Längre perspektiv på boräntor och börs

Så här mot slutet av året kan det vara uppfriskande att mitt i det dagliga ekonominyhetsskvalet ta en titt på ett längre perspektiv. Igår skrev SvD om att bolåneräntorna stigit snabbare än Riksbankens reporänta och att bankerna kan öka sina marginaler.Visserligen har bolåneräntorna stigit den senaste tiden, men det har varit från historiskt låga nivåer, se diagrammet nedan med data från Swedbank. Eftersom tremånadersräntan saknas i deras data från september 2007 till oktober 2008 har jag fått fylla i med rörliga räntan.

Att räntespreadarna (skillnaden mellan olika räntor) skulle komma att öka är något som jag varnat för länge på denna blogg. Bolåneräntorna styrs som bekant av vilken ränta bankerna kan låna upp pengar till, vilket i sin tur styrs av hur marknaden för tillfället värderar deras risk. Den allmänna osäkerheten, bland annat kring eurozonens BIGPIS-länder, smittar av sig på marknadens generella riskvilja och därmed även på de svenska bankerna.

Vi ser i alla fall ut att ha sett botten för bolåneräntorna för denna gång. Den snygga U-formen på kurvan för tremånadersräntan antyder i alla fall det. Bottennoteringen för femårsräntan denna gång var i slutet av augusti på 3,72%. Det var inte ens lika lågt som bottennoteringen från september 2005 på 3,55%.

För att övergå till Stockholmsbörsen, så har vi som bekant haft en stark uppgång sedan mars 2009, men tittar man i ett längre perspektiv, så är uppgången hittills bara en del av den jättelika konsolidering som pågått sedan år 2000.

Jag har även ritat in en linje som förbinder topparna från år 2000 och 2007. Även om man inte tror på teknisk analys så kan man vara ganska säker på att många aktiehandlare kommer att hålla ögonen på denna linje och ha den som mål för uppgången. Bloggrannen Winning Trading har pekat ut denna linje redan långt tidigare. Snart når Stockholmsbörsen fram till linjen, runt cirka 1200 på omxs30-indexet (Stockholmsbörsens 30 största bolag). Det råkar också sammanfalla med en värdeökning på cirka 100%, alltså en fördubbling, sedan bottennoteringen i slutet av 2008.

För det finns många fundamenta som pekar mot att nuvarande börsvärdering inte kan hålla i sig. De svenska storföretagen är starkt beroende av världsekonomin i övrigt, vilken som bekant inte är i bästa form.

Gott nytt år får jag säga till allihopa, eftersom jag troligen inte kommer att skriva något på nyårsafton.

[Andra bloggar om bolåneräntor, aktier, börsen]

Euron, Finland och Sverige

Ett argument som ibland dras fram av euroförespråkare är att titta på hur det gått bättre för Finland än för Sverige. Jag sågade Carl B Hamiltons argumentation i frågan i februari, men det kan vara värt att ta en titt på Finland kontra Sverige igen, med tanke på SvD:s mycket bra artikelserie om euron. Först BNP-utvecklingen.

Det man kan se här är att visserligen gick Finlands ekonomi i genomsnitt något bättre än Sveriges under euro-åren 2000-2008, men det kompenseras av den betydligt djupare dykning som vårt östra grannlands BNP gjorde 2009 samt deras långsammare återhämtning i år. Mönstret är förresten likartat som för 1990-talskrisen, då Finlands BNP också sjönk betydligt kraftigare än Sveriges.

Tittar vi på statsfinanserna ser vi att Finland 2009 gjorde en betydligt djupare dykning än Sverige även vad gäller statsbudgetens underskott. Vi kan också se att Sverige under tiden sedan Finland införde euron lyckades sanera sina statsfinanser bättre än vad Finland gjorde.

Inga argument för svenskt eurointräde här, alltså. Men Carl B Hamilton kommenterar på Jonas Sjöstedts blogg "Se på Finland som skött sin finanspolitik under snart 11 år med euron, och som har ekonomiskt utvecklats minst lika bra som Sverige." Jag skulle snarare säga att Finland har utvecklats nästan lika bra som Sverige.

[Andra bloggar om finland, bnp, budgetunderskott, statsfinanser, statsskuld, sverige, euro]

Trafikflyg - en olönsam historia

Igår skrev jag om tekniknaiva framtidsvisioner för flyget och fick tips av Mattias om att data för det globala trafikflyget finns att hämta hos ATA. För passagerarflyget fanns till och med data ända bak till 1929. För fraktflyget bara från 1945 och för ekonomin bara från 1947, men det täcker ändå in den intressanta delen av utvecklingen.

Som ni ser har tillväxten i flygtrafiken varit oerhört stark, med undantag för två "hack" 1990-1991 och 2000-2003. Det sista hacket från 2008 syns ännu inte så tydligt i diagrammet - vi får vänta på mer data.

Trots denna starka tillväxt och trots att flygbranschen har gynnats starkt av exempelvis skattefritt bränsle och statliga investeringar i flygplatser så har flygbranschens lönsamhet genom åren varit pinsamt dålig. Under åren 1963-1979 gick flygbranschen som helhet mestadels med vinst, men en rätt futtig sådan runt 2,5%. På normala företag ställs helt andra vinstkrav. Under åren 1984-1989, 1995-2000 samt 2006-2007 gick flygbranschen också med vinst, men fortfarande dålig vinst. Dessemellan har det varit några omgångar med kraftiga förlustår för flyget, och dessa förlustomgångar ser ut att bli värre för varje gång.

Man kan verkligen fråga sig varför politikerna fortsätter att stödja en miljöförstörande energislösande verksamhet som dessutom går med förlust större delen av tiden. Det är inte bara eländiga SAS som går med förlust, utan som sagt flygbranschen som helhet. Men flygplatser och nationella flygbolag är prestigefyllda, så tokerierna fortsätter. Politiker gillar nämligen prestigeprojekt. Man kan undra vad som kommer att krävas för att de ska börja lägga ner det olönsamma flyget eller ställa rimliga lönsamhetskrav på det.

[Andra bloggar om flygbolag, transporter]

Mer lån än pengar

Idag släppte SCB sin finansmarknadsstatistik för november 2010. Varje månad kan man där läsa hur hushållens och företagens lån förändras, hur penningmängden förändras, med flera nyttiga siffror. Men det finns ett viktigt grundläggande faktum i dessa månatliga rapporter som ingen bryr sig särskilt mycket om, fastän det står där i all sin tydlighet varje månad. Det finns betydligt mer lån än vad det finns pengar!

Hushållens lån (2 505 miljarder) plus de icke-finansiella företagens lån (1 724 miljarder) var den sista november totalt 4229 miljarder kronor. Räknar man även med vår statsskuld, som enligt Riksgälden var 1080 miljarder per den sista november, så var den totala summan skulder 5309 miljarder kronor.

Hur mycket pengar finns det då? Den sista november uppgick det smala penningmängdsmåttet M1 till 1544 miljarder och det bredare M3 till 2187 miljarder kronor. Den "sanna" penningmängden ligger någonstans däremellan, eftersom M3 innehåller flera poster som enligt många ekonomer är tveksamma om de ska räknas i penningmängden.

Det finns alltså ingen möjlighet att betala tillbaks alla lån! Inte ens med det bredaste penningmängdsmåttet M3 kan man betala tillbaka alla hushållens lån. Och då har vi inte räknat med företagens och statens lån.

De flesta frågar sig säkert hur detta kan komma sig. Det beror i grunden på hur vårt penningsystem är konstruerat. Alla världens valutor är numera så kallade fiat-valutor, vilket innebär att alla nya pengar skapas som lån mot ränta. Skapar banken säg 1000 kronor, så ska det betalas tillbaka med ränta, säg totalt 1031 kronor efter ett år. Hela systemet bygger på att det ständigt tas nya lån som ersätter de gamla. Låt detta hålla på några årtionden, så får man en situation som den idag med mer än dubbelt så mycket skulder som pengar.

För den som ännu inte förstått hur pengar skapas rekommenderar jag filmen Money as Debt, som ger en aha-upplevelse. Googla på den så hittar ni den exempelvis på Youtube.

Pengar i dagens samhälle är alltså egentligen ett slags pyramidspel, som bygger på ständig tillväxt för att kunna betala räntorna. Snubblar tillväxten, som den gjorde 2008-2009, så får det drastiska följder för penningsystemet. Och vad händer när vi når tillväxtens gränser? För evig tillväxt är som bekant inte möjlig. Jag återkommer i frågan.

Läs även det jag skrev i oktober om att pengar är skulder.

[Andra bloggar om pengar, lån, ränta, tillväxt]

Tekniknaivister i högform

Idag spekulerar SvD i hur flygplanen kommer att se ut om 40 år. Artikeln med sina vackra illustrationer känns mer än lovligt naiv och orealistisk. Med tanke på att IEA nu erkänner att den globala produktionen av konventionell olja toppade 2006 ser framtiden mörk ut för flygbränsle. För flyget är fullständigt beroende av fossila bränslen.

Dagens flygfotogen beskrivs visserligen som närmast idealiskt för flyget. Det har högt energiinnehåll och fungerar bra även när det är 55 grader kallt på 11000 meters höjd.

