Som man frågar får man svar

Knappt hade jag hunnit publicera min kommentar till Aftonbladet/United Minds' opinionsundersökning så läste jag på webben att SKOP idag publicerat en väljarundersökning som ger ett ganska annorlunda resultat:
Vad ska man tro nu då? Enligt SKOPs undersökning skulle varken Sverigedemokraterna eller Piratpartiet nå riksdagen om det vore val idag. Piratpartiet redovisas inte ens separat, utan hamnar i SKOPs undersökning bland "övriga partier" som får dela på 1,7% av väljarna.

En annan viktig skillnad är att det borgerliga blocket enligt SKOPs undersökning är betydligt starkare än i United Minds' undersökning. Framförallt Folkpartiet och Kristdemokraterna får fler röster.

Men några gemensamma nämnare för undersökningarna kan man notera. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har stärkts och får ungefär samma andel röster. Moderaterna och Socialdemokraterna får ungefär lika stora potter i båda undersökningarna. Centerpartiet försvagas.

Nu kan man fråga sig varför dessa undersökningar kommer fram till så olika resultat. Inläggets rubrik ger väl en del av svaret - som man frågar får man svar. United Minds frågade "Vilket parti skulle du rösta på om det vore val till riksdagen i dag?" medan SKOP frågade "Vilket parti tycker du bäst om i rikspolitiken?" Man kan tycka att den första frågan är mer traditionellt ställd, så som väljarundersökningar brukar vara. Men det är definitivt en skillnad på frågorna. Om jag fick dem skulle jag kanske svara olika. Jag taktikröstar nämligen oftast, för att lyfta fram partier som driver frågor som jag anser viktiga, men som jag inte tycker får tillräckligt utrymme i politiken. Om jag däremot får frågan vilket parti som jag tycker bäst om svarar jag istället utifrån hur väl de olika partiernas politiska idéer överensstämmer med mina egna. På så sätt kan man kanske förstå en del av Piratpartiets styrka i United Minds' undersökning - det kan vara fråga om proteströster, även om man inte tycker att Piratpartiet egentligen är det bästa partiet.

En annan skillnad är att United Minds genomförde sin undersökning via webben, medan SKOP kör mer traditionellt (telefon eller brev, jag hittar just nu ingen uppgift om vilket de använder, men jag antar av artiklarnas formuleringar att det är telefon). United Minds' webbmetod borde rimligtvis ge en övervikt av yngre väljare, varför det inte är så konstigt att Piratpartiet blev starka. Bara det att den görs via webben borde också ge fler röster till Piratpartiet. Om United Minds har en övervikt av yngre väljare kanske det också förklarar att Folkpartiet och Kristdemokraterna fick så svagt resultat hos dem. Skrämmande är i så fall att Sverigedemokraterna fick så starkt resultat hos dem. Men det är inte otänkbart med tanke på att det borde finnas starka missnöjeskänslor hos unga väljare, delvis orsakade av den ekonomiska krisen och bristen på jobb.

Hursomhelst kan man väl konstatera att både Piratpartiet och Sverigedemokraterna troligen fick sig en rejäl push framåt av söndagens väljarundersökning. Men låt oss innerligt hoppas att vi slipper Sverigedemokraterna i riksdagen. Vilket annat parti som helst går egentligen bra för min del, bara jag slipper Sverigedemokraterna.

Betnérs vältaliga sågning av SD

Magnus Betnér har skrivit en läsvärd serie blogginlägg om Sverigedemokraterna, där han slår hål på deras argumentation. Senaste delen (del 5) kom häromdagen, där han med statistik visar att invandringen inte kostar särskilt mycket i Sverige.

Kort sagt, ingenting Sverigedemokraterna säger om invandring stämmer. Inte heller deras siffror i den mån de ens presenterar några.

I del 4 tar han upp mängden invandrare från olika länder och även lite om arbetslösheten.

Från Afghanistan tog vi förra året emot knappt 1500 personer. Det är allt. Och detta från ett land i krig. Ett krig som vi är med i. Ungefär lika många som invandrade från USA. Vi fick hit ungefär 300 kanadensare och 1500 människor från Storbritannien. Kort sagt, det är inte så många som vandrar hit från fattiga och krigsdrabbade länder som Sverigedemokraterna vill få oss att tro.

I del 3 går han igenom lite historia om invandring och konflikter utifrån SD:s principprogram.

Nationalism, patriotism och Gud är roten till så gott som varenda konflikt. Inte lösningen på de samma.

Han fortsätter med att ta upp den svåra historien om vad Sverige och svenskar är.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. SAMERNA!

Sverige har ju dessutom bytt form och utbredning rätt många gånger genom århundradena efter Gustav Vasa. Hur gör vi med Finlandssvenskarna? Ska de bilda ett eget land för sin nation, eller är de en del av den svenska nationen? Alla finländare var ju dessutom svenskar fram till så nyligen som 1809. Norrmännen har ju varit svenskar flera gånger. Danskar, polacker, tyskar och balter likaså. Har de glömt sitt nationella arv eller borde de också tas upp i den svenska nationen? Invandrare från Polen, Estland och Lettland kanske bara kommer hit för att de känner sin nationella tillhörighet med det land de en gång för länge sedan bodde i. De vill kanske hit och återförenas med sina landsmän. Under den franske kungen och sin tyska drottning?

I del 2 besvarar han kritik han fått för att inte förstå hur det är att bo in en invandrartät förort.

Innan Vällingby bodde jag i Skärholmen, där jag gick både högstadium och gymnasium tillsammans med greker, chilenare, araber, afrikaner, turkar, ex-jugoslaver, kineser, afrikaner och en och annan helsvensk.

I del 1 började Betnér såga sig igenom SD:s principprogram.

Inte ofta man skrattar så ögonen tåras när man läser partiers hemsidor.

Nu lär väl tyvärr inte Betnérs sågning få särskilt många övertygade SD-anhängare om att inte rösta på SD, eftersom reaktionen av kommentarerna att döma blir förnekelse, ilska och personargument. Men det kan förhoppningsvis få proteströstare att rösta på något annat alternativ istället för dessa farliga virrhjärnor. PP till exempel. Eller varför inte blankröstning? Jag har själv i min uppgivenhet inför den svenska partifloran funderat på att skriva "Peak oil" på en blank valsedel.

Vilket tror ni förresten är världens mest rasistiska land idag? Något överraskande för den oinsatte verkar det vara Nordkorea, vars propagandamaskineri pumpat i befolkningen hur överlägset Nordkorea är. Men inte bara det, utan också att nordkoreanerna är renrasiga, osv. Läs Christopher Hitchens' artikel "A Nation of Racist Dwarfs", som bygger på B.R. Myers' nyutkomna bok "The Cleanest Race: How North Koreans See Themselves and Why It Matters".

