Egyptisk trippelkris: energi, ekonomi, politik

Det har varit ganska tunt med rapporteringen i svenska media, men just nu plågas Egypten av en trefaldig kris - energikris, ekonomisk kris och politisk kris.

Vi börjar med den ekonomiska krisen. De dåliga statsfinanserna, handelsunderskottet och den allmänt ovissa situationen i landet har gjort att det egyptiska pundet (EGP) tappat kraftigt i värde mot dollarn (USD). I januari 2011 låg kursen på 5,80 EGP/USD. Efter Mubaraks fall stabiliserades kursen runt 5,95 EGP/USD, men har sedan slutet av 2011 sakta drivit iväg mot 6,15 EGP/USD i slutet av 2012, ett fall på 6 procent på knappt två år. Men nu i januari har det gått undan och dagens kurs är 6,54 EGP/USD, vilket är ett fall på 6 procent på bara två veckor. Nu är det plötsligt akut valutakris.

För att skydda sig mot valutans fall har många egyptier växlat till dollar och om denna trend fortsätter sätter det hård press på centralbankens dollarreserv som bara är på 15 miljarder dollar. Troligen måste man snart införa valutaväxlingsrestriktioner. Det rapporteras redan att många taxichaufförer på turistorter vill ha betalning i dollar eller euro.

Regeringen har begärt lån från IMF, som skickade en expertgrupp i måndags. IMF-lånet är dock bara på futtiga 30 miljarder kronor, medan underskottet i statsbudgeten är över 30 miljarder dollar. Regeringen räknar med att statsfinanserna för 2012-2013 kan sluta med underskott på 50 procent "om drastiska åtgärder inte vidtas". Landet har redan en ganska hög statsskuld (83,6 procent av BNP 2011). Landets handelsunderskott för 2012 var omkring 30 miljarder dollar.

Den ekonomiska krisen hänger ihop med energikrisen. Sedan 2008 har oljeutvinningen varit ungefär lika stor som den inhemska konsumtionen. Redan ingångna exportkontrakt för olja tvingar dock Egypten att även importera olja, vilket blir dyrt. Det enda positiva i Egyptens "energibudget" har hittills varit fossilgasen, där landet länge varit nettoexportör. Den inhemska förbrukningen har dock stigit kraftigt (en ökning med 10 procent bara förra året) och i april 2012 stoppade man gasexporten till Israel. Man skyllde på att Israel slarvat med betalningarna, men den verkliga orsaken torde vara brist på gas.

Ett grannland som kan drabbas av Egyptens gasvåndor är lilla Jordanien, som dock än så länge får sin gas. Jordanien importerar 95 procent av sina energibehov och kan hamna i kläm om de inte lyckas köpa in sina fossila bränslen.

Under andra halvåret 2013 räknar Egypten med att börja importera fossilgas och har en förfrågan ute om byggande av en LNG-terminal för import av flytande gas.

Oljeprodukter (bensin, diesel), gas och el är alla subventionerade i Egypten, vilket självfallet bidrar till den ökande inhemska konsumtionen. Cirka 55 procent av elektriciteten genereras med hjälp av gas. Energisubventionerna är en tung post i Egyptens statsbudget och står för över en femtedel av utgifterna. Ju större konsumtion och ju mer import, desto sämre blir statens finanser och även handelsbalansen. Den nya regeringen som tillträdde i augusti lovade att se över energisektorn och dra ner på subventionerna, men oljeministern sade redan i november att man inte kommer att uppnå målet att minska subventionerna med 39 procent till slutet av juni.

Nu börjar Egyptens valutakris att skapa problem med att köpa in olja. Statsägda EGPC har bara köpt in 3 miljoner fat olja för första kvartalet i år, vilket endast var hälften av vad man efterfrågat. Även en import på 6 miljoner fat anses inte tillräckligt för att försörja landets raffinaderier, som därmed tvingas köra under sin kapacitet. EGPC försöker också att köpa raffinerade oljeprodukter, men har svårigheter även där. Dessutom har EGPC ökande svårigheter att få tag på remburser¹ för oljeimporten och kostnaderna för remburserna ökar snabbt.