Att hitta en ersättare för flygfotogen blir oerhört svårt, för det är många krav som bränslet måste uppfylla. Energiinnehåll per volymsenhet, energiinnehåll per viktenhet, fryspunkt, kokpunkt, flampunkt, osv. Inte minst måste bränslet vara möjligt att få fram i tillräckligt stora mängder.

Att driva flygplan med något annat är, enligt Airbus forskare, inte realistiskt inom överskådlig tid. Däremot pågår det mycket arbete med att framställa jetbränslet från annat än råolja. Målet för hela branschen är att flyget 2030 till 30 procent ska vara baserat på biobränsle.

Ett fullständigt orealistiskt mål, med tanke på de begränsningar för biobränslen som jag skrev om i förra veckan. Även flygindustrin verkar inse detta, fast det talas i förtäckta ordalag om det.

Ross Walker, som arbetar med utveckling av alternativa flygbränslen på Airbus, räknar med att man ska nå dit. Fast det kräver rejäla förändringar och det verkliga hindret, som han ser det, är att hitta tillräckligt stora ytor där man kan odla växter som sedan omvandlas till bränsle.

- Om man planterade solrosor över hela Frankrike skulle det ge tillräckligt med energi för att driva den franska flygindustrin. Om man odlade alger på en yta motsvarande Belgiens skulle det ge tillräckligt med bränsle för hela den globala flygindustrin, säger Ross Walker.

Exemplet Frankrike visar orimligheten i att driva flyg i nuvarande skala på biobränslen. Nu står alltså hoppet till bränsle från alger. Men en algodling stor som Belgien? Var hade de tänkt att placera den?

Både passagerarflyget och fraktflyget har ökat i en rasande takt - mer än fördubblat sedan mitten av 1980-talet, se diagrammet nedan (källa).

Att tro att flygets tillväxt ska kunna fortsätta i liknande takt med minskande global oljeproduktion är naivt. Med tanke på flygbolagens känslighet för bränslepriset är trafikflyget som jag skrivit förut dödsdömt och kurvan lär istället fortsättningsvis luta starkt neråt.

Som jag ser det finns det två möjliga framtidsscenarier för flygbranschen i det korta perspektivet.

1. Den ekonomiska krisen förvärras igen och färre flyger. Inte bra.
2. Ekonomin vänder uppåt och med den oljepriset. Inte bra.

P.S. Är det någon som vet var man hittar data på antal passagerarkilometer respektive tonkilometer gods för trafikflyget, gärna ända från 1945 och framåt? IATA har det, men tar saftigt betalt för det. Jag vill inte ha det uppdelat per flygbolag, utan bara totalsiffrorna.

[Andra bloggar om flygbolag, biobränslen, naivt, peak oil]

Vad var det jag sade om euron?

I januari i år skrev jag följande.

Men denna debatt om införandet av euron i Sverige kommer med största säkerhet att vara stendöd inom något år. Och begravd två meter under jorden. För eurosamarbetet kommer framöver att knaka så mycket att en anslutning till EMU inte kommer att te sig särskilt attraktiv. Dessutom kommer troligen EMU:s medlemmar om något år inte att ha möjlighet att ta in nya euroländer innan man har rett upp problemen i de nuvarande. Det kommer snarare att handla om att vissa länder börjar överväga att lämna eurosamarbetet.

Idag läser jag i SvD / E24 att "Just nu vill ingen ansluta sig till euron". Det handlar om en rad ledare för några av Sveriges största företag.

Årets skuldkris i eurozonen har avskräckt många som tidigare var positiva till ett svenskt valutabyte.

Vad var det jag sade?

Snart är det bara ett gäng eurorabiata folkpartister kvar som fortfarande förespråkar svenskt eurointräde. För vem vill dela valuta med BIGPIS-länderna? Euroländerna Tyskland och Holland kunde ju vara trevliga valutapartner, men Belgien, Irland, Grekland, Portugal, Italien, Spanien?

[Andra bloggar om eu, euro, sverige, politik]

Biobränslena har begränsningar

I mitt inlägg nyligen om elbilar skrev jag att "det är uppenbart att biobränsledrivna bilar inte kan stå för någon större trafik, då den årliga produktionen av biomassa helt enkelt inte räcker till". En kommentator reagerade på detta och påpekade att produktionen av biomassa på jorden (enligt beräkningar av exempelvis Ralph Sims) är cirka 4500 EJ (exajoule) per år, vilket är nästan tio gånger mänsklighetens totala globala energikonsumtion (490 EJ år 2006). Det låter betryggande för ett framtida biobränsledrivet samhälle, men jag tänkte nu syna det hela i sömmarna. För det är mängden användbar biomassa och hur mycket nettoenergi man får ur den som är intressant.

De scenarier som skulle kunna ge stora mängder biobränslen är sådana som optimistiskt (eller naivistiskt) målas upp t.ex. i rapporten "Global Potential of Sustainable Biomass for Energy" som publicerades 2009 av Svetlana Ladanai och Johan Vinterbäck vid Institutionen för energi och teknik vid SLU. Där påpekas att endast 0,19% av världens totala landarea eller 0,5-1,7% av jordbruksmarken används för energigrödor. Det kan tyckas att det borde finnas stor potential för att öka detta. Men var ska all denna extra produktion komma ifrån? På sidan 19 i rapporten tar man fasta på det mest optimistiska scenariot från artikeln "Exploration of the ranges of the global potential of biomass for energy" av M. Hoogwijk m.fl. Artikeln ifråga kommer fram till att den globala potentialen för energi från biomassa om 50 år rör sig i det oerhört breda området 33-1135 EJ/år. Men SLU-rapporten tar alltså fasta på den högsta siffran, även om den troligaste siffran ligger betydligt lägre. Det finns nämligen en mängd brasklappar. Min översättning från artikelns sammanfattning:

Avgörande faktorer som avgör tillgängligheten av biomassa för energi är: (1) Den framtida efterfrågan på mat, som bestäms av befolkningstillväxten och den framtida dieten; (2) Typen av matproduktionssystem som kan införas globalt över de kommande 50 åren; (3) Produktiviteten för skog och energigrödor; (4) Den (ökande) användningen av biomaterial; (5) Tillgången till skadad mark; (6) Konkurrerande landanvändningar, t.ex. användning av överskott av jordbruksmark för återbeskogning.

Det är därför inte "givet" att biomassa för energi kan bli tillgänglig i en stor skala.

De där brasklapparna kan var och en för sig stoppa hela massproduktionen av bioenergi. Den framtida efterfrågan på mat lär exempelvis knappast bli mindre när världens befolkning fortfarande växer. Vad vi ser vad gäller dieten är också t.ex. att de flesta av världens invånare gärna vill äta mer kött, vilket de också gör så fort de får råd. Den globala efterfrågan på jordbruksmark lär alltså knappast minska, utan snarare öka.

Monique Hoogwijk finns också med i rapporten från en workshop från 2008 från IEA Bioenergy med titeln "The Availability of Biomass Resources for Energy". Där talar hon om förutsättningarna för de mest optimistiska siffrorna.

By contrast, in the most optimistic scenario for bioenergy, where population growth is low, diet becomes less meat-intensive, agricultural intensity increases significantly with a 100% increase in production per hectare) and there is less competition for resources, then bioenergy could increase very significantly, providing over 1000 EJ/year.

Tror verkligen någon att detta kommer att inträffa?

Dessutom tar hon upp den ojämna globala fördelningen.

There will be regional interdependence, because Europe will never meet its own demands and there will be a surplus in some regions such as Canada, Africa, and the former USSR. Therefore trade in biomass commodities will be required to sustain such an expansion.

Överskott på biomassa i Afrika? Det tror jag på när jag ser det. Redan idag tillhör den helt övervägande delen av Afrikas länder kategorin LIFDC (Low-Income Food-Deficit Countries). De kan ju börja med att föda sin egen befolkning innan de börjar exportera biobränslen.

Trots alla frågetecken kommer man fram till följande.

It was concluded that aiming to increase the contribution from biomass from the current level of 35 EJ/year to 200 EJ/year in 2050 would be a realistic but still challenging goal
(IEA Bioenergy, 2007).

Jag ställer mig högst tveksam till att det är ett realistiskt mål att omkring 40% av världens nuvarande energiförbrukning skulle kunna komma från biobränslen. Beräkningarna av biobränslenas bidrag till energiförsörjningen ignorerar nämligen den energisubvention från diesel som gör biobränsleproduktionen i stor skala möjlig. Biobränslena är nämligen utspridda över stora ytor. Det går åt mycket bränsle för traktorer, skördetröskor, skogsmaskiner och alla transporter. Biomassan ska odlas, skördas och fraktas till processanläggningen för att framställa flytande bränsle (eller gas). Därifrån ska bränslet distrubueras ut. Inte nog med det - restprodukter i form av aska och dylikt från processanläggningen måste fraktas tillbaka till odlingsmarken eller hyggena för att inte suga ut näringen ur marken. Det är nettoenergin som gäller, inte bruttoenergin. Här är vi tillbaks till EROEI (Energy Returned on Energy Invested). Förutom fossilenergin ska vi inte heller glömma den ändliga konstgödselns bidrag till biobränsleproduktionen.

