Visar inlägg med etikett krympning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett krympning. Visa alla inlägg

2015-09-06

Brasiliens ekonomi på väg ner

Det är inte bara Kina som har problem nu bland "framväxande marknader". Även för Brasilien är det illa. Brasiliens arbetsmarknad tappar nu jobb i rasande fart.
Det senaste året har ekonomin krympt mätt med BNP.

Även i Brasilien har man haft en snabb kredittillväxt - krediter till den privata sektorn har fyrfaldigats de senaste sju åren.

Det brasilianska folket är också missnöjda med den nuvarande regeringen, som lär falla snart.

Brasilien är ett land till att hålla koll på - hur det går för dem kommer att påverka världsekonomin.

2015-09-01

Kina har tappat kontrollen

Det blev uppenbart att de styrande i Kina tappat kontrollen över sin kreditbubbelekonomi när Kinas centralbank för några veckor sedan plötsligt devalverade valutan i några omgångar i ett desperat försök att stimulera ekonomin. Nedan ser ni utvecklingen för den kinesiska yuanen mot USA-dollarn sedan 2010.
Visst har yuanen rört sig förut, men aldrig så snabbt som några dagar i augusti 2015.

Kinas kreditbubbla är, som jag skrivit tidigare, monumentalt stor. Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007! Samtidigt har förstås BNP växt kraftigt, men de totala skulderna har växt från 153 procent av BNP år 2008 till 242 procent i slutet av 2014. Det som framförallt sticker ut är hur mycket företagens skuldsättning ökat - från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014. Så stor och snabb kredittillväxt leder ofelbart till enorma felinvesteringar.
Ett problem med Kinas BNP och krediter är att för närvarande består nästan hälften av BNP av investeringar i fasta tillgångar såsom fastigheter, industri och infrastruktur. Detta är extremt om man ser både historiskt och jämfört med andra länder.
Till saken hör också att Kinas styrande inte har några erfarenheter av att hantera kreditbubblor, varken i tillväxtfasen eller under urblåsningen. Visst kan de snegla på hur andra länder gjort, men jag gissar att centralbanken och regeringen i sina försök att stabilisera situationen kommer att begå ett antal fatala misstag.

Och Kinas kreditbubbla började inte 2008 - nej sedan dess har vi bara sett den sista maniska fasen. Kinas totala kreditmängd har ökat från endast 2,1 biljoner dollar år 2000 till 7,4 biljoner år 2007 till 28,2 biljoner dollar 2014. Det handlar alltså om ett fjortonfaldigande av skuldmängden på endast fjorton år!!

Redan i mars förra året talades det om "en partiell, kontrollerbar minikris" för Kinas provinsers och städers skulder, vilket ledde till ett "mini-stimulanspaket", som gjorde att Kinas ekonomi kunde hålla styrfart ännu ett tag till. Men det garanterar bara att nästa kreditkris blir ännu större - där är Kina nu.

Shanghai-börsen steg (som jag skrivit om förut) från sommaren 2014 till 15 juni i år, då den istället påbörjade en snabb nedgång. Nedan ser ni hela denna sanslösa uppgång och den efterföljande kraschen, vilken hittills raderat ut hela uppgången sedan januari i år och ännu inte visar några tecken på vändning.
Detta har orsakat en mängd panikåtgärder, för även om Shanghai-börsen är liten i förhållande till Kinas ekonomi, så är den uppenbarligen systemviktig. Det senaste är, som Jojje Olsson skriver om på InBeijing, att man arresterat 197 personer för att ha "spridit rykten" om börskraschen (och även explosionen i Tianjing). En journalist har "gjort avbön" på teve för sin illasinnade ryktesspridning om börsen.

Kina har försökt hålla liv i sin kreditbubbla genom att pumpa in krediter på marknaderna. I juli upprätthölls kredittillväxten därmed, se diagrammet nedan.
Men notera hur komponenterna i stapeln ser ut. Mer än hälften av ökningen av krediterna var till finansiella företag (förutom banker). Så har det inte tillnärmelsevis sett ut tidigare. Kredittillväxten för hushåll och företag (den reala ekonomin) bromsade istället in kraftigt. Det blir intressant att se hur utvecklingen fortsatt i augusti, vilket vi lär få se om drygt en vecka.

Kinas fastighetsbubbla är också en bra bit in i sin urblåsningsfas - både bostadspriser och antal påbörjade bostäder har nu fallit ett bra tag.

Flera saker pekar också på att Kinas ekonomi har börjat krympa. Kolproduktionen föll i juli med 3,1 procent mot samma månad förra året, eftersom gruvföretagen drar ner på produktionen för att minska förlusterna på grund av låga priser. Mer än två tredjedelar av Kinas kolgruveföretag gick med förlust första halvåret. För årets första sju månader sjönk kolproduktionen med 5,3 procent mot samma period förra året.

Elproduktionen sjönk 2 procent i juli jämfört med året innan. Cementproduktionen föll 4,7 procent i årstakt. Stålproduktionen föll med 4,6 procent i årstakt. Allt detta pekar på en krympande ekonomi, trots vad Kinas officiella fantasisiffror försöker göra gällande.

Det pågår också en kapitalflykt från Kina. Charles Hugh Smith påpekar att Kinas centralbank nu inte har någon smärtfri utväg. Om de höjer räntan för att stoppa kapitalflykten och stödja yuanen kommer de att sänka de kinesiska företagen (särskilt exportföretag som konkurrerar med företag i andra länder). Om centralbanken istället sänker räntan för att stimulera ekonomin försvagar de också yuanen och detta leder i sin tur till större kapitalflykt.

Kina är alltså en bra bit in på att blåsa ur sin kreditbubbla och krympa sin konstgjort uppblåsta ekonomi. Detta kommer att få följder för hela världsekonomin, särskilt med tanke på att Kina är världens näst största ekonomi sett till BNP. Särskilt kommer förstås alla som exporterar varor till Kina att drabbas. Ett land som man då osökt kommer att tänka på är Australien, som är en av Kinas viktigaste råvaruleverantörer.

För Kina kommer urblåsningen och krympningen att leda till folkligt missnöje, vilket i sin tur med största sannolikhet kommer att leda till att landets auktoritära regim kommer att ta i med hårda nypor för att tysta ner allting.

2015-01-04

Japan på väg in i väggen?

I november skrev jag om hur Japans "abenomi" ser ut att ha misslyckats. Detta med anledning av att Japan då åter gick in i recession. Jag tog då upp bland annat valutakursen, inflationen, bytesbalansen och statsskulden.

Shinzo Abe blev inte oväntat omvald vid nyvalet i december. Det betyder dock inte att hans finanspolitik är särskilt lyckad, utan snarare att det är brist på politiska alternativ. Nu försöker Abe att gå vidare genom att komma med ett stort stimulanspaket. Detta kommer säkerligen inte att få fart på Japans BNP-tillväxt annat än tillfälligt. Dessutom kommer det såklart att finansieras med lånade pengar och ytterligare öka på Japans groteskt stora statsskuld. Fast det är ju förstås en definitionsfråga vad som är lånefinansierade statliga utgifter.
Enligt ekonomiminister Akira Amari kommer det att finansieras av skatteintäkter och icke använda medel, och det kommer inte att krävas ytterligare obligationsemissioner.
Men japanska staten gör av med betydligt mer pengar än vad den får in i skatter. Att man sen lyckas passa in något nytt utgiftsprogram i de "ordinarie" obligationsemissionerna hjälper inte mot grundproblemet att staten förbrukar omkring dubbelt så mycket pengar som sina skatteinkomster, vilket är ohållbart i längden, men en situation som kan dras ut mycket länge innan den slutliga kraschen.

Jag noterar för övrigt att japanska staten planerar att få in pengar inte bara genom att öka på statsskulden, utan även genom att sälja ut tillgångar. Nu handlar det om världens största bank Japan Post, som ska börsnoteras och alltså delvis säljas. Det kan blir en lika lyckad börsnotering som Telias.

Hursomhelst så har det nyligen kommit en hel del rejält dåliga data från Japan, som alla tyder på att landet slutligen kan vara på väg in i väggen.

För det första fortsätter den obevekliga demografiska utvecklingen och nativiteten sjönk 2014 till sin lägsta nivå någonsin, samtidigt som mortaliteten ökade till den högsta någonsin. Med 1 miljon födda och 1,27 miljoner döda krympte alltså Japans befolkning med 270 000 personer eller 0,2 procent. Detta samtidigt som antalet pensionärer fortsätter att öka och antalet i arbetsför ålder minskar. Detta är Japans ekonomiska grundproblem och inget de kan komma ur på ett lätt sätt (framförallt inte med hjälp av penningpolitik). Särskilt som de i princip vägrar invandring och knappt ens tar emot några flyktingar (hela 6 stycken beviljades asyl 2013).

