Nej, grönsaker är inte dyra!

"Jag har blitt vegetarian och käkar strån och blan och dill och astrakan,
morot och vitlök och banan dessutom snackar jag persilja"
Ur Vegetarianvisan av Lasse Åberg och Claes Möllberg

"Men den som äter palsternackor, han går inte av för hackor
Det finns kraft i morotssaft för den som håller stilen"
Ur Klas Klättermus av Thorbjørn Egner och Christian Hartmann (svensk översättning Håkan Norlén)

Ibland råkar man på artiklar som är så okunniga att man baxnar. Igår läste jag en debattartikel på DN Åsikt med rubriken "Grönsaker är alldeles för dyrt". Den är skriven av någon som tydligen är journalist, men kanske borde fundera lite på hur man som skribent väljer och kontrollerar sina fakta. Nu ska inte allt klander falla på debattartikelns författare, utan en hel del faller även på redaktionen för DN Åsikt som släppt in en så slarvig artikel.

"Grönsaker är inte billigt. Som jämförelse så kostar falukorv cirka 36 kronor kilot medan broccoli kostar runt 50-lappen per kilo. Och du måste äta ganska mycket mer broccoli för att bli mätt."

För det första så är falukorv och broccoli inte jämförbara livsmedel. Detta är grundläggande kunskap om livsmedel som man bör besitta om man vill skriva debattartiklar i ämnet. Man kan inte byta ut falukorven mot samma vikt av grönsaker och räkna med att må bra. Falukorv ger (bland annat) energi och protein, medan grönsaker framförallt ger vitaminer och fibrer. Författaren tycks ha lyssnat alltför mycket på Vegetarianvisan och liknande parodier på vegetarisk kost.

Ska man gå från köttbaserad till vegetarisk kost bör man istället se på baljväxter (ärter, bönor och linser), som tillsammans med spannmål ger protein som kan ersätta protein från animaliska produkter.

"Linser och bönor kostar mellan 40 och 70 kronor kilot."

Detta höga kilopris har hon antagligen fått genom att se på priset för burkar eller tetrapack med färdigkokta bönor eller linser. En snabb titt i matbutik på nätet ger att man kan köpa en 380 grams förpackning med ekologiska kokta bönor för 14,95. Avrunnen vikt är 230 gram, vilket ger ett kilopris på 65 kronor. Köper man icke ekologiska kan man få dem för 9,95, vilket ger ett kilopris på drygt 43 kronor.

Färdigkokta baljväxter är emellertid ett mycket dyrt och miljöovänligt sätt att köpa mat. De kräver betydligt mer förpackningsmaterial än torkade baljväxter som du kokar själv. Och det är inte särskilt svårt att koka själv - det kräver bara en aning mer planering. Linser behöver inte blötläggas, utan kokas bara en halvtimme. Bönor och ärter blötlägger man över natten innan de kokas en timme. Kokar man en hel förpackning på en gång får man förstås mycket, men det går utmärkt att spara överskottet några dagar i kylen eller längre tid i frysen.

Ekologiska torkade vita bönor kan man i matbutiken på nätet köpa för 44 kr/kg, icke ekologiska svarta bönor för 31 kr/kg. Då ska man också komma ihåg att när man blötlägger och kokar dessa kommer de att svälla till tre-fyra gånger torrvikten. Kilopriset blir då 10-15 kronor, alltså bra mycket billigare än falukorv eller köttfärs. Kokta bönor innehåller knappt hälften så mycket protein per viktenhet som köttfärs, men kompletterat med lika mängd spannmål (som är ännu billigare än bönor) får man fullvärdigt protein och då kanske man får räkna med 20 kronor för att få lika mycket protein som i ett kilo köttfärs. Det är dock inte så att vi lider av proteinbrist i Sverige (inte heller vid vegetarisk mat), så 10-15 kronor per kilo är ändå en bra jämförelse med köttprodukter.

"Fläskytterfile, kotletter och kassler hittar du för under hundralappen. Jämfört med grönsakernas rolls-royce paprikan som kostar runt 80 kronor kilot och sugersnaps, sparris och färdigskuren grönsallad i påse som du hittar för hisnande 200 kronor kilot. Och det är lågt räknat."

