Grillo störst i Italien

Inte oväntat blev det ett valresultat i Italien som bekräftar den politiska soppa som råder där. Det blir ingen duglig regering och troligen blir det nyval om några månader. Inte bra för ett av eurozonens krisländer, som dock hittills klarat sig hyfsat jämfört med övriga PIIGS-länder.

Italiens valsystem är komplicerat. I parlamentets underhus får den största partialliansen en "bonus", medan i senasten så får största partialliansen i respektive region en "bonus" för den regionen. Största parti räknat i andel av rösterna blev i valet till underhuset Beppe Grillos Movimento 5 Stelle (M5S) med 25,55%. De ingår dock inte i någon allians, vilket de förlorade på. Näst största parti blev Pier Luigi Bersani-ledda Partito Democratico (PD) med 25,42% av rösterna och PD:s allians Italia Bene Comune fick totalt 29,54% av rösterna och därmed en stabil majoritet på 345 av 630 platser i underhuset.

Problemet är att i senaten blev det ingen klar vinnare. Italia Bene Comune fick 123 platser, Berlusconis Centrodestra fick 117 platser och M5S fick en vågmästarroll med 54 platser. Montis allians fick bara 19 platser i senaten, vilket inte räcker för majoritet tillsammans med Italia Bene Comune, då totala antalet platser är 315.

Inget annat parti vill samarbeta med Beppe Grillos Movimento 5 Stelle. Officiellt eftersom de framställs som opålitliga populister, men den verkliga orsaken torde vara att de är rädda för M5S:s radikala kritik av det korrupta politiska systemet. DN:s ledarsida verkar helt ha svalt de etablerade italienska politikernas myter om sig själva och Beppe Grillo.

Att gycklaren Beppe Grillo samtidigt lyckades få var fjärde väljares förtroende är ännu en kalldusch för alla som hoppats att Italien skulle lyssna på förnuftets röster. Det är beklämmande att så många italienare lockades av en gaphals, vars program kan sammanfattas med ett enda krav som riktas mot eliten: ”Dra åt helvete!”

Vilka skulle vara "förnuftets röster"? I princip alla etablerade politiker i Italien är mer eller mindre korrupta, det är bara en gradskillnad mellan Berlusconi och Bersani. Som jag skrev nyligen har större delen av dem (inklusive den "förnuftige" Monti) på något sätt också kopplingar till de gamla fascisterna. Skulle jag bo i Italien skulle jag också be de etablerade politikerna att dra åt helvete.

Frågan är om ett nyval skulle göra saken så mycket bättre för Italiens politik. Fram till dess lär det bli antingen en regering med minoritet i senaten eller en samlingsregering av bittra meningsmotståndare. Inget av dem är ett alternativ som befrämjar den politiska stabilitet som övriga eurozonen skulle önska sig. Dessutom är risken stor att även ett nyval om några månader leder till ännu ett regeringsodugligt parlament. Under tiden lär Italiens ekonomi försämras och med den försämringen kommer fler missnöjesröster, som kan tillfalla antingen M5S, Lega Nord, nyfascister eller andra som lyckas komma med rätt väljarfångartaktik.

Japans valutaexperiment

Häromdagen skrev jag om Japans handelsunderskott och konstaterade att de nyligen även skaffat sig ett underskott i bytesbalansen. En sak som kan förvärra handelsbalansen är att den japanska valutan yenen har försvagats avsevärt.

I oktober gick det omkring 78 yen på en dollar, nu är det runt 93 - en valutaförsvagning på cirka 16 procent på fem månader! Försvagningen av yenen hade börjat redan innan valet i december, men tog sedan fart rejält. Detta innebär förstås att Japans kostnader för import av LNG (liquid natural gas) ökar kraftigt, eftersom det behövs fossilgas för att driva de kraftverk som ersätter den kärnkraft som fortfarande står still. Nu vill det till att regeringen Abes experiment lyckas och även exporten ökar, men så ser det ännu inte ut. För någon måste ju importera det som Japan exporterar och det går som bekant inte så bra för stora delar av världsekonomin.

Tillägg: Och oljan förstås. Japan importerar mängder av olja och oljepriset är fortfarande högt - ännu högre räknat i yen.

En förutsättning för att Japan ska kunna klara sin gigantiska statsskuld är att räntorna hålls låga.

De senaste åren har det ju varit så och räntan på tioåriga japanska statsobligationer ligger som ni ser fortfarande under en procent. Det ser alltså ut som om marknaden inte tror på att försöket att skapa inflation kommer att lyckas och obligationsmarknaderna brukar ha rätt. Men om vi får se prisinflation i Japan på grund av ökade energikostnader?

Ännu syns dock inga tecken på prisinflation, även om prisdeflationen inte är lika låg som förut.

Samtidigt fortsätter Japans statsskuld att öka snabbt på grund av de stora underskotten i statsfinanserna.

Hur länge kan detta hålla på? Troligen bara så länge Japan kan uppvisa ett överskott i bytesbalansen. Det kan därför vara värt att hålla koll på detta framöver.

Japans handelsunderskott och statsskuld

Jag skrev igår om bland annat Japans rekordstora handelsunderskott i januari. Nedan ser ni hur Japans handelsbalans utvecklats sedan 1980.

Ända sedan Japans långa sega period började 1990 lyckades landet ändå (med undantag av enstaka månader) att hålla sig på ett exportöverskott. Fram till finanskrisåret 2008 alltså. Vi zoomar in på de senaste åren nedan och förtydligar med lite färg.

Som ni ser så repade sig ändå handelsbalansen snabbt efter krisens 2008, om än inte till riktigt samma nivå som tidigare, men så kom tsunamin och Fukushima-haveriet i mars 2011. Landets kärnkraftverk stängdes ner och Japan tvingades importera dyra fossilbränslen till alternativa kraftverk. Som jag skrev då var detta det sista som Japan behövde. Sedan dess har Japan alltså haft ett underskott i handelsbalansen (med undantag av enstaka månader), nu senast alltså rekordstort på mer än 1500 miljarder yen per månad.

Handelsbalansen består som bekant av varuexport minus varuimport och det är därför intressant att se på dessa separat.

Exporten störtdök 2008 i samband med finanskrisen, men repade sig därefter till en något lägre nivå (observera att diagrammets y-axel inte börjar på noll, vilket även gäller diagrammet nedan). Sedan är det inte så dramatiskt för exporten sedan 2008.

Importkostnaderna ökade fram till sommaren 2008, främst på grund av oljepriset. Då hade Japan ett tag ett handelsunderskott. Därefter störtdök även importkostnaderna i samband med att oljepriset dök. Därefter återhämtade sig importen ungefär i samma takt som exporten, men fortsatte sedan uppåt trots att exporten låg ganska stilla. Importkostnaderna ökade dels på grund av ett högre oljepris, dels på grund av ökat importbehov av fossila bränslen efter Fukushima-olyckan. Bränslen står för drygt 30 procent av Japans importkostnader. De senaste två åren har som bekant oljepriset också varit rekordhögt vad gäller årsmedelvärdet.

Nu är inte handelsbalansen hela sanningen vad gäller ett lands ekonomiska interaktion med omvärlden. Det bredare begreppet bytesbalans inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper) och transfereringar (t.ex. stöd till eller från andra länder eller internationella organisationer). Ser man på bytesbalansen ser det fortfarande inte fullt så illa ut för Japan.