The whole idea of communism is dead in North Korea, and its most recent "Constitution," "ratified" last April, has dropped all mention of the word.

Myers makes a persuasive case that we should instead regard the Kim Jong-il system as a phenomenon of the very extreme and pathological right. It is based on totalitarian "military first" mobilization, is maintained by slave labor, and instills an ideology of the most unapologetic racism and xenophobia.

North Korean women who return pregnant from China—the regime's main ally and protector—are forced to submit to abortions. Wall posters and banners depicting all Japanese as barbarians are only equaled by the ways in which Americans are caricatured as hook-nosed monsters.

Vill ni se nordkoreansk propaganda när den är som bäst kan ni till exempel ta en titt på denna.

[Andra bloggar om rasism, främlingsfientlighet, politik, sverigedemokraterna]

Politiskt spel

Det ser ut som om valnattens resultat i princip håller i sig nu i sluträkningen. Något mandat hit och dit, men huvuddragen kvarstår. Alliansen är störst, men har inte egen majoritet.

Nu börjar vissa fokusera på felaktigt hanterade röster. De hoppas tydligen förtvivlat på att något ska kunna förändra resultatet, istället för att arbeta för att göra det bästa möjliga utifrån det resultat som de svenska väljarna faktiskt röstat fram.

Det politiska spelet fortsätter. Det talas om att flera partier vill utesluta Sverigedemokraterna ur åtminstone vissa riksdagsutskott genom att minska antalet platser från 17 till 15. Jag håller med vänsterbloggaren Svensson om att SD av demokratiska skäl borde få en plats i utskotten. Man må ogilla hur svenska folket har röstat, men de har faktiskt röstat in SD i Riksdagen. Jimmie Åkesson protesterar inte oväntat och kallar uteslutningsförsöken odemokratiska. Men inte bara han, utan även exempelvis professorn i statsvetenskap Lena Wängnerud tycker att det är odemokratiskt.

När Ny demokrati gästspelade i Riksdagen 1991–1994 fick de sitta med i alla utskott. Visserligen tycker vissa att det blev hattigt med dem i utskotten, men Sverigedemokraterna ger ett betydligt redigare intryck och borde klara utskottsrepresentation bra. Att utesluta SD ur riksdagsutskotten ökar bara det missnöje och politikerförakt som de delvis spelar på och kan i längden öka mängden SD-sympatisörer. Om nu antalet utskottsplatser ska minskas för att utesluta SD kan man också fråga sig om inte Kristdemokraterna och Vänsterpartiet isåfall borde uteslutas istället, då de fått färre riksdagsmandat än SD.

Annat läsvärt: Krohniskt frågar sig om det är värst att SD är rasister eller att de är populister. Kildén och Åsman skriver om Ian Wachtmeisters politiska historia, apropå att han kommit ut som rådgivare åt SD.

Även om rösterna inte är helt färdigräknade kan jag notera några intressanta saker i Valmyndighetens sammanställning.

Valdeltagandet har stigit från 81,84% till 84,02%, vilket är bra. Internationellt sett får väl detta ses som fina siffror - det skulle placera oss runt trettionde plats bland de 150 länderna på Nationmasters lista. Man kan jämföra med exempelvis Frankrike, Ryssland, Storbritannien, Japan och Kanada som bara ligger runt 60%. USA ligger på 64%, Finland på 65%, Norge på 75%, Tyskland på 79%. Danmark ligger på hela 87%!

Intressant är också att blankrösterna minskat från 1,7% i senaste valet till 1,1% i detta, vilket också tyder på ett ökat politiskt engagemang.

Bland småpartier som inte kom in i Riksdagen fick Piratpartiet 0,64% (ungefär som 2006), Feministiskt initiativ 0,40% (mot 0,68% 2006) och Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI) 0,19% (mot 0,52% 2006). Dags att ge upp för FI och SPI? Inga andra småpartier fick mer än 0,03%.

Bland intressanta fiktiva pyttepartier kan vi notera Republikanerna med 14 röster, Republikanska partiet 9 röster, Kalle Anka Partiet (med varianter) 120 röster, Kungen 3 röster, Protestpartiet 3 röster, Bamsepartiet 2 röster, Bluffpartiet 2 röster, Gud 2 röster, Jesus (eller Jesus Kristus) 4 röster, Ödlepartiet 2 röster.

[Andra bloggar om politik, demokrati, sverige, sverigedemokraterna]

Intressant besök...

Igår påminde bloggrannen Cornucopia om att man inte är anonym på Internet. Det går i de flesta fall utmärkt att se var besökare sitter när de surfar in på bloggen.

Creeper är en sajt som visar vilka svenska myndigheter som varit inne på bloggen. Jag brukar då och då titta till Creepers logg för denna blogg och nu noterade jag något intressant: ågon från Riksdagen har varit inne och tittat nu på morgonen.

http://flutetankar.blogspot.com/	2011-09-14 09:24:31 - Riksdagen
http://flutetankar.blogspot.com/2011/09/om-du-inte-har-nagot-vettigt-att.html	2011-09-14 09:37:27 - Riksdagen
http://flutetankar.blogspot.com/search?q=Sverigedemokraterna	2011-09-14 09:38:29 - Riksdagen
http://flutetankar.blogspot.com/2010/11/makt-makt-makt-makt-makt.html	2011-09-14 09:39:13 - Riksdagen

Jag gissar av ordningsföljden på besöken att det var en folkpartist som ville kolla in min sågning i lördags av folkpartisternas "debattartikel" om euron. Efter en snabb koll på en minut så gör personen en sökning för att kolla om jag sympatiserar med Sverigedemokraterna. Jag hoppas att h*n förstod att jag inte gör det. Sedan fastnade h*n för mitt EU-kritiska inlägg "Makt, makt, makt, makt, makt".

Annars kan jag notera att flitiga besökare på min blogg är Skatteverket, Försvarsmakten, Försäkringskassan, Rikspolisstyrelsen, Finansinspektionen och Migrationsverket. De flesta av dessa torde dock röra sig om vanligt folk som surfar på jobbdatorn. Finansinspektionen är också ett undantag, då en hel del av vad jag skriver är högst relevant för deras arbete. Det märks också på vilka artiklar de läser, exempelvis om danska bankers upplåning och nordiska bostadsbubblor. Jag hoppas att min(a) läsare på Finansinspektionen får ut något matnyttigt ur mina skriverier och är glad att jag eventuellt kan ge ett litet bidrag till att hjälpa svenska myndigheter att göra ett bra jobb.

Tillägg: Detta inlägg genererade ganska snabbt fler bloggbesök från Riksdagen än vad jag någonsin förut haft på en enda dag.

