli fler än "några enstaka" och det liknar snarare ett mönster.

Den utbredda festslösarkulturen visar som Lena Mellin skriver att vissa offentliganställda räknas, medan andra inte räknas. De flesta offentliganställda har ytterst snålt tilltagen budget för internrepresentation.

Staffan Heimerson roar sig med att räkna på utgifterna. För 138 346 kronor kan man få 34 599 heliumfyllda ballonger - "Kom Bindefeld verkligen med 34 599 ballonger?". Blå hallen och Gyllene salen i Stadshuset kostar 98 000 kronor att hyra, men Bindefeld debiterade för Stiftelsen för strategisk forskning 224 110 kronor och jag antar att mellanskillnaden hamnade i hans fickor.

Det sägs att myndigheter har släppts vind för våg och Morgan Johansson (S) vill att regeringen låter göra en större genomgång av sina myndigheter. Civilminister Stefan Attefall (KD) tycker dock att det räcker med Riksrevisionsverket och internrevision.

Jag tycker att det är dags att granska granskarna. Hur i hela friden kunde riksrevisorerna undgå att upptäcka och slå ner på myndigheternas utsvävningar, momsfusk och brott mot upphandlingsregler, när journalister enkelt kunde avslöja dessa genom att bara begära ut några kvitton? Dessutom i flera fall. Är inte just sådana kontroller del av en revisors jobb? Om inte Riksrevisionsverket själva tillsätter en internutredning om detta är det dags för regeringen eller Riksdagen att tillsätta en granskning av Riksrevisionsverket.

P.S. Min egen erfarenhet (från ett tidigare jobb) av Riksrevisionsverket är god. Jag minns mycket väl när riksrevisorn dök upp i dörren till kontoret och det kändes som om en iskall vind från Arktis svepte in när han frågade efter en pärm med verifikationer. Revisorer behöver i och för sig inte vara fullt så skräckinjagande, men den killen gjorde i alla fall noggranna kontroller.

Nordkalk äter upp Ojnareskogen?

Det finska företaget Nordkalk kommer nu att sätta igång avverkningen av Ojnareskogen vid Ducker i Bunge på Gotland under skydd av ett stort polisuppbåd. 70 poliser med fordon, hästar, hundar och en helikopter kom idag från Stockholm till Gotland, vilket är den största insatsen på ön sedan Almedalsveckan och nästan en fördubbling av Gotlands normala polisstyrka.

Mellan 15 och 20 demonstranter har bott i Ojnareskogen under sommaren för att protestera mot avverkningen. De vill att Nordkalk inväntar Högsta Domstolens beslut om prövningstillstånd innan arbetet dras igång. Sedan ryktet gått om att fler poliser var på väg till Gotland har allt fler människor samlats i Ojnareskogen och föreningen Bevara Ojnareskogen sade idag att det nu var över hundra personer där.

Polisen säger att de ska "hjälpa Nordkalk i deras arbete och samtidigt tillgodose rätten att demonstrera för de som demonstrerar på platsen". Klockan ett idag kom några poliser för att tala med demonstranterna.

Imorgon tisdag kan det hetta till, då skogsmaskinerna då ska komma tillbaks till Ojnareskogen och polisen kommer då att spärra av området på något vis. På eftermiddagens presskonferens sade polisen att avverkningen ska vara genomförd inom två veckor och under den tiden ska också ett staket sättas upp.

Det handlar inte bara om "miljönissar" som protesterar mot kalkbrottet utan även de lokala lantbrukarna protesterar då de är oroliga för hur brottet ska påverka deras vattenförsörjning. För någon vecka sedan samlades ett femtontal lantbrukare med maskiner för att protestera mot det kalktäkten.

Nordkalk har idag ett annat kalkbrott på Gotland, men där kommer kalken snart att vara slut, så man har länge lobbat för att få öppna ett nytt kalkbrott. Under 25 år ska Nordkalk tömma området i Bunge på 61,7 miljoner ton kalksten, som beräknas vara värd 17-20 miljarder kronor. Cirka 150 personer beräknas få jobb i kalkbrottet. Efter dessa 25 år är det slut. Återstår gör då en stor grop på cirka 170 hektar och 23 meter djup. Sen måste Nordkalk leta upp något nytt område att sluka.

Det har tagit många år för denna process att gå igenom det svenska rättssystemet. Miljödomstolen sade nej till kalktäkten i december 2008, men detta överklagades såklart av Nordkalk och Miljööverdomstolen ändrade beslutet till ett ja i oktober 2009. Detta beslut kom som av en händelse 20 dagar efter att dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) övertygat Riksdagen att ta bort den så kallade stopparagrafen i miljöbalken, som hindrade exploatering av områden med hotade arter. Detta efter upprepade uppvaktningar från gruv- och täktindustrin som såg denna paragraf som ett stort hinder.

Kalkbrottet i Ducker i Bunge ligger granne med flera viktiga naturområden, bland annat bara några hundra meter från Gotlands största sjö Bästeträsk, som är naturreservat, samt Bräntings Haid, även det naturreservat. Det finns även två av EU:s Natura 2000-områden. Naturvårdsverket vill göra hela området, inklusive det blivande kalkbrottet, till nationalpark. Men kalktäkten ligger mitt i. Det som kritikerna är mest oroliga för är hur kalktäkten kommer att påverka vattenförhållandena i området och därmed dess natur. Det finns också en risk att brunnar i området sinar. Man är också orolig för att saltvatten skulle kunna tränga upp från djupet.

2011 avslog Mark- och Miljödomstolen åter Nordkalks ansökan, med bland annat motivering i vattenfrågorna. Som väntat överklagades även detta. Men 5 juli i år beviljade Mark- och Miljööverdomstolen Nordkalk tillstånd för kalktäkten.

Mark- och Miljööverdomstolens dom har dock överklagats till Högsta Domstolen av totalt femton myndigheter, organisationer och privatpersoner, bland annat Naturvårdsverket, Region Gotlands Miljö- och hälsoskyddsnämnd och Naturskyddsföreningen. Åtta av dessa begärde också så kallad inhibition, det vill säga att Nordkalk inte skulle få påbörja sitt arbete förrän överklagandet avgjorts i Högsta domstolen. Högsta domstolen avslog dock i början av augusti inhibitionsyrkandena mot Nordkalks tillstånd att bryta kalksten, vilket innebär att de kan sätta igång arbetet tills Högsta domstolen eventuellt ändrar domen.