Nästa dåliga nyhet var att de japanska hushållens sparande nu är negativt, d.v.s. att hushållen tar ut mer pengar än de sätter in. Detta för första gången sedan statistikens början 1955. Från att ha haft det högsta sparandet av alla OECD-länder (som högst var det 23 procent av inkomsten 1975) har nu alltså Japan sjunkit till negativt sparande. Orsaken är förstås den åldrande befolkningen - folk i arbetsför ålder sparar normalt pengar till sin pension, medan pensionärer tar ut pengar.

Samtidigt sjönk hushållens konsumtion med 2,5 procent på ett år från november 2013 till november 2014. Nedgången var förvisso inte lika stor som förväntat, men ändå sjunker konsumtionen och ger därmed inget bidrag till att dra igång Japans BNP. Även detta förklaras förstås i slutändan av att en åldrande befolkning inte konsumerar lika mycket.

Prisinflationen fortsätter att vara något högre än målet på en årstakt på 2 procent. I november var årstakten 2,7 procent.

Samtidigt faller reallönerna med 4,3 procent i årstakt, vilket är den snabbaste nedgången sedan 1998 (då vi såg Asienkraschen om ni minns den). Fallande reallöner är också en delförklaring till fallande sparande och sjunkande hushållskonsumtion.

I ett sista försök att hålla igång den statliga japanska skuldbubblan så säljer den statliga pensionsfonden GPIF en del av sitt innehav av statsobligationer till centralbanken Bank of Japan (BOJ). Samtidigt köper GPIF på sig aktier. Det kan inte gå annat än snett.

Men räntorna på japanska statsobligationer är fortfarande låga. Extremt låga. På alla löptider upp till två år är räntan negativ! Men med tanke på att japanska staten redan lägger 40 procent av sina utgifter på räntebetalningar så behövs inga stora räntehöjningar för att statsskuldsskeppet ska kapsejsa.

Japans bytesbalans ligger dock fortfarande på plus så skeppet kapsejsar inte ännu. Vi olyckskorpar får ge oss till tåls ytterligare ett tag, ehuru trenderna för Japan är obevekligt negativa.

2014-12-19

Saudiarabiens Al-Naimi förklarar oljepriset

Saudiarabiens oljeminister Ali Al-Naimi utttalade sig igår om oljepriset. Han sade då att det är inbromsningen i den globala ekonomiska tillväxten som har lett till fallet i oljepriset, samtidigt som ökad produktion från högkostnadsregioner också har spelat en roll. Han säger också att nedgången i efterfrågan varit större än väntat.

Al-Naimi var dock optimistisk och sade sig anse att nedgången i efterfrågan var tillfällig och att han förväntar sig en uppgång framöver, framförallt från "emerging markets". Jag är inte lika optimistisk, men det torde ingå i hans jobb att vara det.

Det är också tydligt hur Al-Naimi kan uttala sig så säkert angående orsaken till oljeprisnedgången. Det beror på att Saudiarabiens oljeexport har minskat i volym från 7,7 miljoner fat per dag i oktober 2013 till 6,9 miljoner fat per dag i oktober 2014.

Al-Naimi sade andra saker också, till exempel att det är svårt att skära ner oljeproduktionen (för att matcha sjunkande efterfrågan) utan samarbete med andra oljeproducenter (då menar han förstås exempelvis Ryssland, Mexiko och USA).
"I en situation som denna är det svårt, för att inte säga omöjligt för kungariket [Saudiarabien] eller OPEC att vidta åtgärder som skulle minska dess marknadsandel och öka andelen för andra, vid en tid när det är svårt att kontrollera priser. Vi skulle förlora både i marknadsandelar och i pris."
Al-Naimi förnekade också att prisnedgången skulle bero på politiska överväganden. Det har spekulerats i att Saudiarabien sett till att hålla alltför stort utbud av olja och därmed sänka oljepriset för att sänka Iran, Ryssland eller kanske USA:s skifferoljeproducenter. Jag tror faktiskt att Al-Naimi talar sanning när han säger att det handlar om marknadsandelar mer än politik.

Hursomhelst är det mest intressanta som kom ut ur Al-Naimis uttalanden att efterfrågan på olja krympt, vilket i sin tur måste bero på att några köpare blivit utprisade. "Demand destruction" brukar det eufemistiskt kallas, alltså efterfrågeminskning. Det tyder på att stora delar av världen är på väg mot förnyad recession.

2013-09-30

Italien - osäkerhet och kreditåtstramning

De senaste dagarnas viktigaste nyhet är inte den om att delar av USA:s statsapparat kan komma att stängas imorgon. Detta har faktiskt hänt vid ett antal tillfällen tidigare, senast under 21 dagar från december 1996 till januari 1997. Effekterna av denna nedstängning kan visserligen delvis vara negativa, men de är ändå väl kända.

Värre och viktigare är det med osäkerheten kring vad som händer i Italien, där galningen Berlusconi drog tillbaks sitt stöd för den koalitionsregering där hans parti PdL ingår genom att låta flera PdL-ministrar avgå. Sluteffekterna av detta är inte kända och finansmarknaderna hatar osäkerhet.

Fast kanske är inte Berlusconi galen som gör detta. Kanske finns där någon tanke bakom - något fult politiskt strategiskt spel. Fast jag förstår än så länge inte vad han skulle kunna vinna på detta. Istället har han orsakat att ett antal av PdL:s parlamentsledamöter har hoppat av i protest.

Nu blir det troligen förtroendeomröstning för premiärminister Lettas regering på onsdag och sedan kanske ett nyval.

För att spä på osäkerheten runt Italien så avgick igår VD:n för Telecom Italia (deras motsvarighet till Telia), som är på väg att nedgraderas till junk-status av kreditvärderingsföretaget Moody's.

Till råga på allt avgick igår även VD:n för Intesa Sanpaolo, Italiens näst största bank. Detta ovanpå att krisbanken Italienska Monte dei Paschi di Siena (MPS) behöver någon form av åtgärdspaket för att undvika statligt övertagande/räddning/bail-in. Processen kring MPS kan dock komma att dra ut på tiden med tanke på den politiska osäkerhet som nu råder. Kanske var det vad Berlusconi ville? Eller att politiskt kaos ska ge stora svarta rubriker så att en eventuell omstrukturering i MPS hamnar mer i skymundan?

Hursomhelst var det inte oväntat att Italien åter skulle hamna i politisk kris, då landets finansiella situation är minst lika dålig som förut. BNP krymper så sakteliga och har de senaste åren bara uppvisat anemisk tillväxt. I landets stabilitetsprogram finns ett mål om 3 procent nominell BNP-tillväxt och 5-6 procents primärt överskott i statsbudgeten, vilket får anses fullständigt orealistiskt givet hur det ser ut idag.

I förra veckan presenterades data som visar att utlåningen till den privata sektorn krymper i rekordfart i eurozonen - minus 2 procent på ett år, vilket är den sextonde månaden i följd av krympning.

Ser man lite närmare på siffrorna ser man att det är lånen till företag som minskat, medan hushållens lån legat nästan stilla. Vad gäller hushållen så minskar konsumtionslånen snabbt, medan bolånen faktiskt ökat något. Inte särskilt bra för ekonomins tillväxt.

Däremot så har lånen till offentlig sektor i eurozonen som helhet ökat med runt 2 procent på ett år, vilket inte är särskilt bra, med tanke på att statsskulden för eurozonen som helhet ligger på runt 86 procent av årlig BNP.

Självklart är det stora skillnader mellan olika länder vad gäller lånens utveckling. För krisländerna har det varit i princip en minskning av lånen till den privata sektorn de senaste åren, medan det för eurozonens övriga länder varit en viss ökning.

För Italien har utlåningen till hushållen minskat med omkring 1 procent sedan december 2012 och utlåningen till företag minskat med omkring 4 procent sedan dess. Kreditåtstramning är alltså ännu ett besvär för Italiens ekonomi, även om det ännu inte ser lika illa ut som för övriga krisländer i eurozonen.

2013-05-18

Tillväxtens gränser för EU?

I torsdags kom ett första preliminärt BNP-estimat för första kvartalet 2013 för EU. Det var inte särskilt muntert. För första kvartalet 2013 föll BNP med 0,2 procent i euroområdet och 0,1 procent i EU som helhet jämfört med sista kvartalet 2012. Sista kvartalet 2012 var "tillväxttakten" -0,6 respektive -0,5 procent. (Intressant detta med en "tillväxttakt" som är negativ.) Jämfört med första kvartalet 2012 föll BNP med 1,0 procent i euroområdet och 0,7 procent i EU som helhet.