Spelmännen tackar nej till SD:s kulturpolitik

Idag tänkte jag göra en kort utflykt in på kulturpolitikens område.

Sverigedemokraterna har tydligen ett ganska magert kulturpolitiskt program. Jag har försökt att hitta det på deras hemsida, men misslyckats. SvD har dock lyckats och sammanfattar programmet så här.

SD har tre kulturpolitiska prioriteter:

• Skapa en svensk kulturell kanon.
• Satsa på positiv, folkligt förankrad kultur.
• Ge mer statliga pengar till föreningar, organisationer, myndigheter och institutioner som arbetar med svenskt kulturarv.

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson uttalade sig också nyligen i "Kulturnytt".

Sverigedemokraterna vill stärka kulturarvet och är beredda att skjuta till en halv miljard kronor. Det blir hembygdsföreningar, folkdanslag, spelmanslag, Riksantikvarieämbetet och olika museer som får dela på pengarna, uppger Sveriges Radios "Kulturnytt". Partiet vill också avveckla det statliga stödet till kultur som syftar till att chockera, uppröra eller provocera. I stället vill han ha en mer bred och folklig kultur. För att man ska kunna avgöra var gränsen går föreslår man en mer centralstyrd kulturpolitik.

Jaha. Vem ska avgöra vad som chockerar, upprör eller provocerar? Kulturpolisen? Moraltanter? Nej, förresten, SD är ju mansdominerat, så det får bli moralgubbar. Tanken går osökt till Stravinskys "Våroffer", som chockerade, upprörde och provocerade vid sin premiär 1913, men som nu blivit en del av vår västerländska kulturella kanon.

Och så vill SD stärka den svenska kulturen. Hur man vill göra det framgår klart av följande obetalbara intervju med en av SD:s ledande representanter i Filipstad.

Tyvärr, SD, men det verkar som om spelmännen, folkdansarna och andra representanter för den svenska kulturen inte vill vara med på SD:s kulturprogram, även om det kanske skulle gynna dem ekonomiskt. Riksföreningen för folkmusik och dans har publicerat ett debattinlägg på sin hemsida.

Vi spelar folkmusik och dansar folkdans med gamla rötter i Sverige. Vi spelar folk- och världsmusik och dansar danser som förts hit av invandrare eller tagits upp av många som rest ut härifrån och låtit sig inspireras av det de sett och hört runt om i världen. Vi är professionella konstnärer lika väl som amatörer.
[...]
Sverigedemokraternas bild av en klyfta mellan svenska traditioner och mångfald behöver bemötas och motverkas. Utövare och intresserade av kulturtraditioner vet att intresse för svenska traditioner inte står i motsättning till intresse för andra kulturers traditioner. Våra seminarier har visat att det snarare är tvärt om. Mångfald berikar. Aldrig någonsin har så många spelat svensk eller nordisk folkmusik och så bra!

Även Svenska folkdansringen, som har de flesta folkdanslagen som medlemmar, tar också avstånd från SD:s kulturpolitiska idéer.

Folkdansringen är öppen för alla människor oavsett bakgrund. Den nära femtedel svenska medborgare som har utländsk bakgrund har en självklar rätt att i Sverige få utöva sin kultur och våra sitt kulturella arv. Folkdansringen ser inte detta som ett hot mot det som vanligen uppfattas som traditionellt svenska kulturyttringar. I ett mångkulturellt, generöst och öppet samhälle finns plats för alla. Vi gläds åt det mångkulturella samhället och ser intresset för kulturarvet som en förenande faktor, en resurs för integration och utveckling.

Så det blir nog svårt för SD att hitta samarbetsvilliga spelmän och folkdansare för deras folkkultur med öststatsideal från tiden innan järnridåns fall. Muséerna då? Nja, Riksförbundet Sveriges Museer säger nej till SD:s kulturpolitik i en debattartikel idag.

Men SD kan kanske lösa problemet genom att utbilda några av sina egna medlemmar i svensk folkdans och folkmusik och låta dem få de statliga kulturbidragen.

[Andra bloggar om kultur, politik]

Intressant riksdagssammansättning

Visst är det intressant att både Sverigedemokraterna och Piratpartiet skulle klara fyraprocentsspärren till riksdagen enligt den opinionsundersökning som Aftonbladet publicerade i söndags, men det finns fler intressanta saker att notera i undersökningen. Så här skulle partisammansättningen i riksdagen se ut:
Inget av blocken skulle alltså få egen majoritet. s+mp+v skulle behöva flörta med Piratpartiet för att få majoritet. Även om m+fp+c+kd skulle lyckas få med sig Piratpartiet skulle de inte få majoritet. Att någon skulle vilja samarbeta med Sverigedemokraterna får väl i dagsläget anses uteslutet. Vi skulle alltså troligen få en minoritetsregering efter nästa val om trenden håller i sig. Eller så kanske vi får någon form av samlingsregering om den ekonomiska krisen biter sig fast eller förvärras.

Mycket intressant är också att Miljöpartiet numera är tredje största parti - betydligt större än Folkpartiet, Centern eller Kristdemokraterna. Det ser ut som om vi skulle kunna få en riksdag med tre poler - en röd, en blå och en grön - samt några småpartier därutöver.

Kristdemokraterna ligger enligt undersökningen och balanserar på fyraprocentsspärren, men de lär nog räddas kvar i riksdagen av "herr fyra procent", d.v.s. borgerliga väljare som egentligen föredrar något annat parti, men av taktiska skäl inte vill att Kristdemokraterna åker ut.

Nåja, det är långt kvar till valet och mycket kan ändras under tiden.

Uppdatering kl 21:10: Det har visst kommit ännu en väljarundersökning med ganska annorlunda resultat.

Makt, makt, makt, makt, makt...

Det är vad EU handlar om.

Igår frågade jag mig med anledning av att Sveriges EU-medlemskap nu grundlagsfästs vad EU är om tio år. Idag kritiserar några politiker EU-biten av grundlagsändringen på SvD Brännpunkt. I artikeln sägs bland annat följande.

I dag är minst 80 procent av de beslut som fattas i riksdagen redan beslutade i Bryssel. Lissabonfördraget, som trädde i kraft 1 december förra året, medför att än mer makt flyttas från riksdag, landsting och kommuner till EU:s överstatliga institutioner. Den nya EU-grundlagen innebär både en utvidgning av EU:s makt att stifta lagar oberoende av svenska folkets vilja och en ökning av unionens makt att begränsa vår egen riksdags möjlighet att stifta lagar.

En sådan maktförskjutning innebär en allvarlig inskränkning av öppningsorden i regeringsformen. Där stadgas som sagt att "All offentlig makt utgår från folket" och att "Riksdagen är folkets främsta företrädare". Med Lissabonfördraget blir detta än mer bara tomma ord. En stor del av makten i Sverige kommer att utgå från Bryssel och kunna genomdrivas oavsett vad de folkvalda i riksdagen tycker. Efter Lissabonfördraget styrs Sverige från Bryssel snarare än Stockholm.

