I protokollet från senaste direktionsmötet på Riksbanken sägs det att "Läget på de finansiella marknaderna är fortfarande inte fullt normalt". Det får väl anses vara en kraftig underdrift. Med tanke på att enda orsaken att många finansiella marknader överhuvudtaget fungerar är massiv stöttning från världens centralbanker, kan man knappast anse att läget är ens tillnärmelsevis normalt.
Vidare läser jag i protokollet
Förste vice riksbankschef Svante Öberg instämde i den bild av den internationella utvecklingen som redovisas i utkastet till penningpolitisk rapport. Det vi går igenom nu är en global finanskris följd av en ovanligt djup lågkonjunktur. I många länder kommer det att ta lång tid att nå upp till samma produktionsnivå som innan krisen startade. Det beror främst på att tillgångspriser har sjunkit kraftigt och att både privata och offentliga aktörer kommer att behöva anpassa sina balansräkningar till lägre förmögenheter och inkomster.De första meningarna kan jag helt hålla med om - äntligen har Riksbanken förstått vad som hänt. Vad gäller balansräkningen kanske Riksbanken borde börja med att anpassa storleken på sin egen. Och om man nu påpekar detta om balansräkningarna, varför uppmuntrar man då mer utlåning så att balansräkningarna kan utökas istället?
Även Barbro Wickman-Parak säger saker som är värda att kommentera:
Wickman-Parak riktade då speciell uppmärksamhet mot USA och bostadsmarknaden med de olika tecken på stabilisering som kunde utläsas där. Hon ville inte upprepa sina argument men konstaterade att anpassningen fortsatt. Wickman-Paraks bedömning var att bostadsinvesteringarna om något kvartal kommer att ge ett betydande bidrag till tillväxten.Jaså? Vilken värld lever Barbro i? I USA har man de senaste åren byggt bostäder för åtminstone ett decennium framåt. Att tro att bostadssektorn snart ska driva USAs tillväxt igen är naivt. När en bubbla väl har spräckts dröjer det lång tid innan den bransch som bubblan blåsts upp i blir intressant för tillväxt igen. Jag tror Barbro behöver läsa på lite historia om tidigare bubblor.
Wickman-Parak avslutade med att redogöra för sin sammantagna bedömning. Tillväxten i omvärlden börjar vända uppåt i slutet av innevarande år och under loppet av 2010 blir den starkare än i huvudscenariot. Det är inte en optimistisk prognos utan en prognos med en ganska modest uppgång.Även här tror jag att Barbro är ute och cyklar. Jag vill påminna om en sak jag skrev tidigare i år:
Som Reinhart och Rogoff visar i sin omtalade forskningsrapport "The Aftermath of Financial Crises" är finanskriser utdragna händelser. I de kriser de studerade så sjönk reala huspriser i genomsnitt under sex år och aktiebörserna under tre och ett halvt år. Arbetslösheten steg i genomsnitt med sju procentenheter under fyra år och produktionen med över nio procentenheter under två år. Dessutom formligen exploderar statsskulden, till stor del på grund av fallande skatteinkomster. Med tanke på att den kris vi nu befinner oss i verkar vara av det kraftigare slaget och dessutom är global, så antar jag att dess tidsspann blir längre än de genomsnittstider som Reinhart och Rogoff kommit fram till.Man får väl anta att alla ledamöterna i Riksbankens direktion har läst denna forskningsrapport. Men i alla fall Barbro Wickman-Parak verkar inte ha tagit till sig dess innehåll.
Lars E. O. Svensson säger följande:
Det är i alla fall möjligt att dra slutsatsen att en styrränta på noll procent inte behöver innebära några problem att tala om, särskilt med tanke på erfarenheterna från Japan, där styrräntan varit 0 och nu ligger på 0,1 procentJaså, har det inte varit några nämnvärda problem i den japanska ekonomin, månntro? Följande diagram över den japanska börsens Nikkei-index från 1985 och framåt tillägnar jag särskilt Lars E. O. Svensson (klicka för att förstora)
Dessutom har nollräntan i Japan förorsakat problem på annat håll, genom den så kallade "carry trade" som spekulanter har ägnat sig åt, där de lånat pengar i Japan till löjligt låg ränta för att sedan köpa högavkastande tillgångar i andra länder. Detta har bidragit till att blåsa upp hela den finansiella bubbla som nu spruckit.Vidare säger Lars E. O. Svensson:
När det gäller riskerna för att penningpolitiken blir fel så är dessa risker som sagt asymmetriska. Den stora risken är att penningpolitiken blir för kontraktiv, eftersom detta är svårt att korrigera i efterhand.Detta är i mitt tycke helt absurt! Lars E. O. Svensson anser uppenbarligen inte att finansiellt bubbelblåsande med hjälp av expansiv penningpolitik medför några större risker. Därmed sällar han sig till samma skola som Fed-cheferna Greenspan och Bernanke som anser att bubblor inte är farliga, utan kan korrigeras i efterhand. Hur farliga bubblor är illustreras ju övertydligt av vad som hänt det senaste året. Vid bubblans spräckande är det vanligt folk som du och jag som får betala priset. Detta uttalande bekräftar bilden av Lars E. O. Svensson som Sveriges farligaste makthavare.
Den kris vi upplever idag, som ibland liknas vid den svenska krisen på 1990-talet, är på sätt och vis en tvärtomkris. Då chockhöjde Riksbanken räntan - nu chocksänker man istället. Frågan är vilket av dessa två diametralt motsatta experiment som får värst bieffekter i slutändan.
Riksbanken vill uppenbarligen pumpa ut mer lån genom bankerna, bland annat genom att sänka sin inlåningsränta till -0,25%. Bankerna får alltså betala för att hålla reserver hos Riksbanken och ska därmed göras mer villiga att låna ut pengarna mot ränta istället. Frågan är nu vart dessa lån kommer att gå. Det kan nämligen inte Riksbanken styra. Kommer de att gå till att pumpa upp bostadspriserna? Kommer de att skapa några jobb? Kommer de att gå till råvaruspekulation? Ingen vet säkert. Och kommer verkligen bankerna att nappa på betet och låna ut mer? Ingen vet det heller. Facit får vi som vanligt om några månader.
Avslutningsvis kommer här en uppdatering av hur Riksbankens balansräkning har utvecklats - ännu en indikator för krisläget (klicka på diagrammen för att förstora).
Som synes har balansräkningen blåsts upp ytterligare något de senaste veckorna. Det ser här inte alls ut som om krisen skulle vara över. Som jag sade ovan så är enda orsaken att flera finansiella marknader överhuvudtaget fungerar att världens centralbanker stöttar upp dem massivt. Därav den uppsvällda balansräkningen. I våras såg det ut som om Riksbankens balansräkning var på väg att sjunka ihop så sakteliga, men nu har den tagit ytterligare ett steg uppåt, vilket tyder på att det behövs mer stöd till bankerna.
Bankerna, ja. Jag återkommer till dem i ett annat inlägg.
Inlägg