Bytesbalansen ser emellertid ut att befinna sig i en trend av utförsbacke sedan våren 2010. De senaste två månaderna har den slagit över till negativ, vilket den dock även gjorde som hastigast i januari 2012. Det allvarliga är dock den långsiktiga trenden. Så länge Japan har haft ett överskott i bytesbalansen har man kunnat komma undan med sin absurt höga statsskuld, men ett underskott i bytesbalansen under längre tid skulle ställa till det rejält.

Som jag skrev nyligen så ligger Japan i topp vad gäller statsskuldens storlek i förhållande till BNP och även vad gäller statens räntebetalningar i förhållande till skatteintäkterna, men där de verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det behövs inte någon stor förändring av räntan på statsskulden för att totalt tippa den balans som möjliggjort för Japan att under två decennier hålla sig med stora underskott i statsfinanserna, som i sin tur byggt upp den jättelika statsskulden.

---

Fotnot: Det är viktigt att hålla isär de båda begreppen handelsbalans (på engelska Balance of Trade) och bytesbalans (på engelska Current Account). Som minnesregel kan man tänka att handel är med varor. Byten kan man göra med både varor och tjänster, samt att jag kan ge dig ett lån i utbyte mot att jag får ränta.

Inget drag från Östasien

Tittar vi utanför EU noterar jag att i Japan var handelsunderskottet för januari rekordstort. Hittills har Japan lyckats komma undan med sin osannolikt stora statsskuld tack vare att de haft ett exportöverskott, men vänder det till ett underskott blir situationen en helt annan.

Den främsta orsaken till Japans handelsunderskott är förstås att nästan alla kärnkraftverk är nedstängda efter olyckan i Fukushima och landet därför tvingas importera en massa dyrt bränsle till sina fossilbränsledrivna kraftverk. Tsunamin var verkligen en "svart svan" som fört med sig en lång kedja av oväntade konsekvenser. Via kärnkraften till handelsunderskottet till troliga problem med statsskulden.

Från Kina rapporteras om att dess största teknikpryltillverkningsföretag Foxconn infört anställningsstopp på grund av den vikande efterfrågan på Ajfånar. Kinas "tigerekonomi" är fortfarande i detta nyligen påbörjade ormens år starkt beroende av export av prylar till västvärlden. Krymper denna export på grund av västvärldens ekonomiska kris så blir det allvarligt för Kinas ekonomi med dess höga skuldsättning hos många företag och hushåll.

Ingen draghjälp för världsekonomin att vänta från Östasien alltså, snarare tvärtom.

Bilrådgivare?

Jag läser idag att Swedbank ska sluta med kontanthanteringen på kontoret vid Östermalmstorg. Kunderna uppmanas att bli ”kontantsmarta”.

"Därför har vi bestämt oss för att prioritera det vi tycker är viktigast – att ge dig och våra andra kunder bra rådgivning i små och stora ekonomiska frågor … Det betyder att vi kommer att lägga mer tid på att träffa dig och mindre tid på att hantera kontanter"

"Rådgivning", jo jag tackar! Finansbranschen är de enda som kallar sina säljare för "rådgivare". Vad skulle folk tycka om bilförsäljarna kallades för "bilrådgivare"? Bankens råd kan vara bra för dig, men du kan vara säker på att de är bra för banken! Inte konstigt att "vi" (banken) tycker att rådgivarna är viktigast.

Som jag har skrivit förut så är kontantlöst inte bra av en mängd orsaker. Bankerna vill driva över oss till att använda deras betaltjänster istället för kontanter. Orsaken är förstås att de tjänar pengar på alla transaktioner, bland annat kortköpen. Lagen om betaltjänster från 2010 förbjuder dessutom handlarna att ta ut en avgift för kortköp och att inte tillåta kortbetalning under ett visst belopp. Staten (eller snarare EU) och kapitalet i skön förening.

Jag är numera "kontantsmart" på mitt eget vis och använder kontanter i största möjliga utsträckning. Detta för att kontanter ska kunna finnas kvar som betalningsmedel.

Den enda gång jag lyssnat på bankens "rådgivare" var 1999, då jag satte pengar i den fond min bank föreslog (en av deras egna såklart), som gav betydligt sämre avkastning än vad jag hade fått om jag tänkt lite själv och gjort enkel grundläggande research innan jag investerade pengarna.

Dåliga EU-nyheter igen

Så verkar det åter vara dags för en period av dåliga nyheter efter den senaste tidens EU-fori över att "det värsta är över" för eurozonen.

Som jag skrev häromdagen så befinner sig nu eurozonen i kreditdeflation och eftersom mer än 90 procent av pengarna idag skapas som krediter och motsvarande banktillgodohavanden kommer kreditdeflationen helt enkelt att leda till mindre pengar i omlopp, alltså penningmängdsdeflation. Detta har förstås varit så i vissa länder ett tag nu, t.ex. Grekland, Portugal, Irland och Spanien. Detta har ändå kunnat kompenseras av att eurozonen som helhet fortfarande haft kredittillväxt tack vare de starkare länderna, framförallt Tyskland. De starka länderna har kunnat hjälpa de svaga med diverse räddningspaket, men hur bra kommer detta att gå nu?

Från euroländerna kom de senaste dagarna kommit en mängd nyheter som visar att optimismen varit obefogad. Från Grekland läser vi att strejksäsongen (som numera varar större delen av året) nu kommit igång på allvar med generalstrejk igår och tårgas mot demonstranter på Syntagma-torget. Journalisterna deltog inte i generalstrejken, utan hade sin egen sympatistrejk dagen innan, för att sedan kunna rapportera från gårdagens demonstrationer.

I Italien är det som bekant parlamentsval söndag-måndag och osäkerheten är stor om hurpass livskraftig regering detta kommer att kunna frambringa. Till råga på allt har de italienska politikerna hamnat i medieskugga på grund av påvens avgång.

Igår kom även dystra siffror för industrins omsättning i Italien, som i fjol sjönk 4,3 procent mot 2011. Industriordrarna sjönk med 9,8 procent, vilket visar att framtiden inte är ljusare utan snarare mörkare. Denna farhåga stärks av att industriordrarna sjönk ännu mer i december - ett fall på 15,3 procent gentemot december 2011. Även industrins omsättning sjönk snabbare i årets slut än i dess början - 6,3 procent för december mot 4,3 procent för året som helhet. Byggsektorn föll med 14 procent jämfört med året innan, vilket är det största fallet sedan statistikens början 1995.

Från Italien rapporterades häromdagen också att bankernas lån till den privata sektorn (hushåll och företag) minskade rekordmycket i januari enligt bankföreningen ABI. Lånen sjönk med 2,5 procent från december till januari - ännu ett tecken på den kreditdeflation jag talat om. ABI ser också behov av att revidera sin prognos för årets BNP-krympning till det sämre. ABI påtalar också att andelen dåliga lån fortsätter att öka, från 2,7 procent av banklånen i december 2011 till 3,3 procent i december 2012.

Från Spanien läste jag häromdagen att de haft den näst största konkursen sedan krisens början. Det gäller fastighetsbolaget Reyal Urbis. Man väntar sig nu fler konkurser, då bankerna blivit mer försiktiga med att förlänga lån.

"Många lån sattes om för ett eller två år sedan, med förhoppningen att saker skulle bli bättre, men det har inte varit fallet och det finns nu mer realism om situationen. Varför skulle man idag ge ett nytt lån?"

