Riksbanken frånsvär sig ansvaret

I morse kom nytt räntebesked från Riksbanken, där de för det första tar åt sig äran för att Sveriges ekonomi går bättre. Som de flesta av mina läsare säkerligen vet så är korrelation inte detsamma som kausalitet. Att arbetslösheten sjunker och konjunkturen stärks är korrelerat med Riksbankens alltmer expansiva penningpolitik, men det är högst osäkert hur mycket den faktiskt bidragit till det och hur mycket som beror på andra faktorer - vi är som bekant ytterst beroende av vår omvärld. Dessutom kan man se det som att Sveriges ekonomi på grund av det låga ränteläget helt enkelt är lånedopad - hushållens lån växer i en årstakt av 7,3 procent. Starkare efterfrågan i Sverige skulle kräva ännu mer lånedopning.

Riksbankens expansiva penningpolitik har bidragit till att konjunkturen stärks, att arbetslösheten sjunker och att det finns en tydlig trend uppåt i inflationen sedan förra året. I september var KPIF-inflationen 1,0 procent, exklusive energipriser var inflationen 1,8 procent. Trenden med stigande inflation väntas fortsätta. Men jämfört med bedömningen vid det förra penningpolitiska mötet har inflationsprognosen reviderats ner något. Det beror på försämrade inflationsutsikter i omvärlden men också på en ny bedömning att det krävs starkare efterfrågan i Sverige för att stabilisera inflationen runt 2 procent.

Visst har prisinflationstakten mätt med KPIF stigit det senaste året, men det handlar inte om någon snabb förändring, utan att KPIF krupit upp med en halv procentenhet på ett år. Trenden uppåt i inflationen är förvisso som Riksbanken skriver tydlig, men långsam, se diagrammet nedan.

Notera även att Riksbanken förhoppningsfullt ser på inflationen exklusive energipriser och påpekar att den var nära deras tvåprocentsmål. Flera andra centralbanker har vid olika tillfällen valt att se på "core inflation" (alltså exklusive energi och livsmedel), vilket som jag ser det är ett närmast skrattretande inflationsmått. Energi och livsmedel är snarare det som är "core" (kärna). Inkludera istället tillgångspriser (exempelvis bostäder) i inflationsmåttet på ett bättre vis än vad de inkluderas idag så ska ni få se på inflation! Prisuppgångarna på bostäder i Stockholm och Göteborg har det senaste året legat runt 20 procent.

Vidare säger Riksbanken:

Sammantaget bedömer Riksbankens direktion att penningpolitiken behöver bli mer expansiv för att understödja den positiva utvecklingen i svensk ekonomi och säkerställa kraften i inflationsuppgången. Direktionen har därför beslutat att utöka köpen av statsobligationer med ytterligare 65 miljarder kronor, så att köpen uppgår till totalt 200 miljarder kronor vid halvårsskiftet 2016. Reporäntan behålls oförändrad på -0,35 procent men en första höjning av reporäntan skjuts ungefär ett halvår fram i tiden jämfört med tidigare bedömning.

Notera att eftersom hittillsvarande expansiva penningpolitik med negativ styrränta och obligationsköp inte gett tillräcklig effekt så bedömer man att det behövs mer av den ineffektiva medicinen och utökar därför obligationsköpen och skjuter fram tidpunkten för att påbörja normalisering av räntan. Låt mig gissa att vi kommer att få se detta även vid kommande räntebesked. Om vi ser på andra länder som under lång tid haft extremt låg styrränta såsom Japan och USA så har de hela tiden haft en prognos för när de ska höja räntan, men tidpunkten har hela tiden skjutits på framtiden. Det skulle förvåna mig om Sverige vore annorlunda.

Slutligen så påpekar Riksbanken att det låga ränteläget är riskfyllt, men frånsvär sig allt ansvar för konsekvenserna genom att säga att det är någon annan som måste ta hand om det.

Riksbanken har vid många tillfällen lyft riskerna som det låga ränteläget kan föra med sig. För att minska riskerna med hushållens skuldsättning behövs reformer som skapar en bättre balans mellan utbud och efterfrågan på bostadsmarknaden. Det är även viktigt att se över skattesystemet så att hushållens incitament att skuldsätta sig minskar. Ansvaret för sådana reformer vilar på riksdag och regering. Det är även av största vikt att Finansinspektionen snarast får mandat och verktyg att på ett effektivt sätt kunna bedriva makrotillsyn. Om inga åtgärder vidtas kommer detta i kombination med det låga ränteläget att öka riskerna ytterligare. Det kan i förlängningen bli mycket kostsamt för samhällsekonomin.

Implicit förespråkar de alltså en utfasning eller minskning av ränteavdraget. Detta är dock för politikerna en alltför het potatis, som de aktar sig noga för att ta tag i, men det är bekvämt för Riksbanken att kunna skylla på Riksdagen, regeringen och Finansinspektionen.

