Visar inlägg med etikett energi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett energi. Visa alla inlägg

2019-12-06

Hellre Antarktis än Mars

Sedan 1950-talet har det talats mer eller mindre allvarligt om bemannade expeditioner till vår grannplanet Mars. Många verkar även idag se det som ett logiskt nästa steg i mänsklighetens tekniska framsteg. Bemannade Marsfärder har dock en hel del gemensamt med fusionskraft. Dels att det talats om det sedan 1950-talet, dels att planerna alltid legat 10-20 år fram i tiden, samt att det involverar ännu oprövad och obevisad teknik. För tillfället verkar planerna från NASA:s sida handla om 2030-talet för den första bemannade Marsexpeditionen. Elon Musks är dock lite mer optimistisk i sitt SpaceX-projekt och talar om en första bemannad expedition till Mars år 2024. Detta står fortfarande idag på deras hemsida. Om fem år! Kommer det att hända? Tillåt mig vara ytterst tveksam.

Som jag påpekade redan för åtta år sedan, har mänskligheten troligen för länge sedan passerat "peak space" i samband med den sista månfärden för 47 år sedan, och vi kommer nog aldrig att komma längre. Sedan 1972 har alltså ingen människa varit längre från jordytan än en låg jordbana (högst cirka 600 km över jordytan). Visserligen har vi skjutit upp en mängd satelliter i olika banor och till fjärran planeter, men de har alla varit obemannade och dessutom förhållandevis små.

För den som ändå envisas med att bemannade färder till Mars kan vara en bra idé och även att bygga upp en koloni där, så tänkte jag här föreslå ett betydligt enklare första steg, nämligen att bygga upp en koloni på Antarktis enligt liknande premisser som en Marskoloni. Antarktis besöks som bekant årligen av diverse forskningsexpeditioner och jag har till och med en vän som varit där. Planerna för Mars är ju att bygga upp något slags självförsörjande koloni och jag tänker mig att man kunde göra något liknande på Antarktis istället. Visserligen är Antarktis skyddat i något internationellt fördrag, men sådant har ju hittills inte hindrat mänsklig framfart när tillräcklig motivation funnits. Se bara på all skyddad natur som exploaterats!

Nedan följer en tabell med jämförelser mellan Antarktis och Mars vad gäller olika faktorer som kan vara intressanta för den som vill anlägga en koloni.
Parameter Mars Antarktis
Närmaste avstånd från stad 55 760 000 km Ca. 1200 km (norra udden)
Längsta avstånd från stad 400 000 000 km Ca. 5000 km (östra)
Lägsta temperatur -143 °C (vinter vid polerna)
-70 °C (natt vid ekvatorn)
-89 °C (inlandet)
Högsta temperatur +35 °C (mitt på dagen vid ekvatorn) -12 °C (inlandet)
+5 - +15 °C (kusten)
Medeltemperatur -46 °C -57 °C (inlandet)
-10 °C (kusten)
Lufttryck 0,8 kPa 101 kPa
Atmosfärens syrehalt 0,2% 21%
Atmosfärens densitet 0,02 kg/m3 1,2 kg/m3
Gravitation 3,71 m/s2 9,81 m/s2
Magnetfält som skyddar mot strålning NEJ!! JA
Vatten/is Troligen under marken Enorma mängder
Jord/regolit Giftig Ogiftig
Tid för att flyga dit 250-500 dagar 2-6 timmar
Fördröjning för radiosignaler 3-22 minuter millisekunder
Solinstrålning max 590 W/m2 (mitt på dagen vid ekvatorn) 500 W/m2 (sommarsolstånd vid Sydpolen)
475 W/m2 (sommarsolstånd vid polcirkeln)
Resekostnad per person 10 000 000 000 kr 40 000 kr
Som ni ser av tabellen ovan så är temperaturen ungefär lika ogästvänlig i Antarktis inland som på Mars, i alla fall sett till medeltemperatur. Även om temperaturen på Mars kan nå behagliga plusgrader mitt på dagen, så faller den nattetid normalt neråt -70 grader även vid ekvatorn. Däremot är det ju betydligt mindre svinkallt vid Antarktis kust. Men temperaturen är det minsta problemet.

Antarktis har också den stora fördelen att vara omgivet av luft med lagom tryck, densitet och syrehalt (om än alltför låg medeltemperatur). Det enda som behövs är vindskydd och uppvärmning. Mars har en ytterligt tunn atmosfär, som dessutom till största delen (96%) består av koldioxid. Den motsvarar vid ytan ungefär jordens atmosfär på 35 kilometers höjd, alltså drygt tre gånger den höjd som trafikflygplan färdas på. Så på Mars behövs tryckkabin och uppvärmning. Dessutom finns oerhört lite syre i Mars atmosfär. För alla praktiska ändamål kan man räkna med att Marskolonin skulle byggas som om den vore i vakuum. På Mars behöver man rymddräkt för att gå ut - på Antarktis räcker det med tjocka kläder.

Avståndet till Mars är så ofantligt mycket större än avståndet till Antarktis - tiotusentals gånger längre! Och om det blir något fel på farkosten så kan man på väg till Antarktis faktiskt ha en viss chans att nödlanda och bli upplockad. Någon sådan möjlighet finns överhuvudtaget inte på en Marsresa, utan händer en allvarlig olycka så är det kört och vraket och liken kommer att driva omkring i solsystemet i flera hundra miljoner år. Till och med din SOS-signal kommer att ta tid. En radiosignal tar några millisekunder från Antarktis mot flera minuter från Mars. Och skulle kolonin behöva hjälp utifrån så kan den på Antarktis oftast få det inom ett antal timmar. Skulle väderförhållandena vara dåliga kan det dock dröja flera dagar eller kanske någon vecka innan hjälp kan nå fram. Men på Mars får man vänta minst 250 dagar innan hjälp kan nå fram och har man otur och planeterna står i fel läge kan man få vänta drygt två år på hjälp.

En faktor där Mars eventuellt har en fördel är gravitationen. Allt blir mycket lättare att lyfta och bära där, och det kan nog behövas när kosmonauterna anländer försvagade i kroppen efter många månaders rymdresa. Men det är väl typ den enda fördelen. Och vi vet inte vilka effekter så låg gravitation har i längden. Det längsta någon människa varit i rymden är 438 dagar - för längre tid än så vet vi inte vilka fysiska effekter det får på kroppen. Framförallt om man vill etablera en koloni har man ingen aning om hur så mycket lägre gravitation kommer att påverka kvinnors graviditet - sannolikt inte positivt.

Tyvärr saknar Mars en viktig sak - magnetfält. Jordens magnetfält skyddar oss mot kosmisk strålning och solvind. På Mars finns inget sånt skydd, utan hela kolonin måste byggas under skydd och måste så förbli för all framtid. Trots strålningsskydd kommer den kvarvarande stråldosen troligen att utsätta mänskliga besökare för en cancerrisk som är kanske tio gånger högre än på Jorden. Strålningen är troligen det största enskilda hindret för kolonisation eller kortare bemannade besök på Mars. Detta hinder finns förstås inte på Antarktis.

Om man tänker sig att Marskolonin ska kunna odla sin egen föda behövs alltså någon form av kraftverk (se nedan) som driver enorma lampor för odlingen under strålskyddet. På Antarktis har man faktiskt tillgång till solljus för odling (i växthus) under halva året. Livsmedel skulle sedan kunna lagras för andra halvan av året. Betydligt enklare än på Mars. Tillägg: Dessutom finns det en massa ätliga vilda djur i havet och på stränderna runt Antarktis - fiskar, fåglar, sälar, valar.

En koloni behöver förstås vatten. På Antarktis finns det enorma mängder färskvatten (om än i frusen form) på ytan, förutom några få undantag av torra områden. Antarktis har faktiskt Jordens största sötvattentillgång frusen i sin is. På Mars finns det troligen fruset vatten under ytan även runt ekvatorn. För att få fram detta vatten skulle man behöva borra och därefter smälta i brunnen för att kunna pumpa upp. Ett himla jobb. Och hur mycket vatten kommer man att lyckas få fram? Vid polerna finns troligen is på ytan, men Mars är nog ogästvänligt som det är, så det är bara runt ekvatorn som mänsklig verksamhet är aktuell.

Ett ytterligare problem på Mars är att regoliten (jorden/sanden) är giftig (innehåller 0,5% perklorat). För att kunna använda den för odling behöver den tvättas. Mineralerna på Antarktis däremot har tvättats ur av vatten under miljoner år och är inte generellt giftigare än på andra platser på Jorden.

Inte bara att jorden på Mars är giftig. Dessutom kommer dessa perklorater också att virvla upp i dammstormarna på den röda planeten och det fina och giftiga dammet kommer att hamna överallt, vilket astronauterna måste hantera genom exempelvis noggrann tvättning efter utflykter.

Sedan tillkommer problemen med själva färden. Den sista månfärden tog 12 dagar. En Marsfärd tar minst 20 gånger så lång tid. Hur påverkas astronauterna av avsaknaden av fysisk aktivitet och gravitation?

Dessutom vet man inte ens hur man ska landa på Mars. Månlandaren vägde 10 ton, men en Marslandare skulle behöva väga 30-60 ton. Även en mindre farkost är svår att landa på Mars. Det finns för lite atmosfär för att kunna landa som på Jorden och för mycket för att kunna landa som på Månen. En mycket stor andel av de obemannade marssondlandningarna hittills har faktiskt misslyckats. Ännu har ingen kommit på något bra sätt att landa en stor farkost på Mars. Att landa flygplan på Antarktis är i och för sig inte trivialt, men görs redan nu regelbundet vid forskningsstationerna. Och en flygtur till Antarktis tar timmar, inte månader.

Marsfarkosten behöver strålningsskydd (tungt) för att inte besättningen ska få för hög stråldos under färden. Och när man kommer man fram måste man snarast gräva ner sig under ytan för att få ett rejält strålningsskydd. Allt det slipper man på Antarktis.