Spanien har ju också roat sig med att sanera sina banker genom att flytta över delar av deras dåliga lån till sin "bad bank" Sareb. Emellertid återstår en hel del att göra där. Frågan är också hur mycket statliga pengar (i förlängningen EU-pengar) som kommer att behöva pytsas in i Sareb framöver.

Från eurozonens motor Tyskland läser jag idag att inköpschefsindex var 50,1 i februari (en liten uppgång från 49,8 i januari), vilket var något lägre än väntat och dessutom balanserar precis på gränsen till negativt (under 50 betyder krympning). Just inköpschefsindex är intressant att titta på då det är en av de mest framåtblickande ekonomiska indikatorerna.

För eurozonen som helhet sjönk inköpschefsindex till 47,3 i februari, från 48,6 i januari, vilket också var betydligt lägre än väntat. Särskilt svagt var det för Frankrike, där industrins inköpschefsindex visserligen steg till 43,6 i februari från 42,9 föregående månad, men där siffrorna visar på en krympande fransk ekonomi. Nästa krisland? Frankrike har förhoppningar om nolltillväxt i år, vilket ändå skulle ge ett budgetunderskott på 3,6 procent, vilket är större än EU:s gräns på 3 procent av BNP. Med en ekonomi som istället ser ut att krympa blir det troligen ännu värre.

Fossilfritt transportsystem?

Bloggrannen Osunt tipsar om en rapport från Elforsk och Svensk Energi med titeln "Roadmap för ett fossilbränsleoberoende transportsystem år 2030" och några höjdpunkter som vederbörande ser i rapporten. Jag tycker liksom Osunt att man åtminstone bör läsa de tolv inledande punkterna för att få sig en överblick. Där står bland annat så här:

Det krav som ställs i EU:s vitbok för transportsystemet om att rörligheten inte ska inskränkas och som ofta lyfts fram i debatten (”minskad rörlighet är inte ett alternativ”), behöver nödvändigtvis inte heller stå i motsatsförhållande till en utveckling i riktning mot ett transportsnålare samhälle. Människors rörlighet är inte entydigt med bilresande, utan rörlighet kan i många fall lika väl klaras genom ett kraftigt utbyggt och väl fungerande kollektivtrafiksystem.

Just att rörligheten inte ska inskränkas är dock orealistiskt. Med minskande tillgång till fossila bränslen (framförallt oljeprodukter) så kommer rörligheten och transporterna att inskränkas vare sig vi vill eller inte.

Vidare skrivs:

De största hindren för en stor introduktion av elfordon idag utgörs av priset på fordonen,
dagens tekniska begränsningar vad gäller batteridrift och en avsaknad av laddinfrastruktur.

Priset på fordonen är knappast något som kommer att minska särskilt mycket. Produktionen av elbilar eller eldrivna lastfordon beror av en mängd råvaror och utvinningen av dessa är energiintensiv. Batteriernas tekniska begränsningar har jag skrivit om för något år sedan och det är gränser som sätts av fysikens lagar.

Ett kilo råolja (och även diesel eller bensin) innehåller nästan 50 MJ (megajoule) kemisk energi. Fossilgas innehåller cirka 55 MJ per kilogram och stenkol 20-35 MJ per kg.

De bästa batterierna idag (litiumjon) ligger runt 0,5-0,7 MJ per kg. Den teoretiska gränsen (som troligen inte kan uppnås i praktiken) är runt 2 MJ per kg. Eventuellt kan man lyckas hitta ny teknik som kan driva upp den teoretiska gränsen till drygt 3 MJ per kg. Men där är vi alltså inte på långa vägar idag.

Idag ligger alltså batterierna på grovt räknat en hundradel av energitätheten (per viktenhet) för oljeprodukter och även med optimistiska antaganden om ny batteriteknik är man inte ens uppe i en tiondel av oljans energitäthet. Även räknat i MJ/m³, alltså per volymenhet, ligger energitätheten för batterier lång under den för oljeprodukter. Just detta visar att den batteridrivna elbilen är ett feltänk. Frågan är inte hur vi ska driva våra bilar, utan hur vi ska sköta våra transporter - inte med personbilar, utan på annat sätt, t.ex. trådbussar eller eldriven spårtrafik. Jag skulle önska att den aktuella rapporten tänkte lite mer utanför ramarna (outside the box).

Men rapporten talar även en del befriande klarspråk:

Precis som för många andra förändringar som skett i samhället kommer det innebära vissa uppoffringar av den egna bekvämligheten och utmana vår förändringsobenägenhet.

Vi måste inse att vi inte kan ägna oss åt samma enorma energiförbrukning som idag. Sverige har visserligen en internationellt sett stor andel energi från energikällor andra än olja tack vare vår vattenkraft och kärnkraft, men vad gäller transporterna så dominerar fossilbränslena fullständigt. I början av rapporten finns följande diagram som visar transportsektorns energianvändning fördelad per fordonsslag.

Det är dessa transporter som rapporten tar som sina systemgränser. Det som tydligt framgår är att det är de lätta vägfordonen (till stor del personbilar) som står för den absolut största delen av energianvändningen och det är alltså här man lättast kan spara in på fossila bränslen. För att samhällets infrastruktur (framförallt transportinfrastrukturen) ska fungera och nödvändiga (och onödiga) varor nå invånarna (konsumenterna) så är dock arbetsmaskinerna och de tunga vägfordonen de absolut viktigaste.

Jag anser dock att de systemgränser som sätts i rapporten är för snäva. Sverige är som samhället är uppbyggt idag starkt beroende av varutransporter från utlandet, samt export till utlandet. Därför är följande diagram från rapporten minst lika intressant.

Där kommer sjöfarten in som  en viktig tårtbit i transporternas energianvändning och flygets andel är betydligt större än om man bara räknar inrikes transporter. Fortfarande är de lätta vägfordonen den största biten, men vi måste även fundera på övriga bitar. Tunga vägfordon, arbetsmaskiner och sjöfart är de mest systemviktiga och står tillsammans för 45 procent av energianvändningen.

Jag återkommer troligen till denna rapport.

Fula danska banker

Bloomberg skriver idag om hur de fulaste danska bankerna inte hittar köpare. Som jag har skrivit förut så har framförallt många mindre danska banker drabbats av problem efter den spruckna danska bostadsbubblan. Bostadspriserna har fallit mer än 20 procent sedan 2007. Nu förutspår Nicolas Rohde, som tidigare korrekt spått andra danska bankundergångar, att en våg av dåliga lån kommer att dra ner fler mindre banker så långt att ingen vill köpa dem.

I april förra året började den danska finansinspektionen att ställa hårdare krav på bankernas säkerheter, nämligen att de skulle värderas till priser som de kunde förväntas få inom sex månader, vilket drivit upp nedskrivningarna kraftigt. Många mindre banker har inte klarat av dessa nedskrivningar, som tärt alltför mycket på det egna kapitalet. Sedan 2008 har tolv banker tagits över av den danska finansinspektionen och ett dussin till har köpts av större konkurrenter. Ett problem är förstås att detta ökar koncentrationen på den danska bankmarknaden och de kvarvarande bankerna blir därför alltmer systemviktiga.

Jyske Bank, Danmarks näst största bank, passar på att köpa upp mindre konkurrenter och VD:n tror att omkring hälften av Danmarks regionala banker kommer att ha försvunnit till 2020.