Ovanpå detta kommer förstås de höga globala livsmedelspriserna i spåren av bland annat torkan i USA. Egypten importerade (netto) 2010 (senaste året för FAOstats data) 47 procent (16,8 miljoner ton) av sin spannmålskonsumtion till en kostnad av 3,7 miljarder dollar. Att hålla livsmedelspriserna nere är säkerligen en ännu högre prioritet för landets styrande än att subventionera energipriserna, med tanke på de oroligheter som höga livsmedelspriser tidigare orsakat i landet. Egypten har 82 miljoner invånare och befolkningen ökar med omkring 2 procent per år, vilket knappast minskar deras beroende av livsmedelsimport.

Prisinflationen i Egypten har varit hög de senaste åren (11,9% för 2009, 12,8% för 2010, 10,4% för 2011, 7,1% för 2012) även om den sjunkit en aning det senaste året. Med en kollapsande valutakurs lär dock hög prisinflation komma tillbaka i Egypten. Detta lär i sin tur leda till förstärkt folkligt missnöje.

Därmed kommer vi in på den politiska krisen. Muslimska brödraskapet fick sin president Muhammad Mursi vald förra året, och håller något slags maktbalans med den starka militären. Muslimska brödraskapet kan snabbt förlora i popularitet om ekonomin försämras och priserna på basvaror stiger.

Egyptens författningsdomstol upplöste i juni parlamentets underhus efter att ha underkänt valet. Muslimska brödraskapet var största parti i underhuset. Det ryktas nu om parlamentsval i april, vilket ger en ytterligare politisk osäkerhet. President Muhammad Mursi har nu bytt ut både finansministern och inrikesministern för att försöka dämpa den folkliga vreden över den ekonomiska krisen.

Som synes hänger Egyptens energi, ekonomi och politik samman i en oupplöslig cirkel. Jag skrev redan i februari 2011 i samband med oroligheterna i Egypten om Egyptens omöjliga ekvation och det jag skrev då är fortfarande aktuellt.

Även om vi får en snabb lösning på regeringsfrågan i Egypten, antingen genom militärdiktatur i ny form eller genom något slags frö till demokrati, så återstår landets långsiktiga finansieringsproblem. Stora valutautflöden kan driva ner landets valuta så att det blir ännu dyrare att importera nödvändiga livsmedel. Egypten har redan problem med hög prisinflation
[...]
Befolkningen har växt från 16,5 miljoner år 1939 till 20 miljoner i början av 1950-talet och nu cirka 80 miljoner. Prognoserna visar inga tecken på att befolkningstillväxten skulle stanna av på länge än. Även om Egypten mot förmodan lyckades införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i många år. Misstaget har man redan gjort flera decennier tillbaka när man lät befolkningen växa så snabbt.
[...]
Ett nytt egyptiskt styre måste alltså få ordning på ekonomin, särskilt ifall valutan faller i värde. Men det blir en omöjlig ekvation, då de flesta vägar till budgetbalans också ger folkligt missnöje. Ökade skatter eller minskade subventioner på mat och bränsle är otänkbart. Militären utgör en stor del av statens utgifter, men att dra ner på militärutgifterna lär bli svårt utan att riskera militärkupp.
[...]
Visserligen har den inhemska spannmålsproduktionen stigit snabbt, men befolkningen har också växt snabbt och Egypten tvingas därför importera en stor del av sin mat. Med sjunkande inkomster av oljeexport och stigande livsmedelspriser blir ekvationen omöjlig.

Situationen i Egypten utgör ett hot även för andra länder än de närmaste grannländerna. En orsak är Suezkanalen, där 7,5% av världshandeln till havs går. För Europa torde det innebära en betydligt större andel. Alternativet att åka flera tusen kilometer extra runt södra Afrika fördyrar avsevärt. 2009 fraktades cirka 1 miljon fat per dag av råolja och raffinerade oljeprodukter norrut och 0,8 miljoner fat söderut genom Suezkanalen, vilket totalt är runt 2 procent av världens oljeproduktion. Dessutom går Sumed-ledningen för råolja längs ungefär samma väg som kanalen och genom den går nästan all norrgående råolja från Saudiarabien (2,3 miljoner fat per dag 2006).