En Marsfarkost kräver en enorm raket (flera gånger större än raketen som skickade iväg månlandare). Även om man kör något slags rymdtankning med bränsle producerat på månen är energi- och materialåtgången enorm. För en resa till Antarktis räcker det med flygplan eller fartyg.

Resekostnaden per person avspeglar förstås avståndet och svårighetsgraden. 1 miljard dollar per person räknade Mars One-projektet med att det skulle kosta, men siffran är troligen spekulativt optimistisk. Resor till Antarktis kan fås för 40 000 kronor tur och retur.

Man kan förstås tänka sig att skicka ut robotiserade expeditioner först för att förbereda platsen för den framtida Marskolonin. Dessa robotar ska gräva ut grottor, bygga kraftverk och infrastruktur med mera. Men även robotar får problem med strålning och elektroniken måste vara skyddad. Tanken har varit att man ska kunna använda de lokala mineralerna för att bygga infrastruktur. Men ska man alltså bygga (eller ha med sig) en mindre masugn? Och en liten cementugn? Och det kommer att först behövas (robotiserade) rekognoseringsexpeditioner för att hitta lämpliga lägen för den första Marskolonin, där nödvändiga mineraler finns i närheten. Antarktis har fördelen att man antingen ganska lätt kan frakta råmaterial från gruvor någon annanstans på Jorden, eller frakta färdiga komponenter.

Och var ska man få energi från? Det finns två alternativ som jag kan se: solpaneler eller kärnkraft. Produktion av solpaneler från lokala mineraler kräver något slags miniindustri som producerar kisel och aluminium (eller stål). Dessutom har Mars några svåra problem för solpaneler - låg solinstrålning, dammet och låg temperatur. Antarktis är förstås inte heller utan problem vad gäller solceller och kan nog anses vara i nästan samma svårighetsgrad som Mars just i detta avseende, framförallt eftersom solen lyser väldigt lite eller inte alls under halva året. Kärnkraft har förstås sina speciella problem, men att transportera en liten kärnreaktor till Antarktis torde vara oerhört mycket lättare än att transportera den till Mars.

Ett annat intressant problem på Mars är att den ytterligt tunna atmosfären gör att om man har högre spänning än 250-350 volt får man överslag (om det inte är väldigt långt mellan polerna). Man kan alltså inte använda högspänning som på Jorden, utan tvingas alltså hålla sig till ganska låg spänning, t.ex. 220 volt, vilket ger större förluster över längre sträckor.

Mars skulle behöva rekognoseras rejält med robotar först innan man bestämmer sig för den bästa (minst dåliga) platsen för en bemannad expedition att landa på. Den begränsade utforskning som hittills gjorts av ytan räcker inte. Om SpaceX menar allvar med en första bemannad expedition år 2024 borde de redan idag skicka något tiotal automatiserade utforskningsexpeditioner. Antarktis är i jämförelse grundligt utforskat och vi kan lätt utse de bästa platserna att etablera kolonier.

Antarktis vinner alltså stort på de flesta punkter! Så istället för SpaceX till Mars, satsa på AntarXiX till Antarktis! Och kan man inte ta Antarktis på grund av något förargligt fördrag, så framstår exempelvis Atacamaöknen eller Rub al-Khali som rena campingplatser som bara inbjuder till att etablera mänskliga bosättningar.

Och till sist ska vi komma ihåg att Mars troligen är den näst mest gästvänliga himlakroppen i solsystemet, näst efter vår gästvänliga jord. Alla andra planeter eller månar är ännu mer livsfientliga.

Så varför föreslår ingen kolonisation av Antarktis, Atacamaöknen eller Rub al-Khali, utan istället kolonisation av Mars? De tre förstnämnda är tyvärr icke-hippa och ingår inte i vår civilisations mytologi, medan Mars är hippt och har ingått i det moderna industrisamhällets mytologi i minst sjuttio år. Mars lever upp till de moderna myterna om mänsklighetens och den industriella civilisationens väg mot ständigt högre höjder. Myter som har förstärkts av decennier av science fiction.

Tillägg: Nu är det 2025 och fortfarande är SpaceX inte i närheten av att skicka ens en obemannad sond till Mars. Inte oväntat.

2017-01-02

Interstellära resor är orimliga

Interstellära resor är i science fiction-litteraturen och -filmen vanligt förekommande. Vi har genom några årtiondens populärkultur blivit så indoktrinerade med dessa att de ses som så självklara att till och med stora vetenskapsmän som Stephen Hawking börjar yra om att kolonisera planeter runt andra stjärnor.

I verkligheten är det istället hårda fysikaliska fakta som gäller och jag postulerar därför att interstellära resor är orimliga enligt förklaringen nedan.

Innan du fortsätter rekommenderar jag att du läser inlägget "Ofattbara avstånd i rymden", som jag skrev för några veckor sedan (om du inte redan läst det).
"Närmsta stjärnan Proxima Centauri ligger 4,25 ljusår (40 209 000 000 000 kilometer) från solen."
Den av människan uppsända rymdsond som för tillfället befinner sig längst ifrån Jorden är Voyager 1, som 10 december 2016 var 20 500 000 000 kilometer från solen, efter drygt 39 års resa. Den rör sig bort från Solen med en hastighet av cirka 17 kilometer per sekund, vilket är den högsta hastigheten bort från solen som någon rymdsond hittills uppnått. Dess vikt vid uppskjutningen var 826 kg. Voyager 1 sköts upp av en Titan IIIE - en monsterraket som vägde 633 ton.

För att nå till Proxima Centauri skulle Voyager 1 behöva (med 17 km/s = 61 200 km/h = 1 468 800 km/dygn = 536 479 200 km/år) 74 950 år. Det är förstås alldeles för lång tid och vill vi genomföra interstellära resor inom rimlig tid måste sonden alltså gå betydligt snabbare.

Det enda sättet att accelerera i rymden är genom att kasta ut massa i motsatt riktning - det är vad raketer gör. Accelerationen beror dels på hur mycket massa du kastar ut, dels på hastigheten i utkastandet. Hastigheten beror i sin tur på hur explosivt raketbränslet är samt hur raketen är utformad.

Formeln för hur mycket energi (E) som behövs för att få upp en viss massa (m) i en viss hastighet (v) är E = 1/2 m v2. Energin är alltså (inte oväntat) linjärt beroende av massan, men beroende av hastigheten i kvadrat. Det är i beroendet till hastigheten de oöverstigliga problemen uppstår.

Låt oss säga att vi vill nå Proxima Centauri på 100 år - en rimlig tidsrymd för att ett interstellärt projekt ska vara lönt att genomföra inom en högteknologisk civilisations livstid. Då skulle vår rymdsond behöva uppnå en hastighet på 402 090 000 000 km/år = 1100 862 422 km/dygn = 45 869 267 km/h = 12 741 km/s, alltså omkring 750 gånger snabbare än Voyager 1. Det skulle då gå åt 562 500 gånger så mycket energi. Supermegamonsterraketen skulle behöva väga minst 356 miljoner ton om den skulle använda liknande teknik som Titan IIIE. Även om vi kan tänka oss mer effektiv raketteknik skulle det ändå för en rymdsond på knappt ett ton röra sig om storleksordningen hundratals miljoner ton. Hur mycket är det? Keopspyramiden väger cirka 5,7 miljoner ton. Minst tjugo Keopspyramider - raketen skulle alltså bli orimligt stor.

Och hur mycket energi skulle (energiförluster oräknade) gå åt? För att accelerera Voyager till denna hastighet skulle det (enligt formeln ovan för rörelseenergi) krävas drygt 140 petajoule (PJ, femton nollor). Årligen förbrukar mänskligheten omkring 500 000 PJ. Det är alltså en icke föraktlig andel av vår årliga energiförbrukning som skulle gå åt. Nu var det endast energin som raketen genererar som vi beräknade. För konstruktionen av raketen skulle det säkert gå åt minst tio gånger så mycket energi som raketen genererar. Storleksordningen på energin kan också jämföras med Tsar Bomba, den största kärnvapenexplosionen någonsin, som var på 210 PJ. Där talar vi visserligen om tillräcklig mängd energi, men den ska också vara kontrollerad och riktad.

Nu talar vi bara om energin för att skicka en obemannad rymdsond på knappt ett ton. Ett bemannat rymdskepp skulle behöva väga minst tiotals ton för att få plats med all utrustning som behövs för 100 års resa.

Det enda som möjligen känns rimligt att skicka på insterstellära avstånd skulle vara mikrosonder av något slag.

Dessutom vet vi inte hur långt bort närmsta beboeliga planet befinner sig. Den kan ligga 4 eller 40 eller 400 ljusår bort. Nåja, i sammanhanget känns det oviktigt med tanke på hur mycket energi som går åt redan för 4 ljusår.

Nästa problem är det damm som finns i den interstellära rymden. Även om det är extremt glest finns det ändå dammpartiklar där och med en hastighet av 46 miljoner kilometer i timmen får dessa partiklar en sanslös kraft. Ett stoftkorn på endast 37 milligram skulle i den hastigheten motsvara rörelseenergin hos ett Rc-lok på 78 ton i 100 km/h. Det skulle göra ett litet hål rakt igenom vårt rymdskepp. Även om du bara skulle träffa på ett större dammkorn per ljusår, så räcker det med ett enda för att sabba hela äventyret. Jag har inte räknat på hur tätt dammkornen ligger i den interstellära rymden och därmed sannolikheten för att träffa ett, men det är gissningsvis även det ett oöverstigligt problem.

2016-05-25

Fransk protest slår mot energin och transporterna

De franska fackföreningarna har förstått vad som är ekonomins hjärta och livsblod - energin. Deras protester mot de lagförändringar som nyligen genomdrivits för att göra det lättare att avskeda anställda inriktar sig främst på energisektorn. Demonstranter har blockerat en stor del av landets raffinaderier och bränsledepåer och en del av de anställda strejkar också.