Där ser vi några av effekterna av en sprucken bostadsbubbla och då har priserna bara gått ner drygt 20 procent. Med tanke på att de svenska bostadspriserna stigit realt över 160 procent sedan 1995 (och ännu mer nominellt) är en priskorrektion på 20 procent nedåt inte på något vis orimlig. I Danmark kan vi se vad en sådan prisnedgång kan få för efterverkningar. Frågan för Sveriges del är inte om det händer, utan när.

Eurozonen i deflation

På Nicole Foss "Automatic Earth" läser jag att eurozonen nu befinner sig i kreditdeflation.

Årstillväxten i krediterna är nu negativ - alltså årskrympning. Detta är inte något gott tecken för ekonomin i eurozonen.

Artikeln tittar även på länderna individuellt. Då framgår Grekland delvis p.g.a. statsbankrutten förra året gått igenom en dramatisk kreditdeflation. Irländska banker har skrivit ner stora delar av sina dåliga lånportföljer och landet har därför också kraftig deflation. Att spanska banker ännu inte skrivit ner större delen sina dåliga lån gör att Spaniens situation ser bättre ut än vad den egentligen är. Spanien skulle alltså ha mindre deflation än Tyskland om man ska tro de officiella siffrorna.

I tabellen nedan betyder D/GDP totala skulder i förhållande till BNP. 3M, 1Y, 3Y, 10Y är årstakten i kredittillväxten över tidsperioden. TCMDO betyder totala mängden krediter.

Det värsta testet kommer nu

ECB-chefen Mario Draghi 22 januari 2013:
"De mörkaste molnen över euroområdet har avlägsnat sig."

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble december 2012:
"Jag tror att det värsta är över"
"Det finns flera ljus vid horisonten"

Verkligheten 14 februari 2013:
BNP föll mer än väntat i eurozonen som helhet under fjärde kvartalet 2012 och eftersom det var andra kvartalet i rad så är nu eurozonen officiellt i recession. Eurozonens BNP föll med 0,6 procent jämfört med kvartalet innan, vilket var mer än väntade 0,4 procent. Jämfört med samma kvartal 2011 föll BNP med 0,9 procent, mer än väntade 0,7 procent.

Värst var väl att även de stora euroländerna Tyskland och Frankrike drabbades av större BNP-fall än väntat, 0,6 respektive 0,3 procent jämfört med kvartalet innan. De flesta bedömare räknar emellertid med att det nu inte blir två kvartal i rad med sjunkande BNP för Tyskland, utan att ekonomin ska repa sig innevarande kvartal. Kanske Tyskland håller ut, men det ser inte bra ut för eurozonen som helhet. Dock var exporten en av de bitar av BNP som drabbades hårdast i Tyskland, vilket inte är bra för den exportberoende tyska ekonomin.

För Frankrike reviderades dessutom första och andra kvartalet 2012 ner till en krympning på 0,1 procent var, så landet var alltså i en svag recession då.

Även för Italien gick det sämre än väntat - 0,9 procents krympning jämfört med kvartalet innan och en nedgång på 2,7 procent jämfört med samma kvartal 2011. Italiens ekonomi har nu krympt sex kvartal i rad, vilket ger en längre recession än 2008-2009, om än inte lika stark. Inför valet 24-25 februari lovar alla de tre huvudkonkurrenterna skattesänkningar för att försöka sparka igång Italiens ekonomi.

Den största krympningen noterades från Portugal med minus 1,8 procent. Spaniens BNP krympte 0,7 procent.

I eurozonen var det endast Estlands och Slovakiens ekonomier som växte. Vi har ännu inte fått siffror för Irland, Grekland, Luxemburg, Malta och Slovenien, men dessa länder är små.

Det är nu det verkliga testet för eurozonen och dess räddningsinsatser kommer. Tidigare har det åtminstone funnits tillväxt i eurozonens starka länder och räddningarna av Grekland, Irland och Portugal har kunnat genomföras, men hur ska det gå när även Tysklands och Frankrikes ekonomi börjar hacka? Orkar de då hjälpa skuldkrisdrabbade länder? Dessutom blir det väl förr eller senare tvunget med något slags räddning av Spanien. Jag tror att Draghi och Schäuble har varit alldeles för snabba med att blåsa faran över.

Tittar vi utanför eurozonen så krympte Storbritanniens BNP med 0,3 procent sista kvartalet 2012, och nu börjar oron för fortsatt nedgång och recession.

Ser vi längre bort, så sjönk Japans bruttonationalprodukt med 0,1 procent under fjärde kvartalet jämfört med föregående kvartal och 0,4 procent i beräknad årstakt. Eftersom BNP tredje kvartalet sjönk med 1,0 procent är alltså nu även Japan officiellt i recession. Det blir nog svårt för Abes regering att få till den inflation de önskar sig.

Frankrike mot recession och åtstramningar

Häromdagen erkände Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius att franska staten troligen missar budgetmålet för 2013 på 3 procents underskott. Detta bygger nämligen på en tillväxt i ekonomin på 0,8 procent, men nu förväntas tillväxten bli noll till väldigt liten (IMF räknar med 0,3 procent). President François Hollandes regering kan därmed tvingas till inte bara skattehöjningar utan även impopulära nedskärningar för att klara statsbudgetkraven i EU:s stabilitetspakt. Det hela förnekades dock senare av finansminister Pierre Moscovici som sade att tillväxt på 0,8 procent står fast, men det dröjer nog inte så länge innan verkligheten kommer och knackar på även hos honom.

Frankrikes ekonomi har endast uppvisat en anemisk tillväxt sedan april 2011 och arbetslösheten är över 10 procent och ökande. Att landet plötsligt skulle uppvisa en real ekonomisk tillväxt på 0,8 procent i år framstår som osannolikt.

Nu blir det istället säkerligen nedskärningar i statsbudgeten, som i sin tur sänker ekonomin mer. Och så vidare i den onda spiralen.

Politisk soppa i Italien

Från Italien läser jag att Benito Mussolini blivit alltmer populär (postumt förstås, då han som bekant arkebuserades 1945) och bland annat Berlusconi uttalat sig positivt om honom. Benito Mussolinis ande vilar fortfarande tung över den högra halvan av den italienska politiken.

Benitos sondotter Alessandra Mussolini har varit känd som politiker länge (förutom kändisskap som skådespelerska och Playboy-modell) och var länge representant för nyfascistiska Alleanza Nationale. 2003 lämnade hon dock partiet i protest mot uttalanden mot fascismen av dess ledare Gianfranco Fini. Hon grundade därefter ett eget parti, Alternativa Sociale, och satt i Europaparlamentet 2004-2008 för detta. Sedan 2008 sitter hon dock i Italiens parlament för Berlusconis parti Popolo della Libertà (PdL, Frihetens folk). Nu har också ett nytt Mussolini-barnbarn dykt upp i rikspolitiken, nämligen dotterdottern Edda Negri, som kandiderar till parlamentet för (exnyfascisten) Gianfranco Finis utbrytarparti (ur PdL) Futuro e Libertà (FLI). FLI är med i nuvarande premiärministern Mario Montis valallians Con Monti per l'Italia, som även består av Montis Scelta Civica och Unione di Centro. Även "den gode" Monti hänger alltså ihop med en (f.d.) nyfascist med ett Mussolini-barnbarn i sitt parti. Vilken politisk soppa!