Vad vi kan förvänta oss framöver är troligen mer politisk oro i Egypten. Missnöjet kan lätt spilla över i stora demonstrationer. Den självförstärkande spiralen av energikris, ekonomisk kris och politisk kris gör att situationen förvärras. Vilken vilja, förmåga och beredskap har sedan världens rikare länder att hjälpa Egypten? Viljan kanske finns där om man ser ett hot mot exempelvis Suezkanalen, men förmågan att hjälpa är kanske inte den bästa, när EU och USA är upptagna med sina egna kriser. Beredskapen för att hjälpa Egypten är väl så gott som obefintlig.

Den "underbara arabiska våren" var för Egyptens del som jag ser det en förtäckt militärkupp. Militären gjorde sig av med den mycket impopuläre president Mubarak, men sitter fortfarande på den starkaste maktpositionen, även om man fått dela med sig en del makt till Muslimska brödraskapet och Muhammad Mursi. Samtidigt har man dock fått någon att skylla på när det går dåligt för landet.

Hur ska Egyptens ledarskap på ett pedagogiskt sätt lyckas förklara för folket att man helt enkelt är tvungen att skära ner på energianvändningen och/eller att den blir dyrare? Så länge ledningen är såpass korrupt som den är lär inte folket lita på ens de mest pedagogiska förklaringar.

Vi kommer säkert snart att få höra stora och viktiga nyheter från Egypten - jag gissar att landet någon gång under första halvåret kommer att dominera nyheterna ett tag. Nu har ni bakgrundsinformation för att förstå det kommande nyhetsflödet.

---

1. Remburser (på engelska Letters of Credit) är ett slags bankgarantier som används vid utrikeshandel. Läs mer på Wikipedia

Energikris - visst, men först en rejäl finanskrasch

eller vad du bör veta om de närmaste tio åren...

När jag hösten 2006 först fick upp ögonen för konsekvenserna av peak oil var det just oljan och kommande energikris jag började fokusera på, men ganska raskt kom jag även in på ämnet ekonomi. Jag förstod att världen befann sig i slutstadiet av den största kreditbubblan någonsin med åtföljande berg av finansiella derivat och skyhöga aktievärderingar. Jag försökte redan då i peak-oil-sammanhang framföra att det akuta hotet inte var oljebrist utan finanskris med åtföljande depression, men blev raskt åthutad av dem som stirrat sig blinda på oljan. Numera är dock de flesta "peakoilare" med på det jag säger.

Nå, den första finanskrisen började så smått sommaren 2007 och blommade som vi vet ut för fullt hösten 2008. Tack vare extraordinära åtgärder från centralbanker och regeringar lyckades man att stoppa upp det hela, men effekten blev till stor del att man sköt problemen på framtiden. Några konkursfärdiga storbanker svaldes av konkurrenter, några förstatligades och Lehman Brothers konkade. Resultatet blev att statsskulden för vissa länder som tidigare haft hyfsade statsfinanser sköt i höjden, dels på grund av bankräddningar, dels på grund av minskade skatteintäkter då ekonomin backade. PIGS (Portugal, Italien, Grekland, Spanien) blev PIIGS när Irland kom med i klubben efter sin dåraktiga "bankräddning". Även i Storbritannien och USA, två av världens största ekonomier, sköt statsskulden i höjden som aldrig förr. Island gick en lite annan väg, då deras valuta tappade stort i värde - sedan sommaren 2007 har den isländska kronans värde mer än halverats mot euron. Lettland gick ännu en annan väg med "intern devalvering" och bibehållen fast valutakurs mot euron, vilket var på håret att de klarade av. Tack vare att Lettland lyckades med sin åtstramningspolitik klarade sig de svenska bankerna med skinnet i behåll. Därmed klarade sig också Sverige någorlunda helskinnat genom den första finanskrisen, trots att vissa av våra storbanker varit ute på stora utlåningsäventyr i Baltikum. Dock drabbades vår fordonsindustri hårt, framförallt Saab, men skadorna var ändå till stor del av mer lokalt slag.

