Ungern mot rampljuset?

Ungern fortsatte igår att klubba igenom nya lagar som av EU och USA anses leda bort från demokrati. Regerande partiet Fidesz under Viktor Orbán har inga problem att få igenom sina nya lagar, då de efter valet våren 2010 har över två tredjedels majoritet i parlamentet. Oppositionen ägnar sig istället åt att bojkotta omröstningarna och innan jul var det protester utanför parlamentet då flera oppositionspolitiker greps.

Just nu gäller det bland annat en lag som ökar regeringens inflytande över centralbankens räntesättning, vilket kan göra det svårare för Ungern att få nödlån från IMF. Ungerns statsskuld är nedgraderad till skräpstatus av kreditvärderingsinstituten. IMF och EU har i höstas avbrutit förhandlingarna om ytterligare nödlån till Ungern och ännu finns inga planer för när de ska återupptas.

Ungern hade 2010 en statsskuld på 80 procent av BNP och budgetunderskott på drygt 4 procent av BNP. Valutan forint har fallit 15 procent mot euron under det senaste halvåret, vilket enligt Bloomberg gör den till världens svagaste valuta under denna period (uppåt=svagare i diagrammet nedan).

Forinten ligger alltså åter på nivåer mot euron som senast sågs under den akuta krisen i början av 2009. För att inte forinten ska försvagas alltför mycket höjde Ungerns centralbank nyligen styrräntan till 7 procent, från vad som redan tidigare var EU:s högsta nivå på 6,5 procent.

För att klara statsbudgeten har Orbán tagit till "icke-ortodoxa" metoder, bland annat att staten plockat 13 miljarder dollar ur privata pensionsfonder och extraskatter på industrin. Trots det har 2011 års underskott blivit betydligt högre än vad man hoppades på i budgeten. Inför 2012 förväntar sig regeringen i budgeten ett underskott på bara 2,5 procent, vilket faktiskt skulle hålla sig inom ramen för EU:s regler, men centralbanken varnade nyligen för att det troligen blir betydligt mer än så, kanske upp till 3,7 procent av BNP.

Till bland annat österrikiska bankers förskräckelse har Ungern också tvingat bankerna att ta förluster på de bolån i utländsk valuta (ofta schweizerfranc) som är vanliga i landet.

Finansmarknadernas förtroende för Ungerns regering är inte överdrivet högt, även om man fortfarande är långt från grekiska nivåer. Räntan på tioåriga ungerska statsobligationer ligger på 9,9 procent, vilket är mer än för Irland, men inte lika illa som för Portugal. Femåriga kreditswappar på Ungerns statsskuld noteras till 611 räntepunkter, att jämföra med 726 för Irland och 503 för Italien.

En positiv sak kan jag dock notera för Ungern, nämligen att de har ett visst handelsöverskott (till skillnad mot PIIGS-länderna). Att valutan försvagas kan faktiskt hjälpa till, även om det kommer att svida i plånböckerna för vanligt folk i Ungern och särskilt för alla ungrare som har bolånen i utländsk valuta.

De nya lagarna gäller inte bara ekonomin - Fidesz ser också till att cementera sin maktposition.

Samtidigt antogs flera andra lagar som ökar Orbans och Fidesz makt. Partiet har över två tredjedelar av platserna i parlamentet vilket gör att Orban kan få igenom precis vad han vill. På nyåret träder också en ny konstitution i kraft, orkestrerad av Orban och utformad på ett sätt som gör att Fidesz kan försäkra sig om makten i många år framöver. En rad tunga poster i samhället, inklusive i organ som ska övervaka regeringen och rättsstaten, har befolkats med Fidesz-lojala. De har dessutom fått långa mandat.

Parlamentet röstade också för ändrade debattregler som gör att viktiga lagar ska kunna drivas igenom på en enda dag.

Denna sida av det som just nu händer i Ungern är den mest skrämmande - de ser ut att vara på taktfast marsch mot att bli en klart icke-demokratisk stat. Hur långt kan det gå innan de sparkas ut ur EU?

Cyberkrig och lösenord

Den hackerattack mot Stratfor som jag nämnde i julhelgen sägs vara del i en större kampanj, då gruppen AntiSec nu också säger sig ha hackat sajten SpecialForces.com, men sajten själva säger att det är information från förra året som kommit ut.

Nu finns det en debatt på Pastebin, där vissa personer som säger sig representera Anonymous kritiserar attacken på Stratfor. Även andra kritiserar. Bland annat tar man mycket riktigt upp det som jag skrev i söndags att det gjort mer skada än nytta att försöka skänka pengar till välgörenhet med stulna kreditkortsnummer, då välgörenhetsorganisationerna kommer att drabbas av återbetalningskrav och ibland kanske även straffavgift. Frågan är om betalningarna till välgörenhet är en täckmantel för att dölja att en hel del pengar också slussas undan till hackarna själva. Det är inte helt otänkbart att hackare som råkar ramla på en massa kreditkortsnummer blir giriga, även om de från början hade något "ädelt" syfte. Det var dessutom för det mesta "vanligt folk" som fick sina kreditkortsnummer stulna och lösenord exponerade. Anonymous riskerar därmed att få en massa badwill mot sig.

Sen kan man fråga sig om det finns något slags spricka inom Anonymous. Det verkar så av debatten att döma. Det finns säkert många som har intresse av att splittra en sådan rörelse. Dessutom kan en sådan löst hopsatt rörelse lätt splittra sig själv, och vissa individer kan vara ute efter egna maktspel. Det ska bli intressant att se hur det hela fortskrider, särskilt som Anonymous tydligen har etablerat sig i Sverige och bland annat genomfört en cyberattack mot vårdskandalföretaget Carema.

Hackarattackerna aktualiserar två saker. För det första att använda vettiga lösenord. En snabb titt i Stratfors hackade lösenordslista ger att av 28517 lösenord var 10909 bara sex tecken eller kortare och hela 2825 var fem tecken eller kortare. 664 stycken bestod av fyra siffror och jag kan slå vad om att en hel del av dem var samma som pinkoden till kreditkortet. Vissa populära lösenord återkommer, t.ex. "stratfor" (1218 stycken) "1234" (121 stycken) "changeme" (44 stycken) "password" (104 stycken). Olika namn som "daniel", "andrea" och "charlie" är förstås också populära. Vissa har förstått att lösenord som består av bara små bokstäver är lätthackade och försöker göra dem svårare genom att lägga till siffror, men blir i alla fall hackade. "Password1" är uppenbart enkelt, men även t.ex. "25apple" kom ut i klartext. De 25 sämsta lösenorden återkommer. Det är alltså väl värt att ta en titt på exempelvis PCMags tips för säkrare lösenord.

Den andra lärdomen är för dem som driver sajter, som kan lära av Stratfors misstag.

• Kryptera all känslig information
• Använd inte de inbyggda krypteringsalgoritmerna, då det finns stora databaser över exempelvis knäckta MD5-lösenord
• "Salta" lösenorden
• Se över säkerheten, då mycket har hänt de senaste åren

Förvirrat av SvD:s Ingerö

Idag skriver SvD:s Johan Ingerö på ledarplats om oväntade lösningar med koppling till klimatfrågan. Där skriver han följande.

Sedan kom den så kallade Climate-gate-skandalen. Delar av klimatforskningen visade sig vara felräknad och i vissa fall manipulerad.

Som både Supermiljöbloggen och Uppsalainitiativet påpekar är detta rent fel. Forskarna som var inblandade i "Climate-gate" har enligt flera oberoende undersökningar "frikänts" vad gäller manipulation av data eller olämpligt vetenskapligt tillvägagångssätt. Tyvärr har ändå denna myt om "Climate-gate" levt kvar trots att den visat sig vara just en myt. Ingerös okunnighet ger bara haverister som The Climate Scam vatten på deras kvarn.

Sedan kommer Ingerö in på nästa område där han visar sin okunskap.

Vetenskapen har alltid löpt risken att kidnappas för politiska syften. Romklubbens teorier om befolkningexplosionen [...] borde ha behandlats som hypoteser snarare än som ovedersägliga fakta.

Romklubbens rapport "Tillväxtens gränser" från 1972 är troligen en av de mest missuppfattade rapporterna någonsin. Det handlade aldrig om "ovedersägliga fakta" utan om just hypoteser baserade på simuleringar av framtiden genom datormodeller som författarna bakom rapporten gjort. Det som är mest intressant är att rapportens förutsägelser nu nästan 40 år senare visar sig stämma riktigt bra. För det man förutsade i rapporten var att världen skulle få problem med just tillväxtens gränser under början av 2000-talet. En befolkningexplosion är också just vad vi har fått. 1972 fanns det 3,8 miljarder människor på jorden - i år har vi passerat 7 miljarder!

Ingerös slutkläm är särskilt förvirrad.

Klimatproblematiken är reell, men de hittills föreslagna lösningarna behöver inte vara de bästa. Nyårslöftet för 2012 bör vara att lyssna mindre på alarmister.

Vadå? Vilka alarmister anser Ingerö att vi inte ska lyssna på? Han går ju trots allt med på att klimatproblematiken är reell.