Naturskyddsföreningen anser att täkttillståndet bryter mot såväl miljöbalkens bestämmelser som EU:s bindande miljölagstiftning. Även Världsnaturfonden WWF hoppas på att Högsta domstolen ska pröva Nordkalks tillstånd och säger att "höga och oersättliga naturvärden går förlorade om inget görs".

Nu väntar man på om Högsta domstolen ska ge prövningstillstånd, vilket de har som mål att göra inom sex månader. Bara 2-3 procent av de överklaganden som kommer in till Högsta domstolen beviljas prövningstillstånd, men jag gissar att detta fall har betydligt större sannolikhet att tas upp av Högsta domstolen. Om det tas upp kan det dröja något år innan beslut och under tiden kan alltså Nordkalk sätta igång sin slakt av området, vilket börjar med att fälla skog och skrapa bort det översta skiktet av marken.

Processen runt kalkbrottet har också kantats av en del underligheter som för tankarna till korruption. Statens geologiska undersökning (SGU) har fått kritik från Justitieombudsmannen (JO) för jävsrisk, då de dels utfört konsulttjänster för över en miljon kronor åt Nordkalk för att ta fram underlag till företagets ansökan, dels skrivit ett expertutlåtande i målet till Miljööverdomstolen (där de ansåg att vattnet och närheten till Bästeträsk inte var något problem). En av tjänstemännen var till och med verksam både som konsult och i expertutlåtandet!

Ett av lantbruken i närheten, Bräntings gård påpekar också två saker till i ett brev till regeringen. För det första att en bisittare till Nordkalk vid förhandlingen är gift med en domare i Högsta domstolen. För det andra att en anställd på länsstyrelsen i Gotland är gift med Nordkalks miljöchef. Länsstyrelsen bedyrar dock att denne anställde inte varit med i samband med deras behandling av Nordkalks ärende. Nej, han kanske inte var med, men det var ändå hans arbetskamrater som tagit besluten.

TV4:s Kalla Fakta gjorde i november 2011 ett sevärt program som ger en god sammanfattning av processen kring Nordkalks täkt.

Slutligen så uppmärksammar Effekt Magasin hur Lisa Kalström (S), vice ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland, i radion idag talar befriande klart om hur den kortsynta prioriteringen ser ut.

Jobben går före naturen. Det är Socialdemokraternas bestämda åsikt, förklarar Lisa Kalström, vice ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden på Gotland, i Studio Ett. Hon verkar nervös i radiostudion så jag tänker att hon kanske har sagt fel, men programledaren frågar igen om det verkligen är så hon menar: jobben först och naturen sen. Japp, det är tveklöst Socialdemokraternas uppfattning, förklarar Lisa Kalström.

Så då vet vi att den som gillar naturen inte ska rösta på sossarna - fast det visste vi nog redan.

Det blir intressant att se hur det hela utvecklar sig imorgon och de närmsta veckorna och månaderna.

Uppdatering:

Idag på morgonen har alltså skogsavverkningen satt igång. Demonstranter har ställt sig i vägen för skogsmaskinen och flera har nu burits bort av polisen.

Läs kontinuerliga uppdateringar av läget på Hela Gotland och Aftonbladet.

Demonstranterna har min fulla sympati och om jag bodde på Gotland skulle jag idag vara i Ojnareskogen för att protestera.

Hur ska ryska militären få ihop det?

Jag skrev i höstas om det stora demografiska problem som den ryska militären står inför.

Den ryska militärmakten är just nu inne på den sista omgången unga män som föddes innan Sovjetunionens kollaps.
...
Om tio år kommer hela åldersgruppen 20-30 år att ha minskat med cirka 35 procent!

Två veckor senare beklagade sig överbefälhavaren general Nikolaj Makarov över att han nu har tillgång till så få värnpliktiga. Förutom det rent demografiska problemet med få unga män så har tydligen många av de unga männen "hälsoproblem" som gör att de inte kan tas ut till värnplikt. Eftersom Rysslands värnpliktiga har usla villkor försöker många unga män komma undan den 12-månaders obligatoriska värnplikten. Det förfalskas många medicinska intyg och många skaffar småbarn för att undkomma.

I höstas skar det ryska försvarsministeriet ner antalet värnpliktiga i höstintagningen med nästan hälften. De har tydligen insett hur verkligheten ser ut. Dessutom har Ryssland 2008 kortat ner värnplikten från 18 till 12 månader, vilket ytterligare minskar antalet tillgängliga värnpliktiga. Dessutom emigrerar många ryssar - 2008-2010 var det 1,25 miljoner ryssar som emigrerade, troligen till stor del unga och välutbildade. Det är fullt förståeligt att de vill lämna ett land där den politiska friheten inskränks kraftigt och godtycklig rättsskipning råder.

Alternativet att övergå helt till yrkesmilitärer är troligen inte aktuellt för Ryssland, då det skulle kosta alltför mycket att hålla en yrkesarmé av tillräcklig storlek. Då återstår teknisk upprustning av militären, vilket också president Putin lovade i våras. Han utlovade de största militärinvesteringarna i Ryssland sedan det kalla krigets slut.

Frågan är dock om Ryssland när det kommer till kritan har råd med dessa stora investeringar i militär materiel. Rysslands statsbudget balanserar redan på randen till underskott och är till stor del beroende av intäkter från export av olja och gas. Så mycket högre olje- och gaspris lär inte ryssarna kunna klämma ut ur de skuldtyngda västeuropeiska ekonomierna, så intäktssidan är högst begränsad.

Det handlar också om stora investeringar som Ryssland måste göra. Även om de har flera mycket moderna system, så är flera av deras vapensystem ålderstigna och underhållet eftersatt.

Ryssland lägger enligt SIPRI i år omkring 3,9 procent av sin BNP på militären, och så mycket större andel lär de inte kunna satsa, om man betänker att USA lägger 4,7 procent av sin BNP på militären. Detta innebär förresten att USA har omkring 10 gånger så stora militärutgifter som Ryssland i dollar räknat, på grund av sin större ekonomi. USA har därför råd med en förhållandevis vältränad yrkesmilitär, medan Ryssland till största delen måste nöja sig med dåligt motiverade värnpliktiga. Vi ska inte heller glömma att Rysslands stora granne i öster, Kina, lyckas få ut dubbelt så stora militärutgifter i dollar räknat som ryssarna, genom att bara lägga 2,0 procent av sin BNP.