Som sagt lyckades man att skjuta problemen på framtiden, men de finns kvar där under mattan och bara väntar på att poppa upp igen. Finanskrisen hösten 2008 var bara det första steget på vägen mot Finanskraschen. Det globala finansiella systemet har redan börjat krakelera så smått igen och det kommer troligen att raseras de närmaste åren. Centralbanker och politiker kommer självklart att fortsätta att kämpa emot så gott de kan och kan därmed skapa lugnare perioder, men mot den ständigt ökande flodvågen av dåliga krediter kommer de i längden inte att ha en chans.

Så vad väntar oss framöver? Vi har redan sett hur Grekland måste få räddningspaket efter räddningspaket, tätt följt av Irland och Portugal. Jag förväntar mig att situationen för statsfinanserna blir gradvis värre i alla de EU-länder jag kallar för BIGPISS (Belgien, Irland, Grekland, Portugal, Italien, Spanien, Storbritannien). Alla dessa kommer troligen att förr eller senare ställa in betalningarna på statsskulden, alltså statsbankrutt. Grekland har redan delvis gjort det. Därefter väntar (troligen i ungefär denna ordning) Irland, Portugal, Italien, Spanien, Belgien, Storbritannien. Processen kommer att ta flera år, med allt värre kris för varje land som gör statsbankrutt.

Exakt hur det hela kommer att te sig är svårt att sia om, för det beror på hur politikerna väljer att agera. Om man till varje pris försöker rädda sina banker och eurosamarbetet kommer även Frankrike, Tyskland och Holland att raskt dras med ner i den statsfinansiella avgrunden. Räddar man inte bankerna kommer man istället att hamna i en annan form av akut kris, då bankerna är så centrala för att hela ekonomin ska fungera.

USA:s bostadsbubbla har fortfarande inte bottnat, utan priserna kommer troligen att fortsätta att falla en bra bit till, med alla de effekter det får för banker med flera. Dessutom är situationen i USA i övrigt inte särskilt munter med hög arbetslöshet, skenande statsskuld och stora finansiella problem för delstater och kommuner. USA kommer troligen snart att glida in i nästa recession, oavsett vad tjafsandet om skuldtaket leder till för tillfällig lösning. USA kommer att tvingas att vidta drastiska åtgärder på något område inom statsfinanserna - antingen dra ner rejält på utgifterna eller höja skatterna och troligen bådadera. Skatterna kommer man troligen till stor del att tvingas lägga på den rikare delen av befolkningen (som idag betalar historiskt sett lite skatt) vilket man gjorde även på 1930-talet.

USA:s aktiebörser är idag fortfarande högt värderade och har stor fallhöjd kvar - här finns liksom hos övriga av världens börser ingen global depression inprisad.

Risken är överhängande att Kinas överhettade ekonomi springer på någon gräns för sin tillväxt. Om inte annat är risken stor att de får en kreditkris av något slag. Väldigt många investeringsidéer idag baseras på att Kinas tillväxt kommer att fortsätta i hyfsad takt åtminstone flera år till.

De stora problemen med dåliga krediter kommer att leda till stora problem för bankerna. Vi kommer att se en återupprepning av situationen från hösten 2008, då bankerna inte längre litar på varandra, då de inte vet vem som "sitter med Svarte Petter". När bankerna inte litar på varandra stannar den viktiga interbankmarknaden av och centralbankerna tvingas gå in och se till att betalningsflödena fungerar åtminstone hjälpligt. Man kommer troligen att införa nödåtgärder såsom begränsningar av hur stora belopp man får överföra.

Kredittorka kommer att drabba alla som är beroende av krediter. Viktigast här är alla företag som redan vacklar och som inte kommer att klara av en ny finanskris bara tre-fyra år efter den förra.

Vanligt folk kommer att drabbas av arbetslöshet eller i alla fall känna sin situation hotad och raskt dra in på sin konsumtion. Därmed kommer många branscher att drabbas - framförallt sällanköpsvaror som bilar. Även den uppblåsta byggbranschen tillhör förlorarna när folk inte längre byter ut sina köksinredningar titt som tätt.