Några som har gjort intressanta observationer vad gäller nettoenergin är Hillevi Helmfrid och Andrew Haden vid Centrum för uthålligt lantbruk vid SLU. De skrev våren 2006 en rapport med titeln "Efter oljetoppen - Hur bygger vi beredskap när framtidsbilderna går isär?" Bloggrannen Ylven tipsade nyligen om denna rapport. Jag läste den visserligen redan hösten 2006 när jag fick upp ögonen för detta med peak oil, men den hade fallit lite i glömska för mig, så det var bra att bli påmind.

Helmfrid och Haden går igenom förutsättningarna att utifrån Sveriges jordbruks- och skogsbruksproduktion försörja oss med bränsle. Så här säger de om transporterna från skogen.

Skogsbruket använder idag fossila drivmedel vid plantproduktion, skogsskötsel, avverkning och för transporten från skogen till massaindustrin, respektive sågverken. Transporten från skogen till industrin utgör hela 25% av det totala landbaserade transportarbetet i Sverige räknat som ton-km (Skogsstyrelsen 2004, Berg and Lindholm 2005). Idag finns ingen storskalig tillverkning av drivmedel från skogen, vilket innebär att skogssektorn är beroende av de fossila bränslena. Skogssektorn (från skog till grind) förbrukar idag 4,04 TWh diesel och 0,11 TWh bensin (Berg and Lindholm 2005).

Och vad gäller jordbrukssektorns drivmedelspotential så här.

Beräkningarna indikerar för att täcka livsmedelssystemets eget drivmedelsbehov skulle nära 40% av Sveriges åkermark (1 av 2,6 miljoner hektar) behöva upplåtas för produktion av drivmedel, mark som nu används till livsmedelsproduktion. Annorlunda uttryckt skulle vi behöva återta den ca 1,1 miljon hektar åkermark som lagts ner sedan toppåret 1927 (Sveriges Nationalatlas Jordbruket). Detta skulle dock minska arealen skog med motsvarande yta, och fortfarande bara räcka för att täcka livsmedelssystemets eget drivmedelsbehov.

För att täcka enbart jordbrukets eget behov skulle 13% av åkermarken behöva avsättas för drivmedelsproduktion, alternativt skulle 340 000 nya hektar behöva tillkomma. Vid ekologisk produktion skulle arealbehovet vara avsevärt större.

Om vi använder trädad åkermark och dessutom återtar nedlagd jordbruksmark och/eller minskar odlingen av fodergrödor (och därmed vår köttkonsumtion) skulle mark teoretiskt kunna göras tillgänglig för jordbruket att producera sitt eget drivmedel.

Men även om vi lyckades göra dessa omprioriteringar kan vi av andra skäl inte odla mer än ca 180 000 – 200 000 ha raps i Sverige. Dels begränsas rapsodlingarna klimatmässigt och jordmånsmässigt till de södra delarna av landet. Dels bör man inte odla raps oftare än vart femte till sjunde år för att förebygga växtföljdssjukdomar. Slutsatsen blir att inte ens jordbrukets eget drimedelsbehov kan täckas av RME från åkermark.

Vidare om skogen som biobränsleleverantör.

Uppskattningen visar att det skulle räcka med ca 3,7% av den svenska skogsarealen för att göra skogssektorn självförsörjande med drivmedel (från skog till grind). Här ska man dock tillägga att drivmedelsbehovet för transporten av skogsprodukterna när de lämnar sågverk och pappersbruk inte är medräknat. Denna analys är alltså inte lika komplett som den för livsmedelssystemtet, vilken sträcker sig ända fram till konsumentledet. Likaså saknas i det här fallet energiåtgången för att bygga, underhålla och driva de anläggningar som omvandlar skogsråvaran till DME respektive etanol, och energiåtgången för transport och lagring etc. före och efter konverteringen. Ska hela processen drivas med eget bränsle blir arealbehovet större.

Sammanfattningsvis kommer de fram till att en svensk fordonspark driven på inhemska biobränslen är fullständigt orealistisk.

Uppskattningen visar att 6,3 miljoner hektar skulle behövas för att framställa ersättning till dagens svenska konsumtion av diesel och bensin med drivmedel från åkern. Även om arealbehovet i absoluta tal är mindre på åkern än i skogen (15,1 miljoner hektar) så betyder 6,3 miljoner hektar nästan dubbelt så mycket åker som odlades under toppåret 1927 (3,7 miljoner hektar), vilket visar att detta alternativ står utom all realism.

Låter vi istället skogen stå för hela drivmedelsproduktionen skulle nästan 80% av de årliga avverkningarna åtgå till drivmedelsproduktion, om vi vill ersätta hela dagens svenska drivmedelskonsumtion med DME och etanol från skogen, med känd teknik. I ett sådant scenario blir det inte mycket skog kvar för att täcka vårt behov av uppvärmning, papper och byggnadsmaterial vilket 99% av skogsråvaran idag används till.

Liknande resultat som i den överslagsberäkning jag gjorde förra sommaren. Så jag fortsätter att hävda att biobränsledrivna fordon bara kan ersätta en liten andel av dagens fossildrivna fordonsflotta.

[Andra bloggar om biobränslen, energi, oljeproduktionstoppen, peak oil]

Ljus nyhet

Jag kan idag meddela en glad nyhet. Vi går mot ljusare tider! Idag är årets kortaste dag. Även om ett mörker åter skulle falla över vår ekonomi kan vi i alla fall glädja oss åt att dagarna blir längre och ljusare framöver.

Efter ett litet avbrott för ett oväntat besök på sjukstugan kommer bloggandet att fortsätta.

Hoppas alla mina läsare får en fröjdefull jul!

Passa på att gå ut och njuta av den härliga snön!

[Andra bloggar om väder]

Irland tänker mer på snö än banker

I svenska tidningar kunde man igår läsa att kreditvärderingsföretaget Moody's sänkte Irlands kreditbetyg med fem steg och att deras statsobligationer nu är nära skräpstatus. Men det var knappast toppnyheten i de irländska tidningarna, där man istället talar om vädret. För det är inte bara i Sverige det är rekordkallt just nu, utan kyla och snö har även drabbat den gröna ön hårt. Årets decembermånad ser ut att bli den kallaste på Irland sedan mätningarna började.

Om vi tycker att beredskapen för kraftiga snöfall och kyla är dålig här i Sverige, så är beredskapen på Irland närmast obefintlig. Jag minns de sista dagarna i december 2000, när jag var på Irlands västkust och ön drabbades av frystemperaturer och snöfall. Allt avstannade. Mina vänner berättade att sist det hade snöat så att snön låg kvar längre än några timmar var nån gång på 1980-talet. Nu är det alltså dags igen.

För en ö som ligger mitt i golfströmmen är väderperspektiven något annorlunda mot här. De 5-10 cm snö som väntades falla idag kallas "a considerable amount", temperaturen "bitterly cold" (någon minusgrad på dagarna, minus 5-9 på natten) och "the National Emergency Co-Ordination Centre" drar igång sin verksamhet.

Kylan börjar ge vissa problem. På vissa håll har man blivit tvungna att stänga ner vattenförsörjningen nattetid p.g.a. kylan. Dessutom håller lagren av vägsalt på att ta slut, även om man väntar en ny leverans mot slutet av nästa vecka. Det i kombination med att ingen har annat än sommardäck gör bilåkandet livsfarligt. Förvånansvärt nog har dock busstrafiken fungerat bra, med endast mindre störningar, och även tågen går som de ska.

Den kalla vintern kan också ställa till det för bönderna. På Irland är man vana vid att låta djuren gå ute året runt och kylan och snön kan skapa problem åtminstone för lammuppfödarna. Dyrare lammkött nästa år?

Irland har som bekant svåra problem i ekonomin och jag anser att det är kört för irländska staten. Kallt väder kostar och årets vinter kan göra Irlands ekonomi ännu sämre med oväntade kostnader på många håll.

[Andra bloggar om irland, väder, klimat, snö, vinter, jordbruk]

Säkra fonder?

Igår skrev jag om "Ingen rädder för boprisras" där jag bland annat nämnde att de svenska bolånen genom att bankerna ger ut bostadsobligationer finns "gömda" i en mängd olika placeringsalternativ, bland annat olika räntefonder. Jag fick då frågan hur man ska placera sina pengar den dagen det går utför på den svenska bostadsmarknaden och vi får stora boprisfall med efterföljande skräckvärderingar för bostadsobligationer. Särskilt gäller detta PPM, där man ju bara har möjligheten att välja mellan olika mer eller mindre riskfyllda fonder. Penningmarknadsfonder (även kallade korta räntefonder eller likviditetsfonder) brukar överlag anses som de säkraste placeringarna, men som ni ska få se är det stor skillnad på dem.

Observera att denna artikel inte handlar om att få hög avkastning på sina placeringar, utan om hur man sätter sina pengar förhållandevis säkert vid större finanskriser, då inte heller råvaror är ett attraktivt alternativ.