Det lär också vara svårt och impopulärt att spara in på andra statliga utgifter i Ryssland för att öka militärutgifterna. Landet lider redan av bland annat illa underhållen infrastruktur.

Till råga på allt erkänner Ryssland att deras militär är ineffektiv och plågad av korruption. Omkring en femtedel av ryska statens militärutgifter "försvinner" varje år.

Sammantaget bedömer jag därför att Ryssland visserligen har stora ambitioner att satsa på ökad militär styrka, men att det är ytterst tveksamt om de kommer att lyckas, både av demografiska och ekonomiska skäl.

Vi ska dock inte glömma att Ryssland trots allt besitter en enorm militär slagkraft, där Sverige skulle stå sig slätt om ryssarna skulle få för sig att hävda den intressesfär som general Makarov ritat upp.

Rysslands främsta medel för att skaffa sig makt i världen är dock energivapnet, alltså att många länder (bland annat Sverige) är beroende av import av rysk olja och gas.

Avskeda henne på riktigt!

Näringsminister Annie Lööf (c) har idag gett Tillväxtverkets generaldirektör Christina Lugnet "sparken". Hon blir dock inte arbetslös, utan får jobba på regeringskansliet i tre år till "där hennes kunskaper och erfarenheter kommer tas till vara". Vilka "kunskaper och erfarenheter"? Kunskap och erfarenhet om skattefusk och vidlyftig representation? Jag antar att hon kommer att få behålla sin lön, som ligger i klassen mer än en miljon kronor per år. Skamligt! Staten kommer dock att spara in större delen av hennes vidlyftiga resekostnader - årskort på flyget 167 000 kronor per år och flygtaxi 48 642 kronor på två år. Dessutom lär staten spara in en hel del av Tillväxtverkets representationspengar.

Varför ska en parasit som Lugnet behandlas så generöst? Avskeda henne på riktigt och skicka henne till a-kassan, så hon kan få känna på hur vanligt folk har det! Hon kan också av arbetsförmedlingen få en obligatorisk kurs i att skriva CV! Kanske ett åtal för trolöshet mot huvudman och/eller skattebrott också vore på sin plats. Men den svenska nomenklaturan får väl inte behandlas så...

Mjäkigt, Annie Lööf!

Läs även Cornucopia om saken.

Tillväxt och parasitverk

Idag meddelade SCB att Sveriges ekonomi växte oväntat starkt under andra kvartalet i år. På ett år växte BNP med 2,3 procent (mot förväntade 0,8 procent). Detta är dock bara ett snabbestimat och kan komma att revideras ner, men även om det revideras ner något blir det ändå en stark BNP-tillväxt med tanke på situationen i omvärlden.

Intressant är att exporten ökar och då framför allt tjänsteexporten. Samtidigt minskade importen något. Det ser alltså ut som om Sverige fortfarande hävdar sig väl i den globala ekonomiska konkurrensen.

Detta lär dock knappast bero på ett av våra värsta parasitverk, nämligen Tillväxtverket, som enligt DN:s granskning har lagt sanslöst stora belopp på intern representation och konferenser. Nästan 25000 per anställd har de under två år lagt på "interna seminarier och representation" och 30000 per anställd på "intern utbildning och andra konferenser". Parasitverkets chef försvarar det hela, men jag gissar att hon sitter löst nu.
Parasitverket har redan innan DN:s granskning fått ett sparbeting på tio miljoner kronor, vilket är i samma storleksordning som den vidlyftiga internrepresentationen.

Kulturbloggen förvånas över att Parasitverkets chef tyckte att en middag på Grand Hotel för 1476 kronor per person var billigaste alternativet. Även jag kan enkelt komma på betydligt billigare sätt att ordna en middag för 220 personer i Stockholm.

Det som förvånar mig är att Riksrevisionsverket inte upptäckt och slagit ner på dessa excesser.

Hur mycket tillväxt skapas egentligen genom Tillväxtverket? De sitter och fördelar EU:s regionala bidrag och gör diverse satsningar för tillväxt och företagande, men hur stor andel av BNP-tillväxten är tack vare dem?

I ett längre perspektiv kan man undra varför vi ska ha ett Tillväxtverk, när vi istället borde inrätta ett Omställningsverk som ska ta hand om den omställning som vi av resursbegränsningar kommer att tvingas till.

På hemsidan skriver Tillväxtverket att

Som ett av världens rikaste länder har Sverige en potential för tillväxt i alla delar av landet. Likaså möjlighet att utveckla en hållbar tillväxt som tar hänsyn till att mänskliga resurser utvecklas och ekologiska värden bevaras.

Varför ska just vi, som är ett av världens rikaste länder, ha ekonomisk tillväxt? Har vi inte det redan tillräckligt bra? Skulle inte tillväxt istället behövas för jordens fattigare länder, så att de får mer dräglig levnadsstandard?

Spanien, Spanien...

Eurokrisen har till stor del cirklat kring Grekland, hur och när de kommer att lämna euron, samt effekterna av detta. Men som jag sagt tidigare är Spanien den stora elefanten i vardagsrummet. Därifrån kommer en strid ström av dåliga nyheter och "överraskningar". Den senaste kom i fredags, då det meddelades att statsfinansernas underskott för 2011 var värre än tidigare beräkningar. Nu visar det sig ha varit -8,9 procent av BNP (istället för -8,5 procent som sades tidigare), vilket bara är aningen bättre än 2010 års eländiga -9,2 procent. Det var de självstyrande regionerna som visade sig ha större underskott än väntat.

Fortfarande håller den spanska regeringen på sin prognos att underskottet för 2012 bara ska landa på -5,3 procent av BNP, men hur många tror på det?

En av de mest insatta analytikerna vad gäller Spanien är flitige Facebook-användaren Edward Hugh och på hans sida läser jag att den spanska regeringen tillsatt Antonio Beteta till att övervaka att regionernas underskott rapporteras korrekt för 2012. Problemet är att Beteta är minst sagt tveksam på posten, då han fram till slutet av 2011 var ansvarig för finanserna för Madrid, där det nyligen uppdagades att delar av förra årets underskott inte redovisats. Edward Hugh tycker att det är som att "göra ledaren för tjuvjägarförbundet till högste viltvårdare". Så länge Spanien fortsätter i denna stil går de vidare mot en situation liknande Greklands.