Pensionsfonder kommer att drabbas hårt, då alla deras tillgångar kommer att sjunka kraftigt i värde - det gäller både aktier och obligationer. Folks förhoppningar om ett gott liv efter pensioneringen kommer därmed att grusas.

En viktig krisfaktor är att världshandeln till stora delar kommer att avstanna. Detta var något vi såg en föraning av redan hösten 2008.

Ett annat problem som dykt upp för världshandeln är själva betalningen till leverantörer. Normalt behövs ju en bank för att förmedla betalningen, för man skickar ju inte precis sedlar i ett kuvert för att betala för ett skepp fyllt med stål eller vete. Handelskrediter av olika slag är centrala för att varuhandeln ska fungera. Men vad händer när man inte längre litar på bankerna? Vid internationell handel används remburser (letters of credit på engelska). En remburs är typiskt ett löfte från en bank att betala ut pengar till leverantören när man får besked från mottagaren att varan kommit fram. Remburser har hittills (i flera hundra år) ansetts som mycket säkra, eftersom om mottagaren inte kan betala för sig kan ju banken ta över varorna som är säkerhet för rembursen och sälja dem för att kunna betala leverantören. Men när banker faller som käglor världen över så faller därmed även förtroendet för remburser som de ställer ut. Om man t.ex. ska exportera vete från Kanada till Egypten uppenbarar sig snabbt frågan hur stabila de egyptiska bankerna egentligen är just nu.

Läs mer om remburser på Wikipedia. Problemet med att bankerna inte längre kan ställa ut remburser som andra litar på kommer troligen att lösas genom att staten (eller centralbanken) går in och ställer ut remburser för de varor som anses viktigast. Här kommer det dock att bli svårt för att inte säga omöjligt för alla stater som inte längre anses kreditvärdiga. Hur långt kommer solidariteten inom EU att sträcka sig? Kommer tyska staten att garantera remburser för Grekland?

En annan sak som kan komma att försvåra världshandeln är kraftiga fluktuationer i valutakurserna mellan världens viktigaste valutor. Detta var ett stort problem på 1930-talet och kommer att bli det även i denna depression. Visserligen finns idag möjligheten för företag att gardera sig mot valutarisk med olika former av finansiella derivat, men denna möjlighet är för det första beroende av att man litar på att den motpart som skriver ut säg en valutaswap också kommer att ha möjlighet att betala den dag det är dags. Hur kul var det att ha derivat utställda av Lehman Brothers hösten 2008? Den andra faktorn som kommer att förhindra företag att hedga mot valutarisk är att det kommer att kosta för mycket. Redan idag ser vi att det inte längre lönar sig att köpa "försäkring" mot en grekisk statsbankrutt i form av kreditswappar, eftersom dessa kostar alldeles för mycket. Detsamma kommer att gälla många andra finansiella derivat som idag regelmässigt används av stora företag.

De allvarliga störningarna i ekonomin kommer att leda till politiska kontroverser av olika slag. Vi kommer troligen att få se praktgräl inom EU, när länderna börjar skylla på varandra. Inrikespolitiskt kommer vi att få se folkliga protester ända till kravallnivå och många regeringar kommer att falla. Det kommer att finnas bördig jord för missnöjespartier att frodas i. Redan idag finns många - bloggrannen Vidsynt visar idag upp en karta över högerpopulistiska partier i Europeiska länders parlament. Populisterna kan dock komma i olika färgschatteringar beroende på land och situation och behöver inte nödvändigtvis vara från politikens högerkant. Gemensamt för de populistiska partierna är att de kommer att utse en eller flera syndabockar som de kan skylla eländet på. Det kan vara den tidigare regeringen, olika folkgrupper inom landet (t.ex. romer, kapitalister, muslimer), andra länder, EU, IMF, o.s.v. Demokratiska länder kan bli diktaturer (Grekland är en stark kandidat) och diktaturer kan genomgå revolutioner (Vitryssland är en stark kandidat).

Många konflikter som legat gömda under ytan i flera år kommer åter att blomma upp när folk får det sämre ekonomiskt, exempelvis i Nordirland, Baskien och Balkan. Vi har redan sett det på Nordirland, där årets kravaller var de värsta på många år.