Min slutsats blir att det ibland ställs väldigt låga krav på ledarartiklar i SvD.

Bolåneökningen minskar

Idag kom november månads finansmarknadsstatistik från SCB, som inte oväntat visade att ökningstakten för hushållens lån fortsätter att dämpas och nu bara ligger på 5,3 procent i årstakt, jämfört med 5,5 procent i oktober 2011 och hela 8,4 procent i november 2010.

Det är tydligt att vi verkar ha sett lånetillväxtens topp och efter en upprekyl andra halvåret 2009 så fortsätter hushållens lånetillväxt att dämpas stadigt. Som jag skrev i våras så känns den avmattade ökningstakten som en minskad BNP-stimulans från det efterfrågetillskott som hushållens lån ger. Tittar man på BNP-siffrorna bekräftas det, ser det ut som.

Hushållens bidrag till BNP-ökningen har krympt ihop det senaste kvartalet. Det som räddar Sveriges BNP-tillväxt just nu är nettoexporten, men blir det kris i omvärlden (t.ex. eurokris) så faller den faktorn också bort.

Den främsta effekten av den sjunkande lånetillväxten syns i bostadspriserna, som nu sjunker så sakteliga, vilket jag skrev om för två veckor sedan. Det krävs en hög tillväxttakt för bolånen för att hålla igång en ökning av bostadspriserna på de höga nivåer där vi ligger idag och denna lånetillväxt har vi alltså inte nu. Jag har svårt att se att det skulle kunna bli någon trendvändning uppåt vad gäller lånetillväxten och därmed kommer vi troligen att fortsätta med sjunkande bostadspriser. Det förtjänar åter att påpekas att bostadsbubblor inte spricker plötsligt, utan det blir snarare en pyspunka under flera år.

En uppgift som emotsäger det jag skrivit ovan är att detaljhandeln oväntat ökade i november. Frågan är om det var en tillfällig effekt.

Idag meddelade Nordea att de sänker sina bolåneräntor - dock inte tremånadersräntan. Det kan därför vara intressant att återigen se på hur bolåneräntorna sett ut historiskt. Swedbank har historiska data långt bak, så jag tar dem.

En sak som slår mig i detta diagram är att hösten 2005 till hösten 2008 var räntorna så oerhört sammanpressade. Från slutet av 2008 ökade så spridningen mellan olika löptider. Den mest intressanta utvecklingen på senare tid är att tremånadersräntan stigit snabbt och att bolåneräntorna därmed har tryckts samman igen. Hösten 2008 när Riksbanken sänkte reporäntan och Riksgälden köpte upp bostadsobligationer lyckades man åter trycka ner framförallt de korta bolåneräntorna. Frågan är om man lyckas med samma trick igen. Bolåneräntorna är ju beroende av bankernas finansieringsmöjligheter. Nedan kan ni se ett diagram över femårig och tremånaders bolåneränta tillsammans med reporäntan och interbankräntan tremånaders Stibor.

Avståndet mellan tremånaders bolåneränta och tremånaders Stibor är just nu tämligen normalt (eller något högt) för lågränteperioden från 1996 och framåt. Detta trots att många idag klagar på bankernas marginaler. Det som inte är normalt är att den femåriga bolåneräntan ligger så nära tremånaders. Frågan är på vilket sätt detta kommer att räta ut sig - om de långa bolåneräntorna stiger eller de korta sjunker. Det beror bland annat på finansvärldens förtroende för de svenska bankerna på kort och lång sikt.

P.S. Jag borde också ha lagt in räntan på femåriga bostadsobligationer i det sista diagrammet, då det är de som styr bolåneräntan. Jag återkommer till det.

Hackat säkerhetsföretag

Som Cornucopia och ZeroHedge nämnde igår så har den privata analystjänsten Stratfor blivit hackad av någon eller några som påstår sig tillhöra hackarkollektivet Anonymous. I samband med detta stals också en lång lista med kreditkortsnummer till Stratfors kunder. Fem av dessa nummer har hittills använts (enligt av hackarna publicerade kvitton) för att skänka pengar till välgörenhetsorganisationerna Carepackage, African Childfound, Röda korset och Care.org. Aftonblandaren tror att det handlar om att "De tar från de rika och ger till de fattiga", vilket är helt fel. De som drabbas är inga "rika" utan vanliga byråkrater som råkar vara anställda på exempelvis USA:s försvarsdepartement. Troligen hjälper detta inte alls de välgörenhetsorganisationer som fått pengar, utan ger dem bara trassel med pengar som kommer att gå tillbaka på grund av att det rör sig om brottslig användning av kreditkort.

Att det skulle vara särskilt rika personer som prenumererar på Stratfors information är inte sant, då det bara kostar runt en tusenlapp per år att prenumerera på deras nyhetsbrev med rykande färsk information och insatta analyser, alltså inte ens hälften av vad det kostar att prenumerera på en svenska dagstidning med gårdagens nyheter. Vad jag kan se ser det av de listor som hackarna hittills publicerat ut som om de bara fått ut informationen som låg på Stratfors webbserver, alltså en lista över personer som köpt deras nyhetsbrev via webbsidan. Listan inkluderar troligen inte ens dem som anmält sig på annat vis. Stratfors mer känsliga information om specialuppdrag för dyrt betalande företagskunder verkar inte finnas med, då den troligen låg på en annan server. Det är dock fortfarande ytterst pinsamt för Stratfor att kreditkortsinformation verkar ha förvarats okrypterad.

Att hacka sig in hos en organisation som just ägnar sig mycket åt säkerhet och hur man ska skydda sig borde vara en oerhört åtråvärd trofé för hackare, nästan i klass med FBI. Fast hackarna kom inte över den känsligaste informationen om specialuppdragen, utan lyckades bara ställa till trassel för några tusen prenumeranter som måste spärra sina kreditkort och kolla upp sina lösenord.

Igår dementerade Anonymous i ett pressmeddelande att de står bakom attacken mot Stratfor.

Stratfor är en underrättelsetjänst som arbetar med öppna källor och publicerar dagliga rapporter med data samlade på det öppna Internet. Hackare som påstår sig vara Anonymous har förvrängt denna sanning i syfte att främja sin dolda agenda, och vissa Anons har huggit på betet.

Deras läckta kundlista består av prenumeranter på ett dagligt nyhetsbrev, vilket är Stratfors primära tjänst. Stratfors analytiker anses allmänt vara oerhört opartiska. Anonymous attackerar inte mediakällor.
[...]
Stratfor har avsiktligt framställts på ett felaktigt sätt av dessa så kallade Anons och felaktigt framställts som ett företag som ägnar sig åt aktiviteter liknande HBGary. Sabu och hans gäng är inget annat än opportunistiska uppmärksamhetssökare som möjligtvis är provokatörer. Som en mediekälla är Stratfors arbete skyddat av pressfriheten, en princip som Anonymous värderar högt.

Detta hack är definitivt inte ett verk av Anonymous.

Hittills har Stratfor skickat ut två meddelanden om det inträffade, men inte i något av dem nämner man Anonymous, utan skriver bara att det rör sig om en "unauthorized party" som tagit sig in och att utredning pågår.

Det finns några olika möjliga förklaringar till det inträffade, varav självklart flera kan vara sanna.

• Kanske ville någon skada Stratfors rykte
• Kanske ville någon skada Anonymous' rykte
• Kanske finns skilda åsikter inom Anonymous vad gäller om Stratfor är "goda" eller "onda"
• Kanske var det bara ett "pojkstreck" av hackare som vill skapa sig ryktbarhet

Händelsen ger dock både företag och prenumeranter en påminnelse om hur viktigt det är att vidta åtgärder för att skydda sig på nätet. Läs på hos exempelvis .se.

Tillägg: Nyss kom ett nytt meddelande från dem som hackat Stratfor som emotsäger uppgifterna i pressmeddelandet från Anonymous. Förvirring råder...

Nu börjar det dyka upp fler saker - hackarna utlovar bland annat mejl. Det verkar alltså som om de hackat sig en bra bit in i Stratfors system.

Tillägg 2011-12-29: Intressant vinkel på det hela. Skribenten har rätt i att välgörenhetsorganisationerna kommer att drabbas. Och så en annan syn på det - framförallt att Stratfor inte hackades för att få tag på kreditkortsuppgifter, utan för att få tag på mejlen.

God jul!

Nu har jag äntligen hittat en lämplig julhälsning till alla mina läsare...

Kreditåtstramning

Bloggen Sudden Debt tipsar om ett intressant diagram från BIS' senaste kvartalsrapport över nettotillskottet av utestående skuldinstrument (mest obligationer) globalt (klicka för att förstora).

