Finansbranschens tillväxt

En sak som är slående de senaste decennierna är finansbranschens tillväxt. I Sverige har det sett ut som i diagrammet nedan.

Åren 2000-2003 var bara ett hack i kurvan för de finansiella företagen, och 2008 ett ännu mindre hack. Sedan 2010 ser det dock sämre ut. Men om de finansiella företagen ska tillbaks till något slags normalläge i förhållande till ekonomin i stort är det en lång utförsbacke att vandra. Eller ska BNP växa ikapp? Knappast troligt.

Ett närliggande ämne är skuldkrisen, där Musik@Centrifugen tipsar om SVT:s sevärda dokumentär häromdagen om hur sjutton så många ekonomer kunde missa att förutse skuldkrisen.

Hur kunde världens ledande ekonomer missa att vi var på väg mot den största finansiella kollapsen sen 1930-talet? Vetenskapens värld granskar ekonomivetenskapen och den pågående skuldkrisen. Enligt en växande skara kritiker ledde häpnadsväckande brister i de ekonomiska modellerna fram till krisen. I centrum står vår tids enorma finanssektor.

Se den på SVT Play. En av de mest uppseendeväckande intervjuscenerna i filmen är när Nordeas privatekonom chefsekonom Annika Winsth inte svarar på frågan hur pengar skapas. Antingen vet hon inte, eller så vill hon inte säga det rent ut. I båda fallen är det verkligen illa!

Räkneexempel: separation i Stockholm del 2

I förra exemplet räknade jag på Kalle och Stina med två barn som skulle separera och hur dyrt det blir för Kalle att skaffa en trerummare.

Nu tar vi istället ett annat och värre exempel. Arne och Ulla bor med två barn i en hyresrätt på fyra rum och kök i Hammarby sjöstad och har en månadshyra på 11 700 kronor. Liksom i förra exemplet har Ulla hittat en ny karl som vill flytta in med henne och Arne ska hitta en ny lägenhet.

Arne skulle förstås för barnens skull vilja ha en lägenhet i Hammarby sjöstad, men att hitta en hyresrätt i Stockholm är som bekant svårt och i Hammarby sjöstad i princip omöjligt om man inte har jättelång kötid. Den billigaste trerummaren som finns till salu i Hammarby sjöstad kostar 2950 000 kronor. En kontantinsats på 15 procent (442 500 kronor) är betydligt mer än vad Arne har sparat. De skulle inte ha gjort de där resorna till Thailand och Maldiverna. Arne skulle behöva ta ett blancolån på 300 000, vilket med en ränta på 5,79 procent och återbetalningstid på 12 år skulle plussa på hans totala månadskostnad med 3097 kronor (efter ränteavdrag). Han skulle då hamna på en total månadskostnad på 19 530 kronor. Helt orimligt! Dessutom skulle alla hans sparade pengar gå åt till lägenhetsköpet.

Arne tittar istället på den där trerummaren i Skarpnäck för 1,3 miljoner som jag nämnde i förra exemplet. Där skulle han behöva ta ett blancolån på 191 600, vilket plussar på hans månadskostnad efter ränteavdrag med 1978 kronor. Den totala månadskostnaden om han amorterar bolånet på 30 år blir 12 131 kronor efter ränteavdrag, vilket alltså är mer än dubbelt så mycket som hans halva av hyran för lägenheten i Hammarby sjöstad. Arne lyckas att förhandla sig till att inte amortera på bolånet, utan bara på blancolånet och får då ner månadskostnaden till 9448 kronor, vilket känns helt rimligt.

Arne bestämmer sig för att slå till, trots att han blir tvungen att sova på en bäddsoffa i vardagsrummet för att sonen och dottern ska kunna få varsitt rum. Alternativet att hyra en lägenhet i andra hand känns inte lockande.

Två år senare har bostadspriserna sjunkit med 12 procent och Arnes granne säljer en lika stor lägenhet för 1144 000. Arne har nu amorterat ner sitt blancolån till 1149 515 kronor, men har alltså redan nu lån som totalt är större än lägenhetens värde. Dessutom är de 142 500 han satsade kontant av sparade medel bortblåsta.

Om Arne istället skulle ha bestämt sig för att amortera bolånet på 30 år (trots den höga månadskostnaden) skulle han istället efter två år ändå ha kvar totalt 1085 123 kronor i lån, vilket innebär att han ändå skulle ligga väldigt nära att ha lån som är större än bostadens värde.

Nu är det inte alla som har 140 000 kronor sparade på banken. Väldigt många har betydligt mindre buffert än så.

Det behövs alltså inte särskilt stora prisnedgångar för att många ska hamna i ekonomisk knipa. Värst blir det bland annat för dem som idag delar en hyresrätt och separerar. Alla som idag av olika anledningar tvingas in på köpmarknaden för bostäder utan att redan äga en bostad drabbas.

Kalle från förra exemplet, som hade pengar till kontantinsats från att ha köpts ut ur den lägenhet han ägde tillsammans med exet skulle kunna klara en prisnedgång på upp till 30 procent utan att hamna "under vatten".

Räkneexempel: separation i Stockholm

Jag har tidigare skrivit om Stockholms dysfunktionella bostadsmarknad och hur det drabbar bland annat dem som skiljer sig eller separerar. Nu tänkte jag ta ett räkneexempel på hur det kan se ut. Alla prisexempel nedan är tagna från Hemnet och boräntan från Swedbanks femåriga.