Hur viktiga raffinaderierna och drivmedelsdistributionen är för samhället illustreras av vad som hände vid de brittiska bränsleprotesterna 2000, då hela samhället höll på att gå in i väggen. Nu ser alltså Frankrike ut att vara på väg mot något liknande. Igår var en femtedel av landets bensinstationer utan bränsle att sälja, idag sägs det vara en tredjedel. Man har också för första gången sedan 2010 använt Frankrikes strategiska bränslereserv för att täcka behoven.

Nu sprider sig strejken också till elektriciteten. Ikväll påbörjades en dygnslång strejk på ett kärnkraftverk och imorgon torsdag blir det strejk på landets alla 19 kärnkraftverk, som levererar tre fjärdedelar av elbehovet. Kärnkraften kommer dock inte att stängas ner helt, då kraftverken på grund av särskilda anställningsavtal (med säkerhetsskäl som bakgrund) inte får stoppas hursomhelst. De kommer att gå på reducerad kapacitet och Frankrikes elbolag tvingas därmed att köpa in el från grannländerna, vilket gick bra under en strejk i januari. Det är i och för sig inte en garanti för att det kommer att gå bra även nu, men det verkar troligt. Det kommer dock att bli dyrt för elbolagen.

Det ser inte ut att vara någon ände i sikte för de franska energistrejkerna, då regeringen inte tänker backa den lagstiftning de efter många vedermödor lyckades få igenom för två veckor sedan, och fackföreningarna inte tänker ge sig förrän lagen backas. Vem kommer att ge sig först och hur lång tid tar det? Hur spännande kommer effekterna på samhället att bli? Bränslebrist leder snabbt till brist på allting annat i våra transportberoende samhällen.

De brittiska bränsleprotesterna 2000 beskrivs för övrigt på ett bra sätt i Therese Uddenfeldts nyutkomna bok Gratislunchen. Jag har ännu inte hunnit läsa klart den, men kan efter att ha tagit mig igenom omkring halva boken rekommendera den starkt.

2015-05-30

Imperieambitioner

I dagens värld kan vi se ett antal större makter som har ambitionen att bygga vidare på eller upprätthålla sina imperier.

Störst av dem alla är förstås Amerikas förenta stater USA (eller USAmerika som Grönköpings veckoblad så fyndigt kallar det), ett land med en militärbudget av en storlek som övriga stormakter bara kan drömma om och dessutom innehavare av världens reservvaluta, vilket ger dem oerhörda ekonomiska muskler (uppbackade av militärmakt om så skulle behövas) för att pumpa resurser från stora delar av världen till imperiets centrum. USA har ett slags demokratiskt styrelseskick, även om maktens cirklar till största delen befolkas av personer med stora finansiella tillgångar eller deras representanter.

När USA ser sina intressen i världen hotade är de inte främmande för att gå in med militär makt när de kalkylerar att fördelarna överväger nackdelarna (exempelvis i Irak och Afghanistan) eller ägna sig åt undergrävande verksamhet genom sin stora spioneriorganisation.

USA:s bytesbalans 1980-2015
USA är beroende av att världen fortsätter att acceptera dess valuta som reservvaluta och även att övriga världen fortsätter att köpa dess skuldförbindelser (obligationer), då landet sedan början av 1980-talet haft underskott i bytesbalansen på i genomsnitt över två procent av bruttonationalprodukten. Att de lyckats hålla sig med så stora underskott under nu över trettio år är ett konststycke och det har möjliggjort för USA att importera resurser från hela övriga världen till imperiets centrum. USA:s ekonomi uppvisar dock en mängd tecken på senilitet, där det krävs en ständig uppblåsning av nya finansiella bubblor och krediter för att lyckas fortsätta på den utstakade vägen. Den dag det finansiella system som ger USA dess fördel av tillgång till resurspump slutgiltigt brakar ihop kommer USA:s makt att försvagas avsevärt. Emellertid sitter USA fortfarande på några av jordens största energitillgångar i olja, kol och gas och kommer även efter ett finansiellt sammanbrott att vara en storspelare att räkna med.

Kinas kolproduktion 1950-2012
Ett land som håller på att utvidga sina imperieanspråk är Kina, en auktoritär enpartistat som öppnat upp sitt tidigare planekonomiska system för kapitalistisk marknadsekonomi, om än med starka inslag av statlig inblandning. Denna ekonomiska omställning har på det stora hela varit en stor framgång, som lyft folkets levnadsstandard och därmed undvikit för makteliten oönskade folkliga uppror. Kina har också genom sin tillverkningsindustri lyckats tillskansa sig import av stora delar av världens resurser i form av råvaror, även om slutresultatet av tillverkningen till stor del exporteras som färdiga varor till andra länder. En grund i Kinas framgång har varit landets enorma koltillgångar, vilka gjort att man kunnat driva sina industrier med billig el från smutsig koleldning. Kinas ekonomiska tillväxt och resursförbrukning har gjort att landet de senaste årtiondena inte bara har kunnat bygga upp en massa infrastruktur, utan också har kunnat stärka sin militärmakt. Kinas styrande ser på sitt land som Mittens rike, vars roll i världshistorien även i framtiden borde vara som medelpunkt.

Kinas kolimport 2005-2013
Kina står inför ett antal problem som till stora delar är bieffekter av den kraftiga ekonomiska tillväxten. Sedan 2009 räcker landets egen kolproduktion inte längre till för dess glupande aptit och den fördel de hade av billig el från inhemskt kol minskar därför.

Föroreningar är också ett stort problem Kina, både i luft, vatten och mark.

Kina har parallellt med den ekonomiska tillväxten också byggt upp en kreditbubbla av monumentalt slag - Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007! Samtidigt har förstås BNP växt kraftigt, men de totala skulderna har växt från 153 procent av BNP år 2008 till 242 procent i slutet av 2014. Det som framförallt sticker ut är hur mycket företagens skuldsättning ökat - från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014.
Ett problem med Kinas BNP och krediter är att för närvarande består nästan hälften av BNP av investeringar i fasta tillgångar såsom fastigheter, industri och infrastruktur. Detta är extremt om man ser både historiskt och jämfört med andra länder.
Den senaste tiden har Kina också fått en ny börsbubbla, nästan lika stor som hösten 2007.

När Kinas kreditbubbla slutligen spricker med alla de effekter det kommer att få för investeringar, arbetslöshet med mera kommer Kinas styrande att vara i starkt behov av en yttre fiende för att avleda folkets uppmärksamhet.

Ett annat land med ökande imperieanspråk är Ryssland, som efter Sovjetunionens kollaps försvagades kraftigt, men som de senaste femton åren under Vladimir Putins järnhand åter stärkts både ekonomiskt och militärt. Detta har genomförts på bekostnad av landets demokratiska utveckling, där Ryssland idag har en mycket auktoritär regim och placerar sig lågt på rankningen enligt demokratiindex. Genom att utnyttja och exportera de enorma energiresurser som Ryssland sitter på i form av olja och gas har Putin fått ekonomisk möjlighet att bygga upp militärmakten. Denna militärmakt har vid flera tillfällen testats både inom landet (i Tjetjenien) och mot grannländer (Georgien och Ukraina). I Ukraina har Ryssland etablerat en ny form av krigföring, där man inte officiellt startar ett krig mot ett grannland eller officiellt stöder rebellgrupper i grannlandet, utan istället ägnar sig åt att inofficiellt skicka mängder av ryska soldater som "turister" samt beväpna rebellgrupperna i Donetsk och Luhansk, så att dessa nu exempelvis har mer än dubbelt så många stridsvagnar som något annat europeiskt land förutom Ryssland och Polen.

Ryssland står dock även de inför ett antal stora problem som kommer att påverka deras ekonomiska och militära makt. Ett av de största problemen är Rysslands demografi med just nu kraftigt sjunkande antal i den för militären viktigaste kategorin unga män. För närvarande har antalet män i åldrarna 20-24 år sjunkit kraftigt och kommer att fortsätta att göra så det närmsta decenniet - se befolkningspyramiden till höger. Rysslands demografi kommer även att ställa till problem för ekonomin då antalet personer i arbetsför ålder framöver kommer att minska.

Slutligen finns eventuellt ett fjärde block i världen med imperieanspråk, nämligen Europeiska unionen EU, som dock är ett imperium på dekis. EU kan på många vis ses som en filial till USA:s imperium. Det är särskilt tydligt då större delen av EU:s medlemsstater även ingår i USA:s militärallians NATO. Även andra ekonomiskt starka länder såsom Japan, Kanada, Australien, Israel och Saudiarabien ingår också i USA:s maktsfär. Israel och Saudiarabien har också Mellanösterns starkaste krigsmakter.

För tillfället befinner sig de tre imperiernas ambitioner på kollisionskurs på ett antal ställen i världen. Något som svenska media nästan helt tycks ha missat är konflikten i Sydkinesiska havet (beläget mellan Kina, Vietnam, Filippinerna och Malaysia). Jojje Olsson har igår skrivit en utförlig artikel om läget i denna konflikt, med fokus på händelserna runt de obebodda Spratly-öarna.
Förra veckan beslutade sig USA för att flyga ett spaningsplan över Spratlyöarna, vilka utgörs av ett hundratal obebodda atoller mellan Vietnam och Filippinerna.

Enligt alla gällande konventioner omges Spratly av internationellt luftrum och vatten. Men inte enligt Kinas utrikesministerium, som gör anspråk på området och fördömde den amerikanska flygningen i kraftiga ordalag
[...]
Spaningsflyget tog flera fotografier av hur långt Kina har kommit i bygget med konstgjorda öar vid Spratly. Fem av områdets atoller innehåller nu nya öar av en storlek på 800 hektar, varav 600 hektar byggts bara i år.