Fläskfilé, kotletter och kassler kan knappast kallas "köttets rolls-royce", utan paprika, brytärter och sparris ska snarare jämföras med sådana styckdetaljer som fransyska (300 kr/kg), kalvstek (250 kr/kg) eller hjortfilé (330 kr/kg). I jämförelse med dessa är inte "lyxgrönsaker" såsom paprika, brytärter och sparris särskilt dyra.

Det finns en orsak att dessa lyxgrönsaker är dyra. Jag har i min trädgård provat på att odla de flesta grönsakssorter och jag förstår precis varför de är dyra - de ger litet utbyte både per kvadratmeter och per timmes arbetsinsats, samtidigt som många av dem behöver mycket gödning.

"Vitkål och morötter hör till de billiga grönsakerna. Men ärligt ­– det blir inte kul i längden att gnaga på morötter varenda dag. Det är inte att äta varierat."

Det är med liknande resonemang inte heller särskilt kul och varierat att äta falukorv varenda dag. Det finns dock många fler grönsaker som har hyfsat låga kilopriser - förutom morot (12 kr/kg) och vitkål (12 kr/kg) kan man ta med gurka (28 kr/kg), zucchini (29 kr/kg), palsternacka (25 kr/kg), frysta brytbönor (18 kr/kg), frysta gröna ärter (23 kr/kg), savoykål (30 kr/kg), butternutpumpa (23 kr/kg), fryst hackad spenat (25 kr/kg), salladskål (25 kr/kg), rödbetor (15 kr/kg), rättika (26 kr/kg), fryst brysselkål (20 kr/kg), frysta majskorn (24 kr/kg). Jag tycker att det ser ut som om man kan få jättebra variation på grönsakerna även om man väljer de billigare.

Det går också utmärkt att variera en billig grönsak såsom morot. Morotsstavar, riven morot, kokta morotsbitar, wokade morotsbitar. Med lite olika kryddningar blir det bra variation.

Att författaren överhuvudtaget refererar till färdigskuren grönsallad à 200 kr/kg är helt absurt, när man kan köpa hel isbergssallat för 39 kr/kg och hacka den själv - det är så man börjar undra om artikeln är skriven som ett skämt. Den färdighackade salladen ska snarast jämföras med renskav à 208 kr/kg (men fryst renskav har betydligt längre hållbarhet än färdigskuren sallad - färsk renskav skulle troligen betinga minst dubbelt kilopris).

"Grönsakspriserna måste sänkas för att gemene man ska lägga mer grönsaker på sin tallrik och minska köttkonsumtionen."

Eftersom priserna för grönsakerna beror på produktions- och transportkostnaderna lär det bli svårt att sänka grönsakspriserna på annat sätt än genom subventioner. Författaren avslutar (såsom jag tolkar det - lite oklart exakt vad hon menar) med att föreslå skatt på kött, som ska subventionera priset på grönsaker. Då antar jag att hon framförallt menar dyra lyxgrönsaker. Ett problem är dock att flera av dessa lyxgrönsaker (t.ex. paprika) är betydligt mer miljöskadliga (per kilo) än kött, även om man endast ser på nutidens favoritmiljöförstörelsemått växthusgasutsläpp.

Debattartikeln i fråga har också fått mothugg på DN Åsikt, men även flera av motdebattanterna framför åsikter såsom att "vi behöver beskatta ohälsosamma och miljöförstörande livsmedel". Jag skrev för några år sedan att det är betydligt mer effektivt att istället för köttskatt slopa subventionerna till jordbruket.

Lösningen är dock inte en köttskatt. Istället bör man ta bort subventionerna till jordbruket. Tyvärr styrs dock dessa subventioner på EU-nivå, men EU kommer förr eller senare att bli tvungna att banta bort denna EU-budgetens största post, om inte annat av rent ekonomiska skäl. Jordbrukssubventionerna gör att det blir billigare att föda upp köttdjur på subventionerad spannmål än att låta dem beta ute. Sedan får köttproduktionen ännu en egen subventionsomgång. Skulle man ta bort jordbrukssubventionerna skulle matpriserna öka generellt, men köttet skulle öka i pris betydligt mer än vegetabiliska matvaror. Därför skulle borttagna subventioner styra över folks matinköp mot mindre kött. Troligen mycket mer effektivt än en köttskatt. Och så slipper vi en massa byråkrati och administrativt trassel för jordbrukare.