Notera hur den globala kredittorkan gjort sig gällande genom att ökningen av skulderna har krympt ihop rejält. Det är också värt att notera att de globala kreditmarknaderna under "återhämtningen" 2009-2010 aldrig återkommit till den ökningstakt som rådde under toppkvartalen. Det ekonomiska klimatet gör det nu allt svårare att ge ut nya obligationer och de befintliga obligationerna förfaller efterhand. Tredje kvartalet 2011 var rekorddåligt. Företag och internationella organisationer ökade sina skulder en aning, men finansiella institutioner och stater stod i princip still. Detta globalt sett alltså - i vissa länder har de trots allt ökat, men det kompenseras av dem som minskat. Fortsätter trenden ser det ut att bli nära noll under innevarande kvartal och kanske nettominskningar under 2012. Kommer den globala kreditbubblan att till slut börja sjunka ihop? Det ser ut så.

Apropå att kreditkranen dras åt så skriver bloggrannen Makrofjanten idag om hur krympande bankutlåning kommer att sänka Sverige.

Det ser hursomhelst ut att bli svårare för alla som är beroende av bankfinansiering att låna pengar framöver. [...] I en strukturomvandling likt den ovan kommer också Riksbankens reporänta att bli mindre potent för att styra ekonomin än vanligt. Åtskruvad kreditkran är en förklaring till att bolåneräntorna i Sverige är "förvånansvärt" höga. Tuffare kreditvillkor är också en förklaring till att svensk konsumtion utvecklats betydligt svagare än "väntat" under nästan hela året, även om den modellbundna Riksbanken främst skyller på börsfallen i juli och i augusti.

Inget av detta leder till något inflationsscenario den närmaste tiden, utan istället deflation.

Kanadas bostadsbubbla

Stefan Karlsson tipsade i oktober om en artikel av Mike Brock om den kanadensiska bostadsbubblan - i många avseenden lik den svenska, då den ännu inte spruckit. Brock skriver om den vanliga kanadensiska myten om att landet är ett undantag, då deras banker är sundare och utlåningen är mycket striktare - Brock anser att detta är helt fel. Känner vi inte igen det resonemanget från Sverige? Svenska banker är sunda och utlåningen strikt, sägs det, men det talas nu ändå om att bankerna kan behöva bättre buffert för bolånen. Kanadas banker har enligt Brock sämre kapitalbuffertar än flera av sina kollegor i Europa och USA.

In absolute terms — actual liquid capital — Canadians banks are less capitalized than many of their European and American counterparts. In fact, all big five Canadian banks, using the American and European method of capital ratio measurement, rank in the bottom ten of the biggest 50 banks in the world. Even the embattled French bank, Société Général, has a better absolute capital ratio than BMO, TD, CIBC, RBC and Scotiabank.

Om bostadspriserna i Kanada sjunker lika mycket som de har gjort i USA anser Brock att landets banker skulle vara sämre rustade att klara förlusterna än exempelvis amerikanska Citigroup.

Kanadensarna har den högsta kvoten av skulder till inkomster i OECD (155 procent) och den är högre än i USA vid toppen av deras bostadsbubbla. Detta leder honom till att ifrågasätta de underliggande antagandena för att påstå att Kanadas banksystem är sunt. En skillnad är dock att Kanada är ett exportland, men det är samtidigt en svaghet, då en global ekonomisk nedgång drabbar ekonomin hårt.

Mot slutet av artikeln kommer Brock med det intressanta påpekandet att

Om man har levt i en bubbla så här länge, börjar man tro att det sätt på vilket den ekonomiska aktiviteten ser ut i bubblan är det normala. Och sedan fokuserar beslutsfattarna på att återupprätta dessa villkor, vilket endast blåser upp bubblan igen och fortsätter att få den att växa över tiden.

Detta var precis vad våra svenska beslutsfattare lyckades med i slutet av 2008, då man blåste upp de svenska hushållens skuldbubbla till nya höjder. Denna "normalitetens bubbelpsykologi" är också vad som överhuvudtaget driver dagens beslutsfattare runt om i världen när de försöker återuppliva ekonomin.

Kanada kan alltså vara på väg mot en ekonomisk hårdlandning i bostadsbubblans spår.

Nyheter om Kanadas bostadsbubbla kan man läsa på Canada's Housing Bubble, bland annat att hushållens skulder i Kanada är på rekordnivåer.

The ratio of debt to personal disposable income hit a high of 152.98 per cent in the third quarter from 150.57 per cent in the prior three months, Statscan said Tuesday.

Reporäntesänkning inte oväntad

Riksbanken sänkte idag reporäntan med 0,25 procentenheter till 1,75 procent. Man sänkte också räntebanan så att styrräntan under fjärde kvartalet 2012 bedöms ligga på cirka 1,7 procent mot tidigare prognosen på 2,3 procent. Riksbanken helgarderar dock.

De statsfinansiella problemen i framför allt euroområdet kan fördjupas och de negativa effekterna på Sveriges ekonomi bli större. I ett sådant läge kan räntebanan behöva bli lägre. Å andra sidan är det möjligt att förtroendet för euroländernas statsfinanser återvänder snabbare än väntat. Detta skulle motivera en högre räntebana

Att eurokrisen skulle gå över snabbare än väntat känns inte sannolikt i dagsläget. Att lösa upp såna här skuldkriser är lång och seg process som normalt tar flera år.

Som vanligt reserverade sig Karolina Ekholm och Lars E O Svensson mot riksbanksdirektionens beslut, då de ville sänka både reporäntan och räntebanan ännu mer.

De flesta tror att dagens räntesänkning inte får någon större inverkan på boräntorna, men Fastighetsbyrån och Mäklarsamfundet gör ett tafatt försök att pumpa upp bostadspriserna genom att exempelvis kalla dagens beslut för "julklapp". Verkligheten vad gäller de korta boräntorna ser dock inte ut så.

Normalt ska korta räntor som tremånaders boräntor följa med nedåt. Men oron på finansmarknaderna har medfört att det inte ser så ut. Under tiden som styrräntan legat still på 2,00 procent har rörliga (tremånaders) boräntor stigit med drygt 0,50 procentenheter.

För den som brukar följa min blogg kommer dagens reporäntesänkning inte som någon överraskning. Så här skrev jag i februari i år.

Däremot tror jag att Riksbanken kommer att fortsätta att höja räntan med 0,25 procentenheter vid vart och ett av de tre närmast kommande räntebesluten (20 april, 5 juli, 7 september). När det sen är solklart att nästa finanskris slagit till med full kraft och bankerna skriker högt kommer Riksbanken att tvingas paniksänka räntan mot nära noll igen. Detta är min gissning, men med stor osäkerhetsmarginal (plus minus två räntebesked), beroende på hur långt bort nästa finanspanik är.

Nu höjde inte Riksbanken reporäntan 7 september utan låg då still, liksom 27 oktober. Jag gissade dock rätt på att vi aldrig skulle komma så högt som 2,5 procent och med dagens beslut om sänkning hamnade utfallet inom min osäkerhetsmarginal på plus minus två räntebesked. I början av november när ECB sänkte räntan skrev jag så här.

Det blir nu lättare för Sveriges Riksbank att sänka räntan, då kronan nu är förhållandevis stark mot vår största handelspartnervaluta euron. Visserligen är prisinflationstakten i Sverige mätt med KPI på förhållandevis höga 3,2 procent, men Riksbanken kan välja att fokusera på HIKP eller KPIF, som bara ligger på 1,5 procent. De flesta bedömare räknar idag inte med någon räntesänkning från Riksbanken vid nästa räntebesked 20 december, men min egen ränteprognos från februari i år kvarstår.
[...]
Om min prognos (plus minus två räntebeslut) slår in kommer alltså räntesänkningarna att börja antingen 20 december eller 16 februari. Det verkar med dagens läge i skuldkrisen tveksamt om vi kommer att behöva vänta så länge som till februari.

Läs idag även Cornucopias sammanställning av de gradvis sjunkande konjunkturgissningarna.

Finlands statsobligationsränta stiger

Carl B Hamilton (fp) brukar ta upp Finland som ett exempel på att det skulle kunna vara bra för Sverige att vara med i euron. För att se hur bra det är för Finland att vara med i euron så kan vi se på hur det gått för räntan på finska tioåriga statsobligationer kontra svenska dito.

Hoppsan Carl B! Svenska räntan runt 1,7 procent och finska närmare 3 procent. Allteftersom eurokrisen förvärras ser avståndet mellan de svenska och finska statsobligationerna ut att öka.

Nu invänder kanske någon att Finland har högre statsskuld än Sverige och även ett budgetunderskott, men det förklarar inte varför statsobligationsräntorna gått isär efter att ha legat mycket nära varann fram till februari i år. Statsskulden och underskottet var ju kända redan mycket tidigare och har väl inte blivit så mycket sämre under detta år.

Småhuspriserna fortsätter neråt så sakteliga

Enligt SCB:s senaste Småhusbarometer som kom i fredags så är småhuspriserna något lägre. Intressant är att de nu även har sjunkit något på årsbasis.

Småhuspriserna på riksnivå sjönk med 1 procent mellan den senaste tremånadersperioden och motsvarande period ett år tidigare (september – november 2010).

Justerar man dessutom för inflationen ser det ut som i diagrammet nedan.

Den senaste månaden blev det en minimal uppstuds, men det är nu en tydlig nertrend. Tremånaders glidande medelvärde faller starkt och tolvmånaders glidande medelvärde är nu också fallande.

