Fortfarande kontantlös?

Om du fortfarande tillhör dem som går omkring utan kontanter på fickan kanske du bör tänka om efter gårdagens teknikhaveri hos Swedbank, där kort, automater, mobilbank, internetbank, kort sagt hela verksamheten, avstannade under sex timmar. Detta på grund av en "rutinmässig uppdatering" av datorsystemet som slog fel.

- Vi har inte haft ett så stor avbrott tidigare, säger bankens presschef, Anna Sundblad.

Där ljuger hon! I november 2010 hade Swedbank ett jättehaveri under 8 timmar, som visserligen den gången berodde på ett elfel, inte på programvaruuppdatering, men som slog ut inloggning, räkningsbetalning, bankomater och kort, alltså ungefär som gårdagens avbrott, men två timmar längre. Var gårdagskvällens händelse så utmanande för förtroendet att Swedbanks presschef ser sig tvungen att ta till en lögn?

- Sannolikheten för att något sådant här sker är, enligt vår bedömning, väldigt låg, säger Sundblad.

Det var inte så osannolikt trots allt - det har ju ändå inträffat. Två flertimmarshaverier har inträffat inom tre och ett halvt år, visserligen med olika orsaker, men de blottar kortsamhällets skörhet, som SvD:s Neurath skriver. Bankerna prioriterar vinsterna över ett robust betalningssystem och Finansinspektionen verkar inte kräva något annat.

Bankerna har allt att vinna på att pengar, tillgångar och skulder, förpassas till den digitala världen. Det är betydligt mer lönsamt. Själva kortavgiften på omkring 200 kronor per år från kunderna är bara en del av inkomstflödet. Varje gång du drar ditt kort tjänar banken lite pengar, och knaprar från handelns omsättning. Av de 80 öre per kortköp, som de flesta handlare får betala för varje korttransaktion, går merparten till den kortutgivande banken.
I Sverige görs omkring 2 miljarder korttransaktioner årligen. Det blir alltså ett stort bidrag till bankvinsterna. Men den riktiga drömmen är att fler kunder handlar med kreditkort, som ger ännu högre intäkter till banken.

Som jag har skrivit förut så är det inte alls osannolikt att systemen står still, utan tvärtom något man får räkna med att det händer då och då.

Jag har arbetat stora delar av mitt yrkesliv med verksamhetskritiska datasystem och jag vet av egen erfarenhet att förr eller senare händer i alla system det där "omöjliga" som gör att hela systemet går ner, hur mycket säkerhetsåtgärder och redundans man än byggt in. [...] Jag har varit med om att datasystem som inte "får" stå still gör det i över ett dygn.

Så visst kan det vara praktiskt med plastkort att betala med, men som jag skrivit tidigare ska man vara beredd på att det inte funkar och ha en reserv i form av kontanter. Om kortbetalningssystemet inte skulle fungera bör man alltid ha kontanter för några dagars matinköp liggande hemma. Ännu bättre är förstås att ha ett beredskapslager av mat som räcker i en vecka (Civilförsvarsförbundets rekommendation). Då klarar man även andra störningar. Men någon tusenlapp i kontanter är ändå bra att ha hemma.

Man kan också fundera över hur mycket kontanter man minst bör ha på fickan. Tillräckligt för att kunna ta taxi hem är mitt förslag. Eller tillräckligt mycket för att kunna ta taxi till sjukhuset, betala patientavgiften där och även köpa en måltid där. Välj det som är störst av dessa belopp.

För att man ska kunna använda sina kontanter i en situation där kortsystemet är ur funktion behövs dock att möjligheten finns att betala med kontanter. Om tillräckligt få köp sker med kontanter finns risken att exempelvis en butiksinnehavare kommer att slopa möjligheten att använda kontanter. Därför måste tillräckligt många använda kontanter även i vanliga fall. Jag använder till stor del kontanter när jag gör mina vardagsinköp och försöker att fördela så att jag betalar med kontanter på olika ställen.

Förutom att det kontantlösa samhället har många dåliga sidor så ställer det till problem för många.

Det kontantlösa samhället har inte heller särskilt många år på nacken - ser vi på mängden sedlar och mynt utgivna av Riksbanken är det först sedan 2007 som den minskat och som vi ser den riktigt starka trenden mot mindre kontantanvändning. Det är också bara några år sedan som det kom kontantlösa bankkontor, men det har gått snabbt. I Sverige fanns år 2009 inga kontantlösa bankkontor. År 2010 var det 179 kontantlösa av de då 1 833 bankkontoren. 2011 var antalet 560. Vid slutet av 2012 var 756 av Sveriges 1 839 bankkontor kontantlösa. Ett stort experiment - undrar hur länge det kommer att fortgå...