Men de EU-positiva partieliterna agerar som om EU-medlemskapet är en marginell förändring. SNS Demokratiråd beskriver förhållandet som "dagens konstitutionella mörkläggning".

Bra skrivet! Det är viktigt att känna till att den svenska Riksdagen numera är en Potemkin-kuliss som bara finns där för att vi ska tro att vi fortfarande lever i en demokrati. All verklig makt utgår från Bryssel. Hur Europeiska unionen styrs verkar med avsikt ha gjorts så snårigt och indirekt att de verkliga besluten ska hållas så långt från folket som möjligt. EU:s maktelit sitter därmed säkert.

För att ändå upprätthålla något slags sken av legitimitet får vi EU-medborgare trots allt rösta fram företrädare i Europaparlamentet. Men vi ska inte glömma att Sverige bara har 18 ledamöter av 736. Ju större område som besluten tas över, desto mindre makt får folket och desto mer makt hamnar hos makteliten. Europaparlamentet har också sina begränsningar.

Även om Europaparlamentet har lagstiftande makt saknar det i motsats till de nationella parlamenten möjlighet till att initiera lagförslag, vilket istället är en av Europeiska kommissionens uppgifter.

EU-kommissionen - det är den som är maktens centrum, då den utformar lagförslagen. Europaparlamentet har dock en viss rätt att föreslå lagstiftning, men inte utforma den, se citatet nedan ur deras broschyr.

Ledamöterna har också rätt att ta politiska initiativ, vilket innebär att de kan föreslå kommissionen att lägga fram förslag till lagstiftning. Parlamentsledamöterna uppmanar regelbundet kommissionen och ministerrådet att utveckla befintliga politikområden eller planera nya.

Men det är EU-kommissionen som har en stor del av den verkliga makten, då det är de som utformar nya direktiv. Notera skillnaden mot exempelvis den svenska Riksdagen, där alla ledamöter har rätt att komma med motioner. Någon sådan rätt finns inte i EU-parlamentet. EU-kommissionens medlemmar utses av ministerrådet (alltså alla medlemsländers regeringar), men måste godkännas av EU-parlamentet. Också en intressant skillnad mot hur de nationella regeringarna (som liksom EU-kommissionen även har den verkställande makten) utses. Maktens centrum i form av EU-kommissionen utses av regeringarna, som utses av sina parlament, som utses av folket. Så långt ifrån direktdemokrati som man rimligen kan komma.

Slutligen har vi då Europeiska rådet (ej att förväxla med ministerrådet) och dess ordförande - just nu Herman van Rompuy.

Handen på hjärtat - visste du exakt hur allt hängde ihop? Jag var själv tvungen att läsa på lite för att klara av att göra beskrivningen ovan. Låter det snårigt? Jag har en känsla av att det inte är en slump att det gjorts så här komplicerat. Allt för att hålla folket borta från makten.

Dagens grundlagsändring är ett helt paket av ändringar, där det mesta verkar rimligt och bra, men där man smugit in det grundlagsfästa EU-medlemskapet på ett hörn. Konstigt nog kommer alla riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna som det ser ut att rösta för förslaget, även t.ex. EU-kritiska Vänsterpartiet. Det beror på att det är ett brett kompromissförslag och att det därför inte varit någon större offentlig debatt i frågan. Tack vare att man tar hela grundlagsändringen som ett kompromissförhandlat paket slipper man det obehag som skulle bli om ett eller flera partier (förutom sd) röstade nej till någon del. Nåja, som jag skrev igår så tycker jag skrivningen om EU-medlemskapet mest är korkad och inte farlig i sig. Vi är redan medlemmar i EU och det skulle ändå vara ett himla sjå att förhandla sig ur.

EU har redan passerat sitt bäst-före-datum. Krisen för PIGS-länderna kommer nästan garanterat också efter ett antal omgångar av försök till uppstöttning att leda till en kris för euron och i förlängningen en djup kris för EU. Det handlar bara om hur länge vi ska dra ut på plågan. Euron var i grunden ett politiskt projekt, och många ekonomer uttryckte tvivel. Med den konstruktion som blev var det närmast oundvikligt att det skulle gå åt pipan.

Så till lite genuin underhållning. EU-parlamentarikern Nigel Farage säger det alla skulle vilja säga om Herman "Rumpan" van Rompuy.

Farage säger att Rumpan har "karisma som en våt trasa" och frågar också "vem röstade på dig", med anledning av att Rumpan inte tillsatts genom allmänna val. Jag önskar verkligen att det funnes fler politiker som Farage. Följande video av Nigel Farages kritik är också "spot on".

Han påpekar att Rumpan kommer att få högre lön än USA:s president, och säger också en massa obekväma sanningar om EU:s nya utrikesrepresentant Catherine Ashton.

Men följande videosnutt är nästan mest intressant - den visar tydligt EU:s makthavare i all sin maktfullkomlighet. Först en intetsägande intervju med den bleke Rumpan, men sen får vi en spännande inblick i maktgänget. Det hela utspelar sig vad jag förstår strax efter att van Rompuy blivit utsedd.

Vid 0:39 kommer EU-kommissionens ordförande Barroso ut och dunkar Reinfeldt i ryggen. Vid 0:44 gratuleras van Rompuy hjärtligen av ärkeskurken Berlusconi. Vid 1:02 får vi så ett fint "familjefoto" med Ashton, Barroso, Reinfeldt och van Rompuy. Maktens män (och några maktens kvinnor).

Makt, makt, makt, makt, makt...

Läs mer hos Cornucopia och Juggen.

[Andra bloggar om eu, makt, politik]

Påtrugarna

Det enligt mig sämsta inslaget i det svenska valet är de partirepresentanter som står utanför vallokalen och delar ut valsedlar. I de flesta demokratiska länder är sådant inte tillåtet.

I den vallokal där jag röstade idag är utrymmet utanför ingången ganska smalt, så det blir en ganska trång gång att gå mellan partirepresentanterna. De kändes faktiskt väldigt påträngande, så jag sade eftertryckligt att "Jag vill inte bli påtrugad några valsedlar". Därefter gick jag in till bordet där alla valsedlar ligger uppradade och tog mina valsedlar där i lugn och ro. I övrigt fungerar valprocessen smärtfritt, anser jag.

Detta med påtrugarna utanför vallokalen gynnar rimligtvis de partier som har möjlighet att placera ut påtrugare överallt. Utanför min lokala vallokal syntes bara de sju riksdagspartierna. Fast Sverigedemokraterna kanske inte vågar ställa upp en påtrugare i en Stockholmsförort med en hel del invandrare. Fi och pp är troligen för små för att kunna få ut påtrugare här.

