Nu på morgonen kom beskedet från SCB att Sveriges BNP växer mycket snabbt - en tillväxttakt på över fyra procent per år oavsett om man ser på kvartal eller helår! För fjärde kvartalet 2015 var ökningen 4,5 procent jämfört med samma kvartal året innan och för helåret 2015 var BNP-tillväxten 4,1 procent jämfört med 2014.
Även antalet sysselsatta ökade, liksom antalet arbetade timmar och produktiviteten. Alltså går det mycket bra för Sverige sett till de flesta mått - dock med reservation för BNP per capita, som jag inte har räknat på. Inte heller säger dessa enkla siffror något om fördelningen mellan rika och fattiga.
Men trots att Sveriges ekonomi mätt med BNP och sysselsättning befinner sig när överhettningsnivå, så beslöt Riksbankens direktion 10 februari att sänka reporäntan med 0,15 procentenheter till -0,50 procent! Detta "för att ge stöd åt inflationen så att den stiger och stabiliseras runt 2 procent 2017". Sverige har alltså en centralbank som mitt i brinnande högkonjunktur väljer att stimulera ekonomin med rekordlågt ränteläge och fortsatta kvantitativa lättnader, bara för att det prisinflationsmått de har fixerat sig vid inte når upp till den nivå de önskar. Penningpolitiken signalerar "allvarlig kris", medan den ekonomiska statistiken signalerar "stark tillväxt". Någonting är riktigt fel här!
Till Riksbankens fördel kan dock noteras att den årliga prisinflationstakten mätt med KPI är betydligt högre nu än för ett år sedan (+0,8 procent jämfört med -0,2 procent). Även KPIF är högre (+1,6 procent jämfört med +0,6 procent). Riksbanken ser alltså ut att ha lyckats med att vända prisdeflationstrenden, se även diagram nedan.
Notera dock hur snabbt prisinflationsmåtten nu stiger. KPIF är snart uppe vid Riksbankens tvåprocentsmål, vilket betyder att om den nuvarande KPI-trenden fortsätter kommer Riksbanken snart att bromsa upp sina penningpolitiska åtgärder. Vilka effekter kommer en sådan penningpolitisk inbromsning att få på Sveriges kreditdopade ekonomi?
För vår BNP-tillväxt är starkt dopad av kredittillväxten. I januari låg alla tillväxtsiffror i finansmarknadsstatistiken över BNP-tillväxten och i de flesta fall långt över. Hushållens lån växte med 7,5 procent i årstakt, de icke-finansiella företagens lån växte med 4,7 procent, penningmängdsmåttet M1 växte med 14,9 procent (!) och penningmängdsmåttet M3 växte med 9,9 procent i årstakt!
Den snabba kredittillväxten är alltså det pris som Riksbanken får Sveriges ekonomi att betala för försöken att nå prisinflationsmålet.
Jag förväntar mig en allvarlig baksmälla inom något år.
Visar inlägg med etikett riksbanken. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett riksbanken. Visa alla inlägg
2016-02-29
2015-10-28
Riksbanken frånsvär sig ansvaret
I morse kom nytt räntebesked från Riksbanken, där de för det första tar åt sig äran för att Sveriges ekonomi går bättre. Som de flesta av mina läsare säkerligen vet så är korrelation inte detsamma som kausalitet. Att arbetslösheten sjunker och konjunkturen stärks är korrelerat med Riksbankens alltmer expansiva penningpolitik, men det är högst osäkert hur mycket den faktiskt bidragit till det och hur mycket som beror på andra faktorer - vi är som bekant ytterst beroende av vår omvärld. Dessutom kan man se det som att Sveriges ekonomi på grund av det låga ränteläget helt enkelt är lånedopad - hushållens lån växer i en årstakt av 7,3 procent. Starkare efterfrågan i Sverige skulle kräva ännu mer lånedopning.
Notera även att Riksbanken förhoppningsfullt ser på inflationen exklusive energipriser och påpekar att den var nära deras tvåprocentsmål. Flera andra centralbanker har vid olika tillfällen valt att se på "core inflation" (alltså exklusive energi och livsmedel), vilket som jag ser det är ett närmast skrattretande inflationsmått. Energi och livsmedel är snarare det som är "core" (kärna). Inkludera istället tillgångspriser (exempelvis bostäder) i inflationsmåttet på ett bättre vis än vad de inkluderas idag så ska ni få se på inflation! Prisuppgångarna på bostäder i Stockholm och Göteborg har det senaste året legat runt 20 procent.
Vidare säger Riksbanken:
Slutligen så påpekar Riksbanken att det låga ränteläget är riskfyllt, men frånsvär sig allt ansvar för konsekvenserna genom att säga att det är någon annan som måste ta hand om det.
Riksbankens expansiva penningpolitik har bidragit till att konjunkturen stärks, att arbetslösheten sjunker och att det finns en tydlig trend uppåt i inflationen sedan förra året. I september var KPIF-inflationen 1,0 procent, exklusive energipriser var inflationen 1,8 procent. Trenden med stigande inflation väntas fortsätta. Men jämfört med bedömningen vid det förra penningpolitiska mötet har inflationsprognosen reviderats ner något. Det beror på försämrade inflationsutsikter i omvärlden men också på en ny bedömning att det krävs starkare efterfrågan i Sverige för att stabilisera inflationen runt 2 procent.Visst har prisinflationstakten mätt med KPIF stigit det senaste året, men det handlar inte om någon snabb förändring, utan att KPIF krupit upp med en halv procentenhet på ett år. Trenden uppåt i inflationen är förvisso som Riksbanken skriver tydlig, men långsam, se diagrammet nedan.
Notera även att Riksbanken förhoppningsfullt ser på inflationen exklusive energipriser och påpekar att den var nära deras tvåprocentsmål. Flera andra centralbanker har vid olika tillfällen valt att se på "core inflation" (alltså exklusive energi och livsmedel), vilket som jag ser det är ett närmast skrattretande inflationsmått. Energi och livsmedel är snarare det som är "core" (kärna). Inkludera istället tillgångspriser (exempelvis bostäder) i inflationsmåttet på ett bättre vis än vad de inkluderas idag så ska ni få se på inflation! Prisuppgångarna på bostäder i Stockholm och Göteborg har det senaste året legat runt 20 procent.
Vidare säger Riksbanken:
Sammantaget bedömer Riksbankens direktion att penningpolitiken behöver bli mer expansiv för att understödja den positiva utvecklingen i svensk ekonomi och säkerställa kraften i inflationsuppgången. Direktionen har därför beslutat att utöka köpen av statsobligationer med ytterligare 65 miljarder kronor, så att köpen uppgår till totalt 200 miljarder kronor vid halvårsskiftet 2016. Reporäntan behålls oförändrad på -0,35 procent men en första höjning av reporäntan skjuts ungefär ett halvår fram i tiden jämfört med tidigare bedömning.Notera att eftersom hittillsvarande expansiva penningpolitik med negativ styrränta och obligationsköp inte gett tillräcklig effekt så bedömer man att det behövs mer av den ineffektiva medicinen och utökar därför obligationsköpen och skjuter fram tidpunkten för att påbörja normalisering av räntan. Låt mig gissa att vi kommer att få se detta även vid kommande räntebesked. Om vi ser på andra länder som under lång tid haft extremt låg styrränta såsom Japan och USA så har de hela tiden haft en prognos för när de ska höja räntan, men tidpunkten har hela tiden skjutits på framtiden. Det skulle förvåna mig om Sverige vore annorlunda.
Slutligen så påpekar Riksbanken att det låga ränteläget är riskfyllt, men frånsvär sig allt ansvar för konsekvenserna genom att säga att det är någon annan som måste ta hand om det.
Riksbanken har vid många tillfällen lyft riskerna som det låga ränteläget kan föra med sig. För att minska riskerna med hushållens skuldsättning behövs reformer som skapar en bättre balans mellan utbud och efterfrågan på bostadsmarknaden. Det är även viktigt att se över skattesystemet så att hushållens incitament att skuldsätta sig minskar. Ansvaret för sådana reformer vilar på riksdag och regering. Det är även av största vikt att Finansinspektionen snarast får mandat och verktyg att på ett effektivt sätt kunna bedriva makrotillsyn. Om inga åtgärder vidtas kommer detta i kombination med det låga ränteläget att öka riskerna ytterligare. Det kan i förlängningen bli mycket kostsamt för samhällsekonomin.Implicit förespråkar de alltså en utfasning eller minskning av ränteavdraget. Detta är dock för politikerna en alltför het potatis, som de aktar sig noga för att ta tag i, men det är bekvämt för Riksbanken att kunna skylla på Riksdagen, regeringen och Finansinspektionen.
2015-10-23
Negativa räntor skapar ny bostadsbubbla i Danmark?
Den som har lite vett i skallen vet sedan länge att låga och negativa räntor skapar bostadsbubblor (eller åtminstone snabbt stigande bostadspriser), men vissa verkar fortfarande inte förstå det. Senaste exemplet är Danmark, vars bostadsbubbla sprack så nyligen som 2007. Sedan 2012 har dock de danska bostadspriserna åter stigit, framförallt i Köpenhamn.
(Observera att diagrammet visar nominella bostadspriser, men Danmark har liksom övriga Europa haft mycket låg inflation de senaste åren - de senaste tre åren under en procent per år.)
I Danmark som helhet har bostadspriserna stigit med 18 procent, men i Köpenhamn skriver Bloomberg att priserna stigit med 40-60 procent sedan mitten av 2012.
Danmarks centralbank har sedan mitten av 2012 tillämpat negativ styrränta eller väldigt nära noll, vilket har lett till extremt låga bolåneräntor - nära noll för korta löptider.
Den låga styrräntan har alltså inte haft önskad effekt (att driva upp den till målet två procent per år) på prisinflationen mätt med KPI, men som sagt desto mer på bostadspriserna.
Ett mer närliggande exempel är förstås Sverige, där vår Riksbank nu länge drivit en penningpolitik med extremt låg styrränta - först näranollränta, sedan nollränta och nu negativ ränta. Detta utan att KPI-inflationen ökat nämnvärt trots att Riksbanken även tagit till kvantitativa lättnader.
Sveriges inflationstakt mätt med KPI ligger som synes fortfarande och skvalpar kring noll och KPIF har ännu inte orkat över en procent.
Emellertid har vi som jag påpekat flera gånger förut inflation, fast den inte syns i de gängse inflationsmåtten - se bara på de svenska bostadspriserna. Nyligen har allt fler tunga bedömare, t.ex. SBAB:s VD, varnat för svensk bostadsbubbla. Inte konstigt när bostadspriserna sett ut så här:
Som synes har även i Sverige den senaste snabba ökningen av bostadspriserna varit sedan 2012 - omkring 40 procents ökning, samtidigt som inflationstakten enligt KPI knappt har varit över en procent under denna tid. Observera att Sverige även har haft en väldigt stor ökning av bostadspriserna 1995-2008, vilket inte syns i Valueguards diagram.
Det finns fler exempel på bostadsmarknader som fått ny fart tack vare de senaste årens globala lågräntepolitik - London, Kanada och Norge.
Egentligen är det inte så konstigt att låga räntor driver upp bostadspriserna - de flesta bostadsköpare världen över verkar bara se till månadskostnaden och med extremt låga räntor blir den förstås låg även för stora belopp. Allt bygger förutom låga räntor även på att bankerna faktiskt är villiga att ge hushållen stora krediter för bostadsköp.
Och till den som argumenterar med bostadsbrist svarar jag att det är alltid brist på attraktiva bostäder - och bland "attraktiva bostäder" ingår numera allt som har en hyfsad pendlingstid till exempelvis jobb i Stockholm. De presumtiva köparna kommer att bjuda över varandra så långt de har möjlighet. Nyckelordet är just möjlighet. Låg ränta är en faktor som ger folk möjlighet att bjuda ännu mer för bostadsköp än vad de annars skulle kunna göra.
Den höga och ökande skuldsättning som budandet på bostäder skapar för med sig en stor risk för att allt går överstyr när en lågkonjunktur kommer och en "vanlig" lågkonjunktur då förvandlas till en kreditkris. För lågkonjunkturer kommer alltid förr eller senare. Diagrammet nedan visar BNP-tillväxt sedan motsvarande kvartal föregående år.
I slutet av 2008 och hela 2009 hade vi en kraftig lågkonjunktur. Sista kvartalet 2011 och de tre första kvartalen 2012 stannade BNP-tillväxten upp, men det var "falskt alarm", för därefter drev lågräntepolitiken igång ekonomin igen. Snart kommer nästa lågkonjunktur och Sverige är högre skuldsatt än någonsin.
Centralbankerna verkar inte ha lärt sig ett dyft av de bostadsbubblor som kraschade 2006-2008. Nu har man bara tagit vansinnet ett steg längre.
(Observera att diagrammet visar nominella bostadspriser, men Danmark har liksom övriga Europa haft mycket låg inflation de senaste åren - de senaste tre åren under en procent per år.)
I Danmark som helhet har bostadspriserna stigit med 18 procent, men i Köpenhamn skriver Bloomberg att priserna stigit med 40-60 procent sedan mitten av 2012.
Danmarks centralbank har sedan mitten av 2012 tillämpat negativ styrränta eller väldigt nära noll, vilket har lett till extremt låga bolåneräntor - nära noll för korta löptider.
Den låga styrräntan har alltså inte haft önskad effekt (att driva upp den till målet två procent per år) på prisinflationen mätt med KPI, men som sagt desto mer på bostadspriserna.
Ett mer närliggande exempel är förstås Sverige, där vår Riksbank nu länge drivit en penningpolitik med extremt låg styrränta - först näranollränta, sedan nollränta och nu negativ ränta. Detta utan att KPI-inflationen ökat nämnvärt trots att Riksbanken även tagit till kvantitativa lättnader.
Sveriges inflationstakt mätt med KPI ligger som synes fortfarande och skvalpar kring noll och KPIF har ännu inte orkat över en procent.