Förutom fondens risk bör man även titta på dess avgifter, vilket påpekas med jämna mellanrum av tidningarnas privatekonomiska skribenter. Särskilt i dagens lågränteläge gör fondavgiften stor skillnad vad gäller avkastning. Det är rätt så stor skillnad på exempelvis Spiltan Räntefond Sverige med en förvaltningsavgift på 0,1% och Nordea Räntefond med 0,5%. Enda orsaken att Nordeas fond kan ta ut fem gånger så hög avgift är att bankens trevliga rådgivare troligtvis rekommenderar den till de kunder som vill placera sina pengar säkert. Varför Nordea tar ut 0,5% avgift är väl helt klart - för att suga ut maximalt med pengar ur godtrogna kunder. Nordeafonden förvaltar enligt hemsidan 854 MSEK och drar således in 4,27 miljoner kronor i årliga avgifter.

För hur svårt och dyrt är det egentligen att förvalta en penningmarknadsfond? Någon timme i veckan för att justera placeringarna efter hur insättningar och uttag rört sig netto - en process som till och med kan automatiseras. Dessutom några timmar i månaden för att justera den önskade placeringsfördelningen efter instrument som förfaller, nytillkomna instrument och en titt på aktuella riskvärderingar. Till sist några timmar i månaden för att skriva tjusiga rapporter och marknadsföring. Det gäller bara att komma över en kritisk massa av förvaltat kapital, så räcker 0,1% årlig förvaltningsavgift gott. Och 4,27 miljoner kronor i avgifter räcker alltså även till en saftig vinst för banken.

I dagsläget behöver man kanske inte fundera så mycket över risken i penningmarknadsfonder, men om det hettar till med förnyad finanskris kan frågan bli högaktuell. Därför tar jag upp den redan nu. Senast jag skrev om detta var i ett av mina första blogginlägg i juli 2008, strax innan finanskrisens akuta fas, men sedan dess har det svenska fondlandskapet förändrats en del. Jag tittade därför igenom listan över svenska penningmarknadsfonder och tog ut några som exempel.

Vi börjar med Nordea Räntefond. Enligt hemsidan består dess innehav till 44% av bostadsobligationer från olika svenska institut, samt 29% FRN från svenska banker och andra som med största sannolikhet är kopplade till bostadslån. Floating rate note (FRN), på svenska kallade Räntejusteringslån, är obligationer knutna till rörlig ränta. Det ger alltså totalt 73% bostadslån i portföljen - inget man vill ha om den svenska bostadsmarknaden faller kraftigt. Ungefär likadant ser det ut i övriga storbankers penningmarknadsfonder. Ännu är det dock ingen panik vad gäller svenska bostadslån, så dessa fonder har ingen hög risk som jag ser det. Man har gott om tid på sig att byta fond den dagen krisen slår till. Men de flesta av storbankernas penningmarknadsfonder har förhållandevis höga avgifter på 0,4-0,5 procent, vilket gör dem mindre attraktiva.

En något mindre bank (i Sverige) är Danske Bank, vars Danske Invest Sverige Likviditet har en något lägre avgift på 0,29%. Men där ser det ungefär lika illa ut vad gäller bostadslånsrelaterade värdepapper. 81% enligt hemsidan.

Ett undantag vad gäller innehaven är, som namnet antyder, Swedbank Robur Statsskuldväxelfond MEGA, vars innehav endast består av statspapper med kort löptid. Säkrare än så kan en PPM-fond knappast bli. Men avgiften är ändå ganska hög på 0,3%.

Så över till prispressarna vad gäller avgifterna. Länsförsäkringar Penningmarknadsfond tar bara 0,2% i avgift, men är till största delen fylld av bostadslånepapper.

Simplicity Likviditet har bara 0,15% årlig avgift och innehaven ser ut att bestå av olika företagscertifikat och företagsobligationer, samt en del bostadsobligationer. Inte riskfritt vid finanskris, men hyfsad avkastning i dagsläget.

Det finns två penningmarknadsfonder med riktigt låg avgift - bara 0,1%. Spiltan Räntefond Sverige har haft hög och jämn avkastning de senaste tre åren. Detta beror på att man investerar i räntepapper från företag - certifikat och FRN. Ett mycket bra fondval än så länge, men kanske inte så kul när nästa finanskris slår till - vi ska komma ihåg att Sveriges företag (och Spiltans fond) trots allt klarade Finanskrisen 1.0 hyfsat bra, men risken finns att det går sämre nästa gång.

Den andra 0,1-procentaren vad gäller avgiften är Öhman Penningmarknadsfond (index), som har 92% placerade i svenska statspapper. Denna fond vinner alltså säkerhetsligan med god marginal och blir för mig det självklara PPM-valet den dag nästa kris slår till. Fast det är läge att kolla upp hur det svenska fondlandskapet ser ut då, eftersom det förändras hela tiden. Det ska också påpekas att denna fond haft förhållandevis dålig avkastning jämfört med andra penningmarknadsfonder, men den är alltså intressant den dag man vill ha säkrast möjliga placering. Och för den som inte vill gynna feta banker - enligt mina beräkningar har denna fond intäkter från förvaltningsavgifter på cirka 650 000 kronor per år, vilket stämmer ganska bra med mitt överslag ovan över hur billigt det borde vara att driva en sån här fond.

För den som vill ha sitt sparkapital utanför PPM förhållandevis säkra finns ju också Riksgäldskonto. Vad gäller bankmedel är det alltid bäst att kolla upp att de täcks av insättningsgarantin. Tänk också på att du i händelse av att en bank går omkull kan få vänta flera månader på att få pengar från insättningsgarantin.

Tillägg: Ett förtydligande - jag menar inte i första hand risken för att bostadsobligationerna skulle bli värdelösa, utan att de tappar i värde.

[Andra bloggar om avkastning, fonder, insättningsgarantin, investering, penningmarknadsfonder, ppm, riksgäldsspar, räntefonder]

Ingen rädder för boprisras

Idag läser jag att småhuspriserna ligger ganska stilla, enligt senaste Småhusbarometern från SCB. Även inflationen har hållit sig ganska lugn, med en årstakt på halvannan procent, så just nu ligger även de reala småhuspriserna ganska still. Nedan kan ni se uppdaterat diagram för inflationsjusterade bostadspriser månadsvis från Småhusbarometern.

Även min slutsats är att det ligger ganska stilla. Hur ser då framtiden ut? Från oktober till januari brukar priserna som ni ser i diagrammet gå upp, så det kan vi förvänta oss även nu. Frågan är hur stark uppgången blir. Får vi en ny högre topp för de reala småhuspriserna, eller orkar vi inte upp till samma nivå som januari 2010? Men därefter kommer det verkliga avgörandet. Blir det en nedgång som 2008 eller en uppgång som 2009? Som jag sagt förut kan jag inte se några faktorer som skulle kunna driva de svenska bostadspriserna vidare uppåt - snarare tvärtom.

Men SBAB trumpetar idag ut att de minsann inte tror på några prisras.

Höjda boräntor leder till att ökningen i bostadspriserna dämpas till 5 procent 2011 och runt 2 procent 2012 och 2013, spår SBAB i en ny prognos. Något prisras är inte aktuellt, enligt bolåneföretaget.

Här ska bostadspriserna alltså fortsätta att stiga, vilket som bekant förutsätter att det pumpas in ännu mer lånade pengar i bostadsmarknaden. I SBAB:s pressmeddelande kan man läsa följande om skuldsättningen.

Högre räntor och lägre prisökningar på bostäder bidrar till att hushållens skuldsättning dämpas framöver. Ökningen av hushållens upplåning, som varit cirka 10 procent per år de senaste tio åren, växlar gradvis ner till cirka 5 procent. Skuldökningen kommer därmed i samklang med inkomstutvecklingen och hushållens skuldkvot stabiliseras.

Men eftersom skuldökningen har varit betydligt snabbare än inkomstutvecklingen under många år kan vi istället förvänta oss att balansen kommer att återställas genom att vi någon gång framöver får en period där hushållens skulder ökar långsammare än inkomsterna eller till och med minskar. Det är otroligt att tänka sig att hushållens skuldsättning och bostadspriserna skulle stabilisera sig på en hög nivå, vilket är vad SBAB tycks föreställa sig. Tittar vi historiskt eller på andra länder kan vi konstatera att det inte är så det funkar. Bostadspriser och skuldsättningsnivåer går istället i långa vågor. När de når en botten eller topp stannar de inte upp där, utan vänder åt andra hållet.

SBAB:s analytiker Tomas Pousette och Tor Borg ägnar sig, liksom fastighetsmäklaren från Östermalm som jag nämnde igår, åt önsketänkande. Man kan fråga sig varför de känner ett behov av att utfärda sådana här prognoser offentligt. Kan inte SBAB bara ägna sig åt att låna ut pengar? Eller är de kanske lite nervösa över de höga lånenivåerna? SBAB är som bekant Sveriges motsvarighet till USA:s Freddie Mac och Fannie Mae, även om konstruktion och storlek är olika. Hur det gick för dem hösten 2008 vet vi. Fannie Maes och Freddie Macs problem orsakades av att de gavs politiska mål att uppfylla - i deras fall fick de av Clinton 1999 uppdraget att ge bolån till personer med inkomst under medianen, varav en viss andel låginkomsttagare. Även SBAB har ett politiskt uppdrag, vilket idag är "att med lönsamhet bidra till ökad konkurrens på den svenska bolånemarknaden". SBAB har varit pådrivande i konkurrensen bland annat genom att införa amorteringsfria lån och högre belåningsgrader på bostäder. Även om SBAB har en förhållandevis liten andel av bolånemarknaden tvingar deras slappare lånevillkor övriga banker att följa efter för att inte tappa marknadsandelar.

