Venezuela ransonerar elen

Dags för en uppföljning av Venezuelas pågående kollaps, som jag skrev lite om för några veckor sedan.

Det har varit brist på kondomer i drygt ett år nu. Detta får en mängd följdeffekter: tonårsgraviditeterna har ökat, liksom aborterna. Även de sexuellt överförbara sjukdomarnas spridning har ökat
[...]
räkna med att Venezuela gör en statsbankrutt inom några månader
[...]
Förutom brist på kondomer, toapapper och basmat lider Venezuela också av brist på mediciner.
[...]
Venezuelas statsbudget går redan back med omkring 20 procent av BNP på ett år

Det senaste steget i landets kollaps är att man inför elransonering där elen stängs av fyra timmar om dagen, men detta beror faktiskt till skilland från övriga problem inte enbart på politisk misskötsel, utan på att det kommit ovanligt lite nederbörd i spåren av El Niño-fenomenet, vilket gör att vattenkraftdammarna är dåligt fyllda, något som även drabbat grannlandet Colombia.

Det finns dock även här en politisk sida, då det sägs att venezolanska staten inte gjort tillräckliga infrastruktursatsningar inom energisektorn för att hålla takten med den ökade elförbrukningen i samband med minskad fattigdom och subventionerade energipriser.

Venezuela har redan tidigare infört långhelg och kortare arbetsdagar för att försöka spara el.

Elavbrotten får vidare effekter på landets ekonomi genom att oljeindustrin störs av dessa. Oljan står för över 90 procent av landets exportinkomster och faller delar av produktionen bort ger det ytterligare press på landets ekonomi.

Problemen med att importera olika varor drabbar nu även exempelvis landets största ölproducent, som inte längre kan importera korn och därför tvingas stoppa produktionen.

Samtidigt är inflationstakten mycket hög med 720 procent per år och bedömare från IMF räknar med en total kollaps inom 12 till 18 månader om inget drastiskt görs. De har kommit fram till detta tidsspann genom att jämföra med tidigare kriser i Latinamerika. Nästa år räknar man med en inflationstakt på 2200 procent och därefter kan det raskt bli hyperinflation.

Sedan Nicolas Maduro tog över som president har för övrigt fattigdomen i Venezuela ökat från 23 till 73 procent av befolkningen! Detta efter att fattigdomen halverades under företrädaren Chavez.

Mosuldammen - världens farligaste

I norra Irak, strax norr om Daesh-kontrollerade storstaden Mosul, ligger Mosuldammen på floden Tigris. Denna 110 meter höga damm kallas för världens farligaste, eftersom den är byggd på berggrund som delvis består av vattenlösligt gips. Detta gör att det ständigt uppstår sprickor och hål runt om dammen, som måste fyllas i efter hand med betong.

I januari i år varnade den amerikanske generalen MacFarland för att dammen kan brista och tillade att "om denna damm låge i USA skulle vi ha tömt sjön bakom den". Ny kommer nya varningar, denna gång från USA:s ambassad, som varnar amerikaner i Irak för att de måste ha utrymningsplaner för den händelse att dammen skulle brista - en risk som de bedömer vara större än någonsin.

Ett dammbrott skulle inom fyra timmar dränka miljonstaden Mosul i en 20 meter hög flodvåg. De 11 kubikkilometer vatten som finns i dammen skulle därefter fortsätta nedströms och drabba städer såsom Tikrit, Samarra och Bagdad, om än inte lika hårt som Mosul, då flodvågen skulle vara lägre efter den långa färden. Iraks huvudstad Bagdad skulle drabbas efter omkring 35 timmar. Sammanlagt räknar man med att 0,5 till 1,5 miljoner människor skulle dö i de omedelbara effekterna. Därefter skulle förstås sönderslagen infrastruktur kasta stora delar av Irak in i ännu värre kaos än idag.

Det nödvändiga underhållet på Mosuldammen har skötts kontinuerligt sedan den började fyllas våren 1985 - till och med under USA:s invasion av Irak 2003, då arbetarna fortsatte i månader utan lön. Dock blev det ett signifikant avbrott i underhållet när Daesh-styrkor intog området 7 augusti 2014. Tio dagar senare återtog kurdiska och irakiska styrkor dammen, med flygunderstöd från USA. Det blev ett tillräckligt långt avbrott i betongfyllandet för att dammens grund skulle drabbas av allvarlig inre erosion, då Daesh hade fraktat bort utrustningen och jagat iväg teknikerna.

Torka i Brasilien ger dyrare soja

Under tiden media fokuserar på bland annat Ukraina pågår andra viktiga händelser i världen. Det är inte bara i Kalifornien det är torka, utan även i Brasilien. Svenska media rapporterar bara hur detta pressar upp kaffepriset, något som förstås är viktigt för koffeinistsvenskarna¹. Brasilien är världens största kaffeexportör och produktionsbortfallet i Brasiliens största kaffeodlingsdelstat kan bli så mycket som 30 procent. Detta har fått priset för arabicakaffe att stiga med 40 procent i år.