Nä, jag anser att Sverige av demokratiskäl borde förbjuda dessa partirepresentanter utanför vallokalerna.

Nu vidtar då den spännande väntan på resultatet, som kan bli en riktig nagelbitare i år. Särskilt eftersom det är väldigt många förtidsröster, så slutresultatet blir kanske inte klart förrän om några dagar. Det finns också flera tänkbara scenarier i år - både eventuell vågmästarroll och vinnande block. På Valmyndighetens hemsida finns ännu inget som kan ses som signifikant resultat, eftersom det mest är små valkretsar som ännu är färdigräknade. SVT:s vallokalsundersökning är nog mer pålitlig, men enligt den skulle vi kunna få skräckscenariot med SD som vågmästare, trots att högerblocket (Alliansen) blir störst. Men de många förtidsrösterna kan göra att vallokalsundersökningen slår fel denna gång.

Valvaka för anarkokapitalistiska liberala miljösocialister hålls i år hos bloggrannen Cornucopia. Kanske kommer jag att skriva någon mer valkommentar här ikväll också.

[Andra bloggar om politik, val 2010]

Vem ska jag inte rösta på?

I år är det som bekant valår här i Sverige och igår körde det igång på allvar med årets första partiledardebatt. Det finns flera politiska stridsfrågor mellan de två blocken och vilken regering det än blir i höst kommer den säkerligen att ha många utmaningar att ta tag i.

Nu frågar ni er säkert hur jag tänker rösta, när jag beskriver mig som anarkokapitalistisk liberal miljösocialist. Det är svårt, tycker jag, eftersom inget av partierna på ett bra sätt tar tag i de framtidsfrågor som jag anser viktigast - energifrågan och kreditbubblan med alla deras följdeffekter på statsfinanser, hushållens finanser och samhället i stort. Det är faktiskt lättare att se vem jag inte vill rösta på. Jag får helt enkelt välja det minst dåliga alternativet. Det är också viktigt för mig att vi får en duglig regering som på ett konstruktivt sätt kan ta tag i de svåra problem som kommer att dyka upp de närmaste åren. Vi ska ju i höst välja en Riksdag för perioden 2010-2014, en period som troligen kommer att präglas av fortsatta ekonomiska kriser och de begynnande effekterna av peak oil. Helst skulle jag vilja se någon form av blocköverskridande regering, med tanke på digniteten av de problem vi står inför, men av partiledarnas retorik att döma verkar detta vara uteslutet.

Hursomhelst kan man konstatera att medvetenheten om peak oil verkar vara närmast noll bland våra folkvalda. Så vem vill jag då inte rösta på?

Nya riksdagsaspiranterna Sverigedemokraterna utesluter jag raskt. Ett parti som delvis har sina rötter i organisationer som Bevara Sverige Svenskt har jag inget förtroende för. Dessutom kommer SD att öka polariseringen i samhället i en tid när vi istället behöver nationell samling.

Den näst största riksdagsaspiranten Piratpartiet har många viktiga frågor på sitt program. Att döma av saker jag läst av Rick Falkvinge är åtminstone han medveten om energiproblematiken. Problemet här är dock att PP får så låga opinionssiffror att de än så länge inte ser ut att ha en chans att komma in i Riksdagen, även om deras ungdomsförbund är rekordstarkt. Börjar deras opinionssiffror öka får jag dock sätta mig in närmare i deras program för att se om de är värda en röst. Övriga småpartier som just nu står utanför Riksdagen verkar chanslösa, så dem hoppar jag över.

Så kommer vi till de nuvarande riksdagspartierna. Folkpartiet driver just nu kampanj för att Sverige ska ansluta sig till euron. Jag vill inte ha euron så därmed är Folkpartiet uteslutet. Dessutom känner jag inget förtroende för varken partiledaren Jan Björklund (som känns falsk), integrationsminister Nyamko Sabuni (som talar nyspråk om Arbetsförmedlingen) eller EU-minister Cecilia Malmström (som gjort bort sig i eurodebatten).

Kristdemokraterna känner jag inte heller för. Jag vill inte ha ett parti som baserar sig på en religion. Förutom att religion och politik inte hör ihop så bygger KD på en religion som jag inte hör hemma i. Dessutom finns det åtminstone en KD-minister som jag inte litar på, nämligen Mats Odell. Hans agerande under finanskrisen ingav inget förtroende för hans kunskaper, till skillnad från Anders Borg. Jag kan inte säga att Odell gjort några direkta fel, men jag känner helt enkelt inte förtroende för honom. Han blir nog ingen stark drivande kraft i en krissituation. Och KD:s partiledare - han är så blek att jag har svårt att komma ihåg vad han heter.

Moderaterna har på det hela gjort ett bra jobb som ledare för den nuvarande regeringen. Särskilt tycker jag om Anders Borg, som är mycket kunnig och på det stora hela tagit vettiga beslut angående statens finanser. Även för Reinfeldt har jag stort förtroende som ledare, även om jag inte skriver under på alla hans politiska idéer. Min invändning mot Moderaterna är att de är för stora. Blir de alltför stora i förhållande till övriga regeringspartier är risken stor att deras dåliga sidor i politiken får mer plats i regerandet.

Centerpartiet har som vanligt en något blek framtoning, men Maud Olofsson är ändå bra på att säga ifrån. Hon har varit tydlig vad gäller att staten inte ska ta över Saab. Idag kommer hon med vettig och saklig kritik av Vattenfall för att de planerat för att stänga av kärnkraftsreaktorer mitt i vintern då elen behövs som bäst. Men vad skiljer egentligen Centerpartiet från Moderaterna? Kanske att de har mer moderata åsikter... för Moderaterna lider ibland av sitt arv som gamla Högerpartiet. Centerpartiet behöver inte ta hänsyn till några blåmoderater i sina led, utan kan överlåta det till Moderaterna.

För att övergå till den rödgröna sidan, så faller Socialdemokraterna direkt på sin storlek. De har som alla partier både bra och dåliga sidor i sin politik, men risken är här ännu större att även de dåliga sidorna kommer fram i regerandet, då S är såpass mycket större än sina tilltänkta regeringskamrater. Dessutom har jag dåligt förtroende för Mona Sahlin, som ofta slingrar sig undan besvärliga frågor och pratar mycket substanslöst politiskt fluff när hon debatterar. Socialdemokraterna behöver också liksom näst största partiet Moderaterna ta hänsyn till olika falanger inom partiet. Gråsossar, rödsossar osv.