Emellertid har vi som jag påpekat flera gånger förut inflation, fast den inte syns i de gängse inflationsmåtten - se bara på de svenska bostadspriserna. Nyligen har allt fler tunga bedömare, t.ex. SBAB:s VD, varnat för svensk bostadsbubbla. Inte konstigt när bostadspriserna sett ut så här:
Som synes har även i Sverige den senaste snabba ökningen av bostadspriserna varit sedan 2012 - omkring 40 procents ökning, samtidigt som inflationstakten enligt KPI knappt har varit över en procent under denna tid. Observera att Sverige även har haft en väldigt stor ökning av bostadspriserna 1995-2008, vilket inte syns i Valueguards diagram.
Det finns fler exempel på bostadsmarknader som fått ny fart tack vare de senaste årens globala lågräntepolitik - London, Kanada och Norge.
Egentligen är det inte så konstigt att låga räntor driver upp bostadspriserna - de flesta bostadsköpare världen över verkar bara se till månadskostnaden och med extremt låga räntor blir den förstås låg även för stora belopp. Allt bygger förutom låga räntor även på att bankerna faktiskt är villiga att ge hushållen stora krediter för bostadsköp.
Och till den som argumenterar med bostadsbrist svarar jag att det är alltid brist på attraktiva bostäder - och bland "attraktiva bostäder" ingår numera allt som har en hyfsad pendlingstid till exempelvis jobb i Stockholm. De presumtiva köparna kommer att bjuda över varandra så långt de har möjlighet. Nyckelordet är just möjlighet. Låg ränta är en faktor som ger folk möjlighet att bjuda ännu mer för bostadsköp än vad de annars skulle kunna göra.
Den höga och ökande skuldsättning som budandet på bostäder skapar för med sig en stor risk för att allt går överstyr när en lågkonjunktur kommer och en "vanlig" lågkonjunktur då förvandlas till en kreditkris. För lågkonjunkturer kommer alltid förr eller senare. Diagrammet nedan visar BNP-tillväxt sedan motsvarande kvartal föregående år.
I slutet av 2008 och hela 2009 hade vi en kraftig lågkonjunktur. Sista kvartalet 2011 och de tre första kvartalen 2012 stannade BNP-tillväxten upp, men det var "falskt alarm", för därefter drev lågräntepolitiken igång ekonomin igen. Snart kommer nästa lågkonjunktur och Sverige är högre skuldsatt än någonsin.
Centralbankerna verkar inte ha lärt sig ett dyft av de bostadsbubblor som kraschade 2006-2008. Nu har man bara tagit vansinnet ett steg längre.
Labels:
bostadsbubbla,
centralbanker,
danmark,
konjunktur,
penningpolitik,
riksbanken,
sverige
2015-06-25
Svensk QE-fail
Bloomberg noterar att Riksbankens kvantitativa lättnader inte ser ut att ge avsedd effekt. Enligt teorin ska kvantitativa lättnader (QE) sänka räntan på längre löptider, men istället har räntorna stigit.
När Riksbanken införde de första kvantitativa lättnaderna i februari och samtidigt sänkte sin styrränta från 0 till -0,1 procent låg räntan på svenska tioåriga statsobligationer runt 0,5 procent. Därefter steg den ett tag till 0,8 procent, men föll sedan igen. I mitten av mars, när de utökade de kvantitativa lättnaderna och sänkte styrräntan till -0,25 procent låg räntan på tioåriga svenska statsobligationer runt 0,4 procent. Till att börja med sjönk räntan till drygt 0,2 procent i mitten av april, men därefter har den stigit och ligger nu på över 1 procent. Effekten har även synts på tvååriga och femåriga svenska statsobligationer, där räntorna stigit de senaste månaderna.
Visserligen har spreaden mot motsvarande tyska statsobligationer minskat i två omgångar i samband med de båda QE- och räntebeskeden, men därefter ser det inte ut att ha hänt så mycket. Snarare har spreaden krupit uppåt den senaste tiden, se diagrammet nedan.
Riksbankens QE-program har orsakat brist på statsobligationer på den viktiga repomarknaden. Programmet ligger på ungefär 14 procent av den totala marknaden för svenska statsobligationer. Både SEB och Danske Bank säger att ytterligare kvantitativa lättnader skulle minska den redan begränsade marknaden för svenska statsobligationer.
Den svenska valutan har också stärkts mot de flesta valutor (t.ex. euro, norska kronor och USA-dollar), vilket exemplifieras med Kronindex (KIX) i diagrammet nedan (uppåt = svagare krona, nedåt = starkare krona).
Den starkare kronan håller såklart KPI-inflationen låg när importpriserna (i svenska kronor) sjunker.
Som synes ligger årstakten för konsumentprisindex KPI fortfarande runt nollan och KPIF ligger fortfarande långt från Riksbankens inflationsmål på två procent per år. När ska de utlovade effekterna av räntesänkningar och kvantitativa lättnader komma och KPI-inflationstakten stiga till målet på två procent? Nu har Riksbanken hållit på med räntesänkningar i drygt två år och prisinflationstakten är fortsatt mycket låg. Är det inte dags för Riksbanken att inse att de har hamnat vid vägs ände och tänka om sin penningpolitik och dess mål.
Däremot finns det inflation i Sverige, som jag påpekat flera gånger tidigare - det är bara det att den inte syns i KPI. Hushållens krediter stiger i en årstakt på 6,5 procent (se diagram nedan), vilket är betydligt högre än både BNP och KPI-inflation. Även de icke-finansiella företagens krediter stiger i en årstakt som är högre än BNP och KPI.
Och penningmängden ökar snabbt, vilket mått man än använder, se diagram nedan.
Vart går då alla dessa ökningar av krediter och penningmängd? Ja, de går uppenbarligen inte till sådant som mäts med KPI. Istället går de till att buda upp tillgångsvärden. Den svenska börsen har visserligen fallit en bit sedan toppen i slutet av april, men har ändå stigit sanslöst de senaste åren. Och bostadspriserna stiger, och börjar nu nå rent stratosfäriska nivåer. Jag märker nu att många bekanta som tidigare varit tveksamma till mitt tal om bostadsbubbla börjar nu ställa sig undrande till nuvarande prisnivå på bostäder.
Som jag påpekade för ett tag sedan så leder låga räntor till felinvesteringar. Det ser vi nu när rekordstora pengar pytsas in i bostadsmarknaden.
Apropå bostadsmarknaden noterade jag idag att polisen säger att handeln med svartkontrakt står för en allt större del av den organiserade brottsligheten och kan kopplas till flera mord och omfattande penningtvätt. Grattis till alla politiker som format den nuvarande svenska bostadspolitiken och bostadsmarknaden! Ni har skapat ett flerhövdat monster!
När Riksbanken införde de första kvantitativa lättnaderna i februari och samtidigt sänkte sin styrränta från 0 till -0,1 procent låg räntan på svenska tioåriga statsobligationer runt 0,5 procent. Därefter steg den ett tag till 0,8 procent, men föll sedan igen. I mitten av mars, när de utökade de kvantitativa lättnaderna och sänkte styrräntan till -0,25 procent låg räntan på tioåriga svenska statsobligationer runt 0,4 procent. Till att börja med sjönk räntan till drygt 0,2 procent i mitten av april, men därefter har den stigit och ligger nu på över 1 procent. Effekten har även synts på tvååriga och femåriga svenska statsobligationer, där räntorna stigit de senaste månaderna.
Visserligen har spreaden mot motsvarande tyska statsobligationer minskat i två omgångar i samband med de båda QE- och räntebeskeden, men därefter ser det inte ut att ha hänt så mycket. Snarare har spreaden krupit uppåt den senaste tiden, se diagrammet nedan.
Riksbankens QE-program har orsakat brist på statsobligationer på den viktiga repomarknaden. Programmet ligger på ungefär 14 procent av den totala marknaden för svenska statsobligationer. Både SEB och Danske Bank säger att ytterligare kvantitativa lättnader skulle minska den redan begränsade marknaden för svenska statsobligationer.
Den svenska valutan har också stärkts mot de flesta valutor (t.ex. euro, norska kronor och USA-dollar), vilket exemplifieras med Kronindex (KIX) i diagrammet nedan (uppåt = svagare krona, nedåt = starkare krona).
Den starkare kronan håller såklart KPI-inflationen låg när importpriserna (i svenska kronor) sjunker.
Som synes ligger årstakten för konsumentprisindex KPI fortfarande runt nollan och KPIF ligger fortfarande långt från Riksbankens inflationsmål på två procent per år. När ska de utlovade effekterna av räntesänkningar och kvantitativa lättnader komma och KPI-inflationstakten stiga till målet på två procent? Nu har Riksbanken hållit på med räntesänkningar i drygt två år och prisinflationstakten är fortsatt mycket låg. Är det inte dags för Riksbanken att inse att de har hamnat vid vägs ände och tänka om sin penningpolitik och dess mål.
Däremot finns det inflation i Sverige, som jag påpekat flera gånger tidigare - det är bara det att den inte syns i KPI. Hushållens krediter stiger i en årstakt på 6,5 procent (se diagram nedan), vilket är betydligt högre än både BNP och KPI-inflation. Även de icke-finansiella företagens krediter stiger i en årstakt som är högre än BNP och KPI.
Och penningmängden ökar snabbt, vilket mått man än använder, se diagram nedan.
Vart går då alla dessa ökningar av krediter och penningmängd? Ja, de går uppenbarligen inte till sådant som mäts med KPI. Istället går de till att buda upp tillgångsvärden. Den svenska börsen har visserligen fallit en bit sedan toppen i slutet av april, men har ändå stigit sanslöst de senaste åren. Och bostadspriserna stiger, och börjar nu nå rent stratosfäriska nivåer. Jag märker nu att många bekanta som tidigare varit tveksamma till mitt tal om bostadsbubbla börjar nu ställa sig undrande till nuvarande prisnivå på bostäder.
Som jag påpekade för ett tag sedan så leder låga räntor till felinvesteringar. Det ser vi nu när rekordstora pengar pytsas in i bostadsmarknaden.
Apropå bostadsmarknaden noterade jag idag att polisen säger att handeln med svartkontrakt står för en allt större del av den organiserade brottsligheten och kan kopplas till flera mord och omfattande penningtvätt. Grattis till alla politiker som format den nuvarande svenska bostadspolitiken och bostadsmarknaden! Ni har skapat ett flerhövdat monster!
2015-03-25
Lösningen på inflationsbristen?
Regeringen tänker som ni säkert läst sänka ROT-avdraget från 50 procent till 30 procent av arbetskostnaden, vilket som Cornucopia påpekar kommer att ge pengar rakt in i statskassan och i alla fall inte på något års sikt kommer att leda till ökat byggande, då byggen kräver planering.
En intressant effekt av detta är att lägre ROT-avdrag höjer inflationen - enligt SEB:s beräkning med 0,3-0,4 procentenheter. Detta är i och för sig endast en engångseffekt, men här ser vi helt klart en möjlig väg att gå för att sparka igång prisinflationen mätt med KPI. Tas ROT-avdraget bort helt borde det kunna ge nästan en hel procentenhet högre inflation. Ta bort lämpliga avdrag så höjs KPI-inflationen. Någon nationalekonom borde också kunna sätta sig och räkna på andra fiskala åtgärder som skulle kunna gradvis införas så att prisinflationen hålls runt tvåprocentsmålet. Därmed har vi åtminstone på kort sikt löst problemet att inflationen är för låg och Riksbanken slipper hålla på att sänka räntan till ännu mer negativ. När man drivit upp prisinflationen genom dessa åtgärder borde ekonomin och inflationen spinna vidare av sin egen kraft.
Nej, mitt förslag var inte så allvarligt menat, men det visar på det galna i att målstyra Riksbankens räntepolitik mot en variabel (prisinflationen mätt med KPI) som beräknas på så absurt vis att en mängd olika politiska och penningpolitiska åtgärder påverkar den. Detta förutom att prisinflationen också i vår globaliserade värld påverkas av världsmarknadspriserna och därmed inte särskilt avspeglar hur just Sveriges ekonomi mår.
Det påminner mig för övrigt om Goodhart's Law: "When a measure becomes a target, it ceases to be a good measure", alltså att när ett mått (t.ex. KPI) blir ett mål, så upphör det att vara ett bra mått. Gäller detta KPI i dagens läge?
Apropå Riksbanken och räntan fick jag syn på följande diagram över Riksbankens prognoser för räntebanan kontra det faktiska utfallet.
Är det någon som tror på den senaste prognosen? Nähä, inte det...
Riksbanken är alltså rätt kass vad gäller att göra prognoser, men publicerar trots det ständigt uppdaterade prognoser för reporänta, inflation och BNP. Där kan man se följande prognos för reporäntan.
Notera att 50 procents osäkerhetsintervall är såpass brett att prognosen blir helt meningslös. Det ser ut som om vi i början av 2017 kommer att ha ungefär 0,5 högre reporänta, men det innersta osäkerhetsintervallet spänner från -0,5 till +1,5 procent. Är det någon som tror att reporäntan inte kommer att hamna i nedre delen av osäkerhetsintervallet?
Även KPI-inflationen spås börja en brant stigning mot det hägrande tvåprocentsmålet, som uppnås redan i mitten av 2016, tack vare Riksbankens kraftfulla åtgärder.
Stor humor! (För ekonominördar alltså.)
En intressant effekt av detta är att lägre ROT-avdrag höjer inflationen - enligt SEB:s beräkning med 0,3-0,4 procentenheter. Detta är i och för sig endast en engångseffekt, men här ser vi helt klart en möjlig väg att gå för att sparka igång prisinflationen mätt med KPI. Tas ROT-avdraget bort helt borde det kunna ge nästan en hel procentenhet högre inflation. Ta bort lämpliga avdrag så höjs KPI-inflationen. Någon nationalekonom borde också kunna sätta sig och räkna på andra fiskala åtgärder som skulle kunna gradvis införas så att prisinflationen hålls runt tvåprocentsmålet. Därmed har vi åtminstone på kort sikt löst problemet att inflationen är för låg och Riksbanken slipper hålla på att sänka räntan till ännu mer negativ. När man drivit upp prisinflationen genom dessa åtgärder borde ekonomin och inflationen spinna vidare av sin egen kraft.
