2013-11-19

Har Riksbankens högre ränta påverkat arbetslösheten?

Före detta medlemmen av Riksbankens direktion Lars E.O. Svensson fortsätter med sina artiklar på Ekonomistas om Riksbankens räntepolitik de senaste åren haft alltför hög ränta och därigenom påverkat Sveriges ekonomi negativt. Den senaste handlar om Penningpolitiken i Sverige jämfört med den i euroområdet, Storbritannien och USA.
Man kan bedöma penningpolitiken efter vad inflationen och arbetslösheten blivit och hur prognoserna för inflation och arbetslöshet ser ut. Eftersom inflationen är långt under målet och arbetslösheten långt över en långsiktigt hållbar arbeslöshet, och detta lär fortsätta ett bra tag, så kan man med den måttstocken hävda att penningpolitiken i Sverige är kontraktiv, till och med starkt kontraktiv.
Ett annat sätt att bedöma penningpolitiken är att jämföra med vår omvärld.
Svensson tittar i artikeln på styrräntorna i Sverige och jämför med eurozonen, USA och Storbritannien. Räntan har varit en bit högre i Sverige jämfört med dessa, även om räntan faktiskt varit historiskt låg i Sverige (för närvarande 1 procent).
Svensson påpekar att realräntan är mer intressant och Sverige har från sommaren 2010 haft betydligt högre real styrränta än jämförelseobjekten.

Mätt på detta sätt har alltså penningpolitiken i Sverige varit betydligt mer kontraktiv än i de övriga ekonomierna, i synnerhet under 2011 och 2012 men också för närvarande.
Hur har då Sveriges mer kontraktiva penningpolitik påverkat arbetslösheten? Det är ju i detta ämne som Lars E.O. Svensson varit ute tidigare och sagt att enligt hans modeller så är 50000-70000 människor arbetslösa "helt i onödan" jämfört med om Riksbanken hade följt hans lägre räntelinje.
Svensson påpekar att arbetslösheten i Sverige är högre än i Storbritannien och USA och i de flesta jämförbara länderna i euroområdet (t.ex. Finland, Nederländerna, Tyskland och Österrike). Detta tycker jag inte är särskilt rättvisande, då arbetslösheten även beror på andra faktorer än penningpolitiken. De nämnda länderna hade redan i utgångsläget olika arbetslöshet och det är därför inte rimligt att jämföra de absoluta arbetslöshetstalen. Rimligare är att jämföra hur arbetslösheten har förändrats. Därför har jag med data från Eurostat sammanställt detta. Utgångspunkt är juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan. För att undvika säsongsberoende faktorer jämför jag med juli 2013.
Arbetslöshet, procent
juli 2010juli 2013skillnad
Sverige8,27,2-1,0
Tyskland7,05,3-1,7
Finland7,56,6-0,9
Nederländerna4,26,8+2,6
Österrike4,55,0+0,5
Danmark7,57,0-0,5
Norge3,73,7+0,0
Frankrike9,110,5+1,4
Luxemburg4,25,6+1,4
Storbritannien7,87,8+0,0
USA9,77,7-2,0
Att utgå från att arbetslösheten nu är högre än i jämförbara länder är som synes inte relevant, då arbetslösheten redan från början var högre (p.g.a. andra faktorer).
Jämför vi då skillnaderna så ser vi att arbetslösheten under perioden inte sjunkit lika mycket i Sverige som i Tyskland, men däremot sjunkit något mer än i Finland. I Nederländerna och Österrike har istället arbetslösheten ökat. Jag har även med ett antal andra länder att jämföra med och kontentan som jag ser det är att Sverige klarat sig väldigt bra vad gäller arbetslösheten - det är snarare Tyskland som sticker ut som ett undantag som klarat sig extremt bra. Detta alltså trots att penningpolitiken varit mer kontraktiv i Sverige än i övriga jämförelseländer, med Lars E.O. Svenssons metod.
Ser vi istället på ungdomsarbetslösheten så är Sverige bland de länder som klarat sig bäst. Endast Finland och USA har varit bättre vad gäller att sänka den.
Ungdomsarbetslöshet, procent
juli 2010juli 2013skillnad
Sverige19,217,3-1,9
Tyskland10,79,6-1,1
Finland12,610,1-2,5
Nederländerna8,211,0+2,8
Österrike8,110,5+2,4
Danmark13,913,5-0,4
Norge9,39,6+0,3
Frankrike22,023,5+1,5
Luxemburg11,814,3+2,5
Storbritannien20,122,0+1,9
USA19,116,3-2,8
Enligt Svenssons ekonomiska modeller har alltså den av Riksbanken förda penningpolitiken varit negativ för ekonomin och arbetslösheten i Sverige. Jag kan emellertid inte se detta vad gäller arbetslösheten när jag tittar på det verkliga utfallet. Det kanske inte var så farligt trots allt att prisinflationen blivit betydligt lägre än det av Riksbanken uppsatta inflationsmålet på 2 procent.