Värre både ur ett globalt perspektiv och även ett svenskt ankdammsperspektiv är förstås att torkan i Brasilien driver upp sojapriset. Importerad soja är en viktig del av fodret i svensk köttproduktion och Brasilien är världens största exportör av soja. Antingen blir köttet dyrare eller så blir marginalerna sämre för köttbönderna, med risken att fler slås ut. Detta gäller nu inte bara Sverige, utan även större delen av den rika världens köttproduktion.

Den aktuella torkan i Brasilien är den värsta på flera decennier och Brasiliens odlingsregioner har haft den torraste januarimånaden sedan 1954. De senaste 30 dagarna har odlingsregionerna bara fått 12 procent av normal nederbörd. Delar av Mato Grosso och Parana, de viktigaste regionerna för majs- och sojaodling, har fått mindre än 60 procent av normal nederbörd de senaste 90 dagarna. Januari var den varmaste sedan mätningarnas början i delar av landet, bland annat São Paulo.

Sojabönsodlingarna i södra Brasilien har börjat drabbas under de senaste tre-fyra veckorna på grund av ökande torka, vilket är signifikant eftersom februari är den huvudsakliga månaden för fyllnaden av baljorna. Denna vecka har prognosen för årets sojaskörd i Brasilien skurits ner från 88,8 till 87 miljoner ton.

Även sockerpriset har stigit på världsmarknaden, då torkan har drabbat de brasilianska sockerodlingarna - landet är även världens största sockerexportör.

Förutom jordbruket drabbar även torkan på andra sätt. Låga vattennivåer i kraftverksdammarna tvingar elbolagen att använda mer fossilkraft istället för billigare vattenkraft för att undvika strömavbrott och ransonering. Regeringen planerar att ta en del av den högre elkostnaden för att inte öka priserna till elkonsumenterna, vilket förstås försämrar den brasilianska statsbudgeten. Dessutom är det valår med presidentval i oktober, där sittande presidenten Dilma Rousseff hoppas bli omvald, men då måste spendera lite extra för att övertyga massorna.

Vattenransonering har införts i 142 städer med totalt 6 miljoner invånare och vissa kvarter får bara vatten var tredje dag. Enligt vattenbolagen är landets reservoarer, floder och åar de torraste på tjugo år. Även São Paulo-området med 20 miljoner invånare är drabbat, då dess största vattenförsörjningssystem går på bara 19 procent av kapaciteten då regnmängden i januari är den lägsta på 84 år. De övriga fem systemen går dock på normal nivå.

I nordöstra Brasilien är torkan den allvarligaste på minst 50 år och hundratusentals nötkreatur har dött. Där har torkan varat i två år och enligt beräkningar var detta i ekonomiska termer den fjärde värsta naturkatastrofen i världen förra året - till och med dyrare än torkan i västra USA. Tack vare Brasiliens statliga hjälpprogram drabbas dock inte området av svält, utan behövande familjer får pengar till vattenleveranser och till att köpa basmat. Vid tidigare torrperioder i området svalt tusentals ihjäl och ledde till massvandringar till sydöstra Brasiliens storstäder, men detta sker inte nu.

En fråga är om torkan kommer att drabba fotbolls-VM, ett megajippo som ska hållas i Brasilien i år.

---

1. Svenskarna är som bekant en av de största konsumenterna per person av kaffe av alla världens länder.

Uppdatering Kaliforniens torka

Jag skrev för någon vecka sedan om torkan i Kalifornien och en del av dess konsekvenser och visade även talande satellitfoton. Här kommer lite uppdatering om läget.

Torkperioderna i Kalifornien har blivit allt värre. Torkan 2007-2009 var värre än den 2001-2002 och den nuvarande torkan slår den föregående med hästlängder.

Förra året föll det rekordlite nederbörd i Kalifornien - den lägsta mängden sedan mätningarnas början för 119 år sedan. 75 procent av nederbörden faller normalt under november till mars, men denna vinter har det alltså fallit väldigt lite. Snötäcket i Sierra Nevada är endast på 12 procent av normal nivå. I slutet av januari var Kaliforniens 150 vattenreservoarer på omkring 65 procent av normal nivå. Bilden nedan visar en uttorkad vattenreservoar nära San Jose.

Torkan har än så länge framförallt drabbat jordbruket, en sektor som står för 45 miljarder av Kaliforniens bruttoregionalprodukt på 2000 miljarder dollar, alltså drygt 2 procent av delstatens ekonomi. Jordbruket står för 80 procent av Kaliforniens vattenförbrukning. Förutom att Kalifornien producerar nästan hälften av USA:s frukt, grönsaker och nötter är delstaten också landets största producent av mejerivaror och vin. För många grönsaker odlas som jag skrev 80 procent eller mer av USA:s totala odling i Kalifornien.

Boskapsuppfödare i Kalifornien har nu börjat slakta ut sina hjordar. Vissa försöker klara sig genom att köpa in hö från andra stater, men det blir dyrt och kan bara bli en tillfällig lösning.