Bland annat har kineserna nu flygplats och landningsbana på Spratly, vilka kan användas av såväl militärt som civilt flyg.
Kina har nu också placerat militär på de konstgjorda öarna i Spratly. Viktigt att känna till i denna konflikt är att en mycket stor del av världens handel passerar Sydkinesiska havet på fraktfartyg. Hur denna konflikt kommer att utvecklas återstår att se, men den är definitivt värd att bevaka.

Ett annat område där imperiernas intressen kommer i konflikt är såklart Mellanöstern, där Ryssland länge stött al-Assad-regimen i Syrien och även levererat vapensystem till Iran, Saudiarabiens värsta konkurrent om makten i området. USA å sin sida stödjer öppet flera länder i området, framförallt Saudiarabien, Israel, Egypten och Turkiet.

Den senaste tiden har det blossat upp en konflikt i Jemen, där Saudiarabien gått in militärt medan Iran stödjer de shiitiska Huthi-rebellerna. Det kan ses som en konflikt mellan USA-imperiets och det ryska imperiets allierade. Dessutom är Jemen strategiskt beläget vid en av världens viktigaste handelsleder, genom att det ligger vid infarten till Röda havet (och vidare till Suezkanalen) vid Bab el-Mandeb.

USA och Ryssland har dock gemensamma intressen att kväsa starka islamistiska rörelser såsom Daesh (IS) och al-Qaida, där Ryssland stödjer deras motståndare Syrien och USA deras motståndare Irak och kurdiska staten.

Vad gäller Ukraina så har USA hittills inte blandat sig i konflikten särskilt mycket. USA:s filial EU har i och för sig starka intressen att Ryssland inte utvidgar sin maktsfär, men än så länge har USA:s och EU:s stöd i konflikten mest inskränkt sig till retorik. Man anser troligen inte att fördelarna överväger nackdelarna när det gäller ytterligare inblandning, bland annat för att Ukraina är ett fattigt land som har starkare ekonomiska band med Ryssland än med EU.

2014-10-11

Rossi duperar åter fysikerna

Så är då den italienske proffsbluffaren Andrea Rossi i ropet igen på grund av en ny mätning som gjorts av en svensk forskargrupp på hans så kallade E-cat. Jag skrev om Rossi för drygt tre år sedan och även om hans tidigare historia av spektakulära bluffar.

Rossis främste vapendragare i Sverige, Ny Tekniks Mats Lewan, är inte sen att skriva en artikel i sagda tidning om de senaste mätresultaten. Till Lewans fördel ska dock sägas att han tar upp en del kritik i artikeln.

Den nya rapporten är finansierad av Kungliga Vetenskapsakademien och av Elforsk (elbranschens forskningsorgan) och finns att läsa på deras hemsida. Rapporten är författad av Giuseppe Levi, Evelyn Foschi, Bo Höistad, Roland Pettersson, Lars Tegnér och Hanno Essén, som också är de som genomfört försöket, alltså alla forskare som gjort tidigare mätningar på Rossis apparatur. Inget oberoende forskarlag alltså. Rossi vet att välja vilka som får kontrollera hans apparatur.

Det nya försöket pågick i 32 dagar och det påstås i rapporten att det frigjordes så stor mängd energi att det inte kan förklaras med annat än en kärnfysikalisk process.

Rapporten är ännu ej granskad. Den har skickats in till Arxiv.org, men denna sajt för förhandspublicering av ännu ej granskade vetenskapliga artiklar har valt att ännu inte publicera rapporten. Redan här börjar varningsklockor att ringa. Rapporten sägs också vara skickad till en vetenskaplig fysiktidskrift. Den lär inte publiceras där med tanke på dess uppenbara brister.

Så visar de nya mätningarna på att Rossi uppfunnit någon form av apparat och process för att få energi ur LENR (low energy nuclear reactions)? Nej, fortfarande är det uppenbart när man börjar syna detaljerna att Rossi åter duperat forskarna. Det hade varit högst intressant att vid försöket inte bara ha med fysiker utan även en skicklig trollkarl som fick komma med sina kommentarer, för det är inom detta område som Rossi är skicklig.

Forskarna har använt sina egna mätinstrument både för den el som går in i systemet, samt en värmekamera för att mäta uteffekten. Och forskarna "medverkade både vid påfyllning av bränsle och då reaktorn öppnades efter avslutat försök, varvid de själva fick ta ett prov av bränslet".

Men... notera följande skrivning i rapporten: "Rossi later intervened to switch off the dummy, and in the following subsequent operations on the E-Cat: charge insertion, reactor startup, reactor shutdown and powder charge extraction". Det krävs inte mycket träning i den klassiska typ av fingerfärdighet som trollkarlar använder för att kunna lura forskarna.

Det resultat som omedelbart visar att något fusk är involverat är det som Stephan Pomp påpekar, nämligen isotopsammansättningen i den "aska" som analyserades efter försöket (se sidorna 28-29 i rapporten). Denna "aska" bestod nämligen till omkring 99 procent av nickelisotopen 62Ni, medan det "bränsle" som laddades i E-cat bestod av den för nickel naturliga isotopblandningen 68% 58Ni, 26% 60Ni, 1% 61Ni, 4% 62Ni och 1% 64Ni. Antingen lyckades Rossi kalibrera mängden "bränsle" så exakt att allt "eldades upp", eller så har han helt enkelt bytt ut så att den "aska" som testades inte härrör från det "bränsle" som laddades in i E-cat. Som sagt krävs endast grundläggande fingerfärdighet för detta. Och ja, det går att köpa "isotopsorterat" nickel som består till runt 99% av en viss isotop. Det är förstås dyrt (runt 20000 dollar per gram), men det är det ju värt för Rossi ifall han genom detta försök och rapporten lyckas locka till sig fler investerare.

Detta är Rossis fatala misstag som avslöjar bluffen. Hade han sett till att "askan" innehöll till exempel 50% 62Ni så hade det fortfarande kunnat vara trovärdigt, men 99% är som sagt för bra för att vara sant. Hur de fysiker som utfört försöket kunnat missa något så uppenbart är för mig såsom glad amatör med något tiotal högskolepoäng i fysik helt ofattbart. Det är också värt att notera att allt 64Ni också försvunnit från "bränslet". Har denna isotop genomgått en motsatt process och avgett alla sina neutroner?

Det är också helt osannolikt att en apparat såsom Rossis skulle kunna ge samma uteffekt under hela körningstiden, eftersom koncentrationen av "bränsle" hela tiden minskar. Visst skulle det kunna vara möjligt till en viss gräns, men när koncentrationen av "bränsle" börjar gå ner mot några procent så skulle det i en verklig apparat noteras en avtagande uteffekt. I det aktuella försöket upprätthölls dock samma uteffekt ända till slutet.

Man kan också konstatera att om det hela inte vore en bluff så skulle Rossi ha uppfunnit ett billigt sätt att producera 62Ni, vilket med tanke på prislappen om 20000 dollar per gram skulle vara en mycket mer lönsam tillämpning av E-cat än att använda den som energikälla! Som energikälla är nämligen E-cat ganska dålig. Beräknat COP-värde (Coefficient of Performance) är enligt rapporten 3,2-3,6, vilket är sämre än det COP-värde på 5 som en luftvärmepump ger. Det COP-värde på 3,2-3,6 som anges i rapporten är för övrigt betydligt lägre än COP-värdet på 6 som Rossi hittills skrutit med.

Så hur har Rossi lyckats lura forskarna vad gäller effekt in kontra effekt ut? Trots att forskarna har använt egna mätinstrument som Rossi inte fått röra? Troligen genom att manipulera den trefasspänning som apparatens värmekälla matas med. Läs kommentarerna av signaturen GoatGuy på denna artikel om försöket för att förstå hur man kan trixa med trefasel för att lura mätinstrument.

Nu kan man fråga sig varför Rossi envisas med att köra sin uppvärmning på trefas, när det skulle vara lika enkelt att få den ineffekt på 800-900 W han behöver genom enfas. En vanlig vattenkokare som många av er säkert har i köket ger till exempel en effekt på över 2000 W på enfas. Svaret är förstås att med trefas kan han manipulera växelströmsmatningen så att han kan fuska. Enfas är mycket enklare att mäta än trefras. (Rossi säger att hans apparat endast fungerar med växelström, så likström, som är enklast att mäta, är inget alternativ.)

Man kan även fråga sig varför Rossi envisas med att hålla innehållet i sin apparat hemligt. Om det verkligen skulle fungera och han skulle offentliggöra konstruktionen skulle han garanterat få ett nobelpris i fysik och bli superkändis samt få diverse andra pengar kastade över sig. Betydligt mer ära, berömmelse och pengar än vad han får med nuvarande taktik.

Vi kan alltså konstatera att Rossi är smart och skicklig på att manipulera investerare och utvalda kontrollanter, samt ganska händig vad gäller grundläggande fysik och el. Rossi är så skicklig att Elforsks vd Magnus Olofsson säger att de nu går vidare med forskning om LENR efter att även han ha duperats av Rossis trixande.

Läs även Cornucopias debunkning av första omgångens experiment.

2014-10-03

Hurrom för herr Löfven!

O svenska folk! Hälsen eder nya regering! Idag månde vi alla jubla och glädjas, då vi efter en spänningsfylld valrörelse och rafflande regeringsförhandlingar nu kunna se resultatet av herr Löfvens idoga regeringssammansättningsarbete. Den regering som idag presenterats är i sanning en värdig efterträdare till den moderatalliansens ministersamling som nu må träda åt sidan efter åtta års väl förrättat värv.

Vår nye statsminister är en verklig man av folket med en bakgrund som skulle kunna inspirera självaste Dickens, men haver genom en gedigen karriär inom fackföreningen lyckats komma upp sig till rikets högsta ämbete. Huru underbar är ej denna framgångssaga?