Nej, mitt förslag var inte så allvarligt menat, men det visar på det galna i att målstyra Riksbankens räntepolitik mot en variabel (prisinflationen mätt med KPI) som beräknas på så absurt vis att en mängd olika politiska och penningpolitiska åtgärder påverkar den. Detta förutom att prisinflationen också i vår globaliserade värld påverkas av världsmarknadspriserna och därmed inte särskilt avspeglar hur just Sveriges ekonomi mår.
Det påminner mig för övrigt om Goodhart's Law: "When a measure becomes a target, it ceases to be a good measure", alltså att när ett mått (t.ex. KPI) blir ett mål, så upphör det att vara ett bra mått. Gäller detta KPI i dagens läge?
Apropå Riksbanken och räntan fick jag syn på följande diagram över Riksbankens prognoser för räntebanan kontra det faktiska utfallet.
Är det någon som tror på den senaste prognosen? Nähä, inte det...
Riksbanken är alltså rätt kass vad gäller att göra prognoser, men publicerar trots det ständigt uppdaterade prognoser för reporänta, inflation och BNP. Där kan man se följande prognos för reporäntan.
Notera att 50 procents osäkerhetsintervall är såpass brett att prognosen blir helt meningslös. Det ser ut som om vi i början av 2017 kommer att ha ungefär 0,5 högre reporänta, men det innersta osäkerhetsintervallet spänner från -0,5 till +1,5 procent. Är det någon som tror att reporäntan inte kommer att hamna i nedre delen av osäkerhetsintervallet?
Även KPI-inflationen spås börja en brant stigning mot det hägrande tvåprocentsmålet, som uppnås redan i mitten av 2016, tack vare Riksbankens kraftfulla åtgärder.
Stor humor! (För ekonominördar alltså.)
2015-03-19
Var går undre gränsen för negativ ränta?
Apropå gårdagens sänkning av Riksbankens reporänta till -0,25 procent undrar jag var den undre gränsen går för hur lågt man kan sätta reporäntan. Länge har väl nollränta setts som något slags de facto-gräns för hur lågt man kan sänka räntan, men nu är alltså den gränsen passerad. På presskonferensen sade Stefan Ingves att "i en teknisk mening är vi inte vid en räntebotten i dagsläget". Det går alltså att sänka styrräntan till ännu mer negativ. Danmarks Nationalbank ligger för närvarande på en styrränta på -0,75 procent och Schweiz Nationalbank ligger också i de trakterna, så det finns uppenbarligen utrymme att sänka den svenska reporäntan en bit till.
Så var går det undre gränsen? Kan man sänka styrräntan till -1 procent? Säkert, det skulle bara vara lite lägre än Danmark och Schweiz. Kan man sänka styrräntan till -2 procent? Eller -3 procent? Eller -5 procent? Eller -10 procent? (De två sista känns väl ändå orimliga.) När börjar det att bli alldeles för stora negativa effekter? Kanske redan nu? Kanske det blir negativa effekter redan av nollränta, fast det tar tid innan de börjar visa sig. Vad jag vet så har ingen svaren på de här frågorna och vi är alltså försökskaniner i det största och mest extrema penningpolitiska experimentet någonsin.
Intressant är också hur Ingves svarar på frågan hur han ser på riskerna för att den negativa räntan trycker upp priserna på bostäder och aktier?
"Ja det är klart att det finns en sådan risk, och det är därför som det är angeläget att man vidtar ytterligare åtgärder inte minst på bolånemarknaden på ett sådant sätt så att det här inte blir ohanterligt."
Men samtidigt frånsvär han sig ansvar då han säger att det är "andra som ska fatta de besluten", eftersom de inte ligger inom Riksbankens ansvarsområde.
För alla som ens flyktigt ser på bostädernas och aktiebörsernas prisutveckling den senaste tiden torde det vara uppenbart att det inte bara finns en risk för att ett sänkt ränteläge trycker upp priserna där, utan att det verkar tämligen säkerställt att det är så.
Hursomhelst så blir den negativa räntan som ett "uppåttjack" för ekonomin, vars följdverkningar sedan på vissa områden ska bromsas genom exempelvis åtgärder på bolånemarknaden. Det känns inte som en sund politik.
Så vad kommer effekten av den senaste räntesänkningen att bli för kronan och hur länge kommer effekten att sitta i? Nedan ser ni kronans utveckling mot euron det senaste året.
Strecken ovanför markerar när Riksbanken sänkte räntan till noll respektive -0,1 procent. Vid båda tillfällena ser vi hur kronan försvagats i några veckor före räntebeskedet, eftersom beskedet var väntat. Därefter har kronan förstärkts mot euron under perioden efter räntebeskedet. Särskilt efter februaribeskedet om negativ ränta har kronan stärkts rejält. Nu kom dagens besked som en överraskning, men kronan hade ändå försvagats den senaste veckan. Att döma av vad som hänt tidigare gissar jag mig att kronan efter dagens omedelbara försvagning nu kommer att förstärkas mot euron. En starkare krona kommer att leda till lägre pris på importerade varor och därmed lägre prisinflation. Riksbanken kämpar isåfall i motvind! Återstår att se om utfallet blir som jag gissar.
För övrigt rekommenderar jag Andreas Cervenkas kommentar till senaste räntesänkningen.
Så var går det undre gränsen? Kan man sänka styrräntan till -1 procent? Säkert, det skulle bara vara lite lägre än Danmark och Schweiz. Kan man sänka styrräntan till -2 procent? Eller -3 procent? Eller -5 procent? Eller -10 procent? (De två sista känns väl ändå orimliga.) När börjar det att bli alldeles för stora negativa effekter? Kanske redan nu? Kanske det blir negativa effekter redan av nollränta, fast det tar tid innan de börjar visa sig. Vad jag vet så har ingen svaren på de här frågorna och vi är alltså försökskaniner i det största och mest extrema penningpolitiska experimentet någonsin.
Intressant är också hur Ingves svarar på frågan hur han ser på riskerna för att den negativa räntan trycker upp priserna på bostäder och aktier?
"Ja det är klart att det finns en sådan risk, och det är därför som det är angeläget att man vidtar ytterligare åtgärder inte minst på bolånemarknaden på ett sådant sätt så att det här inte blir ohanterligt."
Men samtidigt frånsvär han sig ansvar då han säger att det är "andra som ska fatta de besluten", eftersom de inte ligger inom Riksbankens ansvarsområde.
För alla som ens flyktigt ser på bostädernas och aktiebörsernas prisutveckling den senaste tiden torde det vara uppenbart att det inte bara finns en risk för att ett sänkt ränteläge trycker upp priserna där, utan att det verkar tämligen säkerställt att det är så.
Hursomhelst så blir den negativa räntan som ett "uppåttjack" för ekonomin, vars följdverkningar sedan på vissa områden ska bromsas genom exempelvis åtgärder på bolånemarknaden. Det känns inte som en sund politik.
Så vad kommer effekten av den senaste räntesänkningen att bli för kronan och hur länge kommer effekten att sitta i? Nedan ser ni kronans utveckling mot euron det senaste året.
Strecken ovanför markerar när Riksbanken sänkte räntan till noll respektive -0,1 procent. Vid båda tillfällena ser vi hur kronan försvagats i några veckor före räntebeskedet, eftersom beskedet var väntat. Därefter har kronan förstärkts mot euron under perioden efter räntebeskedet. Särskilt efter februaribeskedet om negativ ränta har kronan stärkts rejält. Nu kom dagens besked som en överraskning, men kronan hade ändå försvagats den senaste veckan. Att döma av vad som hänt tidigare gissar jag mig att kronan efter dagens omedelbara försvagning nu kommer att förstärkas mot euron. En starkare krona kommer att leda till lägre pris på importerade varor och därmed lägre prisinflation. Riksbanken kämpar isåfall i motvind! Återstår att se om utfallet blir som jag gissar.
För övrigt rekommenderar jag Andreas Cervenkas kommentar till senaste räntesänkningen.
Labels:
galenskap,
inflation,
negativ ränta,
riksbanken,
tillväxt,
valutakurs
2015-03-18
Var fan ser ni krisen, Riksbanken?!
Nu blir jag uppriktigt sagt förbannad på Riksbanken! Idag gick de och sänkte sin styrränta igen, denna gång till -0,25 procent. Dessutom ska de köpa upp statsobligationer för 30 miljarder kronor (förra gången var det bara 10 miljarder).
Sist de sänkte räntan skrev jag så här:
Hörni Riksbanksdirektionsledamöter, var fan ser ni egentligen den kris som motiverar att ni genomför det största penningpolitiska experimentet i Sveriges historia?!
Ni talar om att "säkra inflationsuppgången", men allvarligt talat, tror ni verkligen att ni kommer att lyckas driva upp inflationen till det tvåprocentsmål som ni är fixerade vid? För ni mäter tyvärr "fel inflation". KPI är inte hela sanningen. Se på bostadspriserna och börsen så ser ni var inflationen finns i dagens Sverige!
För det finns ingen kris i Sverige idag, om ni inte har några hemliga indikatorer ni följer. Som jag skrev för två månader sedan så är den låga inflation eller deflation vi idag ser inte heller av det dåliga slaget.
Och är det ingen kris, varför ska man då ta till krisåtgärder?
Sist de sänkte räntan skrev jag så här:
Det går trots att inflationen är låg bra för Sverige! Men Riksbanken är fullständigt fixerad vid ett inflationsmål som bygger på att bevaka en variabel (prisinflationen mätt med KPI) som inte längre är relevant för penningpolitiken. På grund av denna fixering genomför Riksbanken ett fullständigt vansinnigt penningpolitiskt experiment trots att Sverige inte upplever någon kris!Jag säger detsamma nu, men med mer eftertryck:
Hörni Riksbanksdirektionsledamöter, var fan ser ni egentligen den kris som motiverar att ni genomför det största penningpolitiska experimentet i Sveriges historia?!
Ni talar om att "säkra inflationsuppgången", men allvarligt talat, tror ni verkligen att ni kommer att lyckas driva upp inflationen till det tvåprocentsmål som ni är fixerade vid? För ni mäter tyvärr "fel inflation". KPI är inte hela sanningen. Se på bostadspriserna och börsen så ser ni var inflationen finns i dagens Sverige!
För det finns ingen kris i Sverige idag, om ni inte har några hemliga indikatorer ni följer. Som jag skrev för två månader sedan så är den låga inflation eller deflation vi idag ser inte heller av det dåliga slaget.
Priserna sjunker eller stiger väldigt lite, men våra löner fortsätter att stiga - reallönerna steg från 2012 till 2013 med 2,0 procent för arbetare och 2,8 procent för tjänstemän.Och vad gäller arbetslöshet så har antalet sysselsatta enligt senaste siffrorna ökat med 1 procent på ett år och även andelen sysselsatta ökar!
[...]
Penningmängden fortsätter att växa - M1 för närvarande med en årstakt av 10,4 procent och M3 med en årstakt av 4,3 procent. M2, som är det penningmängdsmått jag anser vara "sannast" (M3 innehåller en del "dubbelräkning"), stiger med 5,4 procent i årstakt. Hushållens lån ökar med 5,9 procent i årstakt. Alla dessa siffror är på tillväxttakter som är snabbare än den årliga BNP-tillväxten som senast uppmättes till 2,1 procent. Det är alltså inte förvånande att vi då ser inflationseffekter någonstans, om än inte i konsumentpriserna utan istället i bostäder och aktier.
Och är det ingen kris, varför ska man då ta till krisåtgärder?
2015-02-12
Räntevansinne!
Idag bestämde sig då Riksbanken för att sänka sin styrränta till negativ (-0,1 procent). Dessutom ska de genomföra kvantitativa lättnader av symbolisk storlek genom att stödköpa statsobligationer för 10 miljarder kronor.
Vad gäller den deflation eller låga inflation vi nu ser samt valet av inflationsmått så skrev jag nyligen:
En låg styrränta driver ner bolåneräntorna och det kommer att blåsa upp den svenska bostadsbubblan ytterligare. All annan form av spekulation och konsumtion för lånade pengar blir också mer lönsam.
Låga räntor gör läget svettigt för livförsäkringsbolagen och deras traditionella pensionsförsäkringar.
Förutom de skadliga effekter jag tagit upp ovan finns säkerligen andra effekter. SvD:s Sara L Bränström skriver:
"Den svenska konjunkturen stärks men inflationen är för låg"Det går trots att inflationen är låg bra för Sverige! Men Riksbanken är fullständigt fixerad vid ett inflationsmål som bygger på att bevaka en variabel (prisinflationen mätt med KPI) som inte längre är relevant för penningpolitiken. På grund av denna fixering genomför Riksbanken ett fullständigt vansinnigt penningpolitiskt experiment trots att Sverige inte upplever någon kris! Och detta experiment lär inte ha den effekt som Riksbanken hoppas på. Som Cornucopia påpekar:
"definitionen av idioti är att upprepa något och förvänta sig ett annat resultat än tidigare"Har de räntesänkningar Riksbanken hittills genomfört drivit upp KPI-inflationen mot tvåprocentsmålet? Nej, KPI- och KPIF-inflationen ligger fortfarande kvar en bra bit under två procent och visar ingen som helst tendens till vändning uppåt! Detta tre år efter att Riksbanken påbörjade sin senaste sekvens av räntesänkningar! Har nollräntan i andra länder haft någon övertygande effekt på att driva upp KPI-inflationen mot ett tvåprocentsmål? Nej, det går inte att se något sådant samband i de länder som haft näranollränta! Ändå fortsätter Riksbanken med absurda räntesänkningar!
Vad gäller den deflation eller låga inflation vi nu ser samt valet av inflationsmått så skrev jag nyligen:
ingen "dålig" deflation. Priserna sjunker eller stiger väldigt lite, men våra löner fortsätter att stiga - reallönerna steg från 2012 till 2013 med 2,0 procent för arbetare och 2,8 procent för tjänstemän. Riksbanken och även dess belackare är dock uppenbarligen oroade över att just det inflationsmått man valt inte når upp till det godtyckligt valda mål man satt upp.Cornucopia citerar idag Tractions VD Peter Stillström:
[...]