För ettåriga grödor är det möjligt (om än förlustbringande) att lämna åkrar obeväxta i ett år, men det är värre för dem som har nöt- eller fruktodlingar. Där ställs odlarna inför valet mellan att hugga ner träden eller att låta dem försöka överleva på minimala vattenmängder med kraftigt minskad eller obefintlig skörd. De kan också välja mellan att spara det lilla vatten de har till de yngre träden och låta de äldre dö eller att sprida ut det mellan alla träd. Många odlare konstbevattnar nu grödor som normalt brukar klara sig på regn såsom vete och mandlar.

Vattenbristen gör att bedömare tror att omkring 200 000 hektar eller 6 procent av delstatens konstbevattnade areal kommer att lämnas obesådd i år. Vid den senaste torkan 2009 var det 109 000 hektar som inte odlades.

Vattenkraften, som står för 14 procent av delstatens elkraft, drabbas självklart också. Detta kan leda till högre elpriser och att man använder mer gaskraftverk, vilket i sin tur driver upp gaspriset, som i och för sig är lågt just nu i USA.

Eftersom vattennivåerna i reservoarerna är så låga har delstatens vattenmyndighet gjort något den aldrig gjort förut - den har beslutat att de lokala vattenmyndigheterna inte får ta något vatten från reservoarerna, utan får bara ta av sina lokala reservoarer. Detta har gjort att flera kommuner infört begränsningar i vattenanvändningen, till exempel förbud mot att tvätta bilar, fylla simbassänger och vattna gräsmattor dagtid. Detta vintertid - hur kommer det då att bli i sommar?

En del i Kaliforniens vattenproblem är att vattnet är underprissatt. De lokala vattenmyndigheterna håller priset lågt, vilket leder till att folk förbrukar vatten utan att tänka på kostnaden. Istället för att införa ransoneringar skulle man på ett mycket enklare vis kunna få till en minskad vattenförbrukning genom att höja priset på vatten kraftigt (dock med förbehållet att en rimlig miniminivå per hushåll hålls på en låg prisnivå), men något sådant kan man knappast förvänta sig från en halvsocialistisk ekonomi som USA. Hursomhelst kanske de tvingas att faktiskt sätta priset på vatten utifrån vad det faktiskt kostar. Eftersom 80 procent av vattnet går till konstbevattning i jordbruket skulle ett rejält högre vattenpris förstås få stora effekter på lönsamheten i odlingen, alternativt att det skulle höja priserna på slutprodukten.

Torkan i Kalifornien får många små effekter, som var för sig kanske inte är så stora, men sammantaget kan de få en märkbar effekt, särskilt om man tar med följdeffekter i beräkningen. Och om även 2014 fortsätter att vara ett torrt år i Kalifornien, hur kommer situationen då att vara 2015?

Tema torka: Kina

I fredags skrev jag om torkan i Kina och hur den ger en elkris. Idag har även TT tagit upp detta och därmed också svenska media, som skriver om hur centrala Kina upplever den värsta torkan på 50 år.

Nederbörden omkring den viktiga Yangze-floden har varit 40 procent mindre än normalt under våren, på vissa platser 80 procent mindre.

Torkan hotar nu de vattenkrävande risodlingarna och kan ge elunderskott eftersom vattenkraftverken står still.

Yangzefloden är Kinas längsta. Den driver kraftverk, fungerar som transportled och ger dricksvatten åt många miljoner människor.

Och vidare om elbristen som jag skrev om i fredags.

Vattennivån i Yangze-floden är sex meter lägre än samma tid förra året, och nederbörden har bara varit en femtedel mot 2010, skriver tidningen China Daily.

För att inte risskördarna ska skadas i de flera miljoner hektar stora jordbruksområdena som ligger längs floden har De tre ravinernas damm (som är världens största) börjat tömmas på vatten. Nackdelen är att när vattennivån i dammen minskar sjunker effektiviteten i dammens enorma vattenkraftverk. Samma sak händer i flera andra dammar i området och centrala Kina kommer därför att drabbas av elunderskott, skriver Reuters. Flera industrier har redan tvingats stänga på grund av elbrist.

Ris eller el? Ris!

Enligt FT har vattenbristen i Kina ökat under det senaste decenniet, då ökande konstbevattning och vattenförorening har försämrat vattentillgången.

Vad gäller årets torka rapporteras också om att sjösystem runt Yangtze-floden har torkat. I Hubei-provinsen har 1400 sjöar torkat ut så mycket att myndigheterna förklarat dem "döda" och förbjudit all vattenpumpning.

Det låter som jag skrivit förut inte särskilt positivt för Kinas ekonomi och eventuella tillväxt i den.

Men trots torkan säger kinesiska myndigheter att Kinas skörd av vete och ris väntas bli stor i år. Ändå något positivt.

Elkris i Kina efter torkan

Jag har tidigare i år skrivit om den torka som drabbat veteodlingarna i Kina. Denna torka drabbar nu även landet på andra sätt. Redan för någon vecka sedan kunde vi läsa om hur sjöfarten på Yangtze-floden fick problem på grund av den låga vattennivån. Nu kommer rapporter om att Kina kan få sin värsta energikris på flera år, närmare bestämt en elkris. Omkring 20 procent av Kinas el kommer från vattenkraft, men torkan under vintern gör att många vattenkraftverk inte kan producera för fullt, utan produktionen har fallit med runt en femtedel. Under sommaren beräknas omkring 3 procent av Kinas elproduktion falla bort, vilket kanske inte låter så farligt, men produktionsbortfallen är till största delen i viktiga industriproduktionsområden.

