Hellre Antarktis än Mars

Sedan 1950-talet har det talats mer eller mindre allvarligt om bemannade expeditioner till vår grannplanet Mars. Många verkar även idag se det som ett logiskt nästa steg i mänsklighetens tekniska framsteg. Bemannade Marsfärder har dock en hel del gemensamt med fusionskraft. Dels att det talats om det sedan 1950-talet, dels att planerna alltid legat 10-20 år fram i tiden, samt att det involverar ännu oprövad och obevisad teknik. För tillfället verkar planerna från NASA:s sida handla om 2030-talet för den första bemannade Marsexpeditionen. Elon Musks är dock lite mer optimistisk i sitt SpaceX-projekt och talar om en första bemannad expedition till Mars år 2024. Detta står fortfarande idag på deras hemsida. Om fem år! Kommer det att hända? Tillåt mig vara ytterst tveksam.

Som jag påpekade redan för åtta år sedan, har mänskligheten troligen för länge sedan passerat "peak space" i samband med den sista månfärden för 47 år sedan, och vi kommer nog aldrig att komma längre. Sedan 1972 har alltså ingen människa varit längre från jordytan än en låg jordbana (högst cirka 600 km över jordytan). Visserligen har vi skjutit upp en mängd satelliter i olika banor och till fjärran planeter, men de har alla varit obemannade och dessutom förhållandevis små.

För den som ändå envisas med att bemannade färder till Mars kan vara en bra idé och även att bygga upp en koloni där, så tänkte jag här föreslå ett betydligt enklare första steg, nämligen att bygga upp en koloni på Antarktis enligt liknande premisser som en Marskoloni. Antarktis besöks som bekant årligen av diverse forskningsexpeditioner och jag har till och med en vän som varit där. Planerna för Mars är ju att bygga upp något slags självförsörjande koloni och jag tänker mig att man kunde göra något liknande på Antarktis istället. Visserligen är Antarktis skyddat i något internationellt fördrag, men sådant har ju hittills inte hindrat mänsklig framfart när tillräcklig motivation funnits. Se bara på all skyddad natur som exploaterats!

Nedan följer en tabell med jämförelser mellan Antarktis och Mars vad gäller olika faktorer som kan vara intressanta för den som vill anlägga en koloni.

Parameter	Mars	Antarktis
Närmaste avstånd från stad	55 760 000 km	Ca. 1200 km (norra udden)
Längsta avstånd från stad	400 000 000 km	Ca. 5000 km (östra)
Lägsta temperatur	-143 °C (vinter vid polerna) -70 °C (natt vid ekvatorn)	-89 °C (inlandet)
Högsta temperatur	+35 °C (mitt på dagen vid ekvatorn)	-12 °C (inlandet) +5 - +15 °C (kusten)
Medeltemperatur	-46 °C	-57 °C (inlandet) -10 °C (kusten)
Lufttryck	0,8 kPa	101 kPa
Atmosfärens syrehalt	0,2%	21%
Atmosfärens densitet	0,02 kg/m3	1,2 kg/m3
Gravitation	3,71 m/s2	9,81 m/s2
Magnetfält som skyddar mot strålning	NEJ!!	JA
Vatten/is	Troligen under marken	Enorma mängder
Jord/regolit	Giftig	Ogiftig
Tid för att flyga dit	250-500 dagar	2-6 timmar
Fördröjning för radiosignaler	3-22 minuter	millisekunder
Solinstrålning max	590 W/m2 (mitt på dagen vid ekvatorn)	500 W/m2 (sommarsolstånd vid Sydpolen) 475 W/m2 (sommarsolstånd vid polcirkeln)
Resekostnad per person	10 000 000 000 kr	40 000 kr

Som ni ser av tabellen ovan så är temperaturen ungefär lika ogästvänlig i Antarktis inland som på Mars, i alla fall sett till medeltemperatur. Även om temperaturen på Mars kan nå behagliga plusgrader mitt på dagen, så faller den nattetid normalt neråt -70 grader även vid ekvatorn. Däremot är det ju betydligt mindre svinkallt vid Antarktis kust. Men temperaturen är det minsta problemet.

Antarktis har också den stora fördelen att vara omgivet av luft med lagom tryck, densitet och syrehalt (om än alltför låg medeltemperatur). Det enda som behövs är vindskydd och uppvärmning. Mars har en ytterligt tunn atmosfär, som dessutom till största delen (96%) består av koldioxid. Den motsvarar vid ytan ungefär jordens atmosfär på 35 kilometers höjd, alltså drygt tre gånger den höjd som trafikflygplan färdas på. Så på Mars behövs tryckkabin och uppvärmning. Dessutom finns oerhört lite syre i Mars atmosfär. För alla praktiska ändamål kan man räkna med att Marskolonin skulle byggas som om den vore i vakuum. På Mars behöver man rymddräkt för att gå ut - på Antarktis räcker det med tjocka kläder.