Kikar man på bostadspriser eller börsindex är det dock uppenbart var inflationen yttrat sig de senaste åren - det är bara det att dessa variabler inte finns med i Riksbankens försök att mäta inflationen. Någonstans är Riksbankens modeller och metoder uppenbarligen felaktiga
"Det är tydligt att många nationalekonomer bygger sina modeller på ofullständiga parametrar och därmed drar felaktiga slutsatser av verkligheten. De tror lite naivt att företagen kommer att investera mer om rådande låga räntor sänks ytterligare, vilket dock de flesta inser inte kommer ske i mätbar omfattning. Istället bidrar aktiviteterna till uppbyggnad av finansiella bubblor, ökad skuldsättning och stundom ett osunt konsumtionsbeteende."De problem som negativ eller mycket låg ränta orsakar har jag redan beskrivit när jag skrev om Danmarks ränteproblem.
En låg styrränta driver ner bolåneräntorna och det kommer att blåsa upp den svenska bostadsbubblan ytterligare. All annan form av spekulation och konsumtion för lånade pengar blir också mer lönsam.
Låga räntor gör läget svettigt för livförsäkringsbolagen och deras traditionella pensionsförsäkringar.
"Livbolagen har fortsatt problem med att hålla garantierna de en gång ställde till spararna, eftersom ränteplaceringarna just nu ger så lite".Vi kan också se fram emot negativ ränta på bankkonton, eller åtminstone höjda avgifter. I dagsläget säger storbankerna att de vill undvika negativ ränta på bankkonton, men SEB:s VD Annika Falkengren har tidigare inte varit främmande för tanken:
"Småspararna ska inte behöva oroa sig för att det blir lägre än noll. Men jag kan inte garantera det"Christina Söderberg, sparekonom på jämförelsesajten Compricer och alltså inte jävig som de bankrepresentanter som tillfrågats, tror att det kommer att bli avgifter på ett par hundra kronor per år på bankkonton. Jag misstänker också det. Som jag tidigare har påpekat betalar de flesta redan idag en avgift för att kunna använda sina pengar och fler och högre avgifter lär tillkomma. Det handlar om långsam tillvänjning.
Förutom de skadliga effekter jag tagit upp ovan finns säkerligen andra effekter. SvD:s Sara L Bränström skriver:
"Faktum är att få vet hur det påverkar ekonomin i stort. Det räntelandskap som vi nu ser framför oss är nytt. Inte ens ekonomerna har svaren på vad det innebär."Resultatet av experimentet med först näranollränta och sedan negativ ränta lär inte visa sig på en gång utan först efter ett tag, men en sak vi kan vara tämligen säkra på är att prisinflationen mätt med KPI inte kommer att komma upp till tvåprocentsmålet.
Labels:
avgifter,
bostadsbubbla,
deflation,
galenskap,
inflation,
livbolag,
negativ ränta,
nollränta,
riksbanken,
spekulation
2014-10-28
Riksbanken vid vägs ände
Så har då Riksbanken till slut nått vägs ände vad gäller räntesänkningar när de idag sänkte reporäntan till 0,00 procent!! Detta eftersom vi inte har någon nämnvärd prisinflation i Sverige, utan en KPI-inflation som de senaste åren legat långt under Riksbankens inflationsmål på 2 procent per år. Riksbanken hoppas att deras sänkning av reporäntan ska driva upp inflationstakten, men som jag skrev för någon vecka sedan så syns inga tecken på trendvändning uppåt för inflationen trots att Riksbanken ägnat sig åt räntesänkningar i snart två år.
Räntesänkningen beror helt på alltför låg inflation i Sverige, inte att landet skulle befinna sig i någon dålig situation ekonomiskt. Riksbanken borde fundera på hur relevant det är att i dagens läge ha ett inflationsmål. Det var bra när Sverige var på väg ut ur högränteperioden på 1990-talet, men numera är inflationsmålet troligen mer skadligt än nyttigt för Sverige. Riksbanken borde för länge sedan ha funderat ut någon annan modell för hur reporäntan ska sättas.
Analytikerna hade räknat med en sänkning till 0,05 procent och detta är troligen också vad marknaderna prisade in. Därför blir det troligen inte 10 procent högre bostadspriser, som Cornucopia gissar med ett räkneexempel. Vi får se de närmaste dagarna om bankerna sänker sina bolåneräntor. SBAB:s Tor Borg tror på en sänkning på 0,10-0,20 procentenheter. Om Borgs prognos slår in kan vi få ytterligare några procent högre bostadspriser.
Skaran av bedömare som nu oroar sig för bostadsbubbla utökas nu allt mer - från att ha varit en marginell företeelse, där mitt första inlägg på bloggen i november 2007 var en av de tidiga varningarna, så börjar nu även etablerade ekonomikommentatorer att kalla vår svenska bostadsmarknad för överhettad. Senaste tillskottet i denna illustra skara av olyckskorpar är Handelsbankens chefekonom Jan Häggström.
SvD skriver att "När bostadspriserna stiger så driver dessa på skuldsättningen", men jag anser att det är tvärtom. Det är den ökande skuldsättningen som driver på bostadspriserna.
Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) är överraskad Riksbankens räntebeslut och varnar för att det behövs "skyndsamma" åtgärder för att minska de svenska hushållens skuldsättning. Det låter ju bra, men det är många år för sent. Hade åtgärderna satts in för kanske femton år sedan hade vi aldrig hamnat i den prekära situation där vi är nu.
Vad gäller boräntor ska vi dock komma ihåg att den rörliga räntan var lägre än nu under hösten 2009. Enligt Swedbanks räntehistorik var tremånadersräntan på villalån då 1,55 procent mot nu 2,35 procent, och det är framförallt dessa korta räntor som drivit de svenska hushållens skuldsättning. Vi har dock nu haft en exceptionellt lång period med exceptionellt låga boräntor, vilket är vad som fortfarande driver på skulderna och priserna.
Bolåneräntor på längre bindningstider är dock betydligt lägre nu än vad de var 2009. Då låg 5-årsräntan på 4,15 procent mot nu 2,89 procent och 10-årsräntan på 4,95 procent mot nu 3,70 procent.
Vi vet av de senaste årens erfarenhet att lägre ränteläge framförallt blåser upp bostadspriserna. Företagen får kanske något bättre villkor, men det är marginellt. Alfa Lavals vd Lars Renström säger idag att dagens räntesänkning inte särskilt hjälper hans företag - det finns andra faktorer som är betydligt viktigare än en i sammanhanget marginell räntesänkning på 0,25 procentenheter.
Så hur ser framtiden ut? När vi nu nått vägs ände vad gäller räntesänkningar finns inte så mycket mer som kan driva upp bostadspriserna. Kommer vi att få ett boprisfall? Ja, men det är svårt att förutsäga exakt när. När fallet väl kommer blir det hårt och brutalt. Ju högre bostadspriserna och skuldsättningen drivs upp, desto värre blir baksmällan. Och även vi skuldfria kommer att drabbas när hela samhället drabbas.
Räntesänkningen beror helt på alltför låg inflation i Sverige, inte att landet skulle befinna sig i någon dålig situation ekonomiskt. Riksbanken borde fundera på hur relevant det är att i dagens läge ha ett inflationsmål. Det var bra när Sverige var på väg ut ur högränteperioden på 1990-talet, men numera är inflationsmålet troligen mer skadligt än nyttigt för Sverige. Riksbanken borde för länge sedan ha funderat ut någon annan modell för hur reporäntan ska sättas.
Analytikerna hade räknat med en sänkning till 0,05 procent och detta är troligen också vad marknaderna prisade in. Därför blir det troligen inte 10 procent högre bostadspriser, som Cornucopia gissar med ett räkneexempel. Vi får se de närmaste dagarna om bankerna sänker sina bolåneräntor. SBAB:s Tor Borg tror på en sänkning på 0,10-0,20 procentenheter. Om Borgs prognos slår in kan vi få ytterligare några procent högre bostadspriser.
Skaran av bedömare som nu oroar sig för bostadsbubbla utökas nu allt mer - från att ha varit en marginell företeelse, där mitt första inlägg på bloggen i november 2007 var en av de tidiga varningarna, så börjar nu även etablerade ekonomikommentatorer att kalla vår svenska bostadsmarknad för överhettad. Senaste tillskottet i denna illustra skara av olyckskorpar är Handelsbankens chefekonom Jan Häggström.
- Det är uppenbart att vi har en överhettad bostadsmarknad. Min erfarenhet är att alla köpare bara tittar på månadskostnader och då får en lågt hållen ränta stor påverkan på priserna. Riksbanken underskattar den här problematiken, säger Jan Häggström.Enligt SCB:s finansmarknadsstatistik från igår fortsätter tillväxttakten för hushållskrediterna att öka. Tillväxttakten för bolån är nu 6 procent per år och för de totala hushållskrediterna 5,7 procent per år. Så länge de ökar snabbare än BNP har vi en i längden ohållbar situation.
Han framhåller att han tidigare inte hört till den skara som oroat sig för hushållens ökade skulder eller ansett att vi bygger upp en bostadsprisbubbla. Men nu ser han risker.
SvD skriver att "När bostadspriserna stiger så driver dessa på skuldsättningen", men jag anser att det är tvärtom. Det är den ökande skuldsättningen som driver på bostadspriserna.
Finansmarknadsminister Per Bolund (MP) är överraskad Riksbankens räntebeslut och varnar för att det behövs "skyndsamma" åtgärder för att minska de svenska hushållens skuldsättning. Det låter ju bra, men det är många år för sent. Hade åtgärderna satts in för kanske femton år sedan hade vi aldrig hamnat i den prekära situation där vi är nu.
Vad gäller boräntor ska vi dock komma ihåg att den rörliga räntan var lägre än nu under hösten 2009. Enligt Swedbanks räntehistorik var tremånadersräntan på villalån då 1,55 procent mot nu 2,35 procent, och det är framförallt dessa korta räntor som drivit de svenska hushållens skuldsättning. Vi har dock nu haft en exceptionellt lång period med exceptionellt låga boräntor, vilket är vad som fortfarande driver på skulderna och priserna.
Bolåneräntor på längre bindningstider är dock betydligt lägre nu än vad de var 2009. Då låg 5-årsräntan på 4,15 procent mot nu 2,89 procent och 10-årsräntan på 4,95 procent mot nu 3,70 procent.
Vi vet av de senaste årens erfarenhet att lägre ränteläge framförallt blåser upp bostadspriserna. Företagen får kanske något bättre villkor, men det är marginellt. Alfa Lavals vd Lars Renström säger idag att dagens räntesänkning inte särskilt hjälper hans företag - det finns andra faktorer som är betydligt viktigare än en i sammanhanget marginell räntesänkning på 0,25 procentenheter.
Så hur ser framtiden ut? När vi nu nått vägs ände vad gäller räntesänkningar finns inte så mycket mer som kan driva upp bostadspriserna. Kommer vi att få ett boprisfall? Ja, men det är svårt att förutsäga exakt när. När fallet väl kommer blir det hårt och brutalt. Ju högre bostadspriserna och skuldsättningen drivs upp, desto värre blir baksmällan. Och även vi skuldfria kommer att drabbas när hela samhället drabbas.
Labels:
bolån,
bolåneräntor,
bostadsbubbla,
hushållskrediter,
nollränta,
riksbanken,
ränta
2014-07-03
Sista urladdningen för svenska bostadsbubblan?
Ni har säkert inte missat att Riksbanken idag sänkte styrräntan från 0,75 till 0,25 procent, vilket var mer än de väntade 0,25 procentenheterna. Nu finns alltså inte mycket marginal kvar för att sänka räntan. Räntesänkningen kom på grund av att vi under lång tid nu har haft en prisinflation (mätt med KPI) långt under Riksbankens inflationsmål på 2 procent. Räntesänkningen till "krisnivå" kom trots att vi inte har någon kris i den svenska ekonomin, utan enbart på grund av den låga prisinflationen och de effekter den sägs ha. Sverige har därmed också sällat sig till de länder som har "näranollränta".
Inte oväntat försvagades kronan kraftigt, vilket i och för sig bara är en fortsättning av en trend med svagare krona som startat långt tidigare. Sommaren 2012 gick det som lägst 8,17 kronor på en euro (idag 9,29 kronor/euro). I mars i år gick det som lägst 6,33 kronor på en dollar (idag 6,82 kronor/dollar). De senaste nästan två åren har kronan rört sig i ett förhållandevis litet intervall på 6,30-6,80 kronor per dollar, men det ser idag ut att ha blivit ett utbrott ur detta intervall mot svagare krona. Det var emellertid inget jätteöverraskande som hände idag, då marknaderna via försvagad krona redan sedan ett bra tag ser ut att ha prisat in att Riksbanken skulle sänka räntan. Det som var mest överraskande var väl att detta hände så plötsligt. Å andra sidan har det dragit ut på tiden innan Riksbanken blev övertygad om att de skulle sänka räntan.
Förre vice riksbankschefen Lars EO Svensson, som länge argumenterat starkt för att Riksbanken borde sänka räntan, tycker förstås att dagens sänkning "kommer alldeles för sent", men "bättre sent än aldrig".
En effekt av räntesänkningen är förstås att bolåneräntorna går ner. Detta ger i sin tur nytt bränsle till den svenska bostadsbubblan, då man nu kan låna mer pengar till samma månadskostnad och för dessa pengar gå ännu högre i budgivningarna på bostäder.
Eftersom det är valår väljer oppositionen att lägga skulden för höga hushållsskulder och bostadspriser på sittande regering. Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Magdalena Andersson säger:
Nu går det inte att sänka Riksbankens styrränta särskilt mycket mer (som mest något tiotal räntepunkter) så vi lär relativt snart se en botten även för bolåneräntorna, även om de kan fortsätta att sjunka ett tag till efter denna Riksbankens med största sannolikhet sista signifikanta räntesänkning. Då återstår inte många faktorer som kan fortsätta att driva på de svenska bostadspriserna uppåt. Bostadspriserna kommer troligen att öka åtminstone under början av hösten, eftersom bostadsmarknaden inte kommer igång förrän då efter sommarens stiltje och det alltså är först då som räntesänkningen får effekt på bostadspriserna.