I den gigantiska Tre ravinernas damm har vattennivån fallit under den nivå som behövs för full produktion. Dessutom har man varit tvungen att släppa ut en stor mängd vatten förra veckan för att råda bot på vattenbrist längre nedströms. Det gällde både dricksvatten och att hålla vattennivån i Yangtze-floden så hög att fartyg kan gå där.

Mycket regn krävs nu för att höja vattennivåerna och återställa vattenkraftsproduktionen, men det kommer att bli en fördröjning innan det får effekt, även om det skulle regna mycket.

Cirka 80 procent av Kinas el produceras med kolkraft, men även där har det blivit problem när vattenkraften inte kunnat leverera sin andel. Från flera håll rapporteras om kolbrist och flera kolkraftverk har tvingats stänga tillfälligt. Kolpriserna rapporteras ha stigit med 20 procent sedan förra året, vilket också har fått flera kolkraftverk att stänga. Redan förra året gick 236 av Kinas 436 statliga kolkraftverk med förlust och 85 var på gränsen till konkurs.

Elbristen orsakas även av ökande efterfrågan. Jag har redan tidigare skrivit om att elförbrukningen i Kina ökar i en årstakt av runt 12 procent. Detta orsakas såklart av den kraftiga ekonomiska tillväxten i Mittens rike, men vi vet ju alla att evig tillväxt inte är möjlig. Förr eller senare slår tillväxten emot någon av begränsningarna. För Kinas del verkar den aktuella begränsningen nu vara el.

Det rapporteras redan om rullande elavbrott på vissa håll och det lär det bli mer av i sommar. Gatubelysning har också delvis släckts ner.

Många industrier, som redan hade pressade marginaler, tvingas nu att använda dieseldrivna generatorer för att få elkraft, vilket blir dyrt och dessutom leder till kraftigt ökande dieselförbrukning. Därför har kinesiska staten beslutat att stoppa all dieselexport.

Elbristen i Kina väntas fortsätta de närmaste veckorna och månaderna - tänk på det alla som talar sig varma för Kina och dess tillväxtpotential.

Svenska media verkar fullständigt ha missat detta. Är det viktigt att "världens fabrik" drabbas av elbrist? Kommer det att påverka övriga världsekonomin? Säkert.

Idag kan vi också läsa hur IEA uppmanar oljeproducenterna att släppa ut mer olja på marknaden. Frågan är om de kan det. Ännu ett tecken på att världen håller på att slå i tillväxtens gränser. Den som förstår de stora sammanhangen ser tecknen på många ställen, men media rapporterar om dem som enstaka händelser, som inte har något särskilt samband med varandra.

Energi per capita

I kommentarerna till mina diagram över global energianvändning kontra BNP önskade någon att få se global energianvändning per capita. Här kommer den, uppdelad efter de fem stora energislagen olja, kol, gas, vattenkraft och kärnkraft. Enheten är toe, alltså "tonnes of oil equivalent". 1 toe är ungefär 42 GJ.

Detta diagram blir ett intressant komplement till det jag skrev om i augusti, nämligen olja per capita globalt. Global peak oil per capita inträffade som bekant redan 1979, men det har kompenserats av ökade tillskott från gas och kärnkraft, samt de senaste åren kol.

Även här ser vi den sjunkande energikonsumtionen globalt under åren 1979-1983, då världens energikonsumtion sjönk med 8 procent, orsakat av bortfallet av större delen av Irans olja.

Åren 2003-2007 utmärker sig också i diagrammet, genom att energiförbrukningen per capita steg mycket raskt då.

Det stora frågetecknet är förstås vad som händer framöver. Faller oljeproduktionen globalt blir det svårt att ersätta den med annat. Kanske går det att gräva fram mer kol, men hur kul är fler smutsiga kolkraftverk?

Vattenkraften får nog i det närmaste anses vara fullt utbyggd och kan inte lämna några större bidrag, då mänskligheten redan utnyttjat de flesta lättdämda vattendrag.

Återstår gör då kärnkraft, men efter de senaste veckornas nyheter från Fukushima Dai-ichi lär det bli politiskt betydligt svårare att bygga nya kärnkraftreaktorer. Dessutom är byggen av kärnkraftverk förenade med så stora kostnader att det är tveksamt med finansiering om man inte lyckas få med staten på notan. Detta blir särskilt intressant i en tid när den globala kreditbubblan håller på att blåsas ur och det största problemet för många stater är för hög skuldsättning och svårigheter att få låna.

Under tiden fortsätter jordens befolkning att växa...

Regn och recession

Kan det bli värre? Ovanpå lågkonjunkturen blir det risigt väder! Skämt åsido - elpriserna sjunker nu, dels på grund av minskad efterfrågan i en krympande ekonomi, dels på grund av att det har regnat mycket så att vattenkraftverkens magasin är välfyllda.