Valet i Italien (till underhusets 630 platser och senatens 315 platser) äger rum 24-25 februari. De sista opinionsundersökningarna publicerades i fredags och det ser ut som om Pier Luigi Bersanis socialdemokratiska Partito Democratico leder tillsammans med "vänstergröna" Sinistra Ecologia Libertà och några småpartier har en viss ledning fortfarande, med 35 procent av rösterna i ett genomsnitt av opinionsundersökningarna. Berlusconis koalition av PdL, separatistiska Lega Nord och några småpartier får bara 29 procent i genomsnitt. Montis allians får bara 14 procent i opinionsundersökningarna.

En intressant uppstickare är även samhällskritikern och komikern Beppe Grillos populistiska ekologiska euroskeptiska maktkritiska Movimento 5 Stelle (M5S), som i opinionsundersökningarna får hela 16 procent. Det är första gången som M5S ställer upp i ett parlamentsval. Till sist har vi den lilla vänsterkoalitionen Rivoluzione Civile, som får 4,1 procent i opinionsundersökningarna, samt förstås en hel bunt småpartier av olika slag, delvis med fyndiga namn såsom Fermare il Declino (Stoppa nedgången) och Io amo l'Italia (Jag älskar Italien).

Italiens system för att fördela mandaten i underhuset och senaten är komplicerat med olika trösklar och fördelning av mandaten enligt distrikt, men har ett slags inbyggd "bonus" för den vinnande alliansen, så att den ska få majoritet i underhuset. Det är dock inte säkert att den även får majoritet i senaten (där bonusen fördelas regionvis), så resultatet kan bli olika majoriteter i parlamentets båda kamrar. Det kan dock hända att Bersani-koalitionen om den vinner bara underhuset kommer att förhandla med Monti-alliansen om stöd.

Omkring en tredjedel av de italienska väljarna är osäkra eller säger att de inte kommer att rösta, vilket ytterligare ökar osäkerheten om hur valresultatet till slut kommer att bli.

Samtidigt väntar vi med spänning på fler nyheter kring de italienska bankernas derivataffärer, där Banca Monte dei Paschi di Siena nyligen utmärkt sig i en skandal. Fast ytterligare nyheter där skjuts troligen upp till efter parlamentsvalet.

Noterat från Grekland

Implosionen i Greklands ekonomi fortsätter att bekräftas av statistiken. Idag kom statistik för byggandet i november som föll kraftigt. Bygglov föll med 67 procent på årsbasis och byggd yta föll med 63 procent. Räknar man samman de första elva månaderna av 2012 föll byggloven med 36 procent jämfört med samma period 2011 och byggd yta föll 30 procent. Tvärniten i det grekiska byggandet synes alltså ha blivit värre under året.

I september var arbetslösheten i Grekland 26,0 procent (!) och Spanien var inte långt efter med 25,9 procent! Arbetslösheten i Spanien har fortsatt att stiga till 26,6 procent i november, och något liknande gäller troligen Grekland, även om de ännu inte publicerat sin statistik.

Ungdomsarbetslösheten var i Grekland 57,6 procent i september och i Spanien 56,5 procent i november. En hel generation där större delen inte har något jobb.

Inga andra EU-länder är ens i närheten av sådan arbetslöshet:

• Portugal 16,3 procent
  
• Irland 14,6 procent
  
• Slovakien 14,5 procent
  
• Lettland 14,1 procent (september)
  
• Cypern 14,0 procent
  
• Litauen 12,5 procent
  
• Bulgarien 12,4 procent
  
• Italien 11,1 procent
  
• Ungern 10,9 procent (oktober)
  
• Polen 10,6 procent
  
• Frankrike 10,5 procent
  

Som jämförelse hade Sverige 8,1 procent och Tyskland 5,4 procent. Från Grekland rapporteras även att elstölderna ökat kraftigt. Detta eftersom många inte har råd att betala sina räkningar. Grekiska eldistributören DEDDIE uppskattar att elstölderna bara från företag har fyrfaldigats på ett år, från 10 miljoner euro 2011 till 40 miljoner euro 2012. Ännu ett tecken på hur illa det är ställt.

Krympande oljeexport

Martin Saar tipsade om en läsvärd artikel på CrudeOilPeak.Info om den globala oljeexporten. Sedan 2005/2006 (troligen peak oil exports) har den totala mängden tillgänglig exportolja i världen sjunkit med omkring 5 procent. För något år sedan såg det ännu sämre ut, men de senaste 1½ åren har exportoljan ökat något. Artikeln tar även en titt på importen och man ser hur de asiatiska länderna kapar åt sig allt mer av oljan.

Titta på originalartikeln för mer detaljerade diagram.

Nordkoreas kinapuff

Nordkorea genomförde som bekant sitt tredje kärnladdningsprov inatt. Förutom nyhetsbulletinen från Pyongyang bekräftas provet av seismiska mätinstrument. Med ledning av dessa beräknas det ha varit en kärnsprängning på mellan sex och sju kiloton cirka en kilometer under markytan, troligen i en gammal gruva. Detta är alltså en kraftigare laddning än de föregående två proven.

Provet fördöms av FN, USA, Ryssland och Kina. Sydkorea har begärt ett extra möte med FN:s säkerhetsråd.

Det dyker förstås upp en mängd frågor runt detta prov. Utgör det något hot mot någon? Nej, inte på långa vägar. Det är en sak att smälla av en kärnladdning, vilket inte är särskilt tekniskt svårt, utan ganska lätt kan genomföras av ett gäng ingenjörer med tillgång till anrikat plutonium eller uran. En helt annan sak är att applicera kärnladdningen på en missil och få till ett kontrollsystem som smäller av den i rätt ögonblick, alltså när den nått sitt mål (och inte vid t.ex. missiluppskjutningen). Det handlar alltså än så länge bara om en kraftig sprängladdning, inte ett fungerande kärnvapen.

Nordkorea har dock även ett missilprogram, där man gjorde en uppskjutning i december av en raket som i teorin kan nå USA:s västkust. Jag skriver "i teorin", därför att om missilen inte ska slå ner på slumpvis vald plats (t.ex. Mojave-öknen) så krävs även ett avancerat styrsystem.

Nordkorea visar alltså upp en massa muskler med en stor missil och en kärnsprängning, men hittills ingen hjärna i form av styrsystem. Där krävs troligen åratal av utveckling.

Så vad är vitsen med dessa muskler? Kärnvapen behöver inte Nordkorea för att hota Sydkorea, då deras konventionella militära kapacitet gott räcker till för att åsamka grannen i syd rejäl skada vid en överraskningsattack, särskilt med tanke på att Seoul bara ligger fem mil från gränsen. Kärnvapen skulle snarare vara av intresse för Nordkorea som påtryckningsmedel mot andra länder, t.ex. Kina, Japan eller USA.

Men som sagt så är det ännu inget vapensystem, utan bara ett test av en av beståndsdelarna i ett tänkbart framtida vapensystem.

Testet är en del i den taktik som Nordkorea ägnar sig åt, nämligen att försöka uppträda oberäkneligt och lagom hotfullt. De får dock inte bli för hotfulla, för då skulle USA eller Kina ingripa militärt och då skulle de vara chanslösa. Men de kan spela ut det oberäkneliga kortet. I december skickade de upp sin stora missil. Sedan höll Kim Jong Un oväntat ett nyårstal där han antydde fred med Sydkorea. Därefter kom upptrappningen inför kärnladdningstestet, då man började tala om att man skulle göra det. Dagarna innan provet gick Pyongyang dock ut och tonade ner sina varningar, för att sedan genomföra testet ändå.