Lögnerna rullas upp i Spanien

Läget börjar se alltmer prekärt ut för Spanien och dess banker. Man har i flera år kört "pray and delay", en spansk variant på USA:s bankers "extend and pretend" från 2007-2008.

Krisbanken Bankia kommer nu att behöva en statlig insats på 23,5 miljarder euro, en ökning med 19 miljarder mot tidigare aviserade 4,5 miljarder euro. Bankia är en sammanslagning av sju "cajas" (sparbanker) och inte oväntat ledde sammanslagningen av sju vacklande mindre banker till en stor vacklande bank, som trots nyemission och börsintroduktion förra sommaren nu visar sig inte lyckas överleva utan statligt stöd. Bankia handelsstoppades i fredags och föll som en sten när den återöppnades för handel i måndags. Nu meddelas också att det inte bara är spanska regioner som "upptäcker" tidigare "okända" förluster, utan även Bankia reviderar resultatet för 2011 från att tidigare ha sagts vara en vinst på 41 miljoner euro till att nu vara en förlust på 3,3 miljarder euro efter en ny revision. Den tidigare årsrapporten ser alltså ut att ha varit en ren lögn.

Och Bankia är bara toppen på isberget. Enligt tidigare uttalanden av ekonomiministern skulle det räcka med 15 miljarder euro från staten för att rädda hela den spanska banksektorn, men bara Bankia kräver alltså (än så länge) 23,5 miljarder euro och insatta bedömare gissar att totalnotan landar på 50-60 miljarder euro. Den statliga Fonden för ordnad bankomstrukturering (FROB) har bara 5,3 miljarder euro kvar. Varifrån ska spanska staten få mera pengar? Räntan på tioåriga spanska statsobligationer slutade gårdagen på 6,45 procent, vilket är nära toppnivån från i höstas. Det blir dyrt att finansiera bankräddningen den vägen och det skulle även ge en statsskuld som snabbt går över i krisstorlek. Hur långt är Tyskland beredda att gå för att rädda euron? Spanske premiärministern Mariano Rajoy låtsas dock vara oberörd "There will not be any (outside) rescue for the Spanish banking system", säger han. Igår sade han även att "Vi låter varken någon region eller bank falla, för det kan inte hända... om det skulle hända faller landet".

Det lär inte heller komma någon räddande utländsk ängel och köpa upp ett antal miljarder i spanska statsobligationer, då utländska investerare nu minskar sina innehav av spanska statspapper. Bara från årsskiftet till april har andelen som innehas av utländska investerare minskat från 50 till 37 procent. Istället har spanska banker ökat sina innehav av statspapper, finansierat av nödhjälpspengar (LTRO) från Europeiska centralbanken (ECB). Därmed sitter de spanska bankerna och den spanska staten definitivt ihop i en omfamning till döds. Staten behöver bankerna för att köpa upp statspapper och bankerna behöver staten som räddare. Samtidigt har de spanska bankernas innehav av spanska statsobligationer minskat i värde, så de behöver därför ännu mer räddningspengar.

ECB har hittills stöttat de spanska bankerna med 316 miljarder euro i LTRO-lån på tre år, vilket motsvarar närmare en tredjedel av Spaniens BNP.

Nu är det inte bara bankerna som är problem i Spanien. Regionerna rullar ständigt ut nya meddelanden om hur de upptäcker glömda underskott eller hur de har kassakris. Senast var det Katalonien som behöver 13 miljarder euro inom en månad. Katalonien (med Barcelona som huvudstad) är dock ett lite speciellt fall, då det är en region som faktiskt på det stora hela går mindre illa än andra och står för 20 procent av Spaniens BNP. Katalonien är nettobidragsgivare till den spanska centrala statsbudgeten och deras kassakris nu beror på att centralstaten begär för mycket pengar av dem - skatteintäkterna har även där minskat på grund av recession.