Villaägarnas riksförbund klagade i fredags i en debattartikel i SvD på de höjda räntorna och tycker att de nya bankreglerna som ska se till att vi får mer stabila banker går ut över villaägarna genom högre räntor. Det är bara att inse att de låga räntornas epok snart är över. Vi kanske inte får jättehöga räntor men väl en återgång till mer historiskt normala nivåer. Det är priset som man får betala för att ha ett stabilt banksystem.

På konsumtionssidan noterar jag att det ser skralt ut för den svenska julhandeln i år.

Många butiker har redan dragit igång sina mellandagsreor, ett tydligt tecken på osäkerhet.

Det blir lågkonjunktur - frågan är bara hur djup. Lågkonjunkturer är inte positiva för bostadspriser, oavsett ränteläge. När den dessutom följer så tätt på den förra lågkonjunkturen blir det dubbelt illa.

Trots det kom SBAB i veckan med en hopplöst "optimistisk" prognos för bostadspriserna - de tror att bopriserna visserligen fortsätter nedåt under de närmaste månaderna, men att de sedan vänder uppåt igen.

Ett annat tydligt tecken på att allt inte står rätt till på den svenska bostadsmarknaden är hur det går för småhustillverkarna. De två börsnoterade har fallit kraftigt och dessutom varslat anställda. Dessutom har flera mindre tillverkare kastat in handduken, som Cornucopia rapporterat om.

Överhuvudtaget har varslen ökat i Sverige.

I november varslades nästan 6500 personer, en fördubbling mot ifjol. Under flera år framöver väntas arbetslösheten öka.

Utför i eurozonen

Kreditvärderingsinstitutet Fitch meddelade idag att man satt Belgiens, Spaniens, Sloveniens, Italiens, Irlands och Cyperns kreditbetyg under bevakning med negativa utsikter. För Frankrike bekräftar Fitch det långfristiga kreditbetyg på AAA, men utsikterna för betyget sänks till negativa. Själva bevakningen för sänkning var inte oväntad. Det värsta är dock deras motivering att de

anser att en övergripande lösning för områdets skuldkris är "tekniskt och politiskt utom räckhåll."

Fitch säger alltså rent ut att skuldkrisen inte har någon lösning.

Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's pekar också ut de nettoexporterande länder inom euroområdet som är extra sårbara för en recession: Nederländerna, Tyskland, Belgien, Österrike och Finland. Även här är det ord och inga visor vad gäller utsikterna för ekonomin och S&P förutser en allvarlig ekonomisk recession inom euroområdet 2012. Det blir många optimistiska prognoser som får skrivas ner framöver. Recessionstecknen syns redan nu i till exempel Frankrike, vars ekonomi enligt deras statistikkontor kommer att krympa fjärde kvartalet 2011 och första kvartalet 2012. Därefter räknar statistikkontoret med en mirakulös vändning uppåt andra kvartalet 2012. Kul att det fortfarande finns någon som tror på goda feer! Vad gäller Finland så förutser Sampo bank recession redan detta kvartal och Nederländerna väntas enligt andra bedömare gå in i recession 2012.

Dagens chockbesked vad gäller euroekonomierna kom dock från Irland, där BNP sjönk med hela 1,9 procent under tredje kvartalet i år, vilket var betydligt mer än förväntade 0,5 procent. Det fanns vissa förhoppningar om att Irland skulle kunna klara sig bättre än övriga PIIGS-länder efter att ha uppvisat BNP-tillväxt på 1,4 procent för andra kvartalet, men dessa verkar nu grusas. I den positiva vågskålen för Irland kan dock läggas att de nu har återvänt till ett överskott i handelsbalansen, till skillnad mot övriga PIIGS. Irländske finansministern Michael Noonan sade i förra veckan att han räknar med BNP-tillväxt på 1,3 procent 2012, vilket var en nedskriven prognos från tidigare 1,6 procent. Nu lär han med det senaste kvartalets BNP-krympning få svårt att motivera hur det skulle vara möjligt för Irland att få någon BNP-tillväxt överhuvudtaget nästa år.

Igår sade vår riksbankschef Stefan Ingves att han tycker att det är rimligt att Sverige ger ett lånelöfte på upp till 100 miljarder kronor till (IMF) för hantering av skuldkrisen. Han tror att lånerisken är mycket låg. Det tror inte jag. Det är snarare pengar in i ett svart hål - fullständigt vansinne i dagens läge - ett förslag som måste stoppas! Jonas Sjöstedt är kritisk.

Han påminner om att Vänsterpartiet tidigare har stött utlåning till Lettland och Island. Denna gång är partiet mycket mer skeptiskt.
– Vi kan tänka oss att gå med på lån till IMF men då vill vi veta vilka som är med, till vilka länder lånen ska gå och till vilka villkor.
Enligt Sjöstedt finns risk för en kollaps för euron och därmed är inte heller IMF-lånet så säkert.

Även finansminister Anders Borg uppvisar en viss sund skepsis, om än i förtäckta ordalag.

Han efterlyser samma typ av hårda villkor för eventuella lån till Spanien och Italien som exempelvis Island gjorde i stödprogrammet för ö-riket från 2008.
Anders Borg är i dagsläget tveksam till om de sydeuropeiska länderna – som börjat få problem att finansiera sig på rimliga räntenivåer sedan i somras – uppfyller kraven för att få den typ av flexibla krediter från IMF, utan motkrav på reformer och besparingar, som Polen och Mexiko har fått.

Samtidigt fortsätter krisen för ett annat av EU:s problemländer med att IMF avbryter samtalen med Ungern. Kollapsar Ungerns ekonomi drabbar det deras stora långivare eurozonslandet Österrike hårt.

Till slut vill jag rekommendera en intervju på Bloomberg med hedgefondsdirektören Michael Platt som bloggrannen Vidsynt tipsar om. Platt säger att det viktigaste för honom nu är säkerhet för investeringarna - alltså amerikanska och tyska statsobligationer. Tiden för att göra mer spekulativa investeringar är inte nu, utan efter den kommande kraschen. Han anser även att det är en matematisk omöjlighet att lösa PIIGS-ländernas skuldkris.

Shanghaibörsens bergochdalbana

Bara en liten påminnelse om hur Shanghaibörsen har gått de senaste 11 åren.

Först en halvering från sommaren 2001 till sommaren 2005. Sen en fullständigt sanslös ökning med runt 500% (!!) till hösten 2007. Därefter en spektakulär krasch då den tappade två tredjedelar i värde på ett år (!!), vilket följdes av en upprekyl på nästan 90% under nästa år. Till sist en skvalpig nedåtlutande resa fram till nu. Vart ska det bära av sen? Många av kineserna själva lär väl ha fått avsmak för aktieinvesteringar efter nedgången från hösten 2007.

Jag kommer att återkomma med andra intressanta fakta om Kina snart, men under tiden kan ni läsa det jag skrivit om Kina tidigare i år som förberedelse.

• Kina - spökstäder och fastighetsbubbla
• Kinas lån och penningmängd växer snabbt
• Kinas bubbla växer snabbt
• Kinesisk bubbla?

Statsbankrutter historiskt

BBC News har idag låtit ett antal ekonomer presentera och kommentera varsitt favoritdiagram som visar vart världsekonomin är på väg. Nedan ser ni diagrammet från Kenneth Rogoff, f.d. chefsekonom vid IMF och känd som en av författarna till boken "This Time is Different - Eight Centuries of Financial Folly" och rapporten "The Aftermath of Financial Crises".

"Den blå linjen är det globala medelvärdet för statsskuld i förhållande till BNP. De gula staplarna visar hur många procent av länderna som befinner sig i betalningsinställning eller omstrukturering av extern skuld. De rosa staplarna som ibland höjer sig över procenten länder i betalningsinställning eller omstrukturering visar länder med inflation över 20%. Diagrammet antyder att om det historiska mönstret följs kommer det snart en våg av statsbankrutter. Jag behöver inte påpeka att vi verkar vara på kanten till en sådan händelse i Eurozonen och Centraleuropa och kanske några länder på andra ställen."

Klimatet och havsytan

Det senaste klimatmötet i Durban resulterade i att världen nu ser ut att stäva mot ett fyragradersmål istället för det tidigare tvågradersmålet.

Trots att klimatfrågan nu hamnat i bakgrunden till mediabruset om ekonomisk kris pågår debatten ändå. Förnekarna av den antropogena globala uppvärmningen tar till olika trick för att försöka övertyga om sin syn på saken, t.ex. att använda kortare tidsserier i diagrammen eller att göra utvalda polynomanpassningar av temperaturkurvor. Den längre trenden är dock fortfarande uppåt för den globala medeltemperaturen, även om de senaste åren avvikit från denna längre trend.

Vissa kritiker inriktar sig på hur temperaturmätningarna sker, men det finns en klimatindikator som är väldigt svår att förneka, nämligen havsytans nivå. I Stockholm råkar vi ha världens längsta sammanhängande mätserie för havsvattenståndet och Thomas Hammarklint på SMHI har analyserat denna och andra svenska serier för havsvattenståndet och kommit fram till att höjningstakten har tilltagit. Om någon undrar så har han justerat för den absoluta landhöjningen.