Bloggrannen Cornucopia kommenterar idag ett inslag i gårdagens Aktuellt som han karakteriserar som "svensk subprime".

Men den subprimelåntagare som inte ens klarar av att amortera när räntorna är historiskt rekordlåga är nog väldigt illa ute. Amorteringsfria lån med 2% i lockränta skiljer sig i princip inte alls från amerikanska subprimelån.

I och för sig skiljer sig konstruktionen på de svenska och amerikanska bolånen på många vis, men flera grundprinciper återkommer, t.ex. amorteringsfrihet och låg ränta. Det finns också en annan skrämmande likhet.

Samtidigt skall man vara medveten om att även svenska banker och bolåneinstitut har värdepapperiserat sina bolån, och samlat de låntagare de inte vill behålla i sk "säkerställda obligationer", som sedan sålts till bankens räntefondsparare, pensionsfonder eller andra Svarte Pettrar. En säkerställd obligation innebär att obligationen har direkta krav på den underliggande tillgången. Men den är i praktiken inte säkrare än låntagarnas förmåga att betala sina räntor eller den underliggande tillgångens förmåga att inte falla i pris. Och den underliggande panten i form av bostaden kommer, precis som i det amerikanska fallet, inte att stiga i pris för evigt utan till slut falla. Kvar kommer man ha säkerställda obligationer som har krav på personer som resten av sitt liv kan sitta i skuldsanering...

Kolla alltså upp vilka obligationer som finns i din "säkra" räntefond. Dessa bostadsobligationer gör att en sprucken bostadsbubbla kommer att påverka hela den svenska ekonomin - din framtida pension beror exempelvis på bolåntagarnas förmåga att betala sina räntor. PPM-delen av pensionen kan du själv göra något åt, men inte den stora statliga pensionskakan.

DN rapporterar idag också om en undersökning från Länsförsäkringar som bekräftar det jag nyligen skrev om den ojämna fördelningen av skulder. Den ojämna fördelningen gäller inte oväntat även typen av ränta med mera.

Enligt en ny undersökning från Länsförsäkringar, som DN tagit del av, har 60 procent av alla svenskar bostadslån. Av dem har en fjärdedel hela lånet rörligt. Bland dem med lån över 3 miljoner är siffran ännu högre, hela 40 procent har rörlig ränta på hela lånet. En förvånande hög siffra, enligt Elisabeth Hedmark, privatekonom på Länsförsäkringar.

Det är många av dessa som kommer att sitta på pottkanten framöver. Det går lättvindigt med utlåningen, och en skrämmande stor andel verkar inte ens ha riktig koll.

Det är framför allt de med höga inkomster och de som bor i storstäder som väljer rörliga bolån. I undersökningen framgår också att många har dålig koll på hur mycket de egentligen har lånat, 24 procent uppger sig inte veta det. Oväntat många, 26 procent, vet heller inte om de har bundna eller rörliga lån.

– Det kan ha att göra med att den ena i hushållet har hand om bolånet. Men om ingen har koll lever man lite farligt, säger Elisabeth Hedmark.

Den dagen man skiljer sig eller om den ena parten dör kan det vara bra om båda två har åtminstone en grundläggande koll på hushållets ekonomi.

Vad gäller höginkomsttagarna kan många av dem drabbas allvarligt vid en ekonomisk kris. Höginkomsttagare får nämligen betydligt lägre a-kassa som procent av sin lön.

Länsförsäkringars undersökning visar att 14 procent inte amorterar alls. Andelen är högre i storstäderna, i Stockholm amorterar inte 23 procent.

Det är i goda tider man ska amortera, men istället läggs tydligen överskotten på allehanda konsumtion. Handelns Utredningsinstitut (HUI) noterar faktiskt detta idag.

- Människor har en förmåga att göra sig av med de pengar de har. Och vi vet att en större andel kommer att gå till räntebetalningar när räntan går upp.

Därför anser HUI att de högre räntorna kan slå mot handeln.

Det är förresten inte bara priset på permanentbostäder som ökar, utan det gäller alla typer av fastigheter där privatpersoner är inblandade. I söndags kunde man t.ex. läsa att priserna på fjällstugor har ökat rejält på flera skidorter de senaste åren. Det får kanske också räknas in under "konsumtion"?

Slutligen tipsade "PL" om att titta på Google Trender. Nedan har jag jämfört sökorden "bostadspriser" och "bostadsbubbla".

Som ni ser har intresset för bostadspriser funnits hela tiden, medan intresset för bostadsbubbla dykt upp på allvar under 2009 och blivit starkt först nu mot slutet av 2010. Man kan roa sig med att titta på de motsvarande sökorden "housing prices" och "housing bubble", där det senare hade en tydlig topp år 2005, runt den tid när USA:s bostadsbubbla toppade. Sökningarna ökade alltså markant mot bubblans slut.

Mer läsning: Cornucopia resonerar idag runt vad som kan komma att knäcka den svenska bostadsbubblan, något som jag skrev om i augusti, men inte med räkneexempel som Cornucopia. Läs även Daniel Langkilde "Lite matematik om boprisbubblan" - en intressant genomgång.

[Andra bloggar om bolåneräntor, bostadsbubbla, bostadspriser, ränta, sbab]

Jag tror på elbilar när...

Jag tror på elbilar när...

• Vi också får se eldrivna snöplogar på vägarna.
• När vägarna byggs och underhålls med hjälp av eldrivna anläggningsmaskiner.
• När litiumet till batterierna utvinns och transporteras från Sydamerika med hjälp av el- eller vinddrivna fordon.

Men vår bilminister miljöminister Andreas Carlgren vill som bekant fortfarande bygga motorvägen Förbifart Stockholm, då han anser att den ska trafikeras av "miljöbilar". Han måste väl då mena elbilar, eftersom det är uppenbart att biobränsledrivna bilar inte kan stå för någon större trafik, då den årliga produktionen av biomassa helt enkelt inte räcker till.

Läs även denna artikel av tre forskare från KTH om Förbifart Stockholm.

Den viktigaste strategin för att lösa städernas trafikproblem är att satsa mer på cykel- och kollektivtrafik, stimulera en transporteffektiv stadsplanering samt underlätta möten via t ex videokonferenser och sociala media.

[Andra bloggar om elbilar, bilism, transporter]

Även Östermalm har en bostadsbubbla!

Idag skriver fastighetsmäklaren Richard Lagerling på SvD Brännpunkt om att han anser att det inte är någon bostadsbubbla på Östermalm, som är hans "hemmatrakter". Förutom de vanliga argumenten med inflyttningen till Stockholm som pådrivande faktor för bostadspriserna argumenterar Lagerling specifikt för prisnivån på Östermalm.

Men avgörande för prisutvecklingen på de mest attraktiva delmarknaderna i Stockholms innerstad är det faktum att det finns en större kundkrets än någonsin av personer som är prisokänsliga när det rör sig om objekt upp till 15–20 miljoner kronor. Efter att ha sålt lägenheter på Östermalm i nästan 20 år vågar jag hävda att gruppen av förmögna kunder aldrig har varit större än vad den är nu. Många av dessa har blivit förmögna på sitt boende, de har varit med från början på prisrallyt på bostadsmarknaden.

De har därmed skaffat sig ett obelånat kapital i botten som utgör grundfinansieringen för en ny lägenhet. Men den senaste 20 årens positiva utveckling på aktiemarknaden har också ökat många människors möjligheter att köpa Östermalmsvåningar. Det finns helt enkelt förhållandevis stora privatekonomiska marginaler hos de kunder som idag köper de dyraste våningarna.

Måhända är det så som han beskriver, men Lagerling drar som många andra ut historiska trender och antar att de kommer att fortsätta att gälla även i framtiden. Bloggrannen Cornucopia har myntat begreppet "linjärekonomi" för detta tänkesätt. Att det finns fler förmögna och prisokänsliga kunder än någonsin tidigare betyder inte att denna grupp kommer att fortsätta att öka. Mängden förmögna kan istället komma att minska framöver. Och just nu väljer tillräckligt många förmögna att bo på Östermalm för att det ska driva upp priserna - vad är det som säger att den trenden kommer att fortsätta?

Lagerling borde ta sig en titt på Herengracht i Amsterdam. En av stadens mest attraktiva addresser, men där de reala bostadspriserna åkt i en rejäl bergochdalbana de senaste 370 åren.

Eller för att ta ett mer närliggande exempel - titta på diagrammet från denna gamla artikel från Aftonbladet som visar bostadspriser för innerstadens stadsdelar 1992-2000.

Här ser det ut som om priserna på Östermalm (översta kurvan) svänger kraftigare än i övriga innerstaden. Det skulle alltså vara en mer priskänslig stadsdel, vilket motsäger vad Lagerling säger i sin debattartikel. Jag kan också påminna herr Lagerling om vad han sade hösten 2008 då snittpriset på exklusivare våningar på Östermalm hade sjunkit med 13 procent mellan maj och september. "Det som tidigare tog två veckor att sälja kan i dag ta en eller två månader". Prisokänsliga kunder? Sån skillnad bara för en liten finanskris?

Vad gör då Östermalms lägenhetsköpare priskänsliga? Lagerling ger själv svaret.