Spaniens arbetslöshet är redan den högsta i EU och ser inte ut att minska, utan snarare öka ytterligare. Till och med normalt glättiga OECD spår ytterligare två år av recession och hög arbetslöshet i Spanien. Många varnar för vad man verkligen kan kalla för massarbetslöshet: 30 procent arbetslösa i Spanien nästa år! Den spanska detaljhandeln sjönk i april med 11,3 procent på årsbasis och industriproduktionen i mars med 7,5 procent. En ekonomi i fritt fall tycker jag det ser ut som och prognosen om att Spaniens BNP bara skulle falla med 1,9 procent i år verkar hopplöst långt från verkligheten. Bara från februari till mars föll industriproduktionen med 1,8 procent.

Bostadspriserna har redan fallit 30 procent sedan toppen år 2007 och Barclays anser att de behöver falla minst 20 procent till innan de kan stabiliseras. Det kommer såklart att leda till en förvärrad mardrömssituation för de spanska bankerna och staten. Det låter rimligt, med tanke på att på Irland har bostadspriserna fallit 50 procent från toppen. The Centre for European Policy Studies (CEPS) tror att de spanska bankerna kommer att behöva skriva ner lån på sammanlagt 270 miljarder euro, en summa som är så enorm (drygt en fjärdedel av årlig BNP) att en statlig bankräddning snabbt skulle driva upp statsskulden till över 110 procent av BNP i ett Irlandsliknande scenario, fast i mycket större skala.

Jag har tidigare nämnt att de spanska bankerna döljer stora delar av sina förluster, men verkligheten ser ut att vara på väg att komma ikapp även dessa lögner, eller "pray and delay". Många spanska banker undviker att sälja av fastigheter de blivit ägare till när lån inte kunnat betalas. Detta för att inte behöva marknadsvärdera fastigheterna och istället påstå att det inte finns någon marknad för dessa fastigheter som kan värdera dem.

Förutom till privatpersoner har de spanska bankerna också lånat ut stora summor till de numera till stor del zombifierade byggbolagen. Istället för att skriva ner dessa krediter så ger de nya lån när de gamla förfaller. Den spanska centralbanken tillåter dessa lån till konkursmässiga bolag att bokföras av bankerna som "friska" lån. Mer än hälften av Spaniens 67000 byggbolag anses idag vara "zombieföretag", som har sammanlagda skulder på 180 miljarder euro, som kan leda till omkring 104 miljarder euro i kreditförluster som ännu inte har erkänts.

Ett praktexempel är byggbolaget Metrovacesa, som har en börskurs på 38 cent per aktie, medan Santander, Spaniens största bank, värderar de 35 procent de äger i bolaget till 2,24 euro per aktie. Metrovacesa har idag i princip stillastående verksamhet.

Nu ser det ut som om världen håller på att syna de spanska korten och utvecklingen går snabbt.

Kändisekonomen "Dr Doom" Nouriel Roubini gissar att Spanien kommer att lämna euron inom tre år och till och med ekonomipristagaren Paul Krugman förutspår en spansk uttagsanstormning inom kort. Jag tycker också att detta verkar sannolikt. Framförallt ser det inte ut som om man kommer att lyckas göra sig av med kreditberget under ordnade former.

Senaste nyheten från Spaniens bankturbulens är att centralbankschefen Miguel Angel Fernandez Ordonez avgår en dryg månad innan hans mandattid på sex år går ut. Han skulle egentligen ha slutat 12 juli, men igår meddelades att han avgår redan 10 juni. Nu har den spanska regeringen bara två veckor på sig att utse en ersättare.

Varför Grekland inte är Baltikum

I morse beslutades om ett stödpaket till Grekland bankerna. Det är dock egentligen i princip samma gamla stödpaket från i somras som nu presenteras så att det låter som en nyhet. Dessutom rapporteras att skuldbytet med de privata fordringsägarna snart ska inledas, men det har vi ju hört länge nu.

Det är dock uppenbart att det är fullständigt orimligt att Grekland skulle kunna lyckas med målet att minska statsskulden till 120 procent av BNP till 2020. Det bygger nämligen på totalt orealistiska antaganden om BNP-utvecklingen. Greklands BNP faller vad jag kan se i en årstakt på cirka 7 procent, och att detta fall plötsligt skulle tvärbromsa verkar inte sannolikt. Därmed fortsätter Grekland att vara ett bottenlöst hål och det nuvarande paketet på 136 miljarder euro (vilket förresten är mer än 60 procent av Greklands årliga BNP) kommer inte att räcka till. Pengarna går dock inte till grekerna utan största delen går vidare till europeiska banker som varit korkade nog att låna ut till Grekland. Dessa bankdirektörer måste ha väldigt bra kontakter inom EU-eliten för att lyckas få igenom detta. Jag är trött på detta genomkorrumperade EU. Tyvärr går media på propagandan från EU-styret och beskriver det fortfarande som att det är Grekland som räddas, när det inte alls är så. Grekland och grekerna körs ner i skiten för att bankdirektörerna ska kunna få ut sina feta löner. Allt detta betalas i slutändan av EU:s skattebetalare. Privatisera vinsterna, socialisera förlusterna.