Det ser onekligen ut som om delar av världen redan sprungit in i tillväxtens gränser. Lyssna även på storbanken HSBC:s chefsekonom som påpekar detta - tips från Cornucopia.

Vi kan se på hur BNP har utvecklats sedan 2007 för euroområdet:
och för EU som helhet:
Ganska likartade diagram, som synes. Efter den brutala nedgången 2008-2009 kom alltså en viss återhämtning, men den räckte inte särskilt länge utan har sedan början av förra året övergått i en svag kräftgång för EU:s BNP. Inte konstigt att det krävs ständigt återkommande räddningspaket. En krympande ekonomi gör nämligen att många lån inte kommer att betalas tillbaka.

EU som helhet blir allt mindre konkurrenskraftigt på världsmarknaden, även om vissa länder och företag självklart kan vara undantag. Idag kan företag välja att lägga sin produktion i princip var som helst i världen och beslutet om produktionsplatsen handlar bara om att väga samman lönekostnader, produktivitet, transportkostnader, avstånd till konsumentmarknaden med mera. I den sammanvägningen kan ofta inte EU konkurrera. Företag behöver inte heller etablera någon egen fabrik i låglöneländerna, utan det finns mängder av lokal underleverantörsföretag som de kan anlita.

2013-02-21

Dåliga EU-nyheter igen

Så verkar det åter vara dags för en period av dåliga nyheter efter den senaste tidens EU-fori över att "det värsta är över" för eurozonen.

Som jag skrev häromdagen så befinner sig nu eurozonen i kreditdeflation och eftersom mer än 90 procent av pengarna idag skapas som krediter och motsvarande banktillgodohavanden kommer kreditdeflationen helt enkelt att leda till mindre pengar i omlopp, alltså penningmängdsdeflation. Detta har förstås varit så i vissa länder ett tag nu, t.ex. Grekland, Portugal, Irland och Spanien. Detta har ändå kunnat kompenseras av att eurozonen som helhet fortfarande haft kredittillväxt tack vare de starkare länderna, framförallt Tyskland. De starka länderna har kunnat hjälpa de svaga med diverse räddningspaket, men hur bra kommer detta att gå nu?

Från euroländerna kom de senaste dagarna kommit en mängd nyheter som visar att optimismen varit obefogad. Från Grekland läser vi att strejksäsongen (som numera varar större delen av året) nu kommit igång på allvar med generalstrejk igår och tårgas mot demonstranter på Syntagma-torget. Journalisterna deltog inte i generalstrejken, utan hade sin egen sympatistrejk dagen innan, för att sedan kunna rapportera från gårdagens demonstrationer.

I Italien är det som bekant parlamentsval söndag-måndag och osäkerheten är stor om hurpass livskraftig regering detta kommer att kunna frambringa. Till råga på allt har de italienska politikerna hamnat i medieskugga på grund av påvens avgång.

Igår kom även dystra siffror för industrins omsättning i Italien, som i fjol sjönk 4,3 procent mot 2011. Industriordrarna sjönk med 9,8 procent, vilket visar att framtiden inte är ljusare utan snarare mörkare. Denna farhåga stärks av att industriordrarna sjönk ännu mer i december - ett fall på 15,3 procent gentemot december 2011. Även industrins omsättning sjönk snabbare i årets slut än i dess början - 6,3 procent för december mot 4,3 procent för året som helhet. Byggsektorn föll med 14 procent jämfört med året innan, vilket är det största fallet sedan statistikens början 1995.

Från Italien rapporterades häromdagen också att bankernas lån till den privata sektorn (hushåll och företag) minskade rekordmycket i januari enligt bankföreningen ABI. Lånen sjönk med 2,5 procent från december till januari - ännu ett tecken på den kreditdeflation jag talat om. ABI ser också behov av att revidera sin prognos för årets BNP-krympning till det sämre. ABI påtalar också att andelen dåliga lån fortsätter att öka, från 2,7 procent av banklånen i december 2011 till 3,3 procent i december 2012.

Från Spanien läste jag häromdagen att de haft den näst största konkursen sedan krisens början. Det gäller fastighetsbolaget Reyal Urbis. Man väntar sig nu fler konkurser, då bankerna blivit mer försiktiga med att förlänga lån.
"Många lån sattes om för ett eller två år sedan, med förhoppningen att saker skulle bli bättre, men det har inte varit fallet och det finns nu mer realism om situationen. Varför skulle man idag ge ett nytt lån?"
Spanien har ju också roat sig med att sanera sina banker genom att flytta över delar av deras dåliga lån till sin "bad bank" Sareb. Emellertid återstår en hel del att göra där. Frågan är också hur mycket statliga pengar (i förlängningen EU-pengar) som kommer att behöva pytsas in i Sareb framöver.

Från eurozonens motor Tyskland läser jag idag att inköpschefsindex var 50,1 i februari (en liten uppgång från 49,8 i januari), vilket var något lägre än väntat och dessutom balanserar precis på gränsen till negativt (under 50 betyder krympning). Just inköpschefsindex är intressant att titta på då det är en av de mest framåtblickande ekonomiska indikatorerna.

För eurozonen som helhet sjönk inköpschefsindex till 47,3 i februari, från 48,6 i januari, vilket också var betydligt lägre än väntat. Särskilt svagt var det för Frankrike, där industrins inköpschefsindex visserligen steg till 43,6 i februari från 42,9 föregående månad, men där siffrorna visar på en krympande fransk ekonomi. Nästa krisland? Frankrike har förhoppningar om nolltillväxt i år, vilket ändå skulle ge ett budgetunderskott på 3,6 procent, vilket är större än EU:s gräns på 3 procent av BNP. Med en ekonomi som istället ser ut att krympa blir det troligen ännu värre.

2013-02-18

Eurozonen i deflation

På Nicole Foss "Automatic Earth" läser jag att eurozonen nu befinner sig i kreditdeflation.
Årstillväxten i krediterna är nu negativ - alltså årskrympning. Detta är inte något gott tecken för ekonomin i eurozonen.

Artikeln tittar även på länderna individuellt. Då framgår Grekland delvis p.g.a. statsbankrutten förra året gått igenom en dramatisk kreditdeflation. Irländska banker har skrivit ner stora delar av sina dåliga lånportföljer och landet har därför också kraftig deflation. Att spanska banker ännu inte skrivit ner större delen sina dåliga lån gör att Spaniens situation ser bättre ut än vad den egentligen är. Spanien skulle alltså ha mindre deflation än Tyskland om man ska tro de officiella siffrorna.

I tabellen nedan betyder D/GDP totala skulder i förhållande till BNP. 3M, 1Y, 3Y, 10Y är årstakten i kredittillväxten över tidsperioden. TCMDO betyder totala mängden krediter.

2013-02-14

Det värsta testet kommer nu

ECB-chefen Mario Draghi 22 januari 2013:
"De mörkaste molnen över euroområdet har avlägsnat sig."

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble december 2012:
"Jag tror att det värsta är över"
"Det finns flera ljus vid horisonten"

Verkligheten 14 februari 2013:
BNP föll mer än väntat i eurozonen som helhet under fjärde kvartalet 2012 och eftersom det var andra kvartalet i rad så är nu eurozonen officiellt i recession. Eurozonens BNP föll med 0,6 procent jämfört med kvartalet innan, vilket var mer än väntade 0,4 procent. Jämfört med samma kvartal 2011 föll BNP med 0,9 procent, mer än väntade 0,7 procent.

Värst var väl att även de stora euroländerna Tyskland och Frankrike drabbades av större BNP-fall än väntat, 0,6 respektive 0,3 procent jämfört med kvartalet innan. De flesta bedömare räknar emellertid med att det nu inte blir två kvartal i rad med sjunkande BNP för Tyskland, utan att ekonomin ska repa sig innevarande kvartal. Kanske Tyskland håller ut, men det ser inte bra ut för eurozonen som helhet. Dock var exporten en av de bitar av BNP som drabbades hårdast i Tyskland, vilket inte är bra för den exportberoende tyska ekonomin.

För Frankrike reviderades dessutom första och andra kvartalet 2012 ner till en krympning på 0,1 procent var, så landet var alltså i en svag recession då.

Även för Italien gick det sämre än väntat - 0,9 procents krympning jämfört med kvartalet innan och en nedgång på 2,7 procent jämfört med samma kvartal 2011. Italiens ekonomi har nu krympt sex kvartal i rad, vilket ger en längre recession än 2008-2009, om än inte lika stark. Inför valet 24-25 februari lovar alla de tre huvudkonkurrenterna skattesänkningar för att försöka sparka igång Italiens ekonomi.

Den största krympningen noterades från Portugal med minus 1,8 procent. Spaniens BNP krympte 0,7 procent.