Ännu större påverkan har dock börsens utveckling. Precis som en börsnedgång leder till att priserna på konst och antikviteter faller på kvalitetsauktionerna så blir köpare av toppobjekt i Stockholms innerstad försiktigare att handla om de ser att värdet på deras värdepappersportföljer minskar.

När så Finanskrisen 2.0 kommer, utlöst av exempelvis BIGPISS-ländernas ohållbara statsskulder, kan vi alltså förvänta oss kraftiga prisfall på Östermalm. Lagerlings avslutning på artikeln blir lätt skrattretande.

Åter till frågan, bostadsbubbla eller inte. Kanske? Det finns delmarknader i Stockholm som lever farligt om de makroekonomiska förutsättningarna ändras kraftigt. Men knappast Östermalm och andra attraktiva delar av innerstaden. Av det enkla skälet att lägenheterna här inte är särskilt övervärderade. Med tanke på efterfrågan och kundkretsen så är de tvärtom rätt värderade.

Östermalm befinner sig enligt mig i en bostadsbubbla, precis som övriga Sverige. Men större delen av bostadsrättsinnehavarna där kommer troligen inte att drabbas särskilt hårt även om priserna faller 40-50%. De tillhör nämligen till övervägande del, precis som Lagerling säger, de som har nettotillgångar till skillnad från nettolåntagarna.

Apropå den svenska bostadsbubblan höjde Riksbanken idag som förväntat sin reporänta från 1,00 till 1,25 procent. Inte heller oväntat reserverade sig ledamöterna Karolina Ekholm och Lars E O Svensson mot höjningen. Nu lär inte denna höjning i sig spräcka den svenska bostadsbubblan, utan där får vi nog vänta på andra faktorer, då väl ingen förväntat sig annat än höjd ränta. Inte ens de ännu högre räntor som väntas framöver kommer att bli de utlösande faktorerna, då de i ett historiskt perspektiv fortfarande är låga.

Nej, det krävs nog en kombination av faktorer, exempelvis de höjda amorteringskrav som det nu höjs röster för från olika håll, nu senast från Nordea. Det skulle också kunna bli något slags tröskeleffekt när de rörliga bolåneräntorna ökar för mycket och många nya köpare för att kunna sova lugnare om natten väljer bunden ränta, som ju ligger betydligt högre. För fortfarande har majoriteten av de nytecknade lånen rörlig ränta. Det finns också mycket som talar för att bolåneräntorna ökar snabbare än reporäntan framöver. Marknadsräntorna för bostadsobligationer stiger nämligen efter att Riksbanken släppt sitt stöd till bankerna och till följd av den allmänna ränteoron. Dessutom kommer nya internationella regler av olika slag - nya kapitaltäckningsregler, nya likviditetsregler och NSFR-reglerna.

Intressant är också den debattartikel i DN som ekonomerna Sandro Scocco och Magnus Lindmark skrev i söndags, men som drunknade i medie- och bloggvärldarnas fokusering på terrordådsförsöket på Drottninggatan i lördags.

Vad som är näst intill unikt för Sverige jämfört med övriga industriländer är att de privata skulderna fortsätter att öka så snabbt. [...]

Det finns därmed starka skäl för stater att bekymra sig över hög privat skuldsättning, även om den offentliga faller. Den läxan har exempelvis både Irland och Island fått lära sig den hårda vägen nyligen, när de tvingats överta privata skulder i en sådan uträckning att de är på ruinens brant.

Det är något Sverige redan borde ha lärt sig av 90-talskrisen, vars ursprung var en mycket snabb uppbyggnad av privata skulder i spåren av avregleringen av kreditmarknaden och påföljande bank- och fastighetskris där en halv miljon jobb försvann.

En fråga som man kan ställa sig är om Anders Borg håller på att göra samma misstag som Kjell-Olof Feldt när han inte förhindrade excesserna i privat skuldsättning på 80-talet.

Som jag påpekat förut blir alla föreslagna regleringar för att stävja den svenska bostadsbubblan för lite och för sent.

[...] finansministerns senaste bedömning av svensk ekonomi. Enligt finansministern är den utsatt för stora risker på kort sikt. Den svenska banksektorn är riskfylld eftersom den är stor, är exponerad mot länder som har stora obalanser i sin ekonomi, samt på grund av att bostadspriser och utlåning under lång tid har ökat kraftigt.

Med en sådan världsbild framstår det som ologiskt att vänta i ett till två år, vilket med dagens ökningstakt motsvarar en ytterligare skulduppbyggnad på 200–400 miljarder. Om det konstaterats att huset brinner, varför vänta ett par timmar innan man ringer brandkåren? Särskilt om man konstaterat att huset lätt kan brinna upp?

Stoppa hushållens lånebubbla nu, innan det är för sent, alltså! Vi kan bara hoppas att Anders Borg är smartare än hans irländske kollega Brian Lenihan var hösten 2008 då han utfärdade alltför vidlyftiga löften till de irländska banker som finansierat deras bostadsbubbla. Visserligen klarade Sverige sig till slut ur 1990-talsknipan, men det var tack vare att resten av världsekonomin hjälpte oss att exportera oss ur krisen. I dagsläget är krisen global och någon hjälp utifrån är inte att förvänta.

P.S. Jag hittar ingen längre statistik för bostadsrättspriser på Östermalm, som täcker in ända från 1990, så man kan se hur stor nedgången i början av 1990-talet var. Någon som vet var jag kan hitta det?

[Andra bloggar om bostadsbubbla, bostadspriser, bolåneräntor, ränta, stockholm, östermalm]

Bostadsspekulation

Bloggrannen Cornucopia skriver idag ungefär det som jag ville kommentera angående dagens artikel i SvD/E24 om paret som tog extra lån för att sätta in ett nytt kök i sin bostadsrätt och deras spännande resonemang. De ser boendet som en investering - men det handlar om boende, som har drifts- och underhållskostnader. Att de räknar med att värdet på lägenheten kommer att stiga visar att det egentligen rör sig om spekulation, inte investering. De tycker att det är "seriöst" med en bank som kräver att de amorterar 1% per år - alltså på 100 år! Det enda smarta de gjort var väl att sälja bilen, som de tydligen inte behöver längre efter flytten från Västerhaninge. Men läs mer hos Cornucopia - han har uttryckt det hela betydligt fylligare. Såna här artiklar är varningstecken på att allt inte står riktigt rätt till på den svenska bostadsmarknaden.

Artikeln om det bostadsspekulerande paret kom till apropå att SvD/E24 har en artikel om hur många använder bostaden som "bankomat", dvs utökar sina bolån för att bekosta annat än bostadsköp. Detta enligt Bengt Hansson, analytiker på Statens Bostadskreditnämnd, BKN, som brukar leverera i mitt tycke träffsäkra analyser av den uppblåsta svenska bostadsmarknaden.

Han konstaterar att man tidigare använde egna pengar, besparingar eller lön, till reparationer och underhåll. Men nu lånar hushållen.

Även en fastighetsmäklare håller med.

I vissa fall har man en livsstil som inte betalas av den vanliga lönen. Den räcker helt enkelt inte för flera utlandsresor per år och nya bilar. Men har man en villa som stigit i pris kan man låna till detta.

Man kan också ana detta om man tittar på diagrammet över bostadspriser kontra löner sedan 1975 som jag ritade upp förra veckan. Många uttrycker nu sin oro över bolånen.

Bengt Hansson på BKN är bekymrad över lånebeteendet och menar att med detta har vi fått en uppåtgående pris- och lånespiral. Han är övertygad om att situationen inte är hållbar i längden. Priserna kan inte gå upp för all framtid och någon gång tar det stopp för utökade lån.

- Folk tror att priserna har stigit varaktigt och känner sig rika. Man lånar och betalar bara räntor. Man betalar inte av sina lån, utan utökar dem i stället. Det är ett spekulativt beteende, säger han.

Det är svårt att inte själv bli förvillad av att bostadspriserna stigit till rekordnivåer . Min egen (obelånade) bostadsrätt har mer än fördubblat sitt marknadsvärde sedan vi köpte den för nio år sedan, även med hänsyn taget till inflationen. Visst vattnas det i munnen vid tanken på hur mycket pengar vi skulle kunna få ut om vi sålde den, men vi måste ha någonstans att bo med rimligt avstånd till jobbet för oss båda och vi vill inte rycka upp våra barn från skola och kompisar utan att ha goda skäl. Det är ju roligt att känna sig som miljonär, men man får inte låta detta förleda en till att spendera pengar som man inte har. Vi har ju inte realiserat någon vinst på vårt boende.

Jag läser i DN också om en orsak till den bostadsbrist jag diskuterade i förra veckan. Det handlar om de höga skatter som kommer vid försäljning och som gör att det blir för dyrt att flytta till mindre bostad.

De höga flyttskatterna gör att många som egentligen vill flytta till ett mindre boende stannar kvar i stora hus. Allra dyrast blir det att flytta för invånare i Stockholmsområdet. Bostadsminister Stefan Attefall är öppen för att se över skatterna.

Reavinstskatt, stämpelskatt, mäklararvode, pantbrev, lagfart. Även om en hus- eller bostadsrättsförsäljning ger en rejäl vinst kan skatter och avgifter äta upp det mesta, enligt Stockholms handelskammare.