Sedan 1886 har havsvattenståndet stigit med omkring 20 cm runt Sveriges kuster, d v s i medeltal med 1.5 mm per år. Vi kan också se en ökning för de senaste 30 åren. Regressionsanalys visar på en havsnivåhöjning på ungefär 3 mm per år för de senaste 30 åren (1980-2009). Denna höjning kan inte förklaras med t.ex. ökande vindar över Nordsjön eller vid ingången till Östersjön (Wern och Bäring, 2009). Sannolikt beror detta på global uppvärmning, som får havet att expandera när det värms upp och då vatten tillförs havet från smältande glaciärer (IPCC, 2007).

Svenska data för havsytans höjning bekräftas också från andra undersökningar. Här tittar man alltså inte på en indikator för temperaturen i sig, utan en indikator på effekterna av uppvärmningen. Det är dock svårt att komma på något annat än global uppvärmning som skulle kunna ge denna effekt globalt. Att havsytan också stigit snabbare de senaste 30 åren stämmer väl med bilden som temperaturdata ger.

En havsnivåhöjning på 3 mm per år innebär 3 cm per decennium eller 30 cm per århundrade. Även om vi fördubblar eller till och med fyrfaldigar denna takt är vi ändå långt ifrån de mest katastrofala scenarierna för havsytan (typ avsmältning av hela Grönland ger sex meters höjning). Däremot ligger vi inom IPCC:s gissningar om trolig höjning av havsytan framöver. Därmed inte sagt att effekterna av några decimeters höjd havsyta inte kan bli allvarliga för extremt låglänta havsnära områden som Maldiverna, Bangladesh, Holland eller Yangtze-flodens delta.

Dessutom är ju höjd havsnivå inte den enda obehagliga effekten av global uppvärmning, utan extremt väder ger troligen den värsta påverkan på samhällen globalt.

Kontentan är i alla fall att just havsytans höjning gör det väldigt svårt att förneka att vi har en global uppvärmning.

Pantsättning i kvadrat

"Rehypothecation" är modeordet för dagen. Jag vet inte hur man översätter det till svenska (återpantsättning kanske), men det handlar i princip om att värdepapper som givits som säkerhet (pantsatts) till en mäklare återanvänds som säkerhet av mäklaren själv.

Det som verkligen har satt bollen i rullning här är en artikel från Reuters med titeln "MF Global and the great Wall St re-hypothecation scandal". MF Global imploderade som ni säkert vet i slutet av oktober och det blev en stor skandal då de använt klientmedel för egna spekulationer. Reuters-artikeln sätter sökarljuset på den återanvändning av panter som inte bara MF Global ägnat sig åt, utan tydligen många andra.

With collateral being re-hypothecated to a factor of four (according to IMF estimates), the actual capital backing banks re-hypothecation transactions may be as little as 25%. This churning of collateral means that re-hypothecation transactions have been creating enormous amounts of liquidity, much of which has no real asset backing.
[...]
With weak collateral rules and a level of leverage that would make Archimedes tremble, firms have been piling into re-hypothecation activity with startling abandon. A review of filings reveals a staggering level of activity in what may be the world’s largest ever credit bubble.
[...]
Most have been focused on how a Eurozone default would result in huge losses in Eurozone bonds being felt across the world’s banks. However, re-hypothecation suggests an even greater fear. Considering that re-hypothecation may have increased the financial footprint of Eurozone bonds by at least four fold then a Eurozone sovereign default could be apocalyptic.

Eftersom statsobligationerna är pantsatta i flera led kan alltså en statsbankrutt leda till en kedjereaktion. En intressant sida av det hela är att dessa "återpantsättningar" inte syns i balansräkningen (något som finansinstitutioner generellt verkar gilla).

"Återpantsättningen" är egentligen inte någon nyhet utan uppmärksammades av Gillian Tett i en artikel i Financial Times redan i augusti 2010.

More important still, banks often churn, or “rehypothecate”, that collateral. More specifically, when banks receive collateral from hedge funds, they often act as if they owned that collateral outright – and post that as collateral to support their own deals. Thus one piece of collateral can be churned several times to support several deals

Omfattningen av "återpantsättning" har tydligen minskat efter Lehman-kraschen, då framförallt många hedgefonder inte längre tillåter att deras lämnade säkerhet "återpantsätts", men det förekommer uppenbarligen fortfarande i ganska stor skala.

I Reuters-artikeln finns en lista över finansinstitutioner som använder sig av "rehypothecation" och redan har det första förnekandet ramlat in. "Nej, vi är inte alls lika hemska som MF Global." ZeroHedge spekulerar också i att om det blir en stor sak av detta kan det leda till att det blir brist på aktier att låna för blankning. Det blir säkert en intressant utveckling att följa.

Återanvändningen av panter belyser tydligt något som Nicole Foss säger, nämligen att det finns för stora mängder finansiella instrument i förhållande till de underliggande verkliga tillgångarna. Detta är den globala kreditbubblan som jag skrivit om förut.

I fredags fanns också en artikel i Telegraph om att eurozonens banksystem står på randen till kollaps. Detta eftersom banksystemet som helhet har brist på tillgångar som kan användas som säkerhet. Jag förväntar mig att någon europeisk storbank kastar in handduken senast någon gång i januari.

Nästa intressanta utveckling är att många företag flyttar sina pengar från exempelvis spanska till tyska banker, eftersom de är rädda för att Spanien ska lämna euron. En annan intressant sak som noteras i den artikeln är att ett tyskt industriföretag satt en övre gräns för hur mycket av deras pengar som får finnas i en bank. De försöker alltså sprida sina risker mellan flera banker.

Finanskraschen fortsätter alltså i slow motion.

Så ser peak oil ut

Många har spekulerat i hur världen kommer att te sig efter peak oil. Här följer en översättning av en bit från John Michael Greers senaste bloggartikel "What Peak Oil Looks Like". John Michael Greer är författare till flera böcker, bland annat "The Long Descent" och "The Ecotechnic Future: Envisioning a Post-Peak World". När ni läser det han skrivit nedan bör ni betänka att han bor i USA, som redan drabbats hårt av krisen.

Så har vår civilisation kommit in i vad John Kenneth Galbraith kallade "illusionens skymning", den punkt vid vilken slutet på en historisk process skulle vara klart synligt om alla inte vore så upptagna med att hitta orsaker att titta på annat. För tio år sedan pekade de få av oss som uppmärksammade peak oil ut att om kulmen för den globala konventionella oljeproduktionen kom innan meningsfulla åtgärder vidtogs, skulle priset på oljan stiga till tidigare oanade höjder, vilket skulle lamslå den globala ekonomin och driva politiska system över hela den industrialiserade världen in i en stigande spiral av funktionsrubbning och interna konflikter.

När nu de flesta sorters olja har ett pris över 100 dollar per fat, ekonomier runt hela världen är fast i en "pappersåterhämtning" värre än de flesta lågkonjunkturer, samt USA och EU båda låsta i politiska dödlägen mellan regionala och kulturella block med diametralt motsatta agendor, så har denna profetia visat sig vara ganska träffsäker, men man hör inte många som säger det nuförtiden.

Poängen som man måste förstå nu synes mig vara att detta är hur peak oil ser ut. Släpp fantasierna om plötslig kollaps å ena sidan, och fantasierna om obegränsat framåtskridande å den andra, och du får vad vi har - en lång gropig sluttning av stigande energipriser, ekonomisk kontraktion och politiskt misslyckande, avbruten då och då av en kris här, en lokal eller regional katastrof där, ett krig någon annanstans - alla mot bakgrunden av sönderfallande infrastruktur, sjunkande levnadsstandard, minskande tillgång till sjukvård och liknande tjänster, och dylikt, vilket förstås redan har hänt i USA sedan några år. En fristående observatör med ett ovanifrånperspektiv över landet skulle kunna se saker upplösas, såsom en sådan observatör skulle ha kunnat göra tills nu, men ingen av oss har varit eller kommer att vara fristående observatörer; vid varje punkt längs banan neråt, kommer de av oss som fortfarande har arbeten att kämpa för att hålla kvar dem, de som har förlorat sina arbeten kommer att kämpa för att få mat, kläder och husrum. Kriserna, katastroferna och krigen, för att inte tala om den mänskliga kostnaden av den bredare bakgrunden av nedgången, kommer att fylla luften med tillräckligt mycket rök för att göra en klar överblick över situationen ovanligt svår att få.

Under tiden kommer de som faktiskt har möjlighet att få något som liknar en klar överblick över situationen att på det stora hela ha all orsak att inte säga något om vad de ser. Politiker och medias experter kommer inte att ha något att tjäna på att erkänna realiteten av och takten i vår nations nedgång, och det kommer att finnas ett visst ironiskt nöje i att se dem famla efter orsaker att insistera att saker egentligen håller på att bli bättre och att lite tålamod eller ett regeringsskifte kommer att ge oss de goda tiderna åter. Det kommer utan tvekan att finnas mängder av den sorts uppenbar statistisk ohederlighet som till exempel insisterar att folk som inte längre får arbetslöshetsersättning inte längre är arbetslösa - det har varit normal praxis i USA i flera decennier nu, som ni vet. Det är normalt för regeringar som inte längre kan styra händelseutvecklingen att fixera sig vid det yttre, och försöka att stötta upp den bild av makt och välstånd de en gång hade långt efter att kärnan har försvunnit.