I eurozonen var det endast Estlands och Slovakiens ekonomier som växte. Vi har ännu inte fått siffror för Irland, Grekland, Luxemburg, Malta och Slovenien, men dessa länder är små.

Det är nu det verkliga testet för eurozonen och dess räddningsinsatser kommer. Tidigare har det åtminstone funnits tillväxt i eurozonens starka länder och räddningarna av Grekland, Irland och Portugal har kunnat genomföras, men hur ska det gå när även Tysklands och Frankrikes ekonomi börjar hacka? Orkar de då hjälpa skuldkrisdrabbade länder? Dessutom blir det väl förr eller senare tvunget med något slags räddning av Spanien. Jag tror att Draghi och Schäuble har varit alldeles för snabba med att blåsa faran över.

Tittar vi utanför eurozonen så krympte Storbritanniens BNP med 0,3 procent sista kvartalet 2012, och nu börjar oron för fortsatt nedgång och recession.

Ser vi längre bort, så sjönk Japans bruttonationalprodukt med 0,1 procent under fjärde kvartalet jämfört med föregående kvartal och 0,4 procent i beräknad årstakt. Eftersom BNP tredje kvartalet sjönk med 1,0 procent är alltså nu även Japan officiellt i recession. Det blir nog svårt för Abes regering att få till den inflation de önskar sig.

Frankrike mot recession och åtstramningar

Häromdagen erkände Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius att franska staten troligen missar budgetmålet för 2013 på 3 procents underskott. Detta bygger nämligen på en tillväxt i ekonomin på 0,8 procent, men nu förväntas tillväxten bli noll till väldigt liten (IMF räknar med 0,3 procent). President François Hollandes regering kan därmed tvingas till inte bara skattehöjningar utan även impopulära nedskärningar för att klara statsbudgetkraven i EU:s stabilitetspakt. Det hela förnekades dock senare av finansminister Pierre Moscovici som sade att tillväxt på 0,8 procent står fast, men det dröjer nog inte så länge innan verkligheten kommer och knackar på även hos honom.

Frankrikes ekonomi har endast uppvisat en anemisk tillväxt sedan april 2011 och arbetslösheten är över 10 procent och ökande. Att landet plötsligt skulle uppvisa en real ekonomisk tillväxt på 0,8 procent i år framstår som osannolikt.

Nu blir det istället säkerligen nedskärningar i statsbudgeten, som i sin tur sänker ekonomin mer. Och så vidare i den onda spiralen.

2013-02-06

Argentina, ekonomin och energin


Med anledning av kvällens fotbollsmatch (i Solnas nya skrytbygge) mellan Sveriges och Argentinas respektive landslag tänkte jag att det kunde vara värt att skriva lite mer om Argentina. Detta kommer dock inte att handla om Ibrahimovic och Messi utan mest om ekonomi och energi.

Som jag skrev igår befinner sig Argentina i en ekonomisk och politisk utförsbacke. Det pågår tvister om statsobligationer där Argentina ställde in betalningarna 2002, valutan faller, inflationen är hög och de styrande politikerna vidtar desperata åtgärder såsom valutakontroller och priskontroller.

Redan innan de priskontroller på varuhus som infördes häromdagen hade Argentina priskontroller på bland annat elektricitet och mejeriprodukter. Eftersom försäljningspriserna är låsta, men inte priserna på insatsvarorna, så har företagen inom de priskontrollerade sektorerna stora problem med att få ihop ekonomin. Detta kommer nu alltså att spridas till ytterligare sektorer.

Argentina hade 2012 en officiell årlig prisinflationstakt på drygt 10 procent, medan den verkliga takten troligen var drygt 25 procent. Denna siffermanipulation har pågått i flera år. Internationella valutafonden (IMF) har hotat landet med förlorad rösträtt alternativt uteslutning om de inte ändrar sina officiella metoder för beräkning av inflation och BNP. Eftersom inflationsberäkningar även påverkar (real) BNP genom den så kallade BNP-deflatorn är även tillväxttakten i landets ekonomi troligen grovt överskattad.

2010-2011 låg BNP-tillväxten på 9-10 procent per år, men med tanke på storleken på underdriften av inflationen låg den verkliga siffran troligen runt nolltillväxt. 2012 var den officiella tillväxten svagare, bara straxt över nollan, så troligen krympte Argentinas BNP egentligen ganska kraftigt i fjol.

Ett problem som skulle uppkomma om Argentina skulle revidera sin inflationsberäkningsmetodik är att staten har gett ut stora mängder inflationsskyddade obligationer, och en högre inflationstakt skulle öka på statens återbetalningsbörda. Det skulle alltså förvärra redan skakiga statsfinanser.

Under krisen 2001-2002 krympte Argentinas ekonomi kraftigt - som mest omkring 16 procent i årstakt. Ekonomin återhämtade sig emellertid snabbt under de följande åren, då tillväxttakten låg runt 7-8 procent per år fram tills Argentina liksom resten av världen drabbades av finanskrisens efterverkningar under 2009.

Under dessa år var Argentina fortfarande en oljeexportör, men landets produktion hade toppat redan 1999 och sjönk gradvis. Den ekonomiska återhämtningen gjorde samtidigt att den inhemska oljekonsumtionen steg. Därmed minskade landets oljeexport stadigt, tills Argentina 2011 förvandlades till oljeimportör. Med tanke på det höga världsmarknadspriset på råolja de senaste två åren var det en synnerligen olämplig tidpunkt att börja importera istället för att exportera.

Under åren 1999-2007 exporterade Argentina också fossilgas1, men även där ökade den inhemska förbrukningen snabbt, samtidigt som produktionen ser ut att ha toppat 2006. De senaste åren har Argentina tvingats importera ganska stora mängder fossilgas, eftersom landets förbrukning fortsatt att öka. Det är knappast positivt för handelsbalansen.

Argentina har dock en stor export av livsmedel och här har de senaste årens ökande världsmarknadspriser haft en positiv effekt för landet. 2000-2002 låg landets nettoexport av livsmedel på i genomsnitt 30 miljarder dollar per år, medan den 2008-2010 låg på 89 miljarder dollar per år. Detta överskott är ett litet ljus i det stora mörkret.

Totalt sett har Argentina fortfarande ett överskott i handelsbalansen mot omvärlden, vilket är positivt, men frågan är hur länge det finns kvar. Detta påverkas av mängden importerade fossila drivmedel och deras pris samt mängden exporterade livsmedel och deras pris. Vilket ökar eller minskar snabbast?

Det vi ser av exemplet Argentina är att det ser ut som om de flesta länder har mycket svårt att hantera en övergång från exportör av fossila bränslen till importör. Vi ser det även exempelvis i såpass olika länder som Egypten och Storbritannien.

Men tydligen kan Argentina fortfarande producera ett fotbollslag i toppklass.

1. Fossilgas kallas ofta eufemistiskt för "naturgas".

2012-12-17

Regeringsskifte i Japan

En av helgens viktigaste nyheter hamnade i skymundan, nämligen att världens tredje största ekonomi Japan får en ny regering efter en jordskredsseger för högerkonservativa Liberaldemokratiska partiet (LDP), som kommer tillbaka till regeringsmakten efter tre års bortavaro.

LDP ser ut att få 294 platser av 480 i Japans parlament. Deras koalitionsparti New Komeito Party (NKP) ser ut att få 31 platser. Totalt har de alltså med 325 platser två tredjedels majoritet och kan därmed köra över parlamentets överhus, vilket bryter det politiska dödläge som rått i japansk politik sedan 2007.

LDP:s partiledare Shinzo Abe har lovat att spendera på offentliga projekt samt en mer expansiv penningpolitik för att få fart på landets tröga ekonomi. Det blir framöver alltså det som kallats för "Abenomics", en politik av statligt spenderande för lånade pengar som tidigare LDP-regeringar tillämpat utan att lyckas få fart på Japans ekonomi. Det verkar inte troligt att det kommer att lyckas denna gång heller, utan lär bara öka på Japans redan rekordstora statsskuld på en bra bit över 200 procent av årlig BNP. Läs vad jag skrev om det överbelånade Japan för två år sedan. Ingen kan förutse när den japanska skuldbubblan brister, men förr eller senare händer det. Demografin jobbar dessutom emot dem. Se i diagrammet nedan hur statsskulden ökat i Japan sedan 1990. Greklandsnivån passerades redan för över 10 år sedan.
De senaste åren har Japans ekonomi pendlat mellan svag tillväxt och krympning.
Tredje kvartalet 2012 var det åter dags för krympning, vilket lär fortsätta ett tag.

Japan lider också av kronisk prisdeflation. Sedan slutet av 1990-talet har man med något undantag haft prisdeflation eller nära noll i inflationstakt.