– Vårt intryck är att många 30- och 40-talister bor kvar i stora hus på grund av att skatterna slår för hårt mot ekonomin om de flyttar, säger Sofia Linder, analytiker vid Stockholms handelskammares avdelning för regional näringspolitik.

Detta påverkar hela bostadsmarknaden.

- Det är inte synd om dem som är inlåsta, det stora problemet är att vi har en så trögrörlig bostadsmarknad. Om folk som sitter i stora bostäder flyttar får vi i gång rörligheten, säger Sofia Linder.

Idag läser jag också på den moderate riksdagsledamoten Göran Petterssons blogg om att han anser att ränteavdragen borde reduceras för att "det ska löna sig bättre att arbeta än att låna". Ännu en politiker som vaknat upp till verkligheten. Men finns det inga politiker på politikens vänstersida som förstått detta? Läs också hos Folkkapitalism om "Konsumtionslån på huset ett varningstecken" och Björnbrum om "Stora och små samhällsfaror".

[Andra bloggar om amortering, bostadsbubbla, bostadspriser, ränteavdrag, konsumtion]

Viktig myndighet

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) arbetar med att analysera risker i samhället och att försöka se till att vi har beredskap för dem. De har en hel del väldigt matnyttigt material på sin hemsida. Senaste tillskottet var den rapport som presenterades igår och som kommer fram till att Sverige inte klarar extremväder.

Varken el, telekommunikationer eller transporter skulle fungera, menar MSB. Rekommendationen är att viktiga samhällsverksamheter ser till att de kan gå på någon form av reservkraft under minst en vecka. Och att man planerar för personalbortfall.

Extremvädret som rapporten gäller är en isstorm, vilket skulle slå ut samtliga samhällsfunktioner i flera dagar. Senast det inträffade i vårt land var 1921.

En isstorm består till stor del av underkylt regn som skapar isbildning på till exempel vägar och elledningar. Fenomenet uppstår då varm luft strömmar in och trycker undan kall luft. Snön som faller i den varma luften smälter då och blir regn. När regnet sedan når ett kallare luftlager igen kyls det.

Hur illa en isstorm kan drabba ett modernt samhälle framgår om man läser om följderna av den isstorm som drabbade mellersta USA i december 2007.

Visserligen inträffar isstormar sällan i Sverige, men när de väl inträffar är konsekvenserna oerhörda. Och erfarenheterna från förra vintern visar att det räcker med mindre extremt vinterväder för att ställa till det rejält. Tummen på linsen skriver:

Bor man i Stockholm så behövs det inget extremt väder för att både kollektivtrafik och vägar ska korka igen. Vissa dagar räcker det med att det är väder, vilket som helst...

Så MSB:s genomgång kan vara bra för att förbättra samhällets undermåliga beredskap även för mindre extrema väderhändelser. Rapporten kan också vara nyttig läsning för den som vill förbättra sin personliga beredskap och förstå inom vilka områden som samhället kan fallera och där man således bör ha en egen beredskapsplan.

En effekt som jag tycker att MSB förbiser i rapporten är att ett längre elavbrott vintertid i tätorter skulle leda till att mängder av vattenledningar skulle frysa sönder, eftersom fjärrvärmesystemen och de centralvärmesystem som får sin värme levererad från fjärrvärmen är beroende av el för att pumpa runt varmvattnet. De spruckna ledningarna skulle i sin tur medföra enorma reparationsarbeten, och det skulle också ge svårigheter att få igång värmesystemen igen.

Läs även vad jag tidigare skrivit om vattenstopp och ekonomisk beredskap.

Annat läsvärt är Cornucopia om neosurvivalism och Stockman om preparatus superviviet. Bloggen "Blott Sverige svenska preppers har" skriver också intressanta artiklar i ämnet.

[Andra bloggar om beredskap, infrastruktur, survivalism]

Otänkbara euro-tankar?

Per Lindvall skriver på E24 idag om att eurosamarbetets sönderfall inte längre är otänkbart.

Den tidigare omöjliga tanken om en uppdelning av euron har börjat gro starkare. Så länge den europolitiska toppen blundar för problemen kommer också radikala och populistiska politiska grupper i de krisdrabbade länderna att växa i samma mylla. Det finns en risk de politiska strukturerna börjar vittra, liksom även priset för att lämna euron.

Han tar upp bland annat det som Wolfgang Munchau säger: "Antingen genomför man en fiskal union eller så bryts eurozonen helt enkelt upp."

Med tanke på det breda folkliga missnöje som gror inom EU lär det bli svårt att få igenom en fiskal union. Det kräver omförhandling av EU-fördragen och det folkliga missnöjet kommer att se till att regeringarna byts ut ganska tätt och kanske även till mer populistiska alternativ. Båda dessa är faktorer som kommer att fördröja och försvåra en eventuell omförhandling av EU-fördragen. Jag tror att långt innan denna process är färdigförhandlad och dragits i långbänk genom parlament och kanske folkomröstningar kommer eurozonen att ha brutits upp på något sätt.

Många av de åtgärder som måste genomföras i EU:s problemländer är impopulära. Dáil Éireann, underhuset i Irlands parlament, godkände idag en sänkning av minimilönen, och igår godkände man nedskärningar i socialbidragen. Frågan är vad som händer efter det regeringsskifte som troligen kommer efter det nyval som ser ut att hållas i början av nästa år. För tillfället har det blåsts faran över vad gäller Irland, men euro-oron kommer nog tillbaks vid minsta tecken på nya "oväntade" problem i PIGS-länderna (Portugal, Irland, Grekland, Spanien).

Irländarna har i alla fall kvar sin rika kultur, med många utövare inom alla kulturformer. Lyssna till exempel på följande protestsång från säckpiparen och sångaren Barry Kerr. Träffsäker och aktuell, men samtidigt i ett traditionellt format.

Som avslutning kan ni lyssna igen på vad EU-parlamentets obekväme sanningssägare Nigel Farage har att säga.


[Andra bloggar om irland, euro, eu, kultur]

Oljan som andel av världsekonomin

Bloggrannen Cornucopia fick tack vare ASPO Sverige igår upp ögonen för något som kallas Energy Intensity Ratio (EIR) och ritade idag upp kurvor för det vad gäller Sverige.

Nu plockade jag fram lite data och ritade upp den motsatta indikatorn, alltså råoljans andel av världsekonomin. Data för oljepris och global oljeproduktion från EIA, BNP-data från Världsbanken.

Råoljekostnadens andel av världsekonomin var som ni ser hög i början av 1980-talet, för att sedan sjunka och hålla sig på en låg nivå fram till år 1998-2000, då den skenade iväg igen. Världsekonomin hanterade som vi vet oljeprischocken i början 1980-talet hyfsat bra. Kommer det att gå bra även denna gång? Det här kanske liknar hädelse för alla peak-oilare, men man måste ändå ställa frågan. Några följdfrågor måste också ställas. Vid vilken nivå börjar egentligen världsekonomin att halta p.g.a. oljepriset? Är världsekonomin känsligare eller okänsligare nu än för 30 år sedan vad gäller oljepriset? Påverkar den oerhört mycket högre skuldnivån i världsekonomin hur utfallet blir? Jag tror inte någon kan ge några svar egentligen. Det blir ett jättestort och mycket intressant experiment.

Det kan också vara intressant att betänka att den globala oljeproduktionen faktiskt föll under första halvan av 1980-talet.

Från 1979 till 1985 föll den globala oljeproduktionen med 14% utan att domedagen inträffade. Frågorna är återigen desamma. Kommer det att gå bra även denna gång? Vid vilken nivå börjar egentligen världsekonomin att halta p.g.a. lägre oljeproduktion? Är världsekonomin känsligare eller okänsligare nu än för 30 år sedan vad gäller oljeproduktionen? Påverkar den oerhört mycket högre skuldnivån i världsekonomin hur utfallet blir? Det blir som sagt ett jättestort och mycket intressant experiment. Men jämförelsen med 1980-talet tycker jag tyder på att de mer katastrofala effekterna av peak oil kommer att dröja åtminstone något decennium. Då anser jag just nu att "peak credit", alltså toppen på den globala kreditbubblan är betydligt mer oroande i det kortare perspektivet.

[Andra bloggar om oljepris, oljeproduktionstoppen, peak oil, energi, olja]

Bostadsbrist?

Häromdagen skrev jag om bostadspriser kontra reallöner. Nu tänkte jag titta på hur stor bostadsbrist vi har i Sverige, vilket enligt somliga är det som driver på våra bostadspriser till nuvarande orimliga nivåer. Vi kan börja med att ta en titt på hur många kvadratmeter bostadsyta vi genomsnittligt har per person. Uppgifterna kommer från SCB:s HEK-undersökning. Som jämförelse har jag lagt in motsvarande siffra för Finland.

Visst är det lite mindre bostadsyta per person i Storstockholm än på mindre orter, men 43 kvadratmeter person får ändå anses vara gott om plats, särskilt med tanke på att Finländarna i genomsnitt får nöja sig med knappt 39 kvadratmeter per person. Vi kan även titta ut över resten av Europa. Följande diagram fann jag i Boverkets rapport Boendekostnader och boendeutgifter - Sverige och Europa från december 2009.