Idag används 40 procent av världens spannmål som foder. Även idisslare såsom nötkreatur föds i många fall upp på en stor andel spannmål och soja i fodret, vilket deras magar inte är gjorda för, och detta gör att de mår dåligt. Det är som jag skrev billigare (på grund av subventionerna) att föda upp djuren på spannmål istället för bete, hö och ensilage. Detta gäller även i exempelvis USA. Spannmålssubventioner infördes i stor skala redan på 1930-talet och har snedvridit hela västvärldens matproduktion de senaste 80 åren.

Förutom att slopade subventioner är mer effektiva än skatt, så kan man även fråga sig hur det ska bestämmas vilka livsmedel som är ohälsosamma eller miljöförstörande. Vem beslutar detta och på vilka grunder?

Andra relaterade artiklar av mig:

• Matpriserna fortfarande låga (i ett historiskt perspektiv)
• Hur resurskrävande är quorn?
• En vecka på en hundring

Fotnot: Alla livsmedelspriser har jag hämtat från en online-butik. Det går säkert att hitta billigare om man letar runt lite i vanliga livsmedelsaffärer, men priserna är bara exempel för att illustrera proportionerna.

Venezuela ransonerar elen

Dags för en uppföljning av Venezuelas pågående kollaps, som jag skrev lite om för några veckor sedan.

Det har varit brist på kondomer i drygt ett år nu. Detta får en mängd följdeffekter: tonårsgraviditeterna har ökat, liksom aborterna. Även de sexuellt överförbara sjukdomarnas spridning har ökat
[...]
räkna med att Venezuela gör en statsbankrutt inom några månader
[...]
Förutom brist på kondomer, toapapper och basmat lider Venezuela också av brist på mediciner.
[...]
Venezuelas statsbudget går redan back med omkring 20 procent av BNP på ett år

Det senaste steget i landets kollaps är att man inför elransonering där elen stängs av fyra timmar om dagen, men detta beror faktiskt till skilland från övriga problem inte enbart på politisk misskötsel, utan på att det kommit ovanligt lite nederbörd i spåren av El Niño-fenomenet, vilket gör att vattenkraftdammarna är dåligt fyllda, något som även drabbat grannlandet Colombia.

Det finns dock även här en politisk sida, då det sägs att venezolanska staten inte gjort tillräckliga infrastruktursatsningar inom energisektorn för att hålla takten med den ökade elförbrukningen i samband med minskad fattigdom och subventionerade energipriser.

Venezuela har redan tidigare infört långhelg och kortare arbetsdagar för att försöka spara el.

Elavbrotten får vidare effekter på landets ekonomi genom att oljeindustrin störs av dessa. Oljan står för över 90 procent av landets exportinkomster och faller delar av produktionen bort ger det ytterligare press på landets ekonomi.

Problemen med att importera olika varor drabbar nu även exempelvis landets största ölproducent, som inte längre kan importera korn och därför tvingas stoppa produktionen.

Samtidigt är inflationstakten mycket hög med 720 procent per år och bedömare från IMF räknar med en total kollaps inom 12 till 18 månader om inget drastiskt görs. De har kommit fram till detta tidsspann genom att jämföra med tidigare kriser i Latinamerika. Nästa år räknar man med en inflationstakt på 2200 procent och därefter kan det raskt bli hyperinflation.

Sedan Nicolas Maduro tog över som president har för övrigt fattigdomen i Venezuela ökat från 23 till 73 procent av befolkningen! Detta efter att fattigdomen halverades under företrädaren Chavez.

Köttskatt - slopa subventioner istället!

Dagens mest omdiskuterade nyhet är att Jordbruksverket kommit med en rapport om köttets klimatpåverkan miljöpåverkan¹. Grön Ungdoms språkrör föreslår därför en köttskatt. Aftonbladets ledarskribent hakar på och tycker att det är ett utmärkt förslag. Regeringen anser dock inte att det är aktuellt med köttskatt, vilket jag tycker är klokt.

Varför vill jag inte ha köttskatt? För det första belastas köttproduktionen redan av koldioxidskatter på drivmedel till jordbruksmaskinerna. För det andra behöver vi inte mer byråkrati och ett mer komplicerat skattesystem, utan snarare ett förenklat skattesystem. För det tredje skulle en köttskatt säkerligen leda till att ännu en vara blir lukrativ för smugglare. För det fjärde tycker jag inte att man ska dra allt kött över en kam - viltkött och naturbeteskött är till exempel bra. Det finns även fler skäl...