Abe har även lovat att stärka Japans försvar samt en tuffare hållning gentemot i Kina i dispyten om ögruppen Senkaku/Diaoyu i Östkinesiska havet. Där kan han säkert få stöd av det nybildade nationalistiska Upprättelsepartiet, som gick till val på upprustning av militären för att möta hotet från Kina och blev tredje största parti i helgens val. Vi kan alltså se fram mot mer politiska spänningar i östra Asien.

LDP kommer också att ändra på Japans politik i kärnkraftsfrågan. Den krassa ekonomiska verkligheten är att Japan har ett stort behov av kärnenergin och därför vill LDP dra igång den igen, trots det tveksamma i att placera kärnkraftverk i ett land som är en enda stor jordbävningszon. Japan har för övrigt en mycket smutsig energimix: 2008 kom 97% av energin från kol, olja, gas och kärnkraft. Dessutom importerar Japan lejonparten av sina råvaror, även för energibehoven. Dyrare energikostnader i världen påverkar landets ekonomi negativt.

Koalitionspartnern New Komeito Party är intressant, eftersom detta parti grundats av medlemmar i den Nichiren-buddhistiska organisationen Soka Gakkai och partiet har starka kopplingar till denna organisation, vars medlemmar utför en hel del gratis kampanjarbete för partiet. Soka Gakkai är en ekonomiskt mycket stark religiös organisation, som ägnar sig åt ett slags buddhistisk variant av framgångsteologi. Soka Gakkai International (SGI) har även förgreningar i många länder med mer än 12 miljoner medlemmar över hela världen. Jag har själv träffat på några medlemmar i svenska SGI, som dragit med mig på några möten och en sak som jag reagerat på är den personkult som omger deras ledare, framförallt den högste ledaren Daisaku Ikeda (vanligen kallad Sensei = lärare eller mentor). En annan sak jag reagerat på är det ständiga berättandet av medlemmars framgångssagor och hur de övervunnit sina svårigheter tack vare hängivet reciterande av mantrat. SGI klassificeras dock inte som en sekt, även om den har vissa sektlika drag.

2012-11-10

Industriproduktionen faller brett

De senaste dagarna har det kommit dåliga nyheter om industriproduktionen i Europa.

Bland de värsta är förstås Grekland, där industriproduktionen sjönk med rekordstora 7,3 procent från september 2011 till september 2012. Att den ökade med 2,2 procent från augusti till september förklaras av att semestern var slut för de greker som ännu inte är arbetslösa.

Spanien ligger inte långt efter med en nedgång på 7 procent på årsbasis. Den sedvanliga ökningen efter semestern från augusti till september var den lägsta som registrerats under de senaste fem åren.

I Italien sjönk industriproduktionen i september med 4,8 procent jämfört med förra året och med 1,5 procent jämfört med augusti (som var semestermånad). Detta var dock ungefär som analytikernas förväntningar.

Även i Frankrike sjönk industriproduktionen i september, med 2,1 procent jämfört med förra året och med 2,7 procent jämfört med augusti. Frankrikes centralbank väntar sig nu en krympning av Frankrikes BNP med 0,1 procent under fjärde kvartalet, och med en krympning på 0,1 procent även för tredje kvartalet skulle det innebära officiell recession i Frankrike. Detta har inte regeringen Hollande räknat med. Deras prognoser talar istället om en svag tillväxt. Hollande tvingas troligen lägga om sitt politiska program för Frankrike p.g.a. detta, då det borde ge mindre skatteintäkter.

För att övergå till Tyskland, så sjönk industriproduktionen där med 1,8 procent i september jämfört med augusti, och med 1,2 procent jämfört med föregående år, vilket var betydligt under analytikernas förväntningar.

Även Storbritanniens industriproduktion sjönk 1,7 procent i september, jämfört med föregående månad. Jämfört med samma månad föregående år minskade produktionen med 2,6 procent. Även detta var mycket sämre än analytikernas gissningar.

Därför ser vi att den stora nedgången för svensk industriproduktionen i september är en del av en mer utbredd europeisk trend. Sveriges industriproduktion sjönk i september med 4,1 procent jämfört med augusti (korrigerat för säsongseffekter). Analytikerna förväntade sig en nedgång med enbart 1,0 procent. Jämfört med september 2011 var minskningen 5,0 procent (kalenderkorrigerat). Enligt SCB så är nedgången "den största sedan januari 2009, bortsett från en tillfällig produktionsstörning i februari tidigare i år". Nu var nedgången i Sverige betydligt större än den i Tyskland - ett land vi gillar att jämföra oss med - och kan snarare jämföras med Italien.

Sammanfattningsvis ser det alltså ut som om även de delar av Europa som ännu inte drabbats nu är på väg in i recession. Hur går det då med alla räddningspaket, som bygger på prognoser om att framtida tillväxt ska dra krisekonomierna ur träsket?

Tittar vi däremot österut ser vi att Kinas industriproduktion ökade 9,6 procent under oktober, jämfört med samma månad föregående år - även om man ska ta kinesisk statistik med en nypa salt. De europeiska länderna kom med sina industriproduktionssiffror för september i veckan, medan Kina lyckade med konststycket att bara drygt en vecka efter månadens slut komma med siffrorna för oktober. Den kinesiska statistikmyndigheten kanske kan lära de europeiska hur man får fram statistiken så snabbt...

2012-11-02

Ryssland och Argentina: BNP och energi

Jag och många andra håller för troligt att minskande tillgång till energi (på grund av peak oil) kommer att medföra en krympande världsekonomi. Men vi vet inte säkert hur det kommer att se ut. I ett försök att se hur det skulle kunna gå tittade jag på data för BNP och total energiförbrukning för världens 21 största ekonomier (21 för att få med även Sverige). Data för BNP per capita fick jag från Gapminder, liksom befolkningssiffror. Data för energiförbrukning kommer från BP Statistical Review. Observera att det är logaritmisk skala på båda axlarna i diagrammet nedan för att kunna få med alla länderna i samma diagram på ett meningsfullt sätt.
För de flesta länder är kurvan i princip en vandring uppåt höger med tiden, med vissa hack här och där. Ja, energiförbrukningen per capita har ökat ungefär i takt med BNP per capita. Men vad är orsak och verkan? Varför ligger vissa länder generellt på en högre energiförbrukning i förhållande till BNP än andra? Detta diagram säger inte så mycket om hur situationen skulle se ut med minskande energitillgång.

Men två länder sticker ut i diagrammet genom ganska annorlunda kurvor: Saudiarabien och Ryssland. Saudiarabien lämnar jag därhän just nu, eftersom de är lite speciella med en ekonomi som i princip är totalt beroende av export av fossila bränslen och import av allting annat.Så Ryssland då. Vi tittar närmare på dem i diagrammet nedan (linjär skala denna gång).
1989-1996 bromsade den ryska ekonomin in kraftigt och med den energiförbrukningen. BNP per capita sjönk med omkring 40 procent och energiförbrukningen med omkring 27 procent. 1998-2008 växte den ryska ekonomin åter, men energiförbrukningen steg inte lika snabbt som den hade sjunkit dessförinnan. Perioden 1989-1996 för Ryssland säger dock inte så mycket om hur framtiden kommer att se ut vid minskande energitillgång, eftersom det i Rysslands fall snarare var så att en krympande ekonomi medförde minskande energiförbrukning. Det verkar dock finnas en korrelation mellan energiförbrukning och BNP. Man bör också notera hur högt Ryssland ligger i energiförbrukning i förhållande till BNP jämfört med andra länder (se det första diagrammet). Stora avstånd inom landet, mycket energiintensiv verksamhet, slöseri och korruption är tänkbara orsaker.

Ett annat intressant land, som haft perioder av krympande ekonomi i modern tid är Argentina (nummer 27 på listan över världens största ekonomier). Där ser diagrammet ut så här:
Hm, ganska stökigt! Jag tycker mig dock se en tendens att kurvan till stor del rör sig mellan uppåt höger och nedåt vänster. Får undersökas närmare vid ett senare tillfälle.

Slutsats av övningen? Jag vet inte riktigt, vilket är ett helt rimligt forskningsresultat. Världen står snart inför en ny situation, men vi vet inte riktigt vad effekterna kommer att bli.

Det som vore intressant vore att se på de två länder som drabbats av påtvingad minskning av energiförbrukningen, nämligen Nordkorea och Kuba, men inget av dem finns med i den statistik jag tittat på. Kanske finns statistik tillgänglig på andra ställen, men särskilt vad gäller Nordkorea är det tveksamt hur pålitlig den är. Särskilt BNP är troligen snarare en ideologisk än en ekonomisk fråga i det landet, när Juche-ideologin ska fira ständigt nya segrar. Vi vet i alla fall av berättelserna att den indragna oljan från Sovjetunionen drabbade både Nordkorea och Kuba hårt. Mer om det någon annan gång.

