Bad News

En hel del dåliga nyheter dråsade in idag för alla som tror att faran för världsekonomin skulle vara över. Det var inte bara dåliga nyheter från ett håll, utan från många.

• Greklands premiärminister Papademos kallar till krismöte eftersom skuldförhandlingarna inte verkar gå så bra.
• Arbetslösheten i EU är hög. Särskilt i Spanien med 22,9 procent (!) och mer än varannan ungdom arbetslös!! Spanien må ha lägre statsskuld än de övriga BIGPIS-länderna, men har istället ett arbetslöshetsproblem som är katastrofalt.
• Räntan på portugisiska statsobligationer har stigit kraftigt de senaste dagarna (även om den sjönk en aning idag) och ligger på statsbankruttsnivå. Nästa "Grekland".
• Hushållens konfidensindikator i USA sjönk.
  
• Chicagos inköpschefsindex var betydligt lägre än väntat, vilket visar att den senaste tidens ganska positiva siffror från USA kanske var en tillfällig effekt, som bloggrannen Makrofjanten påtalade i början av januari.
• Bostadspriserna i USA fortsatte att falla enligt senaste Case-Shiller-data till den lägsta nivån sedan 2003. Med undantag för april 2011 har priserna fallit igen under ett och ett halvt år nu. Alla som trodde att "the bottom is nådd" hade alltså rejält fel. Monumentala bostadsbubblor ger monumentala prisfall efteråt.
• Kaliforniens finanschef varnar för att delstaten kommer att få en likviditetskris inom en månad om inget görs. Hallå där! Ska USA få sig ett eget Grekland?
• Bostadspriserna i Shanghai har fallit kraftigt - måhända en tillfällig effekt av det kinesiska nyåret, men betydligt sämre än för nyårsveckan förra året. Kinas fastighetsbubbla verkar vara på väg att blåsas ur på allvar.
• Hotet i Persiska viken fortsätter med att USA skickar dit ett tredje hangarfartyg. Iran har dock bestämt sig för att skjuta upp beslutet om att stoppa oljeleveranser till EU, men det är fortfarande en högst aktuell fråga - deras Majlis (parlament) ska enligt planen få ett förslag att besluta om nu på fredag.
• På den positiva sidan noterar jag dock att protesterna mot de indragna bensinsubventionerna i Nigeria verkar ha lugnat ner sig, vilket åtminstone gör att vi i alla fall inte ännu riskerar en spik i oljepriset på grund av det.
• I norra Nigeria fortsätter dock islamistsekten Boko Haram sina våldsdåd, men där produceras ingen olja, så det blir än så länge bara ett internt problem för Nigeria.
• På den positiva sidan noterar jag också att Sverige hade ett stort överskott i statsfinanserna 2011 - det är bra att staten har sparat i ladorna inför den kris som nu kommer.
• Det värsta spar jag till sist - Baltic Dry Index har fallit kraftigt den senaste tiden, vilket indikerar global recession, då det alltså är kraftig minskad efterfrågan på fartygsfrakter av bulkråvaror såsom kol och malm. Den senaste månaden har indexet mer än halverats och är nu nere nära bottennivån från december 2008. Och det beror inte på något plötsligt stort tillskott av fraktfartyg, utan helt enkelt på vikande efterfrågan.

Spänn fast säkerhetsbältena...

Iran vänder på steken

Iran tänker på söndag införa en lag mot att sälja olja till EU-länder och föregriper därmed de EU-sanktioner mot iransk oljeexport som ska träda i kraft 1 juli. Så får EU-länderna stå där med lång näsa när de plötsligt tappar 0,6 miljoner fat oljeimport per dag. Länder som drabbas blir Italien, Spanien och framförallt Grekland, som just nu handlar all sin olja från Iran. EU-länderna hade planerat för en övergångsperiod fram till i sommar tills man stoppade iransk olja, men så blir det alltså inte nu. Vad effekterna blir återstår att se, men de lär knappast vara positiva för ett EU som redan är i ekonomisk kris.

Irans styrande verkar betydligt smartare än EU-politikerna och fick sig säkert ett gott skratt när de kom på denna lag. Skrattar bäst som skrattar sist!

Börsindex luras

Svenska media fokuserar vad gäller det amerikanska börserna oftast på indexet Dow Jones (DJIA) och tittar man på det så är det nästan tillbaks på samma nivå som sommaren 2008. Ett problem bara - börsindexen luras genom att man byter ut de ingående bolagen. Tre av de trettio bolagen i Dow Jones-indexet har bytts ut sedan dess - självklart bolag vars aktier gått riktigt dåligt. I september 2008 byttes kraschade försäkringsjätten AIG ut mot Kraft Foods, och i juni 2009 byttes General Motors och Citigroup ut mot Travelers och Cisco. Hos ZeroHedge kan man se hur Dow Jones-indexet skulle ha sett ut om AIG, GM och Citigroup varit kvar - inte fullt lika bra.

Även på den svenska börsen kan vi se liknande effekter. OMXS30-indexet förändras då och då vad gäller de ingående bolagen. Sedan januari 2007 har Autoliv, Eniro, Stora Enso och Vostok Nafta lyfts ur indexet och Getinge, Lundin Petroleum, MTG och SSAB lyfts in. Vid DotCom-bubblans topp år 2000 var till och med Framfab med i Stockholmsbörsens topp-30-index om jag minns rätt. Tar man med de bolag som var med år 2000 ser de senaste årens sidledes bergochdalbana för börsen troligen ännu värre ut. Har någon en lista på vilka som var med då?

Detta brukar i statistiska sammanhang kallas för "survivorship bias", alltså överlevarpartiskt urval. Detta får det att verka som om aktieinvesteringar är bättre än vad de faktiskt varit över åren. Alla bolag som ramlat ur förträngs.

Grekiska statsobligationer och hedgefonderna

För den som orkar läsa den (den är väl värd att läsa för att förstå läget) har Zero Hedge häromdagen gjort en lång sammanställning av läget för grekiska statsobligationer och varför det är sådana problem med förhandlingarna med obligationsinnehavarna om nedskrivning. Enligt dem sitter Grekland inte alls i något överläge i förhandlingarna. Att förhandlingarna drar ut så långt på tiden är olycksbådande.

Jag tänker inte referera hela den långa utläggningen, utan bara ta upp lite grann. Läs även Den Hälsosamme Ekonomistens "Det är långivarna som dikterar villkoren", om du vill läsa mer om saken på svenska istället för engelska.

Ett av problemen är att alla obligationer inte är skapta lika. Den största delen av de grekiska statsobligationerna är utgivna med villkoret att de styrs av grekisk lag, men en liten del (25-40 miljarder euro) är utgivna med villkoret att de styrs av brittisk lag. Dessa obligationer har köpts upp till vrakpriser av hedgefonder som nu försöker pressa ut så mycket som möjligt ur dem. Så kallade "gamfonder" (vulture funds) är kända för att köpa upp skräpobligationer och sedan genom stämningar och rättsprocesser få ut mesta möjliga pengar ur dem. Det är en process som tar flera år, men i slutändan brukar vinsten vara enorm i procent räknat.

En annan faktor i detta spel är att fonder som sitter med en stor mängd kreditswappar (CDS) på Greklands statsskuld i förhållande till sitt innehav av statsobligationer inte har något intresse av en "frivillig" uppgörelse, då en "hård" statsbankrutt istället skulle gynna dem genom att kreditswapparna faller ut.

Om nu Grekland trots allt skulle lyckas i förhandlingarna och få igenom en "frivillig" skuldnedskrivning från de privata obligationsinnehavarna så är deras statsskuld efteråt ändå så hög (120 procent av BNP) att de nästan garanterat kommer att få problem snart igen. Minns ni att deras statsskuld låg runt 120 procent av BNP i slutet av 2009 när deras allvarligare problem började?

Om Grekland inte lyckas med förhandlingarna och bestämmer sig för utvägen "hård" statsbankrutt (vilket jag ser som det troliga utfallet) blir det oerhört kaotiskt. Jag skulle i dagsläget avråda från att resa till Grekland. Hur gör man som turist i landet om bankerna plötsligt stänger och det inte heller går att betala med kort? Måste man ändå resa till Grekland av någon anledning bör man göra upp en plan B för hur man ska agera om det blir statsbankrutt och förbereda sig genom att ha kontanter så att man kan resa till något grannland.

Det kan också bli kaotiskt på finansmarknaderna när Greklands statsbankrutt till slut kommer. Ken Rogoff, ekonomiprofessorn som är känd bland annat för sina studier av skuldkriser, intervjuades igår i Davos av Bloomberg och det är ord och inga visor. Han säger att det inte bara handlar om Grekland, utan att vi kommer att få se fler "omstruktureringar" av statsskulder innan detta är över. Han beklagar sig också över EU-ledarnas oförmåga och saktfärdighet vad gäller nödvändiga beslut. Rogoff säger även det självklara, att när Grekland väl får sin skuldnedskrivning kommer Portugal att vilja ha något i samma klass. Han säger också att Europa är oförberedda på konsekvenserna av statsbankrutterna.

Även ekonomiprofessorn "Doctor Doom" Nouriel Roubini uttalade sig i Davos. ”Grekland kommer att vara det första landet i Europa som omstrukturerar sina skulder, men däremot inte det sista.” Han anser också att eurons värde bör få falla 20-30 procent som en del i en lösning av skuld krisen. Frågan är om eurozonens och framförallt Tysklands ledare kan acceptera det.

Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker förnekar dock eventuella problem och tror att det snart kommer en uppgörelse om "frivillig" nedskrivning av Greklands statsskuld och att landet definitivt kommer att stanna kvar i euron. Min gissning är dock att i kaoset efter en statsbankrutt kan landet passa på att lämna euron.

"Hagelstorm" i Portugal
Igår råkade Antonio Saraiva, chef för Portugals industriförbund kläcka ur sig att Portugal behöver 30 miljarder till i räddningspaket utöver det paket de redan fått. Hans efternamn Saraiva betyder "hagel" och det blev en hagelskur över förtroendet för Portugals statsfinanser då räntan på statsobligationerna idag steg till rekordnivå.

Diagrammet ovan visar portugisiska, irländska och italienska tioåriga statsobligationers spread mot tyska. Det vi ser är att Irlands statsskuldsräntor tydligt vänt neråt det senaste året och även Italien har noterat en viss avmattning av räntetrycket den senaste tiden. För Portugal däremot ser det däremot bara värre ut.

Portugal har också problemet att en större andel av statsobligationerna är utgivna under brittisk lag, vilket gör det svårare än för Grekland att nå en överenskommelse om "frivillig" skuldnedskrivning.

Kollaps innebär inte apokalyps

Författaren och journalisten David Jonstad har just gett ut en bok med titeln "Kollaps" och undertiteln "Livet vid civilisationens slut", utgiven på Ordfront förlag. Jag fick ett recensionsexemplar för ett tag sedan, som jag läste med stort intresse, då mycket av det som han tar upp är sådant som jag skrivit om på denna blogg.

Först tänkte jag dock anmäla jäv. David är en trevlig prick som jag har träffat ett antal gånger under det senaste året och lärt känna så smått. Dessutom var jag på släppfest för boken igår och fick en öl som muta av förlaget, samt tillfälle att prata med flera intressanta personer som också var på släppfesten. Trots denna jävssituation tänkte jag nu recensera boken.

"Kollaps" är en viktig bok därför att den tar upp heta frågor som oftast förträngs i politik, media och den allmänna debatten. Det är också väldigt bra att någon tar sig för att skriva om ämnet på svenska. David Jonstad tar ett brett grepp om "de tre e:na" - energi, ekonomi och ekologi. Inom vart och ett av dessa områden finns kriser som var och en för sig riskerar att stjälpa de stora framtidsplanerna för vårt samhälle och att göra att framtiden blir något helt annat än vad de rådande myterna intalat folk att den ska bli.

"Kollaps" punkterar framstegsmyten och tillväxtmyten, men hänger sig samtidigt inte åt apokalypsromantik, utan David Jonstad delar också ut en känga till alla som tagit till sig undergångsmyten som kontrast till framstegsmyten. Verkligheten är ju oftast varken svart eller vit, utan består av många olika färger, vilket tydligt förmedlas i "Kollaps". Joseph Tainters "Collapse of Complex Societies" är en självklar grund för den som skriver om kollaps och David Jonstad poängterar Tainters definition av kollaps - att det innebär en varaktig förenkling av samhället. En kollaps innebär inte med nödvändighet en apokalyps, utan det rör sig oftast om betydligt mindre dramatiska skeenden - ett gradvis förfall av samhällsinstitutioner. Ett EU som faller sönder i sina beståndsdelar kan vara ett exempel.

Romarrikets kollaps varade i flera hundra år och de som levde under denna tid uppfattade det troligen inte som en kollaps utan bara som en tid då det inträffade många tråkiga och jobbiga händelser. David Jonstad har uppenbarligen liksom jag läst John Michael Greer som ser industrisamhällets kollaps som en utdragen process: "The Long Descent". Vi ser förresten redan den begynnande kollapsen genom den kris som har drabbat EU och framförallt Grekland. Likheterna med Romarriket är slående - i båda fallen bringar usla statsfinanser imperiet på fall.

David Jonstad har av den digra källförteckningen att döma gjort en grundlig research inför denna bok och det är en av de saker som gör den intressant. Boken är späckad med fakta inom ett brett spektrum av ämnesområden. Även om man inte håller med om allt som han skriver är boken ett bra diskussionsunderlag när det gäller att se hur vår framtid kan se ut och vad man bör göra för att inte råka ut för obehagliga överraskningar. Jag kan alltså rekommendera alla att läsa den, även de som är hängivna tillväxtkramare. Med tanke på att boken bara är på 207 sidor (plus noter och källförteckning) är den också lagom stor att läsa utan att det ska kännas övermäktigt att ge sig i kast med den.

I bokens tredje del tar David Jonstad upp en mängd olika idéer om vad man kan göra för att förbereda sig för en osäker framtid, men jag tycker denna del är ganska spretig och i vissa fall känns det nästan som om han motsäger det han själv skrivit tidigare. Trots det är denna del också intressant, då den väcker en hel del tankar, även om ens egna slutsatser ibland kan bli motsatta dem som författaren för fram.

I bokens första delar retade jag mig på en del mindre faktafel, men det är inget som förtar helhetsintrycket. Exempelvis "Colosseum, som den döptes till" - nej, romarna kallade den "Amphitheatrum Flavium" och namnet "Colosseum" fick denna jättearena först flera hundra år efter romarrikets fall.

Som jag skrivit ovan så tycker jag att "Kollaps" är en viktig och intressant bok, men jag tycker tyvärr inte att den är fängslande - i betydelsen så välskriven att man känner att man inte vill sluta läsa. Jag läser mest faktaböcker av olika slag och de som varit riktigt fängslande är förutom att de beskriver intressanta saker även rika välskrivna berättelser med ett personligt uttryck. Jag känner det som att det personliga uttrycket i "Kollaps" är lite blekt. Jag tror inte att det beror på att jag skulle vara blasé på de ämnen som David Jonstad tar upp, men kanske den som är nykomling inom området kan uppfatta "Kollaps" på ett annat vis.

Den som vill få lite smakprov kan läsa förordet till "Kollaps" samt de första 35 sidorna av boken. På Effekts hemsida finns också en video där David Jonstad talar om framstegsmyten och kollaps. Den som vill läsa mer av David Jonstad kan också läsa hans många artiklar på Effektbloggen samt i tidningen Effekt, som han är redaktör för. Han har tidigare även skrivit boken "Vår beskärda del".

Jag hoppas att "Kollaps" kan skapa en debatt om de frågor som boken tar upp. Uppenbarligen finns ett visst intresse från mainstream-media - se intervjun med David Jonstad om "Kollaps" i TV4:s Nyhetsmorgon. Jag hoppas också att debatten kan bli sansad och att man inte bara avfärdar sannolikheten för (partiell) samhällskollaps som något som kommer från yrande apokalyptiker.

Börsläget januari 2012

Det var ett tag sedan jag kommenterade börsen, så det är nog dags nu efter de senaste månadernas upprekyl. Diagrammet nedan visar hur Stockholmsbörsen har gått sedan i somras. Jag har ritat dit lite färgglada linjer ovanför för att förtydliga de stora dragen.

Under högsommaren fick vi en långsam nedgång (orange linje), följd av en börskrasch (röd linje) i slutet av sommaren efter "dödskorset" i juli. Därefter följde en period av mycket snabba svängningar i en långsammare nedåtgående trend (orange linje) fram till slutet av september. Totalt föll Stockholmsbörsen cirka 25 procent från början av sommaren.

I slutet av september drabbades marknaden av börsfnatt och en uppgång på cirka 24 procent på bara en månad (blå linje). Därefter vidtog åter en nedgångsfas, men inte lika kraftig som sommarens (orange linje). I slutet av november var det åter dags för en snabb uppgång (blå linje), som dock inte blev varken lika hög eller lång som den under oktober. Efter en tids långsam kräftgång gick börsen åter upp i ett "Santa Claus rally" som troligen pågår ännu.

Det som man kan notera är att den första delen av upprekylen (under oktober) inte var lika snabb som nedgången i somras. Den följdes också av en nedgång som var nästan lika lång och hög som uppgången - ett klart svaghetstecken. Den andra delen av upprekylen (från slutet av november) var till att börja med snabb, men det blev inte långvarigt. Den senaste tiden har börsen segat sig uppåt, vilket tyder på att marknaden tappat sitt momentum uppåt. Börsen har visserligen nått en aning högre än toppen från slutet av oktober, men det ser segt ut. Det behövs troligen inte mer än en större nedgångsdag på grund av någon skrämselhicka från eurozonen för att skapa rädsla bland spekulanterna och vända upptrenden. Vi har dock ännu inte fått någon bekräftelse på att upprekylen skulle vara över. När det kommer vet vi inte exakt - det kan ha varit igår, eller det kan vara om två veckor.

En sammanfattning av de senaste sju månadernas börs är att kraschen i somras följdes av en mer utdragen upprekyl som inte längre uppvisar någon särskild kraft. Det kan hända att det finns lite kvar att ge på uppsidan, men troligtvis inte särskilt mycket. Man ska dock aldrig vara för självsäker vad gäller börsen, utan skulle OMXS30-index mot förmodan stiga över 1060 stärks köparsidan av spekulanterna i sin tro och vi kan få en ännu längre uppgång.

Mer om börsens utveckling i närtid kan ni läsa dagligen hos bloggrannen Winning Trading, som igår morse skrev att "Trots spänningar är det inget som bekräftar en nedgång". Bloggrannen Cornucopia brukar också kommentera börsen betydligt oftare än jag och skrev igår en sammanställning av hur det ser ut med dödskorsen på världens börser.

Om man ser på lite längre sikt på Stockholmsbörsen så man får med hela Finanskrisen ser det ut som i diagrammet nedan.