Det är därför inte längre nödvändigt att spekulera kring vilken sorts framtid slutet på det billiga energiöverflödets tidsålder kommer att innebära för den industrialiserade världen. Det paketet har redan levererats, och den ekonomiska likstelhet och det politiska baklås som har kopplat sina grepp över så många andra länder i den industrialiserade världen är, beroende på vilken metafor man väljer, antingen delar av paketet eller delar av förpackningsmaterialet, spridda över landskapet som lika mycket bubbelplast. Nu när framtiden är här får abstrakta överväganden och dagdrömmar om sånt som kunde ha varit vika för försöken at förstå vad som händer och fundera ut överlevnadsstrategier för att hantera den långa nedgången nu när den är här.

Översättningen är publicerad med Greers tillstånd - han vill gärna ha texter översatta till andra språk för att kunna puffa hans förlag till att sälja rättigheter till andra länder.

Vacker och god: purpurkål

Jag tänkte tipsa om en mycket vacker grönsak, nämligen purpurkål. Det är en sorts grönkål som är helt mörklila. Förutom att den kan användas precis som vanlig grönkål till att göra soppa eller långkål, så är den också en prydnad för trädgården. Den har också fördelen att stå kvar länge och se tjusig ut. Fotot nedan tog jag igår och purpurkålsplantan står kvar och ser fin ut, men är inte längre riktigt lika ståtlig som förut, då den börjat luta och sloka lite på grund av den senaste tidens hårda väder.

Frön till purpurkål kan man köpa från Runåbergs. En mycket odlingsvärd kålsort som inte skulle finnas i Sverige om det inte vore för Runåbergs. Ännu en orsak till att små fröfirmor måste få finnas och inte råka ut för korkade och klåfingriga avgifter och pålagor från Jordbruksverkets övernitiska tjänstemän.

Purpurkål kan även passa bra i rabatten, där för övrigt även vanlig grönkål och palmkål gör sig bra. Särskilt effektfull blir en blandning av purpurkål och grönkål.

Vart går EU?

Dagens EU-möte slutade i en halvmesyr, men Merkel är ändå nöjd.

Tio timmars förhandlingar, avslutade under natten till fredagen, slutade med att de 17 euroländerna och sex andra EU-länder (Sverige och Storbritannien var ett par av de länder som inte godkände förslaget i natt) enades om ta fram ett mellanstatligt avtal för ökad budgetdisciplin.

Sverige hade genom EU-nämnden fått grönt ljus för fördragsändring. Nu blev det bara ett mellanstatligt avtal i stället fördragsändringar (efter nej från Storbritannien), men Sverige är tydligen med på detta. Enligt Reuters måste fortfarande Riksdagen säga ja (liksom Ungerns och Tjeckiens parlament) vilket i och för sig bara är en formsak. De riktiga viktiga besluten tas inte längre av våra folkvalda, utan av EU-nomenklaturan. Riksdagen har sedan bara att godkänna.

Det blev tydligen också ett beslut om tidigareläggande av den permanenta räddningsfonden för euroländerna (ESM). Det är dock fortfarande för lite och för sent. Även beslutet om automatiska sanktioner mot EU-medlemmar som bryter mot stabilitetspakten kommer alldeles för sent - man skulle ha tänkt på det för tio år sedan. Det skulle dock inte politiskt ha gått då, eftersom EU:s största medlemsstater Tyskland och Frankrike flitigt har brutit mot budget- och statsskuldsreglerna.

I SvD:s artikel nämns "EU:s valde ordförande Herman van Rompuy". Van Rompuy är knappast vald och definitivt inte folkvald, men istället som de flesta EU-bossar utsedd. Förvirrande information, alltså.

Vad beslutet (eller icke-beslutet) från EU:s toppar visar är hur enigheten inom EU är på väg att spricka. Trots att det arbetas på åtgärder för att få ihop unionen och talas om att fördjupa samarbetet till en fiskal union så visar verkligheten något helt annat.

Det finansiella lapptäcket håller också på att bli mer komplicerat genom det förslag som nu finns om stöd genom IMF. Bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna gick emot det i EU-nämnden. Heder åt dem för att ha gått emot detta vansinne!

– Lånet till den internationella valutafonden uppgår till 200 miljarder euro. Det anmärkningsvärda är att bara vi gick emot att ett antal miljarder ska ösas in till euroländerna utan att man vet hur många miljarder det handlar om. Det fanns ingen summa, inget underlag och inga villkor men ändå gav man detta mandat. Det är oansvarigt att använda skattebetalarnas pengar till det, säger Jonas Sjöstedt (V) till TT.

– Det här riskerar att bli pengar man förlorar om euron bryter ihop.

Avtalet om budgetdisciplin är som jag ser det betydligt mindre viktigt (i grunden är det en sund idé). Det som framförallt måste stoppas är dock att svenska skattebetalare ska slänga sina pengar i ett svart hål genom lån till IMF som vidarebefordras till PIIGS-länderna.

Samtidigt som EU alltså brottas med gigantiska interna problem som är så allvarliga att både eurozonen och EU självt riskerar att falla sönder så talar man fortfarande inte bara om fördjupning utan även om utvidgning.

EU-ländernas ledare och Kroatien skrev på fredagen under landets anslutningsfördrag om medlemskap i EU. Röstar de kroatiska medborgarna ja i en kommande folkomröstning kan landet bli EU:s 28:e medlem den 1 juli 2013.

Detta är helt absurt! Det var inte länge sedan Kroatien under stora våndor lämnade den jugoslaviska unionen och nu ska man alltså in i en union som är på väg att falla sönder. Nigel Farage berättar nedan hur han ser på hur EU mutar in Kroatien i unionen.

Den politiska debatten om EU-inträdet verkar vara närmast obefintlig i Kroatien.

Samtidigt noterar jag att EU-ledarna skjutit upp beslutet om att ge Serbien kandidatstatus i EU. Det är nog bäst för Serbien om det hela skjuts upp så länge att EU börjar falla samman på allvar och de slipper EU-medlemskap.

Turkiet vill fortfarande också bli EU-medlem och känner sig förolämpade över dröjsmålen i förhandlingarna (som startade redan 2005).

Ekonomin som vädret

Att förutsäga detaljerna i hur världsekonomin kommer att gå är lika svårt som att förutsäga hur vädret kommer att bli. Båda två är stora komplexa system. Man kan komma med intelligenta gissningar om hur det kommer att bli på sikt, men förloppet från dag till dag eller vecka till vecka blir mer osäkert.

Igår förutsades ett snöoväder skulle komma in över Sverige. Mycket riktigt kom ett oväder som drabbade delar av Sverige, men här i Stockholm var det mest blåst och regn. Ingen decimeter snö här inte som det sas igår, bara lite slask på marken. Vi vet att det förr eller senare kommer vinter med snö som ligger kvar även i Stockholm, men inte exakt när. Det kan bli om några dagar eller först runt jul.

På samma sätt är det med ekonomin - det ser ut som att det kommer en rejäl finanskrasch, men exakt när den slår till på allvar vet vi inte. Idag är det uppåt på börserna och kanske får vi den kommande veckan också en uppgång. Kanske blir det till och med ett "Santa Claus rally" mellan jul och nyår. Allt baserat på investerares och spekulanters tro på att de styrande lyckas lösa eurozonens skuldkris. Förr eller senare kommer dock verkligheten i form av alltför stora statsskulder i PIIGS-länderna och alltför stor utlåning hos eurozonens banker att komma ikapp och då får vi en rejäl nedgång både på börsen och i den reala ekonomin.

Det gäller att hålla koll på tecknen att "räddningspaketen" börjar gå snett igen.

Jordbrukets kostnader ökar

Idag skriver Jordbruksverket att enligt deras prognos så tynger ökade kostnader jordbrukets resultat i år. Visserligen uppskattas värdet av jordbruksproduktionen öka med 2,5 procent i år, men det räcker inte för att uppväga de ökade kostnaderna. De totala kostnaderna för insatsvaror uppskattas öka med knappt 5 procent. Bland annat gäller det foderkostnaderna. Tyvärr är inte statistiken för kostnaderna för insatsvarorna uppdelad i olika varor - det hade varit intressant att se hur mycket foder, konstgödsel respektive drivmedel ökat i pris.

Men samtidigt ökade utbetalningarna av jordbrukarstöd vilket medför att driftsöverskottet, som är det överskott som ska täcka kostnader för arrende, räntor, eget arbete och eget kapital, beräknas bli i stort sett oförändrat.