2012-10-05

Svenska bostadspriser 1952-2012

Haha! Nu har jag hittat statistik över svenska småhuspriser ännu längre bak. På SCB:s hemsida finns de kvartalsvis från och med 1986 och årsvis från och med 1975. Genom att titta i gamla Statistiska årsböcker som SCB varit snälla nog att skanna in lyckades jag förlänga serien ända bak till 1967, och så idag hittade jag bostadspriser ända från 1952. De fanns i de äldre Statistisk årsbok inte under rubriken "Priser och konsumtion", utan under "Rättsväsen", då prisstatistiken utgår från lagfarterna. Före 1957 fanns tyvärr inte årsvis statistik, utan femårsperioden 1952-1956 fanns som en enda klumpsumma. Därför blir den första biten i diagrammet nedan en rak linje. Före 1952 verkar det dock inte gå att hitta någon statistik över bostadspriser.
Nu syns det ännu tydligare hur de reala bostadspriserna historiskt har legat och pendlat i vågor kring reallönerna. När de avvikit för mycket uppåt eller neråt har de svängt över åt andra hållet. Sedan mitten av 2000-talet har dock avvikelsen varit större än någonsin. Jag varnade för den svenska bostadsbubblan första gången hösten 2007, då priserna hade börjat avvika alltför mycket uppåt. Efter ett litet "hack i kurvan" 2008-2009 fortsatte bostadspriserna uppåt, men de senaste kvartalen har de reala bostadspriserna åter vänt neråt. Med tanke på den stora avvikelsen på uppsidan förväntar jag mig en ovanligt stor avvikelse från reallönerna även på nersidan. Min gissning är att vi på några års sikt kommer att få se reala prisnedgångar på minst 60 procent från toppnivån. Särskilt med tanke på att reallöneutvecklingen ser ut att stagnera - lönerna växer inte längre lika snabbt som perioden 1996-2009. Det är ju lönerna som avgör folks förmåga att betala på sina lån och därmed hur stora lån de kan ta.

Sedan kan man fråga sig hur prisnedgången kommer att bli - snabb som 1993 eller mer utdragen som 1979-1986. De två tidigare nedgångarna har tagit grovt sett hälften så lång tid som den föregående uppgången. Gissar vi att även detta även gäller denna gång, så skulle vi få en nedgång i bostadspriserna som tar ungefär sju år - det låter inte orimligt, anser jag.

Man ska i och för sig inte utesluta att de styrande lyckas blåsa upp den svenska bostadsbubblan ytterligare, även om jag ser det som ytterst osannolikt att det skulle lyckas med stagnerande reallöner. Om reallönerna skulle stiga är det kanske möjligt att blåsa vidare, men så ser det inte ut just nu i Sveriges ekonomi.

Varslen duggar tätt (även om det inte på långt när är lika illa som 2008) och konkurserna ökar, särskilt den senaste månaden. "Endast under 2009, då finanskrisen var som djupast, hade vi fler konkurser under perioden januari-september", enligt UC. "Läget är värst i storstadsregionerna där framför allt mindre företag drabbas."

Inköpschefsindex för tillverkningsindustrin hamnade för andra månaden i rad under 50-strecket, vilket betyder att inköpscheferna ser en krympning framför sig. Även inköpschefsindex för tjänstesektorn hamnade i september under 50. Allt pekar alltså mot försämrad konjunktur den närmsta tiden. Situationen i omvärlden med eurokris med mera lär också påverka i negativ riktning.

Inte så konstigt då att TCO börjar oroa sig för vad som ska hända med bostadsmarknaden om fler tvingas till a-kassan istället för lön från anställning. För vi vet att alltför många svenskar har alldeles för dåliga marginaler i hushållsekonomin.

2012-09-21

Europas vikande bilmarknad

En konjunkturindikator som är tydlig och svår att manipulera är försäljningen av nya bilar, som fortsätter att sjunka i Europa. Under augusti sjönk försäljningen i Europa med 8,9 procent, efter att ha sjunkit 7,9 procent i juli. Detta är ingen ny trend, utan det har varit så under flera år. Ser vi på de fem största bilmarknaderna i Europa ser det ut så här.

Tyskland och Frankrike har klarat sig hyfsat, men Italien och Spanien har tappat omkring 40 respektive 60 procent sedan juni 2007. Storbritannien har tappat runt 18 procent. Ser vi på de första åtta månaderna i år jämfört med samma period förra året ser det ut så här uppdelat per land.

Inte oväntat toppar Grekland och Portugal listan med runt 40-procentiga nedgångar på årsbasis, men även i Sverige och Finland noteras en nedgång på drygt 10 procent på årsbasis. Om det nu går så bra för Sveriges ekonomi, varför köper svenskarna färre nya bilar? I Sverige minskade nybilsförsäljningen med 13,6 procent i augusti, och i juli med 7,9 procent. Island har haft den största ökningen på årsbasis, men det är en uppstuds efter den stora nedgången 2008-2009, och nybilsförsäljningen på Island har inte på långa vägar återhämtat sig, utan ligger fortfarande runt 40 procent av nivån för 2007.

En annan intressant sak är att se på nybilsförsäljningen per bilmärke, vilket man kan hitta hos ACEA. Nedan har jag slagit samman koncernvis.

VW-koncernen (som inkluderar Audi, SEAT och Skoda) har klarat sig bra och till och med ökat försäljningen det senaste året. Dock har VW-bolaget SEAT (baserat i Spanien) minskat försäljningen med drygt 16 procent.

Franska PSA (Peugeot och Citroën) har minskat försäljningen kraftigt och de har också behövt dra ner på personalen i år. Även franska Renault (med Dacia) har minskat försäljningen.

För Italienska Fiat-koncernen (som inkluderar Lancia, Chrysler, Alfa Romeo och Jeep) ser det också riktigt illa ut.

GM:s europeiska delar Opel och Vauxhall (baserade i Tyskland respektive England) har också drabbats av minskande försäljning, liksom Fords europeiska del.

Det vi ser för den europeiska privatbilsindustrin är alltså att den i stort sett följer det allmänna europeiska krismönstret med ett starkt Tyskland, men svagt i övriga länder. Ser man på bilindustrin och bilförsäljningen ser Frankrike ut att vara nästan lika illa däran som Italien, något jag också noterade när jag tittade på arbetslösheten i Europa.

Övergår vi till lastbilar, skåpbilar och bussar så har även där försäljningen fallit. Första halvåret i år föll försäljningen av lastfordon upp till 3,5 ton med 11,6 procent jämfört med samma period förra året, försäljningen av medeltunga och tunga lastbilar föll för samma period 5,2 procent respektive 5,8 procent. Försäljningen av bussar ökade dock med 7,2 procent, vilket rimmar väl med den minskande personbilsförsäljningen.

Även i lastfordonsstatistiken sticker Grekland och Portugal ut med minskningar på runt 50 procent eller mer. I Italien är det minskningar på runt 30 procent och i Spanien drygt 20 procent. I Frankrike och Tyskland rör det sig däremot bara om minskningar på några procent på årsbasis.

Den europeiska fordonsindustrin är alltså kraftigt överdimensionerad och behöver skäras ner rejält, framförallt vad gäller personbilar.

Det blir inte bara nerdragningar, utan några biltillverkare kommer säkerligen att försvinna och vårt svenska Volvo personvagnar ser ut att ligga illa till, med en nedgång i försäljningen i Europa under januari-augusti med -10,6 procent jämfört med 2011. Det ser också ut att gå dåligt för Volvo PV:s försäljning i Kina. Vd:n Stefan Jacoby sparkar i ilska Volvo PV:s säljchef för Kina och skjuter fram målen för försäljningsökningen där. Volvo PV vill ta marknadsandelar och öka försäljningen, men det vill även de betydligt starkare konkurrenterna BMW, Audi och Mercedes. Jag anser att Sverige måste förbereda sig på att även Volvo PV går i putten inom en inte alltför avlägsen framtid.

Däremot noterar jag att nybilsförsäljningen i USA går bra generellt just nu.

2012-09-10

Jämnt val i Nederländerna

Nu på onsdag 12 september är det inte bara dags för den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe att avgöra om den permanenta räddningsfonden ESM är förenlig med Tysklands grundlag, utan det är även parlamentsval i Nederländerna. EU-skepsis har präglat valkampanjen och tills helt nyligen såg det ut som om EU-kritiska socialistpartiet SP skulle bli största parti. Den senaste tiden har dock opinionsläget förändrats på grund av att de nederländska socialdemokraternas nye ledare Diederik Samsom gjort en stark insats i valrörelsen. I senaste opinionsundersökningen från i lördags skulle socialdemokraterna få 35 platser (av 150) och högerliberalerna VVD lika många. VVD under Mark Rutte ledde den senaste regeringen i Nederländerna, som sprack i våras efter bara halvtannat år. Koalitionen med kristdemokratiska CDA gick nog bra, men att förlita sig på stöd från Geert Wilders högerpopulistiska, främlingsfientliga och EU-skeptiska PVV gick inte så bra i längden.