Här ser man det tydliga trendbrott neråt som kom i somras och de senaste månadernas uppgång framstår just som en upprekyl i en påbörjad nertrend. Den tillfälliga botten som vi fick i augusti ser inte ut på samma sätt som den mer långsiktiga botten vi fick runt årsskiftet 2008-2009 (inringad) - en bottning på börsen är en process, inte en händelse.

Jag gillar också att titta på riktigt lång sikt, se diagrammet nedan över den bergochdalbana som börsen gjort sedan 1999.

Med rött har jag ritat in de begränsningslinjer som börsen hållit sig inom under de senaste tretton årens sicksack. Jag har ringat in den förhållandevis kraftiga nedgång som var sommaren 2006, men som följdes av en ytterligare uppgång på ett år. Utvecklingen sedan i somras har vissa likheter, men i lite större skala. Det skulle alltså möjligen kunna röra sig om en "lurifaxnedgång" och att det vi nu ser är början på en rejäl uppgång. Det finns dock en fundamental skillnad - sommaren 2006 fanns ingen kris - idag befinner vi oss i ett läge där skuldkrisnyheter kommer hela tiden. En tydlig signal om att något större var på gång var också att vi i början av 2011 fick en topp, men att efterföljande topp under våren inte nådde upp till samma nivå (gröna streck ovan). Något liknande skedde sommaren och hösten 2007 - se de gröna strecken där.

Vi ska inte heller glömma bort att fundamenta vad gäller världsekonomin suger. Det globala skuldberget är på intet sätt ur världen utan kreditbubblan blir bara alltmer bräcklig. Igår såg jag följande notis i Metro:

"Får vi bara en normal lågkonjunktur, då är det fortsatt stor uppsida kvar på börsen."
Esbjörn Lundevall, analyschef för aktier på SEB, om Stockholmsbörsens flygande start på året.

Problemet är bara att detta inte är en "normal" lågkonjunktur. Det finns olika slags lågkonjunkturer. De "normala" som varit under efterkrigstiden har varit efterfrågedrivna, men den vi ser nu är kreditdriven, likt den på 1930-talet. Sådana lågkonjunkturer tar mycket längre tid att ta sig ur. 5-10 år brukar det ta att återhämta sig efter en kreditbubbla (jämför Sverige i början på 1990-talet) och med tanke på att den nuvarande kreditbubblan är global finns risken att det denna gång blir ännu svårare.

EU - ett imperium på dekis - del 3

Del 3: EU-imperiets historia: kulmen och de begynnande sprickorna 2005-2011

Jag avslutade förra delen av EU-imperiets historia med att nämna den Europeiska konstitutionen, ett försök att ytterligare fördjupa integrationen inom EU-imperiet, som 2004 signerades i Rom. Denna konstitution innebar stora förändringar och egentligen ett fullständigt överlämnande av makten från de suveräna staterna till EU-imperiet.

EU:s självsäkra styrande valde nu att genomföra folkomröstningar i hela tio av medlemsländerna, i sitt maktrus förvissade om folkets stöd. Spaniens folk godkände den nya konstitutionen i en folkomröstning, men till EU-elitens överraskning och förtret röstade folken i Nederländerna och Frankrike nej. Därmed ställdes övriga folkomröstningar in och förslaget omarbetades för att sedan 2007 återkomma i form av Lissabonfördraget. Detta nej blev den första allvarliga sprickan i EU-imperiets maktplan. EU-eliten kunde dock inte tänka sig att godta resultatet av Nederländernas och Frankrikes folkomröstningar, nämligen att folket inte ville ha den djupare integration och maktöverlämning som eliten själva ville ha genom den nya konstitutionen. Istället gjorde man alltså en viss omarbetning av förslaget för att försöka övertyga folken vid ett senare tillfälle och därmed kunna fullfölja sin plan.

EU-imperiet 2007

EU-imperiets utvidgning fortsatte under tiden. 2007 kom Bulgarien och Rumänien med i EU som de fattigaste medlemsländerna hittills. På grund av detta införde många EU-länder restriktioner för medborgare från de två nya länderna, så att de måste skaffa sig arbetstillstånd. Irland, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Österrike och Malta har idag kvar dessa restriktioner, som enligt avtalet får vara kvar som längst år 2013 ut. Bulgarien och Rumänien är alltså ännu inte medlemmar fullt ut i EU-imperiet, utan ett slags andra klassens medlemmar.

Det finns också ett antal länder på västra Balkan, där EU genom så kallade Stabiliserings- och associeringsavtal (SAA) gradvis stärker sitt inflytande i det nya territoriet. Kanditatlandet anpassar gradvis sina lagar till EU-imperiets regelverk. I utbyte kan kandidatlandet få viss tullfrihet till EU, samt föranslutningsstöd, vilket innefattar bland annat stärkande av byråkratin, infrastruktur, och anpassning av jordbruk. Detta är ett sätt att göra landets befolkning mer positivt inställd till EU. SAA finns för Makedonien sedan 2004, Kroatien sedan 2005, Albanien sedan 2009 och för Montenegro sedan 2010. Serbien samt Bosnien och Herzegovina skrev under SAA-avtal 2008, men de har ännu inte trätt i kraft, då länderna ännu inte uppfyller villkoren. Bosnien och Herzegovina får dock sedan 2007 föranslutningsstöd. Serbien har sedan 2010 ett interimsavtal med EU.

Turkiet ansökte om EU-medlemskap redan 1987, har ett tullavtal med EU sedan 1995 och blev officiell medlemskapskandidat 1999. De officiella medlemskapsförhandlingarna började 2005. Här finns dock så många olösta problem, bland annat med relationen till EU-medlemmen Cypern, att det är högst tveksamt när Turkiet skulle kunna bli medlemsland i EU-imperiet, om ens någonsin. Turkiets ledare är förstås mycket irriterade över detta.

Kroatiens medlemskapsförhandlingar påbörjades 2005 och i december 2011 undertecknades avtalet om EU-medlemskap. En folkomröstning 22 januari 2012 lär bara vara en ren formsak efter den överväldigande propagandakampanjen. Det har till och med utlysts ett pris för den som kan hitta en artikel i en kroatisk tidning som är kritisk mot landets EU-inträde. Enligt planen ska sedan Kroatiens medlemskap ratificeras av EU-ländernas parlament så att landet kan bli fullvärdig medlem i juli 2013.

EU-imperiet 2011

Det finns även ett antal andra vasallstater där förhandlingar om EU-medlemskap pågår: Makedonien sedan 2005, Montenegro sedan 2010, Island sedan 2010.

Med Serbien, Bosnien och Herzegovina, Makedonien, Montenegro, Albanien och Kosovo torde EU-imperiet med vasallstater nå sin maximala utbredning - det är även osäkert om alla dessa kommer att släppas in som medlemmar. I dagsläget är det uteslutet att man ens skulle fundera på förhandlingar med Vitryssland, Ukraina, Moldavien eller länder i Kaukasus eller Maghreb.

"Vitryssland är alltför auktoritärt, Moldavien alltför fattigt, Ukraina alltför stort, och Ryssland alltför skrämmande för att EU ska fundera över att erbjuda dem medlemskap inom den närmaste tiden."

Visserligen har EU-imperiet olika slags avtal med många andra länder, men de gör ändå inte att dessa länder blir en del av Imperiet. Vad gäller Ukraina har påskrivandet av associationsavtalet skjutits upp efter den politiska utvecklingen i landet under 2011. Mot Vitryssland har EU till och med sanktioner och landet orienterar sig istället österut mot Ryssland. Moldavien är utfattigt och har dessutom en olöst konflikt med utbrytarregionen Transnistrien (Pridnestrovie).

Eurozonen utökades också efterhand med nya länder: Slovenien 2007, Cypern och Malta 2008, Slovakien 2009, Estland 2011. Euron används som valuta även i Montenegro och Kosovo. Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Ungern, Bulgarien och Rumänien har som mål att införa euron, men detta mål är efter finanskrisen 2008 skjutet på en obestämd framtid, även om Lettland har fortfarande har officiellt mål 2014 och Rumänien 2015. Lettland och Litauen är fortfarande med i den Europeiska växelkursmekanismen (ERM II), liksom Danmark. Det är ytterst tveksamt om euroområdet kommer att utvidgas ytterligare med tanke på eurosamarbetets nuvarande tillstånd.

EU-kommissionen leds sedan 2004 av José Manuel Durão Barroso, som omvaldes 2010. Han kommer från Portugal och är medlem i Partido Social Democrata (PSD), som trots sitt namn är ett kristdemokratiskt parti. Han började sin politiska karriär som statssekreterare och var sedan utrikesminister 1992-95 och Portugals premiärminister 2002-2004. Som ordförande för EU-kommissionen har Barroso haft en presidentlik stil och skulle nog gärna ha velat ha en officiell presidenttitel för Imperiet.

Istället för mer makt åt kommissionen har det utvecklats ett maktspel inom EU-imperiet där andra kapat åt sig makt. 2009 utsågs Belgiens före detta premiärminister Herman van Rompuy till ordförande för Europeiska rådet - det närmaste en EU-president man har kommit. Europeiska rådet består av medlemsstaternas regeringschefer och har ingen formell lagstiftande eller verkställande makt, men det är här som de stora planerna görs upp. EU skaffade sig även en "Hög representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik" med Catherine Ashton som den första på posten. Ashton är även förste vice ordförande i EU-kommissionen, men har hittills hållit en låg profil.

Ledarna för de två centrala euroländerna Tyskland och Frankrike har också tillsammans kapat åt sig en rejäl kakbit av makten genom sitt nära samarbete under de senaste årens kris. Det har gått så långt att man för Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy skapat smeknamnet Merkozy.