En annan faktor som kan driva bostadspriserna uppåt är att Bostadsrättslagen har ändrats från 1 juli, så att det inte länger krävs "beaktansvärda skäl" för andrahandsuthyrning, utan bara "skäl". Hur detta ska tolkas kommer vi att få se genom beslut från hyresnämnderna framöver, men det är i alla fall säkert att det blir lättare att hyra ut sin bostad i andra hand. Redan förra året underlättades andrahandsuthyrning genom en ny lag.
Tidigare har den svenska bostadsrättsmarknaden varit förskonad från den företeelse "buy to let" (köp för att hyra ut) som bidragit till bostadsbubblorna i många andra länder. Genom de lagändringar som gjorts har det dock blivit lättare att under vissa omständigheter köpa en lägenhet för uthyrning.
Räntesänkningen och underlättandet av andrahandsuthyrning kan som jag ser det alltså tillsammans leda till en sista urladdning uppåt för den svenska bostadsbubblan innan det är dags för fallet.
En intressant sak är för övrigt att bostadsrättsföreningar genom lagändringen från 1 juli får rätt att ta ut en avgift av den som hyr ut i andra hand, dock under förutsättning att stadgarna ändras. Jag undrar hur många föreningar som kommer att tillämpa detta. För vissa områden i Stockholms innerstad kan detta bli högst intressant för bostadsrättsföreningar som vill stävja andrahandsuthyrning.
Nå, vi kan konstatera att de svenska bostadspriserna fortsätter sin uppgång redan innan räntesänkning och lagändring. Även tillväxttakten för hushållens lån har de senaste två åren ökat något och ligger nu på en årstakt på 5,3 procent, alltså fortfarande en i längden ohållbart hög nivå.
Vi kan alltså efter dagens räntebeslut konstatera att hushållen fortfarande lånar för mycket, men att Riksbanken nu konstaterat att det inte är deras sak att stävja detta, eller åtminstone att inflationsmålet har högre prioritet. Vad gäller andra aktörer som skulle kunna göra något åt saken sätter jag inte mycket tilltro till att Finansinspektionen kommer att försöka dämpa bostadsprisökningarna, då de hittills under denna bostadsbubbla inte visat något som helst intresse för att göra allvarliga försök att stoppa denna farlig finansiella utveckling. Tvärtom producerar de med jämna mellanrum rapporter som kommer fram till att de svenska hushållens ökande skulder och de stigande bostadspriserna inte utgör några faror. "Det finns inget att se här, var goda gå vidare."
Inte oväntat försvagades kronan kraftigt, vilket i och för sig bara är en fortsättning av en trend med svagare krona som startat långt tidigare. Sommaren 2012 gick det som lägst 8,17 kronor på en euro (idag 9,29 kronor/euro). I mars i år gick det som lägst 6,33 kronor på en dollar (idag 6,82 kronor/dollar). De senaste nästan två åren har kronan rört sig i ett förhållandevis litet intervall på 6,30-6,80 kronor per dollar, men det ser idag ut att ha blivit ett utbrott ur detta intervall mot svagare krona. Det var emellertid inget jätteöverraskande som hände idag, då marknaderna via försvagad krona redan sedan ett bra tag ser ut att ha prisat in att Riksbanken skulle sänka räntan. Det som var mest överraskande var väl att detta hände så plötsligt. Å andra sidan har det dragit ut på tiden innan Riksbanken blev övertygad om att de skulle sänka räntan.
Förre vice riksbankschefen Lars EO Svensson, som länge argumenterat starkt för att Riksbanken borde sänka räntan, tycker förstås att dagens sänkning "kommer alldeles för sent", men "bättre sent än aldrig".
En effekt av räntesänkningen är förstås att bolåneräntorna går ner. Detta ger i sin tur nytt bränsle till den svenska bostadsbubblan, då man nu kan låna mer pengar till samma månadskostnad och för dessa pengar gå ännu högre i budgivningarna på bostäder.
Eftersom det är valår väljer oppositionen att lägga skulden för höga hushållsskulder och bostadspriser på sittande regering. Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Magdalena Andersson säger:
"Oavsett detta så vet vi att det som driver hushållens skuldsättning är de ökade bostadspriserna som det finns två orsaker till. Dels att regeringen har avskaffat fastighetsskatten utan att göra något åt ränteavdragen, dels att det byggs för lite."Jag håller för det första inte med henne om orsak och verkan. Det är inte de ökade bostadspriserna som driver upp hushållens skuldsättning, utan det är tvärtom - möjligheten för hushållen att öka sina skulder gör att de kan buda upp bostadspriserna. Sedan har hon rätt i att den avskaffade fastighetsskatten är en faktor som drivit upp priserna, men det finns flera andra faktorer, där Socialdemokraterna själva inte heller går fria, då de varit med om att inrätta det statliga bolåneinstitutet SBAB som drivit på en osund utveckling på bolånemarknaden.
Nu går det inte att sänka Riksbankens styrränta särskilt mycket mer (som mest något tiotal räntepunkter) så vi lär relativt snart se en botten även för bolåneräntorna, även om de kan fortsätta att sjunka ett tag till efter denna Riksbankens med största sannolikhet sista signifikanta räntesänkning. Då återstår inte många faktorer som kan fortsätta att driva på de svenska bostadspriserna uppåt. Bostadspriserna kommer troligen att öka åtminstone under början av hösten, eftersom bostadsmarknaden inte kommer igång förrän då efter sommarens stiltje och det alltså är först då som räntesänkningen får effekt på bostadspriserna.
En annan faktor som kan driva bostadspriserna uppåt är att Bostadsrättslagen har ändrats från 1 juli, så att det inte länger krävs "beaktansvärda skäl" för andrahandsuthyrning, utan bara "skäl". Hur detta ska tolkas kommer vi att få se genom beslut från hyresnämnderna framöver, men det är i alla fall säkert att det blir lättare att hyra ut sin bostad i andra hand. Redan förra året underlättades andrahandsuthyrning genom en ny lag.
Tidigare har den svenska bostadsrättsmarknaden varit förskonad från den företeelse "buy to let" (köp för att hyra ut) som bidragit till bostadsbubblorna i många andra länder. Genom de lagändringar som gjorts har det dock blivit lättare att under vissa omständigheter köpa en lägenhet för uthyrning.
Räntesänkningen och underlättandet av andrahandsuthyrning kan som jag ser det alltså tillsammans leda till en sista urladdning uppåt för den svenska bostadsbubblan innan det är dags för fallet.
En intressant sak är för övrigt att bostadsrättsföreningar genom lagändringen från 1 juli får rätt att ta ut en avgift av den som hyr ut i andra hand, dock under förutsättning att stadgarna ändras. Jag undrar hur många föreningar som kommer att tillämpa detta. För vissa områden i Stockholms innerstad kan detta bli högst intressant för bostadsrättsföreningar som vill stävja andrahandsuthyrning.
Nå, vi kan konstatera att de svenska bostadspriserna fortsätter sin uppgång redan innan räntesänkning och lagändring. Även tillväxttakten för hushållens lån har de senaste två åren ökat något och ligger nu på en årstakt på 5,3 procent, alltså fortfarande en i längden ohållbart hög nivå.
Vi kan alltså efter dagens räntebeslut konstatera att hushållen fortfarande lånar för mycket, men att Riksbanken nu konstaterat att det inte är deras sak att stävja detta, eller åtminstone att inflationsmålet har högre prioritet. Vad gäller andra aktörer som skulle kunna göra något åt saken sätter jag inte mycket tilltro till att Finansinspektionen kommer att försöka dämpa bostadsprisökningarna, då de hittills under denna bostadsbubbla inte visat något som helst intresse för att göra allvarliga försök att stoppa denna farlig finansiella utveckling. Tvärtom producerar de med jämna mellanrum rapporter som kommer fram till att de svenska hushållens ökande skulder och de stigande bostadspriserna inte utgör några faror. "Det finns inget att se här, var goda gå vidare."
2014-04-14
Positiv deflation?
I torsdags kom siffrorna för mars för konsumentprisindex (KPI), som visade att KPI sjönk med 0,6 procent på årsbasis, alltså prisdeflation och detta tänkte jag nu kommentera lite. Som jag har påpekat många gånger förut så är KPI konstruerat så att när Riksbanken sänker styrräntan och bolåneräntorna följer efter, så sjunker KPI, varför KPIF, som inte räknar med räntan, i många fall kan vara mer rättvisande för den faktiska prisinflationen. Men KPIF låg i mars på 0,0 procent på årsbasis, alltså precis på gränsen till prisdeflation och definitivt långt under Riksbankens inflationsmål på 2 procent per år. Även HIKP, det harmoniserade konsumentprisindexet som möjliggör jämförelser inom EU, låg i mars på deflation (-0,4 procent) i årstakt, så nu anser jag att man med visst fog kan tala om äkta prisdeflation i Sverige. I februari låg HIKP straxt över nollan, men det blev alltså en dykning i mars. Dessutom verkar denna dykning ner i deflation ha varit oväntad för de flesta analytiker, även om trenden mot deflation varit uppenbar den senaste tiden och det bara var en tidsfråga när nollan skulle spräckas.
Notera att eurozonen i genomsnitt har en högre inflationstakt (+0,5 procent) än Sverige, även om det skiljer avsevärt mellan olika länder där. Dock är även trenden för eurozonen tydligt neråt och även där ligger inflationstakten en bra bit under centralbanken ECB:s mål.
Det har såklart kommit en mängd kommentarer av olika slag till deflationssiffran. En intressant sak är vad Knut Hallberg, ränteanalytiker på Swedbank, säger i intervju med SvD, nämligen att det inte är någon "deflationsfara" (en nedåtgående prisspiral med fallande ekonomisk aktivitet i samhället) utan att "I det här läget är det en positiv deflation". Positiv på så sätt att prylar och tjänster vi köper blir billigare.
Vi kan se på KPI-förändringen årsvis uppdelad per kategori, alltså en uppdatering av mitt diagram från förra månaden.
Vi ser att priserna i de flesta kategorier har sjunkit. Den bredaste kategorin med ökande priser, livsmedelspriserna, har bara ökat med 0,2 procent på ett år, vilket förstås är positivt framförallt för de hushåll som lägger en stor andel av sin inkomst på livsmedel, alltså de med lägst inkomst. Då övriga "vanliga utgifter" sjunker i pris får den nuvarande formen av prisdeflation ses som positiv för de flesta hushåll, inklusive dem med låg inkomst.
Då återstår att se på hur de lägre priserna påverkar företagen. Lägre priser skulle kunna medföra en press på inkomsterna för många företag. Dock ser det inte i dagsläget ut att finnas någon kris för det svenska näringslivet i genomsnitt. Fjärde kvartalet 2013 ökade Sveriges BNP med 3,1 procent jämfört med samma kvartal 2012. Det var även en bra ökning jämfört med tredje kvartalet 2013. Dessutom ökade antalet sysselsatta med 1,2 procent och antalet arbetade timmar ökade med 0,4 procent, vilket gjorde att medelarbetstiden i hela ekonomin ökade med 0,8 procent. Sista kvartalet 2013 såg det alltså bra ut för Sveriges ekonomi sett till BNP.
BNP-siffran för första kvartalet 2014 får vi inte veta förrän i slutet av maj, men att döma av exempelvis produktionsindex över näringslivet ser det fortfarande förhållandevis ljust ut för Sveriges ekonomi. Arbetslösheten har inte heller ökat sedan samma tid förra året, men har å andra sidan inte heller minskat. Arbetslösheten är dock något högre än vid samma tid 2011-2012, men fortfarande lägre än i början av 2010.
Hushållens lån ökar i en årstakt av omkring 5 procent, vilket är snabbare än BNP-tillväxten och alltså inte hållbart. Merparten av denna kreditökning går till att köpa bostäder eller konsumtion, alltså icke-produktiva ändamål. Krediter till icke-finansiella företag, vilka förhoppningsvis går till produktiva investeringar, växer dock betydligt långsammare än BNP med en årlig tillväxttakt på 1,6 procent. Detta är inte bra - Sverige behöver produktiva investeringar, inte felallokeringar till bostäder och konsumtion, vilket tyvärr med nuvarande agerande från exempelvis Finansinspektionen och regeringen verkar bli den största effekten när räntan sänks.
Hursomhelst ger den låga inflationstakten ytterligare bränsle till dem som vill sänka Riksbankens styrränta och de flesta tror nu att det blir styrräntesänkning vid nästa direktionsmöte. Den främste denna kamp för räntesänkning är inte oväntat före detta medlemmen av Riksbankens direktion Lars E O Svensson, som idag kommenterar deflationen. Han anser att deflationen "beror på Riksbankens strama penningpolitik från sommaren 2010". En viss del av prisdeflationen kan nog förklaras av det, men flera delar av konsumentpriserna styrs av en mängd andra faktorer. Livsmedelspriserna, som har stor vikt i KPI, styrs exempelvis till stor del av världsmarknadspriserna på livsmedel, som i sin tur påverkas av skördarna globalt. Boendekostnaderna, som har störst vikt i KPI, styrs till stor del av ränteläget. Eftersom boräntorna under 2012 och 2013 har sjunkit gradvis, så har detta sänkt boendekostnaderna. Den viktmässigt tredje största posten i KPI, transporter, styrs till stor del av oljepriset, som legat förhållandevis still de senaste ett och ett halvt åren.
Däremot håller jag med Svensson när han skriver
Svensson påpekar också att deflation ger högre reallöner, vilket kan drabba företag negativt och i förlängningen leda till att folk förlorar jobbet. Trots låg inflation och nu deflation ser det som jag påpekat ovan inte så dåligt ut för Sveriges ekonomi, men det hade kanske kunnat vara ännu bättre? Det lär dock bli svårt för fackförbund att kunna motivera och få igenom löneökningar i ett deflationsläge.
Men sedan börjar Svensson jämföra med Japan.
Finansanalytikern Peter Malmqvist har istället en helt annan syn på deflationsriskerna.
Notera att eurozonen i genomsnitt har en högre inflationstakt (+0,5 procent) än Sverige, även om det skiljer avsevärt mellan olika länder där. Dock är även trenden för eurozonen tydligt neråt och även där ligger inflationstakten en bra bit under centralbanken ECB:s mål.