Det kan dra ut på tiden med att bilda regering efter valet, eftersom det inte finns någon självklar majoritet. SP får enligt senaste opinionsundersökningen 21 platser och skulle möjligtvis tillsammans med socialdemokraterna och vänsterliberala D66 kunna bilda en "rödlila" regering. Historien förskräcker - efter valet 2010 tog det 125 dagar att bilda regering och så lång väntetid är snarare regel än undantag i Nederländerna. Ännu en osäkerhetsfaktor i politiken är inte precis vad EU och eurozonen behöver.

PVV skulle få 19 platser och för EU-ledarna är det problematiskt att ett av EU:s få kvarvarande "starka" länder (kreditbetyg AAA) skulle få ett parlament där nästan en tredjedel av ledamöterna är starkt EU-kritiska.

Nederländerna var femma på WEF:s nyligen publicerade lista över världens mest konkurrenskraftiga länder, straxt efter fyran Sverige. I år beräknas dock ekonomin krympa med 0,5 procent och tillväxtutsikterna för 2013 är svaga. Det är förstås den allmänna krisen i Europa som påverkar och den slår troligen hårt mot just Nederländerna, som är ett av Europas främsta handelsländer. Summan av import och export för landet var förra året nästan 160 procent av BNP. Tre fjärdedelar av Nederländernas export går till EU-länderna.

Nederländerna har också problem med fallande bostadspriser - de har fallit 15 procent från toppen 2008 och förväntas fall ytterligare de närmaste åren. Detta påverkar landets ekonomi då landets hushåll är de näst mest skuldsatta i EU (efter Danmark). Nederländerna kan alltså inte hoppas på att inhemsk kreditdriven efterfrågan ska uppväga ett exporttapp.

Dessutom har Nederländerna problem med alltför stort underskott i statsfinanserna (nästan 5 procent av BNP 2011) även om statsskulden är på en ganska rimlig nivå runt 65 procent av BNP. Underskottet gör att landet tvingas till åtstramningar för att få ner underskottet under de stadgade 3 procenten. Även EU-kommissionen har krävt detta. I år förväntas budgetunderskottet bli 3,6 procent och nästa år 2,7 procent av BNP. Åtstramningarna kommer också att påverka landets ekonomi negativt.

Nederländerna har bland den lägsta arbetslösheten i EU (5,3 procent i juli), men den lär öka i takt med att ekonomin vacklar. Detta kan i sin tur framöver försvaga stödet för en eventuell EU-vänlig regering och även ge en god grogrund för högerpopulistiska PVV.

2012-08-11

Genomgång av Italiens situation

Edward Hugh har gjort en bra genomgång av problemen i den italienska ekonomin. Läs artikel och titta på presentation.

Den viktigaste punkten tycker jag är följande:
  • Italiens främsta problem är långsiktig låg tillväxt, inte höga räntekostnader - den höga statsskulden är ett symptom på problemet, inte orsaken till det.
Edward Hugh skriver också mycket intressant om demografi och exportberoende.

Häromdagen jämförde jag Italien och Spanien, men då hade Italiens BNP-siffror för andra kvartalet i år ännu inte kommit. I tisdags kom de och de var inte bra. Italiens BNP krymper betydligt snabbare än Spaniens, vilket lär leda till att arbetslöshetskartan över Europa kommer att förändras. Italiens BNP krympte andra kvartalet i år med 0,7 procent jämfört med kvartalet innan, vilket var något svagare än analytikerna hade väntat sig. På årsbasis krympte landets BNP med 2,5 procent (jämför med Spaniens 1,0 procent). Italienska arbetsgivarorganisationen Confindustria räknar nu med att Italiens BNP kommer att krympa med 2,5 procent i år, vilket är mer än dubbelt så mycket som Monti-regeringens optimistiska prognos på -1,2 procent. Det lär i sin tur leda till att regeringens prognoser för statsfinanserna inte lär hålla ihop, utan mer åtgärder måste till framöver för att få balans i dem.

En intressant fråga är också hur Italiens BNP-utveckling fördelar sig mellan norra och södra delen av landet. Jag ska försöka leta reda på data om det.

2012-06-18

Tre viktiga val igår

Gårdagens val i Grekland ser ut att ha gjort det möjligt att bilda regering med ND och PASOK, men det är ändå osäkert hur fortsättningen för landet ser ut. Läget för statsfinanserna och ekonomin i allmänhet är allvarligt. Redan 20 juli är Greklands statskassa tom om inga nya pengar kommer in från EU. Dessutom vet vi inte hur det blir med vågen av bankuttag - även om den lugnar ner sig till en långsammare takt (i maj togs cirka 6 miljarder euro ut från grekiska banker) orsakar uttagen till slut en ohållbar situation för Greklands banker. Tydligen har många greker också slutat att betala skatter och avgifter, vilket ytterligare förvärrar det statsfinansiella läget.

Men Grekland är just nu inte det viktigaste, utan bara en distraktion i väntan på huvudnumret. Intresset hamnar nu som Nouriel Roubini säger på Spanien och Italien, som är de verkligt stora problemen, och då framförallt Spanien. Och mycket riktigt, efter att världens aktiemarknader tagit ett glädjeskutt uppåt efter det grekiska valresultatet upptäckte man ganska snart att även räntorna på spanska och italienska statsobligationer skuttade uppåt, varvid börserna föll tillbaka. Spanska tioåriga statsobligationer handlas nu till 7,15 procents ränta och italienska till 6,07 procents ränta. I morse rapporterades också att andelen dåliga lån i spanska banker ökade till 8,72 procent från 8,37 procent i mars. Samtidigt pågår en kreditkontraktion och penningmängdsminskning i Spanien.
Bankernas utlåning sjönk 3,5 procent i april jämfört med april 2011. Bankernas inlåning minskade samtidigt 5,39 procent jämfört med april 2011 och med 2,52 procent jämfört med i mars.
Deflationsdrivande.

Gårdagens andra viktiga val var andra omgången av valet till den franska nationalförsamlingen, där Hollandes socialistparti fick klar majoritet. Därmed finns i alla fall inga problem med regeringsduglighet i Frankrike. Hollande har nu en stark politisk sits i hemlandet och kan med den i ryggen driva en hårdare linje i förhandlingar med Tysklands Merkel, som har ett minskande folkligt stöd i sitt hemland. Räkna med att vi får se EU:s politik ändras i vissa avseenden, framförallt krishanteringen.

Det tredje viktiga valet var Egyptens presidentval, där utgången fortfarande är osäker. Muslimska brödraskapets kandidat Mohammad Mursi har utropats till segrare av brödraskapet, men enligt egyptisk teve leder motståndaren Ahmed Shafiq, en före detta flygvapenchef och civilflygsminister som också var den siste premiärministern under Mubarak i början av 2011. Fortfarande har dock bara hälften av rösterna räknats och slutresultatet väntas först på torsdag.

Egyptens styrande militärråd SCAF publicerade under söndagskvällen ett tillägg till konstitutionen, som ger militärrådet den lagstiftande makten i landet. Detta efter att författningsdomstolen förra veckan förklarat det islamist-dominerade parlamentet ogiltigt.
Enligt rådet kan det inte hållas nyval till parlamentet förrän en ny författning utarbetats.
En förtäckt militärkupp? Egypten är nog så viktigt för världens politiska och ekonomiska stabilitet, då det är det folkrikaste arablandet. Läs även vad jag skrev om Egyptens omöjliga ekvation förra året.

2012-06-10

Spanien "räddat" - stora frågor väcks

Igår kom så det väntade beskedet om nödlån till Spaniens banker. 100 miljarder euro ligger notan på för tillfället. Officiellt ska det bara behövas 40 miljarder, men man har tagit till en säkerhetsmarginal, som av erfarenhet från tidigare "räddningar" säkerligen kommer att användas. Spanien har därmed tagit sig till sista steget i Musik@Centrifugens lista:
  1. Behöver inget stöd
  2. Situationen förvärras (av ”onda spekulanter”, inte sällan ländernas egna banker)
  3. Man kontaktar ECB/IMF men ”för inga diskussioner” om räddningspaket
  4. Man tittar på en lösning men ”har inte begärt räddningspaket”
  5. Man begär räddningspaket men intygar att ”läget är under kontroll”
Vi ska inte glömma att för bara knappt två veckor sedan sade Spaniens premiärminister Mariano Rajoy "No va a haber ningún rescate de la banca española" alltså "Det kommer inte att bli någon räddning av spanska banker". Rajoy försöker släta över nödlånets betydelse i dagens presskonferens. "Om vi inte hade gjort det vi hade gjort under dessa fem månader [sedan regeringsskiftet] skulle det som beslutats igår ha varit en intervention i kungariket Spanien." Han försöker alltså vända Spaniens misslyckande till beröm för den egna politiken. I och för sig har han inte haft en avundsvärd sits, då han fått överta styrandet av ett sjunkande skepp. Rajoys bästa plattityd från presskonferensen är "Igår vann trovärdigheten i det europeiska projektet, eurons framtid och stabiliteten i finanssystemet för att flödet av krediter ska komma tillbaka". Jag skulle snarare säga precis tvärtom.