Jag håller dock med om att svenskarna äter onödigt mycket kött - på en nivå som inte är hållbar i längden. Vi svenskar äter runt 85 kilo kött per person och år, vilket blir 233 gram per person och dag. Köttkonsumtionen i Sverige har ökat med över 50 procent de senaste 20 åren.

Lösningen är dock inte en köttskatt. Istället bör man ta bort subventionerna till jordbruket. Tyvärr styrs dock dessa subventioner på EU-nivå, men EU kommer förr eller senare att bli tvungna att banta bort denna EU-budgetens största post, om inte annat av rent ekonomiska skäl. Jordbrukssubventionerna gör att det blir billigare att föda upp köttdjur på subventionerad spannmål än att låta dem beta ute. Sedan får köttproduktionen ännu en egen subventionsomgång. Skulle man ta bort jordbrukssubventionerna skulle matpriserna öka generellt, men köttet skulle öka i pris betydligt mer än vegetabiliska matvaror. Därför skulle borttagna subventioner styra över folks² matinköp mot mindre kött. Troligen mycket mer effektivt än en köttskatt. Och så slipper vi en massa byråkrati och administrativt trassel för jordbrukare.

Idag används 40 procent av världens spannmål som foder. Även idisslare såsom nötkreatur föds i många fall upp på en stor andel spannmål och soja i fodret, vilket deras magar inte är gjorda för, och detta gör att de mår dåligt. Det är som jag skrev billigare (på grund av subventionerna) att föda upp djuren på spannmål istället för bete, hö och ensilage. Detta gäller även i exempelvis USA. Spannmålssubventioner infördes i stor skala redan på 1930-talet och har snedvridit hela västvärldens matproduktion de senaste 80 åren.

Köttproduktion är för övrigt nödvändig om vi vill ha mejeriprodukter. Förutsättningen för att korna ska ge mjölk är nämligen att de får en kalv om året. De flesta av dessa kalvar slaktas och blir kött, i likhet med överåriga mjölkkor.

Betesmarker är också mycket rika naturmiljöer och något åt det hållet är faktiskt den naturliga vegetationen i större delen av världen. Innan människan kom så gick det runt uroxar, visenter, hjortar med mera och betade i skogar som därmed glesades ut naturligt. Betesmarker binder också kol ur atmosfären, och ännu mer om de sköts på rätt sätt. Läs mer hos Cornucopia om detta. Dessa betande vilda djur släppte för övrigt också ut metangas i sina pruttar.

Utan betande djur inga hagmarker.

Läs även Röda Malmös och Effekts åsikter om köttskatten.

Varför fokuserar man för övrigt så mycket på köttet? En annan stor miljöbov i maten är grönsakerna. Hur mycket resurser går åt till att få hit en massa tomater, paprikor, gurkor och sallad mitt i vintern? Den som har flugit över Nederländerna nattetid har kanske sett de enorma upplysta växthusområdena. Räknat per kaloriinnehåll måste grönsaker utanför säsong vara en betydligt större klimatbov, miljöbov och energibov än till och med kött uppfött på soja. Vi behöver inte ha tillgång till "allt alltid" i livsmedelsaffären.

P.S. Läs även det jag skrev om "matens värstingar".

---

1. Jag talar hellre om "miljöpåverkan" än "klimatpåverkan", då det täcker in även alla andra miljöeffekter av mänskliga verksamheter.
2. Jag vill inte kalla vanligt hederligt folk för "konsumenter".

Egyptisk trippelkris: energi, ekonomi, politik

Det har varit ganska tunt med rapporteringen i svenska media, men just nu plågas Egypten av en trefaldig kris - energikris, ekonomisk kris och politisk kris.

Vi börjar med den ekonomiska krisen. De dåliga statsfinanserna, handelsunderskottet och den allmänt ovissa situationen i landet har gjort att det egyptiska pundet (EGP) tappat kraftigt i värde mot dollarn (USD). I januari 2011 låg kursen på 5,80 EGP/USD. Efter Mubaraks fall stabiliserades kursen runt 5,95 EGP/USD, men har sedan slutet av 2011 sakta drivit iväg mot 6,15 EGP/USD i slutet av 2012, ett fall på 6 procent på knappt två år. Men nu i januari har det gått undan och dagens kurs är 6,54 EGP/USD, vilket är ett fall på 6 procent på bara två veckor. Nu är det plötsligt akut valutakris.