Sveriges lantbrukare klarar sig alltså tack vare jordbruksstödet. Det ökade kostnadsläget lär dock i förlängningen leda till att vi konsumenter får högre matpriser. Som jag skrev i februari i år har vi globalt de senaste tjugofem åren haft en historiskt låg nivå på livsmedelspriserna och framförallt en historiskt låg volatilitet. De senaste årens uppgångar i livsmedelspriserna på världsmarknaden är bara en lätt varning om vad som kan komma framöver.

Jordbruksverket meddelar idag också att Sverige fick en ganska god skörd av matpotatis i år - hela 7 procent mer än förra årets dåliga skörd. Det var dock en hel del problem med årets potatisodlingar på grund av försenat vårbruk, sommartorka, samt mycket regn under sensommaren och hösten, vilket försvårade upptagningen och gav fler rötskador än normalt. Detta var något som även jag märkte av i min egen lilla potatisodling.

Vad gäller den storskaliga potatisodlingen i Sverige noteras även att andelen obärgade arealer för matpotatis i år har fördubblats mot förra året. Cirka 4 procent obärgat av den totala arealen för matpotatis. Detta beror troligen på att det våta höstvädret försvårat och försenat skörden.

Italiens åtstramningar

I krislandet Italien, har premiärminister Mario Monti igår presenterat detaljerna i det nya åtstramningspaketet, med budgetåtstramningar på 30 miljarder euro på tre år.

- Vi har mer manöverutrymme än många andra regeringar då vi inte försöker bli omvalda, sade Mario Monti, som leder den teknokratregering som för närvarande styr Italien, inför parlamentet i Rom.

Han tillade att han är medveten om att åtstramningarna som nu planeras kommer att slå mot tillväxten, men detta är enligt Monti ett pris som man måste betala för att inte Italien inte skulle kollapsa.

- Utan en åtstramningsplan skulle Italien riskera att hamna i samma läge som Grekland, sade Monti.

Det är verkligen en "teknokratregering" som Monti har utsett. Jag har synat den och den är till skillnad från Greklands samlingsregering helt befriad från politiker. Just detta är som jag ser det positivt för Italien, då landet lider av att i princip alla dess politiker är mer eller mindre korrumperade. Så här ser ministerlistan ut:

• Premiärminister och finansminister: Mario Monti - f.d. EU-kommissionär, f.d. internationell rådgivare till Goldman Sachs.
• Utrikesminister: Giulio Maria Terzi di Sant'Agata - f.d. diplomat
• Inrikesminister: Anna Maria Cancellieri - f.d. prefetto (motsvarar ungefär landshövding)
• Försvarsminister: Giampaolo di Paola - amiral
• Justitieminister: Paola Severino Di Benedetto - professor i juridik
• Utbildningsminister: Francesco Profumo - ordförande för italienska forskningsrådet, elingenjör, tekniska högskolan i Torino, universitetet i Bologna
• Hälsominister: Renato Balduzzi - jurist, expert på konstitutionella rättigheter för hälsa och sjukvård
• Arbetsmarknads- och socialminister: Elsa Fornero - ekonomiprofessor
• Miljöminister: Corrado Clini - läkare (medicin och kirurgi), jobbat inom arbetsmedicin, lektor vid institutionen för miljö vid universitetet i Parma, generaldirektör för miljöministeriet sedan 10 år
• Kulturminister: Lorenzo Ornaghi - statsvetare, chef för katolskt förlag, vice ordförande för katolsk dagstidning
• Jordbruksminister: Mario Catania - har arbetat på jordbruksministeriet
• Minister för utveckling, infrastruktur och transport: Corrado Passera - f.d. vd för italienska posten, f.d. vd för banken Intesa SanPaolo
• Europaminister: Enzo Moavero Milanesi - f.d. domare vid Europadomstolen, f.d. vicesekreterare för EU-kommissionen
• Minister för "territoriell sammanhållning": Fabrizio Barca - ekonom, har arbetat för OSCE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa)
• Turism- och sportminister: Piero Gnudi - ekonom, ordförande för elbolaget Enel
• Minister för internationellt samarbete: Andrea Riccardi - ledare för katolsk lekmannaorganisation
• Parlamentsminister: Dino Piero Giarda - ekonom och akademiker

Frågetecken som jag kan se är Mario Montis koppling till amerikanska superkapitalistbanken Goldman Sachs, att Corrado Passera varit vd för en av Italiens största banker och kulturministern Lorenzo Ornaghis konservativt katolska inriktning.

Den nya sparplanen från regeringen Monti har nu antagits som ett dekret av regeringen, vilket innebär att lagen får effekt redan innan parlamentet röstat om den. Den måste nu undertecknas av president Giorgio Napolitano, och därefter ska parlamentet anta lagen inom 60 dagar för att dekretet fortsatt ska gälla. Presidentens signatur torde vara en formalitet och med räntekniven mot strupen lär även parlamentet anta lagen.

Jag noterar att marknaden nu gett Italien under Monti-regeringen en viss chans, då räntorna på statsobligationerna sjunkit tillbaks skarpt de senaste dagarna. Räntan på tvååriga statsobligationer har nu sjunkit under krisgränsen 6 procent och är åter lägre än räntan på tioåriga. Det är dock mycket som Italien måste bevisa innan man kan blåsa faran över. Än så länge kan det helt enkelt röra sig om bara en rekyl i uppgångstrenden för räntorna - jämför den kraftiga nedgången i slutet av sommaren och vad som hände efter den.

Monti sade idag i parlamentet om sparplanen att "Detta första steg, är bara början" (på en lång och mödosam färd).

Sparplanen beräknas ge ett nettotillskott till statsbudgeten på 20 miljarder euro, genom skatter och neddragningar. Detta motsvarar ungefär 1,3 procent av BNP, vilket är tveksamt om det räcker för att få ner budgetunderskottet till 3 procent, men det är i alla fall en början.

I planen ingår att höja "utökade inkomstskatten" från 0,9 till 1,3 procent, men man höjer inte den vanliga inkomstskatten, vilket fanns med i diskussionerna. Det ska tas ut en engångsskatt på 1,5 procent. Fastighetsskatten höjs och taxeringsvärdena ska skrivas upp rejält. Momsen ska höjas från 21 till 23 procent, men först från september 2012. En särskild lyxskatt ska tas ut på lyxbilar, privatflygplan och privata helikoptrar och dessutom höjs skatterna på bensin och diesel. Jag tolkar det också som något slags utökad förmögenhetsskatt på fonder, aktier, försäkringar m.m.

Man drar in diverse statliga myndigheter och bakar in deras uppdrag i andra myndigheter. Man drar även ner på regionernas och provinsernas pengar, liksom för kommuner med fler än 5000 invånare. Som en symbolisk gest drar man också in möjligheten för regeringsmedlemmar att få dubbelt betalt från staten.

Det mest smärtsamma draget är troligen försämringar av pensionerna, bland annat höjda pensionsåldrar och ingen indexuppräkning av pensionerna nästa år. Dessutom blir det höjningar av pensionsinbetalningarna för dem som fortfarande arbetar. Räkna med stora protester.

För att stävja den svarta ekonomin sänks tröskeln för spårbarhet för pengar till 1000 euro. Jag antar att detta gäller kontantinsättningar i banker.

Så här kan alltså ett åtstramningspaket se ut när det formges av en regering som inte siktar på omval.

S&P varnar AAA-euroländerna!

Kreditvärderingsinstitutet Standard and Poor’s varnade idag eurozonens medlemsländer med AAA-betyg för att deras toppbetyg kan komma att sänkas på grund av den ökande ekonomiska och politiska turbulensen i euro-området. Det gäller Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Österrike, Finland och Luxemburg, som sätts på "creditwatch negative", vilket innebär 50 procents risk för nedgradering inom 90 dagar. En nedgradering skulle såklart stjälpa alla försök till att "lösa" skuldkrisen i Europa. Frågan är hur länge tyskarna härdar ut innan de tar sin fallskärm och hoppar ut ur euron.

På den positiva sidan noterar jag att Belgien ser ut att få en regering efter 18 månader av politisk kris, vilket slagit Iraks rekord med bred marginal. Det är smått symboliskt att Belgiens huvudstad Bryssel också är säte för EU-kommissionen.

Jag läser också att

En av världens största leverantörer av handelsplattformar för valutor, ICAP, har byggt upp en ny plattform för att kunna handla den grekiska valutan, drachmer. Bolaget förbereder sig för att Grekland kan vara på väg ut ur eurosamarbetet

Ingen nyhet att man väntar sig ett grekiskt euroutträde, men bra att allt fler förbereder sig så att det kan gå så smidigt som möjligt när det väl händer.

Merkozy kastar sten i glashus

Efter ett möte idag föreslår Tysklands förbundskansler Merkel och Frankrikes president Sarkozy ändringar i EU-fördraget för att kunna straffa länder som bryter mot EU:s budgetregler. Det låter ju bra, men det är faktiskt som Gunnar Hökmark påpekar redan så att det finns straffmöjligheter, så någon fördragsändring behövs inte. Problemet är att man aldrig tillämpat dessa regler. Se på diagrammet nedan över statsskuld och budgetunderskott för Merkozystan 1998-2010.