Som vanligt dröjer EU och euroländerna tills man står vid stupets kant innan man kommer med något paket. Igår höll de 17 euroländernas finansministrar en videokonferens i tre timmar för att komma till ett beslut. Varken Tyskland eller Spanien vill ha ett fullskaligt räddningspaket à la Grekland, Portugal eller Irland. Det skulle för båda länderna innebära inrikespolitiska svårigheter.

Nu begränsar man Spaniens räddningspaket till att bara gälla bankerna och pengarna ska betalas ut som lån till FROB (fonden för ordnad bankrestrukturering). Pengar är dock fungibla och ett stöd till FROB innebär egentligen ett stöd till spanska staten, då de därmed slipper att knappa in på andra utgifter eller ta större lån för att ge pengar till FROB.
- I Grekland, Portugal och Irland hade staten problem och behövde hjälp. I Spanien är problemen koncentrerade till banksektorn, säger Robert Bergqvist, chefekonom på SEB, till TT.
Detta stämmer inte alls. Spanska staten har redan så stort budgetunderskott att de inte har möjlighet att själva rädda sina banker. Spanien har alltså stora problem med statens finanser, även om statsskulden ännu inte är katastrofstor. År 2011 gick spanska staten back med -8,9 procent av BNP och för 2012 har regeringen förhoppningen att statens budgetunderskott bara ska landa på -5,3 procent av BNP, men får anses vara oerhört optimistiskt. Spanien har också problem med Europas högsta arbetslöshet. 25 procent arbetslöshet och över 50 procent bland ungdomar. Landet befinner sig i recession och med den fallande BNP följer minskade skatteintäkter och att även om statsskulden inte ökar så kommer den att öka som andel av BNP. Det kan gå snabbt för Spanien att komma över smärtgränsen på en statsskuld över 100 procent av årlig BNP.

Robert Bergqvist försöker göra gör dock en bra kort sammanfattning av bakgrunden till skuldkrisen.
När länderna gick med i eurosamarbetet fick de en stark ekonomisk tillväxt, som varken bromsades av ECB eller av länderna själva. De fortsatte i stället att spendera, med stigande statsskulder som följd. Samtidigt skuldsatte sig många personer och företag med billiga banklån, och fastighetspriserna sköt i höjden. När tillväxten vek började omvärlden att misstro ländernas förmåga att betala skulderna. Räntorna sköt i höjden, tillväxten bromsades ytterligare, många fick problem med bolånen samtidigt som huspriserna föll. Krisen var ett faktum.
[Tillägg efter påpekande från kloka och observanta läsaren Åsa] Men Bergqvist får en del om bakfoten och generaliserar och förenklar för mycket. Spaniens statsskuld (som andel av BNP) steg inte efter eurointrädet, utan först efter finanskrisen. Däremot steg den privata skuldsättningen kraftigt (både hushåll och företag). Spanien hade också ett stort underskott i handelsbalansen och levde alltså totalt sett på lånade pengar. Spaniens BNP började inte heller växa snabbt efter eurointrädet, utan växte snabbt redan tidigare. Bergqvist har dock rätt i att det är den uteblivna tillväxten som lett till investerarnas misstro.

Det spanska bankstödet kommer genom FROB att riktas mot sparbankerna (cajas) som är hårt exponerade mot den spruckna spanska fastighetsbubblan, både genom bolån till privatpersoner och genom lån till byggbolag. Däremot ser det i dagsläget inte ut som om de två spanska storbankerna Banco Santander och Banco Bilbao Vizcaya (BBVA) kommer att behöva hjälp. Dessa två banker är mer diversifierade och har framförallt stora delar av sin aktivitet utanför Spanien.

Helgens spanska räddningspaket löser inte heller de underliggande problemen. När Spaniens ekonomi stagnerar faller fastighetspriserna, företag går i konkurs och kan inte betala sina skulder, samtidigt som de allt fler arbetslösa får ytterligare svårigheter att betala på sina bolån. Det är detta som ger förlusterna i bankernas balansräkningar. Räddningspaketet angriper alltså bara symptomen, inte själva sjukdomsorsaken. Plåster på ett brutet ben.

Nu dyker en hel mängd frågor upp runt det spanska nödlånepaketet. För det första är avtalet om Spaniens nödlån ännu varken påskrivet eller ens färdigt i detaljerna.

För det andra ska pengarna komma från de europeiska stabilitetsfonderna EFSF och ESM. IMF är inte inblandade med finansiering, utan bara som rådgivare. ESM är ännu inte färdig och den måste fortfarande ratificeras av Tysklands förbundsdag, som hittills motsätter sig vissa av detaljerna - risken är stor att ESM-avtalet måste skrivas om, vilket tar tid. Därmed kvarstår just nu bara EFSF, där man får anta att Spaniens bidrag på 93 miljarder nu skrotas (de kan väl inte både bidra och få ut pengar). Då återstår bara drygt 100 miljarder euro i EFSF, vilket alltså knappt täcker det spanska åtagandet. Det får inte dyka upp nya behov från Grekland, Portugal eller Irland.

Dessutom kommer än så länge Spanien mycket lindrigare undan än de andra PIIGS-länderna. Jonas Sjöstedt skriver:
Spanien påtvingas inte något detaljerat åtstramnings- och privatiseringsporgram som de andra länderna. Man kan fundera på varför. Beror det på att man har insett att programmen inte fungerar? eller på att Spanien är för stort och stolt och att länder inte behandlas lika inom EU? De vanliga EU-reglerna i EU:s sexpack och finanspakt lär i alla fall garantera fortsatt åtstramning och recession i landet.
Redan hör vi protester från Irland, som vill omförhandla sin räddningsplan för att få samma generösa behandling som Spanien. Irland planerar att ta upp detta på nästa möte för eurozonens finansministrar, som hålls 21 juni.

Nästa söndag hålls val i Grekland och frågan är hur det spanska avtalet kommer att påverka utgången. Man kan spekulera i att vänsterpartiet Syriza kommer att gynnas starkt av detta, då de vill omförhandla avtalen med trojkan. Nu finns ju ett prejudikat som visar att det visst går att få nödlån utan drakoniska villkor. EU-elitens tanke var att det var viktigt att få Spaniens avtal på plats innan det grekiska nyvalet, men frågan är om man inte skjutit sig själv i foten genom de snälla villkoren.

Jag undrar förresten om valet av den nye franske presidenten François Hollande har förändrat hur räddningspaketen utformas i Europa. Han är ju tydligt mer emot åtstramningar än företrädaren Sarkozy, som var mer på Tysklands linje.

Hur kommer finansmarknaderna att reagera imorgon? Kommer räntorna på spanska statsobligationer att falla eller stiga på beskedet? ZeroHedge tror att exemplet från Greklands statsbankrutt kan leda till att placerare säljer av de statsobligationer som styrs av spansk lag och köper på sig statsobligationer som styrs av brittisk lag. Alla de osäkerheter och frågor som finns runt paketet kan också göra att finansmarknaderna reagerar negativt. Det kan även bli en "sell the news".

Sen kan man undra om marknadens sökarljus nu kommer att riktas mot Italien. Situationen där är inte lika allvarlig som för Spanien, men Italien är i dagens läge väldigt känsligt för marknadens syn på deras statsobligationer.

Idag är det för övrigt val till nationalförsamlingen i Frankrike, vilket är nog så viktigt. Det ser ut som om François Hollande kommer att få brett stöd i parlamentet och kan troligen räkna med stöd från de gröna och radikalvänstern Front Gauche. Det ser också ut som om extremhögern Front National kommer att få ett antal platser. Skräckscenariot vore om Front National skulle få en vågmästarroll. Nu är det franska parlamentsvalet komplicerat och en andra sista omgång hålls om en vecka, samtidigt som det grekiska valet. Först då får vi med säkerhet veta hur den franska nationalförsamlingen kommer att se ut. Dagens resultat av första omgången kan ge en vecka av osäkerhet om hur det slutgiltiga resultatet kommer att bli.