Det har såklart kommit en mängd kommentarer av olika slag till deflationssiffran. En intressant sak är vad Knut Hallberg, ränteanalytiker på Swedbank, säger i intervju med SvD, nämligen att det inte är någon "deflationsfara" (en nedåtgående prisspiral med fallande ekonomisk aktivitet i samhället) utan att "I det här läget är det en positiv deflation". Positiv på så sätt att prylar och tjänster vi köper blir billigare.
Vi kan se på KPI-förändringen årsvis uppdelad per kategori, alltså en uppdatering av mitt diagram från förra månaden.
Vi ser att priserna i de flesta kategorier har sjunkit. Den bredaste kategorin med ökande priser, livsmedelspriserna, har bara ökat med 0,2 procent på ett år, vilket förstås är positivt framförallt för de hushåll som lägger en stor andel av sin inkomst på livsmedel, alltså de med lägst inkomst. Då övriga "vanliga utgifter" sjunker i pris får den nuvarande formen av prisdeflation ses som positiv för de flesta hushåll, inklusive dem med låg inkomst.
Då återstår att se på hur de lägre priserna påverkar företagen. Lägre priser skulle kunna medföra en press på inkomsterna för många företag. Dock ser det inte i dagsläget ut att finnas någon kris för det svenska näringslivet i genomsnitt. Fjärde kvartalet 2013 ökade Sveriges BNP med 3,1 procent jämfört med samma kvartal 2012. Det var även en bra ökning jämfört med tredje kvartalet 2013. Dessutom ökade antalet sysselsatta med 1,2 procent och antalet arbetade timmar ökade med 0,4 procent, vilket gjorde att medelarbetstiden i hela ekonomin ökade med 0,8 procent. Sista kvartalet 2013 såg det alltså bra ut för Sveriges ekonomi sett till BNP.
BNP-siffran för första kvartalet 2014 får vi inte veta förrän i slutet av maj, men att döma av exempelvis produktionsindex över näringslivet ser det fortfarande förhållandevis ljust ut för Sveriges ekonomi. Arbetslösheten har inte heller ökat sedan samma tid förra året, men har å andra sidan inte heller minskat. Arbetslösheten är dock något högre än vid samma tid 2011-2012, men fortfarande lägre än i början av 2010.
Hushållens lån ökar i en årstakt av omkring 5 procent, vilket är snabbare än BNP-tillväxten och alltså inte hållbart. Merparten av denna kreditökning går till att köpa bostäder eller konsumtion, alltså icke-produktiva ändamål. Krediter till icke-finansiella företag, vilka förhoppningsvis går till produktiva investeringar, växer dock betydligt långsammare än BNP med en årlig tillväxttakt på 1,6 procent. Detta är inte bra - Sverige behöver produktiva investeringar, inte felallokeringar till bostäder och konsumtion, vilket tyvärr med nuvarande agerande från exempelvis Finansinspektionen och regeringen verkar bli den största effekten när räntan sänks.
Hursomhelst ger den låga inflationstakten ytterligare bränsle till dem som vill sänka Riksbankens styrränta och de flesta tror nu att det blir styrräntesänkning vid nästa direktionsmöte. Den främste denna kamp för räntesänkning är inte oväntat före detta medlemmen av Riksbankens direktion Lars E O Svensson, som idag kommenterar deflationen. Han anser att deflationen "beror på Riksbankens strama penningpolitik från sommaren 2010". En viss del av prisdeflationen kan nog förklaras av det, men flera delar av konsumentpriserna styrs av en mängd andra faktorer. Livsmedelspriserna, som har stor vikt i KPI, styrs exempelvis till stor del av världsmarknadspriserna på livsmedel, som i sin tur påverkas av skördarna globalt. Boendekostnaderna, som har störst vikt i KPI, styrs till stor del av ränteläget. Eftersom boräntorna under 2012 och 2013 har sjunkit gradvis, så har detta sänkt boendekostnaderna. Den viktmässigt tredje största posten i KPI, transporter, styrs till stor del av oljepriset, som legat förhållandevis still de senaste ett och ett halvt åren.
Däremot håller jag med Svensson när han skriver
Deflation medför att reala skulder ökar. Hushållens (och företagens) skuldbörda ökar således, i synnerhet jämfört med om inflationen hade varit 2 procent. Inflationen i Sverige har fallit långt under inflationsförväntningarna de senaste åren, och det medför att prisnivå blivit betydligt lägre än förväntat. Det betyder i sin tur att reala skulder blivit betydligt högre än låntagarna förväntat och räknat med.Nu sitter ju inte vanliga svenskar och räknar på inflation, realränta och sånt. Däremot är det så att det fortfarande finns en myt att inflationen skulle äta upp bolånen på sikt - även 2 procents inflation skulle halvera det reala lånevärdet på 36 år. När vi inte längre har någon inflation får alltså vanliga bolåntagare inte den urgröpningseffekt de hade räknat med på sina bolån. Detta är min mer verklighetsnära förklaring av Svenssons mer teoretiska resonemang. Ska vi ha nollinflation eller deflation måste det till en stor informationskampanj för att få vanligt folk att förstå att deras bolån inte kommer att ätas upp av inflation, annars ökar riskerna för hushållen.
Svensson påpekar också att deflation ger högre reallöner, vilket kan drabba företag negativt och i förlängningen leda till att folk förlorar jobbet. Trots låg inflation och nu deflation ser det som jag påpekat ovan inte så dåligt ut för Sveriges ekonomi, men det hade kanske kunnat vara ännu bättre? Det lär dock bli svårt för fackförbund att kunna motivera och få igenom löneökningar i ett deflationsläge.
Men sedan börjar Svensson jämföra med Japan.
Deflation ökar också risken för att hamna i en lång period av en s.k. likviditetsfälla, en situation med nollränta, deflation och förväntningar om låg inflation eller till och med deflation, som i Japan.Jämförelsen med Japan haltar betänkligt, då en viktig (troligen den viktigaste) underliggande orsaken till Japans problem är dess demografi. Antalet japaner i arbetsför ålder (15-64) planade ut i Japan i början av 1990-talet och har därefter minskat. Samtidigt har antalet barn yngre än minskat sedan omkring 1980, medan antalet pensionärer ökat konstant. Japan nådde sin högsta befolkning år 2010 och sedan dess har till och med landets befolkning minskat något. Allt detta förklaras i sin tur av den låga fertiliteten (antalet barn som varje kvinna föder). Sedan 1974 har fertiliteten i Japan legat under 2,1 barn per kvinna (vilket är vad som behövs för att hålla en konstant befolkning) och ligger nu runt 1,4 barn per kvinna. Sverige har istället en fertilitet på 1,9 barn per kvinna och räknas även invandringen in så ökar Sveriges befolkning.
Finansanalytikern Peter Malmqvist har istället en helt annan syn på deflationsriskerna.
Nej, Sverige är inte i närheten av en deflationsspiral av japansk modell. Vi ligger snarare ständigt på kanten till en överhettning av bostadssektorn och en alltför kraftig utlåning. Att sänka räntan nu riskerar därför att bli droppen som får bägaren att kantra över.
Labels:
centralbanker,
deflation,
demografi,
hushållskrediter,
inflation,
japan,
löner,
riksbanken,
ränta
2014-02-18
Mot deflation?
Idag rapporterade SCB januarisiffrorna för konsumentprisindex, som för KPI visade på deflation -0,2 procent på årsbasis. Detta orsakas dock till stor del av den sänkta räntan. Ser man på exempelvis KPIF, som inte tar hänsyn till räntan, så hade vi en årlig inflationstakt på 0,4 procent. Detta är dock en låg inflationstakt, som kan ge Riksbankens "duvor" nytt bränsle för att argumentera för räntesänkning vid nästa möte.
Nedan ser ni inflationstakten i Sverige och som jämförelse Eurozonen, Norge och Storbritannien. Här används HIKP, EU:s harmoniserade mått på prisinflationen. HIKP var i Sverige 0,2 procent i årstakt för januari 2014.
Man ser en tydlig trend mot allt lägre inflationstakt både i Eurozonen och i Sverige. För Eurozonen är dock denna trend bara sedan 2011, då ECB vände den negativa utvecklingen. För Sverige är trenden mer långsiktig. Storbritannien, som också har en egen valuta, har haft en betydligt svajigare utveckling för inflationstakten. Norge följde Sveriges nertrend fram till mitten av 2012, men fick sedan en uppgång i inflationstakten, som dock kan ha vänt nedåt igen.
Ska vi tro att Riksbanken lyckas vända Sveriges inflationstakt uppåt? Visserligen finns som sagt ett tryck på dem att sänka räntan, men det är inte särskilt långt kvar ner till noll från nuvarande reporänta på 0,75 procent. Den lilla räntesänkning som kan göras får alltså inte någon stark positiv effekt på ekonomin och inflationen. Dessutom är lilla Sverige starkt beroende av vad som händer i omvärlden och det har stor effekt på vår inflationstakt. Vi "importerar" inflation eller deflation beroende på vad som händer med valutakurser och efterfrågan hos våra handelspartner.
Prisinflation enligt KPI, KPIF och HIKP beräknas enligt en korg av varor och tjänster och man ska vara medveten om att SCB förändrar denna korg varje år. De justeringar som de senaste åren främst har gjorts av korgen för KPI är omviktningar mellan hyresbostäder och ägda bostäder. Detta avspeglar de förändringar som skett i vår ekonomi mellan den totala stocken av hyresbostäder och ägda bostäder, samt de krediter som finns kopplade till de ägda bostäderna.
Kopplat till inflation/deflation noterar jag att den norska kronan har försvagats, även gentemot den svenska kronan. Detta påverkar Sveriges ekonomi, då Norge är vår största exportmarknad (något större än Tyskland) och en viktigare handelspartner än Kina, Ryssland, Brasilien och Indien tillsammans. Förutom svensk export så jobbar många svenskar i Norge och får nu lägre lön räknat i svenska kronor. Den norska valutaförsvagningen påverkar även gränshandeln samt norsk turism till Sverige negativt.
Konsensus bland ekonomerna verkar vara att orsakerna till den norska valutans försvagning första halvåret 2013 var sjunkande oljepris och mindre ränteskillnad mot utlandet. Där skulle jag även lägga till att Norges oljeproduktion fortsätter att falla och därmed även dess potentiella oljeexportinkomster. Däremot har ekonomerna ingen bra efterhandsförklaring till varför den norska kronan försvagades under andra halvåret. Kan det ha något samband med att de norska bostadspriserna föll när bubblan till slut ser ut att spricka och att det därmed borde finnas en underliggande oro för hur detta kommer att påverka Norges ekonomi? Hursomhelst borde sjunkande oljeproduktion ha fortsatt att lämna ett bidrag till valutaförsvagning. De flesta analytiker tror på fortsatt försvagning av den norska kronan och jag är böjd att hålla med.
Nedan ser ni inflationstakten i Sverige och som jämförelse Eurozonen, Norge och Storbritannien. Här används HIKP, EU:s harmoniserade mått på prisinflationen. HIKP var i Sverige 0,2 procent i årstakt för januari 2014.
Man ser en tydlig trend mot allt lägre inflationstakt både i Eurozonen och i Sverige. För Eurozonen är dock denna trend bara sedan 2011, då ECB vände den negativa utvecklingen. För Sverige är trenden mer långsiktig. Storbritannien, som också har en egen valuta, har haft en betydligt svajigare utveckling för inflationstakten. Norge följde Sveriges nertrend fram till mitten av 2012, men fick sedan en uppgång i inflationstakten, som dock kan ha vänt nedåt igen.
Ska vi tro att Riksbanken lyckas vända Sveriges inflationstakt uppåt? Visserligen finns som sagt ett tryck på dem att sänka räntan, men det är inte särskilt långt kvar ner till noll från nuvarande reporänta på 0,75 procent. Den lilla räntesänkning som kan göras får alltså inte någon stark positiv effekt på ekonomin och inflationen. Dessutom är lilla Sverige starkt beroende av vad som händer i omvärlden och det har stor effekt på vår inflationstakt. Vi "importerar" inflation eller deflation beroende på vad som händer med valutakurser och efterfrågan hos våra handelspartner.
Prisinflation enligt KPI, KPIF och HIKP beräknas enligt en korg av varor och tjänster och man ska vara medveten om att SCB förändrar denna korg varje år. De justeringar som de senaste åren främst har gjorts av korgen för KPI är omviktningar mellan hyresbostäder och ägda bostäder. Detta avspeglar de förändringar som skett i vår ekonomi mellan den totala stocken av hyresbostäder och ägda bostäder, samt de krediter som finns kopplade till de ägda bostäderna.
Kopplat till inflation/deflation noterar jag att den norska kronan har försvagats, även gentemot den svenska kronan. Detta påverkar Sveriges ekonomi, då Norge är vår största exportmarknad (något större än Tyskland) och en viktigare handelspartner än Kina, Ryssland, Brasilien och Indien tillsammans. Förutom svensk export så jobbar många svenskar i Norge och får nu lägre lön räknat i svenska kronor. Den norska valutaförsvagningen påverkar även gränshandeln samt norsk turism till Sverige negativt.
Konsensus bland ekonomerna verkar vara att orsakerna till den norska valutans försvagning första halvåret 2013 var sjunkande oljepris och mindre ränteskillnad mot utlandet. Där skulle jag även lägga till att Norges oljeproduktion fortsätter att falla och därmed även dess potentiella oljeexportinkomster. Däremot har ekonomerna ingen bra efterhandsförklaring till varför den norska kronan försvagades under andra halvåret. Kan det ha något samband med att de norska bostadspriserna föll när bubblan till slut ser ut att spricka och att det därmed borde finnas en underliggande oro för hur detta kommer att påverka Norges ekonomi? Hursomhelst borde sjunkande oljeproduktion ha fortsatt att lämna ett bidrag till valutaförsvagning. De flesta analytiker tror på fortsatt försvagning av den norska kronan och jag är böjd att hålla med.