För att skydda sig mot valutans fall har många egyptier växlat till dollar och om denna trend fortsätter sätter det hård press på centralbankens dollarreserv som bara är på 15 miljarder dollar. Troligen måste man snart införa valutaväxlingsrestriktioner. Det rapporteras redan att många taxichaufförer på turistorter vill ha betalning i dollar eller euro.

Regeringen har begärt lån från IMF, som skickade en expertgrupp i måndags. IMF-lånet är dock bara på futtiga 30 miljarder kronor, medan underskottet i statsbudgeten är över 30 miljarder dollar. Regeringen räknar med att statsfinanserna för 2012-2013 kan sluta med underskott på 50 procent "om drastiska åtgärder inte vidtas". Landet har redan en ganska hög statsskuld (83,6 procent av BNP 2011). Landets handelsunderskott för 2012 var omkring 30 miljarder dollar.

Den ekonomiska krisen hänger ihop med energikrisen. Sedan 2008 har oljeutvinningen varit ungefär lika stor som den inhemska konsumtionen. Redan ingångna exportkontrakt för olja tvingar dock Egypten att även importera olja, vilket blir dyrt. Det enda positiva i Egyptens "energibudget" har hittills varit fossilgasen, där landet länge varit nettoexportör. Den inhemska förbrukningen har dock stigit kraftigt (en ökning med 10 procent bara förra året) och i april 2012 stoppade man gasexporten till Israel. Man skyllde på att Israel slarvat med betalningarna, men den verkliga orsaken torde vara brist på gas.

Ett grannland som kan drabbas av Egyptens gasvåndor är lilla Jordanien, som dock än så länge får sin gas. Jordanien importerar 95 procent av sina energibehov och kan hamna i kläm om de inte lyckas köpa in sina fossila bränslen.

Under andra halvåret 2013 räknar Egypten med att börja importera fossilgas och har en förfrågan ute om byggande av en LNG-terminal för import av flytande gas.

Oljeprodukter (bensin, diesel), gas och el är alla subventionerade i Egypten, vilket självfallet bidrar till den ökande inhemska konsumtionen. Cirka 55 procent av elektriciteten genereras med hjälp av gas. Energisubventionerna är en tung post i Egyptens statsbudget och står för över en femtedel av utgifterna. Ju större konsumtion och ju mer import, desto sämre blir statens finanser och även handelsbalansen. Den nya regeringen som tillträdde i augusti lovade att se över energisektorn och dra ner på subventionerna, men oljeministern sade redan i november att man inte kommer att uppnå målet att minska subventionerna med 39 procent till slutet av juni.

Nu börjar Egyptens valutakris att skapa problem med att köpa in olja. Statsägda EGPC har bara köpt in 3 miljoner fat olja för första kvartalet i år, vilket endast var hälften av vad man efterfrågat. Även en import på 6 miljoner fat anses inte tillräckligt för att försörja landets raffinaderier, som därmed tvingas köra under sin kapacitet. EGPC försöker också att köpa raffinerade oljeprodukter, men har svårigheter även där. Dessutom har EGPC ökande svårigheter att få tag på remburser¹ för oljeimporten och kostnaderna för remburserna ökar snabbt.

Ovanpå detta kommer förstås de höga globala livsmedelspriserna i spåren av bland annat torkan i USA. Egypten importerade (netto) 2010 (senaste året för FAOstats data) 47 procent (16,8 miljoner ton) av sin spannmålskonsumtion till en kostnad av 3,7 miljarder dollar. Att hålla livsmedelspriserna nere är säkerligen en ännu högre prioritet för landets styrande än att subventionera energipriserna, med tanke på de oroligheter som höga livsmedelspriser tidigare orsakat i landet. Egypten har 82 miljoner invånare och befolkningen ökar med omkring 2 procent per år, vilket knappast minskar deras beroende av livsmedelsimport.

Prisinflationen i Egypten har varit hög de senaste åren (11,9% för 2009, 12,8% för 2010, 10,4% för 2011, 7,1% för 2012) även om den sjunkit en aning det senaste året. Med en kollapsande valutakurs lär dock hög prisinflation komma tillbaka i Egypten. Detta lär i sin tur leda till förstärkt folkligt missnöje.

Därmed kommer vi in på den politiska krisen. Muslimska brödraskapet fick sin president Muhammad Mursi vald förra året, och håller något slags maktbalans med den starka militären. Muslimska brödraskapet kan snabbt förlora i popularitet om ekonomin försämras och priserna på basvaror stiger.