I mitt exempel bor Kalle och Stina i en bostadsrättslägenhet på fyra rum och kök i Hammarby sjöstad. De har två barn som har förmånen att ha varsitt rum. De har lån på sin lägenhet på nästan 3,8 miljoner kronor och amorterar bara 3156 kronor per månad (vilket motsvarar en amorteringstid på 100 år). Med en ränta på 3,38 procent och en månadsavgift på 4854 kronor ger detta en total månadskostnad på 15 476 kronor efter effekten av ränteavdraget, eller 7738 kronor var.

Efter flera år av ett dåligt förhållande har Stina träffat en ny karl, som gärna flyttar in med Stina. Hon löser ut Kalle ur lägenheten, som är värderad till 4455 000 kronor. När Kalle har löst sin halva av lånet har han kvar 334 125 kronor kontant.

Kalle som är ekonom inser raskt att det inte är rimligt att köpa en fyrarummare i Hammarby sjöstad. Kalle är 40 år och känner att han borde amortera på 30 år så att han åtminstone skulle vara skuldfri vid 70 års ålder. Hans bankrådgivare håller med honom. Det får bli tre rum och kök istället och barnen får dela rum de veckor de bor hos Kalle. Eftersom Kalle dessutom jobbar på SAS kontor i Frösundavik känns framtiden ganska osäker. När förhållandet började gå i stå för fyra år sedan ställde sig Kalle i Stockholms bostadskö, men vid senaste kontrollen fanns det i bostadskön i Stockholm totalt 56 lediga lägenheter och det behövs minst sex-sju års kötid för att ens ha en chans på en lägenhet i avlägsna sydvästförorten Sätra. Så hyresrätt är inte att tänka på.

Kalle tittar på trerummare i Hammarby sjöstad och de två billigaste ligger på 2950 000 respektive 2995 000 kronor. Sen kan det förstås bli budgivning också, men Kalle hoppas att acceptpris betyder att han kan få den för det priset. Utgångspriset skulle med en ränta på 3,38 procent, 15 procents kontantinsats, 30 års amortering och månadsavgift på 4524 kronor för den billigaste lägenheten ge en total månadskostnad efter ränteavdrag på 16433 kronor, alltså mer än dubbelt mot vad Kalle har nu. Om han skulle amortera 2090 per månad (motsvarande 100 års amorteringstid) skulle han få en månadskostnad på 11558 kronor, vilket känns rimligare, men banken går inte längre med på det, förutom att Kalle själv inte känner för det. Dessutom är den kontantinsats som krävs 442 500 kronor, vilket är 108 375 kronor mer än vad han fick kvar på banken efter att Stina löst ut honom ur deras gemensamma lägenhet. Där rök nästan alla Kalles sparade pengar. De skulle inte ha tagit den där resan till Mauritius förra året i ett försök att lappa ihop förhållandet.

Med en amorteringstid på 30 år blir alltså inte en trerummare i Hammarby sjöstad rimlig för Kalle. Det hade varit bäst för barnen att bo kvar där, men han blir så illa tvungen att hitta en lägenhet någon annanstans. Han börjar se sig om i söderförorterna. I närbelägna Hammarbyhöjden finns trerummare för runt 2 miljoner, men de är små. Dessa lägenheter från en annan tidsålder är bara omkring 60 m². För en liten trerummare i Hammarbyhöjden skulle månadskostnaden efter ränteavdrag bli omkring 11500 kronor, vilket känns dyrt för en såpass liten lägenhet, men ändå inte orimligt. Dessutom skulle pengarna han får över från den gemensamma lägenheten räcka till kontantinsatsen.

I grannförorten Björkhagen är lägenheterna lite större, runt 70 m², men då är å andra sidan också priserna nästan lika höga som i Hammarby sjöstad, runt 2,6 miljoner för en trerummare. De 1500 kronor han skulle spara på att bo där kan han isåfall avvara för bekvämligheten att bo kvar i Hammarby sjöstad nära barnens skola.

Tar man sig ännu längre ut till Skarpnäck kan man få en fräsch trerummare (byggd runt 1986) på hela 80 m² för 1300 000, men då är månadsavgiften högre, så den totala månadskostnaden efter ränteavdrag blir 10814 kronor. Kalle skulle då få mer än 100 000 kronor över av pengarna från den gamla lägenheten, eller så kan han lägga mer i kontantinsats och få ner månadskostnaden till 10153 kronor. Fast i Skarpnäck får barnen det trassligare med att ta sig till och från skolan. Dessutom klagar sonen och dottern på att de blir tvungna att dela rum. Lösningen blir att de får varsitt rum och Kalle sover på en bäddsoffa i vardagsrummet. Och han har ändå en boendekostnad per månad som är 2400 kronor högre än vad han har nu. Fast skilsmässa är förstås alltid något av den sämsta affär man kan göra här i livet.

Kalle känner sig avundsjuk på kompisen Olle som hade stått i bostadskön i många långa år och nu hyr en trerummare i Svedmyra på 70 m² för bara 5925 kr/månad. Men sådana hyror gäller förstås bara i äldre hyreslägenheter. När det gäller nyproduktion är hyrorna betydligt högre - en nyproducerad trerums hyreslägenhet på 67 m² i Älvsjö som Kalle ser på Bostadsförmedlingens hemsida har en hyra på 9878 kronor i månaden. Det ligger mer i linje med vad månadskostnaden blir för motsvarande bostadsrätt. Kalles slutsats blir att byggkostnaderna blivit alldeles för höga.

Byggföretagen tar ut så höga priser som marknaden tillåter och bankernas frikostiga utlåning har drivit upp priserna på bostäder. Därmed blir nybyggda bostäder dyrare. Det förtjänar att påpekas att priserna på byggmaterial är betydligt lägre i Tyskland än i Sverige. Sambandet är troligen att Tyskland inte har haft någon bostadsbubbla, utan de reala bostadspriserna där har legat tämligen stilla det senaste årtiondet.

