Italien - osäkerhet och kreditåtstramning

De senaste dagarnas viktigaste nyhet är inte den om att delar av USA:s statsapparat kan komma att stängas imorgon. Detta har faktiskt hänt vid ett antal tillfällen tidigare, senast under 21 dagar från december 1996 till januari 1997. Effekterna av denna nedstängning kan visserligen delvis vara negativa, men de är ändå väl kända.

Värre och viktigare är det med osäkerheten kring vad som händer i Italien, där galningen Berlusconi drog tillbaks sitt stöd för den koalitionsregering där hans parti PdL ingår genom att låta flera PdL-ministrar avgå. Sluteffekterna av detta är inte kända och finansmarknaderna hatar osäkerhet.

Fast kanske är inte Berlusconi galen som gör detta. Kanske finns där någon tanke bakom - något fult politiskt strategiskt spel. Fast jag förstår än så länge inte vad han skulle kunna vinna på detta. Istället har han orsakat att ett antal av PdL:s parlamentsledamöter har hoppat av i protest.

Nu blir det troligen förtroendeomröstning för premiärminister Lettas regering på onsdag och sedan kanske ett nyval.

För att spä på osäkerheten runt Italien så avgick igår VD:n för Telecom Italia (deras motsvarighet till Telia), som är på väg att nedgraderas till junk-status av kreditvärderingsföretaget Moody's.

Till råga på allt avgick igår även VD:n för Intesa Sanpaolo, Italiens näst största bank. Detta ovanpå att krisbanken Italienska Monte dei Paschi di Siena (MPS) behöver någon form av åtgärdspaket för att undvika statligt övertagande/räddning/bail-in. Processen kring MPS kan dock komma att dra ut på tiden med tanke på den politiska osäkerhet som nu råder. Kanske var det vad Berlusconi ville? Eller att politiskt kaos ska ge stora svarta rubriker så att en eventuell omstrukturering i MPS hamnar mer i skymundan?

Hursomhelst var det inte oväntat att Italien åter skulle hamna i politisk kris, då landets finansiella situation är minst lika dålig som förut. BNP krymper så sakteliga och har de senaste åren bara uppvisat anemisk tillväxt. I landets stabilitetsprogram finns ett mål om 3 procent nominell BNP-tillväxt och 5-6 procents primärt överskott i statsbudgeten, vilket får anses fullständigt orealistiskt givet hur det ser ut idag.

I förra veckan presenterades data som visar att utlåningen till den privata sektorn krymper i rekordfart i eurozonen - minus 2 procent på ett år, vilket är den sextonde månaden i följd av krympning.

Ser man lite närmare på siffrorna ser man att det är lånen till företag som minskat, medan hushållens lån legat nästan stilla. Vad gäller hushållen så minskar konsumtionslånen snabbt, medan bolånen faktiskt ökat något. Inte särskilt bra för ekonomins tillväxt.

Däremot så har lånen till offentlig sektor i eurozonen som helhet ökat med runt 2 procent på ett år, vilket inte är särskilt bra, med tanke på att statsskulden för eurozonen som helhet ligger på runt 86 procent av årlig BNP.

Självklart är det stora skillnader mellan olika länder vad gäller lånens utveckling. För krisländerna har det varit i princip en minskning av lånen till den privata sektorn de senaste åren, medan det för eurozonens övriga länder varit en viss ökning.

För Italien har utlåningen till hushållen minskat med omkring 1 procent sedan december 2012 och utlåningen till företag minskat med omkring 4 procent sedan dess. Kreditåtstramning är alltså ännu ett besvär för Italiens ekonomi, även om det ännu inte ser lika illa ut som för övriga krisländer i eurozonen.

Ohållbara saker II: Mexikos statsobligationer

Mexiko gav för något år sedan ut statsobligationer som löper över 100 år! Mexikanska staten lyckades låna 2,7 miljarder dollar mot en ränta på 5,75 procent. Nu har många investerare i dessa tydligen drabbats av förluster p g a stigande räntor.

100 år är en väldigt lång tid. Mycket hinner säkerligen hända i Mexiko inom detta århundrade. Jag kan bara påminna om att inom 100 år bakåt så fanns t.ex. den mexikanska revolutionen 1910-1929.

Ohållbara saker I: Kinas bostadspriser

Jag läser att priserna för nya bostäder i Kinas fyra viktigaste städer stigit rekordsnabbt senaste året. I Guangzhou har de stigit med 19 procent på ett år, i Beijing och Shanghai med 15 procent och i Shenzhen 18 procent. Priserna steg i 69 av 70 städer i den officiella statistiken.

Wang Jianlin, Kinas rikaste man och ägare till landets största kommersiella fastighetsutvecklingsbolag Dalian Wanda, säger att fastighetsmarknaden definitivt är i en bubbla, även om den är "kontrollerbar" och inte stor. Vi får väl se hur kontrollerbar bubblan är när den väl spricker.

Samtidigt växer Kinas "spökstäder".

Amerikanerna har råd med mindre bilkörning

Nedanstående diagram är slående. Det visar hur mycket bensin medianhushållet i USA skulle ha råd att köpa om de lade hela sin inkomst på det. Inte undra på att USAmerikanerna varit tvungna att låna pengar för att upprätthålla sin livsstil.

Bidragande faktorer är dels det högre oljepriset, dels minskad per capita-inkomst, och troligen även den ökade ojämlikheten, där de rika fått allt större del av inkomsterna.
(Diagrammet kommer från ZeroHedge)

Om du inte vet hur ojämlikt USA är föreslår jag att du tittar på följande informationsvideo.