Från Spanien läser vi också att andelen dåliga lån hos bankerna fortsätter att öka. I förra veckan nedgraderade Moody's också kreditbetygen för 16 spanska banker, inklusive landets största bank Banco Santander (som även är en av eurozonens största banker). Därmed blir Spaniens banker ännu mer beroende av sina stadigt expanderande livlinor från Europeiska centralbanken (ECB).

Spanien befinner sig nu officiellt åter i recession, vilket självklart även påverkar statsfinanserna. Därmed är landet definitivt inne i dödsspiralen och jag kan inte (liksom för Grekland) se någon "snygg" utväg. Krympande ekonomi medför att det kommer att bli allt fler som får problem med att betala på sina lån. Därmed drabbas bankerna, men staten får också genom de sjunkande skatteintäkterna och det redan skenande budgetunderskottet svårt att rädda dessa banker.

Även om Spanien officiellt inte hade recession ett tag så har de ändå haft EU:s högsta arbetslöshet, alltså "jobblös återhämtning" precis som i USA.

Redan nationaliserade spanska sparbanken Bankia drabbas nu av en "tyst uttagsanstormning" där redan (enligt El Mundo) över 1 miljard euro flyttats från Bankia till andra spanska banker den senaste veckan.

G8-mötet i helgen utmynnade i plattityder från USAmerikas president Obama: "Krisen i eurozonen hotar världsekonomin". Visst, det har nog alla förstått för länge sedan! I vår hyperglobaliserade värld kan inte en såpass stor kris fortlöpa utan att det hotar även övriga världsekonomin - jämför med USA:s subprime 2007 eller östasiatiska krisen 1998.

- Som alla ledarna här i dag håller med om så måste tillväxten och jobben vara vår högsta prioritet, sade Obama på sin avslutande presskonferens.

Jaså? Skulderna då? Ska vi inte bry oss om dem? Där visar ju USA på en intressant väg med sin snabbt stigande statsskuld.

Världsbankens chef Robert Zoellick kom i förra veckan med (i och för sig korrekta) observationer som sedan länge torde vara uppenbara för alla som läst denna blogg ett tag.

- Kärnfrågan är inte Grekland, utan Spanien och Italien, sade Zoellick i en frågestund i Washington på onsdagen.
Om Grekland beslutar att överge euron kan efterverkningarna bli mycket svåra, resonerade Zoellick, och jämförde med Lehman Brothers kollaps 2008.

Jag läser även om hur en strid ström av välutbildade sydeuropéer flyr till bland annat Sverige. Jag har själv träffat på många italienare här som trots språkbarriär och kulturella skillnader valt att börja ett nytt liv i Sverige.

Varför Grekland inte är Baltikum

I morse beslutades om ett stödpaket till Grekland bankerna. Det är dock egentligen i princip samma gamla stödpaket från i somras som nu presenteras så att det låter som en nyhet. Dessutom rapporteras att skuldbytet med de privata fordringsägarna snart ska inledas, men det har vi ju hört länge nu.

Det är dock uppenbart att det är fullständigt orimligt att Grekland skulle kunna lyckas med målet att minska statsskulden till 120 procent av BNP till 2020. Det bygger nämligen på totalt orealistiska antaganden om BNP-utvecklingen. Greklands BNP faller vad jag kan se i en årstakt på cirka 7 procent, och att detta fall plötsligt skulle tvärbromsa verkar inte sannolikt. Därmed fortsätter Grekland att vara ett bottenlöst hål och det nuvarande paketet på 136 miljarder euro (vilket förresten är mer än 60 procent av Greklands årliga BNP) kommer inte att räcka till. Pengarna går dock inte till grekerna utan största delen går vidare till europeiska banker som varit korkade nog att låna ut till Grekland. Dessa bankdirektörer måste ha väldigt bra kontakter inom EU-eliten för att lyckas få igenom detta. Jag är trött på detta genomkorrumperade EU. Tyvärr går media på propagandan från EU-styret och beskriver det fortfarande som att det är Grekland som räddas, när det inte alls är så. Grekland och grekerna körs ner i skiten för att bankdirektörerna ska kunna få ut sina feta löner. Allt detta betalas i slutändan av EU:s skattebetalare. Privatisera vinsterna, socialisera förlusterna.

Läs även vad bloggrannen Cornucopia skriver om saken.

Nej, Grekland behöver skriva ner sina skulder rejält och troligen också lämna euron. Vi har sett att den isländska modellen fungerade. Vissa påpekar att de baltiska länderna lyckades klara sig ur sin svåra kris och ändå hålla kvar sina fasta valutakurser till euron. Det finns dock en avgörande skillnad. Vid krisens början hade Litauen, Lettland och Estland betydligt lägre statsskulder än vad Grekland hade.

Därför var det ingen katastrof att de ett tag hade stora underskott i statsfinanserna. Det enda som hände (statsfinansiellt sett) var att Lettlands och Litauens statsskulder steg till "svensk" nivå vad gäller andel av BNP. Där tycks de för övrigt ha stabiliserat sig. Grekland hade redan i krisens början en så hög statsskuld i förhållande till BNP att även små höjningar av räntenivån gav stora effekter på statsfinanserna och de hamnade därför snabbt i en dödsspiral.

Lägg därtill att det grekiska samhället och statsapparaten verkar vara fullständigt dysfunktionella, med grasserande korruption samt obefintligt förtroende och skattemoral.

Nu ska det bli mycket intressant att se vad resultatet blir i det val som planeras i Grekland i vår. Jonas Sjöstedt nämner att opinionsmätningarna visar att nuvarande största regeringspartierna Pasok och Nea Demokratia har tappat stort och att de tre radikala vänsterpartierna gått starkt framåt och ser ut att kunna få uppåt 40 procent av rösterna tillsammans. Om det nu genomförs ett val (och inte istället en militärkupp) så ser det ut att kunna leda till en regering och ett parlament i Grekland som lär vara mycket mer motsträviga mot EU-bankirernas och deras köpta politikers krav.