Även här ligger Sverige i topp. Vi har alltså goda möjligheter att tränga ihop oss. Någonstans verkar bostadsbristen i Sveriges storstadsområden ha en eller flera orsaker som lätt skulle kunna försvinna, då vi har bland de största bostadsytorna per person inom EU.

Vad är då dessa orsaker till den upplevda bostadsbristen i storstadsområdena? Så kallade övernattningslägenheter skulle kunna vara en. Kan ni komma på fler?

[Andra bloggar om bostadsbubbla, bostäder]

Jordbruksverket svarar på remissvarsstormen

Jordbruksverket har idag publicerat en sammanställning av remissvaren på det förslag till regler för udda sorter av köksväxtfröer som kommit att få öknamnet FRÖ-lagen och som jag skrev en hel del om i november.

En intressant synpunkt kom från Ekologiska lantbrukarna.

Det är inte realistiskt att föreslagna kostnader endast ska uttaxeras av det saluförande fröföretaget. Konkurrensen snedvrids ytterligare av att annan som inte tagit kostnader för upptagande på sortlistan gratis kan saluföra ifrågavarande sort.

Jordbruksverket svarar.

Det mest rimliga förefaller ju vara att den som producerar utsädet har mer ansvar för att sorten registreras än den som enbart saluför utsädet. Olika producenter borde kunna samarbeta om registreringen.

Dessa oklarheter bäddar för kaos. Hur ska detta redas upp mellan EU-länderna och olika fröfirmor för att det inte ska bli orättvist? Fröfirmorna kan knappast förväntas sitta och ringa runt till alla sina kolleger i Europa för varje sort och komma överens om att dela på avgifterna.

NordGens remissvar är också läsvärt.

Såsom varandes en nordisk genbank med mandat att bevara och främja den genetiska mångfalden inom kulturväxter och deras vilda släktingar i Norden, ställer vi oss ifrågasättande till lagförslag och föreskrifter som riskerar att begränsa det utbud av sorter av köksväxter som finns på den svenska (och i förlängningen nordiska) marknaden.

Vi anser i huvudsak att den nuvarande lagstiftningen i Sverige gällande tillåten försäljning av icke sortlisteregistrerade köksväxtsorter i småförpackningar är tillfredsställande. EU-kommissionens direktiv 2009/145/EG innebär däremot en ökad byråkrati och, i samband med detta, märkbart ökade kostnader för små fröproducenter. Detta riskerar att leda till minskad mångfald av lämpliga sorter tillgängliga för konsumenter i Sverige. Vi ser inte detta som en önskvärd utveckling. [...] Sverige har ett nordligt svalt klimat och en begränsning av tillgängligheten till lämpliga sorter från motsvarande regioner i övriga delar av världen, samt till svenska lokalt anpassade sorter, vore till skada och går dessutom stick i stäv med de målsättningar för ökad odlad mångfald som Jordbruksverket satt upp.

Dessutom har Jordbruksverket idag hållit ett informationsmöte angående de nya föreskrifterna, där det enligt ATL blev hård debatt.

Ett trettiotal deltagare besökte mötet i Jönköping, bland dem tre större fröföretag och ett stort antal intresseorganisationer. Kritiken mot Jordbruksverkets hantering av reglerna om köksväxtfröernas registrering och avgifter var hård.
- Jordbruksverket bad om ursäkt för att dialogen inte förts tidigare med de berörda, kritiken är befogad. Dialogen ska bli bättre med två kommande informationsmöten, ett i vår och ett i höst, säger Ingela Grahn på Jordbruksverkets informationsenhet.

Positivt var dock att Jordbruksverket nu föreslår att sänka registreringsavgiften till 800 kronor per sort och årsavgiften blir noll. Detta alltså för så kallade amatörsorter och bevarandesorter. Ett steg i rätt riktning, men inte tillräckligt. Vad gäller det värsta problemet finns dock ingen lösning.

Fröföretagare som har fröer klara för leverans kommande säsong står i praktiken med fröer som blir olagliga efter årsskiftet. Dessa uppmanas att kontakta Jordbruksverket för att hitta en gemensam lösning.

Som jag skrivit förut är det en lång process att ta fram fröer för försäljning. De fröer som säljs våren 2011 har fröodlats under 2010. Gäller det frön av tvååriga växtslag, t.ex. kål eller morötter, såddes fröplantorna redan våren 2009. Planering och beställning av fröodlingar torde ha gjorts ännu tidigare. Det är därför helt absurt att EU tog beslut om detta direktiv 2009/145/EG den 26 november 2009 och att det skulle börja gälla från 1 januari 2011. Enligt samtal jag hade med Tobias Olsson, chef för växtodlingsenheten på Jordbruksverket, så ger direktivet heller inga möjligheter till övergångsregler, vilket också bekräftas på flera ställen i sammanställningen av remissvaren. Den korta tiden mellan beslut och ikraftträdande gör att direktivet till sin verkan blir retroaktivt, då det gör redan existerande frölager olagliga. Retroaktivitet strider mot en del av legalitetsprincipen - "Lex retro non agit". I 2 kapitlet av Regeringsformen står följande i 10 §

Straff eller annan brottspåföljd får icke åläggas för gärning som icke var belagd med brottspåföljd, när den förövades.

Vidare sägs

Skatt eller statlig avgift får ej uttagas i vidare mån än som följer av föreskrift, som gällde när den omständighet inträffade som utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten.

Nu är jag inte juridikexpert, men med hjälp av denna paragraf i vår grundlag borde man kunna hävda att de frölager som redan finns får försäljas även efter årsskiftet, utan att fröfirman ska behöva betala någon avgift för de icke registrerade sorterna. Eftersom detta EU-direktiv går på tvärs mot det allmänna rättsmedvetandet och kanske till och med mot grundlagen kan man inte se det som annat än orimligt. Därmed återstår inget annat än civil olydnad. Jag uppmanar härmed de berörda fröfirmorna att strunta i direktivet och sälja sina fröer ändå. Skulle det gå så långt att Jordbruksverket då utdömer vite så tänker jag starta en insamling för att betala dessa viten. Jag tror att denna bloggs läsekrets utökad med vänner och bekanta lätt skulle kunna samla ihop pengar för att betala eventuella viten.

För att stödja de små fröfirmorna som säljer udda sorter föreslår jag att alla som planerar att så grönsaker nästa år köper sina fröer från de små firmorna. Lägg beställningen tidigt för att visa ditt stöd för de små fröfirmorna.

• Impecta har just lagt upp 2011 års nyheter på sin hemsida
• Runåbergs fröer
• Rara växter
• Jennys frön och sånt
• Örtagården

Tipsa gärna om små fröfirmor som jag missat, så lägger jag till dem på listan ovan.

Jag var förresten i Riksdagen den 25/11 och lyssnade på jordbruksminister landsbygdsminister Eskil Erlandssons svar på interpellationen från Tina Ehn (mp) och Suzanne Svensson (s). Erlandsson försvarade EU-direktivet och tyckte att det skulle förbättra saker. Han har uppenbarligen inte förstått någonting. Dessutom svarade han inte alls på vissa delfrågor. Hursomhelst kan vi uppenbarligen inte räkna med landsbygdsministerns stöd när det gäller denna fråga. Han har återigen bevisat sin inkompetens!

Stöd kan däremot fås från landsbygdsministerns partikamrat EU-parlamentarikern Lena Ek (c). Som jag nämnt förut har hon skrivit en fråga till EU-kommissionen om detta. En vettig politiker tycks hon vara att döma av hennes blogg. Kan inte hon ersätta byråkratiminister Erlandsson eller bilminister Carlgren? Nu har hon i alla fall fått svar från Jordbruksverkets generaldirektör Mats Persson. Intressant är att han skriver så här:

Frågan man kan ställa sig är om det över huvud taget behövs regler för dessa amatörsorter. Politiker och myndigheter bör ta ställning till om sorter som säljs i mycket små kvantiteter till hobbyodlare helt kan undantas från EU-gemensamma regleringar på sikt.

Även EU-parlamentarikern Carl Schlyter (mp) har engagerat sig i frågan.

Jag ifrågasätter om föreslagen föreskrift samt det direktiv den bygger på ens är förenliga med de internationella avtal vi skrivit under.

I 2002/55 skäl 8 slår man fast att man bör beakta internationella regler.

I rådsbeslut 2004/869 skäl 5 slås det fast att Fördraget om Växtgenetiska resurser är rättsligt bindande.

[...]

Sverige bör ansöka om att införa tidsbegränsade försök till bättre lösningar i enlighet med skäl 33 i 2002/55 så att vi kan prova oss fram med ett ytterligare förenklat förfarande för lågvolymutsäden med syfte att bevara biologisk mångfald.

[...]

Jag föreslår att vidare behandling av detta ärende avbryts och att Sverige tar initiativ till att ifrågasätta 2002/55 samt 2009/145 i EG-domstolen, eftersom de underminerar möjligheten att genomföra internationellt bindande avtal.

Bra tänkt, Schlyter!

Även Mats-Eric Nilsson, känd för boken "Den hemlige kocken" har skrivit om FRÖ-lagen.

[Andra bloggar om byråkrati, frö-lagen, jordbruksverket, odling, eu, jordbruk, politik]