Vänsterpartiet faller på alla orimligheter i partiprogrammet. Deras kommunistiska arv gör att de aldrig kan bli ett seriöst politiskt alternativ för mig. Lars Ohly ägnar sig också gärna åt politisk retorik istället för vettiga diskussioner om verkligheten. Han gör i och för sig ett mysigt och trevligt intryck (till skillnad från Mona Sahlin) men han känns inte seriös. Jag skulle gärna ha honom som granne, men inte som minister.

Slutligen har vi då Miljöpartiet, vars politiska grundidéer (om man läser partiprogrammet) till stor del stämmer med mina, men som också lider av en del stolligheter i genomförandet av politiken. Det är många stora ord i partiprogrammet, men den politik som Miljöpartiet bedrivit i praktiken stämmer ofta rätt dåligt med programmet, anser jag. Slutligen tycker jag att av de två språkrören så gör Maria Wetterstrand ett redigt intryck, medan Peter Eriksson känns som om han passar bra i samma lag som Mona Sahlin och Jan Björklund, alltså de politiker som gör ett slipprigt och opålitligt intryck.

Slutsats? Det blir två "minst dåliga" val kvar för mig. Miljöpartiet eller Centerpartiet. Båda dessa gröna partier behövs som motvikt till de två stora betongpartierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Så det blir nog taktikröstning för min del. Ser det ut i opinionsundersökningarna att bli klar övervikt för Alliansen röstar jag på Centerpartiet för att stärka dem i regeringen. Ser det ut att bli klar övervikt för de Rödgröna röstar jag på Miljöpartiet för att stärka dem i regeringen. Ser det ut att bli jämnt får jag väl kasta krona eller klave.

Hursomhelst gissar jag att den regering som bildas efter valet i höst riskerar att inte överleva fram till 2014. De närmaste åren kan bli så politiskt turbulenta att det framtvingas både regeringsförändringar och nyval. Jag skulle också tro att de kommande kriserna kommer att få politikerna oberoende av regeringens färg att i panik göra en hel del groteskt felaktiga beslut. Därför vill jag inte ha en regering där ett parti är för starkt, då flera partier kan bidra till att man fattar mer genomtänkta beslut.

---

Just som jag skrivit färdigt detta läser jag att Cornucopia tipsad av Independent Forester tipsar om Leif Pagrotskys ledare i Göteborgs-Posten med titeln "Euron bidrar till problem". Läs den! Pagrotsky hade jag ju glömt! En av de kunnigaste politiker som kommit fram bland Socialdemokraterna. Bland annat har jag hört hans beskrivning av de olika ländernas framförhandlade (tillfälliga som blivit permanenta) undantag och EU:s jordbrukspolitik. För en gångs skull en politiker som är påläst och känns pålitlig. Och som vågar säga obekväma sanningar. Men han ligger väl inte tillräckligt nära huvudfåran i Socialdemokraterna (Pagrotsky låter ju nästan som en liberal ibland när han uttalar sig) så därför förpassas han till kulturpolitiken, där det går för sig att sätta mer färgstarka personligheter utan att de stör.

[Andra bloggar om politik, peak oil, finanskris, socialdemokraterna, moderaterna, regeringen, alliansen, piratpartiet, val 2010, kristdemokraterna, centerpartiet, folkpartiet, miljöpartiet, vänsterpartiet]

Blått, grönt och brunsvart

Svenska mediers bevakning av söndagens val till EU-parlamentet har till största delen ett ankdammsperspektiv, där fokus helt ligger på de fåtaliga svenska mandaten, och till och med vilka enskilda kandidater som kryssas in. Sloped Curve har några bra kommentarer om detta lokala fokus.

Tittar man istället på det viktigaste, nämligen valresultatet för hela EU, så kan man notera ett antal intressanta saker. För det första var miljöpartiets stora framgångar bland de svenska väljarna inte en isolerad företeelse, utan en del av en allmän europeisk trend. Den gröna gruppen i parlamentet ökade från 43 till 51 mandat, vilket visar att fler nu insett att miljöfrågorna är viktiga framtidsfrågor. Om sen bara de gröna partierna också kunde förstå och integrera den närliggande problematiken runt peak oil så skulle vi kunna få vettigare politik. Hursomhelst ser jag det som positivt att de gröna blivit starkare, eftersom en av de saker som EU-parlamentarikerna faktiskt kan göra är att stoppa olika lagförslag. De gröna kan därmed bidra till att stoppa miljövansinniga förslag som drivs fram av industrins starka lobbygrupper.

De konservativa partierna kapade åt sig en ännu större bit av väljarna, medan liberaler, socialdemokrater och vänsterpartier backade. Jag hade nog velat se mer av balans mellan partigrupperna. Som det nu ser ut blir det för stark slagsida åt höger för min smak. Många av Europas konservativa partier har i mitt tycke inte heller särskilt sunda idéer om hur ekonomin ska styras i finanskristider - Storbritannien är ett exempel. Inte för att socialdemokraterna är särskilt mycket bättre, men lite balans mellan grupperingarna skadar inte. Det är aldrig bra när ett parti blir för starka, anser jag. Det leder lätt till korruption, åtminstone av typen "jag hjälper min partikamrat".

Annars verkar röstskolkandet vara den främsta tendensen. Valdeltagandet sjönk i EU som helhet och låg bara på drygt 40%, vilket visar på ett makalöst ointresse för EU-valet. Inte bra det heller.

En mer oroväckande tendens är att olika extremistpartier lyckades få mandat i flera länder. I Holland kapade islamofoben Geert Wilders PVV åt sig fyra mandat, i Storbritannien fick ultrahögern British National Party två mandat och i Österrike fick FPÖ 13% av rösterna efter sin kampanj mot "islamiseringen". Som tröst lyckades dock troligen inte Österrikiska BZÖ ta något mandat, och FPÖ och BZÖ fick sammanlagt betydligt mindre andel röster än vid höstens val i Österrike. På den positiva sidan noterar jag även att i Frankrike backade Jean-Marie Le Pens Front National.

Längre österut fick det ungerska partiet Jobbik tre mandat och 15% av rösterna. De är några av EUs värstingar, som öppet förnedrar både romer och judar, och tydligen har upprättat en paramilitär styrka. På den slovakiska sidan av gränsen ser man med oro på denna utveckling, eftersom Jobbik vill ha mer autonomi för den ungerska minoriteten där, men i Slovakien fick också partiet SNS ett mandat - ett parti som är avogt inställda till landets romska och ungerska minoriteter. I Rumänien fick "storrumänska" partiet PRM två mandat och drygt 7% av rösterna. I Bulgarien fick det nationalistiska partiet ATAKA drygt 11% av rösterna - ett parti som är emot EU samt rasistiskt och antisemitiskt.