Alla länder kommer till slut att ha så fullt upp med sina egna problem att de inte har tid att bry sig om övriga världen, så länge det inte påverkar deras nationella intressen negativt. Även då kommer länderna i många fall inte att ha förmåga att göra nånting praktisk åt det.

Protektionismen kommer att få en renässans när alla länder försöker att skydda just sina inhemska näringar genom importtariffer.

Nu har jag mest skrivit om effekterna i den rikare delen av världen, där vi råkar bo, men självklart kommer världens fattigare länder att drabbas dubbelt hårt. De flesta av världens länder kommer troligen att stänga sina gränser för invandring då en redan hårt ansträngd situation inom landet tvingar fram det. Dessutom kommer det finansiella sammanbrottet att dra med sig flygbolagen vilket kommer att försvåra resande i största allmänhet. De flesta länder kommer till största delen att tvingas klara sig på de resurser som finns inom landet eller hos de närmaste grannarna (förutsatt att de inte ligger i verbal eller fysisk konflikt med dem).

Överstatliga institutioner såsom EU, IMF och FN kommer att förlora makt och legitimitet och reduceras till retorikcentraler som talar stort, men sedan inte lyckas göra något i praktiken.

Denna utveckling kommer att ta lång tid - det hela kommer säkerligen att utspela sig över ett decennium. Mot slutet kommer troligen stora delar av världen att återfinna något slags ny stabilitet, men nu på en betydligt lägre ekonomisk nivå än dagens. Först då är det dags för den riktiga energikrisen.

Energifrågor kommer visserligen att fortsätta att vara viktiga, särskilt när t.ex. Ryssland stänger av gasen till något land som inte kan betala, men det som framförallt kommer att prägla nyhetsrapporteringen och hur folk i allmänhet kommer att uppleva denna tid är ekonomiska problem.

Detta är den karta jag navigerar efter och ser hur händelserna passar in i den stora bilden. Ibland kan någon händelse få mig att förändra kartan, men de stora dragen är hittills desamma - urblåsningen av den globala kreditbubblan och det finansiella systemets gradvisa sammanbrott, med alla de bieffekter det får.

Det hela kommer att se väldigt olika ut i olika länder, beroende på faktorer såsom inhemska resurser och politisk stabilitet.

De flesta människor ser inte den stora bilden, utan många nyheter kommer som överraskningar, där media inte lyckas förklara de bakomliggande sambanden. Har man en karta till sin hjälp där man kan pricka in händelserna, så blir det lättare att förstå vad som händer och vad det kan bli för följder av det, samt att se om man behöver agera på något sätt vad gäller ens personliga situation. Vad gäller den personliga situationen kommer det att gälla framförallt att vara beredd på förändringar. Men bara att vara beredd på att det kommer sämre tider och stora förändringar kan hjälpa en att må bättre och kanske kunna tänka klarare den dag krisen slår mot en själv.

Störningar i världshandeln

Detta är en allvarlig sak som jag har tänkt skriva om ett bra tag, men inte förrän nu har jag kommit till skott, eftersom jag inte bara ville skriva en kort notis om något så viktigt.

I vår globaliserade värld är handeln mellan olika stater livsviktig. USA och Europa köper kläder och skor från Asien, eftersom vi knappt har någon inhemsk produktion kvar. Elektronikprylar, bilar och maskiner fraktas långa vägar. De flesta länder importerar olja och oljeprodukter från andra länder. Andra viktiga råvaror (metaller, malm, fosfat, m.m.) fraktas kors och tvärs över världen. Många länder har inte tillräcklig inhemsk livsmedelsproduktion för att försörja sin egen befolkning (t.ex. Kina, Japan, Saudiarabien, Zimbabwe, Egypten) och importerar därför livsmedel från producenter med överskott (t.ex. Kanada och USA). Sammantaget är världen idag så gott som helt beroende av att världshandeln fungerar någorlunda smidigt och att varuleveranserna dyker upp i någorlunda tid. Den största transportvolymen går på fartyg av olika sorter och storlekar, även om stora delar går på lastbil och tåg inom t.ex. Europa, eller via pipelines för olja och gas.