Just nu är det alltså en fördel att ha avtal med rörligt elpris. DN varnar för att elpriset kan svänga snabbt och därmed slå hårt mot hushåll med små marginaler. Men så små marginaler bör väl ingen ha. Möjligtvis kan de som har eluppvärmd bostad och därmed betydligt större elräkning binda sig i ett fastprisavtal, men för övriga torde det vara fördelaktigt med rörligt elpris.

Men sällan har vissa av elbranschens försäljare varit så enträgna som just nu vad gäller att locka in folk i avtal med fast pris. De står i köpcentrum och försöker locka folk med "fördelaktiga" erbjudanden om fastprisavtal och stressar på besluten genom att erbjudandet bara gäller om man skriver på på plats i köpcentrumet. Minst en gång i veckan ringer också någon försäljare från elbolag med liknande erbjudanden. Jag verkar ha ramlat ur Nixregistret - får kolla upp det.

Tydligen har under det senaste året antalet elkunder med rörligt elpris ökat. Om lågkonjunkturen fortsätter, vilket jag tror, så kommer rörligt elpris att vara lönsamt jämfört med fast pris. Regnmängden är lite svårare att förutspå!

Vittrande rysk infrastruktur

Vattenkraftsolyckan i Rysslands största vattenkraftverk i Sajano-Sjusjenskaja i floden Jenisej i Sibirien häromdagen påminner om hur nedgången mycket av den ryska infrastrukturen är. Mycket av den är byggd under sovjettiden och har inte underhållits särskilt bra sedan dess. Stora delar av Rysslands ekonomiska boom de senaste åren bygger på infrastruktur som har alltför många decennier på nacken. Turbinerna i Sajano-Sjusjenskaja har använts i 31 år, trots att deras livslängd var beräknad till 30 år. Innan finanskrisen hade den ryska regeringen planer på stora satsningar på underhåll av infrastrukturen med hjälp av pengar från oljeinkomsterna, men dessa planer har nu till stor del lagts i malpåse.

Det aktuella vattenkraftverket stod för hela 15% av Rysslands vattenkraft och 2% av Rysslands totala elkraftproduktion! Kraftverket är på 6,4 gigawatt, det vill säga nästan som Ringhals och Forsmark tillsammans. Det beräknas kosta över åtta miljarder kronor att reparera och reparationerna kommer att ta upp till fyra år. Frågan är hur lång tid det kan ta att få igång driften delvis. Troligen vet ingen ännu exakt hur allvarliga skadorna är.

Närliggande aluminiumsmältverk, som slukade närmare 75% av elkraften från vattenkraftverket, får såklart stora problem, och man räknar med jättelika bortfall i produktionen. En enda olycka får alltså vittgående konsekvenser för den ryska ekonomin.

Tjetjener har sagt sig ha orsakat olyckan genom ett attentat, men det känns tveksamt och är troligen mest tomt skryt. Tydligen har ännu en terroristgrupp av något slag också tagit på sig ansvaret. Det behövs inga terroristattacker, eftersom infrastrukturen redan är i så dåligt skick.

Risken är stor att vi framöver får höra fler nyheter om olyckor orsakade av vittrande rysk infrastruktur. Frågan är om och när ryska staten lyckas ta tag i underhållsproblemet. Putin har efter olyckan gått ut och sagt att "Det behövs en seriös översyn av all strategisk och livsviktig infrastruktur". Man kan fråga sig hur mycket av denna översyn som kommer att förverkligas.

Läs andra bloggar om infrastruktur, vattenkraft, energi, ryssland

Energiersättning - ett räkneexempel

I förrgår talade jag om hur svårt det blir att ersätta den vikande globala oljeproduktionen. Idag har jag ett konkret räkneexempel för att visa svårigheten.

Idag förbrukas globalt cirka 85 miljoner fat olja per dag, vilket blir cirka 31 miljarder fat olja per år. Det motsvarar i energi drygt 52000 terawattimmar (TWh) per år. Låt oss vara optimistiska och anta att den globala oljeproduktionen bara minskar med 4% per år. Då ska vi ersätta drygt 2000 TWh energiproduktion per år.

Låt oss vidare anta att 20% av denna nya energiproduktion kommer från kärnkraft, 20% från kolkraftverk, 20% från vindkraft, 10% från vattenkraft, 10% från vågkraft, 10% från solceller och 10% från biobränslen. Det skulle innebära att världen måste

• Ta 48 kärnkraftverk à 1000 MW i produktion per år.
• Bygga 96 stora kolkraftverk à 500 MW per år.
• Bygga drygt 27000 vindkraftverk à 5 MW per år.
• Utöka sin vattenkraftproduktion med cirka 8% per år.
• Bygga runt 32000 vågkraftverk à 750 kW per år.
• Bygga ut solcellskraftverk med sju gånger den i EU år 2006 totalt installerade kapaciteten.
• Biobränslena har jag inte orkat räkna på, men siffrorna blir lika enorma.