Nu återstår att se om den förda oberäkneliga politiken kommer att leda till några fördelar för Nordkorea. De hoppas förstås att sitta i en starkare förhandlingsposition gentemot USA och framförallt Kina. Kina verkar dock ha tröttnat lite på sin stökige granne och om de skulle dra in allt stöd till Nordkorea och stänga handeln skulle landet kunna implodera.

Tillägg: Läs även InBeijing om Nordkoreas kärnvapenprov

Italien går mot kontrollsamhället

Läsaren G C tipsade mig om att Italien har infört något som kallas "Il Redditometro", alltså "Inkomstmätaren". De deklarerade inkomsterna ska sedan matchas mot förväntade utgifter för hushållet. Stämmer det för illa blir det närmare kontroll. Man har delat in hushållen i elva typer (ensamstående, enbarnsfamilj o.s.v.) och fem geografiska områden. Totalt alltså 55 olika genomsnittliga utgiftstyper.

Myndigheterna ska även kunna samköra en mängd information från bland annat fastighetsregister, bilregister och till och med bankerna för att se hur stora utgifter och inkomster ett hushåll har.

Självklart har "Inkomstmätaren" kritiserats från många håll för att vara ett alltför allvarligt intrång i människors personliga integritet. Det talas även om att den bryter mot konstitutionen. Skattemyndigheterna har fullt upp med att förklara sig och försöka tona ner saken.

Hursomhelst en skrämmande utveckling. Visst bör man försöka komma åt skattefusk, men ett kontrollsamhälle är inte heller bra. Det jag sett av italienska myndigheter skulle (om jag hade bott i Italien) inte heller ge mig särskilt mycket förtroende att låta dem få alltför mycket information om mig.

"Fratello grande vi guarda" - "Storebror ser er"

"Il Redditometro" föreslogs från början av Berlusconis regering 2010 och idén har tagits över av Montis regering. Det är nu val i Italien om två veckor, så Berlusconi försöker i valdebatten att distansera sig från "Inkomstmätaren" och säger att den blivit något annat än vad han tänkt sig.

I valdebatten försöker Berlusconi även använda skandalen runt Banca Monte dei Paschi di Siena, som jag nämnde nyligen. Det börjar se jämnt ut i opinionsmätningarna - kommer vi att få se "Burlesconi" återvända till makten i Italien? Jag tror inte finansmarknaderna skulle gilla det!

Gör Stockholm mindre attraktivt!

Stockholm har växtvärk. "Fram till 2020 beräknas befolkningen i yrkesaktiv ålder mellan 20 och 64 år öka med drygt 153 000." skriver Metro. Det blir drygt 20000 per år. Alla dessa måste ha bostäder, kommunikationer, sjukvård, skolor, dagis och övrig infrastruktur. Stockholm har uppenbarligen svårigheter att fixa allt detta i samma takt som befolkningsökningen.

Bostadsmarknaden i Stockholm är fullständigt dysfunktionell. Hyresrätter är i princip omöjliga att hitta. Därför tvingas folk att antingen köpa för skyhöga priser eller hyra i andra hand.

Det första alternativet ger hög skuldsättning och folk hamnar på fullständigt ohållbara skuldkvoter.

Det andra alternativet har också sina baksidor. Det är inte helt lätt att hitta ett vettigt andrahandsboende heller och man tvingas ofta till täta flyttar. Den nya lagen om andrahandsuthyrning gör kanske att det kommer ut fler lägenheter på andrahandsmarknaden, men det är isåfall en engångseffekt. Det som är intressant med denna lag är också att den kopplar hyran till bostadens marknadsvärde. Det innebär att om bostadspriserna sjunker så skulle uthyrare tvingas sänka hyran för att inte hamna i ockerzonen. Men ingen har förstås räknat med att bostadspriserna skulle sjunka, utan de kommer självklart att stiga i evighet.

Ibland byggs inte skolor och dagis ut i den omfattning som skulle behövas, exempelvis på Årstafältet. Det kostar ju att bygga skolor och dagis.

Stockholms sjukvård har problem med överbeläggning. Som Cornucopia påpekar så har även antalet förlossningsvårdsplatser per invånare minskat.

Alla nya stockholmare måste kunna ta sig till sina jobb och få varor levererade till butikerna, vilket kräver mångmiljardsatsningar på infrastruktur för kommunikationer, t.ex. Citybanan och Förbifart Stockholm.

Stockholms handelskammare påtalar ideligen olika saker som skulle behövas för att understödja Stockholms tillväxt och har också tagit fram en intressant rapport som de kallar "SWOT Stockholm 2012". SWOT = Strengths, Weaknesses, Opportunities, Threats = styrkor, svagheter, möjligheter, hot. Vad Stockholms politiker och handelskammare underförstått utgår från är dock att ökad befolkning skulle vara något positivt.

Då vill jag dra fram vad professorn emeritus i fysik Albert Bartlett tar upp som sin "stora utmaning":

"Kan du komma på något problem inom något område av mänsklig strävan på någon skala, från mikroskopisk till global, vars långsiktiga lösning på något påvisbart sätt hjälps, underlättas eller befrämjas av ytterligare ökningar av befolkningen, lokalt, nationellt eller globalt?"

En ökad befolkning i Stockholm skapar mer problem än fördelar. Det vore istället fördelaktigt för Stockholm att stoppa inflyttningen eller till och med befrämja utflyttning. Då skulle man slippa en mängd dyra infrastrukturprojekt. Hur ska man göra Stockholm mindre attraktivt? Hur ska man stoppa befolkningsökningen? Har ni några förslag?

Oenighet om budget i krackelerande EU

Som jag har skrivit så är EU ett imperium på dekis. Detta blir allt tydligare allt eftersom ekonomin försämras och medlemsländernas politiska önskelistor drar åt olika håll. Storbritanniens utspel i januari om folkomröstning eller reformer gjorde inte det politiska läget enklare. Nu görs det försök att få ihop en EU-budget för 2014-2020, men det är många motstridiga viljor. Man har fått dra ner budgeten rejält, från Van Rompuys förslag på 984 miljarder euro i november till nu 960 miljarder.

Tyvärr för Sveriges del ser det ut som om avgiftsrabatten vi hittills haft till största delen kommer att försvinna, eftersom våra politiker är så mesiga i förhandlingarna. Till deras fördel ska dock sägas att Sverige är ett av de länder som vill skära ner i EU:s alltför uppsvällda budget.

Vi får se hur det går i förhandlingarna. Ett generellt problem vid dessa toppmötesförhandlingar är att de ofta utförs som nattmanglingar. Man kan verkligen fråga sig hur alerta politikerna är när avtalen väl blir klara. Kan vi lita på dem? Det borde faktiskt vara så att den ledare som är klok nog att gå och få sig lite sömn skulle kunna ha ett överläge mot hålögda förhandlingspartner.