Baltic Dry Index

Det är därför oroande att fartygstrafiken har drabbats av störningar av olika slag p.g.a. den nuvarande krisen. Det viktigaste indexet över kostnaden för att frakta råvaror, Baltic Dry Index har från år 2002 till i somras gjort en rekorduppgång, vilket har gjort att sjötransportbolagen har kunnat tälja guld med kniv. Men de senaste månaderna har indexet fallit ihop totalt, till under 2002 års nivåer. Detta gör att sjötransportbolagen plötsligt inte gör några större vinster - kanske till och med förluster, vilket i sin tur medför att beställningar av nya fartyg raskt minskar - de minskade 90% under förra månaden. Räkna därmed varvsindustrin till kommand krisbranscher, där de gör lastbilstillverkarna sällskap. Även sjötransportbolagen drabbas ju av de generella problemen för företag att låna pengar, så vissa kan gå under. Därmed kan det bli oväntade stopp i vissa transporter.

Ett annat problem som dykt upp för världshandeln är själva betalningen till leverantörer. Normalt behövs ju en bank för att förmedla betalningen, för man skickar ju inte precis sedlar i ett kuvert för att betala för ett skepp fyllt med stål eller vete. Handelskrediter av olika slag är centrala för att varuhandeln ska fungera. Men vad händer när man inte längre litar på bankerna? Vid internationell handel används remburser (letters of credit på engelska). En remburs är typiskt ett löfte från en bank att betala ut pengar till leverantören när man får besked från mottagaren att varan kommit fram. Remburser har hittills (i flera hundra år) ansetts som mycket säkra, eftersom om mottagaren inte kan betala för sig kan ju banken ta över varorna som är säkerhet för rembursen och sälja dem för att kunna betala leverantören. Men när banker faller som käglor världen över så faller därmed även förtroendet för remburser som de ställer ut. Om man t.ex. ska exportera vete från Kanada till Egypten uppenbarar sig snabbt frågan hur stabila de egyptiska bankerna egentligen är just nu.

Till detta kan läggas problemet med de snabba prisfallen på råvaror i världen just nu. Om mottagaren inte kan betala för sig tar ju banken lasten och försöker sälja den, men den kan under tiden ha sjunkit så mycket i pris att banken gör en stor förlust på rembursen. Bankerna kan därför bli ovilliga att ställa ut remburser, eller börja ta ut väldigt höga riskpremier på dem. Mycket riktigt rapporterade WTO i förrgår att vissa finansiärer inom internationell handel höjt sina påslag rejält - i vissa fall från 0,8 procentenheter över interbankräntan till 5 procentenheter över den. De rapporterade också att det saknas omkring 25 miljarder dollar i likviditet på handelsfinansieringsmarknaderna. AFP har en lite längre artikel om samma ämne. Times Online nämner också att brittiska banken HSBC säger att kostnaden för att garantera en remburs har dubblats.

Råvaruhandeln är grunden för allt. Utan järnmalm inget stål. Utan stål inga bestick, bildelar m.m. Och så vidare. Därmed stannar hela världsekonomin av om inte råvaruleveranserna funkar och vad värre är, vissa kan bli utan livsnödvändiga varor såsom mat.

Än så länge verkar det inte ha ställt till några problem som är synliga för gemene man, men Naked Capitalism citerade i förra veckan en artikel från Lloyd's List som behandlar just problemen med remburser. Där citeras även en artikel från Globe and Mail om problem för de kanadensiska hamnarna. Financial Post hade för ett tag sen också en artikel om att Kanadas spannmålsexport fastnar i hamnarna.

Signaturen "London Banker" på RGE Monitor skrev idag en mycket bra artikel om problemen för världshandeln. Där påpekar han bland annat att just livsmedelsbrist p.g.a. strul i världshandeln kan orsaka svårast problem. Någon sade någon gång att "varje samhälle befinner sig bara nio missade måltider från anarki".

P.S. Svenska gammelmedia verkar som vanligt ligga efter trenden och har helt missat WTOs uttalanden i onsdags. Jag kunde inte hitta något om saken varken på DN.se, SvD.se eller di.se.