2013-12-26
Annandagsläsning: svensk bostadsbubbla, irländsk återhämtning, Kinas kreditförluster, Europas banker
Såhär när det värsta julstöket är över kan man ägna sig åt att läsa några intressanta artiklar. Här är mitt urval för idag:
- Bobubbla tipsar om att den oberoende finansanalytikern Peter Malmqvist berömmer Riksbankens räntepolitik och argumenterar för att vi har en bostadsbubbla i Sverige:
"Skulle det vara lämpligare att försöka styra priset på mjölk och semesterresor med hjälp av räntan? Tveklöst framstår bostadspriserna och den därtill hörande utlåningen, som den mest påverkbara faktorn av alla. Om centralbankerna världen över de senaste 15 åren haft större fokus på bostadspriser hade finanskraschen 2008 aldrig uppstått. Huvudproblemet är just det enögda stirrandet på konsumentprisindex.
Riksbankens ökade fokus på bostadspriserna borde därför berömmas. Bevisen för att Sverige har mycket uppdrivna bostadspriser är nämligen överväldigande, både ur ett långsiktigt och kortsiktigt perspektiv. Granskar vi 16 industriländer med trovärdig prisstatistik kan konstateras att bara ett land haft kraftigare prisökningar än Sverige de senaste femton åren. Svenska bostadspriser har stigit 130 procent mer än inflationen" - Irland ska nu kapa den finansiella livlinan i form av stöd från EU och IMF. Irland är det land av EU:s krisländer som återhämtat sig bäst från sin kris. Sysselsättningen på den gröna ön ökar till och med.
"Irland ser nu sin arbetsmarknad helas med ökande hastighet och arbetslösheten har fallit från högsta siffran 15,1% i februari 2012 till 14,1% i november 2012 och vidare ner till 12,5% i november 2013. Och tvärtemot vissa experter beror det inte på utvandring eftersom sysselsättningen ökat med 58000 eller omkring 3,2% det senaste året, vilket betyder att sysselsättningen ökar snabbare än arbetslösheten minskar."
- Michael Pettis skriver hos Mish om Kinas kommande tillväxtproblem, dåliga investeringar och dåliga lån som sopas under mattan.
"Om Kina för närvarande har slösat betydande mängder av investeringar, är det klart att mycket av de medföljande dåliga lånen inte har skrivits ner korrekt. Dåliga lån existerar nästan inte i banksystemet - alltså de har inte tagits i form av reserver eller nedskrivningar.
Men underlåtenheten att erkänna förlusterna betyder inte att förlusterna inte finns. De förluster som implicit finns i de dåliga lånen måste (och kommer att) skrivas ner i framtiden, antingen explicit, i vilket fall de kommer att leda till ett direkt avdrag på BNP-tillväxten, eller implicit, i vilket fall de kommer att kräva implicita och dolda överföringar från någon del av ekonomin (vanligen hushållssektorn) för att täcka gapet mellan den "reella" kapitalkostnaden och den nominella (subventionerade) kapitalkostnaden. Denna överföring måste reducera framtida tillväxt." - Den tyske professorn Martin Hellwig anser att Europas banker är i dåligt skick med många miljarder euro i orealiserade förluster.
"- De svaga bankerna förlitar sig på ECB för att få lån. Bankerna investerar sedan pengarna genom att låna ut till dem till sina länders regeringar, eller till andra i marknaden. Bankerna avstår från att låna ut till den verkliga ekonomin. Därför hjälper inte heller de låga räntorna ekonomin att ta fart.
[...]
- Det finns ingen politisk vilja att ta tag i problemet, inte bland regeringar och inte heller bland övervakande myndigheter. Bankerna räddades utan att tvingas att städa upp sina balansräkningar. Glöm inte att många politiker älskar sina banker, de använder bankerna som en källa till pengar, att använda när de behöver."
Labels:
arbetslöshet,
banker,
bostadsbubbla,
bostadspriser,
eu,
inflation,
irland,
kina,
kreditförlust,
penningpolitik,
riksbanken,
tillväxt,
återhämtning
2013-11-27
Riksbankens Skingsley om hushållskrediterna
Apropå debatten om Riksbankens räntesättning är det värt att lyssna på vad vice riksbankschef Cecilia Skingsley har att säga om bostadspriserna och hushållens skuldsättning. Intervjun är från programmet Agenda i den gångna helgen.
Labels:
amortering,
arbetslöshet,
hushållskrediter,
penningpolitik,
riksbanken,
ränta
2013-11-26
Räntedebatten politiseras och förvirras
Nu börjar Riksbankens enligt vissa debattörer alltför höga ränteläge användas som slagträ i den politiska debatten. På "Alliansfritt Sverige" skriver Robin Zachari en smått konspiratorisk artikel om hur "Moderaterna vill fylla Riksbankens ledning med ännu fler jasägare". Där hänvisar han först till debatten om att KPI-inflationen legat på 1,4 procent i genomsnitt, alltså en bra bit under Riksbankens inflationsmål på 2 procent. Därefter kommer före detta riksbankschefen Lars E O Svenssons uttalande om att detta har orsakat 65000 uteblivna jobb, vilket Zachari missuppfattar och säger att siffran 65000 skulle vara varje år. Det Svensson sade då var att enligt hans beräkningar skulle 38000 personer per år ha sluppit arbetslöshet, vilket totalt under två år skulle ha inneburit 65000 personer.
Visst säger Lars E O Svensson en sak angående räntan och arbetslösheten utifrån sina ekonomiska modeller, men man kan utifrån den observerade utvecklingen av arbetslösheten ifrågasätta Svenssons uttalande, som jag gjorde nyligen, då jag för Sverige och ett antal jämförbara länder jämförde förändringen av arbetslösheten från juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan, fram till juli 2013. Jag kom fram till att Sverige klarat sig bra vad gäller arbetslösheten, även jämfört med andra länder som hållit sig närmare sina inflationsmål. Detta kan bero på att den svenska prisinflationen blivit alltför låg jämfört med målet av andra orsaker än penningpolitiken. Mer om detta vid ett senare tillfälle.
Svensson sitter inte på hela sanningen angående ekonomi och styrräntor, även om han har en del bra synpunkter. Det finns fler ekonomer här i Sverige som är värda att lyssna på. Men det är klart att om man vill skriva en tendentiös politisk artikel så plockar man ut valda russin ur ekonomkakan.
Nå, åter till Zacharis artikel, där han frågar sig om Moderaterna genom Johan Gernandt, moderat och ordförande i Riksbanksfullmäktige (som utser dem som sitter i Riksbankens direktion), kanske försöker att "bakvägen styra riksbankens räntebana och därmed styra inflationen". Vi kan konstatera att detta inte kan vara sant, eftersom av de två senaste direktionsledamöterna som tillsattes av Riksbanksfullmäktige så var en Martin Flodén, som reserverade sig mot Riksbankens beslut att hålla räntan oförändrad på 1 procent och istället ville sänka till 0,75 procent. Om nu Moderaterna hade något slags ond plan att styra räntan bakvägen så skulle de knappast ha tillsatt Flodén.
Problemet med sådana här artiklar är att många läser dem och tar det som presenteras för sant. Därefter vidarebefordras meddelandet i diverse sociala medier, inklusive alla missuppfattningar.
Zachari bygger sin förvirrade artikel på en artikel på Politism av Agneta Berge, nationalekonom, projektledare och utredare på LO. Där sägs bland annat
Men i Riksbankslagen 1 kap. 2 § står även att "Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende", vilket bland annat innefattar att se på obalanser inom exempelvis tillgångspriser och skuldsättning. Därmed ingår det faktiskt i uppdraget att oroa sig över hushållens belåning. Berge har alltså fel.
På sidan 11 i Riksbankens skrift Penningpolitiken 2010 kan man läsa följande:
I Penningpolitiken 2010 står på sidan 15:
Berge går vidare med att skriva att "Riksbanken har därmed även åsidosatt sitt andra mål, om att hålla arbetslösheten på den lägsta hållbara nivån". Detta är alltså en missuppfattning - i Riksbankslagen finns bara två uppdrag, nämligen stabilt penningvärde samt ett säkert och effektivt betalningsväsende. I förarbetena till lagen står visserligen att de ska "stödja [...] en hållbar tillväxt och hög sysselsättning", men detta ska uttryckligen inte vara överordnat de två uppdragen i lagtexten.
Man kunde önska att en nationalekonom på LO tog sig tid att sätta sig in i sakförhållandena innan vederbörande skrev en debattartikel. Vederbörandes titel inger trots allt viss respekt vad gäller kunskaper om politik och ekonomi, varför det finns en uppenbar risk att många tar debattartikelns "faktauppgifter" för sanning.
Visst säger Lars E O Svensson en sak angående räntan och arbetslösheten utifrån sina ekonomiska modeller, men man kan utifrån den observerade utvecklingen av arbetslösheten ifrågasätta Svenssons uttalande, som jag gjorde nyligen, då jag för Sverige och ett antal jämförbara länder jämförde förändringen av arbetslösheten från juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan, fram till juli 2013. Jag kom fram till att Sverige klarat sig bra vad gäller arbetslösheten, även jämfört med andra länder som hållit sig närmare sina inflationsmål. Detta kan bero på att den svenska prisinflationen blivit alltför låg jämfört med målet av andra orsaker än penningpolitiken. Mer om detta vid ett senare tillfälle.
Svensson sitter inte på hela sanningen angående ekonomi och styrräntor, även om han har en del bra synpunkter. Det finns fler ekonomer här i Sverige som är värda att lyssna på. Men det är klart att om man vill skriva en tendentiös politisk artikel så plockar man ut valda russin ur ekonomkakan.
Nå, åter till Zacharis artikel, där han frågar sig om Moderaterna genom Johan Gernandt, moderat och ordförande i Riksbanksfullmäktige (som utser dem som sitter i Riksbankens direktion), kanske försöker att "bakvägen styra riksbankens räntebana och därmed styra inflationen". Vi kan konstatera att detta inte kan vara sant, eftersom av de två senaste direktionsledamöterna som tillsattes av Riksbanksfullmäktige så var en Martin Flodén, som reserverade sig mot Riksbankens beslut att hålla räntan oförändrad på 1 procent och istället ville sänka till 0,75 procent. Om nu Moderaterna hade något slags ond plan att styra räntan bakvägen så skulle de knappast ha tillsatt Flodén.
Problemet med sådana här artiklar är att många läser dem och tar det som presenteras för sant. Därefter vidarebefordras meddelandet i diverse sociala medier, inklusive alla missuppfattningar.
Zachari bygger sin förvirrade artikel på en artikel på Politism av Agneta Berge, nationalekonom, projektledare och utredare på LO. Där sägs bland annat
Det verktyg Riksbanken har för att nå inflationsmålet är att den sätter reporäntan. Men Riksbanken har inte fullt ut använt räntevapnet för att höja inflationen, utan räntan har legat för högt. Riksbanken har dock inte bara fattat ”dåliga” räntebeslut, utan de har fattat beslut om räntan med hänsyn till en ny parameter, utöver inflation och arbetslöshet, nämligen hushållens skuldsättning. Av rädsla för att hushållen ska belåna sig mer vill Riksbanken hålla räntan hög. Detta är dock inget som Riksbanken är ålagd att hantera, utan är snarare en finanspolitisk fråga.Det Berge säger är tveksamt. I Riksbankslagen 1 kap. 2 § står det att "Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde". Detta har Riksbanken i sin tur tolkat som att den årliga förändringen i konsumentprisindex begränsas till 2 procent, med en tolerans om ± 1 procentenhet. Dessutom har Riksbanken i uppdrag att "stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå en hållbar tillväxt och hög sysselsättning". Detta senare är för övrigt inget som står i Riksbankslagen, utan endast i förarbetena till lagen.
Riksbanken går utanför sitt mandat. Därav stormen.
Men i Riksbankslagen 1 kap. 2 § står även att "Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende", vilket bland annat innefattar att se på obalanser inom exempelvis tillgångspriser och skuldsättning. Därmed ingår det faktiskt i uppdraget att oroa sig över hushållens belåning. Berge har alltså fel.
På sidan 11 i Riksbankens skrift Penningpolitiken 2010 kan man läsa följande:
En centralbank kan således inte höja tillväxt och sysselsättning på ett bestående sätt genom att bedriva en systematiskt expansiv politik. [...] Tillväxt och sysselsättning bestäms på lång sikt istället i huvudsak av andra faktorer som till exempel den tekniska utvecklingen, tillgången på arbetskraft och ekonomins funktionssätt.Varför går då så många och hoppas på en "kvickfix" från Riksbanken i form av sänkt ränta? Den skulle ändå bara ha en tillfällig effekt.
I Penningpolitiken 2010 står på sidan 15:
Bankernas verksamhet är nära sammanflätad med den övriga finansiella sektorn. Därför uttrycks Riksbankens ansvar för betalningsväsendet ofta som ett uppdrag att värna finansiell stabilitet. En obalanserad utveckling av exempelvis tillgångspriser och skuldsättning kan ge bankerna problem och kan därmed i förlängningen riskera att hota den finansiella stabiliteten. Riksbanken är dock inte ensamt ansvarig på detta område. Finansdepartementet, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret har alla viktiga funktioner att fylla när det gäller att upprätthålla den finansiella stabiliteten.Riksbanken verkar anse att Finansdepartementet och Finansinspektionen inte gjort tillräckligt på området hushållens skulder, varför Riksbanken använder sitt (om än trubbiga) räntevapen för att påverka skuldsättning och tillgångspriser (mer specifikt hushållens skulder och bostadspriserna). Även jag anser att detta inte är det bästa sättet att hantera situationen. Idealet vore att Finansdepartementet toge sitt ansvar genom att exempelvis avskaffa det av IMF och EU-kommissionen kritiserade ränteavdraget, samt att Finansinspektionen toge sitt ansvar genom att införa amorteringskrav - även det något som IMF och Ekofin föreslagit. Då skulle Riksbanken kunna sänka räntan utan större risk för att ytterligare underblåsa den svenska hushållskredit- och bostadsbubblan.
[...]