Om vi räknar in effektiviseringar av energianvändningen som kompenserar hälften av oljeproduktionens nedgång blir det ändå 24 kärnkraftverk, 48 kolkraftverk, 13500 vindkraftverk och 16000 vågkraftverk, samt en massa vattenkraft, solkraft och biobränsleproduktion som ska färdigställas per år. Ändrar vi proportionerna mellan energislagen blir det ändå helt orimligt stora investeringar som måste göras. Den enda energiproduktionsform som möjligtvis kan hålla denna utbyggnadstakt är kolkraft, men kolkraft och kolgruvor är oerhört smutsiga och kol är som bekant också en ändlig resurs.

Vi måste alltså inse att världen nu måste ställa om till en betydligt lägre energikonsumtion. Detta kommer troligen att "sköta sig självt" genom så kallad "demand destruction", alltså att energianvändningen minskar på grund av för höga priser.

Vi i västvärlden måste därmed ställa in oss på minskad konsumtion. Så gott som allting kommer att bli dyrare, eftersom så gott som allting som vi köper kräver mycket energi för att produceras.

I sammanhanget ska vi inte heller glömma att större delen av alla transporter i världen sker med oljebaserad energi och här blir det svårt att ersätta med andra energikällor, eftersom det förutom investeringar i energiproduktion kräver stora investeringar i nya transportsystem. Detta kommer framöver att innebära att mängden transporter i världen måste minska. Vi går därmed mot en deglobalisering, där lokalt producerade varor gradvis kommer att bli billigare än de som kräver långväga transporter.

Peak oil och energialternativen

Cornucopia publicerade för några dagar sedan en fin graf över den globala oljeproduktionen. Där ser man tydligt att oljeproduktionen befunnit sig i en platåfas sedan 2005, med en sista spik förra sommaren. Det är ytterst tveksamt om med vi med nuvarande världsekonomiska läge kommer att få de investeringar gjorda som behövs för att hålla produktionen uppe, och därför tror nu många bedömare att produktionstoppen från sommaren 2008 faktiskt var "peak oil" eller den globala oljeproduktionstoppen. Många av världens största oljeproducenter befinner sig nämligen redan i nedgångsfasen, t.ex. Norge och Mexiko. I november 2008 kom IEAs årliga rapport World Energy Outlook där man räknar med en genomsnittlig produktionsminskningstakt på 6,7% per år, vilken ökar till 8,6% år 2030. Detta om inga nya investeringar i oljeutvinning kompenserar produktionsminskningarna från befintliga oljefält. Läs mer i mina kommentarer till rapporten, där jag bland annat kommer fram till att den nya oljan kommer att kosta runt $140/fat om man följer IEAs beräkningar. Om man överhuvudtaget skulle lyckas hålla produktionen uppe, alltså.

Följdfrågorna blir - vilka alternativa energikällor till oljan finns det? Hur användbara är de? Vilka problem finns med dem?

Kortfattat kan sägas att ingen kombination av alternativen till oljan inom rimlig tid kan ersätta den energiförbrukning vi har idag. Ett av de viktigaste problemen med de alternativa energikällorna är att det är svårt att använda dem för att ersätta oljan för transporter. Många av de alternativa energikällorna genererar elektricitet, vilket i och för sig kan användas för att driva tåg och andra fordon, men det blir energiförluster på vägen och dessutom kräver det investeringar i ett helt nytt transportsystem. Ett annat stort problem är att det krävs gigantiska investeringar för att få igång ny energiproduktion i den skala som behövs för att ersätta oljan.

Nå, nu går vi igenom alternativen mer i detalj, för att ni ska få se hur läget är.

Fossilgas (även eufemistiskt kallad naturgas) är också en ändlig energikälla, som dessutom kommer att passera sin produktionstopp snart. Ju mer världen börjar att använda gas, desto snarare kommer produktionstoppen även för fossilgas. Dessutom är transport av fossilgas inte helt okomplicerad. Antingen går den via långa rörledningar från produktionsfältet till konsumtionsstället, eller så måste den kylas ner kraftigt och fraktas med särskilda fartyg, vilket är en mycket energikrävande process som kräver dyrbara investeringar. Därför förbrukas större delen av fossilgasen på samma kontinent där den utvinns.

Kolkraft är smutsig och miljöfarlig. Kolgruvor ställer till stora miljöproblem. Många av dagens kolgruvor är dagbrott som förstör hela trakter. De mest lättillgängliga koltillgångarna har redan utvunnits och de som finns kvar kräver stora investeringar för att kunna utvinnas. Inte nog med det, världens kvarvarande kolreserver verkar vara mycket optimistiskt beräknade. Dessutom kräver dagens kolgruvor dieseldrivna fordon för att det ska brytas något kol.

Kol kan inte direkt ersätta olja för transporter. Man kan framställa syntetisk bensin ur kol, men det är en energikrävande process. Man kan självklart damma av en massa gamla ånglok eller bygga nya, men en sådan omställning kräver tid och kan inte direkt ersätta transporter med lastbil, buss och personbil.

Kärnkraften framställs av många som en tillfällig lösning på problemen med minskande oljetillgång. Ett problem är att även kärnbränslet uran är en ändlig resurs, som kommer att ta slut mycket snabbt om världen bygger ut mer kärnkraft. Ett annat problem är att kärnkraftverk är mycket dyra att bygga och det tar dessutom mycket lång tid. För att ersätta oljekonsumtionen krävs enorma mängder med kärnkraftverk och man skulle ha behövt börja bygga dem för flera år sedan.