Ordförandeland för EU detta halvår är krislandet Irland, som igår antog en lag om hur resterna av Anglo Irish Bank (numera med namnet IBRC) ska avvecklas. Anglo Irish kraschade 2008 och räddades av staten, vilket var den främsta orsaken till att Irlands statsskuld exploderade. Dessutom ser det ut att kanske finnas något slags avtal med Europeiska centralbanken om hur man ska omvandla de miljarder euro i skuldsedlar som Anglo Irish-härvan lämnat efter sig till statsobligationer med lång löptid. Jag blir dock inte riktigt klok på om avtalet verkligen är klart eller om det fortfarande pågår förhandlingar med ECB. Troligen får vi mer klarhet de närmaste dagarna. Om avtalet är klart innebär det att man sparkar problemet med en stor del av skulden långt framför sig. Nu blir frågan om detta avtal kommer att sätta ett prejudikat som övriga krisländer vill utnyttja för att även de ska komma undan lite skuldbetalningar.

Argentina, ekonomin och energin

Med anledning av kvällens fotbollsmatch (i Solnas nya skrytbygge) mellan Sveriges och Argentinas respektive landslag tänkte jag att det kunde vara värt att skriva lite mer om Argentina. Detta kommer dock inte att handla om Ibrahimovic och Messi utan mest om ekonomi och energi.

Som jag skrev igår befinner sig Argentina i en ekonomisk och politisk utförsbacke. Det pågår tvister om statsobligationer där Argentina ställde in betalningarna 2002, valutan faller, inflationen är hög och de styrande politikerna vidtar desperata åtgärder såsom valutakontroller och priskontroller.

Redan innan de priskontroller på varuhus som infördes häromdagen hade Argentina priskontroller på bland annat elektricitet och mejeriprodukter. Eftersom försäljningspriserna är låsta, men inte priserna på insatsvarorna, så har företagen inom de priskontrollerade sektorerna stora problem med att få ihop ekonomin. Detta kommer nu alltså att spridas till ytterligare sektorer.

Argentina hade 2012 en officiell årlig prisinflationstakt på drygt 10 procent, medan den verkliga takten troligen var drygt 25 procent. Denna siffermanipulation har pågått i flera år. Internationella valutafonden (IMF) har hotat landet med förlorad rösträtt alternativt uteslutning om de inte ändrar sina officiella metoder för beräkning av inflation och BNP. Eftersom inflationsberäkningar även påverkar (real) BNP genom den så kallade BNP-deflatorn är även tillväxttakten i landets ekonomi troligen grovt överskattad.

2010-2011 låg BNP-tillväxten på 9-10 procent per år, men med tanke på storleken på underdriften av inflationen låg den verkliga siffran troligen runt nolltillväxt. 2012 var den officiella tillväxten svagare, bara straxt över nollan, så troligen krympte Argentinas BNP egentligen ganska kraftigt i fjol.

Ett problem som skulle uppkomma om Argentina skulle revidera sin inflationsberäkningsmetodik är att staten har gett ut stora mängder inflationsskyddade obligationer, och en högre inflationstakt skulle öka på statens återbetalningsbörda. Det skulle alltså förvärra redan skakiga statsfinanser.

Under krisen 2001-2002 krympte Argentinas ekonomi kraftigt - som mest omkring 16 procent i årstakt. Ekonomin återhämtade sig emellertid snabbt under de följande åren, då tillväxttakten låg runt 7-8 procent per år fram tills Argentina liksom resten av världen drabbades av finanskrisens efterverkningar under 2009.

Under dessa år var Argentina fortfarande en oljeexportör, men landets produktion hade toppat redan 1999 och sjönk gradvis. Den ekonomiska återhämtningen gjorde samtidigt att den inhemska oljekonsumtionen steg. Därmed minskade landets oljeexport stadigt, tills Argentina 2011 förvandlades till oljeimportör. Med tanke på det höga världsmarknadspriset på råolja de senaste två åren var det en synnerligen olämplig tidpunkt att börja importera istället för att exportera.

Under åren 1999-2007 exporterade Argentina också fossilgas¹, men även där ökade den inhemska förbrukningen snabbt, samtidigt som produktionen ser ut att ha toppat 2006. De senaste åren har Argentina tvingats importera ganska stora mängder fossilgas, eftersom landets förbrukning fortsatt att öka. Det är knappast positivt för handelsbalansen.

Argentina har dock en stor export av livsmedel och här har de senaste årens ökande världsmarknadspriser haft en positiv effekt för landet. 2000-2002 låg landets nettoexport av livsmedel på i genomsnitt 30 miljarder dollar per år, medan den 2008-2010 låg på 89 miljarder dollar per år. Detta överskott är ett litet ljus i det stora mörkret.

Totalt sett har Argentina fortfarande ett överskott i handelsbalansen mot omvärlden, vilket är positivt, men frågan är hur länge det finns kvar. Detta påverkas av mängden importerade fossila drivmedel och deras pris samt mängden exporterade livsmedel och deras pris. Vilket ökar eller minskar snabbast?

Det vi ser av exemplet Argentina är att det ser ut som om de flesta länder har mycket svårt att hantera en övergång från exportör av fossila bränslen till importör. Vi ser det även exempelvis i såpass olika länder som Egypten och Storbritannien.

Men tydligen kan Argentina fortfarande producera ett fotbollslag i toppklass.

---

1. Fossilgas kallas ofta eufemistiskt för "naturgas".

Japans osannolika statsskuld

Vi vet alla att Japan har den största statsskulden i världen i förhållande till BNP - en procentsiffra som får alla andra länder, inklusive Grekland, att blekna i jämförelse.

Orsaken att Japan klarar detta medan Grekland får svåra problem är förstås att Japan har ett exportöverskott.

Japan ligger även i topp vad gäller statens räntebetalningar i förhållande till skatteintäkter. Visserligen är räntan i Japan löjligt låg, men samtidigt är statsskulden löjligt hög.

Hela 20 procent av japanska statens skatteintäkter går till räntebetalningar.

Räntorna är ändå som sagt löjligt låga. På tvååriga japanska statsobligationer ligger de på 0,05 procent, på femåriga på 0,15 procent och på tioåriga på 0,78 procent.

Nedan ser ni diagrammet som visar var Japan verkligen sticker ut, nämligen statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna.

Det är endast tack vare att räntan på den japanska statsskulden är så oerhört låg som Japan klarar sig. Skulle räntan bara stiga en aning skulle Japan raskt få oöverstigliga problem. Därför undrar jag (och många med mig) hur den nya regeringen under Abe ska klara sitt mål att öka inflationen. För om inflationen blir starkare än den deflation eller nollinflation som rått de senaste åren, så skulle räntorna också stiga rejält. Det går helt enkelt inte ihop och de kommer garanterat att få överge detta försök.

Diagram från ZeroHedge.

Argentina i utförsbacke

Jag läser idag att Argentina har fryst priserna i butikerna i ett försök att bromsa inflationen. En grupp som representerar två tredjedelar av varuhusen i landet har gått med på att frysa priserna i 60 dagar. Lär sig politiker aldrig något? "Inflation är alltid och överallt ett monetärt fenomen", som Milton Friedman sade. Enda sättet att bromsa inflationen är att inte låta penningmängden växa snabbare än ekonomin. Priskontroller hjälper inte, utan leder bara till obalanser och mygel.

Som av en händelse kom beskedet första vardagen efter att Internationella valutafonden (IMF) klandrat Argentina för dess felaktiga metoder för att beräkna BNP och inflation. De hotade med att Argentina kunde mista sin rösträtt i IMF, eller till och med uteslutas, om man inte åtgärdar metoderna inom åtta månader.