Egyptens författningsdomstol upplöste i juni parlamentets underhus efter att ha underkänt valet. Muslimska brödraskapet var största parti i underhuset. Det ryktas nu om parlamentsval i april, vilket ger en ytterligare politisk osäkerhet. President Muhammad Mursi har nu bytt ut både finansministern och inrikesministern för att försöka dämpa den folkliga vreden över den ekonomiska krisen.

Som synes hänger Egyptens energi, ekonomi och politik samman i en oupplöslig cirkel. Jag skrev redan i februari 2011 i samband med oroligheterna i Egypten om Egyptens omöjliga ekvation och det jag skrev då är fortfarande aktuellt.

Även om vi får en snabb lösning på regeringsfrågan i Egypten, antingen genom militärdiktatur i ny form eller genom något slags frö till demokrati, så återstår landets långsiktiga finansieringsproblem. Stora valutautflöden kan driva ner landets valuta så att det blir ännu dyrare att importera nödvändiga livsmedel. Egypten har redan problem med hög prisinflation
[...]
Befolkningen har växt från 16,5 miljoner år 1939 till 20 miljoner i början av 1950-talet och nu cirka 80 miljoner. Prognoserna visar inga tecken på att befolkningstillväxten skulle stanna av på länge än. Även om Egypten mot förmodan lyckades införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i många år. Misstaget har man redan gjort flera decennier tillbaka när man lät befolkningen växa så snabbt.
[...]
Ett nytt egyptiskt styre måste alltså få ordning på ekonomin, särskilt ifall valutan faller i värde. Men det blir en omöjlig ekvation, då de flesta vägar till budgetbalans också ger folkligt missnöje. Ökade skatter eller minskade subventioner på mat och bränsle är otänkbart. Militären utgör en stor del av statens utgifter, men att dra ner på militärutgifterna lär bli svårt utan att riskera militärkupp.
[...]
Visserligen har den inhemska spannmålsproduktionen stigit snabbt, men befolkningen har också växt snabbt och Egypten tvingas därför importera en stor del av sin mat. Med sjunkande inkomster av oljeexport och stigande livsmedelspriser blir ekvationen omöjlig.

Situationen i Egypten utgör ett hot även för andra länder än de närmaste grannländerna. En orsak är Suezkanalen, där 7,5% av världshandeln till havs går. För Europa torde det innebära en betydligt större andel. Alternativet att åka flera tusen kilometer extra runt södra Afrika fördyrar avsevärt. 2009 fraktades cirka 1 miljon fat per dag av råolja och raffinerade oljeprodukter norrut och 0,8 miljoner fat söderut genom Suezkanalen, vilket totalt är runt 2 procent av världens oljeproduktion. Dessutom går Sumed-ledningen för råolja längs ungefär samma väg som kanalen och genom den går nästan all norrgående råolja från Saudiarabien (2,3 miljoner fat per dag 2006).

Vad vi kan förvänta oss framöver är troligen mer politisk oro i Egypten. Missnöjet kan lätt spilla över i stora demonstrationer. Den självförstärkande spiralen av energikris, ekonomisk kris och politisk kris gör att situationen förvärras. Vilken vilja, förmåga och beredskap har sedan världens rikare länder att hjälpa Egypten? Viljan kanske finns där om man ser ett hot mot exempelvis Suezkanalen, men förmågan att hjälpa är kanske inte den bästa, när EU och USA är upptagna med sina egna kriser. Beredskapen för att hjälpa Egypten är väl så gott som obefintlig.

Den "underbara arabiska våren" var för Egyptens del som jag ser det en förtäckt militärkupp. Militären gjorde sig av med den mycket impopuläre president Mubarak, men sitter fortfarande på den starkaste maktpositionen, även om man fått dela med sig en del makt till Muslimska brödraskapet och Muhammad Mursi. Samtidigt har man dock fått någon att skylla på när det går dåligt för landet.

Hur ska Egyptens ledarskap på ett pedagogiskt sätt lyckas förklara för folket att man helt enkelt är tvungen att skära ner på energianvändningen och/eller att den blir dyrare? Så länge ledningen är såpass korrupt som den är lär inte folket lita på ens de mest pedagogiska förklaringar.