Världsproduktionen av uran toppade runt 1980 för att sedan minska. Skillnaden mellan tillgång och efterfrågan har sedan 1985 täckts upp med "överblivet" militärt uran. För att försörja de hundratals nya kärnkraftverk som skulle behövas för att ersätta oljan skulle en mängd nya urangruvor behöva öppnas. Att öppna en ny gruva tar tid och processen skulle även här ha satts igång för flera år sedan om man vill ersätta oljan.

Kärnkraften har även sina avfallsproblem, som enligt många inte har någon tillfredsställande lösning ännu. Miljöproblemen gäller även i hög grad urangruvorna. Vem vill bo granne med en sån?

Vindkraft då? Ett stort vindkraftverk på 5 MW kan under gynnsamma förhållanden producera energi motsvarande 9000 fat olja per år. Världens oljekonsumtion har de senaste åren varit runt 85 miljoner fat per dag. För att ersätta dagens oljekonsumtion skulle det krävas mer än 3 miljoner stora vindkraftverk, som kostar oräkneliga miljarder att bygga. Ska vi ersätta 6% av världens oljeförbrukning blir det 180 000 stora vindkraftverk som ska byggas per år. Det innebär ungefär hundra gånger dagens utbyggnadstakt. Dessutom har vinden den tråkiga egenskapen att den inte blåser lika mycket hela tiden, så det krävs en massa reservkapacitet för elproduktion med annat än vind, de dagar det inte blåser så mycket. Vindkraft kan alltså bara användas för att ersätta en liten del av världens oljekonsumtion.

Vattenkraften i Sverige kan inte byggas ut särskilt mycket mer om vi inte ska offra våra sista orörda vattendrag. Även om vi skulle offra dem, så skulle det bara ge ett marginellt bidrag jämfört med den olja vi förbrukar. Detsamma gäller resten av världen.

Tidvattenkraft är inte aktuellt annat än på vissa platser i världen. Det kan dock ge ett marginellt bidrag till energiförsörjningen i vissa länder.

Vågkraft kan byggas ut, men kräver liksom vindkraft stora investeringskostnader. Den kan inte heller totalt sett ge särskilt stort energibidrag, jämför räkneexemplet för vindkraft.

Solceller har problem med begränsade resurser för att producera dem. Liksom för vindkraft är problemet att det krävs enorma mängder med solceller för att få fram så mycket energi som finns i den olja som världen dagligen använder. Det kommer att ta tid och kräva väldiga mängder råvaror att bygga dessa solceller. Kiselindustrin har idag inte den kapacitet som krävs för att framställa så mycket kisel till solceller, om man skulle lyckas skala upp tekniken för att göra solceller utan sällsynta ämnen som indium och tellur. Det är också tveksamt om de kan bygga ut en sådan kapacitet under en överskådlig framtid.

Vätgas är inte en energikälla. Det är en energibärare, på samma sätt som elektricitet. Det finns ingen vätgas att utvinna på jorden, utan den måste framställas på något sätt, t.ex. genom elektrolys av vatten eller ur naturgas. Denna framställning ger enorma energiförluster - det är mycket effektivare att använda elektriciteten eller gasen direkt. Allt tal om vätgasdrivna fordon eller bränsleceller som alternativ är helt enkelt bluff!

Biobränslen finns av många slag - ved, halm, etanol, "biodiesel" (RME), rötgas.

För uppvärmning av hus är biobränslen, t.ex. ved eller flis, utmärkta alternativa energikällor.

För transporter måste man ha någon form av flytande bränsle. Här har det talats mycket om etanol och "biodiesel" de senaste åren. Tyvärr har de stora problem.

Etanolframställning ur spannmål är energimässigt direkt olönsamt. Om all energi som går in i processen räknas in så går det enligt vissa beräkningar åt mer energi än vad man får ut! Det behövs energi för drivmedel till traktorer, konstgödsel, transporter och inte minst till etanoltillverkningen. Etanol som bränsle är en bluff! Den kan endast bli ekonomiskt lönsam tack vare att vi har tillgång till billig olja och naturgas.

Etanolframställning ur cellulosa är ännu under utforskning och det finns ingen fungerande teknologi ännu.

Framställning av etanol ur sockerrör i tropiska länder som Brasilien ger ett bra energinetto, men när världens olja tryter vill nog brasilianarna behålla sin etanol själva!

"Biodiesel" framställs av olja (ur oljeväxter som raps) och metanol. Även den ger ett lågt energiutbyte om all ingående energi räknas in, men det verkar dock ge mer energi än vad som sätts in, till skillnad från etanol.

Biobränslen kräver mark att odlas på. I en framtida värld med matbrist kommer marken att behövas för att odla mat istället. Rötgas (biogas) är det enda biobränslet som inte har några sådana bieffekter.

Grundproblemet vad gäller biobränslen är att man inte kan få ut mer energi än vad som produceras av växternas fotosyntes. Detta gör att det inte finns någon fysisk möjlighet att ersätta mer än några procent av vår oljeförbrukning med biobränslen.