Det finns många återkopplingar mellan bostadspriser, bankutlåning, byggpriser och löner. De höga byggkostnaderna har också drivit upp lönerna för alla i byggbranschen, som då har råd att köpa dyrare bostäder.

Hur ska detta hålla ihop och vilka blir de sociala konsekvenserna?

Fotnot: Bankerna kräver ännu inte 30 års amortering, men det är troligen något som kommer.

Fossilbränsleberoende värld med smutsig el

I Energimyndighetens "Energiläget 2011" hittar man följande diagram.

Här ser vi hur oerhört beroende av fossila bränslen som världen är. Oljan står för största delen, följd av kol och naturgas. Därefter kommer "övrigt", dvs mest biomassa och biobränslen. Därefter kärnkraft och som en liten rännil kommer vattenkraft. Än så länge ökar den totala energitillförseln från fossila bränslen, men den blir mycket svår att ersätta. Den mängd alternativa energikällor som behöver tillföras för att ersätta de fossila bränslena är enorm - av en annan skala än dagens kärnkraft, vattenkraft, biomassa och biobränslen.

Nästa diagram visar hur elproduktionen i världen går till.

Den största delen av världens elektricitet produceras med hjälp av fossila bränslen - mest kol och naturgas. Detta är en orsak till att elbilar inte har någon framtid - i de flesta länder är de nästan lika fossilbränsleberoende som bilar med förbränningsmotorer. Visserligen finns det några länder där det inte är så, men betänk hur liten marknaden för elbilar då blir - en liten marknad leder till dyra bilar som blir en lyxvara, inte ett fortskaffningsmedel för gemene man. Den dagen elproduktionen sjunker på grund av sjunkande tillgång till fossila bränslen kommer man också troligen att prioritera el till andra användningsområden än privatbilism.

Notera också att sedan Kyoto-protokollet skrevs på 1997 är det kol som har ökat mest av världens energikällor. 

IEA om de goda feerna

Idag släppte IEA (International Energy Agency) sin årliga rapport World Energy Outlook 2012 (förkortad WEO). Rapporten kostar 120 dollar att köpa, men en sammanfattning och faktablad kan läsas gratis. Kontentan blir att IEA anser att några goda feer ska rädda världens energitillgång.

WEO 2012 räknar med att den globala efterfrågan på råolja uppgår till 99,7 miljoner fat per dag år 2035 (mot 87,4 miljoner år 2011), men att priset förblir högt på 125 dollar per fat (inflationsjusterat). Större delen av ökningen räknar man med från okonventionell olja (skifferolja i USA samt tjärsand i Kanada), djuphavsolja (mest från Brasilien), samt "natural gas liquids".

IEA tror att den globala efterfrågan (och därmed även tillgången) på energi kommer att växa med över en tredjedel fram till 2035. Kina, Indien och Mellanöstern kommer enligt IEA att stå för 60 procent av denna ökning, medan efterfrågan i OECD-länderna knappt ökar. IEA konstaterar att den globala energikartan håller på att förändras, med stora konsekvenser för energimarknaderna och handeln, något som jag kan hålla med om, även om jag inte tror på IEA:s goda feer.

Den första goda fen är USA:s utvinning av olja och gas ur skiffer, och IEA tror att USA tack vare detta kommer att bli världens största oljeproducent omkring år 2020 (alltså större än Saudiarabien)! Till råga på allt tror de att Nordamerika tack vare detta blir en nettoexportör av olja omkring år 2030. Många som studerat skifferoljan tror dock inte på denna goda fe. Läs t.ex. Kurt Cobbs "Why the US is NOT the new Saudi Arabia" eller Cruel Crude om skifferolja/oljeskiffer.

Den andra goda fen är att Iraks oljeutvinning kommer att öka från dagens 3,2 miljoner fat per dag till över 6 miljoner fat per dag år 2020 och 8 miljoner fat per dag år 2035. Här drar man ut en uppåtriktad trend in i framtiden (2011 var den genomsnittliga utvinningen i Irak 2,6 miljoner fat per dag). IEA tror därmed att Irak kommer gå om Ryssland och bli världens näst största oljeexportör (efter Saudiarabien) på 2030-talet. IEA är dock tydliga med att de tror att större delen av Iraks olja kommer att gå österut till Asien, framförallt Kina. Vi i Europa blir därför tvungna att förlita oss till olja från Saudiarabien och Ryssland, samt Nordsjöns raskt fallande produktion. Läs mer hos Cruel Crude om Iraks olja och Kina.

Intensiva förhandlingar om kinesiska infrastrukturinvesteringar och utbyggnad av oljeproduktionen i utbyte mot kinesisk tillgång till den Irakiska oljan tycks vara i full gång mellan Peking och Bagdad. Precis som i resten av världen erbjuder alltså kineserna pengar och investeringar i utbyte mot tillgång livsviktiga råvaror idag och i framtiden.

Men det vill till att Iraks oljeutvinning faktiskt ökar i den förutspådda takten. Irak måste vidmakthålla tillräcklig politisk stabilitet för att oljeutvinningen ska kunna öka. IEA slänger dock in en brasklapp om att ifall Iraks oljeutvinning inte växer som förväntat blir det svåra tider på oljemarknaden.

Dessutom får vi inte få alltför stora produktionsfall i Saudiarabien och Ryssland (och inte i något annat större oljeland heller) för att världens totala konventionella oljeproduktion inte ska minska. Det känns optimistiskt och kvalificerar som den tredje goda fen i WEO 2012.

När IEA kom med WEO 2010 noterade jag och många andra en radikal omsvängning vad gäller IEA:s prognoser, men årets rapport verkar återgå till att tro på goda feer som ska ge mer oljeproduktion bara man efterfrågar den. Man hade kunnat hoppas på mer verklighetsanpassning istället.