Vår svenske finansminister Anders Borg är förresten antingen dumnaiv eller en lögnare när han idag säger att Grekland inte längre är ett hot mot Europas återhämtning. Han borde veta bättre med den information, kunskap och kontakter han har. Alltså gissar jag att det han säger är ren lögnpropaganda.

Nelson, Erlandsson och avgifterna

Jag skrev igår om hur Jordbruksverket åter kommit med ett förslag om kontrollavgifter som riskerar att sänka de mindre svenska fröfirmorna. Största fröfirman Nelson Garden (med över 50 procent av marknaden) kommer inte att drabbas då de har sin fröpackning i Lettland.

Jordbruksverkets förslag om höjda avgifter för kontrollen av fröpartier har sin grund i Avgiftsförordning (SFS 1992:191) som ändrades i våras genom SFS 2011:216. Jag har nedan markerat de relevanta bitarna med fetstil.

5 § En myndighet får bestämma storleken på andra avgifter än de som avses i 4 § endast efter särskilt bemyndigande från regeringen.

Om regeringen inte i anslutning till bemyndigandet har föreskrivit något annat, ska avgifter beräknas så att de helt täcker verksamhetens kostnader (full kostnadstäckning).

För avgifter som tas ut enligt 4 § första stycket 1--9 får myndigheten själv, upp till full kostnadstäckning, besluta om storleken på avgifterna om inte regeringen har föreskrivit något annat. Förordning (2011:216).

[...]

25 a § En myndighet som får disponera inkomster från en avgiftsbelagd verksamhet ska balansera räkenskapsårets resultat i ny räkning.

Om det ackumulerade överskottet uppgår till mer än 10 procent av den avgiftsbelagda verksamhetens omsättning under räkenskapsåret, ska myndigheten lämna ett förslag till regeringen om hur hela överskottet ska disponeras.

Har det uppkommit ett underskott i en avgiftsbelagd verksamhet som inte täcks av ett balanserat överskott från tidigare räkenskapsår, ska myndigheten lämna ett förslag till regeringen om hur underskottet ska täckas. Förordning (2011:216).

Jordbruksverket måste alltså se till att få full kostnadstäckning för sina kontroller och då de dessutom har ett ackumulerat underskott från tidigare år måste de nu höja avgifterna rejält. Eftersom största fröfirman Nelson har sin packning i Lettland får de en orättvis konkurrensfördel som de mindre firmorna inte kan skaffa sig, då de genom sin mindre storlek inte har ekonomisk möjlighet att lägga ut packningen i ett annat EU-land. Just det ackumulerade underskottet från tidigare år slår extra hårt, då det enligt ändringen i våras (signerad av finansmarknadsminister Peter Norman) måste täckas.

Det finns dock en möjlig enkel utväg, där landsbygdsminister Eskil Erlandsson sitter på nyckeln. I 5 § sägs nämligen att avgifterna ska ha full kostnadstäckning "om regeringen inte i anslutning till bemyndigandet har föreskrivit något annat". Erlandsson kan alltså (kanske behöver han fråga finansminister Anders Borg om lov) ändra i föreskrifterna för Jordbruksverket så att de inte behöver ha full kostnadstäckning för just frökontrollen. I statsbudgetsammanhang rör det sig om struntsummor, kanske högst en miljon kronor sammanlagt, vilket även är en liten summa om man ser till hela Jordbruksverkets mångmiljardbudget. För en pytteliten summa i statsbudgeten kan man alltså se till att konkurrensen inte snedvrids till småföretagens nackdel. Alternativet är att de små fröföretagen läggs ner, vilket knappast kan vara landsbygdsminister Eskil Erlandssons vilja, när han säger att "Vi ska ta tillvara människors engagemang och företagsamhet och se till att hela landet tillåts växa och spira". Landsbygdsministern har nu chansen att ta hem goodwill-poäng - kommer han att gripa detta tillfälle?

Vad gäller Jordbruksverket kan man fundera på om deras kontroller verkligen behöver kosta så mycket som de gör idag. Behöver de vara så nitiska i sin kontroll? Magnus Redin skrev i en kommentar på mitt förra inlägg så här.

Hur skulle man kunna skära i andra änden? Vad kan göras för att minska kostnaderna för att driva jordbruksverket och deras kontroll?
Det är rätt typiskt att en alltför dyr verksamhet med tillgång till en obegränsad inkomstkälla löser lönsamhetsproblem genom att öka intäkterna istället för att effektivisera verksamheten.
EU:s krav kan väsentligen lösas genom egenkontroll och ett register som är tillgängligt över nätet. Ett sådant system skulle inte kosta några stora pengar.

Som Lindbloms frö påpekar så är kostnaderna för kontrollen väsentligt mycket lägre i övriga EU-länder, bara 5-15 procent av de föreslagna svenska kostnaderna. Dags att rensa lite i den svenska byråkratin! Enligt Lindbloms frö beror det ackumulerade underskottet hos Jordbruksverkets frötillsyn på följande.

1. Interna problem, efter att Jordbruksverket tog över frötillsynen från det nedlagda Statens Utsädeskontroll.
2. Sedan 2007 har inkomsterna varit lägre än budgeterat. En stor orsak är att det största svenska företaget (>50% av totala omsättningen i Sverige) 2006 flyttade sin fröpackning från Sverige (bara detta) och därefter bara rakt av slapp svensk frötillsyn och avgifter. Avgifterna höjdes då för de andra företagen, men det var inte tillräckligt.

Ska de andra fröfirmorna behöva betala för Jordbruksverkets klantighet och att frötillsynen har för stor kostym efter Nelsons flytt?

Vad kan man själv göra då? För det första kan man skriva till chefen för Växtkontrollenheten på Jordbruksverket, Tony P Nilsson och till landsbygdsminister Eskil Erlandsson.

För det andra kan man undvika att köpa fröer från Nelson Garden och istället gynna de små fröfirmorna, som i mitt tycke dessutom ofta har bättre sorter än Nelson. Här följer en lista över små fröfirmor som säljer via postorder - komplettera gärna om jag missat någon.

• Runåbergs fröer
• Impecta
• Jennys frön och sånt
• Örtagården
• Rara växter
• Lindbloms frö
• Olssons frö

Jag noterar för övrigt att Nelson Garden är GuldSponsor för Naturskyddsföreningen - kanske dags för  Naturskyddsföreningen att tala med sin sponsor?