Kommissionen under Barroso har dock fortfarande en mycket stark maktposition, då endast de har rätt att lägga fram lagförslag i EU. Parlamentet har endast möjlighet att rösta om lagförslagen, även om de också har makt att fälla kommissionen.

Efter nederlaget med den tänkta EU-konstitutionen vidtog som sagt ett omarbetande, som började sommaren 2007 och slutade med att Lissabonfördraget undertecknades i december 2007. I juni 2008 hölls en folkomröstning på Irland om Lissabonfördraget med ett nej som resultat. Därmed sprack den ursprungliga planen att få fördraget ratificerat innan EU-parlamentsvalet 2009. Ytterligare en motgång för Imperiets konsolidering. Åtgärden mot detta blev att ge Irland ett antal garantier så att de i nästa folkomröstning i oktober 2009 röstade ja. Då hade också finanskrisen hunnit att slå såpass hårt mot Irland att invånarna blivit mer positiva till ett EU som skulle kunna hjälpa dem. En rejäl propagandaapparat från alla större partier och flera stora organisationer hjälpte till.

I övriga europeiska länder vågade man inte hålla folkomröstningar om Lissabonfördraget utan lät proffsen i parlamenten ta hand om beslutet.

Knappt hade Lissabonfördraget dragits igenom beslutsprocessen förrän ett stort mörkt moln uppenbarade sig på horisonten. Några dagar efter den "lyckade" folkomröstningen på Irland blev i Grekland Giorgos Papandreou ny premiärminister efter parlamentsval och började med att avslöja att statsfinanserna var i betydligt sämre skick än vad som tidigare sagts. Därmed blossade skuldkrisen för eurozonens PIIGS-länder upp. I december 2009 kom den första betygssänkningen då Fitch sänkte Greklands kreditbetyg från A- till BBB+. Då började den kaskad av "lösningar" på skuldkrisen som vi sett sedan dess med att Europeiska centralbanken (ECB) skulle "tillfälligt" godta statspapper med lägre kreditbetyg än A- som säkerhet. Betygssänkningen har efterhand följts av flera sänkningar för många euroländer, varav den senaste idag.

Förnekelsen hos EU-imperiets elit var total av att Grekland skulle utgöra något annat än ett tillfälligt och isolerat problem. Så här lät det i januari 2010.

Jean-Claude Trichet, chef för Europeiska centralbanken ECB, avfärdar [grekisk statsbankrutt] som en "absurd hypotes". Jürgen Stark, ledamot av ECB:s direktion, säger att IMF-stöd inte kan bli aktuellt. "Det skulle betyda att länderna utanför euroområdet kan bestämma vilken politik som skulle föras inne i euroområdet". Han påpekar också att enligt EU:s Maastricht-fördrag får inte ett enskilt medlemsland motta finansiellt stöd från ett annat. Jean-Claude Juncker, ordförande i Eurogruppen, ser inte heller någon risk för grekisk statsbankrutt eller uthopp från eurosamarbetet. EU-kommissionären för valuta- och ekonomifrågor Joaquin Almunia säger i en intervju för Bloomberg bland annat att "Greece will not default. In the euro area, default does not exist. There is no bailout problems.".

I början av april 2010 deklarerade man sedan stolt att Greklands trovärdighetskris hade fått ett "lyckligt slut" efter att EU-ledarna enades om ett stödprogram för det skuldtyngda landet. Så har det fortsatt med ständigt återkommande "räddningar" för Grekland. IMF har också blandats in, trots att det från början var otänkbart.

I slutet av november 2010 fick även Irland sitt första räddningspaket från EU och IMF och i april 2011 var det dags för Portugal att begära ett räddningspaket. Droppen som kom euroländernas skuldkris att blomma ut på fullaste allvar var när Italien i somras såg sina statsskuldsräntor stiga snabbt.

Euron var tänkt som ett av de ultimata integrationsverktygen för EU-imperiet, men finanskrisens följdverkningar visade på vilken bräcklig konstruktion det var. Några citat kan illustrera hur viktig euron är för EU-elitens maktbygge.

"If there is no monetary union, then there cannot be political union, and vice-versa."
(Helmut Kohl, Tysklands dåvarande förbundskansler, 1992)

"Monetary Union is the motor of European integration"
(Jean-Luc Dehaene, Belgiens dåvarande premiärminister, årtal okänt)

"[My] real goal [is to draw on] the consequences of the single currency and create a political Europe."
(Romano Prodi, EU-kommissionens dåvarande ordförande i en intervju för Financial Times, april 1999)

"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."
(Romano Prodi, EU-kommissionens dåvarande ordförande i en intervju för Financial Times, december 2001)

Det sista uttalandet är särskilt intressant, eftersom Prodi där mer eller mindre hoppas på en kris som gör det möjligt att införa mer långtgående integration. Nu blev den kris som inträffade kanske inte riktigt av det slag som Prodi hade hoppats på, utan istället så allvarlig att hela eurobygget riskerar att kollapsa. EU-imperiets styrande gör dock tappra försök till mer integration i krisens spår, men det exponerade ännu en spricka inom Imperiet när Storbritannien vid mötet i december 2011 inte ville vara med på nya fördragsförändringar, utan det istället blev ett avtal framförallt mellan euroländerna.

Det som hänt under eurozonens skuldkris är också att det byggts upp ett alltmer komplext och kostsamt finansiellt lapptäcke för att hantera de problem som hela tiden förvärrats. Stödfonden EFSF, IMF-inblandning, ECB:s stödköp av statsobligationer (SMP), dollarswaplinor från ECB, och ECB:s sänkta krav för säkerheter.

Eurokrisen har fått ECB-ledamoten Jürgen Stark att hösten 2011 meddela sin avgång eftersom han inte stödjer ECB:s SMP-program för att stödköpa statsobligationer från PIIGS-länderna. En spricka även inom ECB, men ECB har i gengäld åter stärkt sin position genom den nye chefen Mario Draghi.

Eurozonens skuldkris har hittills fällt fem regeringar under 2011. Grekland har under hösten fått en samlingsregering och Italien en "teknokratregering". Irland fick en ny regering efter valet i början av året, Portugal fick en ny regering efter valet i somras och Spanien fick en ny regering efter valet i höstas.

Under tiden som eurokrisen har fortgått har även andra kriser visat på allvarliga sprickor inom EU-imperiet och dess medlemsländer.

I april 2010 höll Ungern parlamentsval, där Fidesz vann en förkrossande tvåtredjedelsmajoritet och sedan kunde styra landet som de ville. De makthungriga ungerska Fidesz-politikerna passade på tillfället och genomdrev en mängd nya lagar för att mer permanent stärka sin maktposition. Framförallt nu runt årsskiftet har Ungern hamnat i rampljuset då de trotsat EU-imperiet genom en mängd nya lagar som kan utgöra brott mot EU:s regler på en mängd olika områden. Ungern har nu fått till 17 januari på sig att ändra lagarna innan EU-kommissionen börjar vidta åtgärder. Ungerns premiärminister Orbán verkar dock inte vilja vika sig.

Ironiskt i sammanhanget är att Ungern under första halvåret 2011 var EU:s ordförandeland.

En allvarlig törn för EU-imperiets styrka har varit Belgiens långa regeringskris. Efter valet i juni 2010 lyckades Belgiens parlament inte enas om en ny regering utan landet leddes sedan av en expeditionsministär under 541 dagar fram till början av december 2011, vilket är ett föga smickrande världsrekord i regeringskris. Under andra halvåret 2010 var Belgien dessutom ordförandeland för EU - med en expeditionsministär!

Under hela sin existens har EEG:s och sedan EU:s byråkrati och maktstruktur blivit alltmer komplex, dyr och resursslukande. Det handlar om en historiskt sett oöverträffad byråkratisk och politisk komplexitet. Det är som jag skrev i förra avsnittet inte bara storleken det handlar om, utan även den snabba förändringstakten. Visserligen utgjorde administration år 2006 bara 6,3 procent EU:s budget, men kostnaderna för byråkratin drabbar även medlemsländerna, till exempel när svenska Jordbruksverket tvingas tolka nya EU-direktiv och ge ut svenska förordningar för att implementera dem.

Just nu tas de ledande EU-politikernas tid till stor del upp av ständiga möten för att försöka bringa reda i den kaotiska situationen framförallt i euroområdet. Hur länge kan det fortsätta så? Istället för att fortsätta arbetet med att konsolidera och utvidga EU tvingas politikerna att ägna sig åt ständiga brandkårsutryckningar för att hålla ihop Imperiet.

Dessa tre delar om EU-imperiets historia ger bakgrunden till att förstå hur jag ser på Imperiets framtid, vilket jag återkommer till framöver.

EU - ett imperium på dekis - del 2

Del 2: EU-imperiets historia: glansdagarna 1992-2004

I första delen om EU-imperiets förhistoria 1950-1991 skrev jag om de händelser som ledde fram till EU-imperiet. En av de viktigaste personerna i denna förhistoria var EEG-kommissionens (och sedan EU-kommissionens) åttonde ordförande Jacques Delors, tidigare fransk finansminister, som var kommissionens ordförande från januari 1985 till december 1994. Hans företrädare var den betydligt svagare Gaston Thorn från Luxemburg (1981–85). Redan under Thorn utvidgade kommissionen sin makt, men det var under Delors som kommissionen på allvar satte igång den europeiska integrationen. 1989 kom Delors-rapporten, som drog upp planerna för en ekonomisk och monetär union.

1990 tog man bort regler som motverkade fria kapitalrörelser mellan EEG-länderna, vilket var en förutsättning för den inre marknaden som kom 1993.