Vi kommer säkert snart att få höra stora och viktiga nyheter från Egypten - jag gissar att landet någon gång under första halvåret kommer att dominera nyheterna ett tag. Nu har ni bakgrundsinformation för att förstå det kommande nyhetsflödet.

---

1. Remburser (på engelska Letters of Credit) är ett slags bankgarantier som används vid utrikeshandel. Läs mer på Wikipedia

Ceterum censeo SASem esse vendendam

"För övrigt anser jag att SAS bör säljas", fritt efter den gamle romaren Cato den äldres kända slagord "ceterum censeo Carthaginem esse delendam".

Jag har sagt det förut - svenska staten borde sälja sin andel i SAS. Nu verkar det som om SAS komma att behöva ytterligare kapitaltillskott. Men...

Det politiska stödet bakom flygbolaget SAS vacklar. Såväl vänsterpartiet som socialdemokraterna ifrågasätter nu vitsen med ytterligare kapitaltillskott, något som kan behövas inom bara ett par år.
...
Efter nyemissionen 2009, där staten bidrog med 1,2 miljarder kronor, bedyrade näringsminister Maud Olofsson att kapitaltillskottet var det sista, och uteslöt ytterligare statliga pengar till det krisdrabbade flygbolaget. Det skulle bara dröja ett år innan löftet bröts, och ytterligare 1,1 miljarder kronor togs ur statens kistor. Sedan dess har bolagets börsvärde minskat med runt 80 procent.
...
Miljöpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna vill alla se en avyttring av statens aktier, motsvarande drygt 20 procent av bolaget, så snart som möjligt.

Socialdemokraternas näringspolitiska talesperson Jennie Nilsson säger till och med att "det är väl inget självändamål att staten ska äga det här".

Frågan är dock om "så snart som möjligt" kommer att dyka upp för SAS del. Det pris man kan få ut är troligen inte särskilt högt och det kan mycket väl hända att regeringen i hopp om bättre framtida värdering kommer att skjuta upp beslutet om försäljning av SAS tills företaget är värdelöst.

Generellt har trafikflyg varit en olönsam historia, men SAS är ett av de sämre bolagen. Det finns ingen som helst anledning till att staten ska driva ett flygbolag, än mindre ett som går med förlust. Det är en statlig subvention som snedvrider konkurrensförhållandena inom transportbranschen.

Läs även Den hälsosamme ekonomistens åsikter i ämnet.

Argentina: ilska över peak oil

Argentinas president Cristina Fernández de Kirchner har bestämt sig för att förstatliga oljebolaget YPF, vilket upprör Spanien, då det spanska oljebolaget Repsol idag är majoritetsägare till YPF.

Idag äger Repsol drygt 57 procent av YPF, den argentinska Eskenazi-familjen äger drygt 25 procent, andra privata ägare 17 procent och argentinska staten 0,02 procent samt en specialaktie som ger dem vetorätt i styrelsebeslut. Enligt planen ska Argentina ta alla sina 51 procent av aktierna från Repsol. 26 procent av aktierna ska tillfalla staten och 25 procent går till de oljeproducerande provinsernas lokala regeringar.

YPF är Argentinas största företag, men missköttes under militärdiktaturen 1976-83. Därför togs ett kongressbeslut 1989 (som även Néstor och Cristina Kirchner var med på) om privatisering av YPF och 1991 satte dåvarande presidenten Carlos Menem igång processen. 1993 såldes 80 procent av YPF till Repsol för 3 miljarder dollar kontant plus 2 miljarder dollar i skuldbetalningar. Argentinska staten sålde 1999 av den sista större posten i YPF. Senare har Eskenazi-familjen och andra privata ägare köpt in sig i YPF.

En orsak som den argentinska regeringen anger till övertagandet är att YPF ger 90 procent av vinsten som utdelning till aktieägarna istället för att investera i ny produktion. Det finns dock även andra skäl.

Men den argentinska regeringen menar idag att Repsol inte uppfyllt sina åtaganden. De senaste årens starka ekonomiska tillväxt i Argentina har kraftigt ökat efterfrågan på energi. Men istället för att öka produktionen har Repsol minskat den.

Så hur står det då till med Argentinas utvinning av olja och fossilgas? Har landet passerat sin nationella "peak oil"? Diagrammen nedan kommer från Mazama Science.