Några bloggar till förutom Cornucopia har nu uppmärksammat frågan:

• Supermiljöbloggen
• Hannu på Kinnekulle
• Nisse i Torpet

På Allt om trädgårds forum finns två diskussionstrådar om saken (ett två).

Vi väntar nu bara på att fler tidningar än Allt om trädgård ska uppmärksamma frågan om vår frömångfald.

Jordbruksverket klantar till det igen!

Återigen har Jordbruksverket bevisat sin inkompetens. Som Cornucopia påtalar så vill man nu trefaldiga avgiften för den obligatoriska kontrollen av importerade fröpartier, vilket kommer att slå ut små fröfirmor. Detta har inget med den så kallade FRÖ-lagen från förra året att göra, utan handlar istället om en ny förordning, med grund i att regeringen har beslutat att alla statliga verk ska ta in sin egen kostnad för kontroller i form av avgifter. Detta har sedan Jordbruksverket tolkat på sitt eget vis och gjort ett par rejäla blundrar på vägen.

• För det första har man bara skickat remissen till en enda fröfirma, nämligen Sveriges största (Nelson Garden med över 50 procent av marknaden). Remissen verkar inte heller ha gått till olika organisationer, exempelvis Fritidsodlingens riksorganisation (FOR).
• För det andra har man inte informerat om de nya reglerna på Jordbruksverkets nyhetssida och därmed inte heller på mejlutskicken. Jag prenumererar på dessa mejlutskick just för att kunna fånga upp såna här tokigheter, men precis som i samband med FRÖ-lagen kommer inte de viktigaste nyheterna med i mejlutskicken.

Jordbruksverket bör alltså se över sina rutiner rejält. I detta fall gäller det Kontrollavdelningen med avdelningschef Mari Andersson och dess underavdelning Växtkontrollenheten med chefen Tony P Nilsson, som måste se över sina rutiner både för remissförfarande och information. Förslagets blotta konstruktion vittnar om antingen inkompetens eller korruption. Jag skulle gissa på inkompetens - en oförmåga att analysera konsekvenserna. Regelrådet har också kritiserat den aktuella föreskriften SJVFS 2011:30 för bristfällig konsekvensutredning. Även om det bara är fråga om inkompetens bör det vara på sin plats med en utredning både om eventuellt jäv och korruption vad gäller ärendets hantering.

Även Jordbruksverket som helhet verkar behöva se över sina rutiner både för remissförfarande och information, då liknande misstag gjordes kring hanteringen av FRÖ-lagen förra året. Här anser jag att det är Generaldirektör Mats Persson och kanske Planeringschef Anna Olsson som är ansvariga, då jag inte hittar någon informationsansvarig på verket. Kanske chefen för Internrevisionsenheten, Ann-Katrin Harringer, också borde ta tag i saken.

Vad gäller själva frågan om avgifterna skriver Cornucopia så här:

Exempelvis skall egenföretagaren Lindbloms Frö nu betala 150 000:- SEK i avgift istället för tidigare 50 000:- SEK, utan att få något extra ut av det alls. Även enskilda firman Runåbergs fröer kommer antagligen drabbas lika hårt. Företaget Impecta konstaterar att avgifterna blir högre än vad de betalar för fröerna.

Har de slumpmässiga inspektionerna helt plötsligt blivit 3x så dyra? Man får många inspektionstimmar för 150 000:- SEK. Med en timpenning på 1000:- i timmen borde varje fröpackare bli inspekterad 150 timmar om året, nästan en hel månad heltid. Eller föreligger det någon form av korruption från agroindustrin här som har lobbat/mutat in det hela för att slå ut alla små konkurrenter?

Nelson Garden har sin fröpackning outsourcad till Lettland och går därmed helt runt de svenska reglerna. Jordbruksverkets kostnader för kontrollenheten måste därmed bäras av alla de mindre fröfirmorna om Jordbruksverket ska få täckning för kostnaderna genom avgifter. Nelson, som "råkade" vara enda remissinstans, är säkert bara glada över eliminerad konkurrens.

Nu börjar reaktionerna komma så smått. Lena Israelsson skriver i Allt om trädgård:

Leif Lindblom vid Lindbloms Frö i Kivik är förbannad och chockad. Han har skrivit ett öppet brev till jordbruksministern Eskil Erlandsson, där han hotar med att lägga ner verksamheten. Tidigare betalade han 50 000 per år för den stickprovskontroll av importerade köksväxtfrön som jordbruksverkets växtskyddsenhet utför. Nu ska han punga ut med 150 000 kronor per år. Det kan inte hans företag bära. [...]
Veronica Gårdestig vid Impecta Frö:
– Kontrollavgifterna för ett parti blir högre än vad vi betalar för fröna. Hur vi ska lösa det vet vi inte just nu. Vi kan ju inte ta ut ännu högre priser på fröpåsarna. Nej, vi måste ta strid mot avgifterna.
Beslutet om chockhöjningen har fattats vid jordbruksverkets växtkontrollenhet. Tony Nilsson är chef här. Han har haft några tuffa dagar med stenhård kritik från framför allt fröhandlare. Men också inom jordbruksverket får han mothugg.
– Vi kommer att snabbutreda det här, säger han nu och beklagar samtidigt att remissförfarandet inte gick korrekt till.

FOBO (Förbundet organisk-biologisk odling) har tagit upp frågan i ett pressmeddelande.

Nu väntar vi på att fler ska vakna. Alla ni odlingsintresserade som har egna bloggar och läser det här, skriv om det så det blir bloggstorm som förra året! Alla ni andra, sprid detta till era odlarkompisar, via mejl eller Facebook. Alla journalister som brukar läsa denna blogg - skriv om det (eller prata om det om ni råkar jobba för teve eller radio). Politiker - ta upp det, särskilt i Riksdagen. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson behöver ställas mot väggen om detta.