Vi vet att lägre ränta uppmuntrar hushållen till högre skuldsättning, vilket av många pekas ut som en riskfaktor. En något högre ränta har troligen bidragit till att mildra åtminstone något av bostadsprisernas uppgång.

5 kommentarer:

  1. Alltid när jag ser "inflationsmålet" i skrift inställer sig frågan:
    Är inflation bra?.... Det känns i alla fall inte bra när penningvärdet minskar.
    Finns det nån därute som kan förklara?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inflation är bra om du är politiker som vill att väljarna skall kunna få, säg 2%, löneökning varje år utan att någon egentligen får det bättre. Samtidigt som de som har pengar får se dem försvinna om de inte gör något med dem.
      Inflation är med andra ord helt förkastligt för ett hållbart samhälle.

      Men vilken omställning det kommer bli när vi går tillbaka till för-upplysningen där alla vet vad framtida inkomster alla har (en skomakare skall tjäna så mycket per sko ty en hud kostar så mycket osv). Det blir svåra slitningar. Därför är inflationen bra för att som anonym indirekt skriver nedan, hindra jämförelser, mellan decennier till exempel. Vi skrattar till exempel åt hur låga löner de hade 1970 men glömmer då vanligen inflationen, som inte är föraktlig.

      Inflation är med andra ord mest ett sätt att lura befolkningen.

      Från google cache:
      http://webcache.googleusercontent.com/search?q=cache:0FUM9St0344J:lrbloggar.se/zoran/2011/04/25/aftonbladet-om-lararnas-loneuppror/+&cd=3&hl=sv&ct=clnk&gl=se&lr=lang_en%7Clang_sv%7Clang_de

      Och så är det. I en tydlig grafik ser vi lönestatistiken över tid. Från 1970 då adjunkten tjänade 3 810 kr/mån, nästan lika mycket som riksdagsledamoten, 4 227 kr/mån.
      2009 tjänade riksdagsledamoten 55 000 kr/mån och adjunkten, eller motsvarande, under 28000 kr/mån. Och grundskolläraren 25 800 kr/mån.)

      (Lärarens lön har följt inflationen men inte riksdagesmannens)

      Radera
    2. Glömde citattecken runt:
      "Och så är det. I en tydlig grafik ser vi lönestatistiken över tid. Från 1970 då adjunkten tjänade 3 810 kr/mån, nästan lika mycket som riksdagsledamoten, 4 227 kr/mån.
      2009 tjänade riksdagsledamoten 55 000 kr/mån och adjunkten, eller motsvarande, under 28000 kr/mån. Och grundskolläraren 25 800 kr/mån.)"

      (Och säkert något mer fel.)

      Radera
  2. Det är ett stort ämne men kan göra ett försök.

    Pengar är till för att uppnå ett mått av rättvisa i samhället genom att utgöra ett mått på hur resurser fördelas. En valutas värde är i första hand dess likviditet = hur behändig den är som betalningsmedel.

    Den som har tagit lån och köpt hus ser gärna inflation så att huset blir mer värt och lånet mindre betungande. Den som är obelånad och har massa pengar vill ha deflation. En fördelningspolitisk jämvikt uppnås då inflationen eller deflationen är nere i ett par procent.

    Ett inflationsmål är bra av det skälet att det hjälper alla aktörer att planera sitt handlande - t ex den som ska köpa hus kan räkna på 1 - 2% inflation.

    Det sägs att problemet med deflation är att om tillräckligt många tror att valutans värde ökar blir den intressant som investeringsobjekt -> fler köper den -> den ökar ytterligare i värde -> ännu fler köper den. Till sist ökar den så snabbt i värde att den inte längre fungerar behändigt som betalningsmedel. Då är den värdelös, investerarna får kalla fötter och det kraschar. Jag har tyvärr aldrig haft tillfälle att pröva detta själv med en egen valuta så det här sista stycket är lite osäkert men bitcoin är ett liknande experiment.

    SvaraRadera

Kommentarer bör hålla sig till ämnet för den bloggartikel de hör till. Personangrepp, hets mot folkgrupp och andra kränkningar tillåts inte. Kommentarer som bara består av länkar tillåts normalt inte. Kommentarer som bryter mot reglerna kan komma att tas bort.