En penningpolitik med inflationsmål, där vikt samtidigt läggs vid att stabilisera utvecklingen av realekonomin, bidrar till en balanserad utveckling även på de finansiella marknaderna. Erfarenheten visar dock att tillgångspriser och skuldsättning även med en sådan politik ibland kan utvecklas på ett sätt som inte är hållbart på längre sikt. Det kan innebära risker för kraftiga priskorrigeringar i framtiden som i sin tur kan få ogynnsamma och allvarliga återverkningar på realekonomin och inflationen. Erfarenheten visar att det i första hand är fluktuationer i fastighetspriser och kreditvolymer som skapar problem. Denna typ av
risker låter sig inte alltid enkelt siffersättas eller fångas i det normala analys- och prognosarbetet, men de kan ändå behöva vägas in vid de penningpolitiska besluten. Detta kan motivera en justering av reporäntebanan om sådana risker bedöms vara betydande. När det gäller att förebygga en alltför snabb ökning av tillgångspriser och skuldsättning spelar framförallt ett väl fungerande regelverk och en effektiv tillsyn en central roll. Penningpolitiken är enbart ett komplement.
Berge går vidare med att skriva att "Riksbanken har därmed även åsidosatt sitt andra mål, om att hålla arbetslösheten på den lägsta hållbara nivån". Detta är alltså en missuppfattning - i Riksbankslagen finns bara två uppdrag, nämligen stabilt penningvärde samt ett säkert och effektivt betalningsväsende. I förarbetena till lagen står visserligen att de ska "stödja [...] en hållbar tillväxt och hög sysselsättning", men detta ska uttryckligen inte vara överordnat de två uppdragen i lagtexten.
Man kunde önska att en nationalekonom på LO tog sig tid att sätta sig in i sakförhållandena innan vederbörande skrev en debattartikel. Vederbörandes titel inger trots allt viss respekt vad gäller kunskaper om politik och ekonomi, varför det finns en uppenbar risk att många tar debattartikelns "faktauppgifter" för sanning.
En spik lös angående räntan?
SvD:s Per Lindvall frågar sig idag om Riksbanken har en skruv lös när det gäller räntepolitiken och hur de väger in hushållens skulder när de sätter styrräntan. Detta återigen på nyhetsplats, men i form av något som snarare liknar en illa skriven debattartikel.
Flera uttalanden i artikeln får mig att undra om istället Lindvall har en spik lös.
"Den svenska Riksbanken med sin jämförelsevis extrema högräntepolitik"
- Reporäntan ligger för närvarande på 1 procent, vilket knappast kan kallas för "extrem högräntepolitik". Visst är den högre än på vissa andra ställen, men "extrem högräntepolitik" känns som om Lindvall lägger in alltför känslomässiga värderingar.
"Med vårt profana lutherska arv så är vi som land extremt inriktat på att spara, trots den allmänna hysterin runt de svenska hushållens relativt höga bruttoskuldsättning."
- Hur kan ett lutherskt arv vara profant? "Profan" betyder "världslig" och står i motsats till svenska kyrkan, som ju bygger på den lutherska läran. "vårt profana lutherska arv" är en självmotsägelse.
- Är Sverige "extremt inriktat på att spara"? Nej, inte vad jag ser. Vi lever på en ständig ökning av mängden krediter.
"Riksbanken skulle behöva sänka räntan ytterligare och inte bara ta inflationsmålet på allvar utan sikta på att den ska nå 3–4 procent om Sverige ska spendera eller helst investera lika mycket som vi sparar."
- Problemet är att Riksbanken när de sänker räntan inte kan styra vad eventuella nyskapade krediter används till - konsumtion eller investeringar. Om de nu skulle användas för investeringar finns också en överhängande risk att dessa "investeringar" blir i form av lyxrenoveringar av bostäder eller att buda upp priserna på bostäder.
- Och varför ska Riksbanken plötsligt sikta på en årlig prisinflation på 3–4 procent? Vad jag vet ligger deras inflationsmål på 2 procent och det finns ingen som helst anledning att skjuta över det.
- Och en KPI-inflation på 3-4 procent skulle innebära betydligt högre bolåneräntor än idag. Är det vad Lindvall önskar sig?
Har Lindvall blivit helt desperat i sin argumentation? Så desperat att han inte längre kan formulera vettiga argument?
Lindvall har uppenbarligen Lars E O Svensson och Paul Krugman som sina stora ledstjärnor i räntedebatten. I mitt tycke borde han dock läsa lite av vad som sägs från den andra sidan också, exempelvis från Lars P. Syll eller Steve Keen.
Flera uttalanden i artikeln får mig att undra om istället Lindvall har en spik lös.
"Den svenska Riksbanken med sin jämförelsevis extrema högräntepolitik"
- Reporäntan ligger för närvarande på 1 procent, vilket knappast kan kallas för "extrem högräntepolitik". Visst är den högre än på vissa andra ställen, men "extrem högräntepolitik" känns som om Lindvall lägger in alltför känslomässiga värderingar.
"Med vårt profana lutherska arv så är vi som land extremt inriktat på att spara, trots den allmänna hysterin runt de svenska hushållens relativt höga bruttoskuldsättning."
- Hur kan ett lutherskt arv vara profant? "Profan" betyder "världslig" och står i motsats till svenska kyrkan, som ju bygger på den lutherska läran. "vårt profana lutherska arv" är en självmotsägelse.
- Är Sverige "extremt inriktat på att spara"? Nej, inte vad jag ser. Vi lever på en ständig ökning av mängden krediter.
"Riksbanken skulle behöva sänka räntan ytterligare och inte bara ta inflationsmålet på allvar utan sikta på att den ska nå 3–4 procent om Sverige ska spendera eller helst investera lika mycket som vi sparar."
- Problemet är att Riksbanken när de sänker räntan inte kan styra vad eventuella nyskapade krediter används till - konsumtion eller investeringar. Om de nu skulle användas för investeringar finns också en överhängande risk att dessa "investeringar" blir i form av lyxrenoveringar av bostäder eller att buda upp priserna på bostäder.
- Och varför ska Riksbanken plötsligt sikta på en årlig prisinflation på 3–4 procent? Vad jag vet ligger deras inflationsmål på 2 procent och det finns ingen som helst anledning att skjuta över det.
- Och en KPI-inflation på 3-4 procent skulle innebära betydligt högre bolåneräntor än idag. Är det vad Lindvall önskar sig?
Har Lindvall blivit helt desperat i sin argumentation? Så desperat att han inte längre kan formulera vettiga argument?
Lindvall har uppenbarligen Lars E O Svensson och Paul Krugman som sina stora ledstjärnor i räntedebatten. I mitt tycke borde han dock läsa lite av vad som sägs från den andra sidan också, exempelvis från Lars P. Syll eller Steve Keen.
2013-11-19
Har Riksbankens högre ränta påverkat arbetslösheten?
Före detta medlemmen av Riksbankens direktion Lars E.O. Svensson fortsätter med sina artiklar på Ekonomistas om Riksbankens räntepolitik de senaste åren haft alltför hög ränta och därigenom påverkat Sveriges ekonomi negativt. Den senaste handlar om Penningpolitiken i Sverige jämfört med den i euroområdet, Storbritannien och USA.
Svensson påpekar att realräntan är mer intressant och Sverige har från sommaren 2010 haft betydligt högre real styrränta än jämförelseobjekten.
Svensson påpekar att arbetslösheten i Sverige är högre än i Storbritannien och USA och i de flesta jämförbara länderna i euroområdet (t.ex. Finland, Nederländerna, Tyskland och Österrike). Detta tycker jag inte är särskilt rättvisande, då arbetslösheten även beror på andra faktorer än penningpolitiken. De nämnda länderna hade redan i utgångsläget olika arbetslöshet och det är därför inte rimligt att jämföra de absoluta arbetslöshetstalen. Rimligare är att jämföra hur arbetslösheten har förändrats. Därför har jag med data från Eurostat sammanställt detta. Utgångspunkt är juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan. För att undvika säsongsberoende faktorer jämför jag med juli 2013.
Att utgå från att arbetslösheten nu är högre än i jämförbara länder är som synes inte relevant, då arbetslösheten redan från början var högre (p.g.a. andra faktorer).
Jämför vi då skillnaderna så ser vi att arbetslösheten under perioden inte sjunkit lika mycket i Sverige som i Tyskland, men däremot sjunkit något mer än i Finland. I Nederländerna och Österrike har istället arbetslösheten ökat. Jag har även med ett antal andra länder att jämföra med och kontentan som jag ser det är att Sverige klarat sig väldigt bra vad gäller arbetslösheten - det är snarare Tyskland som sticker ut som ett undantag som klarat sig extremt bra. Detta alltså trots att penningpolitiken varit mer kontraktiv i Sverige än i övriga jämförelseländer, med Lars E.O. Svenssons metod.
Ser vi istället på ungdomsarbetslösheten så är Sverige bland de länder som klarat sig bäst. Endast Finland och USA har varit bättre vad gäller att sänka den.
Enligt Svenssons ekonomiska modeller har alltså den av Riksbanken förda penningpolitiken varit negativ för ekonomin och arbetslösheten i Sverige. Jag kan emellertid inte se detta vad gäller arbetslösheten när jag tittar på det verkliga utfallet. Det kanske inte var så farligt trots allt att prisinflationen blivit betydligt lägre än det av Riksbanken uppsatta inflationsmålet på 2 procent.
Vi vet att lägre ränta uppmuntrar hushållen till högre skuldsättning, vilket av många pekas ut som en riskfaktor. En något högre ränta har troligen bidragit till att mildra åtminstone något av bostadsprisernas uppgång.
Man kan bedöma penningpolitiken efter vad inflationen och arbetslösheten blivit och hur prognoserna för inflation och arbetslöshet ser ut. Eftersom inflationen är långt under målet och arbetslösheten långt över en långsiktigt hållbar arbeslöshet, och detta lär fortsätta ett bra tag, så kan man med den måttstocken hävda att penningpolitiken i Sverige är kontraktiv, till och med starkt kontraktiv.Svensson tittar i artikeln på styrräntorna i Sverige och jämför med eurozonen, USA och Storbritannien. Räntan har varit en bit högre i Sverige jämfört med dessa, även om räntan faktiskt varit historiskt låg i Sverige (för närvarande 1 procent).
Ett annat sätt att bedöma penningpolitiken är att jämföra med vår omvärld.
Svensson påpekar att realräntan är mer intressant och Sverige har från sommaren 2010 haft betydligt högre real styrränta än jämförelseobjekten.
Hur har då Sveriges mer kontraktiva penningpolitik påverkat arbetslösheten? Det är ju i detta ämne som Lars E.O. Svensson varit ute tidigare och sagt att enligt hans modeller så är 50000-70000 människor arbetslösa "helt i onödan" jämfört med om Riksbanken hade följt hans lägre räntelinje.
Mätt på detta sätt har alltså penningpolitiken i Sverige varit betydligt mer kontraktiv än i de övriga ekonomierna, i synnerhet under 2011 och 2012 men också för närvarande.
Svensson påpekar att arbetslösheten i Sverige är högre än i Storbritannien och USA och i de flesta jämförbara länderna i euroområdet (t.ex. Finland, Nederländerna, Tyskland och Österrike). Detta tycker jag inte är särskilt rättvisande, då arbetslösheten även beror på andra faktorer än penningpolitiken. De nämnda länderna hade redan i utgångsläget olika arbetslöshet och det är därför inte rimligt att jämföra de absoluta arbetslöshetstalen. Rimligare är att jämföra hur arbetslösheten har förändrats. Därför har jag med data från Eurostat sammanställt detta. Utgångspunkt är juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan. För att undvika säsongsberoende faktorer jämför jag med juli 2013.
| Arbetslöshet, procent | |||
| juli 2010 | juli 2013 | skillnad | |
| Sverige | 8,2 | 7,2 | -1,0 |
| Tyskland | 7,0 | 5,3 | -1,7 |
| Finland | 7,5 | 6,6 | -0,9 |
| Nederländerna | 4,2 | 6,8 | +2,6 |
| Österrike | 4,5 | 5,0 | +0,5 |
| Danmark | 7,5 | 7,0 | -0,5 |
| Norge | 3,7 | 3,7 | +0,0 |
| Frankrike | 9,1 | 10,5 | +1,4 |
| Luxemburg | 4,2 | 5,6 | +1,4 |
| Storbritannien | 7,8 | 7,8 | +0,0 |
| USA | 9,7 | 7,7 | -2,0 |
Jämför vi då skillnaderna så ser vi att arbetslösheten under perioden inte sjunkit lika mycket i Sverige som i Tyskland, men däremot sjunkit något mer än i Finland. I Nederländerna och Österrike har istället arbetslösheten ökat. Jag har även med ett antal andra länder att jämföra med och kontentan som jag ser det är att Sverige klarat sig väldigt bra vad gäller arbetslösheten - det är snarare Tyskland som sticker ut som ett undantag som klarat sig extremt bra. Detta alltså trots att penningpolitiken varit mer kontraktiv i Sverige än i övriga jämförelseländer, med Lars E.O. Svenssons metod.
Ser vi istället på ungdomsarbetslösheten så är Sverige bland de länder som klarat sig bäst. Endast Finland och USA har varit bättre vad gäller att sänka den.
| Ungdomsarbetslöshet, procent | |||
| juli 2010 | juli 2013 | skillnad | |
| Sverige | 19,2 | 17,3 | -1,9 |
| Tyskland | 10,7 | 9,6 | -1,1 |
| Finland | 12,6 | 10,1 | -2,5 |
| Nederländerna | 8,2 | 11,0 | +2,8 |
| Österrike | 8,1 | 10,5 | +2,4 |
| Danmark | 13,9 | 13,5 | -0,4 |
| Norge | 9,3 | 9,6 | +0,3 |
| Frankrike | 22,0 | 23,5 | +1,5 |
| Luxemburg | 11,8 | 14,3 | +2,5 |
| Storbritannien | 20,1 | 22,0 | +1,9 |
| USA | 19,1 | 16,3 | -2,8 |
Vi vet att lägre ränta uppmuntrar hushållen till högre skuldsättning, vilket av många pekas ut som en riskfaktor. En något högre ränta har troligen bidragit till att mildra åtminstone något av bostadsprisernas uppgång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




