Själv har jag haft fullt upp med min flytt och därmed inte haft tid för detta, även om jag har noterat det tack vare Facebook-gruppen, men nu när jag så smått börjat komma i ordning i den nya bostaden ska det bli andra bullar av. Jag hoppas att vi kan ställa till en lika stor storm som runt FRÖ-lagen förra året. Jag kommer att driva på detta med denna blogg som bas - den är bland Sveriges största inom kategorierna Ekonomi, företagande och juridik samt Miljö med för tillfället cirka 6600 besökare per vecka (och dessutom en av de mest länkade bloggarna inom dessa områden). Tillsammans kan vi (frökonsumenter och fröfirmor) få Jordbruksverket att backa - avgiften för fröregistrering blev de tvingade att sänka från 3000 kronor till 800 kronor.

Närmast kommer jag att formulera ett öppet brev till Jordbruksverket och landsbygdsministern. Jag återkommer med det här på bloggen. Under tiden kan ni läsa vad Lindbloms frö skrivit om de nya reglerna. Bland annat konstaterar han att den svenska avgiften är 5-15 gånger högre än i övriga EU - vill vi ha några små fröföretag kvar här? Här några som jag tycker viktiga klipp från det han skriver.

Detta är det värsta som inträffat i fröbranschen i Sverige någonsin
Slår ut både sortiment och ekonomi för små/halvstora företag.
Men gynnar starkt några få stora i fröindustrin.
Man avgiftsbestraffar små fröföretag, som står för mångfald och alternativ.
[...]
De nya avgifterna genomfördes de facto med hjälp av något som bara kan kallas remissbedrägeri, då endast en remissinstans fick yttra sig från fröhandelns sida. Ingen annan fröhandlare fick någon kännedom om det som var på gång,
till dess den färdiga föreskriften kom på pränt. Denne ende var egentligen diskvalificerad (jäv) att yttra sig i detta, då man inte är kontrollerad i Sverige.
[...]
Vi kommer att kräva att Föreskriften rivs upp och att en konsekvensutredning utförs. Och att vi får en ordentlig ursäkt.
Personligen menar jag att det även bör bli konsekvenser bland ansvariga inom Jordbruksverket.
[...]
I Danmark finns inte dessa avgifter. I Holland betalar ett företag avgifter som är 10% av de föreslagna svenska. I Finland görs endast groningskontroll av det frö som bjuds ut på hobbymarknaden. Ingen speciell avgift för detta.
[...]
Företagen har noll möjlighet att påverka vad som görs eller hur. Då företagen är tvingade att betala allt, behöver myndigheten inte göra det minsta för att minska sina omkostnader.
[...]
De små enskilda firmorna Lindbloms Frö och Runåbergs Fröer kommer nu att betala mer i dessa avgifter än i vanlig inkomstskatt.

Pressade italienare

Italien verkar som jag skrev i förrgår vara droppen för finansmarknaderna. Inte konstigt, då Italien är eurozonens tredje största ekonomi och dessutom har den största statsskulden i Europa.

Idag har Italiens senat godkänt åtstramningspaketet på 40 miljarder euro och imorgon ska det igenom underhuset i parlamentet. Det blir dock för lite för sent, eftersom de flesta åtgärderna inte får effekt omedelbart, utan det rör sig om ett paket som sträcker sig fram till 2014. Men just paketets "snällhet" gör att det troligen kommer att gå igenom, vilket troligen kommer att tolkas positivt. Finansministern Giulio Tremonti är omtyckt och respekterad bland övriga EU-ledare, till skillnad från pajasen Berlusconi.

Jag har förut nämnt att statsskulden ligger på cirka 120 procent av BNP, vilket är näst värst i EU, och räntorna på den har stigit skarpt den senaste månaden. Dessutom har Italiens statsskuld i genomsnitt förhållandevis kort löptid jämfört med andra EU-länder, vilket betyder att stora delar av den snart kommer att behöva sättas om och då till betydligt högre ränta. I och för sig är budgetunderskottet förhållandevis lågt (4,5 procent av BNP 2010) men det kan raskt förändras när räntorna stiger.

Ekonomin växer i snigelfart. Den långsamma tillväxten beror inte bara på finanskrisen, utan det har varit så i många år innan dess. Detta beror på låg produktivitet - landets industri är inte konkurrenskraftig, särskilt inte jämfört med Tyskland.

Italiens politiska situation skulle kunna vara ett dåligt skämt om det inte vore allvar. De senaste åren har visserligen regeringarna suttit i några år var, men sedan 1945 har man bytt regering 61 gånger. En stor del av politikerna (troligen majoriteten) är korrupta och ser till stor del till olika särintressen. Italienarna misstror sina politiker och det verkar oftast som om de väljer att missnöjesrösta bort den sittande regeringen. Den politiska debatten sker över huvudena på de flesta av medborgarna. De italienare som är politiskt engagerade men inte politiker verkar ofta ty sig till mer extrema politiska rörelser, från brinnande kommunister till inbitna fascister. Separatistiska och främlingsfientliga partier såsom Umberto Bossis Lega Nord har starka följen.

Italien är också splittrat i regioner med separatistiska tendenser. Landet enades först 1861 och många ser fortfarande på centralmakten med misstro. Kontrasterna är stora mellan framförallt det rika norra Italien och det fattiga södra. Lega Nord skulle vilja klippa av Italien på mitten och göra sig av med "Il Mezzogiorno", som södra Italien kallas.

Den låga respekten för staten gör att skattemoralen låg. Dessutom lider Italien av en stelbent byråkrati på många områden, men det går självklart att muta sig till det man vill ha, bara man har rätt kontakter och tillräckligt med pengar. Italien har som sagt en tungrodd byråkrati och förutom det enorma mängder lagar och förordningar, som ingen människa klarar av att hålla reda på och där många dessutom är helt orimliga. Ett exempel man ser som turist är hastighetsbegränsningarna, som ofta är så lågt satta att de strider mot sunt förnuft. Alltså håller ingen hastighetsbegränsningarna. Massorna av absurda lagar och förordningar gör att folk har en mycket flexibel inställning till laglydighet även vad gäller mer rimliga lagar.