Trump USA:s nästa president?

I mitten av september skrev jag om Donald Trump och hans möjlighet att bli Republikanernas kandidat till presidentvalet i USA 2016. Enligt opinionsundersökningarna så leder Trump över republikanernas andra kandidater och har gjort det sedan mitten av juli. Om inget oväntat inträffar ser det alltså ut som om han kommer att bli Republikanernas presidentkandidat 2016.

Vilken presidentkandidat kommer han då troligen att tävla mot från Demokraterna? Med största sannolikhet Hillary Clinton, som har lett i opinionsundersökningarna sedan i våras.

Om inte situationen förändras på något avgörande vis kommer vi alltså att få se en presidentvalskampanj i USA 2016 där valet står mellan Donald Trump och Hillary Clinton.

Världens politiker bör på allvar förbereda sig för konsekvenserna av att världens mäktigaste land kommer att styras av vildhjärnan Donald Trump.

Brist 1: Lärare

Redan innan Sverige i år tog emot rekordmånga flyktingar hade vi brist på legitimerade lärare. Detta är något som jag hört både från mina barns skola och från vänner som jobbar inom skolväsendet. Med ännu fler barn lär inte lärarbristen minska.

Ett problem är att regeringen M+KD+FP+C införde krav på lärarlegitimation. Detta i kombination med att alltför få lärare har skaffat legitimation har lett till den situation vi nu har. Alla inom skolväsendet visste hur situationen i verkligheten såg ut. Styrande politiker ignorerade detta. Skolverket lät ett tag skolorna få dispens för olegitimerade lärare, men från 1 juli i år gäller krav på lärarlegitimation.

Kravet på lärarlegitimation leder förstås till att skolorna konkurrerar med varandra om befintliga lärare. De mest attraktiva skolorna har självklart lättast att värva de legitimerade lärarna. Mindre attraktiva skolor får klara sig bäst de kan. Detta gäller förstås i hög grad skolor i områden med socioekonomiska problem (ofta invandrartäta) och kommer säkerligen att gälla de flesta av de skolor där de nyanlända barnen nu hamnar. Ett slags "apartheid" har därmed byggts in i skolsystemet.

Min gissning är att kravet på lärarlegitimation kommer att slopas tämligen snart, helt enkelt av nödtvång.

Tillägg: Jag läser nu att lärarbrist bromsar extra svenskundervisning för nyanlända barn. "Reglerna är konstruerade så att skolorna måste ha en legitimerad lärare i svenska eller svenska som andraspråk till extraundervisningen. Men sådana är inte lätt att hitta, och Skolverket vill därför att skolorna ska kunna anlita en annan lärare som bedöms som lämplig."

Det blir många regler som kommer att behöva omprövas.

Tillägg 2: Ett stort problem är att lärare utan legitimation inte får tillsvidareanställas. Det blir alltså en mängd lärare som bara får anställningar på högst sex månader. De minst attraktiva skolorna kommer att få lärarbyten oftare, vilket leder till sämre undervisning, då det tar tid för en ny lärare att lära känna eleverna, få deras förtroende och sätta sig in i deras eventuella problematik. Att legitimationslösa lärare inte får tillsvidareanställningar leder också till en osäkrare arbetsmarknadssituation för dem.

Negativa räntor skapar ny bostadsbubbla i Danmark?

Den som har lite vett i skallen vet sedan länge att låga och negativa räntor skapar bostadsbubblor (eller åtminstone snabbt stigande bostadspriser), men vissa verkar fortfarande inte förstå det. Senaste exemplet är Danmark, vars bostadsbubbla sprack så nyligen som 2007. Sedan 2012 har dock de danska bostadspriserna åter stigit, framförallt i Köpenhamn.

(Observera att diagrammet visar nominella bostadspriser, men Danmark har liksom övriga Europa haft mycket låg inflation de senaste åren - de senaste tre åren under en procent per år.)

I Danmark som helhet har bostadspriserna stigit med 18 procent, men i Köpenhamn skriver Bloomberg att priserna stigit med 40-60 procent sedan mitten av 2012.

Danmarks centralbank har sedan mitten av 2012 tillämpat negativ styrränta eller väldigt nära noll, vilket har lett till extremt låga bolåneräntor - nära noll för korta löptider.

Den låga styrräntan har alltså inte haft önskad effekt (att driva upp den till målet två procent per år) på prisinflationen mätt med KPI, men som sagt desto mer på bostadspriserna.

Ett mer närliggande exempel är förstås Sverige, där vår Riksbank nu länge drivit en penningpolitik med extremt låg styrränta - först näranollränta, sedan nollränta och nu negativ ränta. Detta utan att KPI-inflationen ökat nämnvärt trots att Riksbanken även tagit till kvantitativa lättnader.