Avståndet till Mars är så ofantligt mycket större än avståndet till Antarktis - tiotusentals gånger längre! Och om det blir något fel på farkosten så kan man på väg till Antarktis faktiskt ha en viss chans att nödlanda och bli upplockad. Någon sådan möjlighet finns överhuvudtaget inte på en Marsresa, utan händer en allvarlig olycka så är det kört och vraket och liken kommer att driva omkring i solsystemet i flera hundra miljoner år. Till och med din SOS-signal kommer att ta tid. En radiosignal tar några millisekunder från Antarktis mot flera minuter från Mars. Och skulle kolonin behöva hjälp utifrån så kan den på Antarktis oftast få det inom ett antal timmar. Skulle väderförhållandena vara dåliga kan det dock dröja flera dagar eller kanske någon vecka innan hjälp kan nå fram. Men på Mars får man vänta minst 250 dagar innan hjälp kan nå fram och har man otur och planeterna står i fel läge kan man få vänta drygt två år på hjälp.

En faktor där Mars eventuellt har en fördel är gravitationen. Allt blir mycket lättare att lyfta och bära där, och det kan nog behövas när kosmonauterna anländer försvagade i kroppen efter många månaders rymdresa. Men det är väl typ den enda fördelen. Och vi vet inte vilka effekter så låg gravitation har i längden. Det längsta någon människa varit i rymden är 438 dagar - för längre tid än så vet vi inte vilka fysiska effekter det får på kroppen. Framförallt om man vill etablera en koloni har man ingen aning om hur så mycket lägre gravitation kommer att påverka kvinnors graviditet - sannolikt inte positivt.

Tyvärr saknar Mars en viktig sak - magnetfält. Jordens magnetfält skyddar oss mot kosmisk strålning och solvind. På Mars finns inget sånt skydd, utan hela kolonin måste byggas under skydd och måste så förbli för all framtid. Trots strålningsskydd kommer den kvarvarande stråldosen troligen att utsätta mänskliga besökare för en cancerrisk som är kanske tio gånger högre än på Jorden. Strålningen är troligen det största enskilda hindret för kolonisation eller kortare bemannade besök på Mars. Detta hinder finns förstås inte på Antarktis.

Om man tänker sig att Marskolonin ska kunna odla sin egen föda behövs alltså någon form av kraftverk (se nedan) som driver enorma lampor för odlingen under strålskyddet. På Antarktis har man faktiskt tillgång till solljus för odling (i växthus) under halva året. Livsmedel skulle sedan kunna lagras för andra halvan av året. Betydligt enklare än på Mars.

En koloni behöver förstås vatten. På Antarktis finns det enorma mängder färskvatten (om än i frusen form) på ytan, förutom några få undantag av torra områden. Antarktis har faktiskt Jordens största sötvattentillgång frusen i sin is. På Mars finns det troligen fruset vatten under ytan även runt ekvatorn. För att få fram detta vatten skulle man behöva borra och därefter smälta i brunnen för att kunna pumpa upp. Ett himla jobb. Och hur mycket vatten kommer man att lyckas få fram? Vid polerna finns troligen is på ytan, men Mars är nog ogästvänligt som det är, så det är bara runt ekvatorn som mänsklig verksamhet är aktuell.

Ett ytterligare problem på Mars är att regoliten (jorden/sanden) är giftig (innehåller 0,5% perklorat). För att kunna använda den för odling behöver den tvättas. Mineralerna på Antarktis däremot har tvättats ur av vatten under miljoner år och är inte generellt giftigare än på andra platser på Jorden.

Inte bara att jorden på Mars är giftig. Dessutom kommer dessa perklorater också att virvla upp i dammstormarna på den röda planeten och det fina och giftiga dammet kommer att hamna överallt, vilket astronauterna måste hantera genom exempelvis noggrann tvättning efter utflykter.

Sedan tillkommer problemen med själva färden. Den sista månfärden tog 12 dagar. En Marsfärd tar minst 20 gånger så lång tid. Hur påverkas astronauterna av avsaknaden av fysisk aktivitet och gravitation?

