Visar inlägg med etikett u-länder. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett u-länder. Visa alla inlägg

2009-12-14

Saffran lönsammare än opium

När jag handlade mat i helgen skulle jag såklart ha saffran till lussekatterna också. Vilken chock jag fick i kassan när de fyra saffranspåsarna tickade upp totalnotan från 280 till 420 kronor! Runt 70 kronor per gram får man nu betala för saffran i butiken och orsaken är att Iran, som står för 90 procent av världsproduktionen, drabbades av stark frost vid förra skörden med minus 25 grader och stora delar av skörden frös bort. Saffranspriset i affären har ökat med 50 procent sedan förra året och är nu fyra gånger högre än för tre år sedan. Årets skörd som pågår nu ser dock ut att bli mera normal, så nästa år blir troligen saffranspriset lägre. Vi svenskar behöver dock inte oroa oss för saffransbrist till årets julbak, eftersom grossisterna köpt in tillräckligt mycket trots det höga inköpspriset - 38000 kronor per kilo. Men dyra lussekatter blir det!

Årets saffransbrist illustrerar ett av problemen i vår globaliserade värld - sårbarheten orsakad av koncentrerad produktion. Många varor (t.ex. saffran) produceras till största delen i ett enda land eller område och när något slår fel där drabbar det hela världens försörjning av varan. Nu är som tur är saffran inte någon kritisk vara. Ett annat exempel är när det för några år sedan var jordbävning på Taiwan och priserna på elektronikchip sköt i höjden, eftersom så många chipfabriker ligger just där.

I samband med mitt letande efter mer information om saffran hittade jag dock en positiv nyhet. Saffransodling kan bli en ny inkomstkälla för det fattiga Afghanistan istället för illegalt opium. Afghanistan producerar idag drygt 90 procent av världens opium. Om bönderna där lägger om till att odla saffran istället vinner de många fördelar. De slipper risken att odlingarna bränns av polis eller militär. Saffranskrokusen kräver inte heller lika mycket vatten som opium och ganska lite gödningsmedel. Dessutom (vilket förvånade mig) krävs inte lika många människor vid skörden. Men den största fördelen är att inkomsterna blir mycket större.
Bonden Abdul Samad i byn Gulmir i Heratprovinsen ser också en annan fördel med att skifta från vallmo till saffran. Han är mer nöjd med sitt liv.

- Jag kände mig alltid syndig när jag odlade vallmo och pengarna jag tjänade gav mig inte någon riktig lycka, sade Abdul Samad, som från att ha tjänat 500 dollar per jerib på vallmo nu nästan tiodubblat sin inkomst.
Iran är förstås inte särskilt glada över att få konkurrens på saffransmarknaden och har förbjudit export av lökar, men i längden kan de nog inte göra så mycket åt saken, då lökarna är lätta att smuggla och dessutom kan förökas på plats. Det vore bra för världens saffranssäkerhet om odlingen spreds ut mer, men riskerna för prischocker på grund av missväxt kvarstår nog ändå, eftersom Heratprovinsen i Afghanistan gränsar mot de delar av Iran där saffran odlas.

Jag hittade också nyheten att Stafva gård på Gotland har börjat odla Saffran. De första pistillerna har skördats nu i höst. Vad priset blir för gotländsk saffran framgår dock inte. Frågan är också ifall odlingen kan fortsätta över flera år, eller om det behövs påfyllning med importerade lökar. Nu lär nog inte saffransodling i Sverige bli någon större kommersiell succé, men de områden i Sverige som borde ha minst dåliga förutsättningar för saffransodling är Gotland och Öland, eftersom det krävs varma torra somrar och tillräckligt milda höstar.

Om nu någon skulle vilja odla saffran till husbehov, så har jag funderat lite på förutsättningarna här i Sverige även om man inte bor på Gotland eller Öland. Säg att man använder 2 gram saffran om året till lussekattsbak. Då behövs 200-300 blommor. De borde kunna odlas ganska tätt då de är små plantor, så någon kvadratmeter borde räcka. Kanske behövs flera kvadratmeter, då de säkert ger mindre skörd under sämre odlingsförhållanden. För att få en torr och varm sommar skulle man kunna odla saffranskrokusen i en drivbänk med glas- eller plasttak som man vattnar minimalt på sommaren. Taket är då mest till för att hålla regnet ute. På hösten börjar man vattna, men låter locket vara kvar för att få tillräckligt milt fram till skörden. Tanken är intressant - nu måste jag bara få tag på lökar för att kunna påbörja odlingsexperimentet - i minimal skala till att börja med.

Trots vad man lärde sig i skolan är saffran billigare per kilo än guld. Har saffran verkligen någonsin varit dyrare? Historisk guldprisstatistik är lätt att hitta, men historisk saffransprisstatistik?