Läs även vad bloggrannen Cornucopia skriver om saken.

Nej, Grekland behöver skriva ner sina skulder rejält och troligen också lämna euron. Vi har sett att den isländska modellen fungerade. Vissa påpekar att de baltiska länderna lyckades klara sig ur sin svåra kris och ändå hålla kvar sina fasta valutakurser till euron. Det finns dock en avgörande skillnad. Vid krisens början hade Litauen, Lettland och Estland betydligt lägre statsskulder än vad Grekland hade.

Därför var det ingen katastrof att de ett tag hade stora underskott i statsfinanserna. Det enda som hände (statsfinansiellt sett) var att Lettlands och Litauens statsskulder steg till "svensk" nivå vad gäller andel av BNP. Där tycks de för övrigt ha stabiliserat sig. Grekland hade redan i krisens början en så hög statsskuld i förhållande till BNP att även små höjningar av räntenivån gav stora effekter på statsfinanserna och de hamnade därför snabbt i en dödsspiral.

Lägg därtill att det grekiska samhället och statsapparaten verkar vara fullständigt dysfunktionella, med grasserande korruption samt obefintligt förtroende och skattemoral.

Nu ska det bli mycket intressant att se vad resultatet blir i det val som planeras i Grekland i vår. Jonas Sjöstedt nämner att opinionsmätningarna visar att nuvarande största regeringspartierna Pasok och Nea Demokratia har tappat stort och att de tre radikala vänsterpartierna gått starkt framåt och ser ut att kunna få uppåt 40 procent av rösterna tillsammans. Om det nu genomförs ett val (och inte istället en militärkupp) så ser det ut att kunna leda till en regering och ett parlament i Grekland som lär vara mycket mer motsträviga mot EU-bankirernas och deras köpta politikers krav.

Vår svenske finansminister Anders Borg är förresten antingen dumnaiv eller en lögnare när han idag säger att Grekland inte längre är ett hot mot Europas återhämtning. Han borde veta bättre med den information, kunskap och kontakter han har. Alltså gissar jag att det han säger är ren lögnpropaganda.

IEA ljuger medvetet om oljan

Idag kom OECD:s energiorgan International Energy Agency (IEA) ut med sin årliga rapport World Energy Outlook (WEO) som jag nämnde förra veckan. Årets rapport var, till skillnad från förra årets, en icke-händelse med minimala revideringar mot förra året.

Den globala efterfrågan väntas öka 1 procent per år till 105 miljoner fat per dag år 2030, från 85 miljoner fat per dag under 2008. Prognosen är lägre än 2008-års prognos om 106 miljoner fat per dag år 2030.

Desto mer intressant är den debatt runt IEA som dragit igång efter att brittiska The Guardian igår skrev om en anonym källa (whistleblower) inom IEA som säger att IEA medvetet presenterar en rosigare bild än vad som motiveras av forskningsdata kring oljetillgångar, efter påtryckningar från USA. IEA har konsekvent underskattat nedgångstakten i existerande oljefält och överskattat möjligheterna till att finna ytterligare oljereserver. Detta avslöjande gör att WEO-rapportens användbarhet ifrågasätts. Denna rapport används av regeringar och andra organ världen över för att planera energipolitik och klimatpolitik. T.ex. brukar svenska Energimyndigheten hänvisa till IEA:s prognoser och säga att det är ännu ingen fara med den globala oljeproduktionen. Att WEO:s prognoser är felaktiga får mycket allvarliga konsekvenser, då våra politiker och myndigheter vilseleds, när de egentligen skulle behöva inse att läget kräver insatser här och nu.