EEG tog efter järnridåns och Sovjetunionens fall sikte även österut i Europa och genom European Bank for Reconstruction and Development (EBRD) som grundades 1991 tog man initiativet i att modernisera de forna öststaternas ekonomier och förbereda deras införlivande i imperiet.

Det centrala maktövertagandet fullbordades då EEG-länderna 1992 undertecknade fördraget om EU-Imperiet - den Europeiska unionen - i Maastricht. Detta fördrag innebar stora förändringar, bland annat innefattar det gemensam valuta, och samarbete inom polisiära och rättsliga frågor samt utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Detta gjorde att Danmark, Frankrike och Irland ansåg sig behöva hålla folkomröstningar för att ratificera fördraget. I Frankrike vann jasidan med knapp marginal (51,05% av rösterna), men danskarna röstade nej. På Irland blev det däremot ett tydligt ja (69%). Eftersom danskarna röstade "fel" vidtog ett snabbt arbete för att få med danskarna i imperiet. Danskarna fick då vissa undantag från fördraget och sedan röstade 57% "rätt", alltså ja, i en ny folkomröstning 1993. Fördraget kunde därmed träda i kraft i november 1993. Notera att endast tre av dåvarande tolv medlemsländer lät folket säga sin vilja om denna genomgripande maktöverlämning. Att det var så knapp marginal för ett ja till fördraget i Frankrike försvagar dess legitimitet, men detta är för länge sedan glömt och överslätat av de imperiebyggande europapolitikerna.

1992 satte Europaparlamentet igång med sitt stora resursslöseri att flytta fram och tillbaks mellan Bryssel och Strasbourg.

I väntan på fullt medlemskap fick Sverige, Norge, Österrike, Finland, Island och Liechtenstein gå med i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) 1994, där EU-imperiet styr över sina vasallstater genom EU-direktiven mot att vasallstaterna får förmånen att vara innanför tullmurarna. Schweizarna röstade nej till EES, men fick istället ett eget avtal med EU 2002, som i princip innebär samma sak. EES-länderna (idag bara Norge, Island och Liechtenstein) betalar också en viss tribut till EU, men denna ekonomiska tribut är inte den viktigaste i vasallstatsförhållandet. Den viktigaste tributen är den politiska - att vasallstaterna Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz enligt avtalen tvingas införa samma direktiv som EU-länderna. Hittills har inget av EES-länderna eller Schweiz sagt nej till något EU-direktiv utan underdånigt infört Imperiets lagar.

EU 1995

1994 hölls folkomröstningar om EU-medlemskap i kandidatländerna. Norrmännen röstade åter nej, medan Sverige, Finland och Österrike röstade ja och kunde anslutas till EU-imperiet år 1995. I Sverige var det endast en knapp majoritet för EU-anslutning (52,3%). Efter denna folkomröstning har vi i Sverige fått folkomrösta om euron, men våra politiker har inte vågat hålla någon folkomröstning om några av de viktiga utvidgningarna och fördjupningarna av EU-fördraget som införts sedan dess. Det EU som svenskarna med knapp majoritet sade ja till 1994 är väldigt olikt det som vi har idag.

Som ett steg på vägen mot monetär union grundades 1994 Europeiska monetära institutet (EMI) - föregångare till Europeiska Centralbanken. Sedan 1979 fanns redan det Europeiska monetära systemet (EMS) med valutaenheten ECU och Europeiska växelkursmekanismen (ERM) på plats, med uppdrag att förhindra alltför stora och destabiliserande valutafluktuationer mellan medlemsländerna. Genom sin styrka var den dåvarande tyska valutan (marken) det självklara ankaret för Imperiets valutakurser. Från 1986 undvek man att inom EMS justera valutorna mot varandra, utan använde istället förändringar i de olika ländernas centralbanksräntor för att hålla valutorna stabila mot varandra.

Experimentet med EMS/ERM sprack delvis i september 1992, då Storbritannien av internationella spekulanter (bland annat George Soros) tvingades lämna ERM. Även Italien tvingades lämna ERM efter att först ha tvingats devalvera liran. 1993 ledde valutaspekulationer mot bland annat den franska valutan (francen) till att man tvingades förslappa EMS/ERM så att valutorna tilläts fluktuera hela 15 procent. Detta nederlag var en lärdom som man nog misstolkade som en bekräftelse av att det behövdes en riktig valutaunion istället. Man borde ha tolkat det mer realistiskt som att valutaunioner eller växelkursmekanismer med fasta band är dömda på förhand - det behövs bara en kris för att man ska stå med byxorna nere. Hursomhelst fanns redan såpass mycket politisk prestige investerat i projektet med den gemensamma valutan att det drevs vidare.

1994 ansökte de första forna östblocksländerna Polen och Ungern om medlemskap i EU-imperiet och fler följde sedan efter.

Jacques Delors, som var för EU vad Julius Caesar var för Romarriket, lämnade 1995 över ordförandeskapet över EU-kommissionen till Luxemburgs tidigare premiärminister Jacques Santer - en kompromisskandidat (efter Storbritanniens veto) som var en betydligt svagare ledare än Delors. Trots det fortsatte EU-imperiets vandring mot integration och utvidgning.

Under Santers tid undertecknades det för vidare integration av imperiet viktiga Amsterdamfördraget 1997 med förändringar inom asyl- och invandringspolitiken, samt i frågor om sysselsättning, miljö, jämställdhet, folkhälsa, konsumentfrågor och socialpolitik. Detta nya fördrag godtogs utan problem - folkomröstningarna i Danmark och Irland utföll i enlighet med de styrandes önskemål - och fördraget trädde i kraft 1999. I och med detta fördrag införlivades även Schengenreglerna om passunion och avskaffande av gränskontroller i EU-fördragen, även om de flesta EU-länder redan tidigare anslutit sig till Schengenavtalet.

Samtidigt med Amsterdamfördraget antogs 1997 Stabilitets- och tillväxtpakten för att "garantera" sunda offentliga finanser. Enligt denna pakt får EU:s medlemsstater inte ha ett budgetunderskott över 3 procent av BNP eller en statsskuld över 60 procent av BNP. Redan tidigare fanns konvergenskriterierna som förutom statsfinanserna styrde prisstabilitet, växelkursstabilitet och räntestabilitet.

1998 bildades Europeiska centralbanken (ECB) och tog över efter EMI för att styra vidare mot valutaunionen. I januari 1999 inrättades den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) och euron började existera som elektronisk valuta. Redan då lämnade medlemmarna i Eurozonen (då Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike) över sina befogenheter över de nationella valutorna och räntesättning till den nya centralbanken.

I mars 1999 tvingades Jacques Santer att avgå efter att det uppdagats oegentligheter inom kommissionen. En interimkommission under spanjoren Manuel Marín tillträdde fram till dess att Italiens före detta premiärminister Romano Prodi tog över i november 1999.

2001 kom även Grekland med i eurosamarbetet efter förfalskad statistik som visade att man uppfyllde konvergenskriterierna. Nu var detta egentligen inte det värsta, då flera länder redan från början aldrig uppfyllde villkoret för statsskuldens storlek. Belgien, Italien, Grekland och Österrike har under hela eurons tid (utom 2007 för Österrike) aldrig legat under 60 procent av BNP i statsskuld. Detta villkor bröts sedan av Malta från 2001 och framåt, av Tyskland och Cypern från 2002, Frankrike från 2003, Portugal från 2005, Nederländerna och Irland från 2009, samt Spanien från 2010. Det som dock verkligen fick Stabilitets- och tillväxtpaktens regler att framstå som målsättningar snarare än regler var att även regeln om budgetunderskottets storlek bröts 2002-2005 av självaste Tyskland, 2002-2004 av Frankrike, 2001 och 2003-2006 av Italien, 2005 av Nederländerna, 2006 av Österrike, 2001 och 2003-2006 av Portugal, samt av Grekland under hela perioden fram till 2007. Detta utan att några sanktioner vidtogs. Eftersom även de största och äldsta medlemmarna av EU bröt mot budgetregeln kunde man helt enkelt inte straffa någon. Denna slapphet kom emellertid senare att slå tillbaka med dubbelt straff i efterdyningarna av Finanskrisen 2008.

2002 infördes så euron som fysisk valuta - en stor politisk triumf för EU-imperiet, men samtidigt en av grunderna för dess kommande sönderfall. I och med eurons införande trodde uppenbarligen de flesta av finansmarknadernas aktörer att ekonomierna för eurozonens länder skulle konvergera och de tidigare stora skillnaderna i statsskuldsräntorna jämnades ut - skillnaden mellan euroländernas statsskuldsräntor var i princip försumbar under perioden 2001-2007. Euron och de utjämnade räntorna lade dock som sagt grunden för den kommande skuldkrisen (läs Den hälsosamme ekonomistens förklaring).

2001 anpassades EU:s regler till den kommande utvidgningen med ytterligare tio länder genom Nicefördraget. Detta fördrag överförde också ytterligare ett par politikområden från mellanstatlig till EU-nivå. Irland var det enda land som höll en folkomröstning om detta nya fördrag. Det blev ett för Imperiets ledare chockerande nej. Imperiets ledare såg sig tvungna att blidka irländarna och lovade garantier för landets abort- och neutralitetspolitik. I slutet av 2002 höll Irland en ny folkomröstning och fick "rätt" resultat. Därmed kunde det nya fördraget kunde träda i kraft 2003. Nicefördraget innehöll också formella regler för sanktioner i det fall att en medlemsstat skulle åsidosätta grundläggande rättigheter, exempelvis demokratiska principer.