[Andra bloggar om , , , ]

2009-11-21

Klimatkostnader och oljekostnader

Häromdagen presenterades i SvD olika beräkningar på hur mycket det kommer att kosta i klimatåtgärder för att hålla den globala temperaturökningen under två grader. Siffrorna rör sig från EU:s 100 miljarder euro per år till Världsbankens 170 till 750 miljarder dollar per år. Det handlar då tydligen till stor del om investeringar i utvecklingsländerna.

Men vem är egentligen den stora boven vad gäller koldioxidutsläppen? Var borde man alltså sätta in åtgärder för att minska förbrukningen av fossila bränslen? Svaret är uppenbart - industriländerna, och framförallt USA. Per capita förbrukar industriländerna mycket mer fossila bränslen än utvecklingsländerna. Så att sätta in "klimatåtgärder" i utvecklingsländer är bara ett sätt för industriländerna att smita ifrån sitt ansvar. Nu tror jag inte att något industriland frivilligt kommer att dra ner på sin konsumtion, så klimatcirkusen kommer att fortsätta med diverse intetsägande deklarationer från Köpenhamnsmötet.

Ett nytt intressant inslag i klimatdebatten är att länderna i Centralamerika kräver 105 miljarder dollar i ersättning för skador orsakade av den globala uppvärmningen. Hur ska de kunna bevisa att det är just det som är orsaken? Klimatet varierar ju lokalt och mellan åren också, så att bevisa direkt orsakssamband till industriländernas koldioxidutsläpp blir nog svårt.

Det finns dock ytterligare ett hot som hänger över världen, nämligen peak oil. Även kallat den globala oljeproduktionstoppen eller helt enkelt oljekrönet. Det gäller inte bara oljan, utan även övriga fossila bränslen. Fossilgasen (eufemistikt kallad naturgas) och kolet kommer också att nå sina globala produktionstoppar inom de närmaste årtiondena. Vikande oljeproduktion kommer att leda till högre oljepris. De svagaste köparna kommer därmed att prisas ut ur marknaden. De svagaste köparna är just nu många utvecklingsländer. Frågan är vad som kommer att hända om flera utvecklingsländer framöver inte har råd att köpa in råoljebaserade bränslen till nödvändiga behov, t.ex. vattenpumpar. Kommer den rikare delen av världen att bistå med något slags subventioner till dessa länder så de har råd med sin bensin och diesel för de mest nödvändiga behoven? Eller kommer de att få klara sig själva tills svälten slår till och västvärlden känner sig tvungen att skicka matbistånd för att döva sitt dåliga samvete? Eller kommer västvärlden att ha fullt upp med sina egna finanskriser orsakade av höga oljepriser och inte orka bry sig överhuvudtaget? Det kanske kommer att variera från fall till fall, alltefter hur strategiskt intressant landet ifråga är.

Hursomhelst kommer förr eller senare även industriländerna att drabbas av "demand destruction" vad gäller oljan, även om u-länderna troligen drabbas först. Vissa branscher kommer att drabbas av hård utslagning vid högre oljepriser, t.ex. flyget. Därmed kommer vi att ofrivilligt minska vår förbrukning av olja, alltså ett steg på vägen mot vad som krävs i klimatförhandlingarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2009-03-25

Framsteg för risodling i Uganda

Medan västvärlden kämpar mot finanskrisen kämpar stora delar av världen med mer basala problem som mat och vatten. Nyheterna på den fronten brukar tyvärr inte vara särskilt positiva, men idag läser jag på E24 om ett "mirakelris" som ökat Ugandas risproduktion radikalt. Det mesta ris som odlas i världen behöver översvämmade fält för att växa, men det finns också olika former av bergsris, som klarar torrare odlingsförhållanden. Risodlingsarealen i Uganda har sedan 2004 ökat från 10000 till 160000 hektar tack vare den nya rissorten. Visserligen har Uganda importtullar på ris för att skydda sin egen risodling, och det är till stor del tack vare dessa som risodlingen kunnat expandera. Ur ett försörjningsperspektiv är det dock en stor fördel för ett fattigt land som Uganda att ha inhemsk matproduktion. Förutom större livsmedelssäkerhet vid kriser så får de också pengar över till att importera annat än mat. Ett problem med vår nuvarande världsordning är att de internationella marknaderna har översvämmats av överskottslivsmedel från statssubventionerade industrijordbruk i utvecklade länder, vilket har slagit ut många bönder i utvecklingsländer. Principiellt är jag emot handelshinder, men för fattiga länder som Uganda kan de ha en positiv långsiktig effekt i vissa fall. Så länge västvärlden subventionerar sitt industrijordbruk ser jag heller inget fel i att länder som Uganda kompenserar genom att ha importtullar på livsmedel.

Originalartikeln i brittiska The Independent berättar att genom stöd från bland annat Japan har "Coalition for African Rice Development" kunnat utveckla "mirakelriset". Det har tagits fram genom korsningar av högavkastande asiatiska sorter och torktåliga afrikanska sorter.