Om den ekonomiska krisen i öst- och centraleuropa förvärras finns alltså risk för stora problem med dessa extremister, som redan nu är starka. Eftersom österrikiska banker har lånat ut så mycket pengar till de nya EU-länderna i öst är risken stor att Österrike drabbas hårt ekonomiskt och då lär deras extremistpartier kunna få mer vind i seglen. Försämrade levnadsförhållanden p.g.a. krympande ekonomi är den idealiska grogrunden för denna typ av partier.

På närmre håll kan vi notera att de populistiska och främlingsfientliga Sannfinländarna får en plats i EU-parlamentet och har gått starkt framåt. Bara att döpa ett parti på det sättet säger väl allt om var man står politiskt. Sverige förskonades dock från EU-parlamentariker av det dunklare slaget, då missnöjesrösterna kanaliserades till Piratpartiet istället för Sverigedemokraterna. Även om inte Piratpartiet gör något annat bra, så har de i alla fall denna gång troligen räddat oss från den brunsvarta faran. Fast jag hoppas förstås också att Piratpartiet lyckas påverka EU så att färre integritetskränkande lagförslag går igenom, eller åtminstone att det skapas uppmärksamhet kring dessa frågor.

Hur röstade då en anarkokapitalistisk liberal miljösocialist som jag? Valet kan tyckas bli svårt med så splittrade politiska idéer. Faktum är att jag brukar "taktikrösta" för att gynna de partier som tar upp frågor som jag just nu anser får för lite utrymme. Jag röstar ofta på olika partier i kommunal-, landstings- och riksdagsval. Genom åren har jag röstat på Moderaterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i olika blandningar och av olika orsaker. Just i detta val lade jag min röst på Miljöpartiet, eftersom miljöfrågorna är så viktiga på EU-nivå. Men det finns inget parti som passar mig särskilt bra, så jag får ta ett av de minst dåliga.

Bloggrannen Cornucopia lanserar i sin kommentar till EU-valet och Piratpartiet partibeteckningen Anarkokapitalisterna miljösocialistpartiet liberalerna (akml). Frågan är dock om man inte borde hitta på någon snärtigare partibeteckning för det parti som tar tag i de viktiga framtidsfrågorna utifrån sunda analyser av världsläget. Alla förslag är välkomna!

Vad som inte nämns om partisympatierna

Idag kom SCB med sin stora undersökning av partisympatierna, vilken visar en ledning för de rödgröna (S + MP + V). Totalt får de 49,8 procent av väljarnas partisympatier, medan regeringspartierna backar till 39,7 procent. Sverigedemokraterna skulle därmed enligt denna undersökning inte längre få någon vågmästarroll, trots att de avancerat till 9,3 procent och är tredje största parti.

Media gör en stor sak av denna undersökning, men vad säger den egentligen?

Den första osäkerhetsfaktorn som ska nämnas vid en sådan här undersökning är förstås att det är tio månader kvar till riksdagsvalet 2014 och valrörelsen ännu inte dragit igång, varför det fortfarande kan ske stora förändringar till dess. En liten försmak får vi dock redan vid valet till EU-parlamentet i slutet av maj 2014, även om det inte ger så säkra siffror, eftersom det troligen får betydligt lägre valdeltagande än i riksdagsvalet.

Den viktigaste osäkerheten ligger dock i antalet svar som man fått in. En del av detta nämns i tidningsartiklarna, nämligen att 9081 personer sökts för telefonintervju, men att bara 58 procent har svarat. Mer detaljerad information om detta får man hos SCB, där det framgår att 21,3 procent inte anträffats, 3,2 procent inte kunnat delta (t.ex. p.g.a. att de varit för sjuka) och hela 17,5 procent inte velat delta i intervjun. Tittar man närmare på undersökningsresultatet så framgår också att 17,9 procent av de intervjuade svarat "vet ej". Totalt har bara 47,2 procent, alltså mindre än hälften, av dem man sökt angett någon partisympati.

Anser ni att denna undersökning ger ett resultat som man kan dra några slutsatser av vad gäller utfallet i riksdagsvalet 2014? Och att göra "analyser" av det tänkbara valresultatet?

Vart går EU?

Dagens EU-möte slutade i en halvmesyr, men Merkel är ändå nöjd.

Tio timmars förhandlingar, avslutade under natten till fredagen, slutade med att de 17 euroländerna och sex andra EU-länder (Sverige och Storbritannien var ett par av de länder som inte godkände förslaget i natt) enades om ta fram ett mellanstatligt avtal för ökad budgetdisciplin.

Sverige hade genom EU-nämnden fått grönt ljus för fördragsändring. Nu blev det bara ett mellanstatligt avtal i stället fördragsändringar (efter nej från Storbritannien), men Sverige är tydligen med på detta. Enligt Reuters måste fortfarande Riksdagen säga ja (liksom Ungerns och Tjeckiens parlament) vilket i och för sig bara är en formsak. De riktiga viktiga besluten tas inte längre av våra folkvalda, utan av EU-nomenklaturan. Riksdagen har sedan bara att godkänna.

Det blev tydligen också ett beslut om tidigareläggande av den permanenta räddningsfonden för euroländerna (ESM). Det är dock fortfarande för lite och för sent. Även beslutet om automatiska sanktioner mot EU-medlemmar som bryter mot stabilitetspakten kommer alldeles för sent - man skulle ha tänkt på det för tio år sedan. Det skulle dock inte politiskt ha gått då, eftersom EU:s största medlemsstater Tyskland och Frankrike flitigt har brutit mot budget- och statsskuldsreglerna.

I SvD:s artikel nämns "EU:s valde ordförande Herman van Rompuy". Van Rompuy är knappast vald och definitivt inte folkvald, men istället som de flesta EU-bossar utsedd. Förvirrande information, alltså.

Vad beslutet (eller icke-beslutet) från EU:s toppar visar är hur enigheten inom EU är på väg att spricka. Trots att det arbetas på åtgärder för att få ihop unionen och talas om att fördjupa samarbetet till en fiskal union så visar verkligheten något helt annat.

Det finansiella lapptäcket håller också på att bli mer komplicerat genom det förslag som nu finns om stöd genom IMF. Bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna gick emot det i EU-nämnden. Heder åt dem för att ha gått emot detta vansinne!

– Lånet till den internationella valutafonden uppgår till 200 miljarder euro. Det anmärkningsvärda är att bara vi gick emot att ett antal miljarder ska ösas in till euroländerna utan att man vet hur många miljarder det handlar om. Det fanns ingen summa, inget underlag och inga villkor men ändå gav man detta mandat. Det är oansvarigt att använda skattebetalarnas pengar till det, säger Jonas Sjöstedt (V) till TT.

– Det här riskerar att bli pengar man förlorar om euron bryter ihop.