Fusionskraft finns ännu inte i form av en fungerande anläggning. Frågan är om den någonsin kommer att fungera. Om det är tekniskt möjligt ligger storskalig produktion i alla fall många årtionden i framtiden.

Sammanfattningsvis kan sägas att ingen kombination av alternativen till oljan inom rimlig tid kan ersätta den energiförbrukning vi har idag. Därmed blir det enda riktiga alternativet till oljan att spara energi på olika sätt, till exempel genom att minska på transporterna. Världen som helhet måste också räkna med sänkt levnadsstandard framöver, när energin blir dyrare. För oss i västvärlden innebär det att vi måste skära ner på vår konsumtion av prylar. För världens fattigaste, t.ex. de hundratals miljoner som inte ens har tillräckligt med mat, innebär sänkt levnadsstandard en katastrof.

Tror du inte på mig? Om du tänker säga emot, se till att hitta väl underbyggda beräkningar för alternativen, för jag har kollat upp detta noggrannt under några år. Den som vill läsa mer rekommenderas att besöka t.ex. Energy Bulletin eller The Oil Drum.

Storm i Kanadas skogar

För mig nyupptäckta bloggen IndependentForester ledde in mig på en nyhet som gått mig förbi.
Kanadensiska pappers- och pappersmassejätten AbitibiBowater (tredje störst i Nordamerika, nr. åtta i världen) har hittills för mig mest varit ett roligt företagsnamn och ett företag bland många som nu går dåligt. Nu stormar det tydligen rejält runt dem. Först lite bakgrund.

Den ekonomiska krisen drabbar självklart även papperskonsumtionen. I början av december bestämde sig AbitibiBowater för att stänga ner eller tillfälligt stoppa flera pappersbruk i Kanada och USA.

AbitibiBowater gjorde enligt senaste kvartalsrapporten en förlust på 302 miljoner USD, cirka 17% av omsättningen. De senaste åren gick också med förlust, fast inte lika kraftig, så de har inget bra utgångsläge. År 2007 minus 490 miljoner = 13% av omsättningen, år 2006 minus 138 miljoner = 4% av omsättningen. Sedan årsskiftet har aktiekursen rasat i klass med amerikanska banker - från över $20 till $0,35. Därmed är nyemission troligen uteslutet för att kunna få in mer kapital.

Eftersom säkert ingen vill låna ut pengar till dem återstår då att sälja av tillgångar. Redan i september sålde de av sin halva av Panasia Paper till Norske skog, som redan ägde andra hälften. Men tydligen har de inte lyckats sälja av något hittills under detta kvartal, för att köpare verkar saknas:

"The credit crisis has stalled AbitibiBowater's efforts to sell timberland and paper mills to raise cash, Paterson said. The company, which has not sold any assets this quarter, has about $739 million of bonds and credit facilities maturing next year, according to Standard & Poor's.

AbitibiBowater's credit rating was cut yesterday by S&P to CCC from B- because of concern the forest-products maker won't have enough cash to pay down its maturing debt."

Det där låter väl inte så bra... 739 miljoner dollar i lån som ska betalas tillbaka under 2009. Det blir nog som sagt svårt att få någon att låna ut pengar till ett sånt förlustföretag med kreditbetyget i botten. AbitibiBowater går nog liksom bilbranschen ner i papperskorgen. Som vanligt kan man fråga sig varför bolaget ifråga var så enormt belånat. Som jag sagt förut är högbelånade företag de som först kommer att åka i putten i denna kris.

AbitibiBowater är dock inte det enda skogs- och pappersföretaget som känner av krisen. På närmare håll noterar jag att Norske Skog stänger ner tidningspappersproduktion i början av 2009. Stora Enso drar också ner produktionen, och Holmen drar ner lite grann. Men de nordiska bolagen har det lugnt jämfört med sin nordamerikanska kollega.

Detta var bara bakgrunden - nu till den riktiga stormen...

Kanadensiska delstaten Newfoundland bestämde sig häromdagen för att expropriera vissa av Abitibi-Bowaters tillgångar. Delstaten återtar rättigheterna till ett vattenkraftverk samt avverkningsrätter i statliga skogar. Detta två veckor efter att Abitibi-Bowater annonserat att de stänger ner ett pappersbruk i Newfoundland. "We will not give away our valuable timber and water resources to a company that does not honour its historic commitments on industrial development of our timber resources." Tydligen går allt tillbaka på ett avtal från 1905 som säger att Abitibi-Bowater får tillgång till vattenkraft och skog i Newfoundland så länge de driver pappersbruk och skogsavverkning och därmed skapar arbeten i delstaten.

Nu visar det sig finnas liknande avtal i andra kanadensiska delstater, bl.a. Ontario. Så kanske kan inte Abitibi-Bowater sälja av särskilt mycket tillgångar, eftersom de inte har äganderätt, utan bara nyttjanderätt. Räkna med en spännande stormig fortsättning med juridiskt efterspel ända tills konkursen är ett faktum.

Tack IndependentForester för tipset!