Det man ändå ska notera är att IEA i WEO 2012 fortfarande förutsäger en oförändrad världsproduktion av konventionell olja, och att hela tillväxten ska ske i okonventionell olja och biobränslen. Då ska man komma ihåg att det handlar om "fulolja" med lågt EROEI och därmed lågt energinetto - det går åt mycket energi för att utvinna energin. Därmed kan den för övriga samhället användbara biten av den globala oljeproduktionen ändå sjunka eller stå still, när allt mer olja åtgår till själva oljeletningen och oljeutvinningen.

Problemet med IEA:s WEO 2012 är att man målar upp en orimligt optimistisk bild av framtida global oljetillgång och det är denna bild som media, politiker och många andra beslutsfattare (t.ex. Energimyndigheten) hakar på den officiella bilden.

I svenskspråkiga media hittar jag ännu ingen analys av WEO 2012, utan bara okritiska referat av den (SvD, Åbo underrättelser, Hela Gotland, Vasabladet). Idag är det ju krisande SAS som är den stora nyheten och analysobjektet, men få verkar göra kopplingen mellan flygbranschen och oljetillgången.

Vad gäller peak oil, så verkar Internationella valutafonden (IMF) nu verkligen ha fått upp ögonen för detta och dess tänkbara påverkan på världsekonomin, då de på kort tid kommit ut med två rapporter om detta. "The Future of Oil: Geology versus Technology" samt "Oil and the World Economy: Some Possible Futures.". Detta är något som jag tjatat om ända sedan mitt första inlägg om peak oil sommaren 2008. Läs mer om IMF:s rapporter hos Kurt Cobb samt på svenska hos bloggrannen Cruel Crude (rapport 1 och rapport 2).

Kinas ledarskifte

Troligen betydligt viktigare än valet i USA i förra veckan är den partikongress som i några dagar nu hållits i Kina. Det fungerar alltså inte riktigt på samma sätt i enpartidiktaturen Kina som i tvåpartidiktaturen USA.

Tvåtusen delegater har samlats för att utse Kinas nya ledargarnityr, men vem som blir utsedd är uppgjort på förhand. President Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao (även kallade Who and When) kommer med största sannolikhet att ersättas av vicepresident Xi Jinping och vice premiärminister Li Keqiang (ska vi kalla dem för She and Lee?). Den före detta ledaren, 86-årige Jiang Zemin, ser ut att ha fått igenom sin kandidat Xi Jinping till presidentposten efter viss maktkamp.

I samband med det kinesiska ledarskiftet har nätcensuren hållits särskilt hård. Det lär knappast bli några reformer mot mer demokrati och öppenhet efter ledarskiftet. Läs mer om spekulationerna runt ledarbytet på In Beijing.

Trots att ledarskiftet i Kina troligen påverkar oss mer än utgången av valet i USA, så är rapporteringen därifrån betydligt tunnare. Både SvD och DN har haft särskilda rubriker för valet i USA och en massiv rapportering på bästa nyhetsplats, medan det visserligen har rapporterats om Kina, men på mer undanskymd plats. För att få bästa rapporteringen om Kina läser man istället lämpligen Joe Olssons "In Beijing".

Efter ledarbytet väntar nu stora utmaningar för Kina, bland annat hur man ska hantera den gigantiska fastighetsbubblan. Nu ser vi till och med i TT-notiser att lägenhetspriserna bromsar in.

Ett annat problem är med korruption och klasskillnader.

Frågan är också hur länge Kinas exportmodell med billig arbetskraft håller. Kina har kallats "världens fabrik", men verkar nu halta lite. SvD skrev häromdagen om hur superindustristaden Dongguan är nära kollaps. Där finns även den berömda "South China Mall", det jättelika tomma köpcentret. Kinas byggbubbla med bland annat de så kallade spökstäderna har jag nämnt förut och även deras enorma konsumtion av cement (för betong). På Stuart Stanifords blogg "Early Warning" hittade jag följande diagram.

Kina producerar alltså mer cement än hela resten av världen och har femfaldigat sin produktion sedan 1994. Hur länge kan det fortgå?

Den officiella kinesiska statistiken pekar fortfarande på en tillväxttakt i ekonomin som fortfarande kan beskrivas som rasande, trots att den inte är lika snabb som förut. Frågan är dock hur väl detta stämmer med verkligheten. Elkonsumtionen ökar t.ex. inte alls lika snabbt. Konsumtionen av olja, kol och gas ökar dock fortfarande snabbt, och därmed även importen av olja och gas (medan Europa och USA minskar oljekonsumtionen och oljeimporten).

Fast vad händer om Kinas ekonomi bromsar in på grund av punkterad fastighetsbubbla och vikande exportmarknader? Då lär dessa kurvor vända. Och det är tveksamt hur mycket stimulansåtgärder som staten kan ta till denna gång. Redan är många sektorer i Kina högt skuldsatta. Vad inte många vet är hur högt skuldsatta många kinesiska företag är. Företagens skulder uppgår till hisnande 152 procent av BNP! Att jämföra med t.ex. 115 procent i Storbritannien, vilket redan det är ganska högt. Bank of America sammanställde i våras fyra stora systemiska risker i Kina och hur de kan påverka landets ekonomi.

Så Kinas nya ledare Xi Jinping och Li Keqiang får troligen under sin femårsperiod vid makten ta hand om en briserande kreditbubbla av enorma proportioner, med alla de effekter det kommer att få. May you live in interesting times!

Industriproduktionen faller brett

De senaste dagarna har det kommit dåliga nyheter om industriproduktionen i Europa.