Och vilken lysande samling ministrar haver han icke letat fram! Här haver uppenbarligen inte sparats någon möda på att genomsöka varje vrå av vårt rike i jakten på rödgröna ministerämnen. Jag kan här icke nämna alla dessa ministrar, utan får nöja mig med ett urval, ity att detta inlägg eljest skulle bliva alltför långt.

Miljöpartiet visar sig nu efter tjugotre riksdagsår hava växt upp och blivit ett riktigt parti som alla de andra, redo att taga ansvar för rikets styre och kompromissa bort de alltför utstickande krav som de hade. Till och med den heliga tillväxten är något som Miljöpartiet nu tycks ha anammat. Det enda som nu återstår i Miljöpartiets normaliseringsprocess är att ha en partiledare istället för två "språkrör". Om de likväl vilja hålla fast vid en man och en kvinna kunna de ju byta mellan fru Romson och unge herr Fridolin vartannat år.

Fru Romson kommer att axla ett tungt ministeransvar. Icke blott är hon miljöminister, utan tillika vice statsminister samt klimatminister. Huru betungande är det icke att ha ansvar ej endast för Sveriges miljö, utan även för hela jordens klimat!

Utrikesminister bliver en verklig veteran på utlandsområdet, nämligen fru Wallström med sin gedigna erfarenhet av Europeiska unionens maktkorridorer. Aldrig haver hon tvekat att försvara Europeiska unionens sanna väg framåt och släta ut de obehagliga gupp som tidvis dykt upp i form av exempelvis folkomröstningar där det enkla folket i sin brist på förståelse för unionens underbara mål röstat fel.

Unge herr Fridolin får passande nog posten såsom utbildningsminister. Emedan han i kraft av sin ålder torde hava skoltiden i förhållandevis färskt minne bör han kunna uträtta storverk för skolan. Redan hava vi hört det kraftfulla förslaget att göra gymnasiet obligatoriskt, till båtnad för alla de ungdomar som idag ej få tillfälle att tillgodogöra sig den ytterligare bildning som gymnasieskolan ger. Ack, jag kan riktigt se framför mig huru dessa olyckliga unga som idag icke hava förmånen att gå i gymnasiet nu skola drivas till höjder av kunskapstörst genom att sättas i ytterligare några år av skolgång.

Jag noterar även med glädje att vi nu för första gången fått en konsumentminister i form av herr Bolund. Våra nya regeringspartier hava uppenbarligen till fullo förstått vad som driver den heliga ekonomiska tillväxten i vårt land, nämligen konsumenterna. Att herr Bolund även tituleras finansmarknadsminister är även det mycket passande, då finansmarknaderna skapa förutsättningarna för konsumenternas ständigt ökande inköp genom att tillhandahålla krediter.

Till energiminister föll valet på herr Baylan, som trots att hans politiska erfarenhet mest varit såsom skolminister samt i utbildningsutskottet, säkerligen kommer att kunna tillföra nya perspektiv till den så viktiga energipolitiken. Redan hava vi sett huru Socialdemokraterna tyckas vara på god väg att få regeringskamraterna i Miljöpartiet att avstå från sitt vallöfte om nedstängning av två kärnkraftsreaktorer.

Förvåningen blev stor när till kulturminister utsågs en person med faktisk erfarenhet från kultursfären, nämligen fru Bah Kuhnke. Även här visar statsminister Löfven på oantastlig fingertoppskänsla i valet av ministrar. Fru Bah Kuhnke blev uppenbarligen så glad av förfrågan om ministerpost att hon skaffade partibok i Miljöpartiet för tre dagar sedan.

Jag måste tyvärr tillstå att jag aldrig förstått vad en inrikesminister gör, men på denna säkerligen ytterst viktiga post haver herr Ygeman placerats, som jag tidigare nämnt på denna blogg, då han så generöst skrev ett gästinlägg på en kommersiell blogg med det stolta namnet Klimatbloggen.

Bostadsminister bliver herr Kaplan, en värdig efterträdare till herr Attefall, även om jag ännu inte riktigt förstått vilka insatser herr Kaplan gjort på just bostadspolitikens område. Jag tror dock att han liksom herr Baylan och herr Attefall kan uträtta stordåd blott genom sin allmänna politiska kompetens. Herr Kaplan haver dock gjort ett oförglömligt avtryck i politiken då han i somras liknade de ungdomar som resa från Sverige för att delta såsom "jihadister" i Syriens inbördeskrig vid de frivilliga svenskar som deltogo i Finska vinterkriget.

Ny landsbygdsminister är herr Bucht. Det ser emellertid ut som om han icke får något eget landsbygdsdepartement att styra över, då detta nu skall införlivas i näringsdepartementet. Den nya regeringen fullbordar därmed den jordbrukspolitik som påbörjades av den föregående Reinfeldtska, som i sin vishet döpte om jordbruksdepartementet till landsbygdsdepartementet. Nu har den nya ännu visare regeringen fastslagit att jordbruket minsann är en näring som alla andra och därmed skall lyda under näringsdepartementet.

Slutligen nämner jag vår nya infrastrukturminister fru Johansson. Hon påstås hava attesterat tveksamma kvitton under sin tid i Göteborgs kommunalpolitik, men detta är säkerligen enbart elakt förtal, då vi vet att herr statsminister Löfven lovat att där icke skulle finnas några "lik i garderoben" i hans nya regering och han säkerligen nagelfarit varje enskild ministers bakgrund och då särskilt studerat bemälda garderob. Som infrastrukturminister får fru Johansson hursomhelst ansvar för ett av Sveriges viktigaste och mest tillväxtfrämjande infrastrukturprojekt, nämligen den så kallade Förbifart Stockholm. Vad gäller detta projekt så haver nu Miljöpartiet förmåtts att överge sitt oresonliga motstånd däremot och därmed bekräftat sin regeringsduglighet genom att inte tveka att överge tidigare viktiga politiska ställningstaganden för att i kompromissens namn få en maktens plats regeringen. Förbifartens belackare påstå bland annat att denna vägtunnel skulle bliva alltför dyr och att där finnas andra trafikinvesteringar som kunde giva större nytta för samma penningsumma. Varför skola vi dock begränsa oss så när det gäller infrastruktursatsningar? Vi kunna bygga såväl Förbifarten som de övriga motorvägarna! Och låt Förbifarten bliva det monument över svensk ingenjörskonst och stadsplanering som den förtjänar att bliva.

Vissa olyckskorpar kraxa redan om att denna förnämliga regering skulle kunna fällas redan nästa månad, men något sådant komma vi nog icke att se, emedan riksdagens ledamöter i det sverigedemokratiska lägret torde se till fosterlandets bästa (vilket av deras partinamn framgår att de sätta främst) och icke fälla den säkerligen välgenomtänkta budget som vår nya regering presenterar.

Låtom oss slutligen hurra för våra nya regeringspartier, proportionellt i förhållande till deras antal riksdagsmandat.
Ett fyrfaldigt leve för Socialdemokraterna!
Ett enfaldigt leve för Miljöpartiet!

2014-04-16

Energidrömmar från EU-miljöpartister

I Ny Teknik har Isabella Lövin och Peter Eriksson, första och andra namn på Miljöpartiets lista till Europaparlamentet, skrivit en debattartikel om hur EU på sikt bör kunna bli energimässigt oberoende. Tyvärr handlar det om orealistiska energidrömmar. De skriver om "ambitiösa, konkreta och bindande mål för effektivisering och andelen förnybar energi" och att "ersätta kol, olja, uran och gas med förnybara energikällor". Tyvärr är det inte praktiskt möjligt att ersätta dessa ändliga energikällor med förnybara. Läs exempelvis mitt räkneexempel på energiersättning för att förstå de orimliga proportionerna om man vill ersätta fossila bränslen, samt min genomgång av energialternativen. För att ersätta fossilbränslena måste det byggas enorma mängder med anläggningar och dessa byggs med dieseldrivna fordon samt råvaror från gruvor som utvinns med dieseldrivna fordon. Denna diesel måste isåfall prioriteras framför andra användningar, vilket blir svårt utan att krascha ekonomin. Och kraschar ekonomin finns inga incitament till att bygga dessa energianläggningar.

Jag skulle mest rekommendera Lövin och Eriksson att läsa David MacKays bok "Sustainable Energy – without the hot air", som finns gratis på nätet. Den gör en mycket bra genomgång av olika energikällor.

I Lövins och Erikssons energidrömmar kan vi behålla vår nuvarande levnadsstandard och ändå byta till 100 procent förnybar energi. Detta är förvisso även den syn som befordrats av Greenpeace med flera, så dessa miljöpartister är inte ensamma i sin villfarelse. Verkligheten är att ett EU som bygger på 100 procent förnybar energi måste förbruka radikalt mindre energi än idag, vilket innebär en betydligt lägre levnadsstandard än vi idag är vana vid. Visserligen kommer vi att tvingas till detta av den brutala verkligheten på energiområdet, men det vore ärligare av miljöpartisterna att tala om vad som faktiskt måste till för att komma till 100 procent förnybar energi istället för gröna politiska floskler. Jag har i många år ofta röstat på Miljöpartiet, men de senaste åren har de för mig kommit att framstå som alltmer orealistiska och de kommer därför med största sannolikhet inte att få min röst i år, varken i EU-valet eller riksdagsvalet. Om Birger Schlaug fortfarande vore aktiv politiker kunde han däremot få min röst - han har en betydligt mer realistisk syn på energi.

Lövin och Eriksson visar också sin dåliga koll på energimarknaderna genom att skriva om att "öka spridningen av importen så att råvarorna hämtas från olika ställen". Det låter ju bra i teorin, men det finns tyvärr ingen reservkapacitet idag. Global "peak oil exports" nåddes 2005. Vad gäller gasen finns för EU inget realistiskt alternativ till Ryssland.