EU 2004

2004 utvidgades EU-imperiet mot öster (och söder) genom att de tidigare självständiga staterna Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Cypern och Malta införlivades. År 2004 anordnades också det första för samtliga medlemsstater samtidiga valet till Europaparlamentet.

I november 2004 slutade Romano Prodi som ordförande för EU-kommissionen och Portugals före detta premiärminister José Manuel Durão Barroso tog över - återigen en stark ledare. Om Jacques Delors var Imperiets Julius Caesar så är Durão Barroso snarare dess Darth Vader.

2004 gjordes ett försök att ytterligare fördjupa samarbetet inom EU-imperiet i och med att den Europeiska konstitutionen signerades i Rom. Denna konstitution innebar stora förändringar och egentligen ett fullständigt överlämnande av makten från de suveräna staterna till EU-imperiet. Hur det gick för denna konstitution ska ni få läsa i del 3 om EU-imperiets historia - kulmen och de begynnande sprickorna 2005-2011.

Som ni märker så blev denna del om tretton år (1992-2004) ungefär lika lång som den första om 41 år (1950-1991). EU har inte bara utvidgats och utökat sin byråkratiska och politiska struktur, det har också skett allt mer genomgripande förändringar med allt tätare mellanrum. Det är alltså ett kostsamt imperium, genom sin stora byråkrati, sina många språk, sina komplicerade politiska strukturer och sin snabba förändringstakt.

EU - ett imperium på dekis - del 1

Del 1: EU-imperiets förhistoria 1950-1991

Förhistorien till imperiet EU började 1950. Då lade Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman ett förslag om en överstatlig organisation för den franska och tyska kol- och stålproduktionen. 1951 undertecknades fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) mellan Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Syftet var att förhindra konflikter om de fransk-tyska gränsområdena samt att sätta produktionen av de för krigsindustri viktiga varorna kol och stål under gemensam övervakning. Alla de deltagande länderna hade bittra erfarenheter från Andra världskriget och man ville förhindra vidare krig.

EKSG 1952

1952 trädde fördraget om EKSG i kraft. Redan då hade man en gemensam "Höga myndigheten" (en föregångare till EU-kommissionen) som bestod av nio ledamöter och som kunde fatta beslut som var bindande för medlemsstaterna. EKSG hade även ett ministerråd (föregångare till EU:s ministerråd), en gemensam domstol (föregångare till EU-domstolen) och den rådgivande Gemenskapsförsamlingen (föregångare till Europaparlamentet). Höga myndigheten hade den verkställande makten (förutom beslutandemakten) och bestod (liksom nuvarande EU-kommissionen) av tjänstemän, som utsågs (till skillnad från politiker som väljs). I och med att det nu skapats tre överstatliga institutioner med makt över de deltagande staterna fanns förutsättningarna för denna maktstruktur att se en fördel i att förstärka sin egen makt. EKSG var det första lagret av komplex struktur som lades över de redan existerande komplexa strukturer som var varje medlemslands parlament, regering och domstolar.

De länder som deltog i EKSG såg fördelar med samarbeten även inom andra områden, t.ex. en tullunion liknande den som redan fanns inom Benelux (Belgien, Nederländerna, Luxemburg). 1958 skapade därför de sex länder som deltog i EKSG genom Romfördragen även den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). EEG bestod av en tullunion och en gemensam marknad och Euratom var ett samarbete kring kärnkraft. EEG och Euratom hade sina egna styrande kommissioner och ministerråd. Däremot delade man Gemenskapsförsamlingen och domstolen med EKSG. Till skillnad från EKSG låg den lagstiftande makten inom EEG och Euratom hos ministerrådet och kommissionen kunde endast föreslå och verkställa besluten. Besluten i ministerrådet fattades med kvalificerad majoritet, vilket betydde att ett motsträvigt land kunde köras över av de andra. Eftersom handel är så viktig del av ekonomin fick EEG:s institutioner för den gemensamma marknaden ganska mycket makt. Bildandet av EEG innebar alltså att en hel del makt försköts från medlemsländerna till den överstatliga organisationen. EEG blev ett ytterligare lager av komplex struktur.

Någon försvarsunion blev det inte även om det gjordes försök, men NATO tog rollen för militärt samarbete i Västeuropa. Dock skapades den militära samarbetsorganisationen VEU, men den blev aldrig särskilt viktig.

Andra europeiska länder såg fördelarna i att befinna sig innanför handelsmurarna till detta protoimperium och 1960 ansökte Danmark, Irland, Storbritannien och Norge om medlemskap. Frankrikes dåvarande president Charles de Gaulle var rädd för att USA skulle få för stort inflytande i Europa och var rädd för att Storbritanniens medlemskap i EEG skulle ge USA inflytande. Frankrike använde därför sin vetorätt mot nya medlemmar och det var först efter att de Gaulle försvunnit 1969 som man kunde ta in nya medlemmar.

1962 kom en av de viktigaste bitarna inom EEG igång, nämligen den gemensamma jordbrukspolitiken, men Frankrike under de Gaulle var motsträvigt och deltog inte i det gemensamma arbetet i bland annat ministerråd. Detta löstes genom Luxemburgkompromissen 1966, då medlemsstaterna fick vetorätt i frågor som var av nationell angelägenhet. Nu var vägen öppen för ytterligare makttagande.

1967 slogs genom ett fusionsfördrag EKSG:s och Euratoms institutioner samman med EEG:s. Därmed fick de centrala institutionerna en mer samlad makt, även om det formellt fortfarande rörde sig om tre separata gemenskaper.

EEG 1973

1967 ansökte åter Danmark, Irland, Storbritannien och Norge om medlemskap och med den nye franske presidenten Georges Pompidou 1969 kunde ansökningarna godtas. 1972 röstade norrmännen nej till EEG-anslutning i en folkomröstning - de hade tack vare sin nyfunna olja ekonomisk styrka nog själva. 1973 utvidgades EEG, EKSG och Euratom med de nya medlemsländerna Danmark, Irland och Storbritannien. Nu började det att likna ett imperium, som utvidgade sitt territorium. I och med att EEG nu innefattade alla Europas stora ekonomier blev det för mindre länder betydligt mer fördelaktigt och attraktivt att ansluta sig.

Europaparlamentets ledamöter tillsattes av medlemsländernas parlament i väntan på att man kunde komma fram till en överenskommelse om hur valsystemet skulle se ut. Till att börja med hade Europaparlamentet ingen makt, men 1970 fick det makt över gemenskapens budget, vilket utvidgades 1975 till hela budgeten. Europaparlamentet hade dock fortfarande ingen makt över den gemensamma lagstiftningen. 1976 kom medlemsländerna överens om hur valsystemet skulle se ut och 1979 hölls det första Europaparlamentsvalet genom allmänna och direkta val.

EEG 1986

Efter att den grekiska juntan fallit 1974, Portugal upplevt Nejlikerevolutionen 1974 och Spaniens diktator Franco dött 1975 öppnades dessa länders väg till medlemskap i EEG och EKSG. Samtliga tre länder var fattiga efter långa diktaturer och såg stora fördelar med att komma in i den europeiska gemenskapen och framförallt få ekonomiska bidrag. 1981 blev Grekland medlem och 1986 Spanien och Portugal. När man nu tog in tre länder som var betydligt fattigare (framförallt Grekland och Portugal) än de ursprungliga medlemmarna var man också tvungen att ge dem ekonomiskt stöd, vilket även då förhållandevis fattiga Irland fick del av.

Under 1980-talet skedde en politisk utveckling inom EEG, då ministerrådet och kommissionen såg möjligheten till nya maktstrukturer. 1983 uttalade ministerrådet första gången en målsättning om politisk union med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik harmonisering av lagar och ett samarbete i rättsliga och inrikes frågor. 1985 kom en nyckelperson i form av den tidigare franske finansministern Jacques Delors, som blev ny ordförande för kommissionen. Här ser vi hur en politisk EU-elit etablerats, då man utsåg politiker till kommissionärer, en praxis som fortfarande gäller. Under Delors påbörjades ett arbete för att förstärka samarbetet genom att förbättra den fria rörligheten. I sig var många av dessa reformer positiva, men de lade samtidigt grunden för allt mer maktkoncentration till EEG-nivån. En viktig symbol för detta var EEG:s officiella flagga, som antogs 1986. Nu skulle invånarna övertygas om att känna sig som européer!

1987 trädde den Europeiska enhetsakten i kraft, vilken stärkte EEG-institutionernas maktposition och fortsatte den gemensamma marknadens förvandling till ett imperium. Enhetsakten gjorde det lättare att ta gemensamma beslut mot trilskande medlemsländers vilja, genom att fler beslut kunde tas med kvalificerad majoritet istället för med enhällighet. Detta var en viktig maktförskjutning från medlemsländerna till EEG och tack vare den kunde kommissionen under Delors få igenom sina förslag. Enhetsakten utvidgade också samarbetet till att även omfatta utrikespolitiska frågor. Det enda land vars invånare fick folkomrösta om förslaget var Danmark, som röstade ja. Övriga länder tog inga sådana risker. Planerna för det slutliga maktövertagandet - den Europeiska unionen och eurovalutan - höll redan på att utformas. Under tiden byggdes också den centrala byråkratin ut med centrum i Bryssel.

EEG 1990

En viktig incident på vägen med konsekvenser långt senare blev järnridåns fall 1989. 1990 förenades dåvarande Östtyskland och Västtyskland. Tyskland fick därmed en tung ekonomisk börda på sig för att bygga upp det gamla Östtyskland till västnivå. Efter järnridåns fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991 ändrades maktförhållandena i Europa radikalt och EEG fick en betydligt starkare roll. Detta bekräftades av att de tidigare neutrala staterna Österrike, Sverige och Finland sökte medlemskap, vilket även Norge gjorde för andra gången.