Bland de värsta är förstås Grekland, där industriproduktionen sjönk med rekordstora 7,3 procent från september 2011 till september 2012. Att den ökade med 2,2 procent från augusti till september förklaras av att semestern var slut för de greker som ännu inte är arbetslösa.

Spanien ligger inte långt efter med en nedgång på 7 procent på årsbasis. Den sedvanliga ökningen efter semestern från augusti till september var den lägsta som registrerats under de senaste fem åren.

I Italien sjönk industriproduktionen i september med 4,8 procent jämfört med förra året och med 1,5 procent jämfört med augusti (som var semestermånad). Detta var dock ungefär som analytikernas förväntningar.

Även i Frankrike sjönk industriproduktionen i september, med 2,1 procent jämfört med förra året och med 2,7 procent jämfört med augusti. Frankrikes centralbank väntar sig nu en krympning av Frankrikes BNP med 0,1 procent under fjärde kvartalet, och med en krympning på 0,1 procent även för tredje kvartalet skulle det innebära officiell recession i Frankrike. Detta har inte regeringen Hollande räknat med. Deras prognoser talar istället om en svag tillväxt. Hollande tvingas troligen lägga om sitt politiska program för Frankrike p.g.a. detta, då det borde ge mindre skatteintäkter.

För att övergå till Tyskland, så sjönk industriproduktionen där med 1,8 procent i september jämfört med augusti, och med 1,2 procent jämfört med föregående år, vilket var betydligt under analytikernas förväntningar.

Även Storbritanniens industriproduktion sjönk 1,7 procent i september, jämfört med föregående månad. Jämfört med samma månad föregående år minskade produktionen med 2,6 procent. Även detta var mycket sämre än analytikernas gissningar.

Därför ser vi att den stora nedgången för svensk industriproduktionen i september är en del av en mer utbredd europeisk trend. Sveriges industriproduktion sjönk i september med 4,1 procent jämfört med augusti (korrigerat för säsongseffekter). Analytikerna förväntade sig en nedgång med enbart 1,0 procent. Jämfört med september 2011 var minskningen 5,0 procent (kalenderkorrigerat). Enligt SCB så är nedgången "den största sedan januari 2009, bortsett från en tillfällig produktionsstörning i februari tidigare i år". Nu var nedgången i Sverige betydligt större än den i Tyskland - ett land vi gillar att jämföra oss med - och kan snarare jämföras med Italien.

Sammanfattningsvis ser det alltså ut som om även de delar av Europa som ännu inte drabbats nu är på väg in i recession. Hur går det då med alla räddningspaket, som bygger på prognoser om att framtida tillväxt ska dra krisekonomierna ur träsket?

Tittar vi däremot österut ser vi att Kinas industriproduktion ökade 9,6 procent under oktober, jämfört med samma månad föregående år - även om man ska ta kinesisk statistik med en nypa salt. De europeiska länderna kom med sina industriproduktionssiffror för september i veckan, medan Kina lyckade med konststycket att bara drygt en vecka efter månadens slut komma med siffrorna för oktober. Den kinesiska statistikmyndigheten kanske kan lära de europeiska hur man får fram statistiken så snabbt...

Peak Oil goes Mainstream

Idag var Kjell Aleklett inbjuden att tala om Peak Oil i Morgonpasset i Sveriges Radio P3. Bloggaren Bodis hade tipsat dem om att de borde ha med honom. Lyssna på programmet nedan. Från 00:14:20 till 00:16:01 påannonseras det hela. Därefter kommer Kjell Aleklett in från 01:23:05 till 02:09:42 för ett långt samtal om peak oil.

Det tog ett tag för peak oil att hamna i mainstream-radio som vanligt folk lyssnar på. Mitt första inlägg i frågan här på bloggen skrev jag i juli 2008.
Nu väntar vi på att energiminister Anna-Karin Hatt (C), infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (m) och andra politiker ska vakna i frågan och börja tala realistiskt om Sveriges energiframtid.
Apropå en av sakerna som Kjell talade om så noterar jag idag även en artikel i SvD om att bilkörningen i Sverige minskar. Toppåret var 2008 och fram till 2011 hade antalet mil minskat med 4 procent. Läs även vad jag skrev i vintras om "peak car".
Rättat till felaktig inbäddning och med det även tiderna.

Två politiker och en tomte

Idag var det en intressant riksdagsdebatt med anledning av en interpellation från Jonas Sjöstedt (V) till finansminister Anders Borg (M). Frågan löd "Avser finansministern att vidta några åtgärder för att förbereda Sverige för ett eventuellt sammanbrott av euron?"

Lyssna på interpellationsdebatten på Riksdagens hemsida. I debatten deltog förutom de två skarpa och kunniga politikerna Anders Borg och Jonas Sjöstedt även tomten Carl B Hamilton (FP). Lyssna själva och avgör vem som säger vettiga saker och vem som inte gör det.

Idag var det även en stor strejk och demonstrationer i Grekland, med anledning av att parlamentet imorgon ska rösta om sparpaket. Ett sparpaket som är ett villkor för nästa låneutbetalning från trojkan.

Apropå Grekland hade Aftonbladet igår en intressant ledare om Grekland, som berättar om en sak jag skrivit lite om nyligen, nämligen hur nazisterna i Gyllene Gryning (χρυσή αυγή) infiltrerar samhället.

Det är i det här desperata läget nazisterna i Gyllene Gryning tågar in på gator och torg. När alla andra har svikit är det bara fascisterna kvar. De delar ut mat - men bara till greker. De ordnar en arbetsförmedling - men bara för grekerna.
[...]
Deras arbetsförmedling innebär att de åker ut till företag och pekar ut invandrare, sedan "övertalar" de arbetsgivarna att i stället anställa greker.