Sveriges inflationstakt mätt med KPI ligger som synes fortfarande och skvalpar kring noll och KPIF har ännu inte orkat över en procent.

Emellertid har vi som jag påpekat flera gånger förut inflation, fast den inte syns i de gängse inflationsmåtten - se bara på de svenska bostadspriserna. Nyligen har allt fler tunga bedömare, t.ex. SBAB:s VD, varnat för svensk bostadsbubbla. Inte konstigt när bostadspriserna sett ut så här:

Som synes har även i Sverige den senaste snabba ökningen av bostadspriserna varit sedan 2012 - omkring 40 procents ökning, samtidigt som inflationstakten enligt KPI knappt har varit över en procent under denna tid. Observera att Sverige även har haft en väldigt stor ökning av bostadspriserna 1995-2008, vilket inte syns i Valueguards diagram.

Det finns fler exempel på bostadsmarknader som fått ny fart tack vare de senaste årens globala lågräntepolitik - London, Kanada och Norge.

Egentligen är det inte så konstigt att låga räntor driver upp bostadspriserna - de flesta bostadsköpare världen över verkar bara se till månadskostnaden och med extremt låga räntor blir den förstås låg även för stora belopp. Allt bygger förutom låga räntor även på att bankerna faktiskt är villiga att ge hushållen stora krediter för bostadsköp.

Och till den som argumenterar med bostadsbrist svarar jag att det är alltid brist på attraktiva bostäder - och bland "attraktiva bostäder" ingår numera allt som har en hyfsad pendlingstid till exempelvis jobb i Stockholm. De presumtiva köparna kommer att bjuda över varandra så långt de har möjlighet. Nyckelordet är just möjlighet. Låg ränta är en faktor som ger folk möjlighet att bjuda ännu mer för bostadsköp än vad de annars skulle kunna göra.

Den höga och ökande skuldsättning som budandet på bostäder skapar för med sig en stor risk för att allt går överstyr när en lågkonjunktur kommer och en "vanlig" lågkonjunktur då förvandlas till en kreditkris. För lågkonjunkturer kommer alltid förr eller senare. Diagrammet nedan visar BNP-tillväxt sedan motsvarande kvartal föregående år.

I slutet av 2008 och hela 2009 hade vi en kraftig lågkonjunktur. Sista kvartalet 2011 och de tre första kvartalen 2012 stannade BNP-tillväxten upp, men det var "falskt alarm", för därefter drev lågräntepolitiken igång ekonomin igen. Snart kommer nästa lågkonjunktur och Sverige är högre skuldsatt än någonsin.

Centralbankerna verkar inte ha lärt sig ett dyft av de bostadsbubblor som kraschade 2006-2008. Nu har man bara tagit vansinnet ett steg längre.

Ett anspråkslöst förslag

Nu när regeringen vill finansiera flyktingkrisen genom ökad statlig upplåning tänkte jag komma med ett anspråkslöst förslag till alternativ finansiering.

Jag tittar på olika utgiftsområden inom statsbudgeten och vad de kostar.

Raskt fastnar jag för Utgiftsområde 14 - Arbetsmarknad och Arbetsliv. Här ser jag punkterna "Arbetsförmedlingens förvaltningskostnader" och "Kostnader för arbetsmarknadspolitiska program och insatser" på drygt sju miljarder respektive drygt nio miljarder kronor. Eftersom Arbetsförmedlingen mest ägnar sig åt att trakassera arbetslösa med meningslösa aktiviteter och (trots sitt namn) knappt förmedlar några jobb alls, så borde man kunna skära rejält i denna post. Viss administration behöver förstås finnas kvar för att administrera Platsbanken och registrera arbetslöshet, men alla som sysslar med diverse trakasserier av arbetslösa borde istället omgående omplaceras till Migrationsverket för att hjälpa till med att handlägga asylärenden. Arbetsförmedlingens handläggare har ju god erfarenhet av att handlägga arbetslöshetsärenden, så efter en kortare omställningsperiod för inlärning av regelverk borde de snabbt kunna göra nytta på Migrationsverket.

Migrationsverket har en budget på för närvarande 4,5 miljarder kronor. Säg att vi kunde fördubbla antalet handläggare på Migrationsverket genom att föra över personal från Arbetsförmedlingen. Då skulle vi ändå ha mer än elva miljarder kronor kvar att ta av givet de 7+9 miljarder jag nämnde ovan. Om vi tar hälften av detta genom att kapa de medborgarfientliga delarna av "arbetsmarknadspolitiska program och insatser" så har vi alltså 5,5 miljarder kronor att använda till diverse kostnader för asylsökande.

Som jag ser det skulle mitt förslag leda till gladare arbetslösa och gladare asylsökande, samtidigt som staten inte behöver låna mer pengar för flyktingkrisen. En vinst för alla!