I del 2 går jag igenom EU-imperiets historia under glansperioden från 1992 till 2004.

Ungern, Ungern

Dags att skriva om Ungern igen, då det hänt saker sedan jag skrev om Ungern i lördags och jag även upptäckt en hel del intressanta saker som hänt tidigare.

Den ekonomiska situationen för Ungern ser ut att förvärras. Igår försvagades den ungerska valutan till en ny historisk bottennivå på runt 320 forint per euro. Förra bottennivån sattes i februari 2009. Den ungerska forinten är den valuta som försvagats mest i hela världen det senaste halvåret, då den sjunkit 16 procent mot euron.

Samtidigt steg räntan på Ungerns tioåriga statsobligationer till 10,8 procent. Statsskulden hade i slutet av september stigit till 82,6 procent av BNP, vilket är den högsta nivån sedan 1995. Janos Lazar, ledare för regeringspartiet Fidesz' parlamentsgrupp säger att "Ungern kommer inte att ställa in betalningarna och landet kommer att betala på sina skulder fullt ut" och tillägger att det är "absurt" att anta att Ungern skulle kunna ställa in betalningarna. Bara att han ser sig nödgad att gå ut och förneka säger en hel del.

Igår meddelade EU-kommissionen att det finns risk att Ungerns nya lag för landets centralbank strider mot EU-regler.

- Vi har slutligen (efter intensiv brevväxling) fått en översättning av lagen i dag. Vi kommer nu att analysera lagen och avgöra om denna nya lag följer gemensamma EU-regler, sade talesmannen på tisdagen.

IMF och EU har i höstas avbrutit förhandlingarna om ytterligare nödlån till Ungern. Ungern sade i förra veckan att de tänker inleda samtal med IMF någon gång i början av januari. Frågan är om IMF vill det innan centralbanksfrågan är färdigutredd. Enligt Bruxinfo ska EU-kommissionen 11 januari diskutera Ungerns nya centralbankslag och även om man ska återuppta förhandlingarna om nödlån.

I och för sig ligger det i EU-kommissionens eget intresse att stödja Ungern ekonomiskt, för skulle Ungerns ekonomi braka ihop så sitter eurolandet Österrikes banker mycket illa till, då det är de som lånat ut mest dit. Och Ungern klarar nog inte sin statsbudget utan nödlån från IMF och EU.

Det är inte bara den nya centralbankslagen som förargar EU-kommissionen, utan igår sade kommissionen att man kan komma att bötfälla Ungern om landets nya medialagstiftning visar sig strida mot EU-fördragets regler om pressfrihet, balanserad nyhetstäckning och rättvisa regler för medieregistrering.

Vi ska inte glömma att Ungern, som nu sätter sig på tvären mot EU, så sent som första halvåret 2011 var ordförandeland för EU - absurditeternas union.

Det var en hel bunt med nya lagar som trädde i kraft i Ungern vid årsskiftet, bland annat en kontroversiell ny konstitution, som har lett till protester - demonstrationer med tiotusentals deltagare. Den nya grundlagen ger regerande Fidesz en massa makt över bland annat utnämningar av domare. EU-kommissionen ska även granska den nya konstitutionen för att se att den är i linje med EU-fördraget.

Det ungerska parlamentet slog år 2011 rekord i antal nya lagar. 213 lagar antogs, vilket är det största antalet på ett år i landets historia. Förra rekordet var från 2010, då 191 lagar antogs. Det verkar som om regeringspartiet Fidesz under Viktor Orbán efter sin valseger våren 2010 försöker att förändra saker snabbt.

Mark Palmer, som var USA:s ambassadör i Budapest 1986-1990 säger nu i en intervju att det finns risk att Ungern åker ut ur EU om inte regeringen ändrar sin nuvarande kurs.

I december kom den ungerska konstitutionsdomstolen fram till att flera av punkterna i den nya medielagen strider mot pressfriheten. EU-kommissionen har uppmanat Ungern att följa domstolens utslag.

En av punkterna i den nya konstitutionen är att landets officiella namn ändrats från "Ungerska republiken" (Magyar Köztársaság) till bara "Ungern" eller "Ungerska landet" (Magyarország). Vad vill man säga med detta? En förberedelse för att kunna byta statsskick?

För att återgå till medielagen, så har den populära regimkritiska talradiostationen Klubrádió nyligen förlorat sitt sändningstillstånd och tvingas sluta sända 31 mars i år. Deras frekvens har istället getts till en nystartad radiostation vid namn Autórádió, som ägs av två personer som tidigare aldrig hållit på med radio. Det nya medierådet som ger sändningstillstånd slår tillbaks all kritik och säger att Autórádió uppfyller kriterierna för radio enligt medielagen bättre än Klubrádió. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) kritiserar genom sin pressfrihetsrepresentant det hela.

det är beklagligt att en oberoende och populär politisk talradiostation ska stängas ner. Radiostationen är känd för sin kritiska politiska syn och hade en halv miljon lyssnare dagligen. Som en viktig källa till oberoende information bidrog den till mångfalden i media.

En annan ny lag är den nyligen antagna kyrkolagen, som ställer upp kriterier för vad som gör en organisation till en godkänd religiös organisation. Denna lag har kritiserats för att inskränka religionsfriheten. En religiös organisation i Ungern måste nu lämna minst 1000 namnunderskrifter till parlamentet för godkännande. Bland annat krävs att ett religiöst samfund måste ha existerat internationellt i minst 100 år eller i Ungern under minst 20 år. Nya profeter eller utbrytarkyrkor göre sig icke besvär!

Det är skrämmande att läsa denna redogörelse för hur nyheterna censureras i ungersk statlig teve. I december genomförde några tidigare teveanställda en hungerstrejk utanför tevebolaget i protest mot den som de säger utbredda nyhetsmanipulation som regeringen ägnar sig åt.

"Vi fick klara instruktioner om förväntningarna på varje nyhet, vad den skulle antyda", sade Norbert Fekete, en tidigare redaktör för kvällsnyheterna, som fick sparken i juli.
"Ett återkommande tema var trycket att kasta ett negativt ljus på den tidigare socialistregeringen. Under den nuvarande regimen händer bara goda saker."

DN tog igår upp Ungerns farliga väg.

Premiärministern har fått rätt att utnämna en lång rad högt uppsatta statliga tjänstemän: riksåklagaren, riksbankens två vice ordförande, revisionsrättens ledamöter, ombudsmannen och medlemmarna i det mäktiga medierådet, som nyligen beslutade att stänga landets enda oberoende radiostation Klubradio.

Dessutom har högsta domstolens ordförande fått sparken och 200 av landets domare har tvingats gå i förtida pension.
[...]
Det gäller bland annat skattepolitiken. En så kallad platt skatt på inkomster slås fast i ett tillägg till konstitutionen, vilket också har fått EU och IMF att reagera. Om höjda skatter innebär ett grundlagsbrott i Ungern – vad ska landet då göra åt sitt växande budgetunderskott? Och vad finns kvar av demokratin om en ny politisk majoritet inte kan ändra skatterna?

Åt vilket håll kommer utvecklingen i Ungern att gå vidare? Den nuvarande riktningen leder mot något slags totalitär ungersk stat.

Kinas fastighetsbubbla och dess bieffekter

Allt fler talar nu om hur den kinesiska fastighetsbubblan har spruckit. Jag undrade redan i januari i år hur länge den den kinesiska bubblan kunde fortsätta. Nu ser vi ut att ha fått svaret, nämligen att den just har spruckit.

I november ökade det totala värdet av bostadsförsäljningar med 12 procent, vilket dock bara är en uppstuds efter nedgången på hela 25 procent i oktober. December månads officiella bostadsstatistik för Kina visar (även om den troligen i viss mån är manipulerad) för nybyggda bostadshus ganska små minskningar månadsvis och fortfarande en viss prisökning på årsbasis. Det är dock trots det intressant att den visar att bostadspriserna nu sjunker på månadsbasis i hela 49 av de 70 städer som ingår, mot bara 34 av städerna i förra månadens statistik. Priserna stiger också i de flesta städer i en betydligt långsammare årstakt än inflationen, som i november höll en årstakt på 4,2 procent. Även inflationstakten i Kina har förresten saktat av från 6,5 procent i juli.

Penningmängden M2 ökade i november i en årstakt av 12,7 procent (mot 12,9 procent månaden innan). Totala mängden banklån ökade 15,6 procent i årstakt (mot 15,9 procent månaden innan). Kinas fastighetsbubbla är som alla andra bubblor kreditdriven, men en kreditmättnad tycks nu ha inträtt, då fortfarande kraftigt ökande krediter inte längre förmår driva upp fastighetspriserna. Bostadspriserna har stigit snabbt sedan marknaden släpptes fri för 13 år sedan - i städerna har bostadspriserna stigit i genomsnitt 155 procent och i Shanghai har priserna fyrfaldigats de senaste tio åren.

Att Kinas bostadspriser stannat av beror delvis på att staten "dragit i handbromsen" på lånevillkoren då man blivit rädd för de överhettningseffekter som bostadsbubblan ger. De flesta verkar tro att ett prisfall på runt 50 procent är rimligt. Idag ligger bostadspriserna runt 13 gånger den genomsnittliga årsinkomsten - en rimlig högsta nivå är runt 6 gånger årsinkomsten.

