Makt, makt, makt, makt, makt...

Det är vad EU handlar om.

Igår frågade jag mig med anledning av att Sveriges EU-medlemskap nu grundlagsfästs vad EU är om tio år. Idag kritiserar några politiker EU-biten av grundlagsändringen på SvD Brännpunkt. I artikeln sägs bland annat följande.

I dag är minst 80 procent av de beslut som fattas i riksdagen redan beslutade i Bryssel. Lissabonfördraget, som trädde i kraft 1 december förra året, medför att än mer makt flyttas från riksdag, landsting och kommuner till EU:s överstatliga institutioner. Den nya EU-grundlagen innebär både en utvidgning av EU:s makt att stifta lagar oberoende av svenska folkets vilja och en ökning av unionens makt att begränsa vår egen riksdags möjlighet att stifta lagar.

En sådan maktförskjutning innebär en allvarlig inskränkning av öppningsorden i regeringsformen. Där stadgas som sagt att "All offentlig makt utgår från folket" och att "Riksdagen är folkets främsta företrädare". Med Lissabonfördraget blir detta än mer bara tomma ord. En stor del av makten i Sverige kommer att utgå från Bryssel och kunna genomdrivas oavsett vad de folkvalda i riksdagen tycker. Efter Lissabonfördraget styrs Sverige från Bryssel snarare än Stockholm.

Men de EU-positiva partieliterna agerar som om EU-medlemskapet är en marginell förändring. SNS Demokratiråd beskriver förhållandet som "dagens konstitutionella mörkläggning".

Bra skrivet! Det är viktigt att känna till att den svenska Riksdagen numera är en Potemkin-kuliss som bara finns där för att vi ska tro att vi fortfarande lever i en demokrati. All verklig makt utgår från Bryssel. Hur Europeiska unionen styrs verkar med avsikt ha gjorts så snårigt och indirekt att de verkliga besluten ska hållas så långt från folket som möjligt. EU:s maktelit sitter därmed säkert.

För att ändå upprätthålla något slags sken av legitimitet får vi EU-medborgare trots allt rösta fram företrädare i Europaparlamentet. Men vi ska inte glömma att Sverige bara har 18 ledamöter av 736. Ju större område som besluten tas över, desto mindre makt får folket och desto mer makt hamnar hos makteliten. Europaparlamentet har också sina begränsningar.

Även om Europaparlamentet har lagstiftande makt saknar det i motsats till de nationella parlamenten möjlighet till att initiera lagförslag, vilket istället är en av Europeiska kommissionens uppgifter.

EU-kommissionen - det är den som är maktens centrum, då den utformar lagförslagen. Europaparlamentet har dock en viss rätt att föreslå lagstiftning, men inte utforma den, se citatet nedan ur deras broschyr.

Ledamöterna har också rätt att ta politiska initiativ, vilket innebär att de kan föreslå kommissionen att lägga fram förslag till lagstiftning. Parlamentsledamöterna uppmanar regelbundet kommissionen och ministerrådet att utveckla befintliga politikområden eller planera nya.

Men det är EU-kommissionen som har en stor del av den verkliga makten, då det är de som utformar nya direktiv. Notera skillnaden mot exempelvis den svenska Riksdagen, där alla ledamöter har rätt att komma med motioner. Någon sådan rätt finns inte i EU-parlamentet. EU-kommissionens medlemmar utses av ministerrådet (alltså alla medlemsländers regeringar), men måste godkännas av EU-parlamentet. Också en intressant skillnad mot hur de nationella regeringarna (som liksom EU-kommissionen även har den verkställande makten) utses. Maktens centrum i form av EU-kommissionen utses av regeringarna, som utses av sina parlament, som utses av folket. Så långt ifrån direktdemokrati som man rimligen kan komma.

Slutligen har vi då Europeiska rådet (ej att förväxla med ministerrådet) och dess ordförande - just nu Herman van Rompuy.

Handen på hjärtat - visste du exakt hur allt hängde ihop? Jag var själv tvungen att läsa på lite för att klara av att göra beskrivningen ovan. Låter det snårigt? Jag har en känsla av att det inte är en slump att det gjorts så här komplicerat. Allt för att hålla folket borta från makten.

Dagens grundlagsändring är ett helt paket av ändringar, där det mesta verkar rimligt och bra, men där man smugit in det grundlagsfästa EU-medlemskapet på ett hörn. Konstigt nog kommer alla riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna som det ser ut att rösta för förslaget, även t.ex. EU-kritiska Vänsterpartiet. Det beror på att det är ett brett kompromissförslag och att det därför inte varit någon större offentlig debatt i frågan. Tack vare att man tar hela grundlagsändringen som ett kompromissförhandlat paket slipper man det obehag som skulle bli om ett eller flera partier (förutom sd) röstade nej till någon del. Nåja, som jag skrev igår så tycker jag skrivningen om EU-medlemskapet mest är korkad och inte farlig i sig. Vi är redan medlemmar i EU och det skulle ändå vara ett himla sjå att förhandla sig ur.

EU har redan passerat sitt bäst-före-datum. Krisen för PIGS-länderna kommer nästan garanterat också efter ett antal omgångar av försök till uppstöttning att leda till en kris för euron och i förlängningen en djup kris för EU. Det handlar bara om hur länge vi ska dra ut på plågan. Euron var i grunden ett politiskt projekt, och många ekonomer uttryckte tvivel. Med den konstruktion som blev var det närmast oundvikligt att det skulle gå åt pipan.

Så till lite genuin underhållning. EU-parlamentarikern Nigel Farage säger det alla skulle vilja säga om Herman "Rumpan" van Rompuy.

Farage säger att Rumpan har "karisma som en våt trasa" och frågar också "vem röstade på dig", med anledning av att Rumpan inte tillsatts genom allmänna val. Jag önskar verkligen att det funnes fler politiker som Farage. Följande video av Nigel Farages kritik är också "spot on".

Han påpekar att Rumpan kommer att få högre lön än USA:s president, och säger också en massa obekväma sanningar om EU:s nya utrikesrepresentant Catherine Ashton.

Men följande videosnutt är nästan mest intressant - den visar tydligt EU:s makthavare i all sin maktfullkomlighet. Först en intetsägande intervju med den bleke Rumpan, men sen får vi en spännande inblick i maktgänget. Det hela utspelar sig vad jag förstår strax efter att van Rompuy blivit utsedd.

Vid 0:39 kommer EU-kommissionens ordförande Barroso ut och dunkar Reinfeldt i ryggen. Vid 0:44 gratuleras van Rompuy hjärtligen av ärkeskurken Berlusconi. Vid 1:02 får vi så ett fint "familjefoto" med Ashton, Barroso, Reinfeldt och van Rompuy. Maktens män (och några maktens kvinnor).

Makt, makt, makt, makt, makt...

Läs mer hos Cornucopia och Juggen.

[Andra bloggar om eu, makt, politik]