Den som utan fördomar studerar statsbudgeten kan säkerligen finna andra utgifter som vi utan problem kan kapa i, men det är svårt att hitta en så stor möjlig enskild besparing som Arbetsförmedlingen, som dessutom har så positiva bieffekter.

Sårbarhet: Bank-ID central nod

Under en timme på förmiddagen idag låg Bank-ID nere, vilket leder till en mängd effekter. Man kan inte logga in på sin bank för att göra betalningar, man kan inte logga in på Försäkringskassan eller Skatteverket, och man kan inte använda betalningstjänsten Swish.

Vi får alltså bekräftat att Bank-ID är en kritisk central nod i vårt samhälle, och dessutom att deras system är såpass illa konfigurerat att det kan ligga nere under en timme. Det tycks som systemansvariga för Bank-ID måste läsa på lite om begrepp såsom redundans och failover.

Allt fler använder numera inte kontanter ens för att låna/betala småskulder till vänner, utan "swishar" över pengar till varandra, men nu när vi dessutom har fått nya fräscha sedlar kan det verkligen vara läge att fundera på hur mycket kontanter man har på sig för att åtminstone använda i nödfall. Jag anser att en femhundring är lagom - då kan man ta en taxi och köpa lite mat.

Nu drabbas jag inte alls av dagens störning, då jag för det första mest använder kontanter för att betala, och för det andra inte längre kan använda Bank-ID eftersom min dator är för gammal. Och nej, jag kan inte heller använda "mobilt Bank-ID" eller Swish eftersom det inte finns någon sådan app till min knapptelefon. Jag behöver bara lugnt se på när folk runt omkring mig ojar sig.

Sveriges kommunskulder

Bloggrannen Copyriot uppmärksammar idag en av Sveriges mer intressanta skuldbubblor, nämligen den kommunala skuldbubblan, något som Cornucopia skrivit om bland annat för drygt ett år sedan. Det är inte bara "fattiga" kommuner som är högt skuldsatta eller vars skuldsättning ökat snabbt, utan även många "rika".

De svenska kommunernas skulder ligger på runt 300 miljarder kronor (som jag tolkar ), vilket kan jämföras med statsskuldens 1354 miljarder kronor. Navet i dessa kommunala skuldobligationer är Kommuninvest.

"Kommuninvest är svenska kommuners och landstings eget låneinstitut. Kommuninvest ägs av 280 svenska kommuner och landsting för att stödja deras finansförvaltning genom stabil och kostnadseffektiv finansiering, kompetensutveckling och samverkan. Kommuninvest är med cirka 220 miljarder kronor i utlåning den störste långivaren till svenska kommuner och landsting."

Och Kommuninvests obligationsvolym växer snabbt. Kommunobligationer är ju "säkra" eftersom de backas upp av något så säkert som skatteintäkter. Copyriot noterar:

"Dessutom har nu Finansinspektionen beslutat att kommunobligationer (utfärdade via Kommuninvest) ska räknas som den tryggaste typen av tillgångar, som får räknas fullt ut när bankerna ska uppvisa att de har likviditet."

Copyriots intressantaste scoop i sammanhanget anser jag dock vara Kommuninvests "solidariska borgen".

"Numera är nästan alla Sveriges kommuner och landsting anslutna, vilket också betyder att de har gått i "solidarisk borgen" för varandras lån."

Kommunernas skulder kan därmed jämföras med en utökad statsskuld, då de solidariskt ska betalas av större delen av Sveriges invånare. Så här uttrycks det hos Kommuninvest:

"Till säkerhet för samtliga förpliktelser som Kommuninvest i Sverige AB ingått eller kommer att ingå går undertecknade landsting och kommuner solidariskt i borgen såsom för egen skuld i enlighet med vad som anges i stadgarna för Kommuninvest ekonomisk förening."

Detta kan bli mycket intressant att följa framöver, särskilt som många kommuner redan idag har knackig ekonomi. Särskilt intressant kan det bli med effekterna av den flyktingvåg som nu kommit till Sverige, vilket Expressens Anna Dahlberg skriver om.

"Nu larmar SKL tvärtom om att flyktingkrisen kommer att leda till en skattechock."

Och

"Vi har bara fått en föraning om kommunernas bekymmer än. Först någon gång i mitten och slutet av nästa år – efter beviljad asyl – börjar kommunerna ta över ansvaret från Migrationsverket för alla de flyktingar som nu kommer."

Ty oberoende av vad man anser om invandrares lönsamhet för samhället på längre sikt (där forskningsläget verkar vara splittrat) så torde det vara klart att fram tills de kommit i arbete (alltså de första åren) utgör de en ekonomisk belastning för den offentliga ekonomin.

Vi kan alltså se fram emot en svensk kommunekonomisk kris inom högst ett år.