I den positiva vågskålen kan man dock lägga att Italien till skillnad från många andra länder inte har haft någon bostadsbubbla de senaste åren. Å andra sidan är hushållens situation pressad ändå. Enligt en nyligen gjord undersökning lyckas bara 47 procent av italienarna att spara undan pengar och 44 procent har den senaste tiden behövt ta av sitt sparkapital för att klara sig. Detta är inget nytt utan en trend som funnits länge. De italienska hushållens besparingar har sjunkit med 60 procent de senaste 20 åren. De flesta hushåll har inte råd att åka på semester, vilket är en sak som förvärrats radikalt det senaste året. Enligt en undersökning kommer bara var femte italienare att åka på semester denna sommar, mot hälften förra året, vilket redan var dåligt. Av dem som åker på semester kommer 62 procent bara att ta en vecka och bara 1 procent kan ta en månads semester. Många väljer också lågbudgetalternativ för sin semester. Detta kommer såklart att slå hårt mot alla de badorter som brukar fyllas av italienare i augusti.

Italien ligger nära botten på fertilitetslistan med bara 1,38 barn per kvinna. De har länge haft låg fertilitet så befolkningspyramiden ser ut därefter.

Landet har nu nått stadiet då antalet som fyller 65 varje år är lika många som de som fyller 20, vilket gör att arbetskraften som andel av befolkningen minskar.

Italien är ett turistland som årligen drar till sig mängder av utländska besökare. Landet är fyllt av sevärdheter och så finns det många mil av fina stränder, samt Alperna med vintersport och "fjällvandringar". Italien lär ha flest platser med på Unescos världsarvslista av alla världens länder. Men det är förskräckligt dyrt att turista i Italien, så risken finns att en stor del av de utländska besökarna faller bort vid en ekonomisk kris.

I Italien finns flera tidningar av hög kvalitet, även om deras ledar- och debattsidor är skrivna med språk, stil och referenser som utestänger de flesta italienare, om inte annat för att man inte orkar läsa dessa tunga artiklar och sätta sig in i den politiska jargongen. Corriere della Sera håller en Berlusconivänlig profil, medan La Repubblica tar varje tillfälle att häckla Berlusconi. Kvalitetstidningarna läses dock inte av folkflertalet. Störst upplaga av alla italienska tidningar har La Gazzetta dello Sport, och det finns andra stora sporttidningar såsom Corriere dello Sport och Tuttosport.

Italiensk teve är ett kapitel för sig. De har många bra debattprogram som skulle få Sveriges Television att skämmas över sin dåliga kvalitet och rumphuggna diskussioner, men de flesta italienare ser istället förutom på filmer, dokusåpor och teveserier på glättiga underhållningsprogram fyllda av lättklädda unga damer, som får Let's Dance att framstå som stor konst. Även nyhetsprogrammen skiljer stort i sin kvalitet. Videokrati är vad italienarna får istället för fungerande demokrati.

Pressfriheten i Italien är halvtaskig. Enligt Reportrar utan gränsers rankning hamnar landet på 49:de plats, långt efter de flesta andra europeiska länder. Freedom House hade länge Italien i kategorin "fri press", men när Berlusconi tog över sänkte de sin bedömning till "delvis fri press". I deras rankning delar Italien plats med Turkiet! Bland EU-länder är det bara Bulgarien och Rumänien som har sämre rankning.


Till sist Italiens kanske största problem - den organiserade brottsligheten. Den höga arbetslösheten i stora delar av södra Italien utgör en god värvningsgrund för brottslighet och misstron mot centralmakten stärker maffians position. Cosa Nostra på Sicilien är troligen den mest kända grenen av maffian. De förde tidvis ett rent krig mot staten, men är nu försvagade då staten slog tillbaks hårt. På Sicilien är de dock fortfarande ett starkt inslag. De har (ofrivilligt) lämnat över mycket av sina kriminella verksamhetsområden till Kalabriens 'Ndrangheta, som har expanderat starkt, även i norra Italien och utanför landet. 'Ndrangheta styr bland annat stora delar av den europeiska kokainhandeln och beräknas omsätta 35–40 miljarder euro per år, vilket motsvarar cirka 3,5 procent av Italiens BNP. De starka familje- och klanbanden gör det näst intill omöjligt att infiltrera 'Ndrangheta. Kampaniens Camorra med centrum i Napoli är också starka, men lider av splittring och strider mellan de olika klanerna. Även Camorran har förgreningar i norra Italien och troligen kopplingar till de viktigaste politikerna. I Apulien (Italiens klack) finns Sacra Corona Unita som är den yngsta maffiaorganisationen, grundad på 1970-talet. De har kopplingar till andra internationella kriminella nätverk, framförallt på Balkan, och ägnar sig mycket åt smuggling av t.ex. cigaretter, droger, vapen och människor från Kroatien, Serbien och Albanien. De är dock försvagade nu. Alla maffiaorganisationerna ägnar sig åt verksamheter såsom pengatvätt, beskydd, mutor och utpressning. En starkt bidragande orsak till att en italienska maffian är så stark är fenomenet Omertà - ungefär "tjalla inte".

För att bekämpa brottsligheten behövs såklart polis, vilket kostar mycket. Den italienska polisen är uppdelad i åtta olika delar, som lyder under olika departement. Totalt har Italien drygt 320 000 poliser av olika slag, vilket ger störst antal poliser per capita i hela EU. En polis på 180 invånare, att jämföra med en polis på 440 invånare i Sverige. Tuffingarna är de paramilitära Carabinieri med nästan 120 000 anställda på drygt 4600 stationer. Den likaledes paramilitära Guardia di Finanza har bland annat hand om ekonomisk brottslighet, skattebrott, tull, korruption, livsmedelsbrott, miljöbrott, organiserad brottslighet, knark, terroristbekämpning och gränsbevakning. Sedan finns det den civila Polizia di Stato med ungefär 105 000 anställda, som är vanlig ordnings- och kriminalpolis. Polizia Penitenziaria har hand om kriminalvården och även att övervaka de anklagade vid rättegångar. Corpo forestale dello Stato har hand om nationalparker, skogsbränder, miljöbrott med mera. Guardia Costiera har hand om kustbevakningen, fiskeri och sjöräddningen. Polizia provinciale finns i några av de 107 provinserna (länen), men har inga större befogenheter. Polizia municipale är kommunala poliskårer som är ordnings- och kriminalpolis med mera. Poliskårernas ansvarsområden överlappar till stora delar, vilket som jag ser det bidrar till att göra det italienska polisväsendet ineffektivt. Trots att man har flest poliser per capita har man något av den mest aktiva organiserade brottsligheten inom EU.

Statsfinanserna är alltså ett stort problem för Italien, men det finns mycket annat som kan ställa till det där.