Argentinas oljeutvinning ser ut att ha passerat sin topp 1998 och sedan dess är det utförsbacke. Visserligen har landet nyligen upptäckt stora fyndigheter av skifferolja, men det verkar inte troligt att man kommer att kunna öka sin produktion särskilt mycket. Denna minskning av oljeproduktionen framkallar uppenbarligen ilska och frustration hos landets regering. Det är inte så ofta vi ser stadiet ilska hos de styrande, men här är ett tydligt exempel. Eftersom den inhemska oljeförbrukningen har ökat under de senaste årens ekonomiska återhämtning återstår nu inte mycket av Argentinas oljeexport och om trenderna fortsätter kommer landet snart att tvingas importera olja, vilket självklart är negativt för ekonomin.

Gasutvinningen har hållit någorlunda jämna steg med den inhemska konsumtionen och under några år i början av 2000-talet var Argentina till och med gasexportör. Sedan 2004 har dock den inhemska gasutvinningen minskat, medan konsumtionen legat still, vilket medfört att man nu tvingas importera fossilgas. Det är dock inte säkert att Argentina har passerat sin "peak gas", utan det kanske går att med investeringar öka produktionen lite till.

Argentinas import av bränsle kostade förra året 9,4 miljarder dollar, vilket är en fördubbling mot 2010. Detta gör att landets överskott i handelsbalansen krymper ihop - det var bara 0,28 miljarder dollar i december.

I sammanhanget ska man inte glömma att Argentina har statliga energisubventioner. Enligt OECD betalade Argentina 0,81 miljarder dollar per år i oljerelaterade subventioner och 2,53 miljarder i gassubventioner (data från 2010). Dessutom betalade man 3,16 miljarder dollar i elektricitetssubventioner, och då 54 procent av elektriciteten produceras med fossilbränslen (mest gas och olja) blir även detta till stor del en subvention av gas och olja. Visserligen börjar Argentina skära ner på vissa subventioner, men mycket återstår då subventionerna totalt kostar runt 5 procent av BNP.

Förstatligandet av YPF orsakar som sagt ilska i Spanien och det beskrivs som en aggression mot Spanien. Det finns risk att det blir någon form av åtgärd inte bara från Spanien, utan även från EU, då Storbritannien fortfarande inte är på särskilt god fot med Argentina efter deras invasion av Falklandsöarna för 30 år sedan. Vid dessa öar har det nyligen hittats olja, vilket gör Argentina ännu argare. President Kirchner försökte nyligen använda 30-årsminnet av Falklandskriget för att avleda uppmärksamheten från sina kontroversiella förehavanden (mer om dem nedan).

En öppen fråga är också vilket pris argentinska staten planerar att betala för YPF, som för tillfället har ett börsvärde på nästan 8 miljarder dollar, men så sent som i januari i år värderades bolaget till mer än det dubbla.

När YPF förstatligas ska såklart staten också tillsätta nya styrelseledamöter och det finns en risk att man, som man gjorde i Venezuela, tillsätter dessa på politiska meriter istället för relevanta kunskaper. Detta kan ge en ytterligare minskning av den inhemska olje- och gasutvinningen istället för den tilltänkta ökningen. Ett YPF som ägs av staten och provinserna kan också få tryck på sig att föra över pengar till de ansträngda offentliga budgetarna, vilket också kan förvärra bolagets läge.

Kreditswappar (CDS) på Argentinas statsskuld steg på beskedet om förstatligandet med 42 punkter till 952 och även räntorna på statsskulden ökade. Förstatligandet av YPF är bara den senaste i en serie kontroversiella åtgärder som Kirchners regering vidtagit. De tog för ett tag sedan 24 miljarder dollar från privata pensionsfonder till statskassan, de har tagit flera miljarder av centralbankens reserver för att betala av på statsskulden, de har förstatligat flygbolaget Aerolineas Argentinas, de har infört fler importrestriktioner för att skydda landets industri, de har infört begränsningar på valutaväxling och de har begränsat aktiebolagens utdelningar för att undvika kapitalflykt.

Argentinska staten bötfäller och hotar att stämma ekonomer som ifrågasätter de officiella inflationsrapporterna. Enligt en uppskattning av oberoende ekonomer var inflationstakten 23 procent i mars, medan den officiella siffran är 10 procent. Därmed kan man också ifrågasätta de officiella siffrorna för hur snabbt Argentinas ekonomi växer - officiellt 9 procent under 2011.

Det ska bli intressant att följa hur allt detta utvecklar sig.