Att ersätta Libyens olja

Medan Libyen ser ut att befinna sig mer eller mindre i inbördeskrig kan vi fundera över bieffekter av vad som händer där.

Bank of America förväntar sig att Libyens oljeproduktion stängs ner helt och kan ligga nere ett tag. Hur mycket av produktionen som hittills stoppats beror på vem man frågar.

Enligt den italienska energikoncernen ENI, med stor verksamhet i Libyen, har 75 procent av landets oljeproduktionen slagits ut till följd av konflikten. Normalt producerar Libyen 1,6 miljoner fat råolja per dag, motsvarande cirka 2 procent av den globala produktionen, vilket innebär att ENI ser ett totalt produktionsbortfall på 1,2 miljoner fat råolja.

OECD-ländernas energirådgivare IEA tror dock att produktionsbortfallet till följd av oroligheterna i Mellanöstern och Nordafrika totalt inte är större än 500 000-750 000 fat råolja per dag.

Det handlar alltså enligt EIA om 1,2-1,8 procent av den totalt tillgängliga exportoljan i världen, enligt ENI om 2,9 procent. Detta får såklart oljepriset att fortsätta hålla sig högt. Brent var igår uppe på 119 dollar/fat som högst, men ligger idag på drygt 111 dollar/fat. På kort sikt måste åtminstone vissa länder ta av sina reservlager.

IEA har samtidigt förklarat att det finns omkring 1,6 miljarder fat råolja i reservlager i de 28 OECD-länderna, som beräknas täcka 145 dagars oljeimport till länderna.

Visserligen säger sig Saudiarabien ha kapacitet att öka oljeproduktionen, men oljan ska också transporteras till rätt kunder. Libyens olja har enkelt kunnat fraktas över Medelhavet till Europa. Ska den ersättas av saudiarabisk olja måste denna skickas till Europa på något vis. Det första alternativet är att oljan går i mindre oljetankers genom Suezkanalen, men där räcker nog inte tillgången på mindre tankfartyg till. Nästa alternativ är att oljan ska gå på stora tankfartyg till Ain Sukhna söder om Suez, sedan genom Sumed-ledningen till Sidi Kerir i Medelhavet och därifrån i nytt tankfartyg till Europa. Frågan är bara hur stor reservkapacitet denna ledning har. Dess totala kapacitet ligger på 2,3 miljoner fat per dag och 2010 gick 1,1 miljoner fat per dag i den. Det tredje alternativet är att köra jättetankfartyg (VLCC eller ULCC) hela vägen runt södra Afrika, vilket tar tid. Så vilken väg saudi-oljan än kan ta kan det på kort sikt bli oljebrist i Europa under tiden som oljeleveranserna organiseras, vilket då får lösas genom att tappa av reservlager.

Att tappa av reservlager är dock inte helt oproblematiskt. Om det skulle visa sig att det blir produktionsbortfall i andra länder av någon orsak har man då mindre reservlager att röra sig med. Om det exempelvis skulle bli revolution även i Algeriet och dess oljeexport (nästan lika stor som Libyens) skulle falla bort - vad händer då? De importerande ländernas oljesituation blir allt tajtare för varje exportpåverkande händelse. 220 dollar per fat olja är då inte otänkbart.

Vad gäller Libyen ser det ut som om oljeproduktionen skulle kunna komma igång igen på nästan full kapacitet även om Gaddafi biter sig fast i Tripoli. 90 procent av oljeproduktionen kommer nämligen från Sirte-sänkan i Cyrenaika - den "befriade" östra halvan av landet. Förutsättningen är dock att rebellerna som tagit över i Cyrenaika lyckas organisera någon form av åtminstone någorlunda stabilt styre, så att oljeproduktionen kan fortgå och utländska oljeföretag och deras oljearbetare känner tillräckligt förtroende för att våga återvända till landet. Därför följer nog oljevärlden med spänning vad som händer i Cyrenaika - finns det tecken på att någon eller några försöker organisera något slags nytt styre? Att vapendepåer har plundrats kan både vara positivt, då det skulle kunna ge Cyrenaika möjlighet att försvara sig mot Gaddafis angrepp, men även negativt, då vapnen skulle ha kunnat hamna i händerna på islamister som passar på tillfället att kapa åt sig en option på makten. Har vapnen hamnat i händerna på flera rivaliserande grupper (även om de inte råkar vara islamister) är det nog lika illa. Så snart Gaddafi är borta (och kanske redan innan dess) lär det bli något slags strid (väpnad eller inte) om makten. Anarki är inte särskilt bra för oljeproduktionen...

Det finns också ett än så länge obekräftat hot att Gaddafi skulle kunna få totalt spatt och som en sista desperat åtgärd sabotera infrastrukturen för oljeproduktion eller -transport i östra Libyen, till exempel genom flygattacker. Det möjliga hotet kvarstår så länge han har militär kapacitet kvar. Vad som dock begränsar Gaddafis möjlighet att bita sig fast är maten. Som jag påpekat förut importerar Libyen 90 procent av sin spannmål, så det borde gå ganska snabbt att svälta ut Gaddafi.

Vad gäller gasleveranserna ser det sämre ut, då Greenstream-ledningen till Italien går genom Tripolitanien, som fortfarande kontrolleras av Gaddafi. Men Italien rapporteras ha hittat andra leverantörer för att kompensera gasen, då bara en åttondel av konsumtionen kom från Libyen.