Deras säkerhetsarbete går ut på att de helt enkelt slår sönder migranter och människor som kan misstänkas vara homosexuella, vänstersympatisörer eller av judisk härkomst. De infiltrerar polisen, i the Guardian vittnar flera om polisens stöd för nazisterna.

I SvD idag finns en recension av tre nyutkomna böcker om euron och skuldkrisen. Det gäller "Det skulle bli så bra. Euron och hotet mot demokratin" av Björn Elmbrant, "Eurokrisen" av Stefan de Vylder och "Kris. Texter om den europeiska krisen" av fyra författare från Portugal, Grekland, Spanien och Italien. Recensenten anser att de Vylders bok definitivt är den mest läsvärda.

Med nationalekonomisk logik förklarar han varför Grekland aldrig borde ha fått något räddningspaket överhuvudtaget och varför EU:s finanspakt är "något av det allra dummaste EU:s ledare har tänkt ut".

Läsvärd idag är också Andreas Cervenkas krönika om Godzilla-bankerna "Too-big-to-be-snäll".

En paradoxal effekt av finanskrisen är att de största bankerna bara blivit ännu större och risken i systemet därmed ännu mer koncentrerad.
[...]
Bankerna är alltså inte bara too-big-to-fail utan även too-big-to-manage.

Till sist noterar jag att Björn Forsberg har startat en blogg med namnet "I gränslandet". Han är författare till de utmärkta böckerna "Tillväxtens sista dagar" och "Omställningens tid" (recension av den senare kommer snart här på bloggen). Idag har han skrivit om "Europa Blues" och kopplingar mellan oljan och skuldkrisen.

USA inför valet

Så här dagen före det amerikanska presidentvalet tänkte jag titta lite på hur det står till i USA.

Arbetslösheten har minskat något sedan Obama tillträdde i januari 2009. Den officiella arbetslöshetssiffran är nu knappt 8 procent, vilket fortfarande är högt.

Men arbetslöshetssiffran ger inte den sanna bilden av situationen i USA, då många har gett upp sökandet efter arbete och därför inte längre räknas till arbetskraften. Ser vi istället på sysselsatta som andel av den vuxna befolkningen ser vi en helt annan bild.

Den stora förändringen har skett sedan toppen år 2000 och framförallt under 2008-2009. Sedan dess har andelen sysselsatta i princip legat still. Och det är inte konstigt att de har gett upp, när det tar så lång tid att hitta arbete. Antalet veckor som arbetslös innan man hittar nytt arbete har ökat katastrofalt de senaste åren.

Att detta är den verkliga situationen framgår om man ser på hur många amerikaner som får "matkuponger" (SNAP "Supplemental Nutrition Assistance Program" eller "food stamps"), nu över 46 miljoner eller omkring 15 procent av befolkningen.

Antalet fortsätter att öka och har gjort så sedan år 2000. Notera också hur ökningstakten snabbade på runt år 2008.

Vad gäller bostadspriserna så är det fortfarande tveksamt om de har bottnat.

Visserligen ser vi en liten uppstuds på slutet, men den är inte större än de uppstudsar vi har sett de senaste åren. Det ser inte precis ljust ut på USA:s bostadsmarknad, där det fortfarande är många utmätningar och många som har lån som är större än husets värde.

Hushållens skulder har de senaste åren minskat i förhållande till BNP.

Det är en radikal trendvändning som skett.

Vad gäller de privata icke-finansiella företagen så har deras skuldsättning i förhållande till BNP legat ganska still sedan minskningen 2008-2009.

Även vad gäller delstaternas och kommunernas skulder ser vi en trend mot lägre skuldsättning.

Hur ska man hålla igång ekonomin när sysselsättningsgraden minskar samtidigt som hushållens skuldsättning minskar? Jo, staten får rycka in. Därför ser kurvan över USA:s (federala) statsskuld i förhållande till BNP ut så här:

Sedan 2008 har statsskulden ökat i en takt som aldrig förut. Detta är såklart inte hållbart och nånstans framöver måste den tillträdande presidenten, vem det än blir, göra något åt saken. "The Fiscal Cliff" hotar. Dessutom är pensionssystemet i USA fullständigt ohållbart.

Ta även en titt på vad bloggrannen Cruel Crude skriver. Och Den Hälsosamme Ekonomistens sammanfattning.

Medborgarna kan välja mellan en kadidat som lovat guld och gröna skogar, men som kört landet ännu längre ner i dyn, och en kandidat som lovar att rätta till problemen, utan att kunna förklara hur.

Till Obamas försvar ska dock sägas att det var ingen kul situation han fick överta. Frågan är ändå om han gjort något vettigt för att på sikt få bukt med USA:s kris.

Utgången av presidentvalet är en sak, men även utgången i det kongressval som hålls samtidigt är viktig, då den avgör handlingsramarna för nästa president.

Valet i USA är viktigt för världen, då landet är världens största ekonomi och militärmakt, men nu i veckan tillsätts också Kinas nya ledargäng, vilket kan vara lika viktigt.

Tillägg: Läs Birger Schlaug på SVT Debatt om den amerikanska tvåpartidiktaturen och Green Partys presidentkandidat Jill Stein.

Import Land Model

I somras skrev jag om Export Land Model, alltså hur den ökande oljeförbrukningen i de oljeexporterande länderna leder till en minskande mängd tillgänglig exportolja på världsmarknaden.

Det var ett inlägg från bloggrannen Galen? som inspirerade mig till att titta på "Import Land Model" också. Det är nämligen så att Kina och Indien de senaste åren ökat sin oljeimport snabbt.