Dessutom vet man inte ens hur man ska landa på Mars. Månlandaren vägde 10 ton, men en Marslandare skulle behöva väga 30-60 ton. Även en mindre farkost är svår att landa på Mars. Det finns för lite atmosfär för att kunna landa som på Jorden och för mycket för att kunna landa som på Månen. En mycket stor andel av de obemannade marssondlandningarna hittills har faktiskt misslyckats. Ännu har ingen kommit på något bra sätt att landa en stor farkost på Mars. Att landa flygplan på Antarktis är i och för sig inte trivialt, men görs redan nu regelbundet vid forskningsstationerna. Och en flygtur till Antarktis tar timmar, inte månader.

Marsfarkosten behöver strålningsskydd (tungt) för att inte besättningen ska få för hög stråldos under färden. Och när man kommer man fram måste man snarast gräva ner sig under ytan för att få ett rejält strålningsskydd. Allt det slipper man på Antarktis.

En Marsfarkost kräver en enorm raket (flera gånger större än raketen som skickade iväg månlandare). Även om man kör något slags rymdtankning med bränsle producerat på månen är energi- och materialåtgången enorm. För en resa till Antarktis räcker det med flygplan eller fartyg.

Resekostnaden per person avspeglar förstås avståndet och svårighetsgraden. 1 miljard dollar per person räknade Mars One-projektet med att det skulle kosta, men siffran är troligen spekulativt optimistisk. Resor till Antarktis kan fås för 40 000 kronor tur och retur.

Man kan förstås tänka sig att skicka ut robotiserade expeditioner först för att förbereda platsen för den framtida Marskolonin. Dessa robotar ska gräva ut grottor, bygga kraftverk och infrastruktur med mera. Men även robotar får problem med strålning och elektroniken måste vara skyddad. Tanken har varit att man ska kunna använda de lokala mineralerna för att bygga infrastruktur. Men ska man alltså bygga (eller ha med sig) en mindre masugn? Och en liten cementugn? Och det kommer att först behövas (robotiserade) rekognoseringsexpeditioner för att hitta lämpliga lägen för den första Marskolonin, där nödvändiga mineraler finns i närheten. Antarktis har fördelen att man antingen ganska lätt kan frakta råmaterial från gruvor någon annanstans på Jorden, eller frakta färdiga komponenter.

Och var ska man få energi från? Det finns två alternativ som jag kan se: solpaneler eller kärnkraft. Produktion av solpaneler från lokala mineraler kräver något slags miniindustri som producerar kisel och aluminium (eller stål). Dessutom har Mars några svåra problem för solpaneler - låg solinstrålning, dammet och låg temperatur. Antarktis är förstås inte heller utan problem vad gäller solceller och kan nog anses vara i nästan samma svårighetsgrad som Mars just i detta avseende, framförallt eftersom solen lyser väldigt lite eller inte alls under halva året. Kärnkraft har förstås sina speciella problem, men att transportera en liten kärnreaktor till Antarktis torde vara oerhört mycket lättare än att transportera den till Mars.

Ett annat intressant problem på Mars är att den ytterligt tunna atmosfären gör att om man har högre spänning än 250-350 volt får man överslag (om det inte är väldigt långt mellan polerna). Man kan alltså inte använda högspänning som på Jorden, utan tvingas alltså hålla sig till ganska låg spänning, t.ex. 220 volt, vilket ger större förluster över längre sträckor.

Mars skulle behöva rekognoseras rejält med robotar först innan man bestämmer sig för den bästa (minst dåliga) platsen för en bemannad expedition att landa på. Den begränsade utforskning som hittills gjorts av ytan räcker inte. Om SpaceX menar allvar med en första bemannad expedition år 2024 borde de redan idag skicka något tiotal automatiserade utforskningsexpeditioner. Antarktis är i jämförelse grundligt utforskat och vi kan lätt utse de bästa platserna att etablera kolonier.

Antarktis vinner alltså stort på de flesta punkter! Så istället för SpaceX till Mars, satsa på AntarXiX till Antarktis! Och kan man inte ta Antarktis på grund av något förargligt fördrag, så framstår exempelvis Atacamaöknen eller Rub al-Khali som rena campingplatser som bara inbjuder till att etablera mänskliga bosättningar.

Och till sist ska vi komma ihåg att Mars troligen är den näst mest gästvänliga himlakroppen i solsystemet, näst efter vår gästvänliga jord. Alla andra planeter eller månar är ännu mer livsfientliga.

Så varför föreslår ingen kolonisation av Antarktis, Atacamaöknen eller Rub al-Khali, utan istället kolonisation av Mars? De tre förstnämnda är tyvärr icke-hippa och ingår inte i vår civilisations mytologi, medan Mars är hippt och har ingått i det moderna industrisamhällets mytologi i minst sjuttio år. Mars lever upp till de moderna myterna om mänsklighetens och den industriella civilisationens väg mot ständigt högre höjder. Myter som har förstärkts av decennier av science fiction.