Egyptens omöjliga ekvation

Igår kom så beskedet att Egyptens president Mubarak avgår och lämnat över makten till ett militärt råd under ledning av försvarsminister Muhammad Tantawi. Även vicepresidenten sedan fjorton dagar, general Suleiman är med i det militära rådet. De gamla maktgrupperna runt militärtoppen behåller alltså makten - man har bara skickat bort den minst sagt impopuläre presidenten. Men Tantawi är inte heller någon folkets favorit, snarare tvärtom.

Enligt al-Jaziras har expresidenten Hosni Mubarak flugit till Förenade Arabemiraten, där han kan framleva sina sista dagar i sällskap med diktatorskollegor.

Den nya militärregimen har lättat på (men inte tagit bort) utegångsförbudet. Under tiden firar egyptierna. Militärregimen hälsar också Israel att fredsavtalet består. Det är nog bäst så - Egypten har nog med interna problem.

Det ser alltså inte ut som om den egyptiska revolutionen leder till demokrati. Cornucopia tipsar om att Stratfor istället ser det som en militärkupp. Hur länge kommer det att dröja innan folket genomskådar detta?

Med högre spannmålspriser framöver ökar också risken för förnyat folkligt missnöje. Här följer lite omkok av det som jag skrev för två veckor sedan.

Även om vi får en snabb lösning på regeringsfrågan i Egypten, antingen genom militärdiktatur i ny form eller genom något slags frö till demokrati, så återstår landets långsiktiga finansieringsproblem. Stora valutautflöden kan driva ner landets valuta så att det blir ännu dyrare att importera nödvändiga livsmedel. Egypten har redan problem med hög prisinflation (11,9% för 2009 och 12,8% för 2010).

Kommer turisterna att komma tillbaka? Gör de inte det står landet med stora underskott både i handelsbalansen och statsfinanserna. Budgetunderskottet och statsskulden är redan idag stora.

Befolkningen har växt från 16,5 miljoner år 1939 till 20 miljoner i början av 1950-talet och nu cirka 80 miljoner. Prognoserna visar inga tecken på att befolkningstillväxten skulle stanna av på länge än. Även om Egypten mot förmodan lyckades införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i många år. Misstaget har man redan gjort flera decennier tillbaka när man lät befolkningen växa så snabbt.

Samtidigt har Egyptens oljeproduktion legat runt samma nivå sedan mitten av 1980-talet och den inhemska oljeförbrukningen ökar raskt. Därför är oljeexporten och med den intäkterna snart över. Därefter kommer Egypten att behöva importera sin olja, vilket kommer att anstränga ekonomin ytterligare. Det enda positiva i sammanhanget är att gasexporten ser ut att öka.

Ett nytt egyptiskt styre måste alltså få ordning på ekonomin, särskilt ifall valutan faller i värde. Men det blir en omöjlig ekvation, då de flesta vägar till budgetbalans också ger folkligt missnöje. Ökade skatter eller minskade subventioner på mat och bränsle är otänkbart. Militären utgör en stor del av statens utgifter, men att dra ner på militärutgifterna lär bli svårt utan att riskera militärkupp.

Egyptens spannmålsproduktion och -import ser ni i diagrammet ovan. Visserligen har den inhemska spannmålsproduktionen stigit snabbt, men befolkningen har också växt snabbt och Egypten tvingas därför importera en stor del av sin mat. Med sjunkande inkomster av oljeexport och stigande livsmedelspriser blir ekvationen omöjlig.

Läs även bloggrannen "Livet efter oljan" om "Egypten och avgrunden".

Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö skriver idag i DN om Egypten och varför han anser att det blir revolution. Jag föredrar mer jordnära faktorer. När en totalitär regim drabbas av ekonomiska problem blir den svag, t.ex. Egyptens styre som sitter i en ekonomisk rävsax. Nästa faktor är en stor andel unga män i förhållande till den övriga vuxna befolkningen. Lägg sen till missnöjesfaktorer som stigande matpriser, arbetslöshet, fattigdom och ojämn inkomstfördelning så har man revolutionssoppan klar. Jag undrar varför Tännsjö totalt ignorerar sådana faktorer? De kanske är för simpla för en filosofiprofessor?