I en värld där oljeproduktionen inte ökar eller bara ökar långsamt innebär utvecklingen i diagrammen ovan att Kina och Indien måste sno åt sig olja på andra länders bekostnad. De som minskar sin oljeimport är exempelvis Eurozonen och USA, se diagrammen nedan.

Europa och USA kan på grund av sina respektive ekonomiska kriser inte längre kapa åt sig lika stor bit av världsmarknaden för olja som förr, utan en del olja går istället till växande ekonomier som Indien och Kina. Notera vändpunkterna runt 2006 för Eurozonen och USA.

I förlängningen kommer kampen om exportoljan att bli värre och frågan är vem som drar det kortaste strået.

Tillägg: Diagrammet ovan är för eurozonen, där oljeproduktionen är så liten att det inte syns i diagrammet. Tittar vi istället på hela Europa (exklusive f.d. Sovjetunionen) ser det ut som nedan.

Större delen av oljan måste alltså, trots Norges stora export, importeras till Europa. Men importen har alltså sjunkit en aning den senaste tiden.

Ryssland och Argentina: BNP och energi

Jag och många andra håller för troligt att minskande tillgång till energi (på grund av peak oil) kommer att medföra en krympande världsekonomi. Men vi vet inte säkert hur det kommer att se ut. I ett försök att se hur det skulle kunna gå tittade jag på data för BNP och total energiförbrukning för världens 21 största ekonomier (21 för att få med även Sverige). Data för BNP per capita fick jag från Gapminder, liksom befolkningssiffror. Data för energiförbrukning kommer från BP Statistical Review. Observera att det är logaritmisk skala på båda axlarna i diagrammet nedan för att kunna få med alla länderna i samma diagram på ett meningsfullt sätt.

För de flesta länder är kurvan i princip en vandring uppåt höger med tiden, med vissa hack här och där. Ja, energiförbrukningen per capita har ökat ungefär i takt med BNP per capita. Men vad är orsak och verkan? Varför ligger vissa länder generellt på en högre energiförbrukning i förhållande till BNP än andra? Detta diagram säger inte så mycket om hur situationen skulle se ut med minskande energitillgång.

Men två länder sticker ut i diagrammet genom ganska annorlunda kurvor: Saudiarabien och Ryssland. Saudiarabien lämnar jag därhän just nu, eftersom de är lite speciella med en ekonomi som i princip är totalt beroende av export av fossila bränslen och import av allting annat.Så Ryssland då. Vi tittar närmare på dem i diagrammet nedan (linjär skala denna gång).

1989-1996 bromsade den ryska ekonomin in kraftigt och med den energiförbrukningen. BNP per capita sjönk med omkring 40 procent och energiförbrukningen med omkring 27 procent. 1998-2008 växte den ryska ekonomin åter, men energiförbrukningen steg inte lika snabbt som den hade sjunkit dessförinnan. Perioden 1989-1996 för Ryssland säger dock inte så mycket om hur framtiden kommer att se ut vid minskande energitillgång, eftersom det i Rysslands fall snarare var så att en krympande ekonomi medförde minskande energiförbrukning. Det verkar dock finnas en korrelation mellan energiförbrukning och BNP. Man bör också notera hur högt Ryssland ligger i energiförbrukning i förhållande till BNP jämfört med andra länder (se det första diagrammet). Stora avstånd inom landet, mycket energiintensiv verksamhet, slöseri och korruption är tänkbara orsaker.

Ett annat intressant land, som haft perioder av krympande ekonomi i modern tid är Argentina (nummer 27 på listan över världens största ekonomier). Där ser diagrammet ut så här:

Hm, ganska stökigt! Jag tycker mig dock se en tendens att kurvan till stor del rör sig mellan uppåt höger och nedåt vänster. Får undersökas närmare vid ett senare tillfälle.

Slutsats av övningen? Jag vet inte riktigt, vilket är ett helt rimligt forskningsresultat. Världen står snart inför en ny situation, men vi vet inte riktigt vad effekterna kommer att bli.

Det som vore intressant vore att se på de två länder som drabbats av påtvingad minskning av energiförbrukningen, nämligen Nordkorea och Kuba, men inget av dem finns med i den statistik jag tittat på. Kanske finns statistik tillgänglig på andra ställen, men särskilt vad gäller Nordkorea är det tveksamt hur pålitlig den är. Särskilt BNP är troligen snarare en ideologisk än en ekonomisk fråga i det landet, när Juche-ideologin ska fira ständigt nya segrar. Vi vet i alla fall av berättelserna att den indragna oljan från Sovjetunionen drabbade både Nordkorea och Kuba hårt. Mer om det någon annan gång.

Oljeprisets gränser

Nedan ser ni hur oljepriset utvecklats i inflationsjusterade dollar, ända från oljeutvinningens barndom 1861. Diagrammet visar genomsnittspriset varje år. 2008 var oljepriset som bekant tillfälligtvis uppe i 147 dollar per fat, men genomsnittspriset för 2008 var bara drygt 100 dollar per fat.

2011 passerade årsgenomsnittet för oljepriset 2008 års nivå och även (inflationsjusterat) rekordnoteringen från 1980. Under 2012 har oljepriset hittills pendlat mellan 90 och 125 dollar per fat, med ett medelvärde nånstans runt 110 dollar per fat, alltså ungefär som 2011.

Frågan är nu hur högt oljepriset kan gå. Vissa talar om 200, 250 eller till och med 500 dollar per fat, men är det rimligt att oljan blir dubbelt så dyr som nu? För att sätta ett perspektiv på det kommer här ett uppdaterat diagram över oljan som andel av världsekonomin. Jag har alltså tagit det genomsnittliga oljepriset på världsmarknaden för varje år och multiplicerat det med mängden utvunnen olja det året, för att sedan dividera med total global BNP för året.