En stor fördel i sammanhanget är att den nya rissorten inte ägs av något av de stora multinationella utsädesbolagen (exempelvis Monsanto). Dessa bolag har blivit ökända genom att lova högre avkastning med nya sorter, men problemet är att utsädet är så dyrt att fattiga u-landsbönder måste skuldsätta sig för att ha råd med det. De får heller inte spara utsäde, eftersom sorten ägs av utsädesbolaget, utan måste betala för nytt utsäde varje år. Dessutom är de nya sorterna oftast beroende av dyr konstgödsel och bekämpningsmedel för att ge de stora skördar som utlovas. Gissa vem som säljer bekämpningsmedlen. För en hållbar utveckling av jordbruket i u-länderna är som jag ser det de multinationella bolagens väg inte framtiden. Nej, framtiden ligger istället i att stödja mer småskalig utveckling, i stil med Ugandas risprojekt.

Idag är Matoke (mos av kokbananer) stapelföda i Uganda, men riset ger större skördar och har även fördelen att vara lättare att tillaga. Det man kan oroa sig för i sammanhanget är dock att riset till stor del ersätter kokbananer och att kosten därmed blir ensidigare. Alltför ensidigt beroende av en gröda är inte heller bra ur ett livsmedelssäkerhetsperspektiv, ifall den dominerande grödan drabbas av skördebortfall.

2008-12-02

Odlingsmark i fattiga länder tas över av rika länder

En oroande tendens i dagens värld är att rikare länder lägger beslag på odlingsmark i fattiga länder genom olika typer av avtal, som ofta förbigår de fattiga jordbrukare som idag livnär sig på denna mark. Pengarna berikar ofta bara politiker och andra höjdare i landet. Odlingsmarken används för att odla biobränslen, livsmedel för export eller råvara för pappersmassa. Detta är en uppföljare till den plundring av regnskogarna som skett de senaste decennierna.

Det första exemplet kommer från en artikel om Laos som Guardian hade för någon vecka sedan. Mellan 2 och 3 miljoner hektar, 10-15% av landets yta, har arrenderats ut. Bolag från Thailand, Vietnam och Malaysia har stora gummi-, socker- och kassavaplantager. Japanska, indiska och skandinaviska (!) bolag odlar snabbväxande eukalyptus och akacia för pappersmassa. Kina odlar ris och gummi. Fattiga bönder har köpts ut för mycket låga summor och löften om skolor m.m. Det hela verkar inte ha gett någon förbättring för fattiga laotier. Den som är intresserad kan läsa mer i en FAO-rapport om eukalyptusodlingar i Laos. Chris Lang har också skrivit i WRM Bulletin om hur eukalyptusodlingar ökar fattigdomen i Laos. Jag hittade också en artikel från Asia Times, som berättar att visserligen är det vissa laotiska bönder som driver gummiodling själva i liten skala och tjänar bra med pengar på det, men de kinesiska företagens storodlingar verkar inte ha kommit över plantagemarken på ett schysst sätt. Kineserna skyller ifrån sig och säger att det är regeringen i Vientiane som måste ta ansvaret. Men man kan inte bara skylla på en korrupt regim. Man måste också ta ett eget ansvar för vem man samarbetar med.

Häromveckan rapporterades att sydkoreanska Daewoo Logistics har fått arrendera 3,2 miljoner hektar odlingsmark i Madagaskar på 99 år för att odla majs och oljepalmer (för biobränsle). Detta är det största projektet i sitt slag hittills i världen och Daewoo får marken gratis! Marken beskrivs som "currently undeveloped open space", vilket jag ställer mig tveksam till. Madagaskar är ett av världens fattigare länder, så all tillgänglig odlingsmark är nog intecknad. De producerar inte ens tillräckligt med mat för sin egen befolkning och nu ska de exportera mat till Sydkorea. Det rör sig om hälften av den odlingsareal som idag finns på Madagaskar. Frågan är också hur detta kommer att drabba lokala bönder, vars rätt till marken ofta är dåligt skyddad i u-länder. Och om det nu inte är redan odlad mark, är det vildmark som nu ska läggas under plogen? Madagaskars inhemska flora och fauna är redan hårt trängd. Till och med Financial Times tar till ordet neokolonialism på ledarplats angående Daewoo-Madagaskaravtalet.

Vidare hittade jag nyligen en artikel om etiopiska bönder som odlat biobränslen och därmed blivit beroende av livsmedelsjälp. Bolaget som skulle köpa oljefröna har (troligen p.g.a. kreditkrisen) inte lyckats få ett lån så de kan betala för dem. Därmed står bönderna med oätliga osäljbara oljefrön och ingen eller för lite hemmaodlad mat. De kan inte heller köpa mat eftersom de inte fått några pengar för sin nya gröda.

Det finns säkert fler exempel runt om i världen. Förhoppningsvis kan detta utnyttjande minska framöver då biobränsleboomen verkar ha slagit bakut nu.