Tyskland har under fem av de tretton åren haft budgetunderskott större än de föreskrivna tre procenten av BNP och Frankrike har haft det under sex av dessa år. Frankrikes statsskuld har legat över 60 procent av BNP sedan 2003 och Tysklands har gjort det sedan 2002. Tyskland har bara under tre av de tretton åren haft överskott i statsfinanserna, Frankrike har aldrig haft det.

Ska nu Tyskland och Frankrike föregå med gott exempel? Då måste de för det första strama åt statsfinanserna så att man hamnar inom underskottsgränsen tre procent. För Tyskland ser det inte omöjligt ut, men för Frankrike som hade ett underskott på sju procent 2010 lär det bli svårt att genomföra utan att utlösa en andra stormning av Bastiljen. För att uppfylla villkoret om statsskuldens storlek krävs det dessutom ännu hårdare åtstramningar för att under flera år ha plus i statsfinanserna.

Så, Frau Merkel och Monsieur Sarkozy, kasta inte sten när ni sitter i glashus!

Sarkozy sade idag också att han vill att den permanenta krisfonden ESM ska sjösättas redan 2012. Frågan är hur han hade tänkt sig det rent praktiskt, då marknaden redan idag köpstrejkar vad gäller den "tillfälliga" räddningsfonden EFSF:s obligationer.

Den Hälsosamme Ekonomisten uppmärksammar att socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholm ryter till mot Birgitta Ohlsson (FP) och Tommy Waidelich (S) i en debattartikel på SVT.

Det som förenar Ohlsson och Waidelich är att bägge förespråkar en politik där mer makt och mer regleringar förs över till Europanivån samt att en europeisk federation som konsekvens av detta kommer bli den yttersta resultatet. En politik har ett svagt stöd hos svenska väljare i allmänhet och i Tommy Waidelichs fall, ett mycket svagt stöd inom socialdemokratin i synnerhet.

Vidare skriver han om euro-obligationer.

För, vad är Euro-obligationen? Det är i praktiken ett finansiellt massförstörelsevapen med samma svåröverskådliga grundkonstruktion som de kritiserade amerikanska bolåneobligationerna.

Fler lån buntas ihop och styckas upp för att säljas vidare som generella obligationer på finansmarknaden. De bakomliggande säkerheterna, de olika staternas betalningsvilja och betalningsförmåga, döljs effektivt på detta sätt samtidigt som ett delstatsval i något av medlemsländerna helt utan förvarning kan förändra marknadsvärderingen av den sammantagna obligationen.

Om de amerikanska bolåneobligationerna var massförstörelsevapen i kiloton- format så är det som ligger på regeringschefernas bord något helt annat. Vi talar då om megaton.

Vår inhemska eurodebatt försiggår också på annat håll. Jonas Sjöstedt har skrivit en replik till Göran Färm.

Eurokrisen har flera olika orsaker. Hög skuldsättning i flera länder har bidragit till krisen. En oreglerad finanskapitalism med banker som tar enorma risker är an avgörande faktor i många länder. Jag delar inte Färms uppfattning att EU gör tillräckligt för att reglera bankerna. Tvärtom har viljan att rädda bankerna med stora tillskott av skattepengar i krisen och avreglering på finansområdet varit två grundpelare i EU:s politik. Men det går inte att bortse från att Euron i sig en av krisens huvudorsaker och nu gör det snudd på omöjligt för länder att ta sig ur krisen. Göran Färm, liksom många andra dogmatiska Euroanhängare, blundar för grundläggande ekonomiska fakta.

Euron påtvingar länder med helt olika ekonomiska förutsättningar samma penningpolitik. Först ledde det till kraftiga räntesänkningar i flera länder vilket ledde till lånebubblor, spekulation och stora prisökningar. Nu sitter samma länder fast i ett skruvstäd av usel konkurrenskraft, skulder och bankkris. Det har ett direkt samband med Euroräntan. Inte heller nu kan länderna anpassa ränta eller växelkurs till sin egen ekonomi. Med Euron sitter de fast i krisen.

Vad gäller eurons problem råder faktiskt konsensus mellan vettiga bedömare både från vänster och från höger. Jag måste återigen rekommendera Den Hälsosamme Ekonomistens utförliga förklaring av hur euron orsakat statsskuldsproblemen.

Tillägg: förtydligat diagram.

Framtidsyrke: reparatör

John Michael Greer har kallat den tid vi står inför för "The Age of Scarcity Industrialism", alltså "Knapphetsindustrialismens tidsålder". Detta till skillnad från den Överflödsindustrialismens tidsålder (Age of abundance industrialism) som har präglat stora delar av världen sedan omkring 1950. Under överflödsindustrialismens senare stadier har det ofta inte lönat sig att reparera saker, utan istället har man slängt dem på tippen och köpt nytt. I knapphetsindustrialismens tidsålder blir dock reparation, återanvändning och återvinning nyckelord. Här har vi i västvärlden mycket att lära av folk i fattigare länder som redan nu återvinner allt som går att återvinna istället för att låta det förstöras på soptippar.

Vi måste inse att vi inte kommer att ha tillgång till lika enorma mängder energi framöver, med tanke på att energialternativen inte räcker till för att täcka upp den fallande oljetillgången. Inte bara energin blir ett problem, utan även tillgången till olika råvaror och resurser. Dessutom finns vissa sällsynta ämnen inte i tillräckliga mängder för att skala upp många nya teknologier till massanvändning.

Man kan gå in i förnekelse och låtsas som att det inte existerar något problem och fortsätta sin livsplanering som om världen skulle fortsätta med exponentiell tillväxt för evigt, eller åtminstone under ens egen livstid. Den som är lite smartare förbereder dock en plan B.

Peak oil är förvisso på lite sikt ett allvarligt hot mot hela industrivärlden, men på kortare sikt anser jag att finanskraschen är allvarligare. En av effekterna kan bli att världshandeln stannar av och att det blir brist på många importvaror. På längre sikt kommer dock effekterna av peak oil också att bli kännbara för industri- och konsumtionssamhället.

Med tanke på detta kommer det att finnas en stor marknad för reparationer av alla de slag. Den som kan laga saker har på detta sätt en möjlighet att skaffa sig en inkomst. Att kunna laga saker blir även viktigt i hemmet i kristider, så det gäller inte bara en eventuell yrkeskarriär som reparatör, utan även att till exempel kunna fixa en punka på cykeln eller stoppa strumpor.

Det handlar inte bara om att laga tekniska prylar. Minst lika viktigt är att kunna laga kläder och skor. En symaskin är en nyttig sak att ha och lära sig använda. Själv har jag en Husqvarna från 1960-talet, som jag köpt begagnad. Fördelen jämfört med moderna symaskiner är att den inte är besudlad med en massa elektronik, utan en händig person kan öppna den och reparera själv.

Just elektroniken ställer till problem när det gäller att kunna laga saker. Numera finns kretskort med integrerade kretsar i de flesta tekniska prylar och de blir då näst intill omekbara. Det gäller kylskåp, spisar, bilar, telefoner med mera. En bil från 1980-talet går att fixa för den händige, men en från 2011 är omöjlig. Det går inte ens att koppla bort elektroniken om den skulle paja, för en modern bilmotor funkar inte utan den.

Den som tänker sig en framtid som reparatör (åtminstone som plan B) bör redan nu träna på att laga det man tänkt sig som sin specialitet. Det är förstås också nödvändigt att skaffa de verktyg, maskiner, reservdelar och material man behöver. Man behöver för vissa typer av reparationer också en lämplig lokal. Kläder och mindre maskiner kan man laga i hemmet, men för exempelvis bilar behövs lite mer utrymme. Man bör också tänka igenom för vilka saker det kommer att finnas en marknad för reparationer. Många saker som det idag inte lönar sig att reparera eftersom de är så billiga i inköp kan i framtiden komma att bli högst lagningsvärda. Slutligen bör man också tänka igenom vilka kunskaper man själv har eller lätt kan skaffa för att kunna reparera och därmed vilka typer av reparationer som kan vara aktuella för en själv.

Även den som inte tror sig kunna få en inkomst av att laga saker åt andra bör tänka över vilka verktyg man har i hemmet så att man åtminstone kan fixa det nödvändigaste själv.

Datorer går till skillnad från de omekbara maskinerna jag nämnde ovan i viss mån att laga genom att "slakta" delar från uttjänta datorer och ta som reservdelar till andra. Detta gäller till och med för bärbara datorer. Att laga en Ajfån är dock som jag ser det omöjligt då mobiltelefoner är så miniatyriserade och hoppackade. Möjligtvis kan man byta bildskärm genom att "slakta" från en annan telefon.

Fotnot: Bilderna av Kalle Anka kommer från en av de roligaste serier som Carl Barks gjort, nämligen "Mästerreparatören", först publicerad i Sverige 1954 och därefter återutgiven 1975 och 2004, samt i Kalle Ankas Bästisar 1985. Kalle Anka gör i denna serie en mängd fatala misstag på grund av sin övertro på sin egen förmåga.