Andelen låg 2011 på 4 procent, vilket ännu inte är uppe på samma nivå som 1980. Det finns alltså utrymme för oljepriset att gå upp en bit till innan vi är uppe på den nivån. Frågan är dock hur världsekonomin skulle klara detta. Det finns stora skillnader mellan världsekonomin nu och för 32 år sedan. För det första har den globaliserats och det mesta är betydligt mer beroende av transporter än då. Dyrare olja drabbar transportpriserna hårt. För det andra är skuldsättningsnivån betydligt högre och företag, hushåll och stater är därmed känsligare för störningar. För det tredje gjorde det höga oljepriset att användningar av olja som gav litet mervärde till stor del rensades bort, t.ex. uppvärmning av hus. Vi ska inte heller glömma att detta är ett genomsnitt för hela världsekonomin. Vissa länder drabbas hårdare än andra av höga oljepriser.

Skulle oljepriset stiga till det dubbla mot idag, 220 dollar per fat, så skulle oljan ta 8 procent av världsekonomin, vilket troligen inte är hållbart, då oljan aldrig tidigare tagit så stor andel. Ekonomin skulle långt innan dess krascha i stor skala - många företag skulle gå omkull. 500 dollar per fat är fullständigt otänkbart, då oljan då skulle stå för hela 18 procent av global BNP.

Man kan dock teoretiskt tänka sig ett oljepris i trakten 200 dollar eller mer per fat ett antal år in i framtiden, då oljeproduktionen fallit en bit och därmed totalsumman av oljekostnader inte blir lika stor. Det skulle dock innebära att stora delar av oljeanvändningen (de som ger minst mervärde) skulle ha rensats bort. Jag har dock svårt att se hur denna bortrensning skulle vara möjlig utan att BNP också faller. Därmed framstår ett oljepris runt 200 (inflationsjusterade) dollar per fat ändå som otroligt.

Exakt var taket för oljepriset går är svårt att säga, men jag skulle tro att det högst ligger någonstans runt 6 procent av global BNP, alltså runt 165 dollar per fat idag.

Så finns det någon gräns för hur lågt oljepriset kan gå? Genomsnittspriset för år 2009 låg runt 65 dollar per fat. Där någonstans kanske botten för oljepriset ligger. Det finns dock en begränsande faktor på nedsidan för oljepriset och det är att många oljeproducentländer får underskott i statsbudgeten vid alltför lågt oljepris. Reuters gjorde i våras en sammanställning för länder i Mellanöstern och vilket lägsta oljepris de behöver för att hålla sin statsbudget i balans.

	USD/fat
Iran	117
Irak	112
Algeriet	105
Förenade arabemiraten	84
Saudiarabien	71
Kuwait	44
Qatar	42

Iran har de senaste åren varit världens fjärde största oljeproducent och deras oljeproduktion har sjunkit kraftigt i år på grund av sanktionerna, så de borde redan ha underskott i statsfinanserna. Det land som troligen sätter en absolut undre gräns för oljepriset är Saudiarabien, världens största oljeproducent. Valet att strama åt statsbudgeten finns helt enkelt inte där, då det skulle kunna orsaka farligt folkligt missnöje. Oljebolaget Saudi Aramco är också redan statligt, så alla intäkterna går redan in i statskassan.

Vad gäller världens näst största oljeproducent Ryssland, så tittade Cornucopia i somras på deras statsfinanser och beroende av oljeexport. 2011 hade Ryssland ett överskott i statsbudgeten på 0,4 procent och skulle det genomsnittliga oljepriset falla mer än 10 procent mot 2011 års nivå, så skulle Ryssland få underskott i statsfinanserna. Deras oljeproduktion ökar nämligen inte längre, utan ligger tämligen still. I Rysslands fall finns dock troligen en viss flexibilitet, då de skulle kunna höja skatten på oljebolagen. Protester från oljebolagen skulle nog vara ganska lönlösa i denna semidiktatur. I ett riktigt extremfall skulle de kunna förstatliga oljebolag och därmed ta hela deras vinst till statskassan - värre saker har hänt i Ryssland. Ryska staten behöver pengar till sin statskassa främst för att kunna genomföra sina ambitiösa planer för modernisering av militären.

Jag fick häromveckan frågan hur det ser ut för oljeimportberoende Sverige, nu när en allt större del av vår oljeimport kommer från Ryssland, då Danmarks oljeexport snart upphör. Troligen ligger Sverige än så länge väl till vad gäller att få importera olja från Ryssland, då det finns en mängd europeiska länder som har betydligt sämre ekonomiska förutsättningar. Ryssland är som vi sett ovan beroende av att exportera olja för att hålla ihop statsbudgeten. Så länge Sverige och svenskarna kan betala det begärda priset får vi alltså med största sannolikhet importera olja från Ryssland. Det är därför som det är viktigt för ett land att behålla sin kreditvärdighet och förtroendet för valutan.

Världens tredje största oljeproducent är USA, men de är samtidigt världens största oljeimportör, så för dem är ett lägre oljepris bara positivt.

Ärkedruiden om USA:s sönderfall

Författaren och tänkaren John Michael Greer, känd för sin blogg The Archdruid Report, har just avslutat en läsvärd novell "How It Could Happen" i fem delar om hur USA:s sönderfall skulle kunna gå till. Den innehåller en hel del tänkvärda saker för dem som är intresserade av ekonomi, politik eller militär.

Del 1: Hubris
Del 2: Nemesis
Del 3: To the Brink
Del 4: Crossing the Line
Del 5: Dissolution