Den officiella prisinflationssiffran för Argentina var i fjol 10,8 procent, men en grupp ekonomer har kommit fram till att den verkliga siffran snarare är 25,6 procent, vilket är bland de högsta inflationstakterna i världen just nu. Nu ska det emellertid bli bot och bättring och Argentina ändrar sin metod för att beräkna BNP och inflation. Jag tror det när jag ser det.

President Cristina Fernandez de Kirchners regering verkar nu alltmer desperat. I början av förra året införde de begränsningar i valutaväxling och tvingade exportföretag att ta hem sina vinster till landet. I april och maj införde man fler begränsningar i hur argentinarna får använda sina betalkort utomlands och hur de får växla pengar. Minnet av kraschen 2001-2002 är fortfarande färskt hos landets invånare och de vill förstås undvika att se sina pengar hyperinflaterade igen.

Sedan slutet av 2008 har den argentinska peson gått kräftgång mot USA-dollarn och andra världsvalutor och totalt tappat 40 procent på drygt fyra år. Det ser inte ut att bli något slut på detta i närtid, utan takten ser snarast ut att ha ökat den senaste tiden.

Eftersom Argentina är en demokrati måste president Fernandez de Kirchner försöka blidka folket så att de röstar på hennes parti även i nästa val. Att frysa priserna torde även ha en viss positiv effekt där, åtminstone på kort sikt. En annan desperat åtgärd hon vidtagit var att Argentina i november sänkte rösträttsåldern från 18 till 16 år. Tydligen är tonåringar mer positivt inställda till henne och hon hoppas såklart att detta ska ge henne fler röster.

Efter att ha gjort statsbankrutt för drygt tio år sedan är Argentina fortfarande utelåst från de globala kreditmarknaderna. Tvister om dessa statsobligationer pågår fortfarande, då några hedgefonder driver saken i domstol i hopp om att få ut mer pengar för obligationer som de troligen köpte till vrakpriser. Argentina kallar dem för "gamfonder" (vulture funds) och har överklagat domstolsbeslutet att de måste betala ut pengar till hedgefonderna. Kreditvärderingsinstitutet Fitch anser att det är troligt att Argentina gör en ny statsbankrutt och ger dem ett rejält skräpbetyg. Jag ser det också som troligt att Argentina ånyo skulle ställa in betalningarna om den amerikanska appellationsdomstolen ger hedgefonderna rätt. Då vidtar förstås nytt kaos, men Argentinas regering måste väga det mot risken att fler obligationsinnehavare följer prejudikatet och även de börjar kräva mer pengar.

Statusen som internationell finansiell paria förstärktes också när Argentina i april i fjol förstatligade det spanskägda oljebolaget YPF, även om det säkert gav pluspoäng inrikes.

För att avleda befolkningens uppmärksamhet från de verkliga problemen började Argentina i höstas även att skärpa tonen mot Storbritannien om Falklandsöarna. Att detta förstås bara var tomma ord som de inte kan backa upp med militär styrka är såklart ointressant, då den egentliga mottagaren av retoriken var den egna befolkningen.

Argentina är nu som jag ser det ännu en olycka som bara väntar på att hända. Valutakontroller, fallande valuta, internationell finansiell paria, hög prisinflation och desperata åtgärder från regeringen. Vi får se hur priskontrollerna faller ut i verkligheten och vad nästa desperata steg blir.

EU-banker igen...

Ingen trodde väl att EU:s skuldkris skulle vara överblåst och mycket riktigt har oron för EU och dess banker återvänt de senaste dagarna.

Det började egentligen för drygt en vecka sedan när det uppdagades att världens äldsta bank, italienska Monte dei Paschi di Siena (MPS), gjort derivatförluster på 720 miljoner euro och tillsammans med tidigare förluster tvingades MPS att begära (och få) statliga lån på 3,9 miljarder euro. MPS anklagas dessutom för oklarheter runt köpet av konkurrenten Antonveneta 2007. En utredning pågår om eventuella mutor i samband med köpet och derivataffärerna. Detta drabbar också chefen för Europeiska centralbanken (ECB) Mario Draghi, som var chef för Italiens centralbank vid tiden för MPS tveksamma affärer och nu anklagas för slapphänthet.

Skandalen kan också komma att smitta av sig på fler italienska banker, då deras derivataffärer synas. Milanobörsen föll idag 4,5 procent, ledd av banksektorn. Räntorna på italienska statsobligationer har börjat stiga igen, och även stiga mot de tyska. Sedan i onsdags har spreaden mellan italienska och tyska tioåriga statsobligationer ökat med 0,4 procentenheter.

Det är parlamentsval i Italien om tre veckor och före detta premiärministern Berlusconi försöker att bättra på sina opinionssiffror genom att klaga på nuvarande premiärministern Mario Montis hantering av MPS-affären.

Orosmoln kommer också från Spanien, där arbetslösheten ökat till 26 procent. Madridbörsen föll med 3,8 procent och även räntorna på spanska statsobligationer steg.

Spanien har också en egen skandal, där svarta extralöner (eventuellt mutor) betalats ut till nuvarande regeringspartiet PP:s ledarskikt, bland annat premiärminister Rajoy.

I Grekland är det återigen strejker som står på agendan. De sjöfartsanställda har gått ut i strejk i torsdags och även förlängt den, vilket gör att de grekiska öarna kommer att vara avskurna från varutransporter i sex dygn. Hyllorna gapar tydligen tomma i många butiker. Generalstrejk är utlyst till 20 februari. Situationen blir alltmer desperat och extremister drar nytta av detta. I lördags höll grekiska nazistpartiet Gyllene gryning sin största manifestation hittills i Aten med omkring 5000 deltagare. Det är bara en tidsfråga innan landet imploderar.

Nu kommer dåliga banknyheter också från ett av de stabila AAA-länderna i eurozonen. Nederländerna förstatligade i fredags landets fjärde största bank SNS Reaal, vilket var den första bankräddningen där sedan 2008, då ABN Amro (landets tredje största bank) förstatligades och ING (största banken), Aegon (största försäkringsbolaget) och SNS Reaal fick kapitalinjektioner. Det senaste äventyret kommer att kosta nederländska staten 2,2 miljarder euro, vilket ökar budgetunderskottet ytterligare över den av EU tillåtna gränsen och därför kommer att kräva mer åtstramningar - politisk dynamit. Dessutom ska SNS Reaal få 1,1 miljarder euro i lån och 5 miljarder i statliga garantier. SNS Reaal har tillgångar på totalt cirka 132 miljarder euro (varav bankdelen 83 miljarder) och är därmed inte ens i närheten så stort som de fyra största nederländska finansföretagen. Förutom bankverksamhet har SNS Reaal också verksamhet som försäkringsbolag. SNS Reaal drabbades av nedgången på den nederländska fastighetsmarknaden, vilket tvingat dem att skriva ner lån.

SNS Reaals förstatligande innebär också att tusentals småsparare drabbas av förluster på sina aktier. Även i Nederländerna faller en skugga på centralbanken, där ett antal representanter kallats till parlamentet för att förklara sig. Nederländske centralbankschefen säger dock att SNS Reaals situation var "unik". Vänta några månader, så får vi se hur unik den var.

P.S. Jag har inte hunnit skriva något på nästan två veckor p.g.a. mycket annat att göra, men nu är jag tillbaks.