Apropå dålig koll skriver bloggrannarna Cruel Crude om Dagens Industris och Nordeas oljeanalytiker Thina Saltvedts syn på oljemarknaden framöver, där också stora kunskapsbrister blottas. Jag har hört Thina Saltvedt förut och hur hon talar sig varm för USA:s skifferolja och skiffergas, en bubbla som kommer att gå över ganska snart och framförallt inte tillnärmelsevis föra USA i närheten av oberoende av energiimport.

P.S. Vad sjutton har Miljöpartiet gjort med sin hemsida? Den är numera totalt oöverskådlig och omöjlig att hitta saker på.

2014-03-27

Rockström tror på tilllväxt!!

Jag läser att tidningen Miljöaktuellt utsett Sveriges 100 miljömäktigaste personer. I samband med det har en längre intervju med ettan på listan, kortare intervjuer med nummer två och tre samt kortare presentationer av övriga 97. Det jag reagerar över är vad Sveriges näst miljömäktigaste person, Johan Rockström, Chef för Stockholm resilience centre och professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, säger i intervjun.
- Miljöfrågan handlar inte om att säkra naturen, utan om att skapa tillväxt och säkra framtidens välfärd.
[...]
Han menar att det finns en föreställning hos politiker om att det finns en motsättning mellan tillväxt och hållbarhet.
– Ingenting är mer fel! Hållbarhet är nu entydigt en förutsättning för tillväxt i framtiden. Nästa generation ekonomer måste förstå att framtidens jobb inte skapas inom gamla traditionella resursslösande, tunga industrier, utan genom cirkulära lösningar och modern, innovativ teknik.
Där tappade Rockström mitt förtroende! Jag har hittills sett Rockström som en viktig person som varnar för miljökonsekvenserna av vårt industrisamhälle, men hans inställning till tillväxt är högst förvånande, för att inte säga sensationell.

Ekonomisk tillväxt innebär ökad energi- och resursanvändning. Det finns absolut en motsättning mellan tillväxt och hållbarhet - tillväxt är inte hållbart i längden. Tillväxten är i sig en av grundorsakerna till den miljöförstöring som resurs- och energiförbrukningen orsakar. Om Rockström (flera år utsedd till Sveriges miljömäktigaste person och nu näst miljömäktigaste) inte inser detta är det rent pinsamt. Han borde lyssna på vad Albert Bartlett har att säga om tillväxt i exempelvis "The Most Important Video You'll Ever See".

Jag noterar för övrigt även att Johan Rockström såvitt jag kan se inte verkar vara medlem i det tillväxtkritiska nätverket Steg 3.

När Rockström talar om "modern, innovativ teknik" så ska vi komma ihåg att om den ska skapa tillväxt så kräver den en basindustri, som i sin tur kräver resurser och energi. Mycket "modern, innovativ teknik" drar också i sig mycket energi - hur mycket energi krävs för en videokonferens via nätet?

2014-02-20

Inbördeskriget i Ukraina

Cornucopia frågade sig igår var gränsen för inbördeskrig går, men nu är den definitivt passerad, anser jag. SvD:s utsända rapporterar nämligen att "några av inrikesministeriets soldater har gått över till demonstranternas sida". När det börjar finnas soldater på bägge sidor i konflikten är det ett inbördeskrig. Antalet döda börjar också stiga, och stora byggnader står i brand.

Cornucopia rapporterar att arméchefen sparkats då han vägrat sätta in armén mot folket, men ersatts av flottans chef. Regeringen har också beordrat stängning av alla bensinstationer.

Ytterligare ett tecken på att det nu övergått till ett inbördeskrig är att Lviv-regionen i västra Ukraina nu förklarat sig självständig. Inrikesministeriets polis i Lviv har av rebeller tvingats ge upp och regionens styre, kallat Folkets Rada, har hävdat kontroll över regionen. Lviv-regionen är avogt inställd mot president Janukovytj, som kommer från östra Ukraina, och vill istället ha närmare band till EU. Regionen har 2,5 miljoner invånare av Ukrainas totalt drygt 45 miljoner. Även i andra städer i västra Ukraina rapporteras om stormningar av offentliga byggnader, bland annat Chmelnytskyj, Ivano-Frankivsk, Uzjhorod och Ternopil. Inrikestrupper har enligt uppgift stängts in på sina baser av regeringsmotståndare i västra Ukraina.

Nu väntar vi på att det till största delen rysktalande Krim också ska lösgöra sig. Talmannen i Krims parlament Volodymyr Konstantynov säger att han inte utesluter möjligheten att Krim frigör sig från Ukraina om oroligheterna eskalerar.

Idag hålls möte i Kiev mellan EU-representanter i form av Frankrikes, Tysklands och Polens utrikesministrar samt Ukrainas president Viktor Janukovytj. Det är högst tveksamt om det kan leda någonvart.

På grund av den kaotiska situationen är mycket av rapporteringen osäker och ibland motstridig.

Ukraina var det land där det 2012 hölls fotbolls-EM och så sent som i november 2013 Junior Eurovision Song Contest - redan då pågick protester, men betydligt lugnare än nu. Nu skulle ingen drömma om att arrangera liknande tävlingar där.

Några grundfakta kan var bra att känna till om Ukraina. Landet har en kommande demografisk kris på grund av den extremt låga nativiteten sedan 1990, se befolkningspyramiden nedan. Befolkningen krymper med omkring 150 000 per år. Åldersgruppen 25-29, som ingår i "arga unga män", är dock den största i befolkningspyramiden, vilket kan vara en delförklaring till de pågående protesterna.
I de två östligaste regionerna (oblast) Luhansk och Donetsk samt på Krim är ryssarna i majoritet och även övriga delar av östra och södra Ukraina har hög andel rysstalande. Kartan nedan visar andelen ukrainsktalande per region.
Majoriteten av ukrainarna är för närmare band med EU och mot starkare band med Ryssland, men i östra och södra delarna av landet är folk istället mer positiva till Ryssland. Putinstyrda Ryssland har starka ekonomiska och politiska intressen i Ukraina och lär inte sitta stilla om situationen urartar - fast Putin väntar nog till vinter-OS är över på söndag.
Ukraina är ett förhållandevis fattigt land och hade 2012 BNP per capita (PPP) på 7421 dollar - lägre än t.ex. Kina, Tunisien, Ecuador, Thailand och Algeriet. Arbetslösheten är dock inte skyhög, utan bara 7,6 procent.

Östra Ukraina har högre lönenivåer än västra (förutom Kievområdet), vilket även avspeglar sig i bruttoregionalprodukten per capita, se kartan nedan. Det är väldigt stora skillnader mellan regionerna.
Ukrainas ekonomi krympte med 15 procent 2008-2009, men en viss återhämtning skedde 2010-2011. Därefter har det åter blivit sämre med nolltillväxt 2012-2013. Ukraina har en stor svart ekonomi, enligt vissa så mycket som 40 procent av ekonomin.
Ukrainas största exportmarknad är EU, följt av Ryssland, men mycket export går också till Vitryssland och Kazakstan.

Ukraina är en av världens största exportörer av spannmål, med ungefär 7,5 procent av den globala exporten. Skulle situationen urarta så att spannmålsexporten påverkas kan alltså ett inbördeskrig i Ukraina få vidare konsekvenser i form av högre spannmålspriser på världsmarknaden, vilket i sin tur kan påverka den politiska stabiliteten i stora spannmålsimportörer såsom Egypten.

Dessutom går gasledningarna från Ryssland till EU genom Ukraina. Störs dessa så drabbas EU av gasbrist och energibrist och Ryssland av uteblivna exportintäkter. Då blir även de gasledningar som går genom Vitryssland samt Nordstream-ledningen utanför Gotland ännu viktigare både för Ryssland och EU.

Nu har ni lite basfakta och några möjliga utvecklingslinjer för konfliktens påverkan på omvärlden.

2014-02-17

Rekordstort solkraftverk kontra kolkraft

Säkerligen är det på många sätt bra att världens största solkraftverk nu startats, nämligen solvärmeanläggningen Ivanpah i Mojave-öknen i Kalifornien.

Det som slår mig som mest intressant i sammanhanget är dock några siffror. Fastän solenergi bara utgör omkring 1 procent av USA:s elproduktion, har denna industri 140 000 anställda. Kol däremot står för omkring 42 procent av USA:s elproduktion, men kolindustrin har bara 90 000 anställda. Man förstår varför, av krassa ekonomiska skäl, man väljer att bränna kol för att generera el istället för förnybara energikällor.

Förnybara energikällor kommer att innebära att fler personer behöver arbeta i energibranschen per levererad energienhet. Fler anställda innebär högre kostnader. Inte alla delar av vår energianvändning kommer att kunna klara dessa kostnader. De delar av samhället som inte kan klara dessa kostnader kommer att rensas ut eller kräva subventioner.

De visioner som då och då basuneras ut om att det går att ersätta dagens förbrukning av fossila bränslen med förnybart missar en viktig del som de inte berättar om. Det samhälle som vi får om vi baserar oss på 100 procent förnybar energi ser väldigt annorlunda ut mot det samhälle vi har idag. Många saker vi tar för givna kommer i en sådan framtid för de allra flesta att vara en ouppnåelig lyx.

2013-02-24

Japans valutaexperiment

Häromdagen skrev jag om Japans handelsunderskott och konstaterade att de nyligen även skaffat sig ett underskott i bytesbalansen. En sak som kan förvärra handelsbalansen är att den japanska valutan yenen har försvagats avsevärt.
I oktober gick det omkring 78 yen på en dollar, nu är det runt 93 - en valutaförsvagning på cirka 16 procent på fem månader! Försvagningen av yenen hade börjat redan innan valet i december, men tog sedan fart rejält. Detta innebär förstås att Japans kostnader för import av LNG (liquid natural gas) ökar kraftigt, eftersom det behövs fossilgas för att driva de kraftverk som ersätter den kärnkraft som fortfarande står still. Nu vill det till att regeringen Abes experiment lyckas och även exporten ökar, men så ser det ännu inte ut. För någon måste ju importera det som Japan exporterar och det går som bekant inte så bra för stora delar av världsekonomin.