Avtalet om budgetdisciplin är som jag ser det betydligt mindre viktigt (i grunden är det en sund idé). Det som framförallt måste stoppas är dock att svenska skattebetalare ska slänga sina pengar i ett svart hål genom lån till IMF som vidarebefordras till PIIGS-länderna.

Samtidigt som EU alltså brottas med gigantiska interna problem som är så allvarliga att både eurozonen och EU självt riskerar att falla sönder så talar man fortfarande inte bara om fördjupning utan även om utvidgning.

EU-ländernas ledare och Kroatien skrev på fredagen under landets anslutningsfördrag om medlemskap i EU. Röstar de kroatiska medborgarna ja i en kommande folkomröstning kan landet bli EU:s 28:e medlem den 1 juli 2013.

Detta är helt absurt! Det var inte länge sedan Kroatien under stora våndor lämnade den jugoslaviska unionen och nu ska man alltså in i en union som är på väg att falla sönder. Nigel Farage berättar nedan hur han ser på hur EU mutar in Kroatien i unionen.

Den politiska debatten om EU-inträdet verkar vara närmast obefintlig i Kroatien.

Samtidigt noterar jag att EU-ledarna skjutit upp beslutet om att ge Serbien kandidatstatus i EU. Det är nog bäst för Serbien om det hela skjuts upp så länge att EU börjar falla samman på allvar och de slipper EU-medlemskap.

Turkiet vill fortfarande också bli EU-medlem och känner sig förolämpade över dröjsmålen i förhandlingarna (som startade redan 2005).

Schweiz folkomröstar om minaretförbud!

Idag råkade jag för en gångs skull titta på teve och hade faktiskt turen att hitta något intressant. Normalt tittar jag aldrig på teve, men då och då kan det vara intressant att pejla läget på massindoktrineringsfronten.

Nå, jag råkade ramla in i programmet "Existens" på TV2, som tog upp det aktuella ämnet att Schweiz ska hålla folkomröstning nu på söndag om ett förbud mot minareter.

Idag finns fyra minareter i Schweiz. Nu ska landets befolkning i en folkomröstning ta ställning till om det ska bli förbjudet att bygga fler minareter, alltså själva tornet på en moské. Folkomröstningen handlar inte om att förbjuda moskéer, eller böneutrop - utan en byggnadskonstruktion på moskéns tak.

Bakom förslaget står ledamöter från Schweiz största parti, SVP, det Schweiziska folkpartiet. Det är också Europas största främlingsfientliga parti. I det senaste valet röstade 29 procent på SVP. Den senaste opinionsmätningen i frågan om ett minaretförbud visar att 37 procent är för ett förbud, och 53 procent är emot.

Som det ser ut i opinionsmätningen ser det alltså ut som om Schweiz kommer att slippa förödmjukelsen att dras inför Europadomstolen för mänskliga rättigheter för ett absurt arkitekturförbud.

Den som är intresserad kan se programmet på SVT Play.

Apropå minareter kunde man för drygt en månad sedan läsa om minaretbygget i Karlskrona. Sverigedemokraterna röstade nej. Blev någon förvånad?

Sverigedemokraternas Per Björklund reserverade sig dock mot den nya planen, som han menar strider som svensk byggnadstradition.
– Man ändrar byggnaden till en ganska storskalig moské, med en bygghöjd på tio meter. Vi menar att det inte passar in i stadsbilden. Svensk byggtradition ska råda i Sverige, säger han.

Vill man värna om svensk byggtradition borde man väl snarare klaga på sånt som Turning Torso i Malmö med 190 meter, som inte har den minsta likhet med ett skånskt korsvirkeshus, istället för att haka upp sig på en stackars tiometers minaret. Fast det kanske egentligen var nån annan orsak till nejrösten...

Andra bloggar om teve, religion, islam, främlingsfientlighet

Det kunde varit värre

Med anledning av att Sverigedemokraterna nu tågar in i Riksdagen påpekade en kommentator att nationalistpartierna är större i våra grannländer. 5,7% av de svenska väljarna har SD lyckats kapa åt sig. SD är därmed fortfarande ett litet riksdagsparti - ungefär som Kristdemokraterna eller Vänsterpartiet.

I Danmark däremot fick främlingsfientliga Dansk Folkeparti 13,8% av rösterna i valet 2007. Norska Fremskrittspartiet får väl anses vara mildare vad gäller främlingsfientligheten, då de lägger mer fokus på andra frågor. Å andra sidan fick de hela 22,9% i senaste valet, men är utfrysta ur det politiska samarbetet. I Holland fick Geert Wilders' nationalistiska Partij voor de Vrijheid (PVV) hela 15,5% av rösterna i årets val.

I grannlandet Finland däremot finns inget lika tydligt främlingsfientligt parti. Där finns bara Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i riksdagsvalet 2007 fick 4,1 % av rösterna. I Storbritannien är British National Party högljudda, men det brittiska valsystemet är som bekant extremt missgynnsamt för småpartier, så BNP fick endast 1.9% av rösterna i årets val och inga parlamentsplatser.

I Italien är Lega Nord starka åtminstone i den norra delen av landet. Av namnet framgår med önskvärd tydlighet att detta parti knappast är något för syditalienare. I senaste valet 2008 fick Lega Nord 8,3% av rösterna, trots att de mest har stöd i norra halvan av landet. I Ungern fick högerextrema och rasistiska Jobbik hela 17% av rösterna i valet i våras.

Så det kunde som sagt ha varit värre här i Sverige. Dessutom är stödet för SD ojämnt fördelat över landet, med Skåne och Blekinge som främsta fästen. SD fick runt 10% av rösterna där, medan man bara fick 3,2% i Stockholms kommun och 4,2% i övriga Stockholms län. I Västerbotten fick SD bara 2,7%, på Gotland bara 3,1%, och i Jämtland och Norrbotten 3,8%.

SD är också ett parti med tydlig övervikt mot män. Endast 3 av de 20 riksdagsledamöterna är kvinnor och större delen av väljarna är män.

Men nu blir det hård politisk verklighet för SD. Partiet får visserligen klirr i kassan med 110 miljoner i partistöd, men frågan är om man lyckas hålla sig kvar mer än en mandatperiod. När det kommer till verkliga politiska debatter kan den närmast pinsamma okunskapen hos vissa SD-företrädare göra att de framstår i en mindre fördelaktig dager. Lyckas de inte heller visa på några särskilda politiska resultat kan det bli en stor besvikelse från deras väljare i nästa val. Jämför hur det gick för Ny Demokrati när de stormade in i riksdagen under en mandatperiod. Å andra sidan verkar SD betydligt mer välorganiserade, så de kanske kan bita sig fast i rikspolitiken. Jag har dock svårt att se att de i dagens läge skulle kunna öka sin röstandel särskilt mycket.

[Andra bloggar om politik, sverige, norge, danmark, holland, italien, ungern, val 2010]