Flera byggbolag har tvingats sänka priserna för att få sina nybyggda bostäder sålda, vilket ibland har lett till protester från arga köpare som köpt innan prissänkningarna och nu ser en värdeminskning på 20 procent.

Fallande fastighetspriser ger många bieffekter på Kinas ekonomi. Som allting i Kina händer saker i stor skala. Det finns ungefär 290 miljoner kinesiska stadsbor som äger sin bostad.

En effekt är förstås att bankernas säkerhet för lånen urholkas, en effekt som dock mildras av att kravet på kontantinsats är hela 30 procent. Kontantinsatsen är dock ofta hopskramlad av köparnas föräldrar och ibland delvis lånad på den inofficiella lånemarknaden.

En annan viktig effekt är att kinesiska provinser är beroende av markförsäljning för att hålla igång sin ekonomi. Ungefär en tredjedel av provinsernas inkomster beräknas ha kommit från markförsäljning. Det ska tilläggas att markpriserna som betalas i många fall har varit absurt höga. Nu när byggboomen klingat av har omkring 30 procent av inkomsterna av markförsäljning fallit bort. Dessa inkomster utgör i sin tur grunden för de vidlyftiga lån som provinserna tagit. Många provinser har tvingats ställa in eller senarelägga markauktioner. Lånen har provinserna tagit för att bygga vägar, reningsverk, tunnelbanor och annan infrastruktur. Torkar dessa krediter upp drabbas alltså även det offentliga byggandet. Kinesiska provinser har enligt lagen inte fått ta lån direkt, men har satt upp bolag som i sin tur tagit lånen. Enligt Kinas revisionsverk finns det mer än 6500 sådana bolag (andra säger mer än 10000) med en total skuld på runt 1,7 biljoner dollar (24 procent av BNP) och bedömare räknar med att stora delar av dessa skulder aldrig kommer att betalas tillbaka, då en tredjedel av bolagen inte har tillräckligt kassaflöde för att kunna betala på lånen. På försök låter nu staten provinserna i viss mån ge ut egna obligationer.

De kinesiska provinsernas kommande skuldkris är kanske värre för landets banker än övriga lån. Tvingas staten rycka in och staga upp banksystemet så drabbar det hela världen, då Kina kommer att behöva sina pengar internt och inte kan köpa lika mycket europeiska och amerikanska statsobligationer. För att få en uppfattning om hur stort problem som Kinas banker kan utgöra för landet så är den totala storleken för de största bankernas tillgångar runt 139 procent av BNP, vilket inte är jättemycket jämfört med många europeiska länder, men det kan ändå bli kännbart, särskilt som Kinas BNP per capita är mycket lägre.

Fastigheter står enligt IMF för 12 procent av Kinas BNP, men då har man inte räknat med andra sektorer som gynnats av byggandet såsom råmaterial, möbler och vitvaror, så totalt blir det kanske 20 procent. Bara bostadsbyggandet stod för runt 6 procent av Kinas BNP 2010.

Efter bostadsbubblan med köpebostäderna satsar nu kinesiska staten på ett "mångmiljonprogram" för att bygga en massa billiga hyresbostäder; 10 miljoner lägenheter skulle byggas 2011. För de finansinstitut som lånar ut till dessa gäller inte de begränsningar som staten satt på bankerna för hur mycket de får låna ut till provinserna. Dessa billiga hyresbostäder kommer att vara cirka 40 kvadratmeter stora.

Eftersom den kinesiska staten nu har infört begränsningar på bankernas utlåning har det dykt upp en vildvuxen flora av lån vid sidan av det officiella systemet. Mycket av den utlåning som nu sker i Kina går inte till de ändamål som lånet officiellt avser, utan lånas vidare till mycket höga räntor (ofta runt 20 procent eller mer) till småföretag och hushåll. Hur stor denna svarta kreditmarknad är vet ingen. Man kan undra vad som kommer att hända här till slut - när låntagarna inte kan betala tillbaka - vad händer då med långivarna som i sin tur lånat "vitt"? En orsak att det blivit populärt att låna ut pengar på svarta marknaden är att bankkonton i Kina ger så låg ränta att de inte håller takten med inflationen. Kinesernas förtroende för aktier har också försvunnit efter de senaste årens våldsamma bergochdalbana på Shanghaibörsen.

Eftersom investeringar utanför landet i princip är förbjudna för de flesta kineser, har de låga räntorna och bristen på förtroende för aktier gjort att just fastigheter har blivit en attraktiv sektor för investeringar, då Kina sedan sektorn släpptes fri på 1990-talet ännu inte upplevt någon prisnedgång för fastigheter. En viktig ingrediens i Kinas bostadsbubbla har varit alla som har köpt lägenheter på ren spekulation. Se exempelvis en artikel från maj 2010 om 25-åriga Yu Xinpei, en före detta servitris som nu flippar lägenheter i Shanghai. 2009 köpte och sålde hon ett femtontal lägenheter.

Många fastighetsspekulanter i Kina har köpt upp mängder av bostäder utan att ens bry sig om att de ska vara bebodda, bara för att de förväntar sig högre priser framöver - uppskattningarna varierar mellan 10 och 65 miljoner tomma spekulationsbostäder totalt. Det kan vara en del av förklaringen till de stora områdena med tomma bostäder. Spekulationen har i sin tur drivit på bostadspriserna för riktiga bostadsköpare. I flera av artiklarna jag länkar till nämns exempel på unga par som betalar 10 gånger sin årsinkomst eller mer för en bostad och skrapat ihop till kontantinsatsen från besparingar, föräldrars besparingar och lån från den svarta kreditmarknaden.

Ett nytt uttryck har skapats i kinesiskan, nämligen fángnú, som betyder "husslav". Detta används om alla de kineser som lägger en alltför stor del av sin inkomst på sina bolån. En motsvarighet till våra svenska BLT (bolånetorskar).

Eftersom det krävs en stor kontantinsats riskerar många som lagt den för ännu inte färdigbyggda bostäder att förlora pengarna om projektet inte byggs klart nu när byggsektorn och priserna ser ut att falla ihop. Det finns flera exempel på byggprojekt där arbetet saktat ner eller avstannat, förutom alla där man ger rabatter på 30 till 50 procent. Som upplagt för många miljoner ilskna kineser. Hur ska regimen klara balansgången mellan alltför höga bostadspriser och social oro?

Enligt icke officiella källor har priserna fallit betydligt snabbare än vad den officiella statistiken säger. Fastighetsmäklaren Homelink säger att priserna på nya bostäder i Beijing föll med 35 procent bara i november. Fastighetsmäklaren Centaline uppskattar att byggföretagen har 22 månaders "lager" av osålda bostäder i Beijing och 21 månaders "lager" i Shanghai.

Den spruckna kinesiska fastighetsbubblan påverkar nu också Kinas ekonomi i stort. Stålproduktionen, där efterfrågan till stor del kommit från byggbranschen, har fallit 15 procent sedan juni och nästan en tredjedel av de kinesiska ståltillverkarna förlorar nu pengar. Den kinesiska radion rapporterar att hälften av alla fastighetsmäklare i Shenzhen (mellan Guangzhou och Hongkong) har slagit igen. Enligt Centaline har över 100 misslyckade markauktioner hållits bara den senaste månaden och inkomsterna från markförsäljning har fallit med 15 procent i Beijing i år och med 30 procent i landet som helhet. Provinsernas fallande inkomster från markförsäljning minskar deras möjligheter att starta nya byggprojekt för infrastruktur, vilket också påverkar byggbranschen negativt.

Den spruckna kinesiska bubblan kan bli en viktig negativ faktor för världsekonomin under 2012, med påverkan på exempelvis järngruvor i Australien och Brasilien, koppargruvor i Chile, timmerproducenter i Kanada och Ryssland. Även efterfrågan på anläggningsmaskiner från exempelvis amerikanska Caterpillar och japanska Komatsu lär minska. Det finns även många svenska företag som satsat på den kinesiska marknaden och dessa kan drabbas hårt, exempelvis Volvo. Stål och järnmalm producerar vi som bekant också en hel del av i Sverige och då Kinas bostadssektor förbrukar nästan 15 procent av världsproduktionen kan det bli mycket kännbara prisnedgångar.

Ännu syns dock inte den spruckna kinesiska fastighetsbubblan särskilt mycket i deras BNP, eftersom byggandet trots allt till stor del har fortsatt, men det är nog bara en tidsfråga innan det syns.

President Hu Jintao talade i sitt nyårstal om "att genomföra ekonomiska strukturförändringar och prioritera att förbättra människors välmående". "Vi kommer att fortsätta att balansera förhållandena mellan stabil och relativt snabb ekonomisk tillväxt, strukturförändringar och inflation. Det globala beroendet fördjupas samtidigt som instabiliteten och osäkerheten i världsekonomins återhämtning ökar"

Kinas centralbankschef Zhou Xiaochuan sade i sitt nyårstal att Kina kommer att bedriva en "klok" (prudent) penningpolitik under 2012 och se till att policyn är stabil.
Han sade att centralbanken, PBOC, kommer att fördjupa finansiella reformer, accelerera utvecklingen på finansmarknaderna och stärka och förbättra valutapolitiken.

2008-2009 lyckades Kina dra sig ur den globala krisen genom enorma investeringar i infrastruktur och genom att spä på sin egen kreditbubbla, men det är högst tveksamt om man även denna gång kommer att lyckas krångla sig ur på det viset, eftersom Kina nu är en delorsak bakom krisen.

Förresten ser det även i Hongkong ut att vara en nedgång för fastighetsmarknaden, både vad gäller priser och antalet bostadsaffärer.