Tillägg: Och oljan förstås. Japan importerar mängder av olja och oljepriset är fortfarande högt - ännu högre räknat i yen.

En förutsättning för att Japan ska kunna klara sin gigantiska statsskuld är att räntorna hålls låga.
De senaste åren har det ju varit så och räntan på tioåriga japanska statsobligationer ligger som ni ser fortfarande under en procent. Det ser alltså ut som om marknaden inte tror på att försöket att skapa inflation kommer att lyckas och obligationsmarknaderna brukar ha rätt. Men om vi får se prisinflation i Japan på grund av ökade energikostnader?
Ännu syns dock inga tecken på prisinflation, även om prisdeflationen inte är lika låg som förut.

Samtidigt fortsätter Japans statsskuld att öka snabbt på grund av de stora underskotten i statsfinanserna.
Hur länge kan detta hålla på? Troligen bara så länge Japan kan uppvisa ett överskott i bytesbalansen. Det kan därför vara värt att hålla koll på detta framöver.

2013-02-20

Fossilfritt transportsystem?

Bloggrannen Osunt tipsar om en rapport från Elforsk och Svensk Energi med titeln "Roadmap för ett fossilbränsleoberoende transportsystem år 2030" och några höjdpunkter som vederbörande ser i rapporten. Jag tycker liksom Osunt att man åtminstone bör läsa de tolv inledande punkterna för att få sig en överblick. Där står bland annat så här:
Det krav som ställs i EU:s vitbok för transportsystemet om att rörligheten inte ska inskränkas och som ofta lyfts fram i debatten (”minskad rörlighet är inte ett alternativ”), behöver nödvändigtvis inte heller stå i motsatsförhållande till en utveckling i riktning mot ett transportsnålare samhälle. Människors rörlighet är inte entydigt med bilresande, utan rörlighet kan i många fall lika väl klaras genom ett kraftigt utbyggt och väl fungerande kollektivtrafiksystem.
Just att rörligheten inte ska inskränkas är dock orealistiskt. Med minskande tillgång till fossila bränslen (framförallt oljeprodukter) så kommer rörligheten och transporterna att inskränkas vare sig vi vill eller inte.

Vidare skrivs:
De största hindren för en stor introduktion av elfordon idag utgörs av priset på fordonen,
dagens tekniska begränsningar vad gäller batteridrift och en avsaknad av laddinfrastruktur.
Priset på fordonen är knappast något som kommer att minska särskilt mycket. Produktionen av elbilar eller eldrivna lastfordon beror av en mängd råvaror och utvinningen av dessa är energiintensiv. Batteriernas tekniska begränsningar har jag skrivit om för något år sedan och det är gränser som sätts av fysikens lagar.
Ett kilo råolja (och även diesel eller bensin) innehåller nästan 50 MJ (megajoule) kemisk energi. Fossilgas innehåller cirka 55 MJ per kilogram och stenkol 20-35 MJ per kg.

De bästa batterierna idag (litiumjon) ligger runt 0,5-0,7 MJ per kg. Den teoretiska gränsen (som troligen inte kan uppnås i praktiken) är runt 2 MJ per kg. Eventuellt kan man lyckas hitta ny teknik som kan driva upp den teoretiska gränsen till drygt 3 MJ per kg. Men där är vi alltså inte på långa vägar idag.
Idag ligger alltså batterierna på grovt räknat en hundradel av energitätheten (per viktenhet) för oljeprodukter och även med optimistiska antaganden om ny batteriteknik är man inte ens uppe i en tiondel av oljans energitäthet. Även räknat i MJ/m3, alltså per volymenhet, ligger energitätheten för batterier lång under den för oljeprodukter. Just detta visar att den batteridrivna elbilen är ett feltänk. Frågan är inte hur vi ska driva våra bilar, utan hur vi ska sköta våra transporter - inte med personbilar, utan på annat sätt, t.ex. trådbussar eller eldriven spårtrafik. Jag skulle önska att den aktuella rapporten tänkte lite mer utanför ramarna (outside the box).

Men rapporten talar även en del befriande klarspråk:
Precis som för många andra förändringar som skett i samhället kommer det innebära vissa uppoffringar av den egna bekvämligheten och utmana vår förändringsobenägenhet.
Vi måste inse att vi inte kan ägna oss åt samma enorma energiförbrukning som idag. Sverige har visserligen en internationellt sett stor andel energi från energikällor andra än olja tack vare vår vattenkraft och kärnkraft, men vad gäller transporterna så dominerar fossilbränslena fullständigt. I början av rapporten finns följande diagram som visar transportsektorns energianvändning fördelad per fordonsslag.
Det är dessa transporter som rapporten tar som sina systemgränser. Det som tydligt framgår är att det är de lätta vägfordonen (till stor del personbilar) som står för den absolut största delen av energianvändningen och det är alltså här man lättast kan spara in på fossila bränslen. För att samhällets infrastruktur (framförallt transportinfrastrukturen) ska fungera och nödvändiga (och onödiga) varor nå invånarna (konsumenterna) så är dock arbetsmaskinerna och de tunga vägfordonen de absolut viktigaste.

Jag anser dock att de systemgränser som sätts i rapporten är för snäva. Sverige är som samhället är uppbyggt idag starkt beroende av varutransporter från utlandet, samt export till utlandet. Därför är följande diagram från rapporten minst lika intressant.
Där kommer sjöfarten in som  en viktig tårtbit i transporternas energianvändning och flygets andel är betydligt större än om man bara räknar inrikes transporter. Fortfarande är de lätta vägfordonen den största biten, men vi måste även fundera på övriga bitar. Tunga vägfordon, arbetsmaskiner och sjöfart är de mest systemviktiga och står tillsammans för 45 procent av energianvändningen.

Jag återkommer troligen till denna rapport.

2013-01-10

Egyptisk trippelkris: energi, ekonomi, politik

Det har varit ganska tunt med rapporteringen i svenska media, men just nu plågas Egypten av en trefaldig kris - energikris, ekonomisk kris och politisk kris.

Vi börjar med den ekonomiska krisen. De dåliga statsfinanserna, handelsunderskottet och den allmänt ovissa situationen i landet har gjort att det egyptiska pundet (EGP) tappat kraftigt i värde mot dollarn (USD). I januari 2011 låg kursen på 5,80 EGP/USD. Efter Mubaraks fall stabiliserades kursen runt 5,95 EGP/USD, men har sedan slutet av 2011 sakta drivit iväg mot 6,15 EGP/USD i slutet av 2012, ett fall på 6 procent på knappt två år. Men nu i januari har det gått undan och dagens kurs är 6,54 EGP/USD, vilket är ett fall på 6 procent på bara två veckor. Nu är det plötsligt akut valutakris.

För att skydda sig mot valutans fall har många egyptier växlat till dollar och om denna trend fortsätter sätter det hård press på centralbankens dollarreserv som bara är på 15 miljarder dollar. Troligen måste man snart införa valutaväxlingsrestriktioner. Det rapporteras redan att många taxichaufförer på turistorter vill ha betalning i dollar eller euro.

Regeringen har begärt lån från IMF, som skickade en expertgrupp i måndags. IMF-lånet är dock bara på futtiga 30 miljarder kronor, medan underskottet i statsbudgeten är över 30 miljarder dollar. Regeringen räknar med att statsfinanserna för 2012-2013 kan sluta med underskott på 50 procent "om drastiska åtgärder inte vidtas". Landet har redan en ganska hög statsskuld (83,6 procent av BNP 2011). Landets handelsunderskott för 2012 var omkring 30 miljarder dollar.

Den ekonomiska krisen hänger ihop med energikrisen. Sedan 2008 har oljeutvinningen varit ungefär lika stor som den inhemska konsumtionen. Redan ingångna exportkontrakt för olja tvingar dock Egypten att även importera olja, vilket blir dyrt. Det enda positiva i Egyptens "energibudget" har hittills varit fossilgasen, där landet länge varit nettoexportör. Den inhemska förbrukningen har dock stigit kraftigt (en ökning med 10 procent bara förra året) och i april 2012 stoppade man gasexporten till Israel. Man skyllde på att Israel slarvat med betalningarna, men den verkliga orsaken torde vara brist på gas.

Ett grannland som kan drabbas av Egyptens gasvåndor är lilla Jordanien, som dock än så länge får sin gas. Jordanien importerar 95 procent av sina energibehov och kan hamna i kläm om de inte lyckas köpa in sina fossila bränslen.

Under andra halvåret 2013 räknar Egypten med att börja importera fossilgas och har en förfrågan ute om byggande av en LNG-terminal för import av flytande gas.

Oljeprodukter (bensin, diesel), gas och el är alla subventionerade i Egypten, vilket självfallet bidrar till den ökande inhemska konsumtionen. Cirka 55 procent av elektriciteten genereras med hjälp av gas. Energisubventionerna är en tung post i Egyptens statsbudget och står för över en femtedel av utgifterna. Ju större konsumtion och ju mer import, desto sämre blir statens finanser och även handelsbalansen. Den nya regeringen som tillträdde i augusti lovade att se över energisektorn och dra ner på subventionerna, men oljeministern sade redan i november att man inte kommer att uppnå målet att minska subventionerna med 39 procent till slutet av juni.

Nu börjar Egyptens valutakris att skapa problem med att köpa in olja. Statsägda EGPC har bara köpt in 3 miljoner fat olja för första kvartalet i år, vilket endast var hälften av vad man efterfrågat. Även en import på 6 miljoner fat anses inte tillräckligt för att försörja landets raffinaderier, som därmed tvingas köra under sin kapacitet. EGPC försöker också att köpa raffinerade oljeprodukter, men har svårigheter även där. Dessutom har EGPC ökande svårigheter att få tag på remburser1 för oljeimporten och kostnaderna för remburserna ökar snabbt.