Det som framförallt ifrågasätts vad gäller WEO är att man säger att den globala oljeproduktionen kommer att kunna höjas från nuvarande 83 miljoner fat per dag till 105 miljoner fat per dag år 2030. Oberoende forskare har länge betvivlat detta och sagt att detta antagande inte är underbyggt av hårda fakta om oljeproduktion. Många experter tror nu att vi passerade oljekrönet sommaren 2008. Visserligen har IEA gradvis skrivit ner sina prognoser, men någon minskning är det ännu inte tal om. 2005 förutspådde man en global oljeproduktion på 120 miljoner fat per dag år 2030, vilket skrevs ner till 116 miljoner fat per dag och sedan till 106 miljoner fat per dag i förra årets rapport.

Den svenske forskaren Kjell Aleklett, chef för Globala energisystem vid Uppsala universitet, skrev 2003 den första vetenskapliga artikeln om peak oil tillsammans med Colin C. Campbell. Han skriver idag på sin blogg hur han vid personliga diskussioner med tjänstemän på IEA i november 2007 fick ungefär samma information om IEA som Guardian presenterar i gårdagens artikel. Aleklett talar också om en diskussion han hade med Sveriges delegat till IEA, där det framkom att "USA utövade påtryckningar genom att framföra att man skulle ta hänsyn till de prognoser som Energy Information Administration lagt fram tidigare under året". EIA är USA:s motsvarighet till Energimyndigheten.

Kjell Alekletts forskargrupp kom igår också ut med en forskningsartikel där man systematiskt går igenom IEA:s scenario för oljeproduktion och totalsågar deras prognos och bekräftar det som Guardians läcka säger. Artikeln har titeln "The Peak of the Oil Age – analyzing the world oil production Reference Scenario in World Energy Outlook 2008" och här är den i mitt tycke viktigaste meningen ur sammanfattningen.

In total, our analysis points to a world oil supply in 2030 of 75 Mb/d, some 26 Mb/d lower than the IEA predicts.

Och omkring 8 Mb/d eller nästan tio procent lägre än idag, kan tilläggas.

Kjell Aleklett försöker nu också väcka de sovande svenska politikerna och myndigheterna, t.ex. genom ett öppet brev till energiminister Maud Olofsson och Energimyndighetens generaldirektör Tomas Kåberger. Sveriges politiker och myndigheter verkar än så länge förneka problemet, ibland med hänvisning till just IEA:s siffror. Detta är mycket underligt, med tanke på att Energimyndigheten var med och finansierade ASPO:s första peak-oil-konferens i Uppsala år 2002. Dock var Kjell Alekletts forskningsgrupp inbjuden att presentera sin forskning för ett antal riksdagsledamöter i förra veckan. Enligt Kjell Aleklett var det dock bara Moderaterna och Kristdemokraterna som var representerade. Förvånande att övriga riksdagspartier totalt ignorerar ett så viktigt seminarium. Åtminstone Miljöpartiet borde väl sända en riksdagsman att lyssna, då energifrågor är centrala för dem. Men partigränser och framförallt blockgränser är som vanligt svåra att överbrygga i politiken. Jag har från tidigare jobb viss erfarenhet av att ha varit med på uppvaktningar av riksdagsledamöter och har sett att man måste ta ett parti eller åtminstone ett block i taget. Dubbla uppvaktningar, med andra ord, om du vill få gehör för dina åsikter.

Svenska media har i viss mån hunnit uppmärksamma WEO-rapporten och IEA:s trovärdighetsproblem. DI har en kort notis där man bara plockat direkt från Bloombergs artikel, samt ett kort referat av Guardian-artikeln. DN har en längre artikel med rubriken "Varning för energikris", som faktiskt tar upp Kjell Alekletts och Guardians ifrågasättande av IEA:s siffror. Även Sydsvenskan tar upp detta i en artikel med titeln "Manipulerade oljeprognoser". Arbetsmiljötidningen Du & jobbet har gjort en intressant och skrämmande rundringning och kommit fram till att regering och myndigheter är oförberedda vad gäller peak oil. Kanske finns det hopp om att energifrågorna nu belyses mer i svenska media?

Två bloggare har idag också skrivit intressant om WEO och IEA. David Jonstad på Effektmagasin har skrivit "Oförberedda på det värsta" och "USA mörkar snar oljekris". Cornucopia har skrivit "Det verkliga och akuta problemet kan ni inte ducka" och "Sverige stoppar huvudet i sanden angående peak oil".

Läs även andra bloggar om peak oil, oljekrönet, lögner, energi, olja, oljeberoende