Ovanpå detta kommer förstås de höga globala livsmedelspriserna i spåren av bland annat torkan i USA. Egypten importerade (netto) 2010 (senaste året för FAOstats data) 47 procent (16,8 miljoner ton) av sin spannmålskonsumtion till en kostnad av 3,7 miljarder dollar. Att hålla livsmedelspriserna nere är säkerligen en ännu högre prioritet för landets styrande än att subventionera energipriserna, med tanke på de oroligheter som höga livsmedelspriser tidigare orsakat i landet. Egypten har 82 miljoner invånare och befolkningen ökar med omkring 2 procent per år, vilket knappast minskar deras beroende av livsmedelsimport.

Prisinflationen i Egypten har varit hög de senaste åren (11,9% för 2009, 12,8% för 2010, 10,4% för 2011, 7,1% för 2012) även om den sjunkit en aning det senaste året. Med en kollapsande valutakurs lär dock hög prisinflation komma tillbaka i Egypten. Detta lär i sin tur leda till förstärkt folkligt missnöje.

Därmed kommer vi in på den politiska krisen. Muslimska brödraskapet fick sin president Muhammad Mursi vald förra året, och håller något slags maktbalans med den starka militären. Muslimska brödraskapet kan snabbt förlora i popularitet om ekonomin försämras och priserna på basvaror stiger.

Egyptens författningsdomstol upplöste i juni parlamentets underhus efter att ha underkänt valet. Muslimska brödraskapet var största parti i underhuset. Det ryktas nu om parlamentsval i april, vilket ger en ytterligare politisk osäkerhet. President Muhammad Mursi har nu bytt ut både finansministern och inrikesministern för att försöka dämpa den folkliga vreden över den ekonomiska krisen.

Som synes hänger Egyptens energi, ekonomi och politik samman i en oupplöslig cirkel. Jag skrev redan i februari 2011 i samband med oroligheterna i Egypten om Egyptens omöjliga ekvation och det jag skrev då är fortfarande aktuellt.
Även om vi får en snabb lösning på regeringsfrågan i Egypten, antingen genom militärdiktatur i ny form eller genom något slags frö till demokrati, så återstår landets långsiktiga finansieringsproblem. Stora valutautflöden kan driva ner landets valuta så att det blir ännu dyrare att importera nödvändiga livsmedel. Egypten har redan problem med hög prisinflation
[...]
Befolkningen har växt från 16,5 miljoner år 1939 till 20 miljoner i början av 1950-talet och nu cirka 80 miljoner. Prognoserna visar inga tecken på att befolkningstillväxten skulle stanna av på länge än. Även om Egypten mot förmodan lyckades införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i många år. Misstaget har man redan gjort flera decennier tillbaka när man lät befolkningen växa så snabbt.
[...]
Ett nytt egyptiskt styre måste alltså få ordning på ekonomin, särskilt ifall valutan faller i värde. Men det blir en omöjlig ekvation, då de flesta vägar till budgetbalans också ger folkligt missnöje. Ökade skatter eller minskade subventioner på mat och bränsle är otänkbart. Militären utgör en stor del av statens utgifter, men att dra ner på militärutgifterna lär bli svårt utan att riskera militärkupp.
[...]
Visserligen har den inhemska spannmålsproduktionen stigit snabbt, men befolkningen har också växt snabbt och Egypten tvingas därför importera en stor del av sin mat. Med sjunkande inkomster av oljeexport och stigande livsmedelspriser blir ekvationen omöjlig.
Situationen i Egypten utgör ett hot även för andra länder än de närmaste grannländerna. En orsak är Suezkanalen, där 7,5% av världshandeln till havs går. För Europa torde det innebära en betydligt större andel. Alternativet att åka flera tusen kilometer extra runt södra Afrika fördyrar avsevärt. 2009 fraktades cirka 1 miljon fat per dag av råolja och raffinerade oljeprodukter norrut och 0,8 miljoner fat söderut genom Suezkanalen, vilket totalt är runt 2 procent av världens oljeproduktion. Dessutom går Sumed-ledningen för råolja längs ungefär samma väg som kanalen och genom den går nästan all norrgående råolja från Saudiarabien (2,3 miljoner fat per dag 2006).

Vad vi kan förvänta oss framöver är troligen mer politisk oro i Egypten. Missnöjet kan lätt spilla över i stora demonstrationer. Den självförstärkande spiralen av energikris, ekonomisk kris och politisk kris gör att situationen förvärras. Vilken vilja, förmåga och beredskap har sedan världens rikare länder att hjälpa Egypten? Viljan kanske finns där om man ser ett hot mot exempelvis Suezkanalen, men förmågan att hjälpa är kanske inte den bästa, när EU och USA är upptagna med sina egna kriser. Beredskapen för att hjälpa Egypten är väl så gott som obefintlig.

Den "underbara arabiska våren" var för Egyptens del som jag ser det en förtäckt militärkupp. Militären gjorde sig av med den mycket impopuläre president Mubarak, men sitter fortfarande på den starkaste maktpositionen, även om man fått dela med sig en del makt till Muslimska brödraskapet och Muhammad Mursi. Samtidigt har man dock fått någon att skylla på när det går dåligt för landet.

Hur ska Egyptens ledarskap på ett pedagogiskt sätt lyckas förklara för folket att man helt enkelt är tvungen att skära ner på energianvändningen och/eller att den blir dyrare? Så länge ledningen är såpass korrupt som den är lär inte folket lita på ens de mest pedagogiska förklaringar.

Vi kommer säkert snart att få höra stora och viktiga nyheter från Egypten - jag gissar att landet någon gång under första halvåret kommer att dominera nyheterna ett tag. Nu har ni bakgrundsinformation för att förstå det kommande nyhetsflödet.

1. Remburser (på engelska Letters of Credit) är ett slags bankgarantier som används vid utrikeshandel. Läs mer på Wikipedia

2012-12-17

Regeringsskifte i Japan

En av helgens viktigaste nyheter hamnade i skymundan, nämligen att världens tredje största ekonomi Japan får en ny regering efter en jordskredsseger för högerkonservativa Liberaldemokratiska partiet (LDP), som kommer tillbaka till regeringsmakten efter tre års bortavaro.

LDP ser ut att få 294 platser av 480 i Japans parlament. Deras koalitionsparti New Komeito Party (NKP) ser ut att få 31 platser. Totalt har de alltså med 325 platser två tredjedels majoritet och kan därmed köra över parlamentets överhus, vilket bryter det politiska dödläge som rått i japansk politik sedan 2007.

LDP:s partiledare Shinzo Abe har lovat att spendera på offentliga projekt samt en mer expansiv penningpolitik för att få fart på landets tröga ekonomi. Det blir framöver alltså det som kallats för "Abenomics", en politik av statligt spenderande för lånade pengar som tidigare LDP-regeringar tillämpat utan att lyckas få fart på Japans ekonomi. Det verkar inte troligt att det kommer att lyckas denna gång heller, utan lär bara öka på Japans redan rekordstora statsskuld på en bra bit över 200 procent av årlig BNP. Läs vad jag skrev om det överbelånade Japan för två år sedan. Ingen kan förutse när den japanska skuldbubblan brister, men förr eller senare händer det. Demografin jobbar dessutom emot dem. Se i diagrammet nedan hur statsskulden ökat i Japan sedan 1990. Greklandsnivån passerades redan för över 10 år sedan.
De senaste åren har Japans ekonomi pendlat mellan svag tillväxt och krympning.
Tredje kvartalet 2012 var det åter dags för krympning, vilket lär fortsätta ett tag.

Japan lider också av kronisk prisdeflation. Sedan slutet av 1990-talet har man med något undantag haft prisdeflation eller nära noll i inflationstakt.

Abe har även lovat att stärka Japans försvar samt en tuffare hållning gentemot i Kina i dispyten om ögruppen Senkaku/Diaoyu i Östkinesiska havet. Där kan han säkert få stöd av det nybildade nationalistiska Upprättelsepartiet, som gick till val på upprustning av militären för att möta hotet från Kina och blev tredje största parti i helgens val. Vi kan alltså se fram mot mer politiska spänningar i östra Asien.

LDP kommer också att ändra på Japans politik i kärnkraftsfrågan. Den krassa ekonomiska verkligheten är att Japan har ett stort behov av kärnenergin och därför vill LDP dra igång den igen, trots det tveksamma i att placera kärnkraftverk i ett land som är en enda stor jordbävningszon. Japan har för övrigt en mycket smutsig energimix: 2008 kom 97% av energin från kol, olja, gas och kärnkraft. Dessutom importerar Japan lejonparten av sina råvaror, även för energibehoven. Dyrare energikostnader i världen påverkar landets ekonomi negativt.

Koalitionspartnern New Komeito Party är intressant, eftersom detta parti grundats av medlemmar i den Nichiren-buddhistiska organisationen Soka Gakkai och partiet har starka kopplingar till denna organisation, vars medlemmar utför en hel del gratis kampanjarbete för partiet. Soka Gakkai är en ekonomiskt mycket stark religiös organisation, som ägnar sig åt ett slags buddhistisk variant av framgångsteologi. Soka Gakkai International (SGI) har även förgreningar i många länder med mer än 12 miljoner medlemmar över hela världen. Jag har själv träffat på några medlemmar i svenska SGI, som dragit med mig på några möten och en sak som jag reagerat på är den personkult som omger deras ledare, framförallt den högste ledaren Daisaku Ikeda (vanligen kallad Sensei = lärare eller mentor). En annan sak jag reagerat på är det ständiga berättandet av medlemmars framgångssagor och hur de övervunnit sina svårigheter tack vare hängivet reciterande av mantrat. SGI klassificeras dock inte som en